Han ville egentligen bli infektionsläkare

-Vad tror du att jag kan göra för dig idag då?

Patienten tittar lite undrande på doktorn som sitter mittemot henne, hon har precis beskrivit sina problem, en värkande axel och sömnproblem för honom. Första impulsen är att lite irriterat svara att det där är doktorns jobb, men att magnetröntga axeln kunde ju vara en början. Sedan blir patienten nyfiken, vad är det som får en läkare att ställa en sådan fråga?

– Vad tror du själv att du kan göra? Frågar patienten i stället och är noga med att också visa sitt intresse för svaret.

Doktorn tittar på henne och säger eftertänksamt.

-Egentligen är ju det jag kan den sociala biten, att få patienten att känna sig lyssnad på och att jag bryr mig om. Allt det andra finns det ju andra som är mycket bättre på.

Patienten ser att det finns mer som trycker doktorn och ler uppmuntrande.

– När jag gick läkarutbildningen drömde jag om att bli infektionsläkare, men min fru var mer begåvad och driftig än jag. När vi fick barn insåg vi att det inte fungerade om båda två blev specialister med jourpass osv. Så jag blev allmänläkare eftersom arbetstiderna och lönen var bra och det gick lätt att flytta om min fru fick en attraktiv tjänst.

Doktorn har vid det här laget tårar i ögonen och berättar om hur svårt det blivit nu när läkarna på sjukhusen skickar svårt sjuka patienter till vårdcentralen och förväntar sig att de ska få rätt vård. Eller ännu värre, nu gråter doktorn och patienten ger honom en pappersnäsduk, när specialisterna inte skickar patienten till VC men poängterar att det här är enkelt, det borde de fixa på vårdcentralen.

Patienten och doktorn småpratar lite grand om olika patienters behov och patienten säger förstående att en läkare inte måste kunna allt, men däremot behöver veta vilken doktor som kan patientens åkomma. Efter en stund har de kommit fram till att patienten till att ska få en remiss till en ortoped för smärtorna i axeln. Om värken försvinner går det säkert bättre att sova också, så det behöver man inte göra något åt nu.

Patienten tänker att resultatet blev egentligen detsamma som om hon följt sin första impuls, men på det här sättet fick hon ju så mycket större förståelse för hur läkare har det.

( Den här texten är skriven fritt efter allmänläkaren Olle Hellströms krönika i Läkartidningen. Vare sig läkaren eller patienten existerar i verkligheten och historien har lånade detaljer från fler håll än Hellströms krönika).

 

 

 

Annonser

Tablettberoende – ännu en risk med de långa operationsköerna

Vetenskapens Värld uppmärksammade i ett avsnitt faran med långvarigt bruk av opioider som används vid svår smärta. Programmet tog upp den formliga epidemin av missbrukare i USA med utgångspunkt från en fattig gruvort.

Även Svenska Dagbladet har tidigare behandlat ämnet i en artikel från mars 2018 och där görs det som Vetenskapens Värld missar, nämligen att göra en koppling till situationen i Sverige. Överläkaren Niklas Preger som är sektionschef inom beroendecentrum i Stockholm intervjuas och han säger att redan efter ett par veckor kan man börja utveckla ett beroende av opioider som Oxycontin. Det och liknande läkemedel är vanliga smärtstillare även här i Sverige och förskrivningen har ökat år för år:

”År 2006 skrevs 27 recept på läkemedel med oxikodon ut per 1 000 svenskar, år 2017 skrevs 145 recept med substansen ut per 1 000 svenskar – de hade alltså mer än fyrfaldigats, visar siffror från Socialstyrelsen.”

En anledning till den ökade användningen av opioider och andra beroendeframkallande preparat är förstås de ofta långa köerna till operation. Räknar man ihop tiden före och efter en operation kan det lätt bli åtminstone 3-4 månaders användning av bl.a. opeoider och sedan en besvärlig period när man ska sluta med dem. Vilket inte alla klarar och till TUB-mottagningen som Nils Preger leder kommer patienter som:

” först fått preparaten utskrivna för tillfällig smärta under en kortare tid – och sedan fortsatt få recept, och de som fått medicinen mot långvarig kronisk smärta.”

Hur kan det bli så fel? Som så ofta är förklaringen till stor del att patienter fastnar på vårdcentralen, om de överhuvudtaget söker en läkare. Uppfattningen att läkare inte kan något om leder och ryggar är allmänt spridd och läkare är då, tyvärr, lika med allmänläkaren på VC.

Råden på 1177 gör definitivt inte saken bättre. En patient med ryggsmärtor, som gått till vårdcentralen och där fått en behandling som inte hjälpte, gjort undersökningar som inte visade något  frågar 1177 om det finns någon läkare som är specialiserad på ryggar?  Svaret från allmänläkaren, Rikard Viberg, är det helt felaktiga beskedet att det inte gör det. Viberg känner uppenbarligen inte till t.ex. SpineCenter Stockholm. Istället rekommenderar han fysioterapeut, psykologbehandling och… värktabletter. I den typen av okunskap och dåliga råd ligger en del av de ökade problemen med beroende av smärtstillande preparat.

Så återigen 1177 skärp er och låt riktiga specialister på olika åkommor ge bra och korrekta råd! Allmänläkare får patienterna mer än nog av ändå.

Vetenskapens värld-om placeboeffekten

I måndags sände Vetenskapens värld ett intressant inslag om placeboeffekten. Läkaren och programledaren Michael Mosley ledde ett försök där patienter med långvariga ryggsmärtor fick placebokapslar under en period. De hade informerats om att en ny värktablett skulle provas som en grupp skulle få, medan den andra fick placebo. I själva verket fick alla placebokapslar noggrant utformade för att se ut som ”riktig” medicin. De delades ut i en miljö som skulle se förtroendeingivande miljö där ”riktiga läkare” (nåja allmänläkare) undersökte patienterna. Ytterligare en del i försöket var att vissa patienter fick normal, dvs ganska kort tid hos doktorn, medan andra fick längre tid.

Efter några veckor utvärderades försöket och det visade sig att en grupp patienter inte märkt någon skillnad och i programmet ägnades dessa sedan ingen uppmärksamhet, medan man följde en del i den grupp som faktiskt blivit bättre närmare. Intressant var att några av dessa även efter att upplägget avslöjats fortsatte att känna sig bra. Det förklarades med att hjärnan blivit van vid att själv producera dopamin som styr smärtlindring.

Den specialist som intervjuades efteråt påpekade att placeboeffekten bara fungerar på sådana tillstånd där hjärnan är inkopplad, alltså inte på benbrott eller cancer. Problemet är att de besvär man väljer att studera är sådana som bygger på patientens egna skattningar, ofta smärta, inte objektiva mätningar. Det skulle vara lättare att tro på placeboeffekten om man t.ex. bytte ut blodtryckssänkande mediciner mot placebo. Högt blodtryck anses ju bl.a. bero på stress och borde alltså i högsta grad påverkas av hjärnan. Kan man där visa på placeboeffekten så finns det stora ekonomiska och hälsomässiga vinster att göra. De blodtryckssänkande läkemedlen är ju ökända för sin nyckfullhet och sina biverkningar.

Slutligen kan jag inte låta bli att fascineras av att samma personer som talar sig varma för placebo ofta är väldigt negativa till alternativmedicin och i synnerhet homeopatiska preparat. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre att medvetet ge patienten en verkningslös kapsel än att ge patienten en, sannolikt, verkningslös lösning, men som man själv tror hjälper?

Vad är empati i vården?

Jag var inställd på att skriva en fortsättning på bloggen Ja, visst var det tabletten-om läkemedelsbiverkningar, men riktigt så illa är det inte, utan det blir en positiv avslutning den här gången.

Till att börja med, hur ska egentligen en empatisk läkare vara? I Läkartidningen skriver allmänläkaren Sara Åkerberg i en krönika om sin upplevda otillräcklighet. Det kanske inte är så konstigt, hon har under studietiden fått lära sig att fråga patienterna sådant som ”Hur påverkar dina bekymmer dig i din vardag?” Bekymmer, kan det möjligen vara symtom? Sara Åkerberg beskriver också hur hon nu som färdigutbildad doktor upplever tidspress och ”diffdiagnoserna” som far genom huvudet.

15-20 minuter är förstås alldeles för kort tid för ett läkarbesök, om patienten ska hinna berätta om sina symtom, doktorn hinna undersöka och sedan diskutera vad som ska göras. För att det alls ska gå bör patienten helst ha förberett besöket, doktorn i sin tur fokusera på den onda halsen, ryggen eller vad det nu är. A och O är också doktorns kompetens, för ingen patient mår bra av gissningar, i synnerhet inte när de är fel. För patienten är det också viktigt att det finns en plan, t.ex. ta den här medicinen, den ska börja hjälpa inom fyra dagar, eller vi ska röntga din rygg och sedan är det också bra om du träffar en sjukgymnast. Doktorn måste även känna sina gränser och remittera vidare när hen inte kan hjälpa patienten.

Kompetens är alltså en viktig del i det som patienten upplever som empati. Doktorn vet vad patienten lider av eller vet hur man tar reda på vad symtomen orsakas av och hur de botas/lindras.

Men det räcker inte med kompetens, den som ska kunna hjälpa sina patienter måste också vara beredd att verkligen använda sina kunskaper och inte följa minsta motståndets lag.

I DN finns idag en artikel av Malin Nordgren om en studie som visar att antihormonell behandling har stor betydelse för att minska återfallen i hormonkänslig bröstcancer även på lång sikt. Många kvinnor avbryter dock behandlingen i förtid p.g.a. svåra biverkningar som smärta, depression, sömnproblem.

Först intervjuas Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Här har vi en doktor som säkert har de kunskaper som krävs för att vara en riktigt bra doktor. Frågan är dock hur det är med inställningen? Han talar mycket om fördelarna med behandlingen och funderar över hur man ska öka följsamheten hos patienterna. Här är det enkel och tydlig kommunikation om fördelarna han anser är viktig.

I slutet av intervju tar Jonas Berg upp biverkningarna och säger ”– En del kvinnor beskriver många och jättejobbiga biverkningar, men erfarenheten är att de ofta brukar klinga av över tid. Det är förstås vad patienten upplever som är relevant, men vissa symtom kan också ha med exempelvis normala åldersförändringar att göra. ”

Bagatellisering av biverkningar och att närmast slå knut på sig själv för att hitta andra förklaringar till symtomen än läkemedlet är tyvärr ett utbrett oskick i vården. Och det kräver förstås mer ansträngning att försöka hitta andra läkemedel där det är möjligt eller lindring av biverkningarna när det inte finns någon annan behandling. En ansträngning som krävs för den som vill vara en bra och empatisk doktor. Eller vill och vill, det bör inte finnas något val där.

Desto mer glädjande är det att läsa slutet av Malin Nordgrens artikel där hon intervjuar den pensionerade läkaren Gun Forsslund, som leder temakvällar hos Bröstcancerföreningen Amazona. Hon poängterar att vården måste göra allt för att stödja patienterna och lindra biverkningarna, med läkemedel, sjukgymnastik eller bassängträning. Det behövs också mer forskning om i vilket grad biverkningar är dosrelaterade. Idag får alla kvinnor oavsett vikt lika hög dos.

Gun Forsslunds förslag är exempel på hur bra vård, som sätter patientens välbefinnande i centrum ska se ut. Får vi se mer av det är jag övertygad om att  patienterna kommer att må bättre och kostnaderna för vård och sjukskrivningar att sjunka.

Det goda samtalet mellan läkare och patient

SvD har ofta bra artiklar om vårdfrågor, i en artikel av Anna Asker diskuteras kvalitén på patientsamtalen, eller snarare den brist på detta som är vanlig. Utgångspunkten är rapporten ”Vården ur befolkningens perspektiv 2016 – en jämförelse mellan Sverige och tio andra länder” där Sverige får dåligt betyg på flera punkter.

I artikeln intervjuas Fredrik Lennartsson, generaldirektör vid Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och han berättar bl.a. att de kroniska sjukdomarna står för 85% av hälso-och sjukvårdens kostnader och han tar upp hur viktigt det är att patienterna blir informerade och motiverade att hantera sin sjukdom. Tyvärr kopplar han inte ihop det med vikten av att läkare och annan vårdpersonal verkligen har kunskaper om den aktuella sjukdomen. Vilket är förutsättningen för ett gott samtal och förbättring av patientens hälsa.

Hur viktigt detta är framkommer i stället i intervjun med Anna-Lena Didic som har haft svår astma och pälsdjursallergi sedan hon var liten. Så vitt jag förstår fungerade vården bra så länge hon fick gå på en allergimottagning. När Anna-Lena Didic flyttade blev hon i stället hänvisad till en vårdcentral och även det fungerade till att börja med. Här förmodar jag att medicineringen var väl inställd och patienten kompetent, så att det som behövdes egentligen mest var nya recept.

Men sedan har det blivit sämre och Anna-Lena Didic har mött läkare som frågat om hon har djur hemma, eller om det inte är jobbigt att vara lärare, underförstått att det är det egentliga problemet… Det verkliga bottennappet är dock nedanstående exempel:

”När Försäkringskassan skulle gör en ny utredning bad hon den utredande läkaren att få göra ett så kallat capsaicin-test, men fick svaret ”Om det här testet visar positivt skulle du bli så rädd att du inte skulle våga göra någonting utan vilja bosätta dig ute i skogen”.

– Sen sa han att ”det har blivit en trend bland kvinnor runt 40 år att de tror att de är doftöverkänsliga och vi kan inte testa alla””

Det här är tyvärr exempel på vanliga typer av dåligt bemötande patienten kan råka ut för, i första hand på vårdcentralen. Doktorn har inte läst på innan besöket och ställer frågor som förefaller dumma. Doktorn försöker psykologisera en i allra högsta grad somatisk sjukdom, doktorn har åsikter om patientgrupper i allmänhet och patienten framför sig i synnerhet. Förklaringen till de två sistnämnda bör i första hand vara okunskap och/eller nonchalans. Självklart leder det till dålig kvalitet på samtalet och vården, vilket i sin tur är den huvudsakliga anledningen till att kroniskt sjuka patienter står för så stor del av vårdkostnaderna. Hade Anna-Lena Didic får fortsätta gå på en allergimottagning är jag säker på att hennes hälsa varit mycket bättre.

Att behaga sin doktor – om placeboeffekten

Placebo betyder egentligen att behaga på latin och på placeboeffekten liksom dess motsats nocebo har det forskats och skrivits det en hel del de senaste åren. Jag förnekar inte att tro kan påverka hälsan, men är tveksam till hur mycket den kan påverka och framför allt hur långvarig effekten är. Dessutom rör de forskningsstudier jag har sett tillstånd där förbättringen handlar om patientens upplevelser. Det vill säga majoriteten av artiklarna och studierna rör olika typer av smärta. Däremot hittar jag ingen studie av placeboeffekten när det gäller t.ex. blodfettssänkande läkemedel, där det konkret går att mäta om de har effekt. Likaså görs fejkoperationer av knän, där det återigen patienten som själv ska tala om hur hen känner sig efter operationen. Men jag har inte sett några försök där läkaren låtsas gipsa ett benbrott och resultatet kan ses på en röntgenbild.

Om placeboeffekten finns borde det inte slumpa sig så att den aldrig fungerar på sjukdomar och skador som går att mäta objektivt och alltid på de som är upp till patienten att skatta. I så fall är risken att utfallet beror på en helt annan form av att behaga, nämligen att patienten så gärna vill vara sin doktor till lags. Har man fått en medicin som doktorn säger kommer att hjälpa, så krävs det en patient med integritet för att säga, att nej tyvärr. Därmed inte sagt att bemötandet inte är en värdefull del i behandlingen. Jag är säkert inte ensam om att ha känt mig bättre precis när jag kommit ut från doktorn och fått veta vad som är fel, vilken medicin som förhoppningsvis ska bota åkomman och vad jag ska göra om jag inte blir bättre. Problemet är att den ”förbättringen” inte varar så länge.

En av de artiklar jag läst är skriven av Göran Nilsson och publicerad i Läkartidningen. Han tar där upp en studie på migränpatienter, där en del fått placebo och andra del ett läkemedel. Poängen där är så vitt jag förstår att det faktiskt är 10% av dem som får placebo som känner sig bättre, mot 35%  av dem som fått medicin. Nilsson ser placeboeffekten som en extra hjälp till en fungerande medicinering. Han skriver om nocebo också och att det då främst rör biverkningar. Vilket är lite märkligt, kan förväntningar påverka effekten av en behandling positivt, borde de rimligen även kunna ha en negativ inverkan…  Som jag skrivit tidigare finns det också ett stort problem där i och med att vårdpersonal redan som det är slår knut på sig själva för att hitta andra förklaringar till biverkningar än just biverkningar.

Harvarduniversitetet har haft flera forskningsprojekt om placebo och nocebo och jag tar med en artikel av Kathleen Koman som till stor del handlar om smärtpatienter, vad smärtan beror på och hur den ska behandlas . En viktig upptäckt på senare år är hur noga det är med att förebygga smärta, t.ex. genom att ge smärtlindring inte bara narkos till patienter som opereras. Även Kathleen Koman tar upp migränpatienter som exempel på hur attityden hos patienterna kan påverka smärtupplevelsen. I artikeln ägnas en del också de gener som påverkar smärta. Det verkar som om man även här kommer att kunna ta fram specialdesignade läkemedel beroende på vilken/vilka gen/er som styr smärtan. Artikeln tar alltså upp många aspekter på hur smärta ska behandlas, men Koman konstaterar också att det är oerhört viktigt att patientens situation tas på allvar och att hen får en behandling utformad efter vederbörandes behov.

Det jag skulle vilja se är uppföljningar av placebo och nocebostudierna. Hur mår patienterna låt säga en månad efter att studien avslutats? Just för att se hur stor del av förbättringar respektive biverkningar som beror på att patienterna vill behaga doktorn eller sköterskan beroende på vem de träffar. Man skulle där kunna titta på hur Katolska kyrkan behandlar olika typer av mirakulösa tillfrisknanden som sker i t.ex. Lourdes. Där undersöks de som anmäler att det blivit friska noga och enligt ett inslag i Vetenskapsradion anser Lourdes Medicinska kommitté att de flesta tillfrisknanden har en medicinsk förklaring:

”Men enligt Lourdes Medicinska Kommitte, har i princip alla tillfrisknaden rent medicinska förklaringar. Av de totalt 7 000 ärenden, som genom åren granskats av Kommittéen, har enbart 68 fall ansetts vara icke medicinskt förklarbara. Den överväldigande majoriteten av dessa – hela 63 stycken – inträffade före 1975. Sedan dess har modern diagnostik och behandling genomgått en revolutionär utveckling.”

Vill man spetsa till det verkar det alltså som om kyrkan blir allt mer vetenskaplig och vetenskapen allt mer inriktad på att tron kan hela.

Bara lilla jag – och så förstås pro-birth-rörelsen – mot stora staten

Nej, den abort- och preventivmedelsvägrande barnmorskan Ellinor Grimmark skulle förstås aldrig tala om pro-birth utan pro-life. Men tittar man på organisationen Vitae Foundations, som Grimmarks advokat Ruth Nordström enligt DN tillhör så har de inte så många idéer om livet efter förlossningen. På sin hemsida beskriver de människans rättigheter med orden liv, frihet och att söka lyckan. Kanske inte så relevant för de barn som föds in i fattiga familjer där risken är att det inte finns tillräckligt med mat, kläder, utbildning och hälsovård… Nu är det nog inte de fattiga Vitae Foundation tänker på, bilderna på sidan About us visar unga, vackra, vita kvinnor och en liten flicka i klänning. Måttet på att vara lyckad verkar för övrigt vara att tala i mobilen, även när barnet är med.

Nej, pro-birth-rörelsen bryr sig inte nämnvärt om barnen när de väl är födda. Inte heller om de fattiga kvinnor och barn som i första hand blir lidande av att möjligheten till preventivmedelsrådgivning, säkra aborter, mödravård och hälsovård hotas. Några av dem berättade om sin situation i ett utmärkt reportage från Indien i DN i går. Redan i ingressen berättar Sapna att hon som 16-åring blev våldtagen av sin morbror. Hon blev gravid och  fick möjlighet att göra abort, annars hade hon blivit utkörd av sin familj.

Det framgår vidare av artikeln att en tredjedel av mödradödligheten beror på osäkra aborter. Tonårsflickor drabbas hårdare av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det är den näst vanligaste dödsorsaken för flickor i ålder 15-19 år. Det är de här flickorna och kvinnorna som i första hand är förlorarna nu när USAID har strypt bidragen till de frivilligorganisationer som bistår fattiga indier med hälsovård däribland preventivmedelsrådgivning och aborter. FPA India är en av dessa organisationer, som ingår i ett globalt nätverk. Titta gärna på deras hemsida där bilderna visar t.ex. undervisning för en grupp indiska kvinnor, eftersom bilden som det pekas på visar en illustration av en  livmoder, äggstockar och äggledare bör det vara en grundläggande information om hur dessa fungerar. Eller minibussen som rymmer en av de mobila kliniker som nämns i DN:s artikel. FPA grundades 1949 och är alltså en gammal organisation och här har vi en ambition som, i praktiken, verkligen är pro-life:

FPA India strengthens a voluntary commitment to advocate for SRH and Rights and, choices. It promotes access to SRH information and services related to family planning, safe abortions, HIV/AIDS and sexuality to poor, marginalised and vulnerable populations including young people.

Det är viktigt att göra motstånd mot pro-birthrörelsen främst för de fattigas skull, oavsett om de bor i Indien eller i Sverige. Den som verkligen är för livet arbetar för att alla som vill ska ha tillgång till preventivmedel och om nödvändigt säkra och helst tidiga aborter, så att de barn som föds kan få den basala omsorg som gör att de så småningom ”kan söka lyckan”.

Här i Sverige måste vi värna den vårdorganisering vi har och inte särskilja preventivmedelsrådgivning och aborter från övrig hälsovård. Ellinor Grimmark m.fl. föreslår särskilda abortsjuksköterskor. Detta trots att de är väl medvetna om de trakasserier och våld som drabbat personal som arbetat på t.ex. Planned Parenthoods kliniker i USA.

Och som jag skrivit tidigare, var noga med urvalet till barnmorske- och gynekologutbildningarna, så att de fanatiska preventivmedels-och abortmotståndarna aldrig får ta upp platser där. För arbetsgivarna  gäller också att tänka igenom platsannonser och anställningsintervjuer så att de inte dras in i samma cirkus som den nu pågår med Ellinor Grimmark som huvudrollsinnehavare, men givetvis inte regissör.

 

Ta hjälp av en dietist i stället för att ta statiner

Dagens Medicin rapporterar om en studie av s.k. nocebo, i det här fallet att patienter får fler biverkningar av statinerna om de förväntar sig det. Studien sponsrades av Pfizer, som tillverkar statiner, och var upplagd i två steg. Först ett dubbelblindtest där hälften av deltagarna fick statiner och hälften placebo under en period. Det som skulle undersökas var muskelsmärtor, som är en vanligt biverkning av statiner. Där märktes det ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan grupperna. I fas två av testet fick deltagarna ett öppet erbjudande om att fortsätta ta statiner eller låta bli och där rapporterade många fler av dem som tog statiner biverkningar. Slutsatsen blev att förväntningar spelar roll när det gäller biverkningar av mediciner.

 DM länkar också till abstracten om studien i The Lancet för för den som vill läsa mer.

Den här rapporten är givetvis ”mumma för Måns” för alla de läkare som redan visar prov på stor kreativitet när det gäller att hitta andra förklaringar till biverkningar än just läkemedlen. Med tanke på den ofta bristfälliga informationen om eventuella biverkningar och ointresset för hur patienten mår av medicinerna är det märkliga snarast att några biverkningar alls blir rapporterade.

Jag ser en del frågetecken kring studien.  Patienterna hade t.ex. högt blodtryck, tog de läkemedel mot det? I så fall kan dessa ha korsreagerat med statinerna och gett eller kanske motverkat biverkningar.  Varje patient är ju unik så reaktionerna är förstås också olika. Vilka patienter var det som sedan frivilligt fortsatte att ta statiner? Var det många ur placebo-gruppen som tyckte att det gått så bra att de inte såg någon anledning av sluta?

Jag ifrågasätter inte att förväntningar kan påverka upplevelsen av läkemedel i både positiv och negativ riktning, men man ska vara medveten om att det är en väldigt bekväm förklaring att ta till för läkare som vill slippa anstränga sig.

För alternativ finns det har jag upptäckt och då talar jag om etablerade behandlingar, som ges av dietister, fysioterapeuter, naprapater m.fl. När det gäller blodfetter borde ett besök hos en dietist vara det första steget i behandlingen. Hur ofta är det så? För min egen del var det först efter att ha provat tre olika läkemedel som gav biverkningar av det allvarligare slaget som jag själv föreslog att jag skulle kontakta en dietist. Ingen remiss krävdes och jag fick snabbt en tid och råd som gick ut på att hitta alternativ till den mat jag åt. För min del var det inga stora förändringar. Däremot fick jag rådet att prova Betavivo med koncentrerad betaglukan, en fiber som binder kolesterol så att det inte kommer ut i blodet. Jag har ännu inte tagit något blodprov för att se om det hjälpt, men hyser gott hopp om det, vilket kanske påverkar utfallet i positiv riktning 😉

Min poäng är att det verkar finnas en hel del att prova innan man tar till läkemedel eller operation och för att minska antalet mediciner man behöver. För att ta ytterligare exempel så påverkar kol positivt av körsång, likaså astma, även om det sistnämnda inte verkar vara lika belagt.

 

Mindre bistånd till kvinnohälsovård pro-death snarare än pro-life

Nicholas Kristof beskriver i en kolumn i New York Times konsekvenserna för kvinnor på Tahiti av Donald Trumps nedskärningar av bidragen till reproduktiv hälsa. Han skräder inte orden och kallar det hela pro-death i stället för pro-life. Detta med tanke på hur fattiga kvinnor drabbas av att inte ha tillgång till preventivmedel. Konsekvenserna av de uteblivna bidragen blir att alltför unga kvinnor blir gravida, har för många graviditeter, för tätt. Vilket ökar risken för skador och att de dör i sviterna av sina skador:

”When women and girls don’t have access to family planning and reproductive health care, they’re more likely to suffer pelvic organ prolapses, in which the bladder, uterus or bowel may protrude from the vagina. Or they suffer a fistula, a childbirth injury that leaves them leaking urine or feces, stinking and ostracized, and sometimes unable to walk. Women with prolapses or fistulas sit in their huts, humiliated, wondering if they are cursed, waiting to die.”

Om bidragen till FN:s befolkningsfond skärs ner blir konsekvenserna väldigt negativa. Uträkningar som redovisas i artikeln visar att 3,7 miljoner aborter har kunnat förebyggas, med fondens hjälp:

The birth control provided by the U.N. Population Fund averted more than 3.7 million abortions last year alone, health advocates say. So if you’re against abortion, you should support the U.N. Population Fund, not try to destroy it.

Även om det naturligtvis är svårt att säkert veta hur många kvinnor som verkligen hade blivit gravida om de inte hade haft tillgång till preventivmedel, så ger de en vink om hur viktigt det här stödet är, om man verkligen värnar livet.

En debattartikel i DN skriver av Ingrid Hedström, ger ett historiskt perspektiv på frågan genom att berätta om ett Sverige, innan familjeplaneringen slagit igenom. Det är hjärtskärande att läsa om små barn som stämplats som sinnesslöa och lämnades till sinnesslöanstalter där många av dem dog efter bara några månader. Preioden det rör sig om är 20-30-talen när rasbiologin var som populärast, även om den levde kvar betydligt längre än så.

Barnen som lämnas på dessa inrättningar var dubbelt utsatta och kom ofta från mycket fattiga förhållanden. Det kunde röra sig om en arbetarfamilj med 13 barn eller ett ogift hembiträde som blivit gravid. Barn som trots allt klarat sig en 6-7 år hemma, dör inom kort tid när de kommer till sinnesslöanstalten. Sjukdomar sprids snabbt i de överfulla lokalerna och medicinbudgeten skärs hela tiden ned.

Hur kunde det här få fortgå mitt i samhället? Kanske därför att omgivningen inte brydde sig, lättjan är en av ondskans följeslagare. Det är bekvämt att vända bort blicken.

Idag skärs biståndet till reproduktiv hälsa ner och allt för många inte ids tänka på vad konsekvenserna blir för de kvinnor och förstås barn som är beroende av just den vården.

 

 

 

 

Guldskalpellen – innovationer i vården prisas

Dagens Medicin presenterar de nominerade till Guldskalpellen som belönar innovationer i vården. En jättebra idé tycker jag och när jag läser igenom de nominerade visar det sig vara bra spridning. Flera handlar om bättre planering, som Ortopedkliniken i region Västmanland, annat rör givetvis hur vården kan jobba webbaserat exempelvis med webbaserat stöd till ungdomar som har cancer. Men även enklare förbättringar som en hygienisk engångsförpackning vid sårbehandling är nominerade. Alla är vinnare på att goda idéer sprids i vården och att de som anstränger sig för att förbättra vården uppmärksammas.

Kontraproduktivt är det däremot att införa skatt på privata sjukvårdsförsäkringar som bl.a. SVT tar upp. 650 000 svenskar har idag en sjukvårdsförsäkring, ca 7 av 10 får den betald av arbetsgivaren. Det är Vänsterpartiet som drivit på den förmånsbeskattningen på försäkringarna som de kallar en gräddfil till vården för dem som är rika. SVT Nyheter frågar helt riktigt om verkligen 450 000 svenskar kan betraktas som rika?

Jag ser det som korkat att bestraffa företags och enskildas ambition att bli friska så fort som möjligt.Visserligen får staten in pengar i skatt, men vad blir kostnaden om de här patienterna blir tvungna att söka hjälp den offentliga vården? För den lär man ha inte hunnit få fason på till 2018. Vad kostar en patient som ”fastnar” på vårdcentralen och blir helt eller delvis sjukskriven en lång period?