Smärta – inte läge att vänta och se

Jag hade önskat att det varit ”Arga doktorn” och inte Uppdrag granskning som tagit sig an 23-årige Niclas och hans föräldrars allt mer desperata situation. Då hade vi fått veta vad som gick fel i vården av Niclas direkt efter trafikolyckan och som ledde till de smärtor han lider av. Det sägs i förbigående att läkaren på vårdcentralen beställde röntgen, men hur snart gjordes det? Det tar bara ett par veckor att bli beroende av opioider om man har otur, så det gäller för läkaren att arbeta snabbt. Gjorde det någon magnetröntgen så att skador på mjukdelar kunde upptäckas? Frågetecknen är många. De hade behövt rätas ut och tittaren få veta vad sjukvården borde ha gjort.

Men så mycket är klart att Niclas blev allt mer beroende och påverkad av de smärtstillande medicinerna och så småningom även ångestdämpande medicin och sömnmedel han tog. Allt utskrivet av läkaren på VC och en psykiater. Det skär i hjärtat att se Niclas och föräldrarnas kamp och hur ingen mottagning vill ta emot honom, när väl läkaren på VC börjar skriva remisser.

Precis som för andra sjukdomar är det viktigt att smärtan inte får ”sätta sig” och att skadan som är anledningen till den upptäcks tidigt. Skadade senor stelnar t.ex. efter ett år och går då inte att sy i. Så patienter som Niclas måste snabbt genom vårdkedjan och helst hoppa över vårdcentralen. Hade Niclas direkt kommit till en ortoped specialiserad på ryggar hade det inte behövt bli så illa.

Tyvärr känner allt fler människor att för att uppnå den så viktiga snabbheten i vårdprocessen måste man numera ha en sjukvårdsförsäkring. På DN Debatt ondgör sig John Lapidus, Enna Gerin och Daniel Suhonen, tankesmedjan ”Katalys” över att försäkringspatienter just får snabb vård. De vill förbjuda regionerna att teckna avtal med vårdgivare som även tar försäkringspatienter. Tanken är väl att tvinga såväl vårdpersonal som patienter till den undermåliga offentliga basvård man i patienternas fall betalat extra för att slippa.

Jag, som har lång erfarenhet av att leta upp riktigt bra läkare, konstaterar att allt fler av de bästa mottagningarna nu bara tar privatbetalande patienter.

Glädjande nog så svarar Erik Ageberg, expert socialförsäkring och arbetsmarknad, Företagarna, och Eva Erlandsson, senior ekonom, Svensk Försäkring på anklagelserna. Man skriver bl.a.:

”Till skillnad från den offentliga vården så anpassar privata vårdbolag sin bemanning om efterfrågan ökar. Om regionerna vill avtala om fler platser står vårdbolagen redo att erbjuda det. Om försäkringsbolagen vill köpa upp vårdtimmar anställer vårdbolagen fler så att de kan uppfylla det. Det är också därför en försäkringspatient kan få vård utan att någon annan får vänta längre på sin vård.”

Det är helt enkelt olika köer, sedan måste både regionerna och försäkringsbolagen förstås bevaka att de får den mängd vård man har betalat för. Då kan även fattiga människor fortfarande få tillgång till de bästa läkarna. Hur snabbt beror på hur mycket vård regionen betalat för.

Alternativet är att regionerna satsar på att den offentliga basvården blir så bra att människor inte känner att det är värt att betala extra för de privata alternativen. Men reportaget och om Niclas och hans familj visar att vi är långt ifrån det. Hade Niclas haft en sjukvårdsförsäkring hade det med största sannolikhet inte gått så här illa. Han hade av försäkringsbolaget rekommenderats en lämplig ortoped och fått en adekvat behandling tills han var återställd eller i alla fall betydligt bättre.

Vårdutredning – så blir du lurad

Jag hamnade i en ovanligt lång diskussion om olika typer av vård på Stockholms sjukvårdsupprops Facebooksida. Läkaren jag diskuterade med använde personangrepp när argumenten tröt, svarade bara på det som passade och betedde sig på det hela taget som dem jag möter på högerextrema och nynazistiska sidor. Att jag fortsatte berodde, som alltid, på att jag ändå kunde lägga till något i sak.

Ett argument han återkom till var Anna Nergårdhs utredning God och nära vård. Vård i samverkan som kom i somras. Jag har även tidigare sett den användas som ett argument för att en fast läkare i primärvården ger den bästa vården. Så hävdade även min motpart i diskussionen och jag svarade att resultatet av utredningar styrs av uppdraget. Ibland tänjer man på sanningen för att få det resultat beställaren vill ha och jag rekommenderade honom att se dokumentärerna ”Den stora sjukhusstriden”. Där visas hur en rapport, som för att uppnå det önskade resultatet, innehåller direkta felaktigheter. Konsekvenserna blir allvarliga för såväl personal som förstås för patienter.

Hur är det då med Anna Nergårdhs utredning? Ja, den går ju inte att använda som ett argument för vilken typ av vård som är bäst och effektivast. Det ingick inte i uppdraget som i stället ser ut så här:

”Regeringen beslutade den 2 mars 2017 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utifrån förslagen i betänkandet Effektiv vård (SOU 2016:2) stödja landstingen, berörda myndigheter och organisationer i arbetet med att samordnat utveckla en modern jämlik, tillgänglig och effektiv hälso- och sjukvård med fokus på primärvården (dir. 2017:24).”

Modern är något som i olika sammanhang används i brist på bättre argument, så också här. Jämlik, tillgänglig och effektiv vård ja det låter ju bra, men fokus ligger på att försöka få upp nivån på primärvården till god.

Att använda denna utredning som argument för att primärvården, med allmänläkaren i centrum och med stor makt fungerar bäst, går inte.

Vad som skulle behövas om vi vill ha en god och effektiv vård är att jämföra olika typer av vård och då främst utifrån hur hälsan utvecklas hos patienterna. Det som, efter en förutsättningslös jämförelse, fungerar bäst är den vård man ska satsa mest på.

Karin nekades återbesök-remiss saknades

Jag hjälper här DN med rubriken på en artikel, Karin nekades återbesök för att hon saknade försäkring, står det i E-DN. De har ändrat rubriken på webben, men den är, om möjligt, ännu mer missvisande.

I texten framgår att patienten Karin, fick en remiss till Aleris Sabbatsberg för att göra en endoskopi den 16 oktober 2018. Hon kallades sedan inte till det utlovade återbesöket inom 12 veckor för att: 1.husläkaren på vårdcentralen missat att skriva den nödvändiga remissen för återbesök, 2 Aleris Sabbatsberg sedan förlorade avtalet med regionen. Som jag förstår artikeln skedde det i början av 2019.

Det gjorde att Karin, när hon själv ringde upp, fick det helt korrekta svaret att hon måste ha en försäkring för att få komma på ett återbesök till Sabbatsberg.

Självklart är det oerhört synd om patienten och den som tog emot hennes samtal kunde kanske ha förklarat situationen bättre. Men orsaken till den fördröjda behandlingen är inte sjukförsäkringar eller privata vårdgivare, utan den röra som regionpolitikerna ställt till med. Inte minst då remisshysterin.

Vart är sjukvården på väg?

2019 var året då jag för första gången blev riktigt orolig för min egen del när det gäller att få tillgång till god vård. Tidigare har mitt engagemang handlat om att försöka dela med mig av det jag själv har fått, inte minst med tanke på de patienter som inte klarar/orkar att kämpa sig till remisser och provtagningar. Men förra året var det nätt och jämt att jag lyckades ta mig till en öron-näs och halsläkare och det tog alldeles för lång tid. Den från början enkla åkomman jag dragit på mig, ställer fortfarande till besvär.

Men hoppet är det sista som överger oss människor. I den grekiska mytologin berättas om Pandora och asken som hon öppnade, trots att Zeus förbjudit det. Ut flög olyckor och all sköns elände och bara hoppet stannade kvar.

Det gäller förstås mig också och inför 2020 hoppas jag:

Att tilltron öka till människors förmåga att välja den vård som snabbast gör dem friska eller åtminstone bättre. För att det ska fungera behövs fler alternativ i vården, inte färre som vi är på väg mot nu.

Att fler personer deltar i vårddebatten. Det finns över 600 000 personer som har privata sjukvårdsförsäkringar, men när jag försöker med olika sökord för att få fram vad dessa patienter tycker om den privata vården, får jag inga träffar. De här personerna skulle, om makthavarna lyssnade på dem, kunna visa vägen till ett bättre, mer varierat och effektivare vårdutbud.

Många människor använder sig av nätläkare och är uppenbarligen nöjda. Inte heller dessa patienter deltar i tillräckligt stor utsträckning i debatten. De skulle behöva vara med och tala om vad det är som är bra med den typen av vård.

Företeelser jag däremot verkligen hoppas att se mindre av det här året är:

Debattinlägg m.m. där vårdpersonal och politiker talar om för oss patienter vilken vård vi vill ha.

Krönikor osv där patienter beskrivs som lite korkade och egentligen inte alls sjuka.

Och till sist vill jag inte behöva läsa artiklar som den i dagens Aftonbladet där Hans Friberg, verksamhetschef på akuten i Lund, utan stöd av någon statistik påstår att människor frivilligt sätter sig och väntar i timtals på akuten för småkrämpor. Han tar upp ont i halsen som exempel på patienter som inte är så sjuka. Nu är det ju så att bara en öron-näs och halsläkare kan se hela halsen. Det kan se helt ok ut uppe i svalget, medan en streptokockkoloni återfinns i trakterna av stämbanden. Jodå, jag vet vad jag talar om, det är mig själv det handlar om i exemplet ovan. En icke-ÖNH-läkare kan helt enkelt inte vara säker på hur allvarligt halsontet är.

Vill man ha färre patienter på akutmottagningarna behövs fler specialister, typ öron-näs och hals, i öppenvården ( utan remisskrav!) och på närakuter. På de sistnämnda finns det idag, så vitt jag vet, bara allmänläkare och ortopeder och det duger ju inte alls. Närakuterna kan ju med fördel användas för att utbilda AT och ST-läkare inom olika specialitéer.

Den som betalar vården dubbelt ska självklart ha en separat kö

De senaste dagarna har det uppstått en debatt om att patienter med en privat sjukvårdsförsäkring får gå före regionernas patienter. En av de tidningar som rapporterar om det är Mitti.

Jag hör till dem som inte kan teckna någon sjukvårdsförsäkring, så jag är inte part i målet på det sättet. Men jag tycker att det är rimligt att det är en kö för Regions Stockholms patienter, utifrån vad regionen har betalat för. Den är tyvärr ofta lång och jag kan förstå att läkare hamnar i ett dilemma när vården regionen betalat inte räcker för att beta av köerna i rimlig tid.

För mig är det lika självklart att de, som förutom skatt, betalat extra i form av en sjukvårdsförsäkring hamnar i en annan kortare kö, utifrån hur mycket vård försäkringsbolaget köpt. Svensk försäkring förklarar detta och att det dessutom finns en tredje kö för patienter som helt betalar själv.

Många har inte tid att gå till vårdcentralen X antal gånger och vänta på att läkaren där i bästa fall ska komma på vad som är fel, inte tid att köa hos specialist eller för behandling. För andra är inkomstbortfallet avgörande, inte minst nu när det blir allt svårare att bli sjukskriven. Det är numera helt vanliga medelinkomsttagare som har en sjukvårdsförsäkring för att de inte har råd att vara utan.

Jag ser inte att lösningen är att förbjuda läkare som behandlar regionens patienter att ta försäkringspatienter och privata patienter som Jonas Lindberg (V) föreslår i Mitti. Något som även socialminister Lena Hallengren verkar vara inne på.

Tvingade att välja mellan regionens låga ersättning och försäkringsbolagens högre dito kommer de bästa läkarna bara att ta försäkringspatienter och vi som inte har någon försäkring får hålla till godo med sämre läkare.

Lösningen är i stället att ha en offentlig vård som fungerar, där patienter får vård innan de blir de svårast sjuka/skadade. Som jag skrivit tidigare, det behövs en större tillit till att patienter söker den bästa vägen att bli frisk från ansvariga makthavare både politiker och sjukhusledningar. Och att man tar intryck av det.

Vilka vill bli läkare i framtiden?

Det finns väldigt mycket man bör oroa sig för när det gäller framtiden för vården i Sverige. En sak som slår mig när jag läser ST-läkaren Agnes Holmgrens krönika i Moderna Läkare är hur länge till läkarprogrammet kommer att kunna locka de studenter som har tillräckligt gott läshuvud för att klara utbildningen? Än så länge är möjligheterna att, liksom Agnes Holmgren, få specialisera sig inom det man är intresserad av ändå goda. Många vikarierar ett tag och gör sedan, precis som Agnes, ST:n på ett sjukhus på en mindre ort. För hennes del är det Karlskrona och Blekingesjukhuset där hon gör ST som infektionsläkare.

När når vi brytpunkten då chansen att få lära sig något ordentligt, att bli specialist i ordets äkta betydelse, är så liten att begåvade gymnasieelever som funderar på att bli t.ex. infektionsläkare, väljer en annan utbildning? Kommer vi att få se samma utveckling som för läraryrket? En gång ett högstatusyrke som nu har svårt att fylla utbildningsplatserna med kvalificerade studenter.

Många människor garderar sig med, och använder, sjukvårdsförsäkringar och bryr sig inte om vården i stort. De klarar sig ju (om de har en bra sjukvårdsförsäkring) och får god vård av duktiga specialister. Men när det utbildas allt färre specialister, kan det bli svårt även för den privata sjukvården att hitta bra läkare. Det kommer att finnas för få helt enkelt. Hur situationen blir på de offentliga sjukhusen och öppenvårdsmottagningarna ska vi inte tala om.

Som det ser ut nu går vi mot ett sjukare Sverige, där människor dessutom får svårt att bli sjukskrivna och riskerar att hamna i fattigdom.

Välkommen till Stockholms vårdlabyrint!

I slutet av förra året lyckades jag snabbt och effektivt ta mig fram genom vårdkedjan till målet, ortopedmottagningen.

Nu när jag i närmare tre veckor varit hes och hostat och behövde komma till en öron-näs och halsläkare gick det inte lika lätt. Så spänn fast säkerhetsbältet för det blir många tvärstopp på vägen genom Stockholms sjukvårdslabyrint. Och en illustration av vad jag skrev om i förra bloggen.

Jag har levt ett ganska långt liv med mina stämband och vet när det är dags att söka vård (egentligen när jag borde ha gjort det för någon vecka sedan). I veckan insåg jag att det var hög tid att få hjälp. Som tur var visste jag inte vad som väntade när jag nu gav mig ut för att söka efter en öron-näs och halsläkare.

Först provade jag att ringa den öron-näs och halsläkare jag har gått hos i många år, men faktiskt inte behövt på ett tag. Han hade lagt ner mottagningen och jag drog mig till minnes att villkoren försämrades vid nyår. Något år tidigare infördes remisstvånget som skulle ställa till problem för mig de närmaste två dagarna.

Nästa stopp var appläkaren ”Min Doktor” som fungerade bra förra gången, alltså när jag skulle till en ortoped. Nu hänvisade en allmänläkare där mig till en fysisk vårdcentral för bedömning. Vad kan en allmänläkare om stämband? Inte titta på dem, så mycket är säkert.

Jag googlade på öron-näs och halsläkare, ej remiss och fick upp en mottagning som såg lovande ut. Men där lyckades jag inte ens komma så långt som att boka en tid för att bli uppringd. En god vän, som också letade öron-näs och halsläkare, kände till mottagningen och fick så småningom kontakt med dem. Hen meddelade att numera kräver även de remiss. Båda funderade vi på vad vi skulle göra härnäst.

I ren desperation tänkte jag att jag betalar ett besök ur egen ficka och ringde till en mottagning som erbjöd det alternativet. Men att vänta över två veckor på en tid gjorde det inte värt tusenlapparna besöket skulle kosta.

Ok, jag fick väl ringa vårdcentralen jag är listad på. En vänlig sköterska förstod precis min situation, men kunde inte erbjuda någon tid förrän om en månad. ” Vi är slasktratten” konstaterade hon med torr humor. När så många patienter måste passera VC korkar den igen.

På förmiddagen idag ( dag 2 i jakten) provade jag sedan RemissHjälpen som grundades av sjuksköterskan Alexander Knezevic i frustration över att han själv och anhöriga inte fått den hjälp de ansåg att de behövde. Inte heller de kunde hjälpa mig, eftersom jag inte hade varit på någon bedömning. RemissHjälpen har ett utmärkt frågeformulär och ett respektfullt bemötande. Men de är nog bäst när man har fastnat i vårdkedjan.

Hur löste det sig, för det gjorde det till slut? Min allergiläkare, som jag drog mig för att besvära, eftersom patienttrycket på honom är så högt, gjorde bedömningen att jag dels behövde mer slemlösande och luftrörsvidgande hostmedicin samt att jag borde bedömas av en foniater. Han kände till två som är bra och skickade en remiss och verkade lite glad när jag i hastigheten sade att han var underbar (djupt känt). Jag nästan grät och tacksamhet och lättnad.

Men för att få till den här remissen har det behövts fyra sjuksköterskor och två läkare. Jag tror inte att det är ett unikt fall. Förvånad över att det är kaos i vården, någon?

Allt fler patienter skickas hem för tidigt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt från sjukhusen, om det är både patienter, anhöriga och personal eniga. I Svenska Dagbladet beskrevs situationen i Stockholm i januari, efter storhelgerna, som mycket ansträngd. Så här berättade kirurgen Johan Styrud:

”Vi lägger in allt vad vi orkar och när platserna är slut försöker vi hanka oss fram med dagmottagningar och kontrakt med externa vårdgivare. Men i många fall skickar vi hem patienter som borde läggas in. Så fort vi ser att de fixar något själva körs de hem. Ibland med liggande transport, något som aldrig hände förr.”

Vad händer med dessa patienter som egentligen inte klarar sig själva? I bästa fall är de hänvisade till hemtjänst, distriktssköterskor och vårdcentralernas läkare. Men yngre patienter som inte har hemtjänst kan skickas hem utan någon plan och får klara sig bäst de kan.

Efter att ha hört och läst lite för många historier av det slaget började jag undra om det inte finns några konvalescens-och rehabhem längre? Ska vårdtiden på sjukhus kortas behövs en annan plats att landa innan man är redo att klara sig själv. En plats med anställda som är specialister på just rehabilitering. De finns, men hur man som patient ska göra för att komma dit är vagare formulerat. Remiss från behandlande läkare, men hur dålig ska man vara för att få en sådan? Som så ofta kan man förstås betala själv eller så har man en försäkring som står för kostnaden.

På bloggen Handikapptips finns en lista över rehabanläggningar i Sverige, den är från 2014, så en del kan ha ändrats. Där finns också råd om vad man ska vara uppmärksam på när man letar efter lämplig rehabanläggning. Sedan framgår det också att det kan behövas tjat för att få komma till en sådan. Som alltid gäller det att läsa på om vilka rättigheter man som patient har, vilket man som sjuk eller skadad förstås ofta inte orkar.

Slutsatsen blir att vård och omsorg borde ligga under samma tak, förslagsvis staten och att man antingen ser till att det finns resurser så att patienter kan stanna kvar på sjukhusen tills de kan klara sig med sitt vanliga stöd (om de har något), eller så måste man satsa på att skapa fler platser på en mellannivå. Med vård och dygnetrunttillsyn av personal med tillräcklig och rätt kompetens.

 

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson i sin tur konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betalar undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle få en återkoppling, som hon när krönikan skrivs ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast? Eller att så många patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

Vem går till doktorn för skojs skull?

Jag övar mig för tillfället på att inte bli upprörd över att människor faktiskt understår sig att vara ohederliga, obegåvade, oförskämda, förslagna etc. Det tar för mycket energi att hetsa upp sig.  Bättre då att lugnt konstatera sakernas tillstånd och sedan försöka agera på ett konstruktivt sätt. Som kristen tror jag att det är en av de fasteövningar som brukar dyka upp, lagom till Askonsdagen.

Igår var jag dock på väg att sätta morgonkaffet i halsen, innan jag kom ihåg mig. Anledningen var en ledare i DN med rubriken Fastna inte i nätläkarnas garn. Det är ett antal frågor som skribenterna till den borde ha ställt sig och förslagsvis till ett antal patienter innan man skrev texten.

Varför väljer så många människor att anlita en nätläkare? Är det för att den fysiska vårdcentralen erbjuder bra vård som gör patienten frisk? Knappast. Är det för att den vanlige doktorn, som skribenterna påstår, undersöker patienten? Självklart inte, alltför många doktorer sitter bara och stirrar på datorn under besöket.

Det man kan tänka sig att byta ut mot en nätdoktor är vård som är dålig. Jag skulle t.ex. aldrig drömma om att ha nätdoktorn som alternativ till ”mina” doktorer.

Ett exempel som ges i ledaren är en nätdoktor som erbjöd en gissning när en patient hade en ömmande fot och patienten fick sedan själv leta fram en ortoped och skicka in en undermålig remiss. Exakt det är vanligt på vårdcentralen också, vilket jag skrivit om i den här bloggen. Varför gör inte DN reportage om detta? Om att för många är den enda skillnaden mellan en VC och en nätdoktor att man sparar tid.

Slutligen skriver ledarredaktionen att vården ska gå till den som mest behöver den, alltså den som är svårast sjuk. Vilket kan låta vettigt, men det bästa är förstås att patienten aldrig blir den mest behövande, utan får hjälp innan sjukdomen, skadan har hunnit bli så allvarlig.

Jag menar vem skulle acceptera att bilverkstaden inte tog emot ens bil när det bara lät konstigt om motorn, utan propsade på att man skulle vänta tills den skar ihop?! Ingen, men så resonerar en del när det gäller sjukvård.

Så DN, tala med patienter, besök en akutmottagning och se hur många patienter som inte borde vara där. Och då menar jag inte kroniskt sjuka, som i brist på specialister i öppenvården, blir akut sjuka. Eller barnen som kom till akuten för att det saknas barnläkare och öron-näs och halsläkare på BVC och  i öppenvården. Inte heller tänker jag på alla äldre som kommer in till akuten undernärda och uttorkade pga dålig omvårdnad. De behöver alla hjälpen där och då, men borde inte ha behövt bli så sjuka om vården hade varit organiserad på ett bättre sätt och efter mer konstruktiva principer.