Läkare larmar-covidsjuka patienter kommer för sent till sjukhus

Jo, jag hade rätt när jag i en tidigare blogg misstänkte att människor blivit onödigt sjuka i covid-19 för att de inte fått tillräcklig vård i tid. SVT-Nyheter har intervjuat Håkan Kalzén, verksamhetschef för anestesikliniken på Södertälje sjukhus. Nästan var femte patient som kommer till intensiven, sövs och intuberas i stort sett direkt, vilket betyder att de har hunnit bli väldigt sjuka innan de kommer till sjukhus.

”Många covidpatienter drabbas av dold syrebrist, så kallad tyst hypoxi, ett fenomen som gör att de verkar piggare och friskare än de är.

Blodproppar är ett annat vanligt symtom och patienter behöver få förebyggande behandling i tid.

Läkare och patienter som SVT har talat med vittnar om fall där vårdpersonal har missbedömt situationen och därför uppmanat svårt sjuka patienter att stanna hemma.”

Vårdpersonalen som gjort missbedömningarna återfinns i första hand på 1177 och på vårdcentralerna. En person skriver på Facebook som kommentar till inslaget att vårdcentralerna ”sitter som en propp” i vägen för att komma till sjukhus. Andra vittnar om uppmaningar om att stanna hemma och ta alvedon.

Problemet är att kompetensen är alldeles för låg hos personalen i primärvården och hos 1177. I den mån det alls gått att nå dem. Viruset må vara nytt, men man ska känna igen en sjuk patient när man ser en. Och understödjande behandling som luftrörsvidgande läkemedel och hostmedicin finns ju att tillgå. Det är ingen slump att astmatiker med en välbehandlad sjukdom klarat coronaviruset riktigt bra.

Försök med astmamedicin för att lindra covid-19

På Läkemedelsvärldens webbplats kan man läsa om om en intressant svensk forskningsstudie, där stereoiden ciklesonid som finns astmasprayen Alvesco testas på patienter med covid-19. Helene Wallskär intervjuar läkaren Daniel Brodin som ansvarig för lungverksamheten på Capio Sankt Görans sjukhus. Han berättar om en klinisk studie som görs på fem svenska sjukhus och där man provar om behandling med ciklenosid hjälper patienter med covid-19.

Japanska forskare har i en provrörsstudie visat att ciklesonid kunde blockera replikationen av sars-cov-2-virus. Förutom att den förstås hämmar inflammationen i lungorna, som den astmamedicin den är.

Så här berättar Daniel Brodin om upprinnelsen till studien:

Det hela började med att en del av de coronapatienter som kom till sjukhuset hade även astma, kroniskt obstruktiv lungsjukdom eller andra obstruktiva luftvägsbesvär. Normalt skulle läkarna ofta ha behandlat dessa besvär med inhalationsläkemedel i nebulisator. Men nu avrådde smittskyddsexperter från att använda nebulisator i vård av covid-19-patienter. Detta eftersom nebulisatorn skapar en aerosol, ett moln med finfördelade partiklar som svävar i luften. Därmed skulle risken för virusspridning kunna öka.

Därför rekommenderade experterna i stället sprayinhalatorer som har ett slutet system och inte frigör någon aerosol.

Daniel Brodin och hans kollegor behövde välja en inhalationssteroid som är formulerad för sprayinhalator. De fastnade för ciklesonid, bland annat på grund av att den enligt dokumentationen har en gynnsammare biverkningsprofil än många andra steroider.

Läkarna började behandla en liten grupp patienter med ciklesonid. Sammanlagt fick ett 20-tal patienter behandlingen.

– Vi fick ganska snabbt en känsla av att det gick bättre för dem som fick ciklesonid än för andra, jämförbara patienter, säger han.

– Vi tyckte det var så tydligt att det var värt att undersöka vidare.

Jag tycker att det här är väldigt intressant, inte minst för att jag är astmatiker och har förmånen att få gå hos en lungläkare som ordinerat just Alvesco till mig och jag tar den dagligen året runt. Trots det negativa snabbtestet för antikroppar tror jag ju, p.g.a. symtomen, att jag hade covid-19 i mars. Det som förvånade mig då var att hostan faktiskt var mitt minsta bekymmer, den gick att hantera med Oxis, Alvesco och Mollipect (hostmedicin). Nu har jag en möjlig förklaring till det.

Hade färre covid-19-patienter blivit svårt sjuka om de fått kompetent vård tidigare?

Sverige är ett land med jämförelsevis få vårdplatser per invånare, jag vet att en del debattörer påstår motsatsen, att vården istället är ”sjukhustung”. Statistiken visar dock något annat. Emanuel Karlsten, krönikör på GP skrev i mars en pedagogisk blogg om utgångsläget inför coronapandemin. Sverige med 2,2 vårdplatser per 1000 invånare, återfinns långt ner på listan. I toppen ligger Japan, Sydkorea och Tyskland, länder som alla klarat coronapandemin bra.

För en vecka sedan visades dokumentären Berättelser från frontlinjen-kampen mot coronaviruset, den ligger nu på SVT-Play och är väl värd att se. Ett filmteam har under våren följt vårdpersonalen på bl.a. Akademiska sjukhuset i Uppsala och hur de försöker skala upp en redan ansträngd vård, med brist på vårdplatser, för att möta den kommande pandemin. Filmteamet dokumenterar hur läkare, sköterskor och undersköterskor sliter med att ge bra vård iförd obekväm och varm skyddsutrustning. Som det dessutom är brist på.

Det man bara anar är vad som hänt patienterna innan de, ofta med svåra andningssvårigheter, kom till en vårdavdelning eller till IVA. Vi möter en kvinna som försökt få in sin far till sjukhuset, men när det väl lyckas är hans lungor så skadade att han snart avlider.

Det hårda urvalet blir begripligt när man ser ambulanserna som står på kö vid ett sjukhus för att få lämna patienter. I sociala medias kommentarstrådar och artiklar i tidningar beskriver människor sina närmast hopplösa försök att få vård, fast de bevisligen är rejält sjuka.

Det är som sagt begripligt med tanke på utgångsläget, men det är verkligen inte sjukvård värd ett rikt land som Sverige. Man verkar nu bara gå efter hur personen syresätter sig och först när nivån är för låg är det aktuellt att få komma till sjukhus. Då är lungorna redan hårt ansträngda eller skadade av all hosta och det finns en gynnsam grogrund för bakterier.

Det är värt att undersöka om en mer aktiv och kompetent behandling tidigare i sjukdomsförloppet, inte minst för att dämpa hostan, gör att patienterna klarar sig bättre. I den bästa av världar får patienten tidigt vård av lämpliga specialister t.ex. på lungsjukdomar. Men det realistiska nu är väl till att börja med att få vårdcentralerna att åtminstone öppna igen och sedan ge läkarna där en checklista som de ska hålla sig efter. Det är inte vård med den medicinska säkerhet vi borde ha, men vad gör man?

Sedan måste regionpolitikerna öka antalet vårdplatser, öka antalet öppenvårdsmottagningar på och utanför sjukhusen. Och kommunerna naturligtvis göra något radikalt åt äldreomsorgen, där det är alltför vanligt med låg kompetens från läkare (allmänläkare) till personalen på golvet, som ofta inte har någon utbildning alls. Mycket behöver göras för att vi ska vara bättre rustade när nästa pandemi kommer.

Edit 2020-06-05

Föga förvånande är det fler än jag som funderat på hur man kan undvika att patienter blir svårt sjuka i covid-19. Läkartidningen har intervjuat infektionsläkaren Karan Golestani som berättar att man är extra uppmärksamma under den andra veckan patienterna är sjuka, då försämringen brukar komma. https://lakartidningen.se/aktuellt/podd/2020/06/lakare-nu-borjar-man-fa-en-kansla-for-vilka-som-riskerar-att-forsamras/

Det här gäller så vitt jag förstår patienter som ligger inne på sjukhuset. Nu återstår bara alla som inte är där (än). När får de en bedömning av verkligt kompetenta läkare och inte bara allmänläkarna på VC?

Coronapandemin – enerverande långsam ökning av testning

Vad är det som gör att just Sverige har så otroligt svårt att få upp antalet tester för coronaviruset, andra länder har ju lyckats utmärkt med att testa brett? Jag ska inte säga att jag kan svara på den frågan, men det faktum att olika aktörer har kunnat skylla på någon annan är säkerligen en orsak.

På dagens presskonferens hos Folkhälsomyndigheten sade i alla fall Emma Spaak från Sveriges Kommuner och Regioner är att det är de som har ansvaret för testkapaciteten. Något man kan tycka att de borde ha varit på det klara med från början, det är ju ändå regionerna som har ansvaret för sjukvården. Emma Spaak tyckte inte att antalet tester som görs är så viktigt, utan att de ska vara ändamålsenliga. Vad det innebär undrar säkert de sjuka Stockholmare som har hänvisats från 1177 till primärvården, i värsta fall i ett närmast hånfullt tonläge, för att där mötas av beskedet att vårdcentralen har stängt under coronapandemin. Det låter inte förtroendeingivande och SKR, det är inte som ni hävdar att människor måste lita er, utan det är ni som måste visa att ni är värda förtroendet. Karin Tegmark Wisell som idag representerade FOHM och i mitt tycke gjorde det mycket bra, inskärpte att kapaciteten, alltså antalet tester är viktigt.

Vad är då problemet? Tja, enligt de inblandade är det logistiken, på vilket sätt den skulle skilja sig från hur man löser det vid andra provtagningar är svårt att förstå. Ja, förutom mängden då. Men även ”vanliga” prover ska tas, testas, journalföras och resultatet kommuniceras till patienten. Varför inte skala upp de befintliga rutinerna? Tyvärr har ingen journalist ställt den frågan.

Där den offentliga sjukvården inte fungerar, står de privata vårdgivarna redo med alternativ. För den som kan betala hela kostnaden själv. Det är då främst patientnära tester av växlande kvalitet, man kan läsa mer om dem på FOHM:s webbplats. Det grundläggande kravet man ska ställa är att testerna ska vara CE-märkta, men många forskare varnar ändå för att de, främst antikroppstesterna, inte är tillräckligt känsliga.

Jag bokade in ett besök av en läkare från Mobila Doktorn (lägg märke till att där liksom på många andra håll är man noga med att skriva specialist i allmänmedicin, medan andra läkare nöjer sig med att t.ex. vara akutläkare) för att göra ett test som mäter pågående infektion och antikroppar. Det funderade på det hela taget bra och jag hann få en hel del information av läkaren som gjorde testet, medan vi väntade på svaret. Det jag inte visste då (men har dubbelkollat) var att mängden antikroppar når en topp några veckor efter infektionen och sedan minskar. Så ju längre man väntar desto känsligare test krävs för att fånga upp dem. Däremot vet jag ju sedan tidigare att inga test är 100% säkra, men hade tagit reda på att de antikroppstester som finns nu är pålitliga om de visar positivt resultat. Blir svaret, som för min del, negativt kan det betyda att man inte har haft covid19 eller att nivån av antikroppar är för låg för att testet skulle reagera på det.

Var det värt pengarna? Jag skulle förstås hellre ha gjort ett skattefinansierat test då när jag var sjuk, men det var inte att tänka på. Jag skulle också hellre göra ett mer känsligt test för antikroppar på något skattefinansierat labb. Är det ont om resurser behövs inte så mycket mer än provsvaret. Men när nu Region Stockholm inte gör sitt jobb, så är jag glad att jag har råd att betala själv. Det är trots allt bra att veta att jag även i fortsättningen måste vara försiktig, även om det bästa förstås hade varit att ha fått ett positivt svar.

