Etikettarkiv: valfrihet

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Kommentarer inaktiverade för Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Under Vård och omsorg

Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Inför valet i september är vården den viktigaste frågan för väljarna, men förtroendet för partiernas vårdpolitik är lågt rapporterar DN. Inget parti har särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan säger David Ahlin opinionschef på Ipsos. Med tanke på att partiernas vårdpolitik skiljer sig väldigt lite åt, hade det förstås varit konstigt om mätningarna visat något annat.

På partiernas att göra-lista efter valet är man någorlunda eniga om att utbilda specialistsjuksköterskor och Centern vill att de ska kunna studera med lön, man vill ha ett nationellt cancercentrum, patienterna ska kunna söka vård i hela landet, mer resurser till unga med psykisk ohälsa, mer ansvar på vårdcentralerna, satsa på digital utveckling. Alliansen vill återinföra kömiljarden och S MP och V vill begränsa vinsterna i välfärden.

Lägg till nedläggningar av väl fungerande sjukhus, kostnaderna för det icke-fungerande skrytbygget Nya Karolinska, köer för att träffa en specialist och sedan nya köer för operation osv och väljarnas låga förtroende för partiernas sjukvårdspolitik framstår som en sund reaktion.

Hur har det blivit så här tokigt? Ja, en faktor är det man får kalla allmänläkarlobbyn. Läkarförbundet verkar numera vara Allmänläkarförbundet och de propagerar för att patienten inte ska ha något alternativ till vårdcentralen och nu senast föreslår man en fast läkarkontakt. Vilket inte är något nytt. Åtminstone i de större städerna är det redan så att patienterna träffar samma läkare när de besöker VC, men det har inte minskat trängseln på akutmottagningarna, bristen på vårdplatser eller köerna till specialister.

En anledning till att politikerna nappat på idén med fastläkare och utvidgad primärvård kan säkert vara att man vill flytta över alltmer av vårdkostnaderna på den enskilde patienten eller på arbetsgivaren. Men man gör det smygvägen. Förlorarna är personer utan sjukvårdsförsäkring eller möjlighet att betala vården själva och som därför riskerar att fastna på vårdcentralen.

Vad borde då politiker som verkligen vill ge alla svenskar en bra och kostnadseffektiv vård göra?

Ser man till landet som helhet tror jag att sjukhusen måste vara själva navet i vården. Där finns akutvård, slutenvård och öppenvårdsmottagningar. Som jag har skrivit tidigare behöver man lägga till dagvård också, så att det finns flera vårdnivåer. Givetvis ska det finnas rehab på sjukhusen också med sjukgymnaster, dietister, arbetsterapeuter m.fl.

För att sjukhusen ska fungera måste sjuksköterskorna få bättre löner och arbetsvillkor, så att de vill arbeta där och dessutom stannar kvar. Centerns förslag om lön under specialistutbildningen är bra, men räcker inte.

Det behövs också fler specialistläkare, det råder brist på barnläkare, geriatriker, psykiatriker, allergiläkare, ja listan kan göras lång.

I de större städerna finns patientunderlag för typ läkarhus med specialister, lab, röntgen osv. och där kan öppenvården stå för basvården även för svårt och kroniskt sjuka patienter.

En annan viktig avlastning för sjukhusen är en bättre äldreomsorg där geriatriker är ansvariga för vården och har specialutbildade sjuksköterskor, samt farmaceuter till sin hjälp.

När det gäller barnhälsovården vill jag backa utvecklingen ca 30 år och återinföra barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC. De yngsta har precis som de äldsta särskilt stort behov av specialutbildad vårdpersonal.

Genom att kompetenta läkare tidigt fångar upp patienterna kommer betydligt förre att bli de ”allra svårast sjuka”. Men runt dem som ändå finns bör olika specialister samarbeta och någon ha särskilt ansvar för kontakten med patienten och anhöriga.

Frågan är också om inte vården, som KD föreslagit, bör vara statlig. Det fungerar inte att landstingen står kostnaderna för vården, medan arbetsgivare och stat betalar sjukpeng och kommunerna för äldreomsorg. Dessa kostnader bör ligga på samma bord för att vården och omsorgen ska bli bra.

Ja, och så kan vi förstås ha vårdcentraler för de patienter som vill, men frågan är hur många som väljer det alternativet om det finns andra? Inte så många gissar jag eftersom det inte räckte med högre avgift för specialistbesök, utan man fick införa remisstvång för att patienterna skulle ”välja” vårdcentralen.

På det hela taget är det inte så konstigt att vi väljare inte är särskilt nöjda. Frågan är vilket parti vågar ta steget och föreslå en bättre vårdpolitik?

Kommentarer inaktiverade för Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Under Vård och omsorg

Barn och gamla under samma tak?

Sven Britton, professor i infektionssjukdomar, ledamot av Äldrenämnden i Stockholms kommun och socialdemokrat, har skrivit en debattartikel i DN som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen när jag läste den. Inte så att jag har något emot att olika generationer träffas i vardagen, vilket Britton hävdar att de inte gör nuförtiden. Jag rekommenderar honom till att börja med ett besök på valfri förskola när det är dags för hämtning, för att nyansera sin bild. Det brukar vara gott om far-och morföräldrar där då.

Sven Britton skriver vidare att ”I Sverige har behovet av platser i vård och omsorgboenden för gamla minskat de sista 20 åren och många platser har till ganska betydande kostnad stått tomma långa tider då man inte vågat avveckla om nya tider skulle komma”.

Detta påstående är det mest oroande i hela artikeln, eftersom Britton är ledamot i äldrenämnden och i det fallet borde veta bättre. Det är inte behoven som har minskat, utan möjligheterna att få en plats. I äldreomsorgen finns den ”grindvaktsfunktion” som en del allmänläkare längtar efter i primärvården och som övriga borde protestera mot. Det finns många belägg för det, jag hittade ett inslag på SVT som handlar om situationen i just Stockholm. 32 000 platser försvann i äldreboenden i Sverige under 2000-talet.

– ”I dag tvingas många äldre slåss i domstol för att komma in på äldreboende. Och det kan bli utdragna processer för de gamla och deras anhöriga”, säger Mats Thorslund som är professor i socialgerontologi.

Hur många har inte fått höra ”vi provar hemma först” när deras äldre släktingar ska skrivas ut från sjukhus?

De som får plats på ett boende idag är alltså väldigt dåliga och frågan är hur roligt det blir för förskolebarnen att träffa dem som Sven Britton påstår och vice versa? För att det ska vara en god idé krävs att man återskapar servicehusen där hyfsat pigga pensionärer kan flytta in.

Brittons förslag om att kombinera äldreboenden med studentboenden är ännu mer verklighetsfrämmande, förstår var och en som bott under samma tak som tonåringar och unga vuxna. Dygnsrytm, musiksmak åsikt om vad som är lämplig volym skiljer sig helt mellan äldre och ungdomar.

 

Kommentarer inaktiverade för Barn och gamla under samma tak?

Under Vård och omsorg

Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Missa inte Dokument inifråns miniserie Den stora sjukhusstriden där konsekvenserna av rikspolitikernas sjukvårdspolitik blir tydliga. Man beställer en utredning som ska komma med förslag på hur den högspecialiserade vården kan utvecklas och får den undermåliga rapporten Träning ger färdighet . Där det, baserat på ett felaktigt statistiskt underlag, påstås att 500 patienter per år dör därför att kirurgerna är för otränade. Det finns uppenbarligen inget i antalet rapporterade vårdskador som stödjer detta.

Västerviks sjukhus är exempel på ett mindre sjukhus som har förlorat en del ingrepp där de hade goda resultat. Seriens hjältar är de sympatiska kirurgerna Magnus och Mehmet som förklarar hur centraliseringen påverkar t.ex. akutvård och förlossningsvård. De planerade operationerna är nödvändiga just för att kunna klara akuta skador och sjukdomar. Man kan utgå från att dessa (olyckor och sjukdomar) inte inte tar hänsyn till vilka behandlingar som får göras på närmaste sjukhus…

I serien visas också hur patienterna konkret drabbas av längre väntetider och resvägar, något som för en cancerpatient kan vara ödesdigert.

Rikspolitikerna som intervjuas hävdar däremot, med hänvisning till den (missvisande) rapporten att centraliseringen är nödvändig för att rädda liv. Det vill säga fram till felen avslöjas, då verkar Annika Strandhäll, som är ansvarig minister, uppriktigt skakad. Vi kan bara hoppas att hon genast startar en kursändring.

Så å ena sidan är rikspolitikerna noga med träning och kunskap men i andra änden av vårdkedjan är det tvärtom. Man vill styra fler patienter till primärvården där allmänläkare ska dutta med allt mer som de faktiskt har väldigt lite utbildning för. Ska man göra allt möjligt får man heller ingen vidare träning på enskilda sjukdomar och skador. Vilket ju enligt politikerna är så viktigt…

Vi går alltså mot en vård med en väldigt låg och en väldigt hög nivå och allt mindre däremellan. Det slog mig att vårdcentralerna tyvärr kommer att förse den högteknologiska vården med ”de svårast sjuka patienterna” p.g.a. fel diagnoser och behandlingar. Ambitiösa allmänläkare får allt svårare att hitta öppenvårdsmottagningar att remittera patienter till.

Som jag skrivit tidigare är det ”mellannivån” man bör satsa på, och där ingår givetvis även de små och medelstora sjukhusen, för att spara pengar och lidande.

Sedan måste vissa ingrepp och behandlingar koncentreras för att det gäller så få patienter per år, men det har ingen i serien invändningar mot.

Kommentarer inaktiverade för Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Under Vård och omsorg

KD:s förslag till framtidens vård avskräcker

En fast allmänläkarkontakt påstås vara efterfrågat, men av vilka? Landstinget i Stockholm har successivt höjt priset för att gå till en specialist jämfört med att besöka vårdcentralen, nu kostar det i 350 kr jämfört med 200 kr. Trots det valde många som kunde det förstnämnda när de blev sjuka.

När detta försök att i få patienterna till vårdcentralerna inte gav önskat resultat har man infört remisstvång till allt fler specialister. Svenskarnas och inte minst arbetsgivarnas svar på det har blivit privata sjukvårdsförsäkringar, under 2017 var ökningen 3,5% enligt Svensk försäkring. Det betyder att 633 000 personer har en privat sjukvårdsförsäkring.

Är svenskarna på något sätt dumma som betalar extra för att slippa passera vårdcentralen (någon kallade dem rundningsmärken) på väg till specialisten? Nej knappast, man vill helt enkelt bli frisk så fort som möjligt och utan att behöva lägga mer tid än absolut nödvändigt på läkarbesök och sjukskrivning i väntan på behandling.

Myndigheten Vårdanalys beskriver de långa väntetiderna så här:

”Att vårdgarantin inte efterlevs drabbar många patienter. År 2016 fick nästan 68 000 patienter vänta mer än 90 dagar på ett nybesök inom den specialiserade vården och nära 35 000 på operation. Det är mer än dubbelt så många jämfört med 2012, säger Åsa Ljungvall, utredare, Vårdanalys.”

Att då som KD föreslår i en debattartikel i Dagens Samhälle, minska antalet specialister till förmån för allmänläkare är förstås kontraproduktivt. Det är ju i stället fler specialistläkare och specialistsjuksköterskor som behövs för att komma till rätta med de långa köerna. Sedan behövs de förstås ute i öppenvården så att patienterna inte blir de allra svårast sjuka.

Själv är jag som jag skrivit tidigare ett exempel på hur bra en patient kan klara sig med ”bara” besök hos en specialist i öppenvården. Jag kommer förhoppningsvis även i år att klara björkpollensäsongen utan sjukskrivning eller sjuknärvaro, eller för den delen besök på akuten. Detta tack vare att jag hör till de lyckligt lottade som får gå hos en allergiläkare, dessutom en riktigt bra sådan. Tänk om alla patienter fick vård av den kvaliteten, skulle vi då ha överbelagda akutmottagningar och vårdavdelningar, eller köer till specialistmottagningar och operationer? Jag tror inte det.

Så rösta inte på KD. Min förhoppning är att något parti kommer med ett vettigt förslag som gör att den som vill får lista sig hos en allmänläkare och den som inte vill det söker sig till specialister i öppenvården i första hand.

Kommentarer inaktiverade för KD:s förslag till framtidens vård avskräcker

Under Vård och omsorg

Bra vård reder sig själv

Det talas om primärvårdens fördelar från myndigheter, i media och även Läkarförbundet marknadsför vårdcentralerna. Allmänläkarna är, som jag skrivit tidigare, närvarande överallt i debatten. Varför behövs denna enorma marknadsföring? Om Vårdcentralerna nu är så bra, varför är patienter som har möjlighet beredda att åka långt för att gå till specialistläkare och dessutom betala mer för vården?  Varför ökar antalet personer som har sjukvårdsförsäkringar hela tiden? Varför har den nätbaserade vården lockat så många?

Specialisterna syns knappt alls i media, det blir allt svårare att komma till dem utan remiss, för att inte tala om att det krävs flera klick på 1177 för att hitta specialistmottagningarna. Trots det hittar patienterna dit och får överlag god vård.

Men bristen på t.ex. barnläkare ställer till det. I en artikel om matallergi i SvD ( för att läsa hela krävs att man är prenumerant) framgår att okunnigheten bland föräldrar är stor och att det saknas specialistläkare. Tja, om det inte finns barnsjuksköterskor och barnläkare på BVC vad ska man som förälder göra? Råden på VC är i värsta fall lika tokiga som de man kan hitta på nätet.

Överhuvudtaget krävs det att patienten som söker sig till primärvården är påläst, annars riskerar man att fastna i avvaktande och gissningar på virus eller psykosomatiska besvär.

För den patient som vill förkovra sig finns t.ex. Medicinpodden, som just nu har paus, men där det finns många avsnitt att lyssna på om alla möjliga tillstånd och symtom. Ofta med specialistläkare inbjudna.

Kommentarer inaktiverade för Bra vård reder sig själv

Under Vård och omsorg

Religiösa friskolor-nej tack!

Debatten kring religiösa friskolor är livlig efter Socialdemokraternas utspel om att religiösa friskolor ska förbjudas. Anledningen är att inget barn ska behöva utsättas för religiös påverkan i skolan.

Det här förslaget delar upp kristna efter delvis nya linjer. Vi som inte tycker att religiösa friskolor ska finnas gör det förstås också av olika skäl. Många håller säkert, för ovanlighets skull, med förbundet Humanisterna och Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors som skrivit ett debattinlägg i SvD. De lyfter fram att skolan bör vara en mötesplats för barn med olika bakgrund, där förstås religiös dito hör hemma. Religion är något man får ägna sig åt hemma och på fritiden. Vilket jag anser är det viktigaste argumentet. Vill vi inte ha fundamentalister i framtiden är det i skolan vi ska börja arbetet. Jag håller också med dem om att många av de barn som går i religiösa skolor är de som allra mest skulle behöva en mer blandad och tolerant omgivning.

Bland förespråkarna för de religiösa friskolorna, finns sju kristna ledare, bl.a. ärkebiskop Antjé Jackelén och de  har skrivit ett svar på Förbundet Humanisternas inlägg.  Skribenternas främsta argument är att få religiösa friskolor missköter sig och dessa borde inte göra att de välartade straffas:

”Undervisningen ska vara konfessionsfri. Aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid. Läroplanens grundläggande värden som jämställdhet och individens frihet gäller. Skolinspektionen kontrollerar att skolorna följer statliga styrdokument.”

Men om nu undervisningen är konfessionsfri och religiösa aktiviteter läggs på fritiden så borde inte de religiösa friskolorna behövas.

Ett annat argument jag stött på i debatten är att troende elever blir mobbade i sina skolor och att det därför behövs religiösa friskolor. Tänker man sig särskilda skolor för andra grupper av mobbade elever också? Nej, svaret på det blir givetvis att om några ska flyttas från skolan är det mobbarna, inte de drabbade.

Inget av de argument som hittills framförts för religiösa friskolor håller så vitt jag kan se. Återstår att se om det blir en valfråga.

Kommentarer inaktiverade för Religiösa friskolor-nej tack!

Under Religion-allmänt

En veckas väntetid på knäoperation i Belgien, varför inte i Sverige?

Jag hade nyligen kontakt med en person som bor i Belgien och som berättade att det är mycket som inte fungerar i landet, men att sjukvården är riktigt bra. Hen gav också ett exempel, en bekant som hade ont i ett knä. Patienten i fråga kunde boka tid direkt hos en specialist som kom fram till att knät behövde opereras. Problemet var bara att doktorn, en ortoped förmodar jag, låg lite efter i schemat och beklagade att det skulle dröja med operationen. Som svensk börjar man då tänka i banorna, ett år eller mer? Men här var det frågan om en veckas kö till operation och det ansågs alltså vara lång väntetid! Hur är det möjligt?

Jag har tittat på hur sjukvården är organiserad i Belgien, för jag tror att det är där förklaringen till skillnaderna mellan vården där och i Sverige ligger.

Belgarna väljer en sjukvårdsförsäkring, den personen jag pratade med sade att de är likvärdiga, vilket också framgår av sidan jag länkar till. Man kan välja en allmänläkare fritt, bara de är anslutna till det allmänna systemet, men det är också möjligt att vända sig direkt till en specialist även om det blir lite dyrare än med remiss.

Det är så vitt jag kan se inte fler läkare per invånare i Belgien i Sverige och man lägger något mindre pengar på vården än vad Sverige gör framgår av OECD:s översikt. Jag brukar också undersöka hur barnhälsovården ser ut i olika länder och Sverige verkar, lyckligtvis, vara ganska ensamma om att inte ha barnläkare och barnsjuksköterskor på barnavårdscentralerna. Även i Belgien har barnen tillgång till barnläkare och det är säkert en bidragande orsak till att vården fungerar bättre.

Annars kan jag inte vid den här översiktliga genomgången hitta någon annan orsak än organisationen till att sjukvården i Belgien fungerar så mycket bättre än den svenska.

Kommentarer inaktiverade för En veckas väntetid på knäoperation i Belgien, varför inte i Sverige?

Under Vård och omsorg

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Kommentarer inaktiverade för Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Under Katolska kyrkan