Prova vilken vård som är effektiv

Alla verkar vara överens om att situationen på sjukhusen är ohållbar, det är köer på akutmottagningarna, det saknas vårdplatser, patienterna skickas hem för tidigt eller läggs inte in alls för att det saknas platser. Läkartidningen skriver om läget i Stockholm, som är alarmerande.

Vissa vårdanställda och politiker ser lösningen i att patienter väntar med att söka vård tills de är svårt sjuka. Möjligen att man får komma till vårdcentralen innan dess. Men så många som möjligt ska på olika sätt motas bort från vården med ”grindvakter”. Överför det här resonemanget till en bilverkstad; skramlar det i motorn? Vänta och se om det går över av sig själv, om vi ska ägna oss åt alla bilar som låter konstigt blir det ingen tid kvar till dem vars motorer som skurit ihop totalt.

Nej, det kan man förstås inte tänka sig, i vården är däremot resonemanget accepterat…

Man ska naturligtvis lägga resurser på de svårast sjuka patienterna, men ännu viktigare är att fånga upp sjukdomar och skador så tidigt som möjligt, innan de hunnit bli allvarliga.

Vi kan ju konstatera att det sistnämnda inte prioriteras för närvarande. Triagering dvs att patienten behov bedöms när hen söker vård är däremot på modet. Det är egentligen inget nytt, de gånger jag för 15-20 år sedan besökte City Akuten i Stockholm satt en sköterska och fördelade patienterna på de olika specialisterna utifrån vilka symtom man hade. Till öron-näs halsläkarna var det alltid lång kö, men annars fungerade det bra.

Men nu är det alltså rätt vårdnivå som gäller och problemen med det belyses i en artikel i Sjukhusläkaren. Den som ska göra bedömningen måste ta hänsyn inte bara till patientens symtom utan även känna till kompetensen hos personalen på de olika nivåerna. Ett exempel på hur tokigt det kan bli är kristallsjukan.Öron-näs och halsläkarna tycker att patienter med denna åkomma är lätta fall som ska kunna behandlas på närakuten, där dock många läkare inte har de kunskaper som behövs. Risken är förstås överhängande att något går fel. Det bästa är helt enkelt att patienterna inte sorteras mer än till rätt specialist. Dessa ställer diagnos och behandlar förstås bäst och resurssnålast också det de tycker är busenkelt.

Även när det gäller patienter som inte är så sjuka att de behöver akutvård, bör man arbeta utifrån principen att den mest kompetente möter patienten först. En specialist gör den första bedömningen av patienter och kan förstås skicka enkla fall till allmänläkaren på VC. Men varför göra det, när hen lika gärna själv kan ta hand om patienten på en gång?

Så för att så få patienter som möjligt ska bli svårt sjuka bör man uppmuntra dem att söka en specialist i öppenvården.

Prova det och andra upplägg på grupper med liknande hälsonivå och se hur utfallet blir. Redan nu borde det gå att jämföra t.ex. personer med tillgång till sjukvårdsförsäkring med dem utan. Kroniker som får gå på specialistmottagning med den som är hänvisade till VC osv.

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Tro, tradition och religion

Jag har ofta glädje av reflektionerna i bloggen ”Tankar inför helgen” på Svenska kyrkans webbplats. Inför Trettonhelgen skriver prästen Ulf Söderlind under rubriken ”Balans och närvaro” om sökandet som trons motor:

”Sökandet är trons motor. Vi människor kommer alltid att söka, även när vi funnit det vi söker, så fortsätter trons äventyr. Ju mer jag finner Jesus, dess då mer söker jag honom. Och sökandet blir intensivare och djupare ju fler gånger vi ger oss ut för att hitta.”

Sökte gjorde också de österländska stjärntydarna som det berättas om i NT. De sökte ett kungabarn och kom fel, till Kung Herodes. Sedan följde de stjärnan och lämnade sina föreställningar om vad de sökte och kom rätt. Gåvorna guld, rökelse och myrra kan symbolisera  Jesu natur, gul-hans kungavärdighet, rökelse-hans uppdrag och myrra-som användes vid begravningar, Jesu död.

”Dessa gåvor visar riktningen i vårt sökande. Guldet handlar om våra skickligheter. De ställer vi i människors tjänst. Rökelsen är ett tecken på våra böner. De är vårt beroende av Gud. Myrran är det Jesus gjort och gör för oss i våra liv. Här får sökandet sin balans och lösning.”

Jag kan förstås inte låta bli att gå in på Nordiska museets webbplats och se vad de skriver om de svenska traditionerna kring  Trettonhelgen. I det gamla bondesamhället vandrade stjärngossar runt mellan gårdarna i sällskap med julbocken och Kung Herodes. I städerna tiggde djäknarna (latinskoleeleverna) ihop pengar för nästa termin på detta sätt. Men traditioner förändras och med tiden dök stjärngossarna i stället upp i Lucia-tågen.

Efter denna utvikning tar jag en titt på vad Katolska kyrkan ägnar sig åt och det handlar som vanligt mycket om formen, religionen. Nya sexuella övergrepp uppdagas och i Sverige förfasar sig diakonen Göran Fäldt över att jesuiten James Martin m.fl. anser att samkönade relationer ska inbegripas i familjebegreppet.Vilket Iréne Nordgren skriver om på Katolsk Visions blogg.

Jag tror tyvärr att det finns en ”marknad” för regelreligiositet och quick-fixar. Gör som jag säger, så älskar Gud dig är en på sitt sätt enklare väg än att ge sig ut att söka efter oväntade. Men jag är glad att Svenska kyrkan håller sökandets fana högt.

 

Lämna en kommentar

Under historia, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Att ange verksam substans på läkemedelsetiketten – ett minimikrav

I ett debattinlägg i DN skriver sju representanter för olika professioner i sjukvården att det är viktigt att den verksamma substansen på ett läkemedel anges på etiketten. Detta för att minska risken att patienterna tar fel och får i sig för mycket eller för lite medicin. De har dock inget emot att att ett läkemedel byts ut mot ett som socialstyrelsen anser likvärdigt, eftersom de anser att detta sparar pengar. Skribenterna vänder sig direkt till mig och andra patienter, därför riktar jag mig förstås direkt till dem i min kommentar.

Så bra att ni uppmärksammar problemen med skador av läkemedel!  Ert krav på att det ska vara samma namn, eller i alla fall att den verksamma substansen anges på förpackningen, oavsett tillverkare är verkligen modest. Det borde egentligen inte bli någon diskussion om saken, bara att genomföra. För en del läkemedel är det ju redan gjort.

Men som ni säkert är medvetna om räcker inte detta. För många patienter är det ju stor skillnad på hur de mår av medicinen, beroende på vilken tillverkare det är. Det är ett område där mycket mer forskning behövs men en hint om var lösningen kan finnas är hjälpämnen. Jag gick igenom innehållsförteckningen för Omeprazol och fann att de 12 olika fabrikaten innehöll allt mellan 13 och 23 hjälpämnen. Där någonstans finns förmodligen förklaringen till att en patient mår bra av ett fabrikat och dåligt av ett annat. Men det är ju ämnen som är ofarliga, kanske någon av er invänder. Ja för många är det säkert så, precis som t.ex. hasselnötter  inte är farliga i sig, ”bara” om man är allergisk eller överkänslig mot dem.

Med andra ord är ytterligare ett krav som behöver ställas att läkare är mer benägna att tro på patienten och bocka i rutan med får ej bytas på receptet. Här kan ni och övriga läsare reflektera över läkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin. Han skriver att sjukvård inte är som andra branscher och kreativitet bl.a. om kreativitet. Det är bra i många sammanhang, men inte i vården, han har delvis rätt tycker jag. Ni som intresserar för läkemedel vet ju, precis som många patienter, att kreativiteten när det gäller att bortförklara läkemedelsbiverkningar är på tok för stor. Här behövs krafttag för att skapa medvetenhet och en attitydförändring hos vårdanställda.

Slutligen så har vi de äldre och sköra patienter, som egentligen är den grupp ni i första hand vänder er till. De som tar många mediciner och har svårast att hålla ordning på dem och som får mest nytta av ert minimikrav på förbättringar. Men både ni och jag vet ju att det inte räcker. I julhelgen stötte jag återigen på en äldre person som hamnat på sjukhus för skador orsakade av helt olämpliga läkemedel. Och det visar på det stora problemet, vilka är det som ansvarar för vården av äldre och därmed läkemedelsförskrivningen? Tyvärr inte geriatriker och farmaceuter, utan vanliga allmänläkare. Här finns mer för er att ta tag i, en annan gång.

2 kommentarer

Under Vård och omsorg

Grattis allmänna rösträtten som fyller 100 år!

I morgon, den 17 december, firas att den allmänna rösträtten och alltså demokratin i Sverige fyller 100 år! Det är inte längre än så alla människors röst, oavsett kön och socialgrupp, har räknats. Värt att tänka på i tider då en del tar den  rättigheten för given och andra inte ens värdesätter den.

För min egen del var åren i Katolska kyrkan en ögonöppnare för hur ett samhälle kunde se ut utan demokrati, som för mig var något självklart. Erfarenheten att inte tas på allvar, inte ha något inflytande bara på grund av att jag är kvinna var omskakande och obehaglig.

Men man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden för att finna samma märkliga kvinnosyn här i landet som i Katolska kyrkan. Riksarkivet har gjort en pedagogisk genomgång av vägen fram till att kvinnorna i Sverige fick rösträtt. Man kan bl.a. läsa följande:

”I proposition nr 110 om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval från 18 maj 1912 argumenterades för en rad skäl till varför man måste låta kvinnan få rätten att rösta. Men argumenten präglas även av oro om den gifta kvinnan, som vid denna tid var omyndig, bör få rösträtt och inte som tidigare låta maken rösta.

Bland annat hävdar man att hon inte egentligen bör lämna hemmet för att rösta för då lämnar hon ju plikter och barn att åt sitt öde! Men i och med denna nya proposition nr.110, börjar man ifrågasätta kvinnans situation som gift och hennes möjligheter att påverka. Ska man kanske till och med ge gifta kvinnor utan barn rösträtt? Det är tydligt att man så smått börjar diskutera en ny könsmaktsfördelning.

Texten i propositionen belyser den svenska demokratiseringsprocessen och genusperspektivet som utvecklas nu. Propositionen skulle tjäna kvinnornas sak och en eventuell lagändring men samtidigt är det klart att det är en man som hållit i pennan.”

Den som vill kan jämföra med hur katolska påvar långt senare uttalat sig om kvinnor i en översikt som Vatikanradion gjort. Det är lätt att få intrycket av att mycken möda läggs på att få det att se ut som om kvinnor får inflytande, utan att någonting ändras på djupet:

”2015, 7 februari sa Franciskus vid möte med Påvliga kulturrådet att det handlar om att ta fram kriterier och nya tillvägagångssätt så att kvinnor inte känner sig som gäster i det sociala och kyrkliga livet utan helt och fullt som deltagare. Kyrkan är på det italienska språket ett feminint ord. Denna utmaning kan inte skjutas upp.”

Precis som i Sverige för 100 år sedan så är det inte frågan om att kvinnor får inflytande eller rösträtt, utan det är resultatet av en hård kamp. Egentligen är det alla de som kämpade, och för Katolska kyrkans del kämpar, vi firar i år. Utan deras kamp, ingen rösträtt och inget inflytande för kvinnor.

Det är inte bara Riksarkivet som lagt ut intressant material om processen fram till den allmänna rösträtten,  på Stockholmskällan finns en historik och med bilder samt länkar till källor.

 

Lämna en kommentar

Under Samhälle

Stockholms sjukvård visar sig från sin bästa sida – eller vad har jag gjort rätt?!

Jag hör till den, misstänker jag, stora kategorin människor som gärna väntar med att söka vård. Det man drabbats av kan ju gå över av sig självt. Så när jag för ett år sedan halkade på en osynlig isfläck och slog i höger arm, armbåge och axel, åkte jag inte till någon läkare. Inget verkade vara brutet och det var bara i vissa lägen det gjorde (fruktansvärt) ont. Så jag väntade och vilade och visst blev det bättre, men aldrig riktigt bra och dessutom sämre när jag belastade armen.

I början av hösten hade jag tröttnat och bokade tid hos en fysioterapeut/sjukgymnast på en av landstingets primärvårdsrehab. Det gick till min förvåning riktigt fort att få tid och jag gick därifrån med ett helt häfte med övningar. Inte bara för axeln, eftersom det visat sig att jag har överrörliga leder. Något som för övrigt gjorde det svårt att säga vilken skada jag råkat ut för.

Visst blev jag bättre, men efter ett par månaders träning var det tydligt att axeln behövde undersökas av en ortoped och magnetröntgas. Frågan var bara hur det skulle ordnas smidigast med tanke på att ortopedmottagningarna inte tar emot remisser från sjukgymnaster, fysioterapeuter eller naprapater?

Med Ulrika By:s kolumn och Lena Anderssons ledare i DN som båda handlar om problemen och diskussionerna för att få vård just för ledåkommor, rustade jag mig för, om inte strid, så argumentation. Inte blev det bättre av att vårdpersonal i bekantskapskretsen förklarat att det är jättesvårt att få träffa en ortoped och dyra undersökningar som magnetröntgen försöker alla få någon annan att ta. Någon annan blir, som i Lena Anderssons fall, allt oftare patienten.

Jag bestämde mig för att prova en nätläkare, eftersom jag hade anteckningar från undersökningen fystioterapeuten gjort att skicka med. Bättre kan det inte bli på primärvårdsnivå resonerade jag. Läkaren jag fick kontakt med via appen höll med, han gav toppbetyg till fysioterapeuten. Det här var i början av november och jag hade för säkerhets skull bokat en tid hus husläkaren jag är listad hos, men aldrig besökt. Tiden jag fick där var först i mitten av december. Den kunde jag avboka, för nu gick det undan.

Nätläkaren skrev remiss för en vanlig slätröntgen (ingen väntade sig att den skulle visa något, men uppenbarligen ska det göras) jag skrev ut den och gick till den privatägda mottagning jag valt dagen efter. Två arbetsdagar senare hör nätläkaren av sig, svaret hade kommit och han skulle nu skicka en remiss till den ortopedmottagning jag önskat, (de har rykte om sig att vara bra på just axlar).

Från ortopedmottagningen (privatägd) ringer en sköterska ett par dagar senare och frågar om jag kan ta en återbudstid, som hade inneburit att jag skulle ha kommit dit 1,5 vecka efter första kontakten med nätläkaren! Jag kunde inte ta den, utan bokade på nätet in mig ytterligare en vecka senare. Väl där togs jag emot av en, så vitt jag kan bedöma, kunnig ortoped, glädjande nog med en AT-läkare i släptåg. Jag förmodar att jag var lämplig för att demonstrera hur man undersöker överrörliga leder… Nåväl inte heller här blev det någon diskussion, utan en remiss till magnetröntgen skrevs. Den fick jag göra 1,5 vecka senare och kunde dessutom byta till en annan tid samma dag. Nu väntar jag på svaret. Om det höga tempot fortsätter kan jag ha svar och förslag på behandling innan jag ens hade kommit på ett första besök hos husläkaren!

Lätt förbryllad frågar jag mig om jag bara haft tur, eller på något sätt lyckats komma in rätt i vårdkedjan?!

Det jag kan konstatera är att det nog är bra att börja med sjukgymnast/fysioterapeut, naprapat eller kiropraktor så att man som patient har en specialists uppfattning om vad som kan vara fel med sig i fortsättningen. Det optimala vore om de sedan kunde skriva remiss till en ortoped, som är specialisten på läkarsidan.

När nu inte det går, så är nätläkare ett effektivt och bra alternativ. De har lite olika inriktning och i det här fallet valde jag en som hade möjlighet att beställa röntgen och skriva remisser.

Det är alltid bra att undersöka vilka sjukhus/mottagningar och om man kan, vilken läkare som är bra på just det man råkat ut för. Den här gången hade jag inget tips på läkare, men väl på mottagning.

En hake är att landstinget i Stockholm nyligen sänkt ersättningen till rehab-mottningarna, vilket lett till att de privatägda inte längre har råd att ta emot landstingets patienter. De landstingsdrivna mottagningarna har därför fått längre köer än när jag sökte vård. Hur tänkte politikerna där? Vård i ett tidigt skede är alltid bättre än att en sjukdom eller skada fått ”sätta sig”. Vilket kanske även jag lär mig att leva efter en dag…

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Oro-ett symtom att ta på allvar

Vi är alla olika, det är viktigt att komma ihåg. Jag väntar ofta i det längsta med att söka vård, men när jag väl gör det har jag verkligen problem och behöver möta en kompetent doktor. Gärna trevlig, men det är inte nödvändigt. Det färgar givetvis mina synpunkter på krönikan i Dagens Medicin som är ämnet för det här inlägget. Jag insåg detta i en kommentarstråd där jag diskuterade med en, förmodar jag, läkare som i stället såg det som att livet är en berg- och -dalbana och man behöver inte söka vård för allt. Förmodligen utgick även hen, kanske omedvetet, från sig själv.

I krönikan skriver AT-läkaren Viktor Madsen om en ofrivillig karriär som ”orosspecialist” på akuten. För en läkare under utbildning måste just akuten vara en utmaning. Patienterna är ju ännu inte ”sorterade” på sjukdom/skada eller i alla fall symtom, utan det är på akuten det ska göras. I värsta fall av en AT-läkare med otillräckligt stöd från en erfaren kollega.

Personalen på akuten möter patienter som har ont eller kanske lider av yrsel, synrubbningar eller vad det nu kan vara som fått dem att söka sig dit. Oro och kanske t.o.m. ångest är i det läget en normal varningssignal från hjärnan. Så en akutläkare måste, om man tänker efter, även vara en orosspecialist.

Viktor Madsen beskriver hur han går igenom de olika möjliga diagnoser som finns på symtomen och försöker att inte låsa sig vid någon till att börja med. Ibland går det inte att hitta någon orsak, enligt Viktor Madsen och han drar då slutsatsen att det är oron som är grundproblemet. Madsen konstaterar att de flesta oroliga patienterna är äldre som strängt taget borde acceptera att kroppen fungerar sämre och att man får krämpor. Kanske husdjur på äldreboenden kan ge lindring för oron, resonerar han.

Som patient i Sverige har man tur om de symtom man har passar in i någon av de standardundersökningar som görs, i synnerhet om man söker sig till akuten. Om dessa inte visar något är risken stor att man skickas hem, lika sjuk och kanske ännu oroligare än när man kom till sjukhuset. Hur många är inte exemplen på patienter som åkt in och ut på akuten tills de i värsta fall blivit så dåliga att läkarna där måste skärpa till sig och hitta orsaken. Vissa av dessa patienter hinner inte få hjälp, utan avlider och nämns i små notiser i tidningen.

Krämpor och naturligt åldrande är begrepp som inom vården ofta betyder att man inte behöver göra något. De lätta att ta till för den okunnige och kanske lite late läkaren. En bra läkare känner sina begränsningar, man måste inte ta hand om allt och alla själv, men däremot veta vem som kan utreda patientens symtom vidare. För det går alltid att göra något. Ta hörselnedsättning t.ex. det drabbar många äldre men inte sjutton säger någon läkare att man får acceptera det osv. Nej, man rekommenderar patienten att prova ut hörapparat. Fortfarande lider många äldre av biverkningar av läkemedel, ett område läkare (enligt de läkare jag talat med) inte kan så mycket om. Är symtomen oklara, rådgör med en farmaceut, kanske beror de på någon olämplig och värsta fall onödig medicin. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta med symtom efter symtom. Och jag är inte ens läkare.

En annan oro som verkligen ska tas på allvar och åtgärdas är bristen på allergi- och lungmedicinare som beskrivs i en debattartikel också det i Dagens Medicin. Redan i nuläget är alldeles för många patienter med allergier och astma hänvisade till vårdcentraler. Konsekvensen blir långa sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga och förstås fler besök på akuten. Patienter med andningsproblem är för övrigt rejält oroliga kan jag meddela Viktor Madsen och andra blivande akutläkare. Som jag skrivit tidigare, duktiga och engagerade specialister, som allergi-och lungmedicinare, är vägen till en bra och kostnadseffektiv vård. Satsa på dem!

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem dömer och vem blir dömd?

Idag är det domssöndagen, kyrkoårets sista söndag som symboliseras av svärdet och liljan. Den förstnämnda talar om rättvisa som ska skipas på den Yttersta domen. Liljan symboliserar här frid och evigt liv och att Gud för Jesu Kristi skull ska låta nåd gå före rätt. Detta läser jag i Svenska kyrkans dagbok med kyrkoalmanacka.

På Svenska kyrkans blogg ”Tankar inför helgen” skriver prästen Catharina Carlsson under rubriken Domaren, inte domen om Domsöndagen. Hon inleder med att berätta att hon har lätt att döma sig själv och frågar om läsaren känner igen sig i det. Catharina Carlsson går sedan vidare till den slutgiltiga domen som är något annat än vårt ”vanliga” dömande av oss själva. Då är det i stället Människosonens dom som Jesus talar om i Matt 25:31-46 där han ska skilja getterna från fåren. Många är rädda för den, men Catharina Carlsson resonerar kring vem det är som är domaren, Jesus Kristus, som älskar oss och känner oss som dem vi verkligen är. Tanken på domen blir då mindre skrämmande.  Carlsson skriver bl.a.

”Vad kallar Jesus dig och mig att göra? Det är inte rädsla eller oro som han vill ha av oss. Nej, han kallar oss till tjänst och uppriktighet. ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Jesus kallar oss, precis som vi är med alla våra otillräckligheter och styrkor, att gripa in i världen. Ge mat åt den som hungrar, dryck åt den som törstar, hem åt den hemlöse, kläder åt den nakne, omsorg om den sjuke och barmhärtighet mot den fängslade. Han kallar oss, dig och mig, att göra skillnad. Att älska världen som om alla människor vore han. Han ger oss en utmaning – och han ger oss gåvor.”

Jag tänker vidare på Catharina Carlssons text. Jag tror att det som främst skiljer den sista, yttersta domen, från allt vi kan göra här på jorden är att maskerna, svepskälen, de dolda avsikterna o.s.v. är bortskalade.Vi står där med vad vi gjort, inte gjort och varför, men också med de förutsättningar och förmågor vi haft, blottlagda.  Jesus talar om vad det kan innebära på flera ställen i evangelierna och med olika infallsvinklar. Jag kommer att tänka på Lukasevangeliets berättelse om tullindrivaren och fariséen i templet. Den förstnämnde hörde till en grupp som var föraktade eftersom de ansågs vara ohederliga. Tullindrivaren är medveten om det, förmodligen gör han så gott han kan givet förutsättningarna. Det är i alla fall så jag tolkar Jesus kommentar, han visste ju. Fariséen däremot följer reglerna till punkt och pricka, men drivkraften verkar inte vara den rätta. Hos just honom, det fanns andra fariséer som säkert gjorde sitt bästa. Vi får komma ihåg att evangelierna i mångt och mycket är segrarnas historia.

Vart vill jag då komma? Egentligen att jag tar fasta på Catharina Carlssons förtrösta på att den som till sist dömer oss känner oss och dömer oss utifrån det. Så länge vi faktiskt gör så gott vi kan och där är förutsättningarna olika, behöver vi inte vara rädda, tvärtom. Och att vi ska vara försiktiga med att döma oss själva och andra eftersom vi just inte ser hela bilden.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Vem älskar primärvården???

Rubriken är inspirerad av alla debattinlägg och krönikor som förklarar hur bra primärvården är, fast paradoxalt nog skulle den behöva mer pengar för att fungera. Skribenterna förundrar sig över att läkare och sköterskor inte väljer den inriktningen på sin utbildning. För att inte tala om att patienterna på alla sätt försöker komma till specialistmottagningar eller anlitar nätläkare.

Det här är en fråga där man med fördel kan tillämpa Ockhams rakkniv. Franciskanen och filosofen William Ockham (ca 1285-1347) kom fram till att om det finns många förklaringar till ett fenomen bör man s.a.s ”raka bort” de onödiga för att komma fram till den enklaste.

När det gäller primärvården så är det ett faktum att blivande läkare väljer att bli specialister i stället för allmänläkare trots att de skulle tjäna 20 000 kr mer i månaden och få bra arbetstider om de valde det sistnämnda. Samma sak gäller sköterskorna, de tjänar bättre på att jobba på VC och får även de bättre arbetstider. Men de flesta väljer ändå något annat. Många patienter håller med läkarna och föredrar en doktor som kan just deras sjukdom eller skada. De föredrar t.o.m., om det går, att betala en högre avgift eller rent av hela summan ur egen ficka för att komma till en specialist.

Den enklaste och mest självklara förklaringen till detta är att primärvården, som den ser ut nu, inte är en bra idé. Så i stället för att försöka sälja in vård av låg kvalitet (som i Ulf Peder Olrogs Konserverad gröt) borde man göra om och göra rätt. Prova t.ex. ett upplägg med läkarhus där det finns olika specialister, labb och röntgen. De behöver kanske inte precis ligga ett i varje kvarter, men ändå någorlunda nära för patienterna.

Patienter på glesbygden kan ha kontakt med specialisterna via internet för det mesta och förhoppningsvis i alla fall ha sköterskor nära sig som kan ta prover och typ mäta blodtryck.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Kommentarer inaktiverade för Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Jag har i olika diskussionstrådar försökt få klarhet i vad de som förespråkar allmänmedicin respektive alternativmedicin ser som nyttan med att patienten väljer det alternativet framför att gå till en specialist?

Svaret från båda håll är ofta att man ”ser hela människan”. Jag tar två exempel, alternativmedicinens Ytterjärna forum, som beskriver sin syn på vård och omsorg, inledningen lyder ”Vi vill påverka den svenska sjukvården till ett helhetsperspektiv med människan i fokus”. Man kan jämföra det med en helt vanlig vårdcentral,alltså allmänmedicin som utlyser en tjänst som familjeläkare och beskriver sin syn på vården ”En familjeläkare är specialist på hela människan och helhetssynen är en viktig bas för ditt långsiktiga välmående”.

För att återgå till diskussionstrådarna brukar jag fråga vilken nytta patienten konkret har av att doktorn ser ”hela människan”, svaret jag får är att det är viktigt att se hela människan. Ett cirkelresonemang alltså. I det läget försöker jag i stället vara konkret och ta någon vanlig åkomma, låt säga återkommande halsinfektioner, som exempel. Hittills har diskussionen då tagit slut och jag har inga problem att förstå varför.

En öron-näs och halsläkare tittar förstås inte bara i halsen, vilket allmänläkarna och alterantivläkarna nog egentligen vet, men inte vill låtsas om. Hen ställer relevanta frågor om helheten, träffar patienten barn i förskoleåldern ofta, anstränger rösten mycket,  är det någon tid på året som är värre osv. Däremot slipper patienten förhoppningsvis frågor som, om det inte är stressande att vara arkitekt, gift, närsynt eller vad nu allmänläkaren och alternativläkaren råkar tycka hör till ”hela människan”. Förutom att öron-näs och halsläkaren har stor vana vid att skilja infektioner orsakade av virus och bakterier, kan de också se bakomliggande orsaker som allergi, överkänslighet eller nedsatt immunförsvar. De vet också vilka yrkesgrupper som är mest drabbade av olika typer av halsproblem.

Vad patienten märker är främst att det går fortare och till synes lättare att få rätt diagnos och behandling. Bakom det som ser lätt ut ligger förstås gedigna grundkunskaper, vidareutbildning  och erfarenhet. Vill man välja en doktor som ser ”hela människan” men har grunda kunskaper om ens symtom ska man förstås kunna göra det. Men de flesta föredrar nog specialisten.

Kommentarer inaktiverade för Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Under Vård och omsorg