Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Religionshistoria

Nya Karolinska försök till försvar

På DN-Debatt gör Stefan Larsson och Johan Öberg från The Boston consulting group (BCG) ett försök att försvara Nya Karolinska sjukhuset (NKS) och BCG:s insats. Men i debattinlägget ges, så vitt jag kan se, inget konkret exempel på något som faktiskt fungerar på själva sjukhuset. Jag gick i stället vidare och tittade på de sjukhus som Larsson och Öberg tar upp som inspirationskällor för arbetet med NKS, Cleveland Clinic och Martini-Klinik i Hamburg.

På Cleveland Clinics hemsida framgår egentligen mest att de vill ge vård av hög kvalitet, men de arbetar uppenbarligen i team runt patienten. Något jag tror kan vara alldeles utmärkt, många patienter behöver hjälp av olika specialister och det är förstås väsentligt att dessa samarbetar. När jag läser om sjukhuset på Wikipedia, framgår dock att mellan 2010-2014 gjordes ett antal inspektioner och uppföljningar av ”The Centers for Medicare & Medicaid Services (CMS)” efter klagomål från patienter.

”Between 2010 and 2013, the CMS undertook an extensive series of investigations into the Cleveland Clinic Foundation, with at least a dozen inspections and follow-up visits triggered by patient complaints.[47][48] An analysis of Medicare inspection data between 2011 and 2014 found that the Cleveland Clinic Foundation was one of at least 230 instances where validated serious incidents—dubbed ”immediate jeopardy” complaints— led CMS to threaten loss of ability to serve Medicare patients unless the problems were fixed immediately. Due to numerous serious ongoing safety violations, the Cleveland Clinic Foundation was on payment termination track for 19 months, placing at stake $1B in annual Medicare/Medicaid reimbursement.[47] The citations were reported and analyzed in detail by Modern Healthcare, which posted some of the safety documents.[47][48]”

Det verkar alltså finnas en hel del likheter med NKS i form av risker för patienterna. Men det är knappast dessa Larsson och Öberg menar.

Martini-Kliniken i Hamburg är specialiserad på vård av patienter med prostatacancer och den verkar ha goda resultat. Här är det väl snarast kvalitetsmätningen de gör som man tänker sig ska vara en förebild för NKS. Och att mäta kvaliteten på vården, alltså hur pass återställd patienten blir, tror jag är en god idé och då inte bara på sjukhusen, utan över huvud taget. Men för NKS är det nog långt kvar dit, det gäller att åtgärda felplanerade och i vissa fall felbyggda lokaler och få tekniken att fungera till att börja med. Helst utan patienter som riskerar att drabbas av missar. Sedan kan man börja fundera på kvaliteten i övrigt.

Men faktum är att det nog inte var ett extrasuperspecialiserat sjukhus för det fåtal svårast sjuka och skadade patienterna Stockholm behövde, utan mer kapacitet för alla mer normalt drabbade. För att inte tala om en väl fungerade öppenvård med specialister som tar emot utan remiss. Då blir de flesta patienter inte så dåliga att de behöver sjukhusens resurser. Det är förstås det bästa för både patienterna och samhället.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vad man ser i Galadriels spegel

Den mäktiga och visa alvdrottningen Galdriel erbjuder i slutet av boken ”Sagan om ringen” Frodo och Sam att titta i hennes spegel. Spegeln kan visa det man önskar men också annat, vilket ofta är till mer nytta. För Sam visar den hur träden hemma i Fylke huggs ner och ersätts med rökbolmande fabriker. Han blir förstås upprörd och första impulsen är att rusa hem. Galadriel påpekar att spegeln visar många ting, allt har inte inträffat ännu. En del kommer aldrig att ske om personen som sett visionen inte avviker från sin plikts väg. Spegeln kan ge värdefull information, men är en farlig rådgivare.

I dessa tider med alarmism och överdrivna beskrivningar är det viktigare än någonsin att stanna upp och tänka efter. Är t.ex. läget i Sverige en fullständig katastrof som drar till sig uppmärksamhet utomlands? Knappast, mer än i högerkretsar, med tanke på hur världen ser ut. Ett annat exempel är smutskastningen av Svenska kyrkan, från inte minst Katolskt håll. Jag har tidigare skrivit om oskicket bl.a. i den här bloggen.

De som sprider vinklade eller rent felaktiga uppgifter är förstås ofta medvetna om vad de gör. Jag är övertygad om att katolska präster och deras närmaste vet att Svenska kyrkan t.ex. talar om Jesus. Men för gemene församlingsmedlem väljer man ändå att säga något annat. En förhoppning för det kommande året är att det blir fler möten på gräsrotsnivå mellan medlemmar från olika samfund. Det finns redan en hel del samverkan mellan de konservativa kristna grupperna, som också hörs mycket. Som motvikt behövs mer kontakt mellan alla ”vanliga” kristna. Förhoppningsvis kan det leda till att fler har kunskap nog för att säga ifrån när vinklade historier eller lögner sprids från predikstolar eller vid kyrkkaffet och mod att göra det. Då tänker jag främst på mina erfarenheter från Katolska kyrkan, i Svenska kyrkan har jag inte stött på fenomenet och andra samfund känner jag inte tillräckligt väl för att yttra mig.

Ärkebiskop Antje Jackelén tog i sin predikan vid julbönen upp att Gud vänder sig till alla människor:

”Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.”

Jag tolkar ängelns budskap som att alla kristna är inbjudna att vara delaktiga i hur kristendomen och i en vidare bemärkelse världen ser ut och att vi har också ett ansvar för hur den ser ut och utvecklas. Vi kan inte bara vänta på att någon annan ska ta initiativ.

Ärkebiskopen tog även upp reformationsjubileet i sin predikan, inte minst reformationens betydelse för folkbildningen. Jag tror att just utbildning för är oerhört viktig för att värna demokratin mot angrepp från grupper, med olika religiösa och politiska förtecken, som hotar den. Med kunskap i bagaget är det lättare att stanna upp och fundera över om det man just sett eller hört verkligen stämmer. Även om man inte har en Galadriel vid sin sida.

Lämna en kommentar

Filed under Samhälle, Svenska kyrkan

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Julens budskap – kärlek och kreativitet

Det verkar i alla tider, kulturer och religioner ha funnits människor som vill hjälpa andra som behöver det och de som av olika skäl inte vill göra det. I Lukasevangeliet berättas att Guds son, som tur är, möter de förstnämnda när han föds. Kortfattat får läsarenveta att det inte fanns plats på något härbärge för Josef och Maria trots att förlossningen hade börjat. Det hade kunnat leda till att de blivit avvisade, fanns det inte plats så fanns det inte och att Maria blivit tvungen att föda i det fria.

Men någon tänker till, kan vi lösa situationen? Egentligen står det bara att Maria lindar Jesus och lade honom i en krubba, något stall nämns inte. Men vi får förutsätta att de fått komma in under tak.

Bibelns texter talar till oss på olika sätt och här handlar det mycket om att se möjligheter, inte hinder att hjälpa, att vara lite kreativ.

Idag är många kyrkor på olika sätt öppna för de allra fattigaste, det gäller förstås både svenskkyrkliga, frikyrkliga och katolska. I DN berättas om kyrkan Santi XII Apostoli i Rom där prästen Agnello Stoia låter hemlösa övernatta på en gård utanför, under väldigt enkla förhållanden, men ändå bättre än att vara på gatan. Det blir en påminnelse om de hemlösa för alla som besöker kyrkan. En bit bort erbjuder en annan kyrka, Sant’Eustachio, lunchservering som bekostas av gåvor från församlingen. Lunchen serveras inne i själva kyrkan. Något som enligt prästen Pietro Sigurani inte varit möjligt med en annan påven än Franciskus.

Med denna reflektion över kreativiteten som en den del av kärleken till nästan vill jag önska er alla en riktigt God Jul!

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Lämna en kommentar

Filed under Katolska kyrkan

Vi tar det igen- patienter söker för symtom inte åkommor

Jag har skrivit det tidigare, men det behövs uppenbarligen upprepas, det är sällan patienter söker för åkommor, vi söker för symtom. Symtom som kan vara ofarliga eller livshotande. Vilket vet man först efter undersökning och provtagning.

Ännu svårare är det förstås att avgöra hur sjukt ett litet barn är. De minsta kan överhuvudtaget inte tala om hur de mår och de lite äldre kan förväxla kroppsdelar t.ex. Eller så säger de bara en gång att det gör ont i örat, när det i själva verket är fråga om rejäl öroninflammation i båda öronen. För att ta ett exempel jag alldeles nyligen fick höra av en olycklig förälder.

Det är därför oerhört sorgligt att barnläkare går ut och säger att det överkonsumeras akutvård för barn som Jonas F. Ludvigson vid Örebro Universitetssjukhus skrivit på SvD debatt, jag länkar i stället till Läkartidningens artikel.  Han tycker att föräldrarna ska gå till husläkare när barnen har enklare åkommor. Men hur ska en husläkare som ofta missar att sätta rätt diagnos på vuxna patienter, kunna ge små barn rätt behandling?

Återigen det är symtom, inte åkommor man söker för. Dessutom,  hur många sätter sig frivilligt flera timmar på akuten med ett barn man tror är lindrigt sjukt?!

Sedan är det ett problem att det finns för få barnläkare i öppenvården. Många av de barn som idag kommer till akuten skulle inte behöva vara där om de hade en barnläkare med akuttider att tillgå. Det är inte så många år sedan det var det vanliga här i landet och i många andra länder t.ex. Tyskland är det fortfarande så.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

När ”gammelmedia” är som bäst ställs en fråga i en artikel och får ett svar i en helt annan och så var det i dagens DN. Där intervjuas kardinal Anders Arborelius av Peter Loewe när han är på besök i sin titelkyrka i Rom, Santa Maria degli Angeli e Martiri. Kardinal Anders tar upp de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan och refererar till sitt sommarprogram där han tackade media för att de uppmärksammat skandalen.

”Men pedofilövergreppen fortsätter inom den katolska kyrkan. Huvudproblemet är att kyrkans kardinaler och biskopar inte har en juridisk anmälningsplikt för dessa brott, utan endast moralisk. Många övergrepp anmäls inte.

- Kyrkan har ett stort problem när man inte inser att man måste göra en polisanmälan. Samtidigt vet vi att många av de här ärendena avskrivs nästan automatiskt i Sverige.”

Här kan vän av ordning påpeka att det inte är i Sverige den stora majoriteten av de pedofila övergreppen ska tas upp.

Kardinal Anders drar sedan en parallell till #metoorörelsen som fått extra stort genomslag i Sverige och funderar:

– Sverige har skakats om av detta. Något som fått genklang i många andra länder. Varför? Finns det mer av dessa missförhållanden just i Sverige? Eller beror det på att vi trodde att vi hade respekt och jämställdhet för kvinnor och att det nu har visat sig att den faktiskt inte fanns?

Svaret på hans fråga, ges åtminstone delvis, några sidor senare i artikeln För farligt att tala om metoo i Mellanösterns länder. I Terese Cristiansons reportage blir det tydligt att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer även i dessa länder. Men det är för farligt att protestera mot dem och förstås annan diskriminering som drabbar kvinnor:

”Afghanistan är extremt men även i Mellanöstern är kvinnliga journalister hårt ansatta. Om någon anser att deras artikel eller tv-inslag är dåligt anklagas de ofta för att vara prostituerade. Något som är livsfarligt i en region där du som kvinna inte ska dra skam över din familj.”

Det sannolika svaret på frågan varför #metoo blivit så stort i Sverige är därför, att fler än de allra modigaste kan delta utan alltför stora risker för egen del.

Var på skalan finns då Katolska kyrkans hantering av pedofila övergrepp och diskriminering och trakasserier av kvinnor? Det är helt klart att både de drabbade och de som försökt hjälpa dem har fått betala ett högt pris. Något jag bl.a. skrivit om i bloggen Påven och Pedofilerna, ska det aldrig bli ändring?!!

En av dem som straffats hårdast för sina försök att hjälpa offren för de pedofila prästerna är dominikanen Thomas P. Doyle. På organisationen SNAP:s webbplats, presenteras han bl.a. så här:

”Rev. Thomas Patrick Doyle sacrificed a rising career at the Vatican Embassy to become an outspoken advocate for church abuse victims. Since 1984, when he became involved with the issue of sexual abuse of children by Catholic clergy while serving at the Embassy, he has become an expert in the canonical and pastoral dimensions of this problem—working directly with victims, their families, accused priests, bishops, and other high-ranking Church officials.”

Som framgår ovan, krävs det paradoxalt nog en riktigt bra situation i ett land eller ett samfund för att det ska bli några stora proteströrelser. Vilket är värt att tänka på.

Lämna en kommentar

Filed under Katolska kyrkan, Samhälle

Var inte rädd!

Jag var säkert inte ensam om att se Prins Gabriels dop i från Drottningholms slottskyrka igår och många fler än jag uppskattade också ärkebiskop emeritus Anders Wejryds doptal. Han talar där bl.a. om hur ofta Guds sagt till oss människor att inte vara rädda:

”Många tror att Gud oftast hälsar: Skärp dig, akta dig! Den som lever med i ett kristet sammanhang kan i stället upptäcka att uppmuntran, omsorg, vilja till gemenskap och nåd karaktäriserar Gud.
”Var inte rädd!”

Anders Wejryd säger, många tror att Guds främsta uppmaning är skärp dig, akta dig. Tyvärr gäller det här i allra högsta grad oss kristna. Alltför många vaktar på sig själva för att inte misshaga Gud. Många kritiserar också andra, kristna som icke-kristna, för att leva fel, tycka fel, helt enkelt vara fel och inte ”riktiga kristna”. Åsikts-och yttrandefrihet har vi alla, så länge vi inte bryter mot någon lag. Men nog är det trist med människor som kräver att andra ska anpassa sig efter just deras tolkning av tron.

Nyligen läst jag en rimlig förklaring till det här beteendet, som jag har haft så svårt att förstå. Jag kan tyvärr inte hitta bloggen eller artikeln nu, men det gick kort ut på att en del kristna fruktar att andra människor ska ”dra ner dem själva” i Guds ögon. Och att de ska straffas för vad andra gör, eller snarare vad andra är, som homosexuella, eller ateister. Jag tror att det kan vara en rimlig psykologisk förklaring, som jag för min egen del hoppas ska leda till mer konstruktiva diskussioner i framtiden. Det är lättare att bemöta människor när man har en möjlig förklaring till deras agerande.

Nu när det nya kyrkoåret inleds hoppas och ber jag om att fler ska känna tillit till Gud snarare än fruktan och önskar alla en glad adventstid, med tid för reflexion och inte bara julstök.

Lämna en kommentar

Filed under Svenska kyrkan

Vad är empati i vården?

Jag var inställd på att skriva en fortsättning på bloggen Ja, visst var det tabletten-om läkemedelsbiverkningar, men riktigt så illa är det inte, utan det blir en positiv avslutning den här gången.

Till att börja med, hur ska egentligen en empatisk läkare vara? I Läkartidningen skriver allmänläkaren Sara Åkerberg i en krönika om sin upplevda otillräcklighet. Det kanske inte är så konstigt, hon har under studietiden fått lära sig att fråga patienterna sådant som ”Hur påverkar dina bekymmer dig i din vardag?” Bekymmer, kan det möjligen vara symtom? Sara Åkerberg beskriver också hur hon nu som färdigutbildad doktor upplever tidspress och ”diffdiagnoserna” som far genom huvudet.

15-20 minuter är förstås alldeles för kort tid för ett läkarbesök, om patienten ska hinna berätta om sina symtom, doktorn hinna undersöka och sedan diskutera vad som ska göras. För att det alls ska gå bör patienten helst ha förberett besöket, doktorn i sin tur fokusera på den onda halsen, ryggen eller vad det nu är. A och O är också doktorns kompetens, för ingen patient mår bra av gissningar, i synnerhet inte när de är fel. För patienten är det också viktigt att det finns en plan, t.ex. ta den här medicinen, den ska börja hjälpa inom fyra dagar, eller vi ska röntga din rygg och sedan är det också bra om du träffar en kiropraktor. Doktorn måste även känna sina gränser och remittera vidare när hen inte kan hjälpa patienten.

Kompetens är alltså en viktig del i det som patienten upplever som empati. Doktorn vet eller vet hur man tar reda på vad symtomen orsakas av och hur det botas/lindras.

Men det räcker inte med kompetens, den som ska kunna hjälpa sina patienter måste också vara beredd att verkligen använda sina kunskaper och inte följa minsta motståndets lag.

I DN finns idag en artikel av Malin Nordgren om en studie som visar att antihormonell behandling har stor betydelse för att minska återfallen i hormonkänslig bröstcancer även på lång sikt. Många kvinnor avbryter dock behandlingen i förtid p.g.a. svårt biverkningar som smärta, depression, sömnproblem.

Först intervjuas Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Här har vi en doktor som säkert har de kunskaper som krävs för att vara en riktigt bra doktor. Frågan är dock hur det är med inställningen? Han talar mycket om fördelarna med behandlingen och funderar över hur man ska öka följsamheten hos patienterna. Här är det enkel och tydlig kommunikation om fördelarna han anser är viktig.

I slutet av intervju tar Jonas Berg upp biverkningarna och säger ”– En del kvinnor beskriver många och jättejobbiga biverkningar, men erfarenheten är att de ofta brukar klinga av över tid. Det är förstås vad patienten upplever som är relevant, men vissa symtom kan också ha med exempelvis normala åldersförändringar att göra. ”

Bagatellisering av biverkningar och att närmast slå knut på sig själv för att hitta andra förklaringar till symtomen än läkemedlet är tyvärr ett utbrett oskick i vården. Och det kräver förstås mer ansträngning att försöka hitta andra läkemedel där det är möjligt eller lindring av biverkningarna när det inte finns någon annan behandling. En ansträngning som krävs för den som vill vara en bra och empatisk doktor. Eller vill och vill, det bör inte finnas något val där.

Desto mer glädjande är det att läsa slutet av Malin Nordgrens artikel där hon intervjuar den pensionerade läkaren Gun Forsslund, som leder temakvällar hos Bröstcancerföreningen Amazona. Hon poängterar att vården måste göra allt för att stödja patienterna och lindra biverkningarna, med läkemedel, sjukgymnastik eller bassängträning. Det behövs också mer forskning om i vilket grad biverkningar är dosrelaterade. Idag får alla kvinnor oavsett vikt lika hög dos.

Gun Forsslunds förslag är exempel på hur bra vård, som sätter patientens välbefinnande i centrum ska se ut. Får vi se mer av det är jag övertygad om att  patienterna kommer att må bättre och kostnaderna för vård och sjukskrivningar att sjunka.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg