Vägen till livet

Temat för fjärde söndagen i påsktiden är i Svenska kyrkan ”vägen till livet”, något som väcker olika associationer .

Så här på våren, när naturen vaknar och livet återvänder efter vintern är ljus och värme det första jag kommer att tänka på. Och då förstås min älskade Johannesprolog och dess försäkran om att ljuset har kommit in i världen och att det aldrig kan övervinnas av mörkret. Ja, för en nordbo är solens återkomst verkligen en väg till livet.

Men Johannesprologen går vidare med att tala om att Jesus är världens ljus, så vägen till livet för en kristen är att gå i Jesu fotspår. Min erfarenhet är att det innebär rörelse och utveckling.

En annan aspekt av vägen till livet är att efter en svår period, det kan t.ex. vara sjukdom, en närståendes död, en dag känna att man åter lever inte bara överlever.

Men livet är också här och nu och på det sättet ingen väg alls. Då har redan varit och sedan kan jag bara ana. Nu är däremot livet och det kan vara det lilla och vardagliga. Werner Aspenström visar på dess storslagenhet i dikten ”Mätarlarven”

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Svenska kyrkan

Självklart vill en sjuk patient veta vad hen lider av!

Det är bra märkligt att så många läkare här i landet numera verkar vara nöjda med att undersöka vilka sjukdomar patienten inte har. Får man inte napp efter de första provtagningar och undersökningar man gör, så avfärdas patienten med ett ” jag vet inte vad det är, men det är inte farligt”. Blir patienten friskare av det? Knappast.

Jag blir lite fascinerad när jag läser AT-läkaren Ulrika Nettelblads krönika i Läkartidningen. Hon funderar bl.a. över ett patientbesök där hon upplevde att hon förklarat för patienten varför värken denna hade inte var farlig. Trots detta var patienten inte nöjd och när Ulrika Nettelblad frågade blev svaret:  ”Nej«, säger hon, »bara samma sak som jag undrade när jag kom hit. Vad det är för fel på mig?” Nettelblad beskriver det som en avgrund mellan vad hon vet och vad patienten tycker att hon borde veta.

Jag har svårt att se något orimligt i patientens besvikelse, hennes värk hade ju inte lindrats ett dugg av att hon fått veta vad den inte berodde på. En ung AT-läkare måste förstås inte kunna allt själv, men däremot veta vem som har rätt kompetens och skriva en remiss.

Ordet upplever, som väl är rimligt så som jag använder det ovan, har börjat missbrukas i vården. Smärtläkaren Björn Bragée skriver om det i en kolumn på Bragéeklinikers webbplats. Försäkringskassan talar om att patienter upplever sig vara sjuka och drar in sjukersättningen. Bragée skriver vidare:

”Många läkare säger nämligen så också om svårt sjuka patienter – ”jag förstår mycket väl att du upplever dig sjuk – men du har inte en känd sjukdom”, en liten ofin antydan om psykisk villfarelser, eller helt enkelt som en sällsynt frank neurolog sade ”en kulturyttring”.

Vad de här doktorerna faktiskt menar att det inte är en sjukdom som de känner till och det är definitivt något annat. Tänk så mycket bättre det skulle vara om läkare, som Björn Bragée föreslår, helt enkelt konstaterade att du är sjuk och skippar alla upplevelser. Framför allt innebär det att man måste ta patienternas symtom på allvar och faktiskt bemöda sig att ta reda på vad de beror på.

Personligen är jag extra irriterad på det här oskicket just nu, eftersom jag väntar på en operation som sannolikt hade kunnat undvikas. Det vill säga om den doktor jag gick till för några år sedan inte bara hade sagt att ”jag vet inte vad det är, men det är inte farligt”, utan remitterat mig vidare. Då hade skadan gått att åtgärda på ett enklare och förstås mindre kostsamt sätt.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

15 dåliga exempel från primärvården

Läkarförbundet satsar, som jag skrivit tidigare, hårt på att lansera primärvården i allmänhet och allmänläkarna i synnerhet. I alla fall utåt, i sociala medier. Nu senast med ett inlägg om en äldre man som lovordar doktorn som känner alla hans krämpor. Och i en tid när allt fler i arbetsför ålder har sjukvårdsförsäkringar, så är det nog multisjuka äldre som är den främsta målgruppen för VC. En grupp som nog skulle må allra bäst av att ha en geriatriker som sin fasta doktor. För det är ju vad det handlar om, att doktorn kan bota eller lindra ens sjukdomar och skador. Inte bara känna till dem.

Ett annat försök att visa hur bra primärvården är är ett seminarium som Läkartidningen arrangerar där man ska lyfta fram fem goda exempel från den svenska primärvården.

