Tag Archives: jämställdhet

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Katolska kyrkan

Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

När ”gammelmedia” är som bäst ställs en fråga i en artikel och får ett svar i en helt annan och så var det i dagens DN. Där intervjuas kardinal Anders Arborelius av Peter Loewe när han är på besök i sin titelkyrka i Rom, Santa Maria degli Angeli e Martiri. Kardinal Anders tar upp de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan och refererar till sitt sommarprogram där han tackade media för att de uppmärksammat skandalen.

”Men pedofilövergreppen fortsätter inom den katolska kyrkan. Huvudproblemet är att kyrkans kardinaler och biskopar inte har en juridisk anmälningsplikt för dessa brott, utan endast moralisk. Många övergrepp anmäls inte.

- Kyrkan har ett stort problem när man inte inser att man måste göra en polisanmälan. Samtidigt vet vi att många av de här ärendena avskrivs nästan automatiskt i Sverige.”

Här kan vän av ordning påpeka att det inte är i Sverige den stora majoriteten av de pedofila övergreppen ska tas upp.

Kardinal Anders drar sedan en parallell till #metoorörelsen som fått extra stort genomslag i Sverige och funderar:

– Sverige har skakats om av detta. Något som fått genklang i många andra länder. Varför? Finns det mer av dessa missförhållanden just i Sverige? Eller beror det på att vi trodde att vi hade respekt och jämställdhet för kvinnor och att det nu har visat sig att den faktiskt inte fanns?

Svaret på hans fråga, ges åtminstone delvis, några sidor senare i artikeln För farligt att tala om metoo i Mellanösterns länder. I Terese Cristiansons reportage blir det tydligt att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer även i dessa länder. Men det är för farligt att protestera mot dem och förstås annan diskriminering som drabbar kvinnor:

”Afghanistan är extremt men även i Mellanöstern är kvinnliga journalister hårt ansatta. Om någon anser att deras artikel eller tv-inslag är dåligt anklagas de ofta för att vara prostituerade. Något som är livsfarligt i en region där du som kvinna inte ska dra skam över din familj.”

Det sannolika svaret på frågan varför #metoo blivit så stort i Sverige är därför, att fler än de allra modigaste kan delta utan alltför stora risker för egen del.

Var på skalan finns då Katolska kyrkans hantering av pedofila övergrepp och diskriminering och trakasserier av kvinnor? Det är helt klart att både de drabbade och de som försökt hjälpa dem har fått betala ett högt pris. Något jag bl.a. skrivit om i bloggen Påven och Pedofilerna, ska det aldrig bli ändring?!!

En av dem som straffats hårdast för sina försök att hjälpa offren för de pedofila prästerna är dominikanen Thomas P. Doyle. På organisationen SNAP:s webbplats, presenteras han bl.a. så här:

”Rev. Thomas Patrick Doyle sacrificed a rising career at the Vatican Embassy to become an outspoken advocate for church abuse victims. Since 1984, when he became involved with the issue of sexual abuse of children by Catholic clergy while serving at the Embassy, he has become an expert in the canonical and pastoral dimensions of this problem—working directly with victims, their families, accused priests, bishops, and other high-ranking Church officials.”

Som framgår ovan, krävs det paradoxalt nog en riktigt bra situation i ett land eller ett samfund för att det ska bli några stora proteströrelser. Vilket är värt att tänka på.

Lämna en kommentar

Filed under Katolska kyrkan, Samhälle

Kollega, inte hjälpjag

Försäkringskassans hårdare regler för att funktionshindrade ska få assistans har uppmärksammats i flera artiklar och inslag bl.a. i Sveriges Radio. Inskränkningarna skapar en ohanterlig situation för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn och funktionshindrade och sjuka vuxna som får svårt att t.ex. klara sina arbeten om de personliga assistenterna dras in.

Jag tänkte i den här bloggen uppmärksamma en lite bortglömd grupp som drabbas redan som det är och som riskerar att få det sämre, kollegorna till funktionshindrade och sjuka personer. Visst är det viktigt att alla så långt det är möjligt har ett arbete, men förutsättningen ska inte vara att arbetskamraterna är hjälpjag eller rent av någon form av obetald assistent. Så är det nu på flera håll, främst i den offentliga sektorn, och det fungerar allt sämre i takt med att tempot och kraven ökar. Även om en anställd kan tänka sig att, förutom sina egna arbetsuppgifter, hjälpa och kanske täcka upp för en kollega som inte riktigt klarar sitt jobb så är det svårt att hinna. Givetvis borde det heller inte krävas att man gör något annat än det man är anställd för.

Lisa Magnusson skriver i en krönika om en kvinna som blir akut psykotisk, det visar sig att hon har schizofreni, och beter sig konstigt på sin arbetsplats. När hon talade om att väggarna höll på att pulveriseras tolkade arbetskamraterna det som att hon tänkte spränga huset. Lisa Magnusson drar den korrekta slutsatsen att det är viktigt att de här patienterna får vård så tidigt som möjligt. Men sedan kommer det mer problematiska; och stöd av sin omgivning. Det betyder allt för ofta att omgivningen lämnas väldigt ensamma i att försöka klura ut hur det stödet ska se ut. Jag menar att kunskapen och åtgärderna måste följa med personen, oavsett vilken sjukdom eller funktionshinder det är frågan om. Det kan bara i begränsad utsträckning läggas på arbetsgivare, chefer och arbetskamrater att stå för det. Där ska man givetvis skilja på förbättringar av arbetsmiljön som alla vinner på och sådant som en specifik person behöver. Alla skull vinna på om det i större utsträckning fanns grupper, kanske inom habiliteringen, som kunde bistå arbetsplatserna med allt från enklare saker som särskilda dataprogram för dyslektiker, till större insatser, som stöd på arbetsplatsen för personer med diagnoser inom autismspektrat eller anpassning av den fysiska miljön och personliga assistenter för de som behöver det.

I vissa fall är det kanske bättre med särskilda arbetsplatser som Left is right som anställer kompetenta personer som ofta har Aspergers syndrom eller ADHD. Det tycker jag är ett utmärkt sätt att arbeta och jag är säker på att företaget för många fungerar som en sprängbräda ut till ”vanliga” företag.

 

 

2 kommentarer

Filed under Samhälle, Vård och omsorg

Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Frågan i rubriken ställdes av en katolsk vän som var lite sur över att jag ifrågasatte hens kritik av en platsannons för Svenska kyrkan. Jag tyckte nämligen att hen skulle göra mer nytta genom att påpeka missförhållanden i sin egen kyrka. I Svenska kyrkan diskuteras det mesta, så vitt jag märkt, fritt och öppet, så behovet av ”hjälp” utifrån är i princip obefintligt.

Annat är det i Katolska kyrkan och därför blir mitt svar på den, i och för sig rimliga, frågan om jag kommer att sluta kritisera Katolska kyrkan nu när jag tillhör Svenska kyrkan, nja inte helt. Inte när Katolska kyrkans agerande gör att människor far illa, för jag vet ju att alltför många katoliker blundar eller vänder bort blicken.

De irländska katolikerna hör till dem som drabbats hårdast av Katolska kyrkans mer omänskliga sidor och det märks att många struntar i riskerna med att protestera. We Are Church Ireland är ett exempel och nyligen länkade de till en artikel i The Telegraph. Den handlar om barn till katolska präster och hur illa de och deras mödrar blivit behandlade.

Vi får först möta Sarah Thomas, som när hon var 12 år fick veta att hennes far var präst. Sarah är nu 39 år gammal och berättar att när hennes mor blev gravid, efter två års relation, bröt prästen som var far till Sarah med henne direkt. Mamman fick ett tillfälligt bidrag från kyrkan mot att hon höll tyst om hur det låg till. När Sarah Thomas var tonåring fick hon möjlighet att träffa sin far. Ett möte som blev en besvikelse eftersom han inte visade något större intresse för henne.

Som vuxen och själv mor till tre barn, har Sarah Thomas förstått att hennes situation inte alls är unik, även om katolska ledare gärna förnekar att det finns så många övergivna prästbarn:

”It was recently suggested to me by a high-up church official that I was the only priest’s child he knew about in south-east England,” she says. ”Through my research I know nearly 100 priests’ children personally from various parts of the world, and have good evidence of the existence of hundreds more, but he said they weren’t in his jurisdiction so he didn’t want to be told about them.”

Det finns modiga personer som psykoterapeuten, Vincent Doyle, som grundande organisationen Coping International för att stödja barn till katolska präster och deras föräldrar. Vincent Doyle är själv ett av de här övergivna barnen och det är förstås en förklaring till hans engagemang.

Ytterligare en person som träder fram i artikeln är 25-åriga Gloria från Filippinerna, som också hon blev övergiven av en präst när hon blev gravid. Hennes son är nu fem år och Gloria tänker berätta sanningen för honom när han frågar efter sin far.

De finns dock positiva tecken, påven Franciskus, har gett en katolsk kommission uppdrag att se över situationen för barn till katolska präster. Så förhoppningsvis blir det en förändring. Men det behövs också modiga människor som driver på för att något ska hända. Kanske något för min vän att ägna sig åt, och betydligt viktigare än att gnälla på svenskkyrkliga platsannonser.

 

Kommentarer inaktiverade för Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Filed under Katolska kyrkan

Kvinnor i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan

Jag fortsätter min jämförelse mellan att vara kvinna i Svenska kyrkan och att vara kvinna i Katolska kyrkan. Den som är Göteborg och på bokmässan, vilket jag tyvärr inte är kan ta del av seminarier och samtal där Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén medverkar. I programmet finns givetvis inslag om Martin Luther, bl.a. seminariet Den besvärlige hjälten där Mark Levengood samtalar med författaren Per Svensson, teologen Werner Jeanrond och ärkebiskop Antje Jackelén. De tar sig an frågor som vem Luther var, hur arvet lever vidare och om reformationen fortfarande pågår? Det sistnämnda skulle jag säga ingår i betydelsen av reformation. Eftersom världen förändras måste även kyrkan göra det, men frågan är förstås hur? I morgon samtalar ärkebiskopen också med den syriska journalisten och författaren Samar Yazbek som skrivit en bok om inbördeskriget i Syrien och dess fasor.

Som kvinna i Svenska kyrkan är det alltså möjligt att bli högste ledare, hur ser det då ut i Katolska kyrkan?

Katolska kvinnor över hela världen har bildat ett nätverk som heter Catholic Women Speak som började som en sluten facebook-grupp. Denna har utövat en närmast oemotståndlig lockelse på konservativa katoliker med destruktiva syften. Någon av dem har lyckats komma in i gruppen och orsakat stort elände genom att hänga ut kvinnor. Några, som Rebecca Bratten Weiss, har blivit avskedade från sina arbeten på katolska universitet och liknande. Någon yttrandefrihet råder nämligen inte i Katolska kyrkan. CWS gör ett uttalande på sin webbplats till stöd för bl.a. Rebecca Bratten Weiss och jag citerar ett stycke där det även beskrivs vad som drabbat jesuiten James Martin och CWS grundare Tina Beattie:

”We are dismayed to note how many Catholic organisations and institutions are being swayed by the threat of attack from these groups. This includes the withdrawal or rescheduling of several speaking invitations for Fr James Martin SJ following attacks relating to his book, Building a Bridge: How the Catholic Church and the LGBT Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Organisations affected include Cafod, the official development agency of the Bishops of England and Wales, which decided to reschedule a lecture by Fr Martin because, to quote from a statement, ‘we saw the strength of feeling it generated in some quarters. … We have recent experience of social media attacks. Responding to these takes a significant amount of staff resource’. (See the Tablet editorial, 20 September 2017).

Another member of CWS, Professor Tina Beattie, was the target of the attacks referred to in that statement, again instigated by a screenshot from CWS’s private Facebook group. Tina is a member of Cafod’s theological reference group (an advisory group of theologians who volunteer their time but who do not represent Cafod or seek to influence policy). She faced sustained questioning from trustees and senior management because in April 2016 she signed a letter (along with 98 other Catholics, including well-known bona fide theologians), urging the Polish bishops not to support their government’s proposal to criminalise abortion. In May 2016, Tina gave a full account of her position on her blog. Eventually in July 2017, Cafod’s trustees arrived at a decision not to ask for her resignation.”

Jag tog en titt på jesuitdrivna tidskriften Signums webbplats men hittade ingen kommentar till vad deras välkände medbroder drabbats av… Jag har tidigare skrivit om faran med att vända bort blicken och inte visa civilkurage. Det kan kännas tryggt för stunden, men vill vi verkligen ha en värld där alla hukar av rädsla?! Om inte måste vi helt enkelt lämna vår komfortzon, var och en efter sin förmåga och sitt mod.

Kommentarer inaktiverade för Kvinnor i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan

Filed under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Jag säger bara Råger Mååår

De senaste veckorna har jag befunnit mig mitt i en kulturkrock och allt som oftast känt mig som Hasse Alfredsson  i sketchen På jobbet. Jag har nämligen diskuterat det stundande kyrkovalet med svenskkyrkliga, märk väl även präster, som ifrågasatt om det alls ska vara några kyrkoval, i så fall ska det vara indirekt, de har ifrågasatt om politiska partier ska få vara med osv. Som svensk kan jag förstå den här diskussionen, som f.d. katolik säger jag i stället till dem att de ska vara glada att de, dvs vi, alls får rösta, mängder av katoliker kämpar hårt för inflytande i sitt samfund. Präster och anställda borde vara glada över att de arbetar i en kyrka där de faktiskt får diskutera fritt, utan att riskera arbete, hem och umgänge.

På irländska Association of Catholic Priests hemsida uppmärksammas reformationen. De deltar i organisationen We Are Churchs manifestation den 29 oktober under parollen Church Reform Now! Det man vill ha är: demokratiska strukturer, kvinnliga präster, rättvisa inte kanonisk lag, gifta präster och att alla ska vara välkomna. Det här min översättning från engelskan ska tilläggas. Det ska bli intressant att se om Vi är kyrka Sverige vågar delta. Så grundläggande saker kämpar katolikerna alltså för.

Svenska präster protesterar mot vad de anser är slavliknande arbetsvillkor och hotar med strejk läser jag i DN. Som svensk tycker att det är bra att prästerna är fackligt organiserade och att de givetvis ska rimliga arbetsvillkor, något som i ännu högre grad gäller kyrkomusikerna.

Som tidigare katolik känner jag, men snälla ni era katolska kollegor ÄR livegna, de förväntas vara tillgängliga jämt, de får inte gifta sig, inte äga något, deras utbildning är inte gångbar utanför Katolska kyrkan. Många har det på sätt och vis bra med hushållerska, städerska, tvätten lämnas bort och de har all teknisk utrustning, bil osv. Men de har inget sådan som yttrandefrihet och ingenstans att ta vägen om de vill lämna sitt jobb. Man kan säga att de är lyxslavar.

Den här kluvenheten är rätt påfrestande att leva med nu. Men kanske blir till sist det mest positiva med mina år som katolik en större uppskattning av det som många svenskar, inte minst Svenska kyrkans medlemmar tar för givet, men som jag tror att vi behöver värna.