Jag hoppas verkligen att det i nästa val finns fler partier än KD som vill förstatliga sjukvården, för så här kan vi inte ha det.

Straffad för klagomål på vården?

Riskerar patienter eller anhöriga att bli ”straffade” av sin läkare och vårdcentralen/mottagningen/sjukhuset om man klagar på dålig vård? Den frågan ställdes i en grupp på Facebook.

Av gensvaret att döma är det tyvärr så och det drabbar även vårdpersonal när de själva blir patienter. Det är allvarliga fall som beskrivs, t.ex. att en ortoped som gjort fel under en operation, ”byter till sig” en operation av patientens hustru som klagat efter makens operation. Även hennes operation blir delvis misslyckad, beror det på hämnd eller oskicklighet? En kvinna som sökt på VC för att den då 9-åriga dottern magrat och var orkeslös blev kallad ”jobbig mamma” och fick själv söka vidare. Dottern visade sig ha diabetes.

Det här stämmer väl med vad jag själv märkt de senaste åren. Människor frågar mig om vilka mediciner jag tar, vilka undersökningar mina läkare har gjort osv. Jag brukar svara, men är också tydlig med att det viktigaste är att de får en remiss till en specialist på området. Mina symtom kan bero på något annat än deras och bara för att en medicin fungerar jättebra för mig, är det inte säkert att den gör det för dem osv.

Det som numera händer ibland är att personen i stället för att tacka för tipset på läkare/mottagning, snabbt svarar, nej då jag har förtroende för min doktor. Vilket jag faktiskt inte förstår varför de har.

Jag har funderat på om de helt enkelt är rädda för att stöta sig med doktorn, som kanske inte alls har någon lust att skriva den remiss som ofta är nödvändig för vidare vård. Man är då fast hos en doktor som nu inte bara är otillräcklig medicinskt sett, utan också otrevlig.

Har det gjorts några undersökningar när det gäller patienter som råkat illa ut för att de anmält fel i vården? Jag anar svaret redan innan jag söker på nätet, inga relevanta träffar. Det jag hittar är en artikel på Vårdfokus, men då ur personalens perspektiv, de är förstås rädda för att bli anmälda. Samtidigt framgår att det sällan blir någon påföljd av fel i vården.

Det är väldigt viktigt att undersöka hur oroliga patienter och anhöriga är för att uppfattas som besvärliga om de kommer med egna förslag eller klagar på vården. Det här gäller även patientföreningarna, som jag uppfattar som väldigt försiktiga. Finns det fog för oron, hur vanligt är det att ”besvärliga” patienter får sämre vård?

Vitamin D-3 verkar ge skydd vid covid 19

Det är roligt att kunna berätta om något positivt. I en artikel i Läkartidningen skriver tre läkare om olika studier som tyder på att vitamin D-3 skyddar riskgrupper mot att drabbas av svår covid 19, grundat på att många av de hårt drabbade patienterna haft låga nivåer av vitamin D-3. Själv tar jag D-vitamin och Magnesium sedan flera år. Det var ett öron-näs och halsläkartips mot tjockt slem i halsen, som fungerar riktigt bra.

I kommentarsfältet nämns en tio år gammal studie från Australien som visade att patienter som vaccinerats mot vanlig influensa inte dog av svininfluensan. Det föreslås att man undersöker hur det är med covid-19 patienter kontra influensavaccin.

Andra kommentarer lyfter fram C-vitamin som en möjlig väg att förebygga och lindra covid-19-infektioner.

En sak jag själv funderat över är det faktum att astma inte hör till riskfaktorerna för att bli allvarligt sjuk av covid-19. Det är paradoxalt med tanke på att hosta är utmärkande för infektionen och att de svårast sjuka får andningssvårigheter. Jag undrar om inte det faktum att vi astmatiker är så uppmärksamma på hosta och att snabbt öka medicineringen och vid behov ta hostmedicin, skyddar oss? Jag har ju tidigare skrivit om de, i mitt tycke, direkt dåliga råd som getts när det gäller hosta på 1177, där man i stort sett rekommenderat te. Men jag ser att avsnittet om hosta har blivit betydligt bättre sedan jag senast tittade (och anmärkte på det). Tyvärr har man fortfarande inte förstått att hostmedicin inte är bra eller dåligt i sig, utan att man måste prova sig fram. Det är fortfarande inte en lungläkare som faktagranskat artikeln, vilket är dumt. 1177 har alla möjligheter att få råd från de kunnigaste läkarna på respektive område.

Kanske kan coronapandemin föra med sig det goda att hosta tas på större allvar. Vid andra infektioner kanske den under- eller obehandlad ”bara” gör att patienten är sjuk onödigt länge. Vid covid-19 är hostan ibland livshotande.

Satsning på vård vars medicinska resultat är tvivelaktiga

Nej, det verkar inte bli någon satsning på sjukhusen, trots att coronapandemien borde ha fått ansvariga att begripa bättre. Efter några veckors lugn kom istället regeringen med betänkandet God och nära vård-en reform för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem, där man, som om ingen kris pågår, föreslår ett primärvårdstung vård. Detta trots att ingen egentligen vet hur patienternas hälsa utvecklas där, vilka diagnoser som ställs, för att inte tala om hur många besök, undersökningar och provtagningar som krävs för att patienten i bästa fall ska bli frisk.

I ett tidigare inlägg har jag konstaterat att det medicinska resultatet inte mäts i primärvården. Frågan om hur det kan komma sig har mötts med förvåning. Vårdcentralen är bara en del av behandlingen, då blir det svårt att mäta påstås det. Märkligt, annars brukar argumentet vara att husläkaren ser ”helheten”, men tydligen inte när det gäller frågor som hur patienterna hälsa utvecklas.

Jag gick vidare med att undersöka vilka diagnoser som egentlige ställs i primärvården. Stämmer t.ex. mitt intryck att Mykoplasma har gått om ”nåt virus” som favoritdiagnos för symtom som hosta och besvär från luftvägarna rent allmänt? Även för detta verkar det vara svårt att få fram några uppgifter. Jag hittar en artikel från 2013 i Läkartidningen. Per Wändell, professor, institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle och Axel C Carlsson, med dr; båda Centrum för allmänmedicin, Karolinska institutet, Stockholm har räknat ut vilka de vanligaste diagnoserna var åren 2009-2011 i Stockholm. Så uppgifterna har rätt många år på nacken. Så här skriver de om primärvården:

”I primärvårdsstudien utgick vi från befolkningen den 1 januari 2009 och analyserade alla diagnoser i primärvården som hade registrerats för dessa personer under 2011 och under 2009–2011.
De fem vanligaste diagnoserna i primärvården (år 2011) var akuta övre luftvägsinfektioner (6,0 procent av befolkningen), essentiell hypertoni (5,6 procent), hosta (2,6 procent), ryggvärk (2,6 procent) och akut halsfluss (2,4 procent). Kvinnor hade högre sjukdomsförekomst än män för 27 av de 30 vanligaste diagnoserna.”

Här råder till att börja en förvirrande sammanblandning av diagnos och symtom. Hosta kan t.ex. var symtom på allt från infektion, astma till cancer, men beror enligt vad lungläkare meddelat, oftast på sura uppstötningar.Kanske finns förklaringen till alla missade lungcancerdiagnoser i att man helt enkelt på VC stannat vid ”diagnosen” hosta? Övre lufvägsinfektion? Tja, det rymmer väl både Mykoplasma och ”nåt virus” som orsak, så jag blir inte så mycket klokare på om det skett ett skifte av favoritdiagnos. Dessutom, stämde diagnoserna ? Det framgår inte heller.

Mer aktuell statistik, från 2019 över sjukdomar och symtom finns på Socialstyrelsens hemsida, men det är bara slutenvård och specialistvård som redovisas. Den intressant uppgiften om hur många vårdkontakter patienterna har haft innan de kommer till sjukhuset, redovisas inte. Det hade annars varit ett indirekt sätt att mäta kvalitén i primärvården.

Vården i siffror uppger att man redovisar t.ex. säkerheten i vården, men återigen det är slutenvården som mäts. Inget om primärvården.

För många människor betyder inte det här någonting i praktiken. De har en sjukvårdsförsäkring, anlitar appläkare eller någon annan privatvård. Man får heller inte glömma att en del patienter, än så länge lyckas få gå för skattemedel på specialistmottagningar.

Men jag ömmar för dem som inte orkar eller inte har råd med det. Jag tänker t.ex. på ett par äldre kvinnor jag mötte i ett sammanhang. De var listade på var sin vårdcentral som de var missnöjda med och funderade på att byta till en tredje, som kanske var bättre. De frågade vad jag tyckte och jag svarade diplomatiskt att jag brukar försöka gå direkt till specialistläkare. Oj, går det, blev svaret. Och ja än så länge gör det det, men det blir allt svårare. Jag delade förstås med mig av de tips jag hade till de här två som nog inte hade råd att betala läkarbesök ur egen ficka.

 

 

 

 

Pollenallergi-kostsamt för samhället

-Luften anfaller! Som om det inte räckte med corona-epidemin är nu pollensäsongen i full gång. Jag har den stora förmånen att få gå hos en skicklig allergiläkare och kommer säkert att klara mig bra i år också. Med hjälp av de extra mediciner han har skrivit ut, förutom de som ingår i min grundbehandling.

Men alla pollenallergiker får inte lika god vård som jag, de får nöja sig med en allmänläkaren på vårdcentralen eller receptfria läkemedel. Följden blir en hög sjukfrånvaro och/eller sjuknärvaro under pollensäsongen.

Öron-näs och halsläkaren Lars-Olaf Cardell, professor vid enheten för öron-, näs- och halssjukdomar vid Karolinska institutet, som intervjuas i Allergia har de senaste åren gjort studier på vad pollenallergierna egentligen kostar samhället. Det rör sig om stora summor, 13 miljarder kronor, där 70% beror på att man inte kan arbeta fullt ut, medan 8% kan härledas till patienter som är helt sjukskrivna. Därtill kommer kostnader för mediciner och läkarkontakter som vardera står för 11 %. För en pollenallergisk individ är kostnader för arbetsnedsättning 6700 kr, vilket främst drabbar företaget man jobbar på. Att det är höga kostnader för nedsatt arbetsförmåga tvivlar jag inte på. Men det framgår inte i intervjun hur man räknat ut summan.

Lars-Olaf Cardells senaste studie som är avslutad men inte sammanskriven. De preliminära resultaten visar att allergivaccination med injektioner eller tabletter skulle ha en gynnsam effekt på kostnaderna. Men ska fler få ta del av vaccinationerna behövs fler allergimottagningar för såväl barn som vuxna. Något som givetvis skulle vara bra för fler än pollenallergiker (min kommentar).

Vi får hoppas att beslutsfattarna nappar på detta, om inte annat för att det finns mycket pengar att spara.

Nya Karolinskas akut har trots Coronaepidemi inget direktintag

Sjukvårdspersonalen i Stockholms fortsätter att göra heroiska insatser trots otillräckliga resurser, men i en artikel i Dagens Nyheter framgår att de oroar sig för att inte orka, inte räcka till, eftersom epidemin bara börjat.

Coronaepidemin har i alla fall en god sak med sig, den visar obarmhärtigt hur fel politiker och andra makthavare tänkt. För egentligen är det ju inte så begåvat att sjuka eller skadade personer måste börja längst ner i vårdkedjan (primärvården) och sedan fara vidare, ju sjukare patient, desto fler turer blir det, om man har otur. Att Nya Karolinskas intensivakut inte har direktintag är naturligtvis inte bra i vanliga fall heller, men i och med att det nu är så många patienter det gäller får det uppmärksamhet. Så här skriver DN:

”På Nya Karolinska utreds inga patienter, utan endast patienter som behöver intensivvård förs över dit efter mottagning och utredning på andra sjukhus.

– Det är otroligt resurskrävande, säger en läkare på ett av Stockholmssjukhusen och fortsätter:

– Vi åker dessutom med transporten till Karolinska och lämnar över. Sedan börjar deras jobb men allt dessförinnan gör vi på akutsjukhusen. Det är lika för S:t Göran, Sös och Danderyd. Läget är absolut inte desperat, men ansträngt.”

Gör om gör rätt. Ambulanser med svårt sjuka patienter måste förstås kunna lämna dessa direkt på NKS av flera olika skäl. För att inte riskera liv i onödan, inte orsaka lidande i onödan och för att inte slösa resurser.

Man kan tänka sig ordentliga lättakuter vid sjukhusen med olika typer av specialister om man vill sortera patienter rätt. De som behöver mer undersökningar och vård kan då lätt slussas vidare in på den stora akuten, till en vårdavdelning, eller en specialistmottagning.

Men det måste bli ett slut på att patienter måste söka vård på flera platser innan det blir rätt.

Nej till abort är inte ja till livet!

Nej till abort är inte ja till livet slår Lisa Magnusson fast i sin utmärkta ledare i DN. Detta med anledning av att barnmorskorna Ellinor Grimmark och Åsa Steen fått nej i Europadomstolen för sina samvetsbetänkligheter när det gäller att medverka vid abort och preventivmedelsrådgivning.

Nej till legala aborter innebär inte att inga aborter utförs, utan är indirekt ett ja till illegala aborter. Ofta med risk för kvinnans liv. SVT rapporterade i maj 2019 att enligt WHO dör 47 000 flickor och kvinnor per år i världen p.g.a. illegala aborter. Om Ellinor Grimmark och Åsa Steen hade fått bifall i Europadomstolen hade risken varit att en del av dessa kvinnor inom en inte alltför avlägsen framtid varit svenska. För ingen ska tro att Ellinor Grimmark, Åsa Steen och deras meningsfränder skulle ha nöjt sig med att bara de fick samvetsfrihet. Och trots det negativa domslutet är jag övertygad om att konservativa kristna kommer att försöka utbilda sig till barnmorskor och gynekologer för att, som Lisa Magnusson helt korrekt skriver, sabotera sjukvården. Den viktigaste preventiva åtgärden blir därför att försäkra sig om att det är lämpligare kandidater som får börja specialiseringarna till dessa yrken

Ellinor Grimmark har sagt att hon kan göra andra arbetsuppgifter som att arbeta på MVC. Men vad skulle då hända om det visar sig att en av hennes patienter bär på ett skadat foster? Ska någon annan barnmorska rycka in och stötta föräldrarna om de bestämmer sig för abort? Om en kvinna på efterkontrollen ber råd om lämpliga preventivmedel, får hon professionella råd av Ellinor Grimmark, eller är det åter en kollega som måste rycka in? Nej, det argumentet håller inte, utbildar man sig i ett yrke måste man vara beredd att utföra allt som ingår i arbetsuppgifterna.

Slutligen, det är viktigt att alla vi kristna som inte delar den här extrema uppfattningen säger ifrån att det inte är något vi stöder. Annars förstärks bilden av kristna som värdekonservativa kufar.