Vem älskar primärvården???

Rubriken är inspirerad av alla debattinlägg och krönikor som förklarar hur bra primärvården är, fast paradoxalt nog skulle den behöva mer pengar för att fungera. Skribenterna förundrar sig över att läkare och sköterskor inte väljer den inriktningen på sin utbildning. För att inte tala om att patienterna på alla sätt försöker komma till specialistmottagningar eller anlitar nätläkare.

Det här är en fråga där man med fördel kan tillämpa Ockhams rakkniv. Franciskanen och filosofen William Ockham (ca 1285-1347) kom fram till att om det finns många förklaringar till ett fenomen bör man s.a.s ”raka bort” de onödiga för att komma fram till den enklaste.

När det gäller primärvården så är det ett faktum att blivande läkare väljer att bli specialister i stället för allmänläkare trots att de skulle tjäna 20 000 kr mer i månaden och få bra arbetstider om de valde det sistnämnda. Samma sak gäller sköterskorna, de tjänar bättre på att jobba på VC och får även de bättre arbetstider. Men de flesta väljer ändå något annat. Många patienter håller med läkarna och föredrar en doktor som kan just deras sjukdom eller skada. De föredrar t.o.m., om det går, att betala en högre avgift eller rent av hela summan ur egen ficka för att komma till en specialist.

Den enklaste och mest självklara förklaringen till detta är att primärvården, som den ser ut nu, inte är en bra idé. Så i stället för att försöka sälja in vård av låg kvalitet (som i Ulf Peder Olrogs Konserverad gröt) borde man göra om och göra rätt. Prova t.ex. ett upplägg med läkarhus där det finns olika specialister, labb och röntgen. De behöver kanske inte precis ligga ett i varje kvarter, men ändå någorlunda nära för patienterna.

Patienter på glesbygden kan ha kontakt med specialisterna via internet för det mesta och förhoppningsvis i alla fall ha sköterskor nära sig som kan ta prover och typ mäta blodtryck.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Jag har i olika diskussionstrådar försökt få klarhet i vad de som förespråkar allmänmedicin respektive alternativmedicin ser som nyttan med att patienten väljer det alternativet framför att gå till en specialist?

Svaret från båda håll är ofta att man ”ser hela människan”. Jag tar två exempel, alternativmedicinens Ytterjärna forum, som beskriver sin syn på vård och omsorg, inledningen lyder ”Vi vill påverka den svenska sjukvården till ett helhetsperspektiv med människan i fokus”. Man kan jämföra det med en helt vanlig vårdcentral,alltså allmänmedicin som utlyser en tjänst som familjeläkare och beskriver sin syn på vården ”En familjeläkare är specialist på hela människan och helhetssynen är en viktig bas för ditt långsiktiga välmående”.

För att återgå till diskussionstrådarna brukar jag fråga vilken nytta patienten konkret har av att doktorn ser ”hela människan”, svaret jag får är att det är viktigt att se hela människan. Ett cirkelresonemang alltså. I det läget försöker jag i stället vara konkret och ta någon vanlig åkomma, låt säga återkommande halsinfektioner, som exempel. Hittills har diskussionen då tagit slut och jag har inga problem att förstå varför.

En öron-näs och halsläkare tittar förstås inte bara i halsen, vilket allmänläkarna och alterantivläkarna nog egentligen vet, men inte vill låtsas om. Hen ställer relevanta frågor om helheten, träffar patienten barn i förskoleåldern ofta, anstränger rösten mycket,  är det någon tid på året som är värre osv. Däremot slipper patienten förhoppningsvis frågor som, om det inte är stressande att vara arkitekt, gift, närsynt eller vad nu allmänläkaren och alternativläkaren råkar tycka hör till ”hela människan”. Förutom att öron-näs och halsläkaren har stor vana vid att skilja infektioner orsakade av virus och bakterier, kan de också se bakomliggande orsaker som allergi, överkänslighet eller nedsatt immunförsvar. De vet också vilka yrkesgrupper som är mest drabbade av olika typer av halsproblem.

Vad patienten märker är främst att det går fortare och till synes lättare att få rätt diagnos och behandling. Bakom det som ser lätt ut ligger förstås gedigna grundkunskaper, vidareutbildning  och erfarenhet. Vill man välja en doktor som ser ”hela människan” men har grunda kunskaper om ens symtom ska man förstås kunna göra det. Men de flesta föredrar nog specialisten.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vilka signaler sänder en kyrkoherde som inte vill viga samkönade par?

Har det någon betydelse om en kyrkoherde inte vill viga samkönade par? Den frågan är aktuell efter att Matteus församling utsett Petter Sundelius till ny kyrkoherde, vilket bl.a. Mitti skrivit om. I intervjun uttrycker sig Sundelius diplomatiskt, det här är vad han har kommit fram till och att samkönade par självklart ska kunna bli vigda i församlingen.

Med tanke på att kyrkoherden är chef i församlingen, ser jag det som problematiskt om vederbörande talar om att han helt enkelt vill diskriminera en grupp, homosexuella. Det går emot Svenska kyrkans budskap som jag tolkar det.

Ja, men samvetsfriheten då invänder någon? Men frågan är om det är en frihet att få stänga ute människor ur en gemenskap p.g.a. deras sexuella läggning? En av prästens uppgifter är att viga par, ska inte brudparets tro vara det avgörande för om man som präst accepterar att göra det?

Som jag skrivit tidigare är dock problemen i Svenska kyrkan än västanfläkt i jämförelse med de som katoliker får leva med. Iréne Nordgren skriver på Katolsk Visions blogg om den tyske jesuiten Ansgar Wucherpfennig som varit rektor för jesuiterna universitet i Sankt Georgen. Han har inte fått sitt förordnande förlängt eftersom han uttalat sig positivt om homosexuella. Här är det inte tal om någon samvetsfrihet.

Men är jag inte inkonsekvent om jag tycker att Ansgar Wucherpfennig ska få fortsätta som rektor? Nja tänk på att han vill bjuda in fler i kyrkans gemenskap, inte stänga ute fler. Det är skillnad anser jag.

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Bättre strukturer ökade kvaliteten på Sankt Görans akutmottagning

Det är alltid roligt att berätta om goda exempel och ett sådant presenteras i Dagens Nyheter. Sankt Görans sjukhus, som redan tidigare var bra, har gjort förbättringar av rutinerna på akutmottagningen. När jag läser artikeln är slås jag dels av att utgångspunkten för reformerna är självklara och att mycket av det är sådant jag efterlyst i tidigare inlägg.

De som planerat förbättringarna är personalgrupperna som jobbar på akuten. Idén bakom kallas ”Lean” och togs ursprungligen fram av biltillverkaren Toyota för att effektivisera produktionen. Direkt överförd till vården skulle den förstås kunna leda till samma kaos som i NKS. Men ledningen för Sankt Göran valde att anpassa upplägget för vårdens mjuka värden och lade betoningen på att ta bort det som hindrade personalen i deras arbete.

Nu bedöms och prioriteras patienterna som kommer in först av ett team som leds av läkare som har högst kompetens. En självklarhet kan man tycka, men alltför ofta är det en AT-läkare som patienten först träffar på akuten.

En annan förbättring är också att man brutit ner hierarkierna så att alla yrkesgrupper kunskaper tas tillvara.

Genom förändringarna kan akutmottagningen ta emot fler patienter som också är mer nöjda och arbetssättet används nu på hela sjukhuset.

Något jag tidigare efterlyst är fler alternativ för läkarna på akutmottagningarna in att lägga in patienten eller hänvisa till vårdcentralen. Alltså besök på en specialistmottagning eller dagvårdsavdelning om det är fler undersökningar och provtagningar som behöver göras. Var och en som farit som en jojo mellan VC/hemmet och akuten skulle välkomna detta.

Sedan skulle det, vilket jag också skrivit tidigare, vara bra om det här arbetssättet fanns också i primärvården. T.ex. att en öron-näs och halsläkare är den första en patient med t.ex. täppthet och värkande bihålor möter för att få hjälp direkt eller remitteras vidare.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Jag har tidigare skrivit om Rick Riordans serier om det antika Greklands och Roms gudavärld, böckerna om halvguden Percy Jackson. Riordan har sedan fortsatt med serien om Magnus Chase, son till den skandinaviska guden Frej som vävs ihop med den första serien genom Magnus kusin Annabeth som hör hemma bland de grekiska halvgudarna. Även i den tredje serien om faraoättlingarna Kane anar man att de också kommer att dras in i kampen mot kaos och förstörelse, det gäller att hindra jordgudinnan Gaia att vakna, syskonen Kane måste hindra kaosormen Apep att få makt.  i Skandinavien kämpar Magnus Chase och hans hjältar för att åtminstone skjuta fram Ragnarök. Även där är en gigantisk orm inblandad, Midgårdsormen.

Rick Riordan väver skickligt ihop dåtidens myter och berättelser med nutiden och de samtida tonåringar som är hjältarna. Läsaren lär sig, utan att tänka på det en hel del religionshistoria, får reflektera över olika etiska frågor. Ska man t.ex. hjälpa den som försökt skada en? Även mer filosofiska frågor som vad som händer med gudar och gudinnor som glömts bort tas upp. Finns de ändå, eller är gudavärlden beroende av att någon tror på dem? En fråga som den som författaren Neil Gaiman behandlat i boken American Gods.

Hur väl följer då Rick Riordan historien? Så vitt jag kan ser förvånansvärt nära, med tanke på att det verkligen är spännande episoder i nutiden han presenterar. De grekiska, romerska och nordiska halvgudarna skildras som sådana med vissa krafter som de fått från sin gudomlige förälder. Jason Grace, son till Jupiter, kan t.ex. flyga eller snarare bäras upp av vindarna. Karter och Sadie Kane hör däremot hemma i den egyptiska kontexten och beskrivs därför som ättlingar till faraoner och därför kan vara värdar för gudar och gudinnor. Sadie Kane samarbetar på det sättet med gudinnan Isis.

Sedan har jag gjort lite stickprov här och var, i synnerhet den egyptiska mytologin som jag inte kan så bra och när det är något som återfinns även i kristendomen. Guden Ra, beskrivs t.ex. ibland som treenig, han ska genom självbefruktning ska skapat gudaparet Shu och Tefnut,  som är aspekter av honom, Så vitt jag kan se liknar det också de gammaltestamentliga skapelseberättelserna. En annan, för kristendomen intressant egyptisk gud, är Ptah som kunde skapa genom ord och även var skulpturens gud.

Rick Riordans serier bör alltså kunna användas i religionsundervisningen i skolan, som ett sätt att väcka intresset för att lära sig mer om religion, historia och också nutiden. Och förstås att väcka intresset för läsning.

 

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt, Religionshistoria, Samhälle

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss till de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betalar undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle få en återkoppling, som hon när krönikan skrivs ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

1 kommentar

Under Vård och omsorg