Tvärsäkra svar passar dåligt för religioner

På påskdagen såg jag om Jesus Christ Superstar och fann att filmen hade klarat tidens tand. Den lyfter fram valen som inte är självklara, som om man ska köpa dyr olja för att smörja Jesu fötter, eller köpa mat till de fattiga? En typ av frågor kristenheten fått ta ställning till om och om igen under hela sin existens. Svaren har skiftat och det är kanske inte självklart vad som är rätt. Fantastiska kyrkobyggen som skapat arbeten och fått ett bestående kulturellt värde. Samtidigt kunde dessa pengar använts för att lindra människors nöd. Kanske blir det inte helt rätt hur man än väljer?

I filmen presenteras möjliga motiv för hur de olika personerna inklusive folket agerar och som tittare började i varje fall jag funderar över vad som hänt om de valt annorlunda? Hade Jesus fortsatt att vandra runt och undervisa, hade det blivit en annan slags religion, eller ingen alls?

Tvärsäkra svar hör egentligen inte hemma religioner i allmänhet och inte kristendomen. Tyvärr är det inte alltid de trygga, harmoniska personerna som kan leva med en viss osäkerhet som söker sig till kyrkorna. I många fall är det tvärtom, man vill ha enkla och lättbegripliga regler i en komplicerad tillvaro.

Mycket i kristendomen är svårsmält för dagens människor, mirakel t.ex. som Maria Schottenius krävde i DN att Svenska kyrkan ska ta ställning till i en krönika. Sådant som alltså inte går att bevisa och uttala sig säkert om… En version som är ”rätt”, var uppenbarligen ett främmande resonemang för människorna som skrev NT. Därför har vi fyra olika evangelier med lite, ibland mycket, olika versioner av vad som hänt.

När det t.ex. gäller Uppståndelsen beskriver Matteus ett kraftigt jordskalv när de två Mariorna kommer till graven. En ängel kliver ner från himlen, rullar undan stenen och sätter sig på den och pratar med kvinnorna.

Markus skriver i stället om tre kvinnor, de två Mariorna och Salome som ser att stenen är bortrullad och att en man klädd i vitt sitter inne i graven.

Evangelisten Lukas talar i sin tur om kvinnorna, utan att nämna vilka,  som också de finner stenen bortrullad, men när de går in är det två män i skinande kläder som möter dem.

Johannesevangeliet, berättar om en kvinna, Maria från Magdala, som kommer till graven och finner att stenen är bortrullad. Hon springer hem och hämtar Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade. Här beskrivs linnebindlarna och duken som täckt huvudet. Ingen man eller ängel nämns.

Bara genom att titta på dessa exempel blir det tydligt hur svårt det är att uttala sig säkert om mirakel och en hel del annat. Jag tror heller inte att det är så det är menat.

Ärkebiskop Antje Jackelén ger Maria Schottenius ett svar som förhoppningsvis kan hjälpa människor att växa. Svaret är långt och jag tänkte citera hennes beskrivning av motsatsparen i hur man förhåller sig till tron:

”Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas ”credo quia absurdum” – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.

Den andra linjen följer stråket ”credo ut intelligam” – jag tror för att förstå och ”fides quaerens intellectum” – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett ”sacrificium intellectus” – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det.”

Som jag ser det behöver vi framförallt mer av insikten att vi tror, vilket inte är detsamma som att veta, och därmed en mer öppen hållning för olika tolkningar.

 

Annonser

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Allt om Bibeln- en informativ webbplats

Allt om Bibeln är en alldeles utmärkt webbplats för den som vill veta mer om Bibelns texter och deras kontext. Vi har många utmaningar, vid förståelsen av texterna. Hur olika översättningar gjorts, där kan det vara bra att titta på andra länders tolkningar. Vi lever i en helt annan tid och ifrågasätter andra saker än vad Jesu samtida gjorde. Olika författare vänder sig till olika grupper, vilket gör att texterna ibland ger helt olika versioner av hur det förhöll sig. Och så vidare.

Det går även bra att ställa frågor, t.ex. om hur judarna såg på Jesus? Där är svaret att de flesta nog inte kände till honom alls och de som mötte honom såg honom troligen som en kringvandrande skriftlärd och undergörare. ”Några, kanske främst de som bara hört ryktena om honom, menade att han kanske var den Messias som profeterna lovat skulle komma. Och ett fåtal var helt säkra på att han var denne Messias – och de anslöt sig till honom och blev hans lärjungar. ”

 

Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Julens budskap – kärlek och kreativitet

Det verkar i alla tider, kulturer och religioner ha funnits människor som vill hjälpa andra som behöver det och de som av olika skäl inte vill göra det. I Lukasevangeliet berättas att Guds son, som tur är, möter de förstnämnda när han föds. Kortfattat får läsarenveta att det inte fanns plats på något härbärge för Josef och Maria trots att förlossningen hade börjat. Det hade kunnat leda till att de blivit avvisade, fanns det inte plats så fanns det inte och att Maria blivit tvungen att föda i det fria.

Men någon tänker till, kan vi lösa situationen? Egentligen står det bara att Maria lindar Jesus och lade honom i en krubba, något stall nämns inte. Men vi får förutsätta att de fått komma in under tak.

Bibelns texter talar till oss på olika sätt och här handlar det mycket om att se möjligheter, inte hinder att hjälpa, att vara lite kreativ.

Idag är många kyrkor på olika sätt öppna för de allra fattigaste, det gäller förstås både svenskkyrkliga, frikyrkliga och katolska. I DN berättas om kyrkan Santi XII Apostoli i Rom där prästen Agnello Stoia låter hemlösa övernatta på en gård utanför, under väldigt enkla förhållanden, men ändå bättre än att vara på gatan. Det blir en påminnelse om de hemlösa för alla som besöker kyrkan. En bit bort erbjuder en annan kyrka, Sant’Eustachio, lunchservering som bekostas av gåvor från församlingen. Lunchen serveras inne i själva kyrkan. Något som enligt prästen Pietro Sigurani inte varit möjligt med en annan påven än Franciskus.

Med denna reflektion över kreativiteten som en den del av kärleken till nästan vill jag önska er alla en riktigt God Jul!

Du ska inte vittna falskt mot din nästa

Lögner och ryktesspridning verkar ha varit ett problem genom hela människosläktets historia, hur ska man annars förklara att de stora världsreligionerna har regler mot just detta. I 5 Mosebok  lyder det 8 budet av 10 ” Du ska inte vittna falskt mot din nästa”. I Luthers Lilla katekes förklaras, enligt Wiki, innebörden som följer: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.”

I tider av fake news och trollfabriker är de här etiska reglerna kring lögner och ryktesspridning kanske mer aktuella än någonsin. Extra otrevligt blir det när de som vittnar falskt är just kristna och följdaktligen borde veta bättre än att göra det.

Ett exempel på spridandet av falska uppgifter ges i tidningen Världen idag och ledaren Det är dags att granska RFSU och RFSL .Skribenten Ruth Nordström kommer där med påståenden om RFSU som är felaktiga, ett exempel är en blandning av egna påhitt och citat ur RFSU:s material om barns utveckling när det gäller kropp och sexualitet:

”Barns sexualitet” skall sex-nioåringar få leka lekar för att ”se och röra andra barns könsorgan” och ”jämföra sina könsorgan med jämnåriga kompisars”. En kontroll RFSU:s text visar att meningen är missvisande, det här med att leka lekar måste Ruth Nordström ha hittat på och satt ihop med beskrivningen av vad som är ett normalt beteende för barn mellan 6-9 år. Alltså inget som ska introduceras av vuxna, som man kan få intryck av i Nordströms formulering.

Ruth Nordström måste ha läst materialet och bestämt sig för att sprida en falsk bild av budskapet. På Världen idags facebooksida är det sedan ett antal personer som okritiskt förfasar sig och delar vidare ledaren, utan närmare kontroll av sanningshalten.

Det är ju inte första gången jag stöter på fromma kristna som helt enkelt far med osanning och sprider falska uppgifter. Det får mig alltid att fundera på om det finns något mer jag kan göra än att visa fram lögnen? Finns det något sätt att nå fram till de här människorna, att förstå vad som driver dem? För att nu tillämpa Luthers uppmaning på de här exemplen. För längre än till att förstå drivkrafterna tror jag inte att det är lämpligt att utsträcka sina försök att tolka allt till det bästa.

Därefter hade ängeln inget mer att säga…

På The Modist Bloggist hittar jag en tankeväckande blogg med rubriken The Virgin Mary is Pro-Choice. Där jämförs till att börja med de två möten med Ärkeängeln Gabriel som Lukasevangeliet berättar om. Det första tillfället är när prästen Sakarias får veta att hans hustru Elisabet ska föda en son som ska få namnet Johannes.  Sakarias kommer med invändningar inför detta, vilket inte tas emot väl av Gabriel:

”8 Sakarias sade till ängeln: ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.” 19 Ängeln svarade honom: ”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. 20 Men du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.”

En tid därefter blir Gabriel sänd till jorden igen. Den här gången till en ung kvinna vid namn Maria, som också hon får ett meddelande som gör henne förvånad. Hon ska bli havande och formulerar sina tvivel, men på ett lite annat sätt och Gabriel reagerar också annorlunda.

”34 Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” 35 Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. 36 Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. 37 Ty ingenting är omöjligt för Gud.” 38 Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.”

Både Sakarias och Maria uttrycker alltså tvivel och kring det resonerar ShieldingC i sin text. Prästen Sakarias förväntas tjäna Gud och när han vill ha bevis för att hustrun ska kunna bli gravid, straffas han med nio månaders stumhet. Maria däremot har ett val, att hon säger ja förutsätter att hon hade kunnat svara nej. Ytterligare en skillnad är att det är Maria, inte ängeln som får sista ordet, vilket ShieldingC påpekar. Ytterligare en skillnad jag ser i attityden hos Sakarias respektive Maria. Sakarias kräver bevis, han mopsar helt enkelt upp sig mot Gabriel, medan Maria ställer en fullt rimlig fråga.

Elisabet och Maria representerar också två grupper av kvinnor som man genom historien sett ner på och betraktat som misslyckade, dvs den ofruktsamma kvinnan och den ogifta tonårsmamma. Trots det väljer Gud ut dem som mödrar till Johannes och Jesus, något som vare sig kyrkliga eller världsliga ledare genom historien verkar ha reflekterat över.

Marias möjlighet att välja mellan att bli gravid eller avstå är inte ett alternativ för katolska kvinnor enligt kyrkans lära. ShieldingC påpekar också att graviditeter inte alltid beskrivs i positiva ordalag i Bibeln:

”We have it on biblical authority that pregnancy is not always a blessing. Cursed be the breasts that suck and the wombs that bear in days of tribulation. Luke said so a few times, and Matthew said so once.”

Sedan följer ett ganska långt och komplicerat resonemang om människovärdet, graviditet och abort, där tyvärr preventivmedel som en möjlighet att undvika oönskade graviditeter saknas. Som så ofta i katolska sammanhang. Men det är alltså de lite ovanliga perspektiven i inledningen av bloggen jag koncentrerat mig på.

 

Hur undviker vi att skapa nya fariséer?

För en tid sedan insåg jag under en diskussion att en del katoliker ser Katolska kyrkan som en (av)gud. Detta ständiga hänvisande till, valda delar, av kyrkans tradition, kommentarer som; -Gud nog känner till kyrkans regler när det gäller prästkallelser- blev med ens begripliga. Men absolut inte mer kompatibla med mitt samvete där Gud står över alla mänskliga påfund. Och en religion bara har existensberättigande i den mån den hjälper de troende att komma närmare Gud.

På Patheos förs en besläktad diskussion i bloggen 5 Simple Steps to Creating Pharisees in Your Church. De fem knepen för att skapa nya fariséer är, med mina kommentarer:

1. Håll på traditioner för traditionernas skull. Här är principen att ha traditioner som syns, så att det också är tydligt vilka som får vara med och vilka som är uteslutna ur gemenskapen.

2. Sätt teoretiska kunskaper om Bibeln högre, än att i sitt dagliga liv följa den. Ta valfri teoretisk, gärna mycket akademisk, diskussion om vad t.ex. kärleken till nästan innebär. Jämför med dem som försöker visa kärlek till nästan och inkludera alla i församlingen.

3. Döm efter ytan, ju finare kläder under söndagsmässan desto bättre. Det gäller att visa att man inte bara är kristen, utan framgångsrik. Känd slår allt i vissa kyrkliga sammanhang.

4. Fördöm alla som inte tycker som du. Här är Josh Daffern så träffsäker att jag citerar honom rakt av:

Pharisees need to be culture warriors, ready to defend their rigid view of tradition/scripture and willing to mete out healthy doses of judgement to those who don’t share their values and lifestyle (see Matthew 9:11). Good Pharisees will be careful to avoid anything written by the apostle John (too much ‘love’ nonsense in there). Pharisees are much better suited to the prophetic passages of condemnation in the Old Testament. Who cares if that was primarily meant to the nation of Israel? There’s good hellfire and brimstone in there!

5. Var avvisande mot dem som inte är som du. Dyker det trots allt upp några syndare  ( synonymt med oliktänkande) i församlingen, se till att de vet sin plats. Man kan åstadkomma mycket med en kylig blick, inte ta en utsträckt hand osv.

Nu är det väl få av oss som är helt fria från farisée-drag. Själv läste jag tidigare idag en artikel med efterföljande kommentarer och tänkte att vad alla samfund verkligen behöver är fler normala, sunda människor. Det vill sådana som är som jag…

 

Vatten, sol och en regnbåge

Denna söndag är dopet ämnet för predikningarna i Svenska kyrkan. Prästen Josefine Gräsberg Franzéns blogg med rubriken Vatten under Tankar inför helgen är tänkvärd och poetisk. Josefine Gräsberg Franzén berättar om hur hon döpte ett barn i en lummig trädgård, där solen sken under själva dopet. När sällskapet sedan skulle sätta sig ner för att dricka kaffe började det regna och man fick snabbt retirera in. Mitt i förflyttningen bröt plötsligt solen igenom molnen och en vacker regnbåge sträckte sig över himlen. Regnbågen som i 1:a Mosebok står för Guds förbund med människorna, han lovar då att aldrig mer skada en levande varelse. Bloggen sammanfattas med en vacker avslutning:

”Den där eftermiddagen i trädgården bildade solens ljus och regnet som föll en regnbåge, ett löfte om liv. Då påmindes jag om de viktiga komponenterna som möts i dopet: ljuset, vattnet och livet. De möts i en stor kärleksmanifestation där Gud är närvarande. Precis som det står i den svenska psalmen 386 ”Livets vatten i en dopfunt, vittnar om att Gud är här”

Gud kallar oss att vara lärjungar, precis som vi är, med löfte om ljus och livgivande vatten.”

Min egen reflektion över läsningarna är att dagens människor har svårt att förstå hur de som levde när Bibeln skrev ner tänkte.  Motsägelserna stör oss, men uppenbarligen inte dem. Jesus som Guds son var tydligen ett argument, både för kristna och hedningarna, inget som behövde förklaras närmare, som vi tycker. Ja, även om vi rör oss framåt i tiden till medeltiden, har vi svårt att förstå den tidens människor och deras ofta sinnliga religiositet. De föreställde sig t.ex. att Jesus var närvarande i ett krucifix och svarade på deras böner.

Men beroende av vatten av solen är något som är gemensamt för oss idag och de som levde för 2000 år sedan eller mer. Likaså förundran över regnbågen.

Kent Wisti håller morgonandakt

Prästen Kent Wisti håller den här veckans morgonandakter på radio och de är väl värda att lyssna på.

I avsnittet jag länkar ger han med några meningar en bra bild av den historiska kontexten för Gamla testamentet. Det handlar om kampen mellan en patriarkal religion och fruktbarhetskulter där kvinnor var mer framträdande.

Kent Wisti talar om Höga Visan och beskriver den bl.a som en återgång till Edens lustgård där ingen är över eller underordnad och där fred råder.

Det kan ge hopp i vår oroliga tid där inte minst kvinnors rättigheter och möjligheter ifrågasätts.