Det fick mig att fundera på hur många dåliga exempel jag själv stött på och skrivit om? Sagt och gjort jag har gått igenom mina tidigare bloggar. Jag kan ha missat någon och dessutom har inte alla fall jag känner till blivit inlägg.

I det här exemplet visas hur absurt det blir när en husläkare ska förklara undersökningar han själv inte gjort för patienten. För att inte tala om alla turer fram och tillbaka mellan VC och specialistmottagning.

Nästa blogg låter oss möta en allmänläkare med bristande kunskaper om lipödem. Frågan är hur många patienter som drabbats?

Ett ödesdigert misstag gjordes på en vårdcentral, vilket ledde till att en patient med proppar i lungan avled.

Längre ner i listan hittar jag patienten med bihåleinflammation som uppenbarligen inte fått rätt behandling på Vårdcentralen och till slut bara struntade i alltihop. Jag utvecklar där vilken läkare patienten borde ha mött, lämpliga undersökningar osv.

I denna blogg tas två misstag som kunde ha blivit ödesdigra upp. En läkare på en VC upptäcker inte en infektion i patientens struplockshuvud. I det andra fallet skickas en patient med ett skov av Ulcerös kolit hem från VC.

Kroniskt sjuka är en grupp som riskerar att få sämre vård genom att hänvisas till VC. Här beskriver en astmatiker sin försämrade hälsa.

En patient på Värmdö fick en blodpropp i armen diagnosticerad som allergisk reaktion på VC.

Livshotande sjukdom diagnosticerad som virus på VC.

I det här exemplet är det ett barn med, vad som visar sig vara, Crohns sjukdom som skickas runt mellan vårdcentraler. I journalen skrivs också in läkares åsikter, som att mamman är orolig.

Kvinna med hjärtproblem skickas till psykolog av allmänläkaren, som avfärdar symtomen med att det ställs så höga kvar på kvinnor idag.

Bebis ordineras fänkålste mot blodförgiftning.

En vårdcentral missar att ta urinprov på en 11-åring som drabbats att syraförgiftning.

I det här fallet har en patient svårt att få hjälp med ett smärtande knä.

Jag avslutar med patienten C:s kamp för att få hjälp mot öronvärk, det börjar på vårdcentralen och slutar på akuten.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Tvärsäkra svar passar dåligt för religioner

På påskdagen såg jag om Jesus Christ Superstar och fann att filmen hade klarat tidens tand. Den lyfter fram valen som inte är självklara, som om man ska köpa dyr olja för att smörja Jesu fötter, eller köpa mat till de fattiga? En typ av frågor kristenheten fått ta ställning till om och om igen under hela sin existens. Svaren har skiftat och det är kanske inte självklart vad som är rätt. Fantastiska kyrkobyggen som skapat arbeten och fått ett bestående kulturellt värde. Samtidigt kunde dessa pengar använts för att lindra människors nöd. Kanske blir det inte helt rätt hur man än väljer?

I filmen presenteras möjliga motiv för hur de olika personerna inklusive folket agerar och som tittare började i varje fall jag funderar över vad som hänt om de valt annorlunda? Hade Jesus fortsatt att vandra runt och undervisa, hade det blivit en annan slags religion, eller ingen alls?

Tvärsäkra svar hör egentligen inte hemma religioner i allmänhet och inte kristendomen. Tyvärr är det inte alltid de trygga, harmoniska personerna som kan leva med en viss osäkerhet som söker sig till kyrkorna. I många fall är det tvärtom, man vill ha enkla och lättbegripliga regler i en komplicerad tillvaro.

Mycket i kristendomen är svårsmält för dagens människor, mirakel t.ex. som Maria Schottenius krävde i DN att Svenska kyrkan ska ta ställning till i en krönika. Sådant som alltså inte går att bevisa och uttala sig säkert om… En version som är ”rätt”, var uppenbarligen ett främmande resonemang för människorna som skrev NT. Därför har vi fyra olika evangelier med lite, ibland mycket, olika versioner av vad som hänt.

När det t.ex. gäller Uppståndelsen beskriver Matteus ett kraftigt jordskalv när de två Mariorna kommer till graven. En ängel kliver ner från himlen, rullar undan stenen och sätter sig på den och pratar med kvinnorna.

Markus skriver i stället om tre kvinnor, de två Mariorna och Salome som ser att stenen är bortrullad och att en man klädd i vitt sitter inne i graven.

Evangelisten Lukas talar i sin tur om kvinnorna, utan att nämna vilka,  som också de finner stenen bortrullad, men när de går in är det två män i skinande kläder som möter dem.