 

Kommentarer inaktiverade för Jag säger bara Råger Mååår

Filed under Svenska kyrkan

Politisk men kanske inte partipolitisk

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har återigen synpunkter på Svenska kyrkan, dock med reservationen att han kan tyckas vara förmäten som har synpunkter på ett samfund han inte tillhör. På sätt och vis har han rätt i det, men Erik Helmerson är ledarskribent och Svenska kyrkan är betydelsefull i Sverige och ska givetvis få uppmärksamhet från Sveriges största dagstidningen utifrån det. Sedan är det lite trist att katoliken Erik Helmerson just aldrig hittar något positivt att skriva om Svenska kyrkan.

I ledaren framför Erik Helmerson invändningar mot hur demokratin i Svenska kyrkan är organiserad, d.v.s. utifrån politiska partier och självklart kan man diskutera om det systemet bör bytas ut. Han kunde dock göra en jämförelse med Katolska kyrkan som är helt odemokratisk och klerikal. En kyrka där lekfolket i allmänhet och kvinnor i synnerhet kämpar för att få inflytande och för att räknas. Inspiration finns t.ex. i Washington Post där Alexandra Petri skriver  en satir om hur skrämmande kvinnor är i många katolska klerkers ögon. Alexandra Petri refererar till den en av de mest konservativa katolska ledarna, kardinal Raymond Burke, som trasslat in sig i följande formulering:

“The Church becomes very feminized. Women are wonderful, of course. They respond very naturally to the invitation to be active in the Church. Apart from the priest, the sanctuary has become full of women. The activities in the parish and even the liturgy have been influenced by women and have become so feminine in many places that men do not want to get involved.”

Alexandra Petri kommenterar:

Well, sure. Women are wonderful. Only, if they’re involved, everything is RUINED. Other than that, they are great and it is wonderful that they are participating.

Kardinal Burke, som själv lätt kan tas för en välklädd tant, är oroad för att flickors och kvinnors närvaro ska göra männen feminina och därmed av någon anledning till sämre präster. För att inte tala om att männen skräms bort om det är för många kvinnor i ett sammanhang.  Alexandra Petri gör, den i mitt tycke korrekta, reflektionen att de som så mycket energi på att hålla kvinnor utanför alla former av inflytande inte är så säkra på sin gudomliga utvaldhet. Snarare tvärtom.

Men om jag ska gå tillbaka till frågan om Svenska kyrkan ska vara politisk, så blir nog svaret faktiskt ja och det är också Erik Helmerson inne på. Om vi går till evangelierna så verkar den historiske Jesus ha månat mycket om de fattiga och utstötta. Han hade dessutom uppenbarligen inga problem med att involvera kvinnor i verksamheten. Inget av det nyss nämnda passade för övrigt den tidens motsvarigheter till kardinal Burke, utan var då som nu brännbara ämnen. Vilket inte minst Svenska kyrkan fått känna av, det gnälls på det Internationella arbetet, det gnälls på arbetet för att hjälpa flyktingar som kommit till Sverige. Kritikerna låtsas inte om all hjälp som ensamma och fattiga i Sverige får genom kyrkan, utan efterlyser i högt tonläge något som redan finns….

Så nog är en kristen kyrka värd namnet politisk, men däremot kanske den inte ska vara partipolitisk. Framtidsperspektivet att SD får mer inflytande över Svenska kyrkan är skrämmande och i sig ett skäl att överväga ett annat system. Men oavsett vad som sker är framtiden beroende av att engagera tillräckligt många av alla medlemmar som trivs med livet och har det bra. Nu närmast för att rösta, men viktigast är förstås som aktiva och involverade i församlingarnas verksamhet.

Kommentarer inaktiverade för Politisk men kanske inte partipolitisk

Filed under Katolska kyrkan, Samhälle, Svenska kyrkan

Gnällande gubbar… favorit i repris

Så här i semestertider kan det vara lämpligt att reprisera bloggar som fortfarande är aktuella. Som den här om hur de patriarkala strukturerna genom kristendomens historia förtryckt och förtrycker kvinnor. Jag skrev den för tre år sedan och visst har det gnällts mycket på Svenska kyrkan och som av en händelse framförallt på de kvinnliga företrädarna, precis som jag förutspådde. Men vi ska inte ge upp hoppet, utan tro att Gud till slut lyckas nå fram och upplysa alla om vad som verkligen är väsentligt.

 

Genom de sekler kristenheten existerat ekar ett klagande och gnällande från otaliga upprörda gubbar, inte minst när kvinnor fått inflytande över kyrkan. Nu senast har högljudda röster bland värdekonservativa kristna protesterat mot att Svenska kyrkan låtit kyrkklockor varna när nazister haft möten.

Jag tror inte att det i första hand är för att de sympatiserar med nazisternas åsikter, utan för att man tar varje tillfälle i akt att kritisera Svenska kyrkan. Faktum är att jag, trots att jag inte är någon profet, vågar mig på att förutspå att kritiken mot Svenska kyrkan från konservativt håll kommer att nå nya höjder nu när den fått en kvinna som ärkebiskop.

Personligen tycker jag att klockringningen var ett värdigt sätt att markera mot nazisterna, utan att kränka yttrandefriheten.

Just när det gäller kvinnors inflytande i kristendomen finns det tidiga exempel på gnäll från gubbar. Paradoxalt nog är dessa verbala utbrott bland de bästa spåren som finns på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan. Sr Christine Schenk ger ett exempel i sin blogg på NCR, hon skriver så här:

”Often, the only way we know that a woman was leading at all is because churchmen are complaining about it. For example, in the third century, Hippolytus wrote the Apostolic Tradition, telling his community not to ordain the widows. Well, someone must have been ordaining them, or he wouldn’t have needed a rule.”

I ärlighetens namn ska sägas att Christine Schenk också lyfter fram män som samarbetat med kvinnor t.ex. apostlarna Paulus och Petrus. Den sistnämnde nämner Tabitha den enda kvinna som omnämns som lärjunge. Paulus i sin tur kallar Phoebe, Prisca och Junia sina medarbetare och apostlar bland hedningarna.

I boken ”Her share of the Blessings” av Ross Shepard Kraemer hittar jag ytterligare gnällande gubbar, varav en är påven Gelasius, som för övrigt är den senaste påven av afrikanskt ursprung. I ett brev till tre sicilianska församlingar daterat år 494 uttrycker han sin irritation över att kvinnor uppmuntras att officiera vid de heliga altaren och delta i angelägenheter som borde vara förbehållna män.

Som vi vet vann de klagande gubbarna framåt 1100-1200-talen och när det gäller Katolska kyrkan har kvinnor sedan dess i praktiken inget inflytande. Vi får hoppas att de åsikter som allt oftare framförs, senast av ledarskribenten och katoliken Erik Helmerson på DN:s ledarsida får gehör. Han skriver i en ledare om rasism och riktat till vänstern: ”Tycker ni att det är alldeles okej att människor delas in och döms efter egenskaper de inte kan påverka? Är inte detta vad ni annars ägnar er vakna tid åt att bekämpa?”

Jag tycker att den frågan likaväl kan ställas till Katolska kyrkans ledare, ska vi kvinnor stängas ute från prästämbetet och därigenom från makten bara för att vi råkat födas till just kvinnor ?!

 

Kommentarer inaktiverade för Gnällande gubbar… favorit i repris

Filed under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Centralt och perifert i tron

Jag har varit katekumen och sändes nyligen ut till församlingen och världen vid en högtidlig mässa i Storkyrkan. Detta efter två terminer med samtal, bön reflexioner och undervisning.

Svenska kyrkans katekumenat är för övrigt inspirerat av den verksamhet Katolska kyrkan i Frankrike utformade för att ta emot återvändande katoliker. Vilket en av pionjärerna som startade katekumenat i Stockholm berättade för mig. Gissningsvis växte det fram i efterdyningarna av Andra Vatikankonciliet.

En av de frågor vi tog upp under våra träffar var vad som är centralt och vad som är perifert i tron. Ett sätt att värdera och strukturera olika påståenden som jag redan har haft nytta av. En del är lätt att placera, som att ”Gud är kärlek”, det är självklart centralt. Personligen tycker jag också att ”bara män kan bli präster” borde vara lätt att placera i periferin, alltså sådant som inte är så viktigt.

Jag tänker på det när jag läser Jamie Mansons skildring på NCR av vad som hände en liten grupp kvinnor som arbetar för att alla (oavsett kön och civilstånd) som har en prästkallelse ska kunna få den prövad. De ville göra en fredlig manifestation vid ett jubileumsfirande för präster i Vatikanen för ganska precis ett år sedan. Ingen aktuell händelse alltså, men Jamie Manson har inte känt att hon kunnat skriva om det som hände förrän nu.

Gruppen som hade biljetter till en mässa som Påven skulle fira, mottogs inte av präster, men väl av många poliser. Just de här brukar skydda Vatikanen mot terrorister. Väskorna söktes igenom noggrant, men inte efter vapen utan efter prästkragar:

”While other pilgrims were herded onto the square with the most cursory glance at their belongings, we were held as a group and subjected to a thorough search of our bags.

I was carrying a small satchel with a fresh blouse inside. The security officer whipped the shirt out, shook it violently in the air, and then threw it back into my arms. It took me a moment to realize that he wasn’t looking for a weapon; he was looking for a clerical collar.”

Poliserna är mycket bekymrade över en kvinnlig anglikansk präst i sällskapet som just bär en prästkrage, ja hon har förstås rätt att vara klädd som en präst eftersom hon är det, säger polisen. Men de därinne, de manliga klerkerna alltså, kommer inte att förstå det. Hela dagen och förstås artikeln fortsätter på samma tragikomiska vis och jag rekommenderar läsning av den i sin helhet.

Tänk att lägga så mycket resurser på att hindra representanterna Women’s Ordination Conference och Women’s Ordination Worldwide att framföra sitt budskap. Ett budskap som i grund och botten borde höra till det som är centralt i tron, det är Gud som bestämmer och Gud som kallar präster.

 

4 kommentarer

Filed under Religion-allmänt

Catholic Women Speak har nu en webbplats

Catholic Women Speak, det globala nätverk där katolska kvinnor delar sina erfarenheter, har fått en vacker och innehållsrik webbplats. Det är många olika ämnesområden som gruppens medlemmar täcker in. Själv hittar jag t.ex. en intressant artikel om Kvinnor i den tidiga kyrkan av Sara Parvis. Parvis skriver om  Egaria’s travels som är en reseskildring skriven av en romersk kvinna i slutet av 300-talet. Läsaren för följa Egaria på en pilgrimsvandring mellan olika heliga platser i Syrien, Palestina, Arabien och Egypten. Egaria beskriver platser, människor sällskapet möter, böner man ber m.m. och det har formen av brev till en kommunitet av kvinnor hemma som Egaria kallar systrar.

Om språk och stil i Egaria’s travels skriver Sara Parvis:

”Her style reminds me of Jane Austen’s letters- chatty and factual, cramming in as much detail as possible of the sort she knew would be interesting to her audience, with no aim at the highly-crafted literary style on classical models in which so many Latin Christian letters of the late fourth-century were written.”

Det framgår att Egaria är en inflytelserik kvinna runt vilken biskopar, presbyter och munkar flockas. Hon är en noggrann berättare och beskriver hur påsken firas, liturgin ser ut och lekfolket roll som få andra källor berättar om.

Vad berättar då den här reseskildringen om kvinnors liv i den tidiga kristendomen? En hel del:

” She tells us much about what was possible for them, what they cared about, what they saw, how they were educated. Egeria knows her Bible backwards; she is interested in liturgical detail, but more interested in the people participating in it. Her deep piety is visible below the surface, not on it, but her wonder at all she has seen and heard is palpable. She found holiness everywhere she looked, but especially in the devotions of the people; appreciating Egeria demands that we look with similar sensitivity at the genuine piety of others.”

2 kommentarer

Filed under Katolska kyrkan