På påskdagen såg jag om Jesus Christ Superstar och fann att filmen hade klarat tidens tand. Den lyfter fram valen som inte är självklara, som om man ska köpa dyr olja för att smörja Jesu fötter, eller köpa mat till de fattiga? En typ av frågor kristenheten fått ta ställning till om och om igen under hela sin existens. Svaren har skiftat och det är kanske inte självklart vad som är rätt. Fantastiska kyrkobyggen som skapat arbeten och fått ett bestående kulturellt värde. Samtidigt kunde dessa pengar använts för att lindra människors nöd. Kanske blir det inte helt rätt hur man än väljer?
I filmen presenteras möjliga motiv för hur de olika personerna inklusive folket agerar och som tittare började i varje fall jag funderar över vad som hänt om de valt annorlunda? Hade Jesus fortsatt att vandra runt och undervisa, hade det blivit en annan slags religion, eller ingen alls?
Tvärsäkra svar hör egentligen inte hemma religioner i allmänhet och inte kristendomen. Tyvärr är det inte alltid de trygga, harmoniska personerna som kan leva med en viss osäkerhet som söker sig till kyrkorna. I många fall är det tvärtom, man vill ha enkla och lättbegripliga regler i en komplicerad tillvaro.
Mycket i kristendomen är svårsmält för dagens människor, mirakel t.ex. som Maria Schottenius krävde i DN att Svenska kyrkan ska ta ställning till i en krönika. Sådant som alltså inte går att bevisa och uttala sig säkert om… En version som är ”rätt”, var uppenbarligen ett främmande resonemang för människorna som skrev NT. Därför har vi fyra olika evangelier med lite, ibland mycket, olika versioner av vad som hänt.
När det t.ex. gäller Uppståndelsen beskriver Matteus ett kraftigt jordskalv när de två Mariorna kommer till graven. En ängel kliver ner från himlen, rullar undan stenen och sätter sig på den och pratar med kvinnorna.
Markus skriver i stället om tre kvinnor, de två Mariorna och Salome som ser att stenen är bortrullad och att en man klädd i vitt sitter inne i graven.
Evangelisten Lukas talar i sin tur om kvinnorna, utan att nämna vilka, som också de finner stenen bortrullad, men när de går in är det två män i skinande kläder som möter dem.
Johannesevangeliet, berättar om en kvinna, Maria från Magdala, som kommer till graven och finner att stenen är bortrullad. Hon springer hem och hämtar Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade. Här beskrivs linnebindlarna och duken som täckt huvudet. Ingen man eller ängel nämns.
Bara genom att titta på dessa exempel blir det tydligt hur svårt det är att uttala sig säkert om mirakel och en hel del annat. Jag tror heller inte att det är så det är menat.
Ärkebiskop Antje Jackelén ger Maria Schottenius ett svar som förhoppningsvis kan hjälpa människor att växa. Svaret är långt och jag tänkte citera hennes beskrivning av motsatsparen i hur man förhåller sig till tron:
”Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas ”credo quia absurdum” – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.
Den andra linjen följer stråket ”credo ut intelligam” – jag tror för att förstå och ”fides quaerens intellectum” – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett ”sacrificium intellectus” – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det.”
Som jag ser det behöver vi framförallt mer av insikten att vi tror, vilket inte är detsamma som att veta, och därmed en mer öppen hållning för olika tolkningar.