Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betala undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle sedan få en återkoppling. Som hon ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Ge ditt barn den bästa vård du förmår!

Narkosläkaren och tillika pappan Jakob Ratz Endler ondgör sig i en krönika i Läkartidningen över de, som han menar, ålderdomliga instrument som används i vården. Detta efter ett besök på vårdcentralen med den 7 månader gamle sonen som hade haft hög feber i några dagar. Av beskrivningen framgår att undersökningen av öronen var en jobbig upplevelse för alla inblandade och Jakob Ratz Endler efterlyser modernare instrument för ändamålet.

Just undersökningar av öron-näs och hals, som jag (tyvärr) har stor erfarenhet av som patient, kräver att doktorn har mycket bra finmotorik, stadig hand och framförallt har övat, övat och övat. Hur moderna instrument man än har går det inte komma ifrån att de måste föras in i det ömmande örat, halsen eller näsan.

Det kan egentligen bara öron-näs-och halsläkare och det är inte alla av dem som är lysande när det gäller mjukt handlag heller om jag ska vara ärlig…

Så Jakob Ratz Endler, med två läkarlöner har ni föräldrar råd att betala för betydligt bättre vård än den närmaste VC kan ge. Som förälder är det ens skyldighet att ge sina barn det bästa man förmår, så släpp principerna (dem kan ni tillämpa på er själva) och se till att sonen får gå hos barnläkare och öron-näs och halsläkare. Med bra upplevelser i bagaget kan desstom även öronbarn välja vårdyrken som vuxna.

Varför skriver jag nu inte detta på t.ex. Läkarförbundets fb-sida? Jag anstränger mig för att hålla mig till sak i diskussioner och föra dem i civiliserade ordalag. Därför är det bara ett par högerextrema sidor med höga krav på konformitet vad gäller åsikterna som blockat mig. Fram till häromdagen, då jag insåg att Läkarförbundet sällat sig till skaran. Det gav mig ett välbehövligt, gott skratt efter en lång arbetsdag.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Redan de gamla egyptierna vägde den dödes själ på våg

Ett vanligt motiv i kyrkomålningar från främst Uppland och Gotland och de flesta från 1400-talet är ärkeängeln Mikael som själavägare. Den intresserade kan läsa om folktron kring Mikael och Mickelsmäss på Nordiska museets informativa webbplats.

Men hur många har funderat på hur de här berättelserna om hur de dödas själar vägs på en våg för att sedan sorteras i onda och goda uppkommit? Det hade i alla fall inte jag gjort, tills jag för några år sedan insåg att det mesta i kristendomen har sina rötter i de äldre religionerna runt Medelhavet.

Ancient History Encyclopedia kan man läsa om hur guden Osiris väger den dödes hjärta på en gyllene våg med sanningens fjäder i den andra vågskålen. Befinns den döde ha levet ett gott liv, förs denne vidare till föregångaren till himmelrike. Den som inte passerar provet slukades av guden Amenti, ibland Amut, utrustad med bl.a. ett krokodilhuvud. Han bör vara den ursprunget till de medeltida kyrkomålningarnas suggestiva skildringar av helvetesgapet.

Lämna en kommentar

Under historia, Religion-allmänt

Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Jag vet inte vart jag ska vända mig! utbrast kvinnan jag börjat prata med. Hon hade haft ont i ena foten ett bra tag och nu fick det vara nog, men vart skulle hon ta vägen? Till akuten fick hon inte komma (sic!), lättakuten öppnade först till kvällen, vårdcentralen hade inga tider. Ingen hon talat med kunde ge henne anvisningar.

Hade det här varit för 15-20 år sedan hade jag sagt, åk in till City Akuten, beskriv ditt problem i receptionen, sätt dig och vänta på att få komma in till en ortoped. Det var nämligen vad jag gjorde när jag drabbades av något liknande. Men numera krävs det remiss till ortopedmottagningarna.

Vad man inte vill göra när man har ont i foten är att gå onödigt mycket, så det viktiga är att allt som kan tänkas behövas finns på det ställe man kommer till.  Förmodligen skulle damen i likhet med DN:s Jessica Ritzén ha sökt sig till en närakut, som närakuten Haga. Den Ritzén till slut hittade fram till efter att hon kört omkull på cykel. På 1177 visste man inte var den låg, men väl där togs hon om hand av en duktig ortoped. Tala om en uthållig patient, de flesta skulle nog ha gett upp och åkt till akuten.

Vill inte specialisterna ha några patienter?! klagar en patient i tråd jag diskuterat i. Så vitt jag förstod har hennes husläkare försökt skriva remisser som kommit tillbaka. Till en del stämmer det nog, som jag skrivit om i bloggen Busenkelt! sade specialistläkaren, många vill bara ta de ”intressanta” fallen. Men man ska också komma ihåg att patienterna specialisterna numera tar emot är sjukare än tidigare och har varit sjuka längre tid. Specialisterna träffar inte patienterna när det skulle gå lätt och snabbt att kurera dem. Istället har oftast en allmänläkare avvaktat och/eller försökt själv först. De tar därför längre tid att behandla varje patient och långa köer bildas. All administration kring remisser ska vi inte tala om när det gäller tidstjuvar…

Förhoppningsvis kan närakuterna lindra följderna av remisstvånget till de flesta specialister här i Stockholm i alla fall, men det bästa vore förstås att det togs bort.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Övergreppen Katolska kyrkan gärna vill glömma

Jag har tidigare skrivit att det katolska medverkandet i vad som, i alla fall periodvis, är ett drev mot Svenska kyrkan görs i stället för att engagera sig i rötan i det egna samfundet. När jag skrev detta visste jag inte att en ny stor skandal där Katolska kyrkan är inblandad var på gång.

Nu är det årtionden av katolska prästers sexuella övergrepp mot barn i Pennsylvania som avslöjats skriver DN. Högsta domstolen där släppte nyligen en rapport som visar att tusentals barn är drabbade och över 300 katolska präster har begått övergrepp. Fallen har i vanlig ordning mörkats av Katolska kyrkans ledning. De flesta övergreppen skedde innan 2002 då ett nytt regelverk antogs av de amerikanska biskoparna. Jag vill här tillägga att det kan ta lång tid innan offren berättar om vad de varit med om, så än kan man inte säga om antalet övergrepp under senare år. Det är bara att hoppas att de är få.

National Catholic Reporter skriver även de att Vatikanen efter två dagars tystnad uttalade sig om rapporten. Vatikanens talesman Greg Burke sade att Heliga stolen tar Högsta domstolens rapport på stort allvar. Nu är det knappast några nyheter för kyrkans ledning eftersom rapporten inte enbart bygger på vittnesmål utan kyrkliga dokument:

”More than 300 priests were accused of committing sexual assault in the report, which spanned 70 years and was built on church records and testimony from victims and witnesses.”

Det kan för övrigt bli ett tufft besök på Irland för Påven, The Guardian rapporterar att antalet mässbesökare sjunker snabbt och att kyrkan tappar mark som auktoritet. Vilket inte är så konstigt, landet är ju också hårt drabbat av sexuella övergrepp och frågan är nu om Franciskus tar sig tid att träffa och tala med överlevande?

Till det ska läggas såren efter The Magdalene Laundries, tvätterierna där fattiga kvinnor och flickor som ansågs vara ”fallna” hölls som slavar. Och förstås det mödra- och barnhem där ogifta fattiga mödrar slet hårt och födde sina barn som sedan såldes, ofta till amerikanska föräldrar. Jag har skrivit om det i bloggen Philomena – om Katolska kyrkans mörka sidor.

Tidigare försäkringar om att man ska gå till botten med de här skamfläckarna i Katolska kyrkans historia har varit ett spel för gallerierna. Återstår att se om något händer nu. Tidigare ambassadören vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, påpekar i en intervju, som är låst, i Kyrkans tidning att en förändring också kräver att människor sluta blunda och vända bort blicken. Och så är det ju, övergreppen skulle inte kunna fortgå om människor som vet eller anar säger ifrån.

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan

Busenkelt! sade specialistläkaren

Nej, just ordet busenkelt har jag inte hört någon specialistläkare säga eller för den delen skriva. Men andemeningen har varit att det här är så lätt så det ska de klara på vårdcentralen. Eller ännu värre som en öron-näs och halsläkare jag diskuterat med på facebook bl.a. skrev:

”Alla patienter ska inte träffa områdesspecialister, det är vare sig effektivt eller patientsäkert. Allmänläkare är generellt duktigare på effektiv handläggning av vanliga fall, helhetsperspektiv och att inte behandla i onödan. Områdesspecialister (som ÖNH som jag tillhör) är å andra sidan givetvis generellt bättre på att behandla komplexa patienter inom sitt område.”

Som patient kan jag bara skaka på huvudet åt resonemanget. Det finns ingen som är bättre på att t.ex. se om det halsonda orsakas av ett virus eller en bakterie och ofta direkt kan säga vilken bakterie det är än en ÖNH-läkare. Ingen som är bättre på att kurera bihåleinflammationer, som den här vintern verkar ha varit extra vanliga. Och så vidare. Det är ju bara att jämföra gissningarna på VC, de misslyckade försöken att behandla, med hur fort det (ofta) går att bli frisk när man äntligen får den här eftertraktade remissen till en specialist.

Problemet är att det är patienterna som upplever skillnaderna, det gör inte specialistläkarna. En ÖNH-läkare går förstås aldrig till VC när hen får ont i halsen. I stället utgår de från sig själva, när de bedömer vad någon annan läkare kan göra.  De tänker inte på att övriga inte har en lång specialistutbildning och erfarenhet att luta sig mot. Slutsatserna blir, som i citatet ovan, därför så fel och konsekvensen att de som borde kämpa hårt för sina patienter, tvärtom gör ont värre.

De stora felen som missade cancerdiagnoser, blodproppar, hjärtinfarkt etc. blir tidningsrubriker, sök gärna på vårdcentralen missade…

Däremot blir normalt inte de mindre, men för patienten ack så besvärliga, felbedömningarna uppmärksammade. Men DN:s Fredrik Strage beskriver i en krönika hur han fick stora delar av sommaren blivit förstörd pga av den felaktiga diagnosen han fick av doktorn. Det står faktiskt inte på vårdcentralen, men det är mest sannolikt till en sådan Fredrik Strage gick. Läkaren sade att den blixtrande smärta som spred sig mellan låret och vaden varje gång Fredrik Strage böjde benet berodde på en slemsäcksinflammation. Märkligt nog hade sjukgymnasten han besökte heller inga invändningar. Det hade däremot naprapaten som Fredrik till sist gick till. Denne förmodade att det rörde sig om ”falsk ichias” som kan tränas bort.

Det finns många patienter som likt Fredrik Strage går runt och är sjuka eller skadade onödigt länge. Det kostar förutom lidandet, i sjukskrivningar, förlorade inkomst, onödiga läkarbesök, läkemedel som tas i onödan osv. Att organisera om vården är alltså ett bra sätt att minska vård och omsorgskostnaderna.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Religion – tro eller tyckande?

Håkan Lindgren har skrivit ett angeläget understreckare i SvD där han ställer frågan Kan religionen fylla tomrummet efter Gud?

Ateisten Lindgren refererar till medias rapporter om att religionen är på väg tillbaka in i samhället. Men vad är det egentligen man menar då? Liksom jag har han reagerat på att Gud inte är särskilt närvarande i den nutida väckelserörelsen, annat än för att ge legitimitet åt olika åsikter:

”Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.”

Jag vill lägga till att det inte bara är Gud som är statist i många samfund, utan även tron. Du kan inte tro på att man inte får ha sex innan äktenskapet, det är din åsikt. Och visst har Håkan Lindgren rätt i att en hel del konservativa kristna framför allt verkar gå in för att begränsa och stänga ute dem som inte lever och tycker som de själva.

Irene Nordgren tar upp detta och frånvaron av ett glatt budskap, i en blogg på Katolsk Vision där hon ifrågasätter framstående katoliker som jesuiten Tomas Idergaard som är starkt negativ till Pride, medan hans amerikanske med broder James Martin är positiv till en inkluderande syn på HBTQ-personer. Diakonen Göran Fält anser att James Martins inbjudan till Världsfamiljmötet i Dublin borde dras tillbaka. Det handlar om att begränsa och utestänga människor från kyrkans gemenskap.

Men, och det nämner Håkan Lindgren i slutet av sin understreckare, de här personerna som fyller religionen med regler snarare än Gud och tro är inte de enda troende. De finns i varje samfund, i Katolska kyrkan är det sådana som James Martin SJ, här i Sverige sr Madeleine Fredell OP och förstås Katolsk Vision.

I Svenska kyrkan finns det visserligen representanter för ”regelreligionen”, men de är i minoritet. Vanligare är den typ av reflektion över tron som prästen Catharina Carlsson gör i Gud ser dig (som du är) där hon resonerar kring söndagens läsning ut Lukasevangeliets 18 kapitel. Om två män som beter sig helt olika i templet. Den ena jämför sig med andra, enligt honom, sämre människor, medan den andre, tullindrivaren, i stället ber Gud om nåd.

Catharina Carlsson skriver bl.a.

”Jesus säger oss att vi ska vara som den andre mannen. Varför? Jag tror att det är för Gud inte vill att vi ska förlita oss på våra egna gärningar eller förtjänande av Guds barmhärtighet. Istället ska vi förlita oss på Gud. Gud ser inte på människor som människor gör. Gud ser världen med en Skapares ögon, ögon som ser med kärlek och som känner oss bättre än vi känner oss själva. Det är hisnande att tänka på: att Gud känner oss alla precis som vi är och att inget är dolt för Gud.”

Och det är så här jag tycker att kristendomen ska vara, den ska utgå från Gud och Jesus, öppna perspektiv, inbjuda till egen reflektion över vad Gud vill just mig och ge hopp och tröst.

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt, Samhälle