Johannesevangeliet, berättar om en kvinna, Maria från Magdala, som kommer till graven och finner att stenen är bortrullad. Hon springer hem och hämtar Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade. Här beskrivs linnebindlarna och duken som täckt huvudet. Ingen man eller ängel nämns.

Bara genom att titta på dessa exempel blir det tydligt hur svårt det är att uttala sig säkert om mirakel och en hel del annat. Jag tror heller inte att det är så det är menat.

Ärkebiskop Antje Jackelén ger Maria Schottenius ett svar som förhoppningsvis kan hjälpa människor att växa. Svaret är långt och jag tänkte citera hennes beskrivning av motsatsparen i hur man förhåller sig till tron:

”Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas ”credo quia absurdum” – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.

Den andra linjen följer stråket ”credo ut intelligam” – jag tror för att förstå och ”fides quaerens intellectum” – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett ”sacrificium intellectus” – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det.”

Som jag ser det behöver vi framförallt mer av insikten att vi tror, vilket inte är detsamma som att veta, och därmed en mer öppen hållning för olika tolkningar.

 

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Lämna en kommentar

Filed under historia, Religion-allmänt

Bra vård reder sig själv

Det talas om primärvårdens fördelar från myndigheter, i media och även Läkarförbundet marknadsför vårdcentralerna. Allmänläkarna är, som jag skrivit tidigare, närvarande överallt i debatten. Varför behövs denna enorma marknadsföring? Om Vårdcentralerna nu är så bra, varför är patienter som har möjlighet beredda att åka långt för att gå till specialistläkare och dessutom betala mer för vården?  Varför ökar antalet personer som har sjukvårdsförsäkringar hela tiden? Varför har den nätbaserade vården lockat så många?

Specialisterna syns knappt alls i media, det blir allt svårare att komma till dem utan remiss, för att inte tala om att det krävs flera klick på 1177 för att hitta specialistmottagningarna. Trots det hittar patienterna dit och får överlag god vård.

Men bristen på t.ex. barnläkare ställer till det. I en artikel om matallergi i SvD ( för att läsa hela krävs att man är prenumerant) framgår att okunnigheten bland föräldrar är stor och att det saknas specialistläkare. Tja, om det inte finns barnsjuksköterskor och barnläkare på BVC vad ska man som förälder göra? Råden på VC är i värsta fall lika tokiga som de man kan hitta på nätet.

Överhuvudtaget krävs det att patienten som söker sig till primärvården är påläst, annars riskerar man att fastna i avvaktande och gissningar på virus eller psykosomatiska besvär.

För den patient som vill förkovra sig finns t.ex. Medicinpodden, som just nu har paus, men där det finns många avsnitt att lyssna på om alla möjliga tillstånd och symtom. Ofta med specialistläkare inbjudna.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Hur kompetent måste en patient vara?

Allmänläkarna översvämmar vårddebatten med krönikor, debattartiklar osv. Jag undrar ofta var specialisterna är, de vars kunskaper det verkligen vore intressant att ta del av. Jobbar de i stället för att skriva, är de oroliga för att få ännu fler patienter om de syns i media, eller får de helt enkelt inte in sina bidrag?

I en krönika i Dagens Medicin frågar sig distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors hur hon ska bemöta en patient som har en farlig sjukdom men som inte vill ta medicinen hon ordinerat. Han säger att han inte mår bra av dem. Oklart om det är av mediciner i allmänhet, eller just den som behövs nu.

Till att börja med kan man fråga sig om en patient med en allvarlig sjukdom alls ska vara på vårdcentralen. Det är knappast där patienten känner sig trygg och därmed tillitsfull.

Men nu är patienten där och då  skulle man kunna tänka sig att doktorn frågar på vilket sätt det inte känns bra? Kanske finns det ett annat fabrikat att prova, (jodå känsliga patienter märker skillnaden), eller rent av ett annat läkemedel? Gör upp om att prova en medicin och fungerar det inte, så ska patienten höra av sig. Upplys patienten om att vi alla reagerar olika på mediciner och att det kan ta ett tag att hitta den rätta.

I stället frågar Katarina Stolt Simberg vad patienten själv har för tankar om hur hans hälsa ska förbättras? En fråga som kan ställas till en påläst och kompetent patient. Men generellt vill nog de flesta patienter känna att doktorn vet vad som är fel och har en plan. Den aktuella patienten reagerar precis så, med att svara att det ska väl du veta.

Det hela slutar med att Katarina Stolt Simberg säger att hon hör av sig om några dagar för att höra hur patienten mår. Tja, det är många patienter som får svaret, vi avvaktar. Det är sällan ett bra svar, troligen inte i det här fallet heller.

Det skulle var väldigt spännande att läsa hur, i synnerhet en av ”mina” doktorer hade hanterat situationen som beskrivs i krönikan. Om den alls uppstod. Men jag tvivlar på att han har tid att skriva krönikor.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Religiösa friskolor-nej tack!

Debatten kring religiösa friskolor är livlig efter Socialdemokraternas utspel om att religiösa friskolor ska förbjudas. Anledningen är att inget barn ska behöva utsättas för religiös påverkan i skolan.

Det här förslaget delar upp kristna efter delvis nya linjer. Vi som inte tycker att religiösa friskolor ska finnas gör det förstås också av olika skäl. Många håller säkert, för ovanlighets skull, med förbundet Humanisterna och Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors som skrivit ett debattinlägg i SvD. De lyfter fram att skolan bör vara en mötesplats för barn med olika bakgrund, där förstås religiös dito hör hemma. Religion är något man får ägna sig åt hemma och på fritiden. Vilket jag anser är det viktigaste argumentet. Vill vi inte ha fundamentalister i framtiden är det i skolan vi ska börja arbetet. Jag håller också med dem om att många av de barn som går i religiösa skolor är de som allra mest skulle behöva en mer blandad och tolerant omgivning.

Bland förespråkarna för de religiösa friskolorna, finns sju kristna ledare, bl.a. ärkebiskop Antjé Jackelén och de  har skrivit ett svar på Förbundet Humanisternas inlägg.  Skribenternas främsta argument är att få religiösa friskolor missköter sig och dessa borde inte göra att de välartade straffas:

”Undervisningen ska vara konfessionsfri. Aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid. Läroplanens grundläggande värden som jämställdhet och individens frihet gäller. Skolinspektionen kontrollerar att skolorna följer statliga styrdokument.”

Men om nu undervisningen är konfessionsfri och religiösa aktiviteter läggs på fritiden så borde inte de religiösa friskolorna behövas.

Ett annat argument jag stött på i debatten är att troende elever blir mobbade i sina skolor och att det därför behövs religiösa friskolor. Tänker man sig särskilda skolor för andra grupper av mobbade elever också? Nej, svaret på det blir givetvis att om några ska flyttas från skolan är det mobbarna, inte de drabbade.

Inget av de argument som hittills framförts för religiösa friskolor håller så vitt jag kan se. Återstår att se om det blir en valfråga.

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt

Vad kostar remisstvånget?

Patienten, vi kan kalla henne B, hade efter ett, för mig okänt, antal besök hos husläkaren fått en remiss till en specialistmottagning för undersökning och provtagning. Doktorn där hade efter undersökningen ett kort samtal med B där det framkom att han i sitt remissvar skulle rekommendera en remiss för fortsatt undersökning och troligen operation. I svaret fanns också en uppmaning till husläkaren att skriva ut den medicin specialisten ordinerat B.

B. lyckades få kontakt med husläkaren per telefon för att till att börja få medicinen. Hon bokade också en tid hos hos honom där de gemensamt försökte förstå svaret från specialisten. På vägen från samtalet med B, till remissvar hade specialisten dessutom ändrat sig, nu behövdes det inte göras något mer. Eller snarare mottagningen var fullbokad och kunde inte ta emot fler patienter.

B:s husläkare är en ung och seriös doktor som inser sina begränsningar, så när han fått nej på remissen om fortsatt undersökning hos den första specialisten, så skrev han en till, till en annan mottagning där han lyckades få in B för fortsatt utredning och behandling.

Låter det här snurrigt? Tänk då på att jag kan ha missat någon vända i denna skildring ur vårdens verklighet. Jag har ställt frågan tidigare, men den tål att upprepas, hur mycket tid går åt till att skriva och svara på remisser?! Tid som skulle kunna användas till att ta hand om patienterna. Låt därför patienter boka tid direkt hos en specialist och få gå kvar där tills sjukdomen/skadan är botad.

1 kommentar

Filed under Vård och omsorg

Hur är det med jämställdheten i frikyrkorna?

Så här på internationella kvinnodagens kväll kan det t.ex. vara på sin plats att dela en blogg av Katarina Hedman om jämställdheten i frikyrkorna. Personligen har jag förknippat framförallt Pingst med en konservativ kvinnosyn. Men som i det flesta kristna samfund är det dessa som syns och hörs, medan många eller majoriteten är för jämställdhet.

I den här bloggen från Hela Pingsten, diskuteras bl.a. kan låta bli att styra in barn i de traditionella könsrollerna genom att förväntningar på hur flickor respektive pojkar ska vara. En annan fråga är hur kvinnor får samma möjligheter som män i en församling?

Frikyrkan och patriarkatet

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt