Gärna kontroller av vårdkvalitet – men låt dem gälla fler

Det stormar rejält kring de digitala vårdtjänsterna  Kry och Min doktor och visst är det bra att media och landsting granskar kvaliteten på vården som ges där. Men de måste också fundera över varför patienter väljer att använda tjänsterna. Anledningen är knappast att den vanliga vårdcentralen erbjuder bra vård av hög kvalitet, i så fall skulle patienterna märka skillnaden när de ringer till t.ex. Kry, vilket de uppenbarligen inte gör. Därför har jag några förslag på vad som kan göras ytterligare.

DN Stockholm har, anonymt förstås, ringt till Kry och frågat om råd för en fiktiv treåring:

”En treåring som har haft feber i ett par dagar och vill inte äta, mest sova. Han har däremot inte klagat på ont någonstans, trots upprepade frågor från mamma och pappa.

Doktorn hos Kry frågar treåringen hur han mår, det vill han inte svara på. Han gömmer sig i soffan. Efter en stund nickar han på frågan om ont i ena örat, men skakar på huvudet på frågan om det andra öra.”

Läkaren frågar också om barnet har ont i halsen och ber föräldern känna på körtlarna och titta i halsen. Ingen svullnad och inga vita prickar i halsen enligt föräldern. Doktorn skriver, utan att ha träffat barnet och utan provtagning, ut Kåvepenin.

Så ska det givetvis inte gå till, men det intressanta hade förstås varit om samma fall presenterats för en läkare på en vårdcentral respektive en barnläkare. Den sistnämnda får då stå för facit för hur barnet skulle undersökas och behandlas på bästa sätt.

Gör gärna om undersökningen och beskriv en patient med symtom som kan orsakas av en allvarlig sjukdom (eller inte, det vet man ju oftast inte från början), hos en digital vårdgivare, en vårdcentral och hos en lämplig specialist. Har man en verklig patient som vill ställa upp på två eller tre läkarbesök så är det förstås ännu bättre.

Samma sak gäller Landstingen. Region Jönköping har, rapporterar Läkartidningen, gått igenom journalanteckningar hos Kry och funnit dem undermåliga. Gör detsamma med de vanliga vårdcentralerna, jag är övertygad om att det finns stora brister där också.

Som jag skrev inledningsvis, om den vanliga vården håller hög kvalitet väljer inte patienter digitala vårdtjänster. Det är självklart inte särskilt lämpligt att bara tala i telefon med en doktor. I synnerhet inte när det gäller barn och gamla som alltid borde ha tillgång till barnläkare, respektive geriatriker. Då dessa patientgrupper har ofta svårt att tala om vad som är fel.

Lösningen är alltså inte förbud mot privata digitala tjänster, utan bra landstingsdriven vård, så att kvalitetsskillnaden blir tydlig.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Mer om Egeria

Signaturen Inez fyller på med mer uppgifter om Egeria, den tidiga kristna resenären, som jag skrivit om i en tidigare blogg och som så ofta är Inez kommentar värd ett eget inlägg.

”Bra att du uppmärksammar en av den tidiga kyrkans kvinnor som hamnat i skuggan av männen. Det är märkligt att resebreven inte upptäcktes förrän i slutet av 1800-talet. Artos & Norma Bokförlag publicerade 2006 ”Egeria – Resebrev från det Heliga landet” i svensk översättning. Förlaget beskriver henne så här:

”Egeria var en aristokratisk dam, troligen från Spanien, som på 380-talet företog en enastående resa i Orienten. På åsneryggen och utan någon större eskort tog hon sig genom Egypten och Palestina till Syrien. Resan avslutades med en färd genom Mindre Asien till Konstantinopel. Flera gånger stannade Egeria till i Jerusalem, och hennes beskrivning av gudstjänstlivet där är en av liturgihistoriens viktigaste källor. Överallt längs vägen besökte hon orter med bibliska minnen som förevisades av entusiastiska munkar – klostren blomstrade redan och tog gärna emot pilgrimer.

Sina upplevelser beskrev Egeria i brev till en grupp väninnor, och resan skildras livfullt i dagboksform. Brevsamlingen är helt unik: den enda skrift från den tidiga kyrkan som är författad av en kvinna. För första gången föreligger den nu i en komplett översättning från latin till svenska och är försedd med en utförlig kommentar.”

http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/resebrev-%e2%80%93-fran-det-heliga-landet

Det finns faktiskt ett målat porträtt av Egeria som är lika detaljrikt som hennes brev, det tyder på att hon betraktades som en ansedd person av sin samtid. På målningen framträder en vacker kvinna med uppsatt hår, mörka ögon och ljusbrun hy. Klädedräkten är kantad med grönt mönster, hon bär halsband av grön sten och örhängen av klar sten. Egeria har ett allvarsamt ansiktsuttryck och möter vår blick. Plötsligt känns hon så levande.”

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fayum-18.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Religionshistoria

Att tala sanning – viktigt i vården

För ett par veckor sedan sändes ett inslag om igångsatta förlossningar i Vetenskapens värld. Det belyste väldigt väl vikten av att vårdpersonal håller sig till sanningen. I inslaget diskuteras om förlossningar ska sättas i gång i v. 42 som är praxis i Sverige eller i v. 41 som sker i många andra länder. Det finns skäl både för och emot, men det jag tänkte ta upp här är i stället vad barnmorskan Åsa Willdal säger.

Hon tycker att det är så synd att kvinnor kommer till förlossningen och är uppskrämda av vad andra kvinnor berättat om sina upplevelser av en smärtsam, igångsatt förlossning. Hon avslutar med att säga att ofta säger de här oroliga kvinnorna efter förlossningen att det inte var så farligt. Mot det ställs, utan kommentar, Katarina Carlies berättelse om hur det var när hon födde sitt första barn efter en just mycket smärtsam igångsatt förlossning. Det är inget hon önskar någon människa att behöva vara med om.

Är det så det slumpat sig så att Åsa Willdal, med många år som barnmorska bakom sig, aldrig har mött någon kvinna som tyckte att det var förskräckligt smärtsamt med en igångsatt förlossning? Har hon aldrig reflekterat över någon annan förklaring till att kvinnor delar med sig av sina erfarenheter, än missriktad omtanke?

Jag tror nog att hon är väl medveten om hur det förhåller sig, men kanske av missriktad omtanke (sic) inte vill skrämma upp den kvinna som står inför att sätta igång förlossningen. Alternativet är att Åsa Willda räknar med att kvinnan efter förlossningen är för upptagen med barnet för att orka klaga. Några ledande frågor i stilen, det här var väl inte så farligt, kan ha gett önskade svar.

I värsta fall lägger sedan kvinnan skulden på sig själv, hon är uppenbarligen sjåpigare än andra. I bästa fall känner hon sig lurad och blir arg. Vilket i förlängningen riskerar att skapa en misstro mot vården i allmänhet. Vem kan man egentligen lita på?

Tänk så mycket bättre det vore med en korrekt information om att den här förlossningen kan, men behöver inte, bli smärtsammare än en vanlig, men vi ska göra vad vi kan för att lindra det.

Jag såg slutet av en direktsänd debatt om sjukvården i Sollefteå, där det just är den nedlagda förlossningsvården som utlöst protester. Trots allt blev jag lite hoppfull av att höra Anna Nergårdh som fått regeringens uppdrag att utreda framtidens sjukvård.  Hon verkar ha förstått att det finns en förtroendekris mellan patienter och sjukvård. Vilket jag är övertygad om till stor del beror att många patienter är osäkra på om det går att lite på de besked man får. Är symtomen man sökt för ofarliga, eller säger doktorn det för att det inte finns plats på någon avdelning? För att ta ett exempel.

Anna Nergårdh sade också att vi tänker för mycket på hus när det gäller vård. Kvalificerad vård behöver inte ges på sjukhus, utan kan finnas närmare patienten. Vilket är utmärkt och vad jag skrivit i blogg efter blogg. Med bättre öppenvård behöver färre patienter dyr akut- och slutenvård. Med bättre omvårdnad kommer färre uttorkade och undernärda äldre till akutmottagningarna.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Catholic Women Speak har nu en webbplats

Catholic Women Speak, det globala nätverk där katolska kvinnor delar sina erfarenheter, har fått en vacker och innehållsrik webbplats. Det är många olika ämnesområden som gruppens medlemmar täcker in. Själv hittar jag t.ex. en intressant artikel om Kvinnor i den tidiga kyrkan av Sara Parvis. Parvis skriver om  Egaria’s travels som är en reseskildring skriven av en romersk kvinna i slutet av 300-talet. Läsaren för följa Egaria på en pilgrimsvandring mellan olika heliga platser i Syrien, Palestina, Arabien och Egypten. Egaria beskriver platser, människor sällskapet möter, böner man ber m.m. och det har formen av brev till en kommunitet av kvinnor hemma som Egaria kallar systrar.

Om språk och stil i Egaria’s travels skriver Sara Parvis:

”Her style reminds me of Jane Austen’s letters- chatty and factual, cramming in as much detail as possible of the sort she knew would be interesting to her audience, with no aim at the highly-crafted literary style on classical models in which so many Latin Christian letters of the late fourth-century were written.”

Det framgår att Egaria är en inflytelserik kvinna runt vilken biskopar, presbyter och munkar flockas. Hon är en noggrann berättare och beskriver hur påsken firas, liturgin ser ut och lekfolket roll som få andra källor berättar om.

Vad berättar då den här reseskildringen om kvinnors liv i den tidiga kristendomen? En hel del:

” She tells us much about what was possible for them, what they cared about, what they saw, how they were educated. Egeria knows her Bible backwards; she is interested in liturgical detail, but more interested in the people participating in it. Her deep piety is visible below the surface, not on it, but her wonder at all she has seen and heard is palpable. She found holiness everywhere she looked, but especially in the devotions of the people; appreciating Egeria demands that we look with similar sensitivity at the genuine piety of others.”

2 kommentarer

Filed under Katolska kyrkan

Ta hjälp av en dietist i stället för att ta statiner

Dagens Medicin rapporterar om en studie av s.k. nocebo, i det här fallet att patienter får fler biverkningar av statinerna om de förväntar sig det. Studien sponsrades av Pfizer, som tillverkar statiner, och var upplagd i två steg. Först ett dubbelblindtest där hälften av deltagarna fick statiner och hälften placebo under en period. Det som skulle undersökas var muskelsmärtor, som är en vanligt biverkning av statiner. Där märktes det ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan grupperna. I fas två av testet fick deltagarna ett öppet erbjudande om att fortsätta ta statiner eller låta bli och där många fler av dem som tog statiner rapporterade biverkningar. Slutsatsen blev att förväntningar spelar roll när det gäller biverkningar av mediciner. DM länkar också till abstracten om studien i The Lancet för för den som vill läsa mer.

Den här rapporten är givetvis ”mumma för Måns” för alla de läkare som redan visar prov på stor kreativitet när det gäller att hitta andra förklaringar till biverkningar än just läkemedlen. Med tanke på den ofta bristfälliga informationen om eventuella biverkningar och ointresset för hur patienten mår av medicinerna är det märkliga snarast att några biverkningar alls blir rapporterade.

Jag ser en del frågetecken kring studien.  Patienterna hade t.ex. högt blodtryck, tog de läkemedel mot det? I så fall kan dessa ha korsreagerat med statinerna och gett eller kanske motverkat biverkningar.  Varje patient är ju unik så reaktionerna är förstås också olika. Vilka patienter var det som sedan frivilligt fortsatte att ta statiner? Var det många ur placebo-gruppen som tyckte att det gått så bra att de inte såg någon anledning av sluta?

Jag ifrågasätter inte att förväntningar kan påverka upplevelsen av läkemedel i både positiv och negativ riktning, men man ska vara medveten om att det är en väldigt bekväm förklaring att ta till för läkare som vill slippa anstränga sig.

För alternativ finns det har jag upptäckt och då talar jag om etablerade behandlingar, som ges av dietister, fysioterapeuter, naprapater m.fl. När det gäller blodfetter borde ett besök hos en dietist vara det första steget i behandlingen. Hur ofta är det så? För min egen del var det först efter att ha provat tre olika läkemedel som gav biverkningar av det allvarligare slaget som jag själv föreslog att jag skulle kontakta en dietist. Ingen remiss krävdes och jag fick snabbt en tid och råd som gick ut på att hitta alternativ till den mat jag åt. För min del var det inga stora förändringar. Däremot fick jag rådet att prova Betavivo med koncentrerad betaglukan, en fiber som binder kolesterol så att det inte kommer ut i blodet. Jag har ännu inte tagit något blodprov för att se om det hjälpt, men hyser gott hopp om det, vilket kanske påverkar utfallet i positiv riktning 😉

Min poäng är att det verkar finnas en hel del att prova innan man tar till läkemedel eller operation och för att minska antalet mediciner man behöver. För att ta ytterligare exempel så påverkar kol positivt av körsång, likaså astma, även om det sistnämnda inte verkar vara lika belagt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Ytterligare en kvinna vigd till katolsk präst

Även om Katolska kyrkan officiellt inte vill kännas vid dem, så ökar antalet kvinnliga katolska präster sakta men säkert. Det är modiga kvinnor som tar steget, trots att de straffas av kyrkans ledning. The Charlotte Observer rapporterar om Abigail Eltzroth som prästvigts  i Asheville. På frågan om hur hon ser på hotet om exkommunicering svarar Abigail Eltztroth:

”As for the threat of excommunication, Eltzroth said: “I’m sure that I will be (excommunicated) if I haven’t been already. But there are plenty of saints who have been excommunicated. So that’s not going to stop us.”

David Hains talesman för Charlottes katolska stift hoppas att inga katoliker besöker det han kallar falska mässor eller tar emot falska sakrament och påpekar att det är en synd. Men faktum är att fler och fler katoliker verkar strunta i detta.

Det påpekas i artikeln att det är många andra kristna samfund som välkomnar kvinnor att bli präster. Lutherska världsförbundet, där Svenska kyrkan ingår har t.ex. en ung kvinnlig präst, Lydia Posselt, som predikar vid avslutningsgudstjänsten vid det stora mötet i Windhoek i Namibia i maj.

Lämna en kommentar

Filed under Katolska kyrkan, Religion-allmänt

Konstverk till Uppsala domkyrka skapar debatt

Bertil Murray, präst i Uppsala, har skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning där han kritiserar en beställning av ett konstverk i form av ett bord som beställts till minne av reformationen. Tanken är att det ska placeras utanför domkyrkan och det ska visa sambandet mellan mässa och diakoni. Bertil Murray är om jag förstår hon rätt framför allt upprörd över kostnaden, 4 mkr, som han anser kunde ha använts bättre t.ex. till att hjälpa de fattiga.

Murrays tankar är inte nya, vi möter dem redan i Johannesevangeliets 12 kapitel där Judas Iskariot är upprörd över att Maria från Betania smort Jesu fötter med dyr Nardusbalsam. Varför använde de inte pengarna till att bespisa det fattiga undrar Judas? Jesus förvånar, som så ofta, med att ta Marias handling i försvar. Jag tolkar det som att han på sitt sätt säger att var sak har sin tid (och sin kassa), att visa kärlek till honom och att ta hand om de fattiga.

Men var tid har också sitt sätt att resonera och dessutom har det aldrig varit så att alla haft samma åsikt. Under medeltid, renässans, barock och även senare lades stora summor på kyrkobyggnader och dess utsmyckningar. Historiska museet har en informativ webbplats där jag letat upp en text om altarskåp, för att ta ett konkret exempel. Där står att det först är under 1000-talet som kyrkorna får utsmyckningar. Ungefär halvvägs till vår tid med andra ord.

De äldsta bevarade altarskåpen i Sverige kommer från 1200-1300 talen och många tillverkades i Sverige. Men under 1400-1500-talen importerades även altarskåp från Nordtyskland där det fanns skickliga hantverkare. Senare blev också altarskåp från Flandern populära.

”Altarskåpen var mycket dyra och de krävde att donatorerna var mäktiga och rika. Det var med andra ord bara samhällets allra översta skikt som hade råd med sådana gåvor. Givarna hade inte några som helst betänkligheter att på olika sätt se till att omvärlden fick reda på deras generositet. Cordt Rogge, biskop i Strängnäs, lät till exempel avbilda sin vapensköld på de två skåp han skänkte till Strängnäs domkyrka. Sten Sture den yngre lät avbilda sig själv i full utrustning och med en text som säger ”Oh Guds Moder, kom ihåg mig”.”

Varför satsade givarna så mycket pengar på detta? Kanske för att korta tiden i skärselden med 10 000 år, men det var också ett sätt att visa på makt och rikedom.

Men det fanns ju också de som reagerade mot det som de tyckte var världsligt slöseri och överflöd och till dem hörde så småningom Martin Luther.

Så det finns nog ingen enkel lösning på dilemmat. Skulle vi vilja vara utan alla vackra kyrkor och deras påkostade inventarier? Mitt svar är nej, de tillför en dimension till andligheten som inga ord kan gestalta. Jag tror att man dels får tänka på kyrkans resurser som olika potter, dels måste man förstås varje gång fråga sig; tillför det här konstverket, den här orgeln något? Uppsala domkyrka är fulländad som den är, men platsen utanför är lite kal. Så om det är en god idé att beställa ett bord där beror till syvende och sist på kvaliteten, verkshöjden, på konstverket.

Slutligen, jag har fortfarande inte vant mig vid den öppna diskussion som pågår i Svenska kyrkan. Många år i den tystnadens kultur som råder i Katolska kyrkan har onekligen satt spår…

Lämna en kommentar

Filed under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Mindre bistånd till kvinnohälsovård pro-death snarare än pro-life

Nicholas Kristof beskriver i en kolumn i New York Times konsekvenserna för kvinnor på Tahiti av Donald Trumps nedskärningar av bidragen till reproduktiv hälsa. Han skräder inte orden och kallar det hela pro-death i stället för pro-life. Detta med tanke på hur fattiga kvinnor drabbas av att inte ha tillgång till preventivmedel. Konsekvenserna av de uteblivna bidragen blir att alltför unga kvinnor blir gravida, har för många graviditeter, för tätt. Vilket ökar risken för skador och att de dör i sviterna av sina skador:

”When women and girls don’t have access to family planning and reproductive health care, they’re more likely to suffer pelvic organ prolapses, in which the bladder, uterus or bowel may protrude from the vagina. Or they suffer a fistula, a childbirth injury that leaves them leaking urine or feces, stinking and ostracized, and sometimes unable to walk. Women with prolapses or fistulas sit in their huts, humiliated, wondering if they are cursed, waiting to die.”

Om bidragen till FN:s befolkningsfond skärs ner blir konsekvenserna väldigt negativa. Uträkningar som redovisas i artikeln visar att 3,7 miljoner aborter har kunnat förebyggas, med fondens hjälp:

The birth control provided by the U.N. Population Fund averted more than 3.7 million abortions last year alone, health advocates say. So if you’re against abortion, you should support the U.N. Population Fund, not try to destroy it.

Även om det naturligtvis är svårt att säkert veta hur många kvinnor som verkligen hade blivit gravida om de inte hade haft tillgång till preventivmedel, så ger de en vink om hur viktigt det här stödet är, om man verkligen värnar livet.

En debattartikel i DN skriver av Ingrid Hedström, ger ett historiskt perspektiv på frågan genom att berätta om ett Sverige, innan familjeplaneringen slagit igenom. Det är hjärtskärande att läsa om små barn som stämplats som sinnesslöa och lämnades till sinnesslöanstalter där många av dem dog efter bara några månader. Preioden det rör sig om är 20-30-talen när rasbiologin var som populärast, även om den levde kvar betydligt längre än så.

Barnen som lämnas på dessa inrättningar var dubbelt utsatta och kom ofta från mycket fattiga förhållanden. Det kunde röra sig om en arbetarfamilj med 13 barn eller ett ogift hembiträde som blivit gravid. Barn som trots allt klarat sig en 6-7 år hemma, dör inom kort tid när de kommer till sinnesslöanstalten. Sjukdomar sprids snabbt i de överfulla lokalerna och medicinbudgeten skärs hela tiden ned.

Hur kunde det här få fortgå mitt i samhället? Kanske därför att omgivningen inte brydde sig, lättjan är en av ondskans följeslagare. Det är bekvämt att vända bort blicken.

Idag skärs biståndet till reproduktiv hälsa ner och allt för många inte ids tänka på vad konsekvenserna blir för de kvinnor och förstås barn som är beroende av just den vården.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Samhälle, Vård och omsorg

Svenska kyrkan välkomnar reflektion

I Kyrkans Tidning finns en artikel som utgår från ett falskt citat som tillskrevs domprost Hans Ulfvebrand och spreds av bl.a. SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Det är för övrigt bara ett av många exempel på den smutskastning Svenska kyrkans företrädare drabbats av.

Hans Ulfvebrand tar det falska citatet, ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”, som en utgångspunkt för en reflektion över begreppet förlåtelse. Han är noga med att påpeka att det är Gud som förlåter människors handlingar.

Ulfvebrand knyter an till den artikel som frilansjournalisten Sofia Lilly Jönsson skrev i Svenska Dagbladet ”Många vet inte vad förlåtelse är”.

Jönsson skriver att :”Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar. Förlåtelse är inte att släta över. Men motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldspiral som aldrig tar slut”. Hans Ulfvebrand tycker att det här är mycket bra och att artikeln kan vara ett bra diskussionsunderlag ute i församlingarna.

Den frimodighet med vilken de svenskkyrkliga, även prästerna diskuterar får mig fortfarande att haja till. Man resonerar kring olika frågor, har inte färdiga svar från början och det är ”tillåtet” att faktiskt komma till olika slutsatser. Det är en väldig skillnad mot ängsligheten bland katoliker, som också har anledning att vara rädda. I varje fall anställda, präster och systrar, som kan stå utan jobb om de just vågar sig på att diskutera en fråga förutsättningslöst.

Kristendomen växte fram i en helt annan tid och kultur än vår. Gudar och gudinnorna var många och människorna utförde blodiga offer, mycket för att inte dra på sig deras vrede. Det verkar dock som om tiden var mogen för en förändring och de kristna gick i sakta mak en ny väg. De tänkte sig att brödet och vinet förvandlades till Kristi kropp och blod, funktionerna hos de hedniska gudarna och gudinnorna togs i hög grad över av helgonen. Men det finns trots allt fortfarande kvar en rädsla för att straffas, det gällde att på olika sätt behålla Guds kärlek.

Med reformationen kom ytterligare förändringar, helgonens beskydd ansågs inte behövas längre (jag är inte säker på att vanligt folk var så tillfreds med det), men det viktigaste är ändå att det togs för givet att Gud älskar alla människor. Vi behöver inte lägga massor med kraft på att behaga Gud. I stället kom det kristna livet att handla om att älska sin nästa, att lyssna på och tala med sina medmänniskor. Och givetvis att hjälpa den som behöver det.

Jag undrar om inte Svenska kyrkans öppenhet för diskussion, fast ännu hellre dialog, är följden av den här utvecklingen. Personligen kan jag tycka att toleransen mot t.ex. de gapiga kvinnoprästmotståndarna är för hög, där har vi frågan om hur toleranta vi ska vara mot de intoleranta? Men kanske skulle det vara ett steg på ett sluttande plan att helt enkelt slänga ut dem?

En sak till som fortfarande faktiskt har nyhetens behag för mig är insikten om att Svenska kyrkan inte är ensam, vilket katoliker titt som tätt påstår, utan en del av Lutheran World Federation. Vilka på sin webbplats beskriver det som att göra en resa tillsammans. Så här beskriver LWF relationen mellan kyrkorna som ingår, jag tycker att beskrivningen stämmer bra även för enskilda lutheraner och säkert för många andra, om vi byter ut kyrkor mot individer:

”Relationships are part of what defines who we are in our life and work as a communion of churches.

Our communion relationships take many shapes and forms and serve different purposes.

We come together to share our faith and even our way of expressing that faith. We also share our knowledge and resources, and collaborate in our actions or programs when that makes sense, across regions or globally.”

Lämna en kommentar

Filed under Svenska kyrkan

Arbetsmedicin – en ny specialitet

DN rapporterar att så få som 60 % av de manliga och 50% av de kvinnliga arbetstagarna i nuläget har tillgång till företagshälsovård. Skälet är att det är dyrt, enligt DN i synnerhet det förebyggande arbetet, medan fler företag satsar på att låta anställda gå till företagshälsan när de blir sjuka.

Jag skulle säga att både ock behövs, om de anställda går till företagshälsan när de blir sjuka, är det förstås lättare att upptäcka problem i arbetsmiljön. En patient med ont i axlarna är kanske en slump, men kommer fler från samma företag med liknande symtom behövs förstås en undersökning av vad det beror på. Samtidigt är det förstås bra om företagshälsovården kan gå igenom arbetsplatsen och förebygga t.ex. belastningsskador.

I DN:s artikel framgår att det råder brist på företagsläkare, något som man försöker råda bot på med ett ST-inriktning mot arbetsmedicin som är på 2,5 år. Det skulle behöva utbildas 50 specialister de närmaste fem åren men det blir bara 10-12 stycken. En av dem, Lisa Reda intervjuas i artikeln. Det hela blir ju inte lättare av att den som börjar den här specialiseringen, redan ska ha specialistkompetens i något lämpligt område. Jag kan tänka mig att bl.a. ortoped, psykiatri, allergolog och kanske socialmedicin kan vara lämpliga. Men flera av dessa är det ju också ont om.

Företagshälsovård borde rimligen vara något som landstingen skulle stötta, eftersom det minskar trycket på den övriga vården. Som jag har förstått det är inte besöken hos företagsläkare ens med i högkostnadsskyddet, i alla fall inte i Stockholm. Jag uppfattar det som att det varit det förut, men har inte hittat några uppgifter som bekräftar detta eller för den delen motsäger det. Vad som också behövs är att göra det mindre kostsamt för mindre företag att ansluta sina anställda till företagshälsovård. Jag misstänker att många av de anställda som saknar tillgång till företagshälsovård återfinns där. Kanske kunde några företag gå ihop och dela på kostnaderna?

Entusiasmen hos de blivande arbetsmedicinarna verkar hur som helst vara stor, vilket den intresserade kan ta del av på Arbets- och miljömedicinbloggen. Den senaste bloggen handlar om fukt och mögel och då i synnerhet i krypgrunder. Kanske mer aktuellt för villaägare än för företag.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg