Omvägar till bra vård blir dyrt

Richard Fletcher, Stefan Fölster och Per Mosseby skriver i ett debattinlägg i DN om vad omvägarna genom vården som patienten idag ofta måste ta faktiskt kostar. Den utgår från rapporten Rätt vägvisning genom hälso-och sjukvårdens labyrint-värdet av smarta vårdkedjor med digitala innovationer som är utgiven av Reforminstitutet. Om  de onödiga kontakterna och felen eliminerades skulle det frigöra motsvarande 1,5 miljoner besök i primärvården!

I inlägget ges ett exempel på en omväg som inte är alltför ovanlig och som är kostsam både för individen och samhället. En patient har problem med urinvägarna och ringer 1177 som råder henne att kontakta en gynekolog, vilket kvinnan gör. Men där krävs remiss så kvinnan ringer till sin vårdcentral där hon får en tid hos husläkaren om tre veckor. Hon träffar en sjuksköterska och en allmänläkare som tipsar om en gynekolog som inte kräver remiss. Allt det här kostar pengar och i värsta fall har patienten blivit sämre, kanske varit sjukskriven osv.

I själva rapporten kan man läsa följande:

”OECD (2018) hävdar i en färsk forskningsgenomgång att närmare en fjärdedel av patienter inom primärvården råkar ut för en feldiagnos, felaktiga mediciner eller andra undvikbara fel. De beskriver att runt 6 % av sjukhusinläggningar beror på sådana misstag inom primärvården, att dessa kan kosta närmare 3% av BNP och att de ofta beror på brister i koordinering.”

I rapporten vill man lyfta fram stöd, i synnerhet digitala, som en väg. De ökar chansen att patienterna kommer rätt i vården, att remisser blir riktiga och ställs till rätt specialist.

En annan fråga som lyfts är landstingens bristande intresse för hur effektivt eller snarare ineffektivt patienterna lotsas genom vården.

Jag tycker att det är bra att skribenterna sätter fokus på problemen och föreslår lösningar även om de, som jag ser det, drar alla slutsatser man kan av resultatet. Vinsten med att de mest kompetenta läkarna gör den första bedömningen nämns t.ex. kort. Där tror jag att mycket finns att hämta, låt t.ex. en allergiläkare vara den första patienter med dessa besvär möter. För en del patienter kanske det räcker att få rätt mediciner som sedan kan förnyas av vilken läkare som helst, om inget förändras. En annan kanske ska fortsätta hos en öron-näs och halsläkare och andra ska förstås vara kvar hos allergiläkaren. Alltså börja på högsta inte lägsta kunskapsnivån.

Författarna tar bara i förbigående upp att det kanske skulle gå att låta patienterna välja mer fritt. De flesta människor har annat för sig än att konsumera vård och vara sjuka. Ger man oss bara en chans att välja så blir det den effektivaste och snabbaste vägen till hälsan. Digitalt stöd är utmärkt, t.ex. att man får hjälp att se vilka olika kompetenser i vården som kan hjälpa en med det problem man har.

Sedan får man inte glömma att det kan ta tid att hitta rätt. Den som har högt blodtryck börjar kanske hos en hjärtläkare, men slutar hos en invärtesmedicinare eller tvärtom beroende på vad som orsakar det höga blodtrycket. Allt går inte snabbt och lätt även man önskar det.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Påsken – om inte alla vänt sig bort

Jag har vid det här laget skrivit så många bloggar att det kan vara svårt att variera återkommande teman. Som påsken, därför återpublicerar jag förra årets påskblogg. Det som sker runt Jesus de sista dagarna innan han korsfästs är en utmaning till oss alla. Om vi inte tar ställning utan tittar bort, ”väntar på bättre tider”, ”sitter still i båten” så kommer Passionsberättelsen att återupprepas gång på gång.

”När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner, eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?”

Lämna en kommentar

Under Religionshistoria

Han ville egentligen bli infektionsläkare

-Vad tror du att jag kan göra för dig idag då?

Patienten tittar lite undrande på doktorn som sitter mittemot henne, hon har precis beskrivit sina problem, en värkande axel och sömnproblem för honom. Första impulsen är att lite irriterat svara att det där är doktorns jobb, men att magnetröntga axeln kunde ju vara en början. Sedan blir patienten nyfiken, vad är det som får en läkare att ställa en sådan fråga?

– Vad tror du själv att du kan göra? Frågar patienten i stället och är noga med att också visa sitt intresse för svaret.

Doktorn tittar på henne och säger eftertänksamt.

-Egentligen är ju det jag kan den sociala biten, att få patienten att känna sig lyssnad på och att jag bryr mig om. Allt det andra finns det ju andra som är mycket bättre på.

Patienten ser att det finns mer som trycker doktorn och ler uppmuntrande.

– När jag gick läkarutbildningen drömde jag om att bli infektionsläkare, men min fru var mer begåvad och driftig än jag. När vi fick barn insåg vi att det inte fungerade om båda två blev specialister med jourpass osv. Så jag blev allmänläkare eftersom arbetstiderna och lönen var bra och det gick lätt att flytta om min fru fick en attraktiv tjänst.

Doktorn har vid det här laget tårar i ögonen och berättar om hur svårt det blivit nu när läkarna på sjukhusen skickar svårt sjuka patienter till vårdcentralen och förväntar sig att de ska få rätt vård. Eller ännu värre, nu gråter doktorn och patienten ger honom en pappersnäsduk, när specialisterna inte skickar patienten till VC men poängterar att det här är enkelt, det borde de fixa på vårdcentralen.

Patienten och doktorn småpratar lite grand om olika patienters behov och patienten säger förstående att en läkare inte måste kunna allt, men däremot behöver veta vilken doktor som kan patientens åkomma. Efter en stund har de kommit fram till att patienten till att ska få en remiss till en ortoped för smärtorna i axeln. Om värken försvinner går det säkert bättre att sova också, så det behöver man inte göra något åt nu.

Patienten tänker att resultatet blev egentligen detsamma som om hon följt sin första impuls, men på det här sättet fick hon ju så mycket större förståelse för hur läkare har det.

( Den här texten är skriven fritt efter allmänläkaren Olle Hellströms krönika i Läkartidningen. Vare sig läkaren eller patienten existerar i verkligheten och historien har lånade detaljer från fler håll än Hellströms krönika).

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Fokus Patient-ett steg i rätt riktning

På webbplatsen Dina Mediciner presenteras Fokus Patient där tidigare riksdagsledamoten Pernilla Günther är initiativtagare. Tanken är att samla patientorganisationer och patienter som vill arbeta med övergripande frågor i vården till ett arrangemang den 17 maj. Något som verkligen är angeläget. När jag tittar på själva arrangemanget blir jag lite tveksam. Något utrymme för diskussion om vad som behövs ser jag inte, inte heller plats för enskilda patienter utan bara för patientorganisationer. Seminarier och liknande har ganska smala ämnen, en del med företag som berättar hur de arbetar. När jag först läste artikeln på Dina Mediciner blev jag entusiastisk, nu är jag snarare lite avvaktande. Är det här upplägget verkligen rätt?

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Det finns många sorters knasbollar i vår Herres hage

För några dagar sedan dök en helt absurd artikel från The Guardian upp i mitt Facebookflöde. Det handlade om den katolske prästen Rafał Jarosiewic i norra Polen, som av någon anledning bestämt sig för att ordna ett bål där församlingsborna kunde bränna föremål som de ansåg var onda, magiska eller ockulta:

”In the pictures, flames consumed an African wooden mask, a small Buddhist figure, figurines of elephants, books on personality and magic, and children’s novels from JK Rowling’s Harry Potter series.”

Efter att de fått hård kritik bad Jarosiewic och de andra prästerna som var inblandade om ursäkt. De kunde inte riktigt förklara sina varför de gjort som de gjort, men hade inte menat att någon skulle blir upprörd. Min första reaktion var att skratta åt det hela, vilka knasbollar. Men det finns en allvarligare sida av det här, det har bränts misshagliga böcker förr. På Forum för levande historia kan man t.ex. läsa om 1930-talets bokbål i Tyskland där litteratur som ansågs vara otyska brändes. Bokbål är helt enkelt inget gott tecken.

Det är alltså oerhört viktigt att, som människor gjorde i Polen, säga ifrån. Det är också ett sätt att visa att, nej de flesta kristna tänker inte så här. Som jag har skrivit tidigare behöver vanliga, sansade kristna ta mer plats och inte låta de konservativa ibland fundamentalistiska grupperna tala för alla kristna.

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan

Tablettberoende – ännu en risk med de långa operationsköerna

Vetenskapens Värld uppmärksammade i ett avsnitt faran med långvarigt bruk av opioider som används vid svår smärta. Programmet tog upp den formliga epidemin av missbrukare i USA med utgångspunkt från en fattig gruvort.

Även Svenska Dagbladet har tidigare behandlat ämnet i en artikel från mars 2018 och där görs det som Vetenskapens Värld missar, nämligen att göra en koppling till situationen i Sverige. Överläkaren Niklas Preger som är sektionschef inom beroendecentrum i Stockholm intervjuas och han säger att redan efter ett par veckor kan man börja utveckla ett beroende av opioider som Oxycontin. Det och liknande läkemedel är vanliga smärtstillare även här i Sverige och förskrivningen har ökat år för år:

”År 2006 skrevs 27 recept på läkemedel med oxikodon ut per 1 000 svenskar, år 2017 skrevs 145 recept med substansen ut per 1 000 svenskar – de hade alltså mer än fyrfaldigats, visar siffror från Socialstyrelsen.”

En anledning till den ökade användningen av opioider och andra beroendeframkallande preparat är förstås de ofta långa köerna till operation. Räknar man ihop tiden före och efter en operation kan det lätt bli åtminstone 3-4 månaders användning av bl.a. opeoider och sedan en besvärlig period när man ska sluta med dem. Vilket inte alla klarar och till TUB-mottagningen som Nils Preger leder kommer patienter som:

” först fått preparaten utskrivna för tillfällig smärta under en kortare tid – och sedan fortsatt få recept, och de som fått medicinen mot långvarig kronisk smärta.”

Hur kan det bli så fel? Som så ofta är förklaringen till stor del att patienter fastnar på vårdcentralen, om de överhuvudtaget söker en läkare. Uppfattningen att läkare inte kan något om leder och ryggar är allmänt spridd och läkare är då, tyvärr, lika med allmänläkaren på VC.

Råden på 1177 gör definitivt inte saken bättre. En patient med ryggsmärtor, som gått till vårdcentralen och där fått en behandling som inte hjälpte, gjort undersökningar som inte visade något  frågar 1177 om det finns någon läkare som är specialiserad på ryggar?  Svaret från allmänläkaren, Rikard Viberg, är det helt felaktiga beskedet att det inte gör det. Viberg känner uppenbarligen inte till t.ex. SpineCenter Stockholm. Istället rekommenderar han fysioterapeut, psykologbehandling och… värktabletter. I den typen av okunskap och dåliga råd ligger en del av de ökade problemen med beroende av smärtstillande preparat.

Så återigen 1177 skärp er och låt riktiga specialister på olika åkommor ge bra och korrekta råd! Allmänläkare får patienterna mer än nog av ändå.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vilka kristna lyssnar till en hatpredikant?!

Det är inte helt lätt att var kristen i dessa dagar, knappt har man bemött kommentarerna runt KD:s öppning för samarbete med SD. Nej, de flesta kristna tänker faktiskt inte så här utan är vanliga människor och vill inte diskriminera kvinnor, homosexuella, invandrare, de som tillhör andra religioner (islam och judendom). Vi är som folk är mest, fast troende.

Direkt efter Ebba Bush Thors utspel kommer nyheten om att den amerikanske kristne hatpredikanten Steven Anderson planerar att komma till Sverige. Min fråga blir förstås men vilka kristna vill lyssna till en pastor som predikar hat? Jag tar några citat ur DN:s artikel:

”När 49 människor sköts ihjäl på en gayklubb i Orlando sommaren 2016 gladdes pastorn.

– De goda nyheterna är att det finns 50 färre pedofiler i världen, sa han bland annat i en video som väckte anstöt och uppmärksamhet långt utanför hans vanliga publik.”

”På frågan om hur han kommenterar att han pekas ut som ledare för en hatgrupp riktad mot htbq-personer svarar han bara kort:

”Jag tar det som en komplimang!”

”Han har tidigare spelat in videoklipp som ”Svenska protestanter är så ondskefulla att folk tror att de är ateister!” och gått till angrepp mot svenska abortlagar.

– Jag skulle inte vilja bo i det feministiska helvetet oavsett hur mycket du betalar mig, säger han i en video.”

Steven Anderson har blivit nekad att komma till flera länder och när han blev utslängd ur Botswana rapporterade BBC om detta och intervjuade bl.a. president Ian Kama som sade ”We don’t want hate speech in this country. Let him do it in his own country,” he said. ” Då hade Anderson i en lokal radiostation sagt att homosexuella skulle stenas till döds.

Styrkan och svagheten med kristendomen och skulle jag tro de flesta religioner är att den är full av oklarheter och motstridiga budskap. Det gäller både om man betonar Bibelns betydelse (lutheraner) eller fördrar att lägga tyngden på kyrkans historia (katoliker). Det krävs kunskaper i exegetik, kyrkohistoria, religionshistoria litteraturhistoria, historia m.m. för att kunna tolka någorlunda rätt. Samtidigt talar ju också Bibelns texter och annan kristen litteratur direkt till var och en av oss utifrån vem vi är och vår situation.

Tyvärr gör det att människor tolkar Bibeln utifrån sina egna åsikter, vilket har inspirerat till den humoristiska Holy Bible Cherry Picked Edition. Förvånansvärt många uttalar sig även å Guds vägnar och denne råkar då alltid ha samma åsikter som den som talar. En del av dessa som anpassar religionen efter sina syften har definitivt inga goda avsikter. Och jag misstänker att Steven Anderson hör till dessa, det borde inte vara svårt att utifrån de befintliga lagarna mot hat och hets kunna neka honom att komma till Sverige.

Som ett exempel på en text som är öppen för tolkning tar jag söndagens episteltext i Svenska kyrkan, den är hämtad från Petrusbrevets 2 kapitel, verserna 1-3:

”Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. ‘Ni har ju fått smaka Herrens godhet.`”

Var och en kan fundera på hur man själv förstår texten och hur andra kan tänkas tolka den.

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt från sjukhusen, om det är både patienter, anhöriga och personal eniga. I Svenska Dagbladet beskrevs situationen i Stockholm i januari, efter storhelgerna, som mycket ansträngd. Så här berättade kirurgen Johan Styrud:

”Vi lägger in allt vad vi orkar och när platserna är slut försöker vi hanka oss fram med dagmottagningar och kontrakt med externa vårdgivare. Men i många fall skickar vi hem patienter som borde läggas in. Så fort vi ser att de fixar något själva körs de hem. Ibland med liggande transport, något som aldrig hände förr.”

Vad händer med dessa patienter som egentligen inte klarar sig själva? I bästa fall är de hänvisade till hemtjänst, distriktssköterskor och vårdcentralernas läkare. Men yngre patienter som inte har hemtjänst kan skickas hem utan någon plan och får klara sig bäst de kan.

Efter att ha hört och läst lite för många historier av det slaget började jag undra om det inte finns några konvalescens-och rehabhem längre? Ska vårdtiden på sjukhus kortas behövs en annan plats att landa innan man är redo att klara sig själv. En plats med anställda som är specialister på just rehabilitering. De finns, men hur man som patient ska göra för att komma dit är vagare formulerat. Remiss från behandlande läkare, men hur dålig ska man vara för att få en sådan? Som så ofta kan man förstås betala själv eller så har man en försäkring som står för kostnaden.

På bloggen Handikapptips finns en lista över rehabanläggningar i Sverige, den är från 2014, så en del kan ha ändrats. Där finns också råd om vad man ska vara uppmärksam på när man letar efter lämplig rehabanläggning. Sedan framgår det också att det kan behövas tjat för att få komma till en sådan. Som alltid gäller det att läsa på om vilka rättigheter man som patient har, vilket man som sjuk eller skadad förstås ofta inte orkar.

Slutsatsen blir att vård och omsorg borde ligga under samma tak, förslagsvis staten och att man antingen ser till att det finns resurser så att patienter kan stanna kvar på sjukhusen tills de kan klara sig med sitt vanliga stöd (om de har något), eller så måste man satsa på att skapa fler platser på en mellannivå. Med vård och dygnetrunttillsyn av personal med tillräcklig och rätt kompetens.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Ändamålet helgar medlen???

I början av veckan kommenterade pingstpastorn Micael Grenholm mitt inlägg ”Kristendomstest” för asylsökande så här:

”Roligt att du uppmärksammar testet. Jag förstår inte varför du säger att jag ligger farligt nära att bryta mot åttonde budet? På https://www.arjagkristen.nu/about står JAG under speldesign, inte Migrationverket. Så har det stått hela tiden. Däremot är alla frågorna från Migrationsverket, och vi vet att flera av dem återkommer i testliknande formulär, se http://www.inblick.se/bloggar/christian-m%C3%B6lk/christian-m%C3%B6lk/2019/01/28/migrationsverkets-fr%C3%A5gor-till-konvertiter Så Migrationverket har tester – det är de som bryter mot det åttonde budet när de förnekar det – men de använder inte testet JAG designade en torsdagseftermiddag.”

Läser man mitt inlägg så framgår det att jag, efter att ha tagit reda på det, är medveten om att det är Micael Grenholm som ligger bakom testet. Min invändning är att det verkade vara Migrationsverkets test när man gjorde det och att många också uppfattade det så. Faktum är också att det är Micael Grenholm, inte Migratiosverket, som bestämt vad som är rätt svar. Vilket inte heller var uppenbart.

Visst förstår jag att ”kristendomstestet” kanske inte fått någon större uppmärksamhet om det klart och tydligt som inledning stått att Micael Grenholm har satt samman frågor som asylsökande kristna konvertiter kan få till ett test och också gjort facit.

Men var går gränsen för hur man får tänja på sanningen för att man anser att ändamålet helgar medlen? Inte minst om man är kristen och har att följa det åttonde budordets uppmaning att inte vittna falskt mot sin nästa.

Ett exempel på hur den medvetna ohederligheten kan se ut är Bengt Malmgrens blogg Stoppa experimentverksamheten med könsstympande behandling av barn! Här sätter han samman könsstympning av flickor, som alla vettiga människor tar avstånd från med korrigering för ungdomar med könsdyrfori, alltså att en person inte känner att kropp och könsidentitet stämmer överens.

Bengt Malmgren är psykiatriker och har säkert, även om det här inte är hans specialområde, tillräckliga kunskaper för att veta att problem med könsidentiteten knappast har med t.ex. depressioner, ätstörningar, eller neuropsykiatriska diagnoser att göra. Även om de två förstnämnda säkert kan bli ett sekundärt tillstånd för den som inte får hjälp. Men trots detta antyder han att det är så. Han länkar till ett låst debattinlägg i SvD som ska stödja hans teori, så tyvärr kan jag inte kommentera den.

I inlägget ges också intrycket att det pågår experiment med att könsstympa barn, men så vitt jag kan se har Statens medicinsk-etiska råd förra sommaren sagt nej till att ungdomar under 18 år i undantagsfall ska kunna få könskorrigering.

Återigen var går gränsen för när man som kristen kan betraktas som spridare av falska rykten och lögner?

 Efter att bloggen publicerats fick jag ett tips om den här utmärkta artikeln från Läkartidningen om könsdysfori.

Uppdatering

Bengt Malmgren har tagit bort sin blogg, det var uppenbarligen fler än jag som var kritiska till den.

 

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt, Samhälle

Jo, det finns läkare som ”kan något”!

Variationer på temat ”doktorn säger att det inte går att göra något” och ”Läkare kan ingenting” hör jag allt oftare, det förstnämnda i synnerhet från kvinnor. Det gör mig beklämd och arg, i synnerhet de gånger där jag är säker på att en mer kompetent doktor skulle kunna göra en hel del för att förbättra patientens hälsa. Jag tror att den andra kommentaren om att läkare inte kan något är en konsekvens av den första. När jag frågar vilka läkare personerna i fråga träffat så visar det sig att alla läkare döms efter doktorn på vårdcentralens prestationer…

När så senaste numret 1177/vårdguiden kom häromdagen och jag för ovanlighetens skull läste den, bestämde jag mig för att skriva in blogg i ämnet. Där ges nämligen en utmärkt illustration till varför misstron till läkare verkar öka och som en följd marknaden för, ibland bra men oftare, tvivelaktiga behandlingar och preparat.

Jag tänkte skriva om 1177:s råd om hosta, ett ämne jag som astmatiker tyvärr blivit expert på. 1177:s expert är en allmänläkare som heter Tobias Öhman och råden blir därefter. Drick något varmt, tja de flesta vet ju redan att det lindrar för stunden, liksom att dricka vatten kan tilläggas. Jag har alltid en vattenflaska till hands när jag har hosta. GeloRevoice, som smörjer in halsen eller Strepsils, som bedövar är andra knep jag använder. Båda finns på apoteken.

Tobias Öhman påstår att hostmedicin ofta inte hjälper, vilket inte stämmer. Däremot måste man prova sig fram till vilken som fungerar för en själv. Jag har ingen glädje av den vanligaste hostdämpande medicinen Cocilana, en klok doktor (givetvis specialist) sade att då provar vi en annan, Lepheton, som fungerar utmärkt. Dagtid brukar jag om det behövs ta Molipect, som är slemlösande och luftrörsvidgande. Tobias Öhman ska dock ha en eloge för att han tar upp biverkningarna. Jag hoppas att han alltid tänker på det, inte minst när det gäller de starka värktabletter som ofta är den enda ”behandling” patienter med ledbesvär får.

Om jag märker att en infektion börjar ge en besvärlig hosta agerar jag snabbt och ökar till att börja med förstås dosen av astmamedicin. Det gäller nämligen att undvika att hostan ”sätter sig” i luftrör och lungor och blir självgenererande, något som är värt att tänka på inte bara för astmatiker.

Om vi återgår till artikeln i vårdguiden så tonas hosta som varningssignal ner, lunginflammation nämns, liksom att astmatiker och patienter med KOL ska kontakta vårdcentralen om hostan blir långvarig, det kan innebära en försämring av sjukdomen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad som inte nämns är att långvarig och återkommande hosta är vanliga, kanske de vanligaste, symtom på just astma och KOL. Hur många patienter har inte fått vänta onödigt länge på diagnos och behandling för att de avfärdats med ”det är nog ett virus” eller ”det kan ta lång tid innan hostan ger sig”?

Ännu värre är det för lungcancerpatienterna där tidig upptäckt är avgörande för prognosen. På senaste tiden har missarna både i primär- och akutvården uppmärksammats. När jag söker på missad lungcancer, får jag många träffar, här är ett exempel från 2018. En kvinna sökte hjälp sju gånger på Gnesta vårdcentral för andningssvårigheter men blev inte vidareremitterad till en lungläkare, utan behandlades för KOL. Efter tre månader fick hon föras akut till sjukhus och då hade cancern spridit sig och gick inte att bota.

Så 1177/vårdguiden, när ni ska ge råd eller skriva om en sjukdom be riktiga specialister på området att medverka. Då bidrar ni till att öka förtroendet för vården, inte motsatsen.

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg