Padre Melo SJ – inte som svenska jesuiter

Idag går Svenska kyrkans kollekt till Act Svenska kyrkan och en insamling till Padre Melo och de andra jesuiternas i Honduras arbete där de ”hjälper människor i fattigdom på landsbygden och i städernas slumområden att organisera sig för att höja sina röster och för att bygga en bättre framtid tillsammans.” En insats som de gör med fara för livet.

Det ligger långt ifrån det budskap jesuiterna här i landet för framför. Jämför med den här predikan av pater Tomas Idergard SJ. Det finns jobbigt och jobbigt om man säger så.

Jag är hur som helst stolt över Svenska kyrkan som stödjer jesuiterna i Honduras. Ge gärna ett bidrag du också!

En fara med att katolska ledare svartmålar samhället

Det finns katoliker och katoliker. Många är vanliga, kloka personer väl förankrade i samhället. De tar alla negativa påståenden om Sverige i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet med en nypa salt. Problemet är att det är kyrkliga ledargestalter som står för klankandet. Nu senast är det valet av ny ärkebiskop i Svenska kyrkan som triggat igång konservativa katoliker, som Katolsk observatör vilket Irène Nordgren skriver om på Katolsk Visions blogg.

Det handlar förstås mycket om oro hos konservativa katoliker för att gemene katolik ska se att Sverige är jämförelsevis riktigt bra, att kvinnor visst kan vara präster. De man bör oroa sig för är framförallt de katoliker som av olika skäl inte har så mycket kontakt med icke-katoliker. Risken är att de fjärmar sig från det omgivande samhället pga av allt skitprat, om man ska tala klarspråk. Och vilka konsekvenser det får.

Är det bara pengar som gör att Oasrörelsen stannar i Svenska kyrkan

Jag har ställt frågan förut, varför stannar Oasrörelsen kvar i Svenska kyrkan? Inget svar. I Facebooktråden till den här artikeln i Kyrkans Tidning som gick att läsa i sin helhet där preciserade jag frågan ytterligare. Finns det något annat skäl än pengar till att Oasrörelsen och likasinnade stannar kvar? Inget svar.

För nog är det märkligt att kristna som bl.a. är kvinnoprästmotståndare och inte accepterar samkönade äktenskap inte ansluter sig till t.ex. Katolska kyrkan i stället? Fast det är förstås det där med pengar, Katolska kyrkan i Sverige är fattig. Bättre då att drömma som den här personen gör på Facebook: ”Ett alternativ är ju att de som förespråkar samkönade äktenskap lämnar SvK och startar en helt ny kyrka. Varför gör man inte det? Då är ju problemet löst!”

Ja, ur den lilla gruppen värdekonservativa svenskkyrkligas synvinkel vore ju problemet löst. Man får tillgång till Svenska kyrkans tillgångar.😁

Men kanske borde de besinna sig, girighet är trots allt en av de sju dödssynderna.

Konsten att lyssna – dokumentären om Antje Jackelén

Det blir svårt att ersätta avgående ärkebiskopen Antje Jackelén. Hon är både bildad, klok och har integritet. Efter att ha sett SVT:s dokumentär om henne inser jag att förmågan att lyssna är ytterligare en styrka. Equmeniakyrkans biträdande ledare, Karin Wiborn, talar om att de mindre samfunden kände sig lyssnade till och katolske biskop Anders Arborelius att Antje Jackelén fick samhället att lyssna på kristna.

Tyvärr drog ingen av dem slutsatsen att det var något de själva kunde bli bättre på. Alltså att lyssna och lära av samhället och andra religioner, inte bara tala själva.

Bland de lite negativa omdömena som framfördes kan nämnas att ärkebiskopen inte engagerat sig tillräckligt i de interna slitningarna i Svenska kyrkan. Och visst är det så att år 2022 borde det inte längre vara accepterat att vilja diskriminera kollegor och andra medlemmar i Svenska kyrkan. Någon gång måste foten sättas ner, men jag tror också att det har varit bra att låta det gå tid innan man gör det.

Någon invänder säkert att olika åsikter och tolkningar måste vara tillåtna i ett samfund. Då måste ”någon” också i konsekvensens namn tycka att t.ex. kvinnoprästförespråkare ska kunna bli präster i Katolska kyrkan.

Det är ju också så att den som diskriminerar och ägnar sig åt hat och hot, något Antje Jackelén fått mycket av, inte nöjer sig med en grupp, utan går vidare till nästa. Erik Helmerson har skrivit en insiktsfull ledare om det.

Tigande får inte accepteras i debatten om att viga samkönade par

I en motion till kyrkostyrelsen föreslås att präster som inte vill viga samkönade par ska avkragas. Jag har läst två debattartiklar om detta i Kyrkans tidning. Den andra är skriven av Riksförbundet EKHO:s förbundsordförande Robin Paulonen.

Han tycker att det är bra att diskrimineringen av HBTQ synliggörs. Däremot ser han risker med förslaget att avkraga präster som vägrar viga samkönade par, inte minst att polarisering ökar. I stället vill han se en diskussion om orsaken:

”- Det här handlar om en människosyn som också behöver adresseras. Varför viger man inte samkönade? Vilka argument använder man för att det här ska fortsätta vara försvarbart.”

Jag tror också att det är viktigt att diskutera, men då att vara uppmärksam på strategin att inte svara på de frågor som är obekväma. I ett kommentarsfält där det vurmades för åsiktsfrihet och mångfald i Svenska kyrkan frågade jag hur de då ställde sig till att katolska präster som vill viga samkönade par behandlas så illa? I Sverige har mig veterligt ingen katolsk präst vågat sig på ett sådant ställningstagande öppet. Svaret blev, tystnad.

Möjligheten att komma undan med att tiga när frågorna blir besvärande är generellt en fara. Eller för den delen att försöka ignorera den/de man ogillar. Vi ser ju hur illa den taktiken fungerat mot SD.

Så en diskussion om motiven till att inte vilja viga samkönade par kan som Robin Paulonen minska polariseringen. Framförallt tror jag att den är viktig för alla som kanske inte har en direkt åsikt i frågan.

Vad hör hemma i Svenska kyrkan?

Bland det mest befriande med att lämna Katolska kyrkan var att slippa det ständiga klagandet på samhället i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet i predikningar, under kyrkkaffet osv. Senare har jag insett att det nog var, och tyvärr är, ett dåligt sätt att försöka hitta en plats i ett land där de flesta människor faktiskt har det bra. Hur man nu tror att man ska kunna övertyga människor att de inte alls är så nöjda med tillvaron som de tror… Och Katolska kyrkan är inte ensam, den strategin verkar användas av fler samfund.

Svenska kyrkan däremot försöker sig på en mer konstruktiv väg att möta människorna i dagens Sverige och deras behov. Det är mot den bakgrunden jag tror att man ska förstå inslaget Ifrågasatt nyandlighet i Svenska kyrkan som handlar om nyandlighet i första hand yoga i Svenska kyrkan.

Linda Bergling, pastor i den pingstkarismatiska frikyrkan Arken i Stockholm är kritisk och tror att med yogan får man smygvägen in hinduism i Svenska kyrkan. En första reflektion är att som man känner sig själv bedömer man också andra. För det förekommer olika sätt att smyga in sitt budskap i till synes oskyldiga sammanhang bland en del frikyrkliga och närmast sektlika grupperingar.

Jag skriver en del för många gör det inte och det är samma sak med yogan. Coronapandemin har visat att det finns tvivelaktiga ståndpunkter bland en del yogautövare. Här är det återigen noga med orden en del. För det finns yoga som har mer religiösa inslag och yoga som inte har något sådant alls utan av utövarna ses som effektiv träning.

Teologen och forskaren Helene Egnell sätter på ett förtjänstfullt sätt in frågan i ett sammanhang, dels att religioner har lånat av varandra genom historien. Går vi långt tillbaka i tiden, till när kristendomen uppstod, så lånade man det man tyckte var bra från andra religioner och omformade det. Kristendomen bygger mycket på judendomen men också på de grekisk-romerska religionerna. När det just gäller yogan är den väldigt påverkad av linggymnastiken från sekelskiftet 1900, vilket många inte känner till.

Även Stockholms biskop Andreas Holmberg påpekar att religioner har påverkat varandra. Om jag uppfattat honom rätt är det hur t.ex. yogan utövas som avgör om den passar hemma i Svenska kyrkan. Något jag fastnade för är att i ett kristet sammanhang handlar det inte om individuellt självförverkligande, utan att vara i en gemenskap och att sändas ut i världen. Han är noga med att det som sker i kyrkan ska ha kristna förtecken.

Personligen är jag inte vidare förtjust i de karismatiska grupperna och hoppas att biskop Andreas håller ett vakande öga på dem också.

Gå till källan Annika Borg

Att Svenska kyrkan behöver ha en särskild undersida med rubriken Gå till källan säger en hel del om hur mycket felaktiga uppgifter som sprids om den.

Knappt har Richard Swartz krönika om julkrubbsfigurerna i Gustaf Vasa kyrka avfärdats av bl.a. Joel Halldorf på Twitter, så är det dags för mer klankande på Svenska kyrkan.

Prästen och teologen Annika Borg har skrivit en debattartikel i DN som är rätt rörig. Jag är lite osäker på om det bara är möjligheten för politiska partier att delta i kyrkovalet hon är emot, eller om det är alla som inte delar hennes åsikt för Posk får också sina slängar av sleven, eller om det möjligen är demokratin i kyrkan hon är emot. Hennes text är nämligen rörig.

Huvudbudskapet är möjligen, rubriksättaren uppfattar det tydligen så, att Svenska kyrkan anklagar Israel för apartheid och måste sluta med det. Men på #gå till källan står bl.s.följande:

”Kyrkomötets ekumenikutskott hade under kyrkomötet 2021 en motion om folkrätten i Israel och Palestina (2021:27) på sitt bord. Utskottets förslag var att avslå motionen. Oftast följer kyrkomötet utskottens förslag, vilket också skedde i det här fallet. Dock framlades under överläggningarna i kyrkomötet att lyfta frågan i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet, om att granska folkrättens tillämpning i både Israel och Palestina, och även inkludera FN:s apartheidkonvention och Romstadgan när det gäller folkrättens efterlevnad. Kyrkomötet antog yttrandet med 127 röster mot 103.”

Beslutet är inte ett ställningstagande mot Israel som stat och det är inte ett påstående om att Israel skulle vara en apartheidstat eller att apartheid förekommer på motsvarande sätt som Sydafrika före Mandela. Apartheid är ett folkrättsligt begrepp som bland annat handlar om systematisk diskriminering och beslutet innebär att lyfta frågan i internationella ekumeniska sammanhang om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, och att i en sådan granskning inkludera FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.

…” Beslutet innebär även att lyfta frågan om en granskning av hur den Palestinska myndigheten och Hamas lever upp till folkrätten.”

Situationen i Israel är minst sagt komplicerad och med tanke på att det faktiskt bor en kristen minoritet i området är det inte fel om kyrkornas världsråd tar upp frågan.

När det gäller demokratin i Svenska kyrkan, kan jag efter 20 år i Katolska kyrkan säga att vi ska vara rädda om den.

Fråga och du ska få svar, Richard Swartz

Jag är stockkonservativ när det gäller jultraditioner. Men jag är medveten om att ”rätt sätt” innebär som när jag var liten. När det gäller julkrubban ställs den i ordning kvällen innan julafton med Jesusbarnet i krubban och herdar, samt tre vise män på plats. Trots att det inte stämmer med evangeliernas sammanlagda berättelser om Jesu födelse. Tradition är tradition.

Jag kan därför förstå Richard Swartz upprördhet när han upptäcker en julkrubba med bara djur i Gustaf Vasa kyrka, dit han av en slump hade råkat gå för en stunds småprat med en vän. Fan trot. Det handlar nog snarare om att inte hänga ut vännen som möjligen sjunger i en kör där och är den som har klagat.

Nåväl, om nu Richard Swartz och hans kompis hade råkat stämma träff i en annan kyrka (fast en kyrka är verkligen inte rätt plats för småprat) hade de troligen bara tittat lite på krubban och kanske sagt att så fin den är.

Nu måste i stället de båda herrarna tänka till. Vad är meningen? Är budskapet att vi ska vara snälla mot djuren? Har kyrkvaktmästaren inte hittat Jesusbarnet ( knappast, de brukar ha stenkoll). Richard Swartz är chockad, men kanske är lammet Agnus Dei-Guds Lamm, fast då ska det inte se ut så.

Richard Swartz går tillbaka till Gustaf Vasa kyrka en gång till och upptäcker då att det finns en vanlig krubba, fast inte på en så framskjuten plats. Och konstaterar att den stämmer bättre med hans tro.

Det är många frågor Richard Swartz har, men han gör inte det självklara, frågar församlingen om hur man har tänkt. Kanske är meningen just att rubba betraktarens cirklar och få hen att reflektera? Det vi ”alltid har gjort” är fint som tradition, men är kanske inte den stimulans tron behöver för att utvecklas.

UPPDATERING

Nu har Gustaf Vasa församling lagt upp en förklaring. Figurerna hör till ett julspel, där människorna i berättelsen spelas av just människor. Det hade varit lätt för Richard Swartz eller körkompisen att ta reda på. Men Swartz går i stället på linjen ” kontrollera aldrig en bra historia”. Hade han gjort det skulle det nog inte ha blivit någon krönika, utan en förklarande skylt i kyrkan.

Kanske tar församlingen i framtiden ner rekvisitan direkt efter julspelet. Det vore synd, dels för att figurerna är välgjorda och dels för att ett stall utan människor uppenbarligen får människor att tänka till.

Det trygga samhället- hotfullt för religionerna

Joel Halldorf har gett ut boken ” Kvällstidningsteologi 2010-2020. Från populism till pandemi som recenserats i DN av Maria Södling.

Jag har inte läst boken utan gör en reflektion utifrån recensionen. Det verkar som om det inte bara är Katolska kyrkan som ständigt upprepar hur kallt, ytligt och omänskligt det sekulariserade samhället är. Uppenbarligen sker detta även i frikyrkorna:

”Liberalismen gav frihet, men inte de positiva värden som håller ihop ett samhälle. Materialism och konsumism har tagit över livsvärlden. Individualismen har resulterat i narcissism och isolering.

Det här är en bild av Sverige som de flesta svenskar inte känner igen sig i. De allra flesta har det tvärtom jämförelsevis tryggt och bra.

Och den här tryggheten är nog faktiskt det som mest skyndar på sekulariseringen. För många människor genom historien har religionen kanske varit den enda tryggheten i en värld där man varit utlämnad åt sjukdomar, svält och krig. Men varför ska man vara med och vara aktiv nu? Och vad innebär aktiv i en kyrka nu och i framtiden.

Om jag spetsar till det, är frågan hur ska religionerna, det gäller inte bara oss kristna, hitta en plats i det trygga, goda samhället? Jag hoppas att skrämselpropaganda är en återvändsgränd. Mer hoppfullt är då samtalen i Svenska kyrkan om hur man är kyrka här och nu. En gång i tiden låg kristendomen i framkant, den var relevant hur blir den det igen?

Biskopbrevet om klimatet

Inför klimatmötet Glasgow skrev Svenska kyrkans biskopar ett brev om människan uppgift att vårda och skydda jorden. De stöder sig på skapelseberättelsen som inleder 1 Mosebok. Jag tycker att budskapet är allra tydligast i den andra skapelseberättelsen som börjar i 2 kapitlets 5 vers ( nej de som sammanställde Bibeln tog inte hänsyn till vår tids krav på tydlighet och att vara konsekvent).

Man kan givetvis ha olika åsikter om vad bruka och vårda innebär, men inget tolkning omfattar den snabba förstörelse och utarmning som nu sker.

Vill man gå fram till Nya Testamentet, så är det rätt uppenbart att Jesus, som han skildras där, är en doer. Jag måste säga att jag har lättare att se honom som klimataktivist, än politiker som försöker lägga ansvaret på något annat land eller världsdel. Eller för den delen som konservativ kristen som tycker att kyrkan inte ska bli politisk.