Kyndelsmässodagen – att se det väsentliga

Idag är det Kyndelsmässodagen då vi kristna firar att Jesus bars fram i templet (och att det blir ljusare). När jag läser dagens Bibeltexter blir det tydligt hur mycket det handlar om människor som ser och gör det väsentliga. Från Symeon och Hanna i templet, som förstår vem det är som bärs fram till apostlarna och kretsen kring dem:

Apostlagärningarna kapitel 2, vers 42-46

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

Behovet av att fokusera på det väsentliga i att vara kristen är lika aktuellt nu som det var då. Och det väsentliga kan inte vara att tvinga på andra just sin tolkning av tron, ofta på ett sätt som inskränker snarare än uppmuntrar till växande.

Viktigt att visa solidaritet med HBTQ-personer i omvärlden

Stockholm Pride 2019 har inletts och temat är ”Vi behövs”, vilket tyvärr är sant inte minst med tanke på omvärlden. Diskrimineringen och hoten mot HBTQ-personer finns dessutom nära oss. DN publicerar i dag ett inlägg från tidningen ”Gazeta Wyborczas” redaktion. De har skrivit den med anledning av attacken mot Prideparaden i Bialystok förra veckan. 1000 deltagare attackerades av motdemonstranter, där många skanderade religiösa slagord. En utförligare skildring skriven av Jazek Dehnel kan läsas i ”The Guardian”.

Det framgår också att Katolska kyrkans ledare spelar en aktiv roll i den försämrade situationen för HBTQ-personer i Polen. Gazeta Wyborczas redaktion skriver:

”Vi såg nationalister marschera, där huliganer med keltiska kors sparkade unga tjejer i huvudet. Vi såg katoliker ropa ”fuck off” och kyrkans representanter tacka dem för deras ”patriotism och försvar för katolska värden”.

Här skulle Katolska kyrkan i Sverige kunna göra en insats. Påpekanden från icke-katoliker struntar förmodligen katolska ledare i Polen i, men låt säga att de nordiska katolska biskoparna påpekar att polackernas behandling av HBTQ-personer faktiskt ger bad will för Katolska kyrkan i andra länder. Det borde ta skruv.

Värna människors frihet, begränsa den inte

Det pågår en debatt i landet om vad de kristna samfunden ska göra och inte göra. Tyvärr är det som så ofta  konservativa troende som tar sig friheten att tala för alla kristna, vilket gör att den bild omvärlden får av kristna förstås blir missvisande. De flesta av oss är som folk är mest, men kristna.

När det gäller Svenska kyrkan gnäller vissa personer,  oavsett vad ledningen gör. I en diskussion jag deltog i nyligen klagade någon på att Svenska kyrkan inte tar ställning politiskt. Jag påpekade då att Svenska kyrkan var en av de organisationer som skulle delta i demonstrationer mot NMR i Ludvika och Boden, vilket jag såg som ett utmärkt politiskt ställningstagande. Nej, det var fel sorts engagemang invände den ena personen, nej det är arbetarnas dag protesterade den andra. Jag tror helt enkelt att de ville klaga och diskussionen kändes ganska meningslös.

Ärkebiskop Antje Jackelén tar upp ämnet kristnas politiska engagemang i en krönika i Kyrkans tidning. Själva kärnan i i den politik som kristna kan ägna sig åt sammanfattas väl i nedanstående citat:

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd.”

Ärkebiskopen tar bl.a. upp samarbeten som Svenska kyrkan har med kyrkor i Indien, Egypten, Irak och Myanmar handlar om fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter och arbete mot genusbaserat våld.

Något som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är att Svenska kyrkan är en del i ett internationellt nätverk av Lutherska samfund, The Lutheran World Federation. På organisationens hemsida kan man läsa att de första kvinnliga lutherska prästerna i Thailand, Rev. Jongkolnee Sampachanyanon Sim och Rev. Somporn Kulachote, nyligen har vigts till sitt ämbete.

Katolska kvinnor kämpar fortfarande för möjligheten att få sin prästkallelse prövad, en stödaktion av modiga irländska katoliker nämns på We are Church Ireland´s webbplats.  Att verka för att alla människor ska kunna få en prästkallelse prövad är ett angeläget samarbetsprojekt mellan olika kristna samfund. Något som ger människor mer frihet, mer möjligheter och ett bättre liv. Den typ av politik jag anser är förenligt med kristen tro.

Religiösa friskolor-nej tack!

Debatten kring religiösa friskolor är livlig efter Socialdemokraternas utspel om att religiösa friskolor ska förbjudas. Anledningen är att inget barn ska behöva utsättas för religiös påverkan i skolan.

Det här förslaget delar upp kristna efter delvis nya linjer. Vi som inte tycker att religiösa friskolor ska finnas gör det förstås också av olika skäl. Många håller säkert, för ovanlighets skull, med förbundet Humanisterna och Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors som skrivit ett debattinlägg i SvD. De lyfter fram att skolan bör vara en mötesplats för barn med olika bakgrund, där förstås religiös dito hör hemma. Religion är något man får ägna sig åt hemma och på fritiden. Vilket jag anser är det viktigaste argumentet. Vill vi inte ha fundamentalister i framtiden är det i skolan vi ska börja arbetet. Jag håller också med dem om att många av de barn som går i religiösa skolor är de som allra mest skulle behöva en mer blandad och tolerant omgivning.

Bland förespråkarna för de religiösa friskolorna, finns sju kristna ledare, bl.a. ärkebiskop Antjé Jackelén och de  har skrivit ett svar på Förbundet Humanisternas inlägg.  Skribenternas främsta argument är att få religiösa friskolor missköter sig och dessa borde inte göra att de välartade straffas:

”Undervisningen ska vara konfessionsfri. Aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid. Läroplanens grundläggande värden som jämställdhet och individens frihet gäller. Skolinspektionen kontrollerar att skolorna följer statliga styrdokument.”

Men om nu undervisningen är konfessionsfri och religiösa aktiviteter läggs på fritiden så borde inte de religiösa friskolorna behövas.

Ett annat argument jag stött på i debatten är att troende elever blir mobbade i sina skolor och att det därför behövs religiösa friskolor. Tänker man sig särskilda skolor för andra grupper av mobbade elever också? Nej, svaret på det blir givetvis att om några ska flyttas från skolan är det mobbarna, inte de drabbade.

Inget av de argument som hittills framförts för religiösa friskolor håller så vitt jag kan se. Återstår att se om det blir en valfråga.

Kollega, inte hjälpjag

Försäkringskassans hårdare regler för att funktionshindrade ska få assistans har uppmärksammats i flera artiklar och inslag bl.a. i Sveriges Radio. Inskränkningarna skapar en ohanterlig situation för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn och funktionshindrade och sjuka vuxna som får svårt att t.ex. klara sina arbeten om de personliga assistenterna dras in.

Jag tänkte i den här bloggen uppmärksamma en lite bortglömd grupp som drabbas redan som det är och som riskerar att få det sämre, kollegorna till funktionshindrade och sjuka personer. Visst är det viktigt att alla så långt det är möjligt har ett arbete, men förutsättningen ska inte vara att arbetskamraterna är hjälpjag eller rent av någon form av obetald assistent. Så är det nu på flera håll, främst i den offentliga sektorn, och det fungerar allt sämre i takt med att tempot och kraven ökar. Även om en anställd kan tänka sig att, förutom sina egna arbetsuppgifter, hjälpa och kanske täcka upp för en kollega som inte riktigt klarar sitt jobb så är det svårt att hinna. Givetvis borde det heller inte krävas att man gör något annat än det man är anställd för.

Lisa Magnusson skriver i en krönika om en kvinna som blir akut psykotisk, det visar sig att hon har schizofreni, och beter sig konstigt på sin arbetsplats. När hon talade om att väggarna höll på att pulveriseras tolkade arbetskamraterna det som att hon tänkte spränga huset. Lisa Magnusson drar den korrekta slutsatsen att det är viktigt att de här patienterna får vård så tidigt som möjligt. Men sedan kommer det mer problematiska; och stöd av sin omgivning. Det betyder allt för ofta att omgivningen lämnas väldigt ensamma i att försöka klura ut hur det stödet ska se ut. Jag menar att kunskapen och åtgärderna måste följa med personen, oavsett vilken sjukdom eller funktionshinder det är frågan om. Det kan bara i begränsad utsträckning läggas på arbetsgivare, chefer och arbetskamrater att stå för det. Där ska man givetvis skilja på förbättringar av arbetsmiljön som alla vinner på och sådant som en specifik person behöver. Alla skull vinna på om det i större utsträckning fanns grupper, kanske inom habiliteringen, som kunde bistå arbetsplatserna med allt från enklare saker som särskilda dataprogram för dyslektiker, till större insatser, som stöd på arbetsplatsen för personer med diagnoser inom autismspektrat eller anpassning av den fysiska miljön och personliga assistenter för de som behöver det.

I vissa fall är det kanske bättre med särskilda arbetsplatser som Left is right som anställer kompetenta personer som ofta har Aspergers syndrom eller ADHD. Det tycker jag är ett utmärkt sätt att arbeta och jag är säker på att företaget för många fungerar som en sprängbräda ut till ”vanliga” företag.

 

 

Politisk men kanske inte partipolitisk

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har återigen synpunkter på Svenska kyrkan, dock med reservationen att han kan tyckas vara förmäten som har synpunkter på ett samfund han inte tillhör. På sätt och vis har han rätt i det, men Erik Helmerson är ledarskribent och Svenska kyrkan är betydelsefull i Sverige och ska givetvis få uppmärksamhet från Sveriges största dagstidningen utifrån det. Sedan är det lite trist att katoliken Erik Helmerson just aldrig hittar något positivt att skriva om Svenska kyrkan.

I ledaren framför Erik Helmerson invändningar mot hur demokratin i Svenska kyrkan är organiserad, d.v.s. utifrån politiska partier och självklart kan man diskutera om det systemet bör bytas ut. Han kunde dock göra en jämförelse med Katolska kyrkan som är helt odemokratisk och klerikal. En kyrka där lekfolket i allmänhet och kvinnor i synnerhet kämpar för att få inflytande och för att räknas. Inspiration finns t.ex. i Washington Post där Alexandra Petri skriver  en satir om hur skrämmande kvinnor är i många katolska klerkers ögon. Alexandra Petri refererar till den en av de mest konservativa katolska ledarna, kardinal Raymond Burke, som trasslat in sig i följande formulering:

“The Church becomes very feminized. Women are wonderful, of course. They respond very naturally to the invitation to be active in the Church. Apart from the priest, the sanctuary has become full of women. The activities in the parish and even the liturgy have been influenced by women and have become so feminine in many places that men do not want to get involved.”

Alexandra Petri kommenterar:

Well, sure. Women are wonderful. Only, if they’re involved, everything is RUINED. Other than that, they are great and it is wonderful that they are participating.

Kardinal Burke, som själv lätt kan tas för en välklädd tant, är oroad för att flickors och kvinnors närvaro ska göra männen feminina och därmed av någon anledning till sämre präster. För att inte tala om att männen skräms bort om det är för många kvinnor i ett sammanhang.  Alexandra Petri gör, den i mitt tycke korrekta, reflektionen att de som så mycket energi på att hålla kvinnor utanför alla former av inflytande inte är så säkra på sin gudomliga utvaldhet. Snarare tvärtom.

Men om jag ska gå tillbaka till frågan om Svenska kyrkan ska vara politisk, så blir nog svaret faktiskt ja och det är också Erik Helmerson inne på. Om vi går till evangelierna så verkar den historiske Jesus ha månat mycket om de fattiga och utstötta. Han hade dessutom uppenbarligen inga problem med att involvera kvinnor i verksamheten. Inget av det nyss nämnda passade för övrigt den tidens motsvarigheter till kardinal Burke, utan var då som nu brännbara ämnen. Vilket inte minst Svenska kyrkan fått känna av, det gnälls på det Internationella arbetet, det gnälls på arbetet för att hjälpa flyktingar som kommit till Sverige. Kritikerna låtsas inte om all hjälp som ensamma och fattiga i Sverige får genom kyrkan, utan efterlyser i högt tonläge något som redan finns….

Så nog är en kristen kyrka värd namnet politisk, men däremot kanske den inte ska vara partipolitisk. Framtidsperspektivet att SD får mer inflytande över Svenska kyrkan är skrämmande och i sig ett skäl att överväga ett annat system. Men oavsett vad som sker är framtiden beroende av att engagera tillräckligt många av alla medlemmar som trivs med livet och har det bra. Nu närmast för att rösta, men viktigast är förstås som aktiva och involverade i församlingarnas verksamhet.

Filippinska kyrkor öppnas för dem som jagas

Goda nyheter behövs mer än någonsin, inte minst att få läsa om människor som kämpar mot våld och förtryck. UCA News rapporterar att en ekumenisk grupp av biskopar i Filippinerna öppnar sina kyrkor för dem som drabbas av president Dutertes urskiljningslösa våld. Texten är inte så lång, så jag lägger in den i sin helhet. Det är alltså inte alla kyrkliga ledare i Filippinerna som står bakom detta, en del katolska biskopar gör det så vitt jag förstår inte:

An ecumenical bishops’ group in the Philippines announced that member churches will open its doors as sanctuaries for victims of human rights violations.

The prelates made the announcement after Philippine President Rodrigo Duterte urged Congress to extend martial law in Mindanao until December.

The president declared martial law across the southern region of the country on May 23 following a terrorist attack on the city of Marawi.

”The church is always ready to shelter victims of human rights violations,” said Philippine Felixberto Calang of the Philippine Independent Church.

”We never stopped fighting against injustices and violence,” said the Protestant prelate, co-chairman of the Ecumenical Bishops’ Forum.

He said drug-related killings in the country and the declaration of martial law in Mindanao ”promote violence rather than peace.”

Bishop Deogracias Iniguez, retired prelate of Kalookan, said that while some Catholic bishops support martial law ”generally the church stands for the welfare of its flock.”

The prelate admitted that the response of Catholic Church leaders to ”state-sponsored violence” in recent months has been ”slower than what is expected.”

”[It is] not because we are afraid or we are silenced, it is because our church leaders take time to look at every situation closely before passing any judgment,” said Bishop Iniguez.

With just a few days left before Duterte’s State of the Nation Address on July 24, the ecumenical church leaders have voiced their ”dismay” over what they described as the president’s ”unfulfilled promises of peace and order.”

Bishop Calang said the present situation is far from what Duterte promised in his first State of the Nation Address last year.

The prelate said the president’s policies only resulted in the ”persecution of the poor, harassment of human rights defenders, killing of indigenous people, and the militarization of communities.”

Human rights group Karapatan has recorded at least 10 summary executions and 335 illegal arrests since the declaration of martial in Mindanao in May.

Svenska kyrkan välkomnar reflektion

I Kyrkans Tidning finns en artikel som utgår från ett falskt citat som tillskrevs domprost Hans Ulfvebrand och spreds av bl.a. SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Det är för övrigt bara ett av många exempel på den smutskastning Svenska kyrkans företrädare drabbats av.

Hans Ulfvebrand tar det falska citatet, ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”, som en utgångspunkt för en reflektion över begreppet förlåtelse. Han är noga med att påpeka att det är Gud som förlåter människors handlingar.

Ulfvebrand knyter an till den artikel som frilansjournalisten Sofia Lilly Jönsson skrev i Svenska Dagbladet ”Många vet inte vad förlåtelse är”.

Jönsson skriver att :”Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar. Förlåtelse är inte att släta över. Men motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldspiral som aldrig tar slut”. Hans Ulfvebrand tycker att det här är mycket bra och att artikeln kan vara ett bra diskussionsunderlag ute i församlingarna.

Den frimodighet med vilken de svenskkyrkliga, även prästerna diskuterar får mig fortfarande att haja till. Man resonerar kring olika frågor, har inte färdiga svar från början och det är ”tillåtet” att faktiskt komma till olika slutsatser. Det är en väldig skillnad mot ängsligheten bland katoliker, som också har anledning att vara rädda. I varje fall anställda, präster och systrar, som kan stå utan jobb om de just vågar sig på att diskutera en fråga förutsättningslöst.

Kristendomen växte fram i en helt annan tid och kultur än vår. Gudar och gudinnorna var många och människorna utförde blodiga offer, mycket för att inte dra på sig deras vrede. Det verkar dock som om tiden var mogen för en förändring och de kristna gick i sakta mak en ny väg. De tänkte sig att brödet och vinet förvandlades till Kristi kropp och blod, funktionerna hos de hedniska gudarna och gudinnorna togs i hög grad över av helgonen. Men det finns trots allt fortfarande kvar en rädsla för att straffas, det gällde att på olika sätt behålla Guds kärlek.

Med reformationen kom ytterligare förändringar, helgonens beskydd ansågs inte behövas längre (jag är inte säker på att vanligt folk var så tillfreds med det), men det viktigaste är ändå att det togs för givet att Gud älskar alla människor. Vi behöver inte lägga massor med kraft på att behaga Gud. I stället kom det kristna livet att handla om att älska sin nästa, att lyssna på och tala med sina medmänniskor. Och givetvis att hjälpa den som behöver det.

Jag undrar om inte Svenska kyrkans öppenhet för diskussion, fast ännu hellre dialog, är följden av den här utvecklingen. Personligen kan jag tycka att toleransen mot t.ex. de gapiga kvinnoprästmotståndarna är för hög, där har vi frågan om hur toleranta vi ska vara mot de intoleranta? Men kanske skulle det vara ett steg på ett sluttande plan att helt enkelt slänga ut dem?

En sak till som fortfarande faktiskt har nyhetens behag för mig är insikten om att Svenska kyrkan inte är ensam, vilket katoliker titt som tätt påstår, utan en del av Lutheran World Federation. Vilka på sin webbplats beskriver det som att göra en resa tillsammans. Så här beskriver LWF relationen mellan kyrkorna som ingår, jag tycker att beskrivningen stämmer bra även för enskilda lutheraner och säkert för många andra, om vi byter ut kyrkor mot individer:

”Relationships are part of what defines who we are in our life and work as a communion of churches.

Our communion relationships take many shapes and forms and serve different purposes.

We come together to share our faith and even our way of expressing that faith. We also share our knowledge and resources, and collaborate in our actions or programs when that makes sense, across regions or globally.”

Katolska kyrkan fortsätter att svika de svagaste

De som svek, ljög, vände bort blicken, de fega har framträdande roller i påskens berättelse om när människor försökte döda Jesus d.v.s. Gud. Men som tur var inte lyckades. I Palmsöndagens predikan påminde prästen om att påsken inte bara sker en gång om året ut, utan att Jesus kommer ridande på sin åsna in i våra liv gång på gång. Vad svarar vi?

SVT:s Uppdrag granskning har i två program, här och här, granskat hur SSPX systematiskt hjälpt präster som anklagats för sexuella övergrepp. I först avsnittet berättas om fader P. som begått flera övergrepp mot barn, flyttats runt och sedan lämnat SSPX för utbrytargruppen SSPX Resistance och nu har kontakt med barn igen:

”SSPX Resistance samlar över 100 präster runt om i världen. I Frankrike har de snabbt fått många anhängare. På ett 20-tal ställen håller samfundets präster mässor regelbundet. Uppdrag granskning hittar fader P i en ort på landsbygden utanför Bordeaux efter en fullsatt mässa. Församlingen består av ett fyrtiotal vuxna, 20 barn och sex korgossar. Fyra av korgossarna är uppskattningsvis sex-sju år gamla. Och prästen visar tydligt att han inte vill svara på några frågor.

– Försvinn, försvinn ni har inget här att göra. Försvinn från huset. Försvinn dit bort. Det här är privat mark! Stick!, säger fader P. ”

I avsnitt två intervjuas bl.a. Mary Dispenza som är aktiv i Snap (Survivors of those abused by Priests). Hon är själv ett offer för övergrepp av en katolsk präst. För även om UG fokuserar på SSPX ska vi komma ihåg att sexuella övergrepp förekommit i skrämmande stor utsträckning och tyvärr troligen förekommer i Katolska kyrkan. Hon berättar att många katoliker av vana vänder sig till en präst, om de alls berättar om övergrepp, och att denne bagatelliserat det inträffade eller sagt att han ska ta hand om det. Men inget händer.

När det gäller de sexuella övergreppen är det alltför många som ljuger, är tysta eller vänder bort blicken. Skärtorsdagens svek upprepas gång på gång.

Stockholms katolske biskop, Anders Arborelius, som intervjuas efter den andra programmet uppger där att han inget visste, han har heller inga direkt åsikter om något reportern frågar.

Uppdrag gransknings reportage har även uppmärksammats i utländska media som The Guardian, vilket är ett gott betyg till den grävande journalistiken, som är så viktig för att missförhållanden ska avslöjas.

Men påsken handlar till sist inte om dem som svek, utan om att godheten trots allt vinner över ondskan. Vi såg det förra fredagen då människor efter terrorattentatet på Drottninggatan osjälviskt hjälpte till och visade den kärlek till nästan som Jesus faktiskt befaller oss att göra.

Jag tror att det goda segrar över ondskan även när det gäller de sexuella övergreppen i Katolska kyrkan. Det har länge funnits goda krafter som, till ett i vissa fall högt personligt pris, försökt hjälpa offren. Nu har fler anslutit, det har hållits rättegångar, skyldiga präster sitter i fängelse. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns ingen slutgiltig ”seger” mot ondskan, vi måste vara uppmärksamma och beredda att möta den med godhet varje dag året om.

 

Fastan- mer om att gör gott än att avstå från något gott

Som lutheran kan jag lugnt utgå från att Gud älskar mig, det behövs inga prestationer gentemot Gud för att få kärleken. I stället är det kärleken och omsorgen om nästan som är i fokus, inte minst nu när fastan inleds. Det handlar om att göra gott inte avstå från det goda.

På Svenska kyrkans hemsida kan den intresserade skriva ut en fastekalender. I dag på Askonsdagen är frågan hur jag kan göra världen bättre?  Men det finns också mindre utmaningar som att säga tack fem gånger under en dag, eller att laga ett plagg man tänkt kasta.

Även påven Franciskus tänker mer på att göra gott en att avstå från det goda, i alla fall enligt den här memen från Christian’s Tired of Being Missrepresented