Etikettarkiv: Svenska kyrkan

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Svenska kyrkan borde…

I mitt sökande efter bakgrunden till drevet mot Svenska kyrkan har jag bl.a. funnit att de som är mest kritiska till partipolitik i Svenska kyrkan argumenterar som vilken partiledare som helst. Vilket leder till att man kritiserar Svenska kyrkans ledning oavsett vad den säger eller gör. Jag roade mig med att söka på Svenska kyrkan borde och fick många träffar om vitt skilda ämnen.

Bland de som har åsikter om vad Svenska kyrkan borde göra återfinns Katolska kyrkan som gör försök att påverka diskussionen. Jag tidigare skrivit om hur trött jag till sist blev på detta ständiga klagande på Svenska kyrkan, det sekulariserade samhället och muslimerna från predikstolen, vid kyrkkaffet osv. Jag menar, Katolska kyrkan borde ju verkligen ha fullt upp med sina tillkortakommanden! I Sverige har vi en katolsk biskop som är en omvittnat god reträttledare och själasörjare men lika omvittnat en dålig administratör och chef. Medlemmarna kommer från alla jordens hörn, vilket ställer krav på en god organisation för att verksamheten ska fungera. Vidare har Katolska kyrkan i Sverige varit beroende av bidrag från katolska organisationer utomlands men pga alla skandaler främst då de sexuella övergreppen har bidragen sinat. Bristen på präster är mer än akut, kvinnor bankar på porten till inflytande, HBTQ-personer vill att deras kärlek ska var likställd med andras kärlek osv.

Det borde pågå en livlig debatt bland katoliker i landet, men just det, kritiker inte minst i Sverige straffas hårt. Men blir de tillräckligt många så kommer fler att våga, ifrågasättandena att eskalera. Bäst då att på klassiskt härskarmaner försöka vända medlemmarnas missnöje utåt, mot det omgivande samhället, Svenska kyrkan och mot muslimer. På sitt sätt är det komiskt när personer som verkar i en tystnadens kultur talar sig varma för yttrandefrihet, hos andra.

I länder där katolikerna är fler och har drabbats hårdare än de svenska, som när som helst kan kliva ut från kyrkan och in i  det normala livet, är det också mer öppen kritik. Global Network of Rainbow Catholics har protesterat mot att en HBTQ-grupp som ansökt om att få vara med på World Meeting of Families på Irland som startar den 21 augusti inte fått något svar på om de får delta.

I The Guardian rapporterar Catherine Peppister att turerna runt de sexuella övergreppen blir allt mer besvärande och går högre upp i hierakin. Hon avslutar med anspelning på Påvens besök på Irland:

”In a few weeks’ time, Pope Francis has a golden opportunity to speak about abuse when he is due to visit Ireland, a country so stricken by abuse scandals that once-loyal Catholics are turning their back on the church. It took time for Francis to realise he had to do it, but in May he wrote a letter to the people of Chile decrying a culture of abuse and cover-up there. Now he needs to do the same for Ireland, and then return to Rome to get a grip on the scandal at last. We Catholics deserve this. Especially the children the church failed to protect.”

Det finns alltså stora problem internt som även svenska katoliker kunde ägna tid och energi åt, men man kan förstå att det är lättare att vända blicken utåt.

Kommentarer inaktiverade för Svenska kyrkan borde…

Under Svenska kyrkan

Kritikern som aldrig blir nöjd – om drevet mot Svenska kyrkan

I det här inlägget tänkte jag utveckla temat från bloggen ”När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?” genom att ta upp tre olika kategorier destruktiv ”kritik”. Gränserna mellan dem är flytande och de kommer därför att gå in i varandra. Vad som är tydligt är att ärkebiskop Antje Jackelén och även Stockholms biskop Eva Brunne varit extra utsatta. Förklaringen bör vara den vanliga ack så trista, att kvinnor granskas och döms hårdare än män.

Kritikerna som aldrig blir nöjda

En del personer blir liksom aldrig nöjda hur många svar och länkar de än får. Svenska kyrkan har fått sin beskärda del av den här gruppen debattörer. I kommentarsfältet till den inledande bloggen finns en början till en sådant replikskifte, som förmodligen hade kunnat pågå länge utan att signaturen Rebella varit nöjd. Vilket var skälet till att jag nöjde mig med att servera en länk.

Ofta är kritikerna i den här gruppen väldigt upprörda och kräver svar och agerande och snabbt ska det gå. Men hur än Svenska kyrkans ledning agerar eller uttalar sig, så blir inte de här kritikerna nöjda. Teologen och författaren Joel Halldorf skrev om detta i Expressen 2016:

”Någon skrev om ”gråterskor” och i Dagens Samhälle suckade Jenny Sonesson över att regeringens åtstramade flyktingpolitik ”förutsägbart mötts av ramaskrin från Svenska kyrkan” (17/6).

Men efter mordet på den franske katolske prästen Jacques Hamel verkar i stället bristen på ramaskri vara problemet för Sonesson. Det räcker inte att Svenska kyrkan fördömt dådet, eftersom det skett genom ”en okänd tjänsteman” och inte av ärkebiskopen själv (DN 3/8). ”(länkarna till artiklarna är inlagda av mig)

Ett annat exempel på kritiker som aldrig blir nöjda är de som ställer samma frågor om och om igen och är lika upprörda varje gång. Ett exempel på detta hade jag med i min förra blogg, där ärkebiskopen svarar på Annika Borgs frågor. Frågor som det framgår att det inte är första gången Antje Jackelén besvarar. Jag tar gärna fler exempel om någon läsare har sådana.

Själva upprördheten kan man fundera över och min teori är att debattörerna som kritiserar Svenska kyrkan ”lånar” både de starka känslorna och upprepningarna av frågor från de politiker de inte vill ska ha inflytande över Svenska kyrkan. Vilket på sitt sätt är lite komiskt.

Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med kritiken av Svenska kyrkan är kritikernas prioriteringar. Nyligen har de ägnat stor uppmärksamhet åt att domprosten i Visby, Mats Hermansson, störde debattören Tomas Gürs pop-upföredrag med att ringa i kyrkklockorna. Bland dessa kan nämnas den katolske bloggaren Bengt Malmgren som har skrivit om det och länkat till flera artiklar. Domprosten borde nog ha struntat i Gür men med det sagt, var inte nynazisternas framfart i Visby under Almedalsveckan viktigare och borde ägnats störst uppmärksamhet?!

Rykten och falska nyheter

Den andra kategorin jag ska ta upp är mer uppmärksammad. Det handlar om rykten och halvsanningar om Svenska kyrkan. Var de uppstår verkar vara oklart, men tyvärr sprids de ofta okritiskt. Svenska kyrkan har med anledning av detta startat sidan Gå till källan.

Ett exempel på falska nyheter tas upp av Metros Viralgranskare. Det handlar om påståendet att Stockholms biskop Eva Brunne ville ta bort kristna symboler från Sjömanskyrkan i Stockholm och markera riktningen till Mecka för att muslimska migranter skulle känna sig välkomna. Det här är också ett bra exempel på en ”halmdocka” dvs man hittar på något en person ska ha sagt eller gjort och börjar sedan argumentera mot det.

Hat och hot

Mycket av hatet och hoten finns på Twitter, där jag inte är med. Jag har fått bra tips som jag är tacksam för, men där jag inte kan se kommentarerna. Hur det kan se ut på Twitter får man en uppfattning om i prästen Helena Myrsteners artikel i Dagen. Hon jämför där vilken respons biskoparna Eva Brunne och Fredrik Modéus fått på uppskattande tweetar om politiker. Eva Brunne är positiv till Stefan Löfvens agerande i samband med turerna kring Transportstyrelsen och möts av hat och hot. När biskop Fredrik Modéus berömmer Annie Lööfs ställningstagande mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans kommer inga nedsättande kommentarer om hans sexuella läggning mm. Värt att notera är Dagens val av bilder på Helena Myrstener, som troligen precis är på väg att blinka och därför ser lite sömnig ut. Sådana detaljer påverkar intrycket av det som skrivs och bildvalet är knappast en slump.

Radio P4 Kristiansstad uppmärksammade den våg av hat och hot som drabbade ärkebiskop Antje Jackelén när hon var ganska ny på sin post:

”Omfattningen av näthatet, som har ökat kraftigt efter ärkebiskopsvalet i oktober, var Antje Jackelén inte beredd på.

– Nej, det var jag inte. Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression.

”Vilken monsteriös ynkedom, man mår illa.”

”Kärringen lider av vanföreställningar.”

Antje Jackelén läser inte allt som skrivs om henne, men håller sig informerad och en del påhopp riktas direkt till henne på Twitter.

– Så jag vet ju ungefär och jag vet ju att det förekommit dödshot som man sen plockat bort, säger hon.”

Något som behöver diskuteras mer är hur vi ska komma tillrätta med det här drevet och få till ett mer konstruktivt samtal om tro och kyrka.

3 kommentarer

Under Svenska kyrkan

När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?

Att det pågår ett drev mot Svenska kyrkan och i synnerhet ärkebiskopen blir allt tydligare. Det framförs ständiga krav på agerande, men samma personer som kräver det blir också upprörda när Svenska kyrkan agerar och uttalar sig. De ställer frågor om allt möjligt och kräver svar, genast och tydligt ska det vara, även när frågorna rör existentiella ting. Inte blir de nöjda med svaren heller, utan ställer frågorna igen och så fortsätter det.

Hur det kan se ut ges ett exempel på i Annika Borgs debattinlägg i Dagen där hon ställer en hel rad frågor och kommer med påståenden av varierande sanningsgrad om Svenska kyrkans agerande i Israel. Jag tar ett exempel på hur det kan se ut. Antje Jackelén gör sig mödan att svara Annika Borg i en artikel

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

Som kyrka har vi inte för vana att gratulera länder på deras självständighetsdagar. Däremot gjorde biskopsmötet ett gemensamt uttalande med anledning av 70-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz den 27 januari 2015. Vi biskopar betonade vikten av fortsatt arbete mot antisemitism och mot förakt för det judiska folket samt hänvisade till den judiska traditionens tikkun olam, mänsklighetens gemensamma ansvar att hela, laga och förbättra världen.

Man kan tycka att Annika Borg som faktiskt är präst och teolog, borde känna till ovanstående. Kanske gör hon det, men räknar med att många andra är okunniga.

Jag insåg nyligen fullt ut att det inte är någon idé att ta alla ”frågor” och ”uppmaningar” som avsändarnas önskan om att få svar. Utan att i stället se det hela som ett kyrkopolitiskt spel, där inte alla spelare är synliga. Frågan är t.ex. vilken roll de svenska katolska ledarna spelar? De präster som söndag efter söndag bokstavligen snackade skit om Svenska kyrkan från predikstolen? Vad har de och deras närmaste krets mer gjort?

Hur kommer det sig t.ex. att DN:s skribent Maria Schottenius, som så vitt jag vet inte är troende, börjar kräva besked av Svenska kyrkan i olika frågor, i nästan samma höga tonläge som Annika Borg? Varför kräver Israels ambassadör Ilan Ben Dov att just Svenska kyrkan ska uttala sig? Har de verkligen kommit att tänka på Svenska kyrkan själva, eller kommer uppslagen från annat håll?

För att undvika missförstånd, jag har inget emot diskussioner, tvärtom. Men de ska vara schyssta och med ett ärligt uppsåt.

När började då drevet? Jag skulle gissa på runt 2010 och att det sedan eskalerat efter att Antjé Jackelén blev vald till ärkebiskop. Det stack givetvis i ögonen på kvinnoprästmotståndare, som gör allt de kan för att hon ska misslyckas. Hur ska de annars ha ett uns trovärdighet kvar?! Likadant var det med tajmningen när kommuniteten på Berget konverterade precis när Mikael Mogren var nytillträdd biskop i Västerås. Den öppet homosexuelle biskopen skulle tillfogas ett bakslag direkt.

Det finns fler aspekter att ta med i svaret på frågan om när och varför drevet startat. Prästen Kent Wisti sätter in kampanjen i ett större sammanhang i en blogg. Han skriver att debatten startade redan runt år 2000 och tar upp konkreta exempel på missnöjet.

Han beskriver också lögnerna och mytbildningen som jag skrivit om tidigare, t.ex. att biskopen i Stockholm skulle ha tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. Något sådant har aldrig inträffat. Här skulle det vara värdefullt att få kartlagt om någon och i så fall vem spridit lögnen eller om det är frågan om ”viskleken”.

Även avslutningen på bloggen där Kent Wisti, då 2016, sätter in drevet i en större kontext är viktig, inte minst detta valår:

”En nyfascistisk kraftig våg slår över Europa. Tiden är orolig.

Människor frågar efter starka, tydliga ledare som kan samla den egna gruppen. Ett sätt att skapa ett vi är genom att skapa ett dom. Det ser vi hända över hela världen progressivt.

Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av de nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa.

I pipeline ligger en kyrkopolitisk kampanj från Sverigedemokraterna om att ”göra Svenska kyrkan svensk igen”. Retoriken är direkt hämtad från Donald Trump, men också en parafras på Bevara Sverige Svenskt.

Ärkebiskop Antje Jackelén har modet och styrkan att inte spela den roll som försöker regisseras åt henne.

Hon vill inte bära svärdet utan väljer att dela brödet.

Det kostar tid. Det kostar ork.

Det krävs mod. Det krävs hopp.”

9 kommentarer

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Värna människors frihet, begränsa den inte

Det pågår en debatt i landet om vad de kristna samfunden ska göra och inte göra. Tyvärr är det som så ofta  konservativa troende som tar sig friheten att tala för alla kristna, vilket gör att den bild omvärlden får av kristna förstås blir missvisande. De flesta av oss är som folk är mest, men kristna.

När det gäller Svenska kyrkan gnäller vissa personer,  oavsett vad ledningen gör. I en diskussion jag deltog i nyligen klagade någon på att Svenska kyrkan inte tar ställning politiskt. Jag påpekade då att Svenska kyrkan var en av de organisationer som skulle delta i demonstrationer mot NMR i Ludvika och Boden, vilket jag såg som ett utmärkt politiskt ställningstagande. Nej, det var fel sorts engagemang invände den ena personen, nej det är arbetarnas dag protesterade den andra. Jag tror helt enkelt att de ville klaga och diskussionen kändes ganska meningslös.

Ärkebiskop Antje Jackelén tar upp ämnet kristnas politiska engagemang i en krönika i Kyrkans tidning. Själva kärnan i i den politik som kristna kan ägna sig åt sammanfattas väl i nedanstående citat:

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd.”

Ärkebiskopen tar bl.a. upp samarbeten som Svenska kyrkan har med kyrkor i Indien, Egypten, Irak och Myanmar handlar om fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter och arbete mot genusbaserat våld.

Något som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är att Svenska kyrkan är en del i ett internationellt nätverk av Lutherska samfund, The Lutheran World Federation. På organisationens hemsida kan man läsa att de första kvinnliga lutherska prästerna i Thailand, Rev. Jongkolnee Sampachanyanon Sim och Rev. Somporn Kulachote, nyligen har vigts till sitt ämbete.

Katolska kvinnor kämpar fortfarande för möjligheten att få sin prästkallelse prövad, en stödaktion av modiga irländska katoliker nämns på We are Church Ireland´s webbplats.  Att verka för att alla människor ska kunna få en prästkallelse prövad är ett angeläget samarbetsprojekt mellan olika kristna samfund. Något som ger människor mer frihet, mer möjligheter och ett bättre liv. Den typ av politik jag anser är förenligt med kristen tro.

Kommentarer inaktiverade för Värna människors frihet, begränsa den inte

Under Samhälle, Svenska kyrkan

Vägen till livet

Temat för fjärde söndagen i påsktiden är i Svenska kyrkan ”vägen till livet”, något som väcker olika associationer.

Så här på våren, när naturen vaknar och livet återvänder efter vintern är ljus och värme det första jag kommer att tänka på. Och då förstås min älskade Johannesprolog och dess försäkran om att ljuset har kommit in i världen och att det aldrig kan övervinnas av mörkret. Ja, för en nordbo är solens återkomst verkligen en väg till livet.

Men Johannesprologen går vidare med att tala om att Jesus är världens ljus, så vägen till livet för en kristen är att gå i Jesu fotspår. Min erfarenhet är att det innebär rörelse och utveckling.

En annan aspekt av vägen till livet är att efter en svår period, det kan t.ex. vara sjukdom, en närståendes död, en dag känna att man åter lever, inte bara överlever.

Men livet är också här och nu och på det sättet ingen väg alls. Då har redan varit och sedan kan jag bara ana. Nu är däremot livet och det kan vara det lilla och vardagliga. Werner Aspenström visar på dess storslagenhet i dikten ”Mätarlarven”

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Kommentarer inaktiverade för Vägen till livet

Under Svenska kyrkan

Tvärsäkra svar passar dåligt för religioner

På påskdagen såg jag om Jesus Christ Superstar och fann att filmen hade klarat tidens tand. Den lyfter fram valen som inte är självklara, som om man ska köpa dyr olja för att smörja Jesu fötter, eller köpa mat till de fattiga? En typ av frågor kristenheten fått ta ställning till om och om igen under hela sin existens. Svaren har skiftat och det är kanske inte självklart vad som är rätt. Fantastiska kyrkobyggen som skapat arbeten och fått ett bestående kulturellt värde. Samtidigt kunde dessa pengar använts för att lindra människors nöd. Kanske blir det inte helt rätt hur man än väljer?

I filmen presenteras möjliga motiv för hur de olika personerna inklusive folket agerar och som tittare började i varje fall jag funderar över vad som hänt om de valt annorlunda? Hade Jesus fortsatt att vandra runt och undervisa, hade det blivit en annan slags religion, eller ingen alls?

Tvärsäkra svar hör egentligen inte hemma religioner i allmänhet och inte kristendomen. Tyvärr är det inte alltid de trygga, harmoniska personerna som kan leva med en viss osäkerhet som söker sig till kyrkorna. I många fall är det tvärtom, man vill ha enkla och lättbegripliga regler i en komplicerad tillvaro.

Mycket i kristendomen är svårsmält för dagens människor, mirakel t.ex. som Maria Schottenius krävde i DN att Svenska kyrkan ska ta ställning till i en krönika. Sådant som alltså inte går att bevisa och uttala sig säkert om… En version som är ”rätt”, var uppenbarligen ett främmande resonemang för människorna som skrev NT. Därför har vi fyra olika evangelier med lite, ibland mycket, olika versioner av vad som hänt.

När det t.ex. gäller Uppståndelsen beskriver Matteus ett kraftigt jordskalv när de två Mariorna kommer till graven. En ängel kliver ner från himlen, rullar undan stenen och sätter sig på den och pratar med kvinnorna.

Markus skriver i stället om tre kvinnor, de två Mariorna och Salome som ser att stenen är bortrullad och att en man klädd i vitt sitter inne i graven.

Evangelisten Lukas talar i sin tur om kvinnorna, utan att nämna vilka,  som också de finner stenen bortrullad, men när de går in är det två män i skinande kläder som möter dem.

Johannesevangeliet, berättar om en kvinna, Maria från Magdala, som kommer till graven och finner att stenen är bortrullad. Hon springer hem och hämtar Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade. Här beskrivs linnebindlarna och duken som täckt huvudet. Ingen man eller ängel nämns.

Bara genom att titta på dessa exempel blir det tydligt hur svårt det är att uttala sig säkert om mirakel och en hel del annat. Jag tror heller inte att det är så det är menat.

Ärkebiskop Antje Jackelén ger Maria Schottenius ett svar som förhoppningsvis kan hjälpa människor att växa. Svaret är långt och jag tänkte citera hennes beskrivning av motsatsparen i hur man förhåller sig till tron:

”Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas ”credo quia absurdum” – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.

Den andra linjen följer stråket ”credo ut intelligam” – jag tror för att förstå och ”fides quaerens intellectum” – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett ”sacrificium intellectus” – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det.”

Som jag ser det behöver vi framförallt mer av insikten att vi tror, vilket inte är detsamma som att veta, och därmed en mer öppen hållning för olika tolkningar.

 

Kommentarer inaktiverade för Tvärsäkra svar passar dåligt för religioner

Under Religion-allmänt

Vad man ser i Galadriels spegel

Den mäktiga och visa alvdrottningen Galdriel erbjuder i slutet av boken ”Sagan om ringen” Frodo och Sam att titta i hennes spegel. Spegeln kan visa det man önskar men också annat, vilket ofta är till mer nytta. För Sam visar den hur träden hemma i Fylke huggs ner och ersätts med rökbolmande fabriker. Han blir förstås upprörd och första impulsen är att rusa hem. Galadriel påpekar att spegeln visar många ting, allt har inte inträffat ännu. En del kommer aldrig att ske om personen som sett visionen inte avviker från sin plikts väg. Spegeln kan ge värdefull information, men är en farlig rådgivare.

I dessa tider med alarmism och överdrivna beskrivningar är det viktigare än någonsin att stanna upp och tänka efter. Är t.ex. läget i Sverige en fullständig katastrof som drar till sig uppmärksamhet utomlands? Knappast, mer än i högerkretsar, med tanke på hur världen ser ut. Ett annat exempel är smutskastningen av Svenska kyrkan, från inte minst Katolskt håll. Jag har tidigare skrivit om oskicket bl.a. i den här bloggen.

De som sprider vinklade eller rent felaktiga uppgifter är förstås ofta medvetna om vad de gör. Jag är övertygad om att katolska präster och deras närmaste vet att Svenska kyrkan t.ex. talar om Jesus. Men för gemene församlingsmedlem väljer man ändå att säga något annat. En förhoppning för det kommande året är att det blir fler möten på gräsrotsnivå mellan medlemmar från olika samfund. Det finns redan en hel del samverkan mellan de konservativa kristna grupperna, som också hörs mycket. Som motvikt behövs mer kontakt mellan alla ”vanliga” kristna. Förhoppningsvis kan det leda till att fler har kunskap nog för att säga ifrån när vinklade historier eller lögner sprids från predikstolar eller vid kyrkkaffet och mod att göra det. Då tänker jag främst på mina erfarenheter från Katolska kyrkan, i Svenska kyrkan har jag inte stött på fenomenet och andra samfund känner jag inte tillräckligt väl för att yttra mig.

Ärkebiskop Antje Jackelén tog i sin predikan vid julbönen upp att Gud vänder sig till alla människor:

”Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.”

Jag tolkar ängelns budskap som att alla kristna är inbjudna att vara delaktiga i hur kristendomen och i en vidare bemärkelse världen ser ut och att vi har också ett ansvar för hur den ser ut och utvecklas. Vi kan inte bara vänta på att någon annan ska ta initiativ.

Ärkebiskopen tog även upp reformationsjubileet i sin predikan, inte minst reformationens betydelse för folkbildningen. Jag tror att just utbildning för är oerhört viktig för att värna demokratin mot angrepp från grupper, med olika religiösa och politiska förtecken, som hotar den. Med kunskap i bagaget är det lättare att stanna upp och fundera över om det man just sett eller hört verkligen stämmer. Även om man inte har en Galadriel vid sin sida.

Kommentarer inaktiverade för Vad man ser i Galadriels spegel

Under Samhälle, Svenska kyrkan

Var inte rädd!

Jag var säkert inte ensam om att se Prins Gabriels dop i från Drottningholms slottskyrka igår och många fler än jag uppskattade också ärkebiskop emeritus Anders Wejryds doptal. Han talar där bl.a. om hur ofta Guds sagt till oss människor att inte vara rädda:

”Många tror att Gud oftast hälsar: Skärp dig, akta dig! Den som lever med i ett kristet sammanhang kan i stället upptäcka att uppmuntran, omsorg, vilja till gemenskap och nåd karaktäriserar Gud.
”Var inte rädd!”

Anders Wejryd säger, många tror att Guds främsta uppmaning är skärp dig, akta dig. Tyvärr gäller det här i allra högsta grad oss kristna. Alltför många vaktar på sig själva för att inte misshaga Gud. Många kritiserar också andra, kristna som icke-kristna, för att leva fel, tycka fel, helt enkelt vara fel och inte ”riktiga kristna”. Åsikts-och yttrandefrihet har vi alla, så länge vi inte bryter mot någon lag. Men nog är det trist med människor som kräver att andra ska anpassa sig efter just deras tolkning av tron.

Nyligen läst jag en rimlig förklaring till det här beteendet, som jag har haft så svårt att förstå. Jag kan tyvärr inte hitta bloggen eller artikeln nu, men det gick kort ut på att en del kristna fruktar att andra människor ska ”dra ner dem själva” i Guds ögon. Och att de ska straffas för vad andra gör, eller snarare vad andra är, som homosexuella, eller ateister. Jag tror att det kan vara en rimlig psykologisk förklaring, som jag för min egen del hoppas ska leda till mer konstruktiva diskussioner i framtiden. Det är lättare att bemöta människor när man har en möjlig förklaring till deras agerande.

Nu när det nya kyrkoåret inleds hoppas och ber jag om att fler ska känna tillit till Gud snarare än fruktan och önskar alla en glad adventstid, med tid för reflexion och inte bara julstök.

Kommentarer inaktiverade för Var inte rädd!

Under Svenska kyrkan

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Kommentarer inaktiverade för Protester mot förtryck en väg till förbättringar

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan