När en svag läkargrupp möter svaga patientgrupper

I min förra blogg frågade jag mig varför läkare bara engagerar sig för en av flera utsatta patientgrupper, de som inte har svenska som modersmål?

Diskussionen som följde när jag delade inlägget på Facebook gjorde att jag tänkte vidare på var problemet egentligen ligger.

De flesta patienter är idag hänvisade till en vårdcentral där de träffar en läkare med grunda eller rent av inga kunskaper om det patienten söker för. Dessutom är utrustningen på en vårdcentral ofta mycket enkel. Ett besök kräver därför att patienten väldigt tydligt kan beskriva sina besvär, helst ska man också ha tagit reda på lämpliga undersökningar och tänkbara diagnoser.

Det här är svårt nog för vem som helst, men för den som inte kan språket så bra, har nedsatt hörsel, kognitiva funktionsnedsättning för att ta några exempel, blir det här ofta övermäktigt. Och risken för att inget eller fel insatser görs är förstås överhängande.

På specialistmottagningen eller sjukhusets vårdavdelningar går det betydligt bättre. Här behövs mindre berättande. Läkaren kan hitta orsaken till ens symtom ändå genom undersökningar och provtagningar. Med få ord och gester kommer man långt. På sjukhuset är personalen dessutom tvungna att behandla patienter som är medvetslösa eller med väldigt nedsatt förmåga att kommunicera.

Jag försökte själv föreställa mig att jag var i Tyskland och på min stappliga tyska på en vårdcentral skulle beskriva att jag har ont i halsen och rätt som det är tappar rösten. Det skulle jag inte klara.

Hos en öron-näs och halsläkare däremot räcker det med det lilla jag kan berätta och peka. Sedan skulle hen undersöka halsen uppifrån och ner och förhoppningsvis se vad som orsakar symtomen. Om tyska ÖNH-läkare är som sina svenska kollegor vill säga.

Så sammanfattningsvis är behovet av stöd vid läkarbesök för svaga patientgrupper ( inte bara pga språkbrister) en följd av de oftast träffar en (kunskaps) svag grupp läkare.

God sjukvård och bra stöd

Den goda sjukvård som finns får man patient ofta leta upp själv. Likaså webbplatser och poddar som berättar om den och ger tips till patienter.

Den goda sjukvården

Öron-näs och halsläkare är oslagbara när det gäller att ta upp anamnes tänker jag när jag läser min journal. Läkaren har i stort sett fått med allt jag berättade om min yrsel vid besöket.

Vi har inte träffats förut och kommer sannolikt inte att ses igen. Kan det bli någon god vård då? Ja, absolut! God vård bygger på en bra struktur för besöket, noggranna undersökningar och förstås läkarens kunskaper. Den här läkaren undersökte öronen ordentligt, här var det inte tal att bara lysa med en lampa. Men vid yrsel är det ögonrörelserna som är viktiga och de undersöktes på flera olika sätt. Dagen innan läkarbesöket var jag hos en audionom, eftersom hörseln ibland försämras av yrsel. Den som vill veta mer om hur en ordentlig undersökning går till kan läsa mer på Yrselcenters webbplats yrsel.com

Yrselcenters webbplats läste jag för övrigt noga och längtansfullt medan jag letade vägar för att ta mig till en specialist. Precis så ska god vård vara organiserad. En mottagning med olika typer av specialister som kan samarbeta kring patienten. Tyvärr för mig tar de bara emot försäkringspatienter.

Så är också arbetet på Bragée kliniker organiserat runt de patientgrupper man arbetar med.

Finns det här arbetssättet i den offentligt ägda vården? Ja, ett exempel är postcovidmottagningen på Karolinska sjukhuset som arbetar multidisciplinärt också.

För att sammanfatta; god vård kräver att läkaren har djup kunskap om sjukdom/symtom. Att läkaren har bra struktur för besöket, lyssnar ordentligt på patienten och har kunskap och instrument för att göra ordentliga undersökningar.

I den bästa av världar är mottagningen också multidisciplinär. Då blir vården ännu bättre.

Patientutbildning aka göra det bästa av situationen

Något som formligen exploderat är olika plattformar för att utbilda patienter. Det kan kallas att göra patienterna mer delaktiga i vården. Jag skulle säga att försöka rusta dem för primärvården där patientens kunskaper ofta är förutsättningen för att bli frisk eller må bättre.

En av mina följare på Facebook tipsade om Migränstafetten som är en riktigt bra podd. I de olika avsnitten intervjuas experter på migrän om hur de arbetar, hur migränvård ser ut och borde se ut och de ger tips om vad som är viktigt att tänka på för den som lider av migrän. I ett avsnitt intervjuas också en patient.

De olika patientföreningarna, jag tar som exempel Astma-och Allergiförbundet, satsar också på att utbilda patienter. I det här sammanhanget är avsnittet om att söka vård viktigt. Där finns t.ex. en länk till de nationella riktlinjerna för astmavård. Viktigt för den astmatiker som är hänvisad till primärvården att känna till. Precis som för andra sjukdomar finns det bra behandlingar som inte når ut till patienterna.

Sedan försöker väldigt många både specialister, patientföreningar och regionerna höja kompetensen hos allmänläkare. Men då har vi kommit för långt ifrån ämnet, god vård.

Patienten på startlinjen

Nästan tre månader efter att jag drabbades av yrsel har jag lyckats ta mig till en vård värd namnet, nämligen en öron-näs och halsmottagning. Äntligen en noggrann undersökning som visserligen visade att yrseln jag har inte är öronrelaterad. Men jag har ju läst på och är väl medveten om att det är ett detektivarbete att utreda yrsel, där man börjar i en ände. Så rubriken för den här bloggen var i princip satt innan besöket.

Så bra det hade varit om mottagningen också hade haft en neurolog, då hade det varit lätt att gå vidare på nästa möjliga spår. Sådana mottagningar finns, men bara för försäkringspatienterna. Försäkringsbolagen har ju till skillnad från regionerna en drivkraft att hitta den effektivaste vården. Bästa resultat på så få läkarbesök som möjligt. Annars vill ingen betala premien. Skatt kan man ju inte vägra betala…

Jag gjorde också en insats och förklarade för ÖNH- läkaren hur lite allmänläkarna kan och hur låg deras ambitionsnivå är. Hon hade en lite orealistisk bild av det.

De som hamnar i kläm mellan vad specialistläkarna tror att vårdcentralen kan och vill göra och hur verkligheten ser ut är patienterna. I synnerhet de svaga. Att se hur specialistmottagningarnas anvisningar följs av vårdcentralerna är ytterligare en undersökning som borde göras.

För mig återstår att söka vidare, jag börjar luta åt att yrseln beror på postcovid. Eftersom jag har andra symtom som är kvar efter att jag var sjuk i somras.

Jakten på yrselvård går vidare…

För ett par månader sedan drabbades jag av det som kallas nautisk yrsel. Jag skrev om det i den här bloggen.

Så här långt har det blivit tre läkarbesök som kostat mig sammanlagt 750 kr. En summa jag, men långt ifrån alla, kan lägga ut inom förhållandevis kort tid.

Efter att ha gjort två rätt meningslösa besök på närakuten respektive vårdcentralen blev jag tipsad om en allmänläkare som ska intressera sig för yrsel. Hos honom har jag nu varit och jag kan förstå den som rekommenderade honom. Med allmänläkarmått mätt är han riktigt bra.

Den här doktorn har de egenskaper som utmärker en bra läkare oavsett inriktning. Han lyssnade ordentligt på vad jag berättade utan avbryta, läste i journalen för att se vad som gjorts. Påpekade att det inte var så många prover VC-läkaren tagit för att sedan diplomatiskt tillägga att det inte var så få heller. Efter att ha tagit blodtrycket sade han att det inte påverkar yrseln, sedan gjorde han några ytterligare tester av ögonrörelser och reflexer, men det gav inte heller något.

En bra läkare känner sina begränsningar och det gjorde även denna. Han blev inte klok på varför jag är yr och konstaterade det jag redan visste att en remiss till en öron-näs och halsmottagning är nästa steg. Så till en sådan, jag glömde att fråga vilken, skulle han skicka en remiss. Sedan anslöt han sig i viss mån till läkaren på närakuten och sade att det kunde vara bra att kontakta en fysioterapeut. Dock utan att påstå att nacken skulle påverka yrseln. Fortsättning följer.

Det är tur att Region Stockholm har gott om pengar och jag massor av tid

Nej, så är det förstås inte, även om det är lätt att tro det med tanke på hur många besök som numera krävs i sjukvården för att i bästa fall få rätt diagnos och behandling. Om man inte har en sjukvårdsförsäkring förstås, som jag önskat att jag hade en sådan den senaste tiden.

Jag har sedan över en månad yrsel, fast i stort sett bara när jag går. Följaktligen har det varit lätt att vänta på att det ska gå över av sig självt. Om man är lagd åt det hållet och det är ju jag. Men till sist ledsnade jag och hittade den informativa webbplatsen yrsel.com och började läsa på.

Helst ska yrsel behandlas snabbt, det hade jag redan missat. Jag visste sedan tidigare att en öron-näs och halsläkare skulle vara bra att börja med, vilket diagrammen bekräftar. Hur löser jag det?

Första stationen blir en lättakut efter att jag känt mig bra och tagit en lite längre promenad där det gungade till rejält på slutet. EKG, blodtryck och syresättning kollas. Den, så vitt jag kunde se, ende läkaren i tjänst testade om det var stroke, kände på nacken och trodde att det var den som orsakade yrseln. Forskningen ger, vill jag påpeka, inga belägg för nackrelaterad yrsel. Han erbjöd sig att skriva ut en antinflammatorisk smärtlindrande medicin som sannolikt finns på absolut-inte-listan för astmatiker som jag. Så jag sade nej tack och köpte Tigerbalsam, som jag vet att jag tål. Det känns ju behagligt, men yrseln är kvar.

Nästa stopp var vårdcentralen, jag fick tid rätt snabbt, och hoppades på en remiss till öron-näs och halsläkare. Jag hade förberett mig så noga jag kunde och lyckades någorlunda redogöra hur jag mår och hur länge det har pågått. Detta trots att den relativt unge och kaxige läkaren avbryter stup i ett. Nu är det inte frågan om nacke som orsak till yrseln, utan högt blodtryck. Jag förklarade för honom att det har varit betydligt högre, utan att just yrsel varit ett symtom. Men säger att jag ska kontakta min hjärtläkare. Läkaren lyssnar inte så noga på vad jag säger och ordinerar dubbel dos Losartan, 100 mg i stället för 50 mg, vilket jag inte tycker låter som en god idé. Han hade föredragit Amlodipin, men jag berättade om ambulansfärden till akuten när jag testade den. Doktorn kände sig generös och ”bjöd på” blodprov, mitt förslag, fast han var säker på att inte det skulle visa något.

Dubbel dos Losartan lät inte bra. Men jag beslöt mig för att testa och så var den dagen förstörd. Domnade händer och fötter, svaghetskänsla till de tidigare symtomen. Egentligen borde jag ha åkt till akuten, men det tog emot. Akuten är en väldigt jobbig plats att vara på. Så jag lade mig på soffan och läste. Som tur var klingade symtomen av framåt eftermiddagen.

Blodprovet visade lite låg natriumnivå så det behöver jag ta om senare hälsade läkaren på vårdcentralen och hoppades att jag mådde bra nu. 😳

Jag kontaktade min hjärtläkares mottagning och den årliga kontrollen tidigareläggs, så frågan om blodtryck och natrium kan jag lägga åt sidan.

Men yrseln är ju kvar. Ska jag betala en öron-näs och halsläkare privat? Nej, det rekommenderas inte eftersom yrselutredningar är ett detektivarbete och det kan krävas undersökningar och provtagningar av olika slag. Det riskerar att bli dyrt för patienten.

Jag brukar försöka få tips på bra specialister och öron-näs och halsmottagningar har jag fått rekommenderade. Men det enda användbara uppslaget i min remisslösa sistuation är en allmänläkare som intresserar sig för yrsel och samarbetar med en fysioterapeut inriktad på yrsel och balans. När jag ringer till mottagningen och beskriver symtomen funderar sköterskan på om det inte kan var kristallsjuka. Nja, inte utifrån de beskrivningar jag sett.

Vi får se vad detta tredje läkarbesök på kort tid kan ge. Men det är säkert inte det sista och alla de här turerna kostar mig och regionen pengar. Varför inte direkt sortera in patienter till de läkare som säkert kan hjälpa dem, i stället för som nu börja på den lägsta?

Med kunskap och rätt instrument gör läkaren ett bättre jobb

Det är inte bara kunskaperna som skiljer specialistläkarna från generalisterna, det är också instrument och övrig utrustning. En specialist på ett område kan helt enkelt undersöka patienten riktigt ordentligt. Och tolka resultaten.

Jag fick höra vårdcentralens senaste teori om en bekants problem med rösten. – Och du lär inte bli klokare än så om du inte går till en öron-näs och halsläkare svarade jag liksom tidigare gånger. Men det var inte intressant att lägga tid på det nu heller.

Det är förstås inte lätt att ta rätt beslut när man inte vet skillnaden mellan läkare och läkare. Jag minns när jag själv blivit ivägtjatad av två vänner till just en öron-näs och halsläkare och satt i väntrummet och kände mig missmodig. Att än en gång få höra de-e-nog-nåt-virus orkade jag bara inte.

Det började som vanligt med att läkaren tittade rakt in i svalget. Nej, det såg inte så farligt ut. Suck, var det inte det jag visste. Men sedan sade läkaren att han skulle titta på stämbanden. Det var något nytt, det hade ingen gjort tidigare. Och nedre delen av halsen såg inte alls bra ut, koloniserad av streptokocker som den var. Ungefär som i det här filmen gick de undersökningarna till.

Jag har också nyligen varit hos en ögonläkare och blivit undersökt med bl.a. ett ögonmikroskop. Den här filmen som visar hur det går till vänder sig till allmänläkare. Följaktligen är den väldigt enkel och pedagogisk, men det är lite oroande om det verkligen är meningen att dessa ska försöka själva, ögon är sköra…

Sammanfattningsvis. För att inte behöva gissa måste en läkare ha goda kunskaper, rätt utrustning som hen kan använda och så gäller det att kunna tolka resultaten. Och där ligger mycket av skillnaden mellan bra och dålig vård.