Etikettarkiv: jämställdhet

Folkkyrkan en utopi?

Jag har haft den öppna kyrkan som ideal, en folkkyrka där kanske inte alla tolkningar av kristendomen, men många ryms. En kyrka där den som för första gången på många år besöker en kyrka och blir glatt överraskad över att prästen är så avspänd kan känna sig välkommen. En kyrka för den som är intresserad av att reflektera över tro och sin relation till Gud. Men också en kyrka för den som inte klarar av osäkerhet utan behöver enkla regler att leva efter och tydliga svar även på svåra frågor. Kort sagt en kyrka som rymmer människor som tolkar tro på olika sätt, har olika åsikter, olika temperament och olika behov.

Men jag börjar tvivla på att det är möjligt. En grupp svenskkyrkliga, inte särskilt stor så vitt jag förstår, tar väldigt mycket plats. De kräver svar från ledningen på just sina frågor, de kräver att få slippa samarbeta med kvinnliga präster eller viga samkönade par osv. De kräver full yttrandefrihet för egen del och tror att det är synonymt med att slippa bli motsagda. För andra åsikter råder inte samma tolerans.

Kanske är det bäst att dela upp troende så att Katolska kyrkan m.fl. tar emot dem som vill ha en enkel, tydlig och konservativ tro? Medan Svenska kyrkan tar alla som har en öppnare hållning?

Alternativet är att sätta tydligare gränser för personliga påhopp, diskriminering m.m. från präster och andra som representerar Svenska kyrkan. Självklart ska diskussionen vara levande, jag har en gång för alla fått nog av en tyst kyrka. Men samtalet ska vara sakligt, utan lögner och påhopp.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Folkkyrkan en utopi?

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Religiösa friskolor-nej tack!

Debatten kring religiösa friskolor är livlig efter Socialdemokraternas utspel om att religiösa friskolor ska förbjudas. Anledningen är att inget barn ska behöva utsättas för religiös påverkan i skolan.

Det här förslaget delar upp kristna efter delvis nya linjer. Vi som inte tycker att religiösa friskolor ska finnas gör det förstås också av olika skäl. Många håller säkert, för ovanlighets skull, med förbundet Humanisterna och Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors som skrivit ett debattinlägg i SvD. De lyfter fram att skolan bör vara en mötesplats för barn med olika bakgrund, där förstås religiös dito hör hemma. Religion är något man får ägna sig åt hemma och på fritiden. Vilket jag anser är det viktigaste argumentet. Vill vi inte ha fundamentalister i framtiden är det i skolan vi ska börja arbetet. Jag håller också med dem om att många av de barn som går i religiösa skolor är de som allra mest skulle behöva en mer blandad och tolerant omgivning.

Bland förespråkarna för de religiösa friskolorna, finns sju kristna ledare, bl.a. ärkebiskop Antjé Jackelén och de  har skrivit ett svar på Förbundet Humanisternas inlägg.  Skribenternas främsta argument är att få religiösa friskolor missköter sig och dessa borde inte göra att de välartade straffas:

”Undervisningen ska vara konfessionsfri. Aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid. Läroplanens grundläggande värden som jämställdhet och individens frihet gäller. Skolinspektionen kontrollerar att skolorna följer statliga styrdokument.”

Men om nu undervisningen är konfessionsfri och religiösa aktiviteter läggs på fritiden så borde inte de religiösa friskolorna behövas.

Ett annat argument jag stött på i debatten är att troende elever blir mobbade i sina skolor och att det därför behövs religiösa friskolor. Tänker man sig särskilda skolor för andra grupper av mobbade elever också? Nej, svaret på det blir givetvis att om några ska flyttas från skolan är det mobbarna, inte de drabbade.

Inget av de argument som hittills framförts för religiösa friskolor håller så vitt jag kan se. Återstår att se om det blir en valfråga.

Kommentarer inaktiverade för Religiösa friskolor-nej tack!

Under Religion-allmänt

Hur är det med jämställdheten i frikyrkorna?

Så här på internationella kvinnodagens kväll kan det t.ex. vara på sin plats att dela en blogg av Katarina Hedman om jämställdheten i frikyrkorna. Personligen har jag förknippat framförallt Pingst med en konservativ kvinnosyn. Men som i det flesta kristna samfund är det dessa som syns och hörs, medan många eller majoriteten är för jämställdhet.

I den här bloggen från Hela Pingsten, diskuteras bl.a. kan låta bli att styra in barn i de traditionella könsrollerna genom att förväntningar på hur flickor respektive pojkar ska vara. En annan fråga är hur kvinnor får samma möjligheter som män i en församling?

Frikyrkan och patriarkatet

Kommentarer inaktiverade för Hur är det med jämställdheten i frikyrkorna?

Under Religion-allmänt

Nunnor behandlas som tjänstefolk

” Tjänstekvinnan ska sättas i hårt, slitsamt och smutsigt arbete” Hon ska endast få ”grovt kött”  att äta och ”skall hållas nere under träldomens och tjänandets ok”. Så skrev den engelske munken Bartholomaeus Anglicus som levde på 1200-talet och undervisade i Paris skolor. Jag stötte på honom i Jeremy Mussons Up& Down Stairs Livet på engelska slott och herresäten i verkligheten, som finns på bokrean nu.

Tyvärr verkar mycket av den medeltida kvinnosynen leva kvar i Katolska kyrkan idag. Det jesuitdrivna magasinet America har publicerat en artikel som beskriver hur nunnor behandlas som tjänstefolk av biskopar och kardinaler. America refererar i sin tur till en artikel av Lucetta Scaraffia i Women Church World,” som ingår i Vatikanens tidning L’Osservatore Romano.

Redan i inledningen beskrivs i ett citat en situation som man inte trodde förekom i västvärlden:

”Some of them serve in the homes of bishops or cardinals, others work in the kitchens of church institutions or teach. Some of them, serving the men of the church, get up in the morning to make breakfast, and go to sleep after dinner is served, the house cleaned and the laundry washed and ironed,”

En nunna som kallas sr Marie berättar att de (nunnorna) sällan inbjuds att sitta med vid bordet under måltiderna. Nicole Winfield som skrivit artikeln i America konstaterar att det här förhållandet varit allmänt känt länge, men att det är anmärkningsvärt att en tidning som står så nära Vatikanen nu vågar skriva om saken. Redaktören för Women Church World Lucetta Scaraffia säger att de försöker ge en röst till dem som inte vågar säga något själva.

Jag misstänker att en och annan läsare tycker att om inte de här nunnorna är nöjda så får de väl säga ifrån eller helt enkelt säga upp sig. Men så enkelt är det förstås inte, många nunnor kommer från fattiga familjer i Afrika, Asien eller Latinamerika. De är beroende av försörjningen från sin orden och känner inte att de kan klaga på arbetsvillkoren.

I artikeln tas även våld mot kvinnor upp, Latinamerika är t.ex. den del av världen där kvinnor löper störst risk att drabbas av våld.  En anledning till att det nu faktiskt verkar gå att diskutera kvinnors situation i Katolska kyrkan är att påven Franciskus förefaller vara medveten om problemet. Han har sagt: ”that he was concerned that in many cases, women’s work in the church ”sometimes is more servitude than true service.” Men för att en förändring ska ske behöver han få mycket stöd underifrån.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Nunnor behandlas som tjänstefolk

Under Katolska kyrkan

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Kommentarer inaktiverade för Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Under Katolska kyrkan

Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

När ”gammelmedia” är som bäst ställs en fråga i en artikel och får ett svar i en helt annan och så var det i dagens DN. Där intervjuas kardinal Anders Arborelius av Peter Loewe när han är på besök i sin titelkyrka i Rom, Santa Maria degli Angeli e Martiri. Kardinal Anders tar upp de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan och refererar till sitt sommarprogram där han tackade media för att de uppmärksammat skandalen.

”Men pedofilövergreppen fortsätter inom den katolska kyrkan. Huvudproblemet är att kyrkans kardinaler och biskopar inte har en juridisk anmälningsplikt för dessa brott, utan endast moralisk. Många övergrepp anmäls inte.

- Kyrkan har ett stort problem när man inte inser att man måste göra en polisanmälan. Samtidigt vet vi att många av de här ärendena avskrivs nästan automatiskt i Sverige.”

Här kan vän av ordning påpeka att det inte är i Sverige den stora majoriteten av de pedofila övergreppen ska tas upp.

Kardinal Anders drar sedan en parallell till #metoorörelsen som fått extra stort genomslag i Sverige och funderar:

– Sverige har skakats om av detta. Något som fått genklang i många andra länder. Varför? Finns det mer av dessa missförhållanden just i Sverige? Eller beror det på att vi trodde att vi hade respekt och jämställdhet för kvinnor och att det nu har visat sig att den faktiskt inte fanns?

Svaret på hans fråga, ges åtminstone delvis, några sidor senare i artikeln För farligt att tala om metoo i Mellanösterns länder. I Terese Cristiansons reportage blir det tydligt att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer även i dessa länder. Men det är för farligt att protestera mot dem och förstås annan diskriminering som drabbar kvinnor:

”Afghanistan är extremt men även i Mellanöstern är kvinnliga journalister hårt ansatta. Om någon anser att deras artikel eller tv-inslag är dåligt anklagas de ofta för att vara prostituerade. Något som är livsfarligt i en region där du som kvinna inte ska dra skam över din familj.”

Det sannolika svaret på frågan varför #metoo blivit så stort i Sverige är därför, att fler än de allra modigaste kan delta utan alltför stora risker för egen del.

Var på skalan finns då Katolska kyrkans hantering av pedofila övergrepp och diskriminering och trakasserier av kvinnor? Det är helt klart att både de drabbade och de som försökt hjälpa dem har fått betala ett högt pris. Något jag bl.a. skrivit om i bloggen Påven och Pedofilerna, ska det aldrig bli ändring?!!

En av dem som straffats hårdast för sina försök att hjälpa offren för de pedofila prästerna är dominikanen Thomas P. Doyle. På organisationen SNAP:s webbplats, presenteras han bl.a. så här:

”Rev. Thomas Patrick Doyle sacrificed a rising career at the Vatican Embassy to become an outspoken advocate for church abuse victims. Since 1984, when he became involved with the issue of sexual abuse of children by Catholic clergy while serving at the Embassy, he has become an expert in the canonical and pastoral dimensions of this problem—working directly with victims, their families, accused priests, bishops, and other high-ranking Church officials.”

Som framgår ovan, krävs det paradoxalt nog en riktigt bra situation i ett land eller ett samfund för att det ska bli några stora proteströrelser. Vilket är värt att tänka på.

Kommentarer inaktiverade för Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

Under Katolska kyrkan, Samhälle

Kollega, inte hjälpjag

Försäkringskassans hårdare regler för att funktionshindrade ska få assistans har uppmärksammats i flera artiklar och inslag bl.a. i Sveriges Radio. Inskränkningarna skapar en ohanterlig situation för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn och funktionshindrade och sjuka vuxna som får svårt att t.ex. klara sina arbeten om de personliga assistenterna dras in.

Jag tänkte i den här bloggen uppmärksamma en lite bortglömd grupp som drabbas redan som det är och som riskerar att få det sämre, kollegorna till funktionshindrade och sjuka personer. Visst är det viktigt att alla så långt det är möjligt har ett arbete, men förutsättningen ska inte vara att arbetskamraterna är hjälpjag eller rent av någon form av obetald assistent. Så är det nu på flera håll, främst i den offentliga sektorn, och det fungerar allt sämre i takt med att tempot och kraven ökar. Även om en anställd kan tänka sig att, förutom sina egna arbetsuppgifter, hjälpa och kanske täcka upp för en kollega som inte riktigt klarar sitt jobb så är det svårt att hinna. Givetvis borde det heller inte krävas att man gör något annat än det man är anställd för.

Lisa Magnusson skriver i en krönika om en kvinna som blir akut psykotisk, det visar sig att hon har schizofreni, och beter sig konstigt på sin arbetsplats. När hon talade om att väggarna höll på att pulveriseras tolkade arbetskamraterna det som att hon tänkte spränga huset. Lisa Magnusson drar den korrekta slutsatsen att det är viktigt att de här patienterna får vård så tidigt som möjligt. Men sedan kommer det mer problematiska; och stöd av sin omgivning. Det betyder allt för ofta att omgivningen lämnas väldigt ensamma i att försöka klura ut hur det stödet ska se ut. Jag menar att kunskapen och åtgärderna måste följa med personen, oavsett vilken sjukdom eller funktionshinder det är frågan om. Det kan bara i begränsad utsträckning läggas på arbetsgivare, chefer och arbetskamrater att stå för det. Där ska man givetvis skilja på förbättringar av arbetsmiljön som alla vinner på och sådant som en specifik person behöver. Alla skull vinna på om det i större utsträckning fanns grupper, kanske inom habiliteringen, som kunde bistå arbetsplatserna med allt från enklare saker som särskilda dataprogram för dyslektiker, till större insatser, som stöd på arbetsplatsen för personer med diagnoser inom autismspektrat eller anpassning av den fysiska miljön och personliga assistenter för de som behöver det.

I vissa fall är det kanske bättre med särskilda arbetsplatser som Left is right som anställer kompetenta personer som ofta har Aspergers syndrom eller ADHD. Det tycker jag är ett utmärkt sätt att arbeta och jag är säker på att företaget för många fungerar som en sprängbräda ut till ”vanliga” företag.

 

 

2 kommentarer

Under Samhälle, Vård och omsorg

Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Frågan i rubriken ställdes av en katolsk vän som var lite sur över att jag ifrågasatte hens kritik av en platsannons för Svenska kyrkan. Jag tyckte nämligen att hen skulle göra mer nytta genom att påpeka missförhållanden i sin egen kyrka. I Svenska kyrkan diskuteras det mesta, så vitt jag märkt, fritt och öppet, så behovet av ”hjälp” utifrån är i princip obefintligt.

Annat är det i Katolska kyrkan och därför blir mitt svar på den, i och för sig rimliga, frågan om jag kommer att sluta kritisera Katolska kyrkan nu när jag tillhör Svenska kyrkan, nja inte helt. Inte när Katolska kyrkans agerande gör att människor far illa, för jag vet ju att alltför många katoliker blundar eller vänder bort blicken.

De irländska katolikerna hör till dem som drabbats hårdast av Katolska kyrkans mer omänskliga sidor och det märks att många struntar i riskerna med att protestera. We Are Church Ireland är ett exempel och nyligen länkade de till en artikel i The Telegraph. Den handlar om barn till katolska präster och hur illa de och deras mödrar blivit behandlade.

Vi får först möta Sarah Thomas, som när hon var 12 år fick veta att hennes far var präst. Sarah är nu 39 år gammal och berättar att när hennes mor blev gravid, efter två års relation, bröt prästen som var far till Sarah med henne direkt. Mamman fick ett tillfälligt bidrag från kyrkan mot att hon höll tyst om hur det låg till. När Sarah Thomas var tonåring fick hon möjlighet att träffa sin far. Ett möte som blev en besvikelse eftersom han inte visade något större intresse för henne.

Som vuxen och själv mor till tre barn, har Sarah Thomas förstått att hennes situation inte alls är unik, även om katolska ledare gärna förnekar att det finns så många övergivna prästbarn:

”It was recently suggested to me by a high-up church official that I was the only priest’s child he knew about in south-east England,” she says. ”Through my research I know nearly 100 priests’ children personally from various parts of the world, and have good evidence of the existence of hundreds more, but he said they weren’t in his jurisdiction so he didn’t want to be told about them.”

Det finns modiga personer som psykoterapeuten, Vincent Doyle, som grundande organisationen Coping International för att stödja barn till katolska präster och deras föräldrar. Vincent Doyle är själv ett av de här övergivna barnen och det är förstås en förklaring till hans engagemang.

Ytterligare en person som träder fram i artikeln är 25-åriga Gloria från Filippinerna, som också hon blev övergiven av en präst när hon blev gravid. Hennes son är nu fem år och Gloria tänker berätta sanningen för honom när han frågar efter sin far.

De finns dock positiva tecken, påven Franciskus, har gett en katolsk kommission uppdrag att se över situationen för barn till katolska präster. Så förhoppningsvis blir det en förändring. Men det behövs också modiga människor som driver på för att något ska hända. Kanske något för min vän att ägna sig åt, och betydligt viktigare än att gnälla på svenskkyrkliga platsannonser.

 

Kommentarer inaktiverade för Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Under Katolska kyrkan

Kvinnor i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan

Jag fortsätter min jämförelse mellan att vara kvinna i Svenska kyrkan och att vara kvinna i Katolska kyrkan. Den som är Göteborg och på bokmässan, vilket jag tyvärr inte är kan ta del av seminarier och samtal där Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén medverkar. I programmet finns givetvis inslag om Martin Luther, bl.a. seminariet Den besvärlige hjälten där Mark Levengood samtalar med författaren Per Svensson, teologen Werner Jeanrond och ärkebiskop Antje Jackelén. De tar sig an frågor som vem Luther var, hur arvet lever vidare och om reformationen fortfarande pågår? Det sistnämnda skulle jag säga ingår i betydelsen av reformation. Eftersom världen förändras måste även kyrkan göra det, men frågan är förstås hur? I morgon samtalar ärkebiskopen också med den syriska journalisten och författaren Samar Yazbek som skrivit en bok om inbördeskriget i Syrien och dess fasor.

Som kvinna i Svenska kyrkan är det alltså möjligt att bli högste ledare, hur ser det då ut i Katolska kyrkan?

Katolska kvinnor över hela världen har bildat ett nätverk som heter Catholic Women Speak som började som en sluten facebook-grupp. Denna har utövat en närmast oemotståndlig lockelse på konservativa katoliker med destruktiva syften. Någon av dem har lyckats komma in i gruppen och orsakat stort elände genom att hänga ut kvinnor. Några, som Rebecca Bratten Weiss, har blivit avskedade från sina arbeten på katolska universitet och liknande. Någon yttrandefrihet råder nämligen inte i Katolska kyrkan. CWS gör ett uttalande på sin webbplats till stöd för bl.a. Rebecca Bratten Weiss och jag citerar ett stycke där det även beskrivs vad som drabbat jesuiten James Martin och CWS grundare Tina Beattie:

”We are dismayed to note how many Catholic organisations and institutions are being swayed by the threat of attack from these groups. This includes the withdrawal or rescheduling of several speaking invitations for Fr James Martin SJ following attacks relating to his book, Building a Bridge: How the Catholic Church and the LGBT Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Organisations affected include Cafod, the official development agency of the Bishops of England and Wales, which decided to reschedule a lecture by Fr Martin because, to quote from a statement, ‘we saw the strength of feeling it generated in some quarters. … We have recent experience of social media attacks. Responding to these takes a significant amount of staff resource’. (See the Tablet editorial, 20 September 2017).

Another member of CWS, Professor Tina Beattie, was the target of the attacks referred to in that statement, again instigated by a screenshot from CWS’s private Facebook group. Tina is a member of Cafod’s theological reference group (an advisory group of theologians who volunteer their time but who do not represent Cafod or seek to influence policy). She faced sustained questioning from trustees and senior management because in April 2016 she signed a letter (along with 98 other Catholics, including well-known bona fide theologians), urging the Polish bishops not to support their government’s proposal to criminalise abortion. In May 2016, Tina gave a full account of her position on her blog. Eventually in July 2017, Cafod’s trustees arrived at a decision not to ask for her resignation.”

Jag tog en titt på jesuitdrivna tidskriften Signums webbplats men hittade ingen kommentar till vad deras välkände medbroder drabbats av… Jag har tidigare skrivit om faran med att vända bort blicken och inte visa civilkurage. Det kan kännas tryggt för stunden, men vill vi verkligen ha en värld där alla hukar av rädsla?! Om inte måste vi helt enkelt lämna vår komfortzon, var och en efter sin förmåga och sitt mod.

Kommentarer inaktiverade för Kvinnor i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Jag säger bara Råger Mååår

De senaste veckorna har jag befunnit mig mitt i en kulturkrock och allt som oftast känt mig som Hasse Alfredsson  i sketchen På jobbet. Jag har nämligen diskuterat det stundande kyrkovalet med svenskkyrkliga, märk väl även präster, som ifrågasatt om det alls ska vara några kyrkoval, i så fall ska det vara indirekt, de har ifrågasatt om politiska partier ska få vara med osv. Som svensk kan jag förstå den här diskussionen, som f.d. katolik säger jag i stället till dem att de ska vara glada att de, dvs vi, alls får rösta, mängder av katoliker kämpar hårt för inflytande i sitt samfund. Präster och anställda borde vara glada över att de arbetar i en kyrka där de faktiskt får diskutera fritt, utan att riskera arbete, hem och umgänge.

På irländska Association of Catholic Priests hemsida uppmärksammas reformationen. De deltar i organisationen We Are Churchs manifestation den 29 oktober under parollen Church Reform Now! Det man vill ha är: demokratiska strukturer, kvinnliga präster, rättvisa inte kanonisk lag, gifta präster och att alla ska vara välkomna. Det här min översättning från engelskan ska tilläggas. Det ska bli intressant att se om Vi är kyrka Sverige vågar delta. Så grundläggande saker kämpar katolikerna alltså för.

Svenska präster protesterar mot vad de anser är slavliknande arbetsvillkor och hotar med strejk läser jag i DN. Som svensk tycker att det är bra att prästerna är fackligt organiserade och att de givetvis ska rimliga arbetsvillkor, något som i ännu högre grad gäller kyrkomusikerna.

Som tidigare katolik känner jag, men snälla ni era katolska kollegor ÄR livegna, de förväntas vara tillgängliga jämt, de får inte gifta sig, inte äga något, deras utbildning är inte gångbar utanför Katolska kyrkan. Många har det på sätt och vis bra med hushållerska, städerska, tvätten lämnas bort och de har all teknisk utrustning, bil osv. Men de har inget sådan som yttrandefrihet och ingenstans att ta vägen om de vill lämna sitt jobb. Man kan säga att de är lyxslavar.

Den här kluvenheten är rätt påfrestande att leva med nu. Men kanske blir till sist det mest positiva med mina år som katolik en större uppskattning av det som många svenskar, inte minst Svenska kyrkans medlemmar tar för givet, men som jag tror att vi behöver värna.

 

Kommentarer inaktiverade för Jag säger bara Råger Mååår

Under Svenska kyrkan