I måndags sände Vetenskapens värld ett intressant inslag om placeboeffekten. Läkaren och programledaren Michael Mosley ledde ett försök där patienter med långvariga ryggsmärtor fick placebokapslar under en period. De hade informerats om att en ny värktablett skulle provas som en grupp skulle få, medan den andra fick placebo. I själva verket fick alla placebokapslar noggrant utformade för att se ut som ”riktig” medicin. De delades ut i en miljö som skulle se förtroendeingivande miljö där ”riktiga läkare” (nåja allmänläkare) undersökte patienterna. Ytterligare en del i försöket var att vissa patienter fick normal, dvs ganska kort tid hos doktorn, medan andra fick längre tid.
Efter några veckor utvärderades försöket och det visade sig att en grupp patienter inte märkt någon skillnad och i programmet ägnades dessa sedan ingen uppmärksamhet, medan man följde en del i den grupp som faktiskt blivit bättre närmare. Intressant var att några av dessa även efter att upplägget avslöjats fortsatte att känna sig bra. Det förklarades med att hjärnan blivit van vid att själv producera dopamin som styr smärtlindring.
Den specialist som intervjuades efteråt påpekade att placeboeffekten bara fungerar på sådana tillstånd där hjärnan är inkopplad, alltså inte på benbrott eller cancer. Problemet är att de besvär man väljer att studera är sådana som bygger på patientens egna skattningar, ofta smärta, inte objektiva mätningar. Det skulle vara lättare att tro på placeboeffekten om man t.ex. bytte ut blodtryckssänkande mediciner mot placebo. Högt blodtryck anses ju bl.a. bero på stress och borde alltså i högsta grad påverkas av hjärnan. Kan man där visa på placeboeffekten så finns det stora ekonomiska och hälsomässiga vinster att göra. De blodtryckssänkande läkemedlen är ju ökända för sin nyckfullhet och sina biverkningar.
Slutligen kan jag inte låta bli att fascineras av att samma personer som talar sig varma för placebo ofta är väldigt negativa till alternativmedicin och i synnerhet homeopatiska preparat. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre att medvetet ge patienten en verkningslös kapsel än att ge patienten en, sannolikt, verkningslös lösning, men som man själv tror hjälper?