Respekt för naturen uttryckt på olika sätt

Memen ovan har jag lånat från fb-gruppen ”Episcopal Church Memes”, eftersom den passar så bra som illustration till det här inlägget som egentligen handlar om att vi människor uppfattar verkligheten så olika. Gud föreslår att sanningen, som är för komplicerad för människor att förstå, ska beskrivas i en allegori. Till svar får hen -men tänk om folk en dag börjar tolka den bokstavligt. Sedan är det väl inte så sannolikt att Gud inte skulle förstå att risken för bokstavstro finns och tror jag alltid har funnits, men ändå.

När jag läser Lena Andersson ledare, Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv i dagens DN blir det tydligt att benägenheten att tolka det som sägs eller skrivs bokstavligt också kan leda till felaktiga avståndstaganden. Lena Andersson ondgör sig här över att en del människor vill ge naturen rättigheter, ett exempel hon tar upp är Whanganuifloden i Nya Zeeland. Enligt Lena Andersson kan floder och träd inte ges rättigheter eftersom de bara är och inte kan vara återhållsamma mot oss. Hon tycker att idén är idiotisk helt enkelt.

Jag undrar om kraven på rättigheter för naturen helt enkelt inte är en anpassning till vår tid av uppfattningen av att naturen är besjälad. Återigen vi är olika, en del människor uppfattar det så, andra inte. Jag tror att den skillnaden alltid har funnits men i olika grad, beroende på tidsandan. Olikheterna behövs också för att vi hjälpligt ska förstå den komplexa och svårgripbara värld vi lever i.

Om jag går vidare med bara ett exempel, träden. Så har de en viktig roll de flesta religioner, de är en viktig aktör i världen oavsett om det är kunskapens träd i Edens lustgård eller asken Yggdrasil i en den fornnordiska tron. Heliga lundar är vanligt förekommande. I antikens Grekland och Rom fanns religion finns dryader, gudomligheter som levde i träd och var ett med dessa.

Jag tror att det helt enkelt fanns en förståelse för att träden var levande varelser som enligt tidens bruk formulerades i myter och allegorier. Ett sätt att beskriva tillvaron som funnits kvar långt fram i tiden och fortfarande finns även om de ser annorlunda ut. Just träd är ett bra exempel eftersom forskningen på senare år kommit fram till att de kommunicerar med varandra, kan hjälpa  och varna varandra, vilket. Den intresserade kan bl.a.läsa om det i en artikel från 2016 på SVT-nyheter.

Så förståelsen för trädens väsen har ”alltid” funnits. Förr uttryckte den som sagt gärna i myter och så vitt jag förstår är forskarna nu inne på att de aldrig var avsedda att tolkas bokstavligt. Idag leder det till stora problem när fler människor gör just det. Jag misstänker att kraven på rättigheter för t.ex. träd är en sådan bokstavstolkning. Respekt och vördnad för naturen skulle bättre uttrycka det skydd naturen behöver. Sedan blir det ju lika tokigt när man, som Lena Andersson, bokstavstolkar men drar helt andra slutsatser; naturen kan inte ta hänsyn till oss, alltså är den bara materia och ska inte ha rättigheter.

 

 

 

”Kristendomstest” för asylsökande väcker frågor

Ett test på kristendomskunskaper som vid en snabb titt kan uppfattas vara det som asylsökande kristna konvertiter får göra hos Migrationsverket sprids i sociala medier. Jag undrade om detta verkligen kunde stämma och sökte information på nätet. Det visade sig Pingstpastorn Micael Grenholm satt samman frågor som kunde ställas till asylsökande ur protokoll från Migrationsverket. Men några test förekommer inte, vilket många av de som gjorde det på Facebook verkade tro. Här ligger Grenholm farligt nära att bryta mot det 8 budet, du ska inte vittna falskt mot din nästa. Att räkna upp Tio Guds bud är för övrigt en av frågorna i testet som är svårt och inriktat på kunskapsfrågor.

En fråga som inte ställts i diskussionen är hur det kommer sig att Migrationsverket fått uppfattningen att religionstillhörighet handlar om regler och form snarare än t.ex. tro och gudsbild? Faktum är att jag tror att vi kristna själva har en skuld i det. Vi har låtit konservativa kristna oemotsagda definiera kristen tro i den offentliga diskussionen. Kristendomen blir då en samling kring formfrågor som vem som ska få bli präst, vilka som får gifta sig, vem som får och inte får ta emot nattvarden och inte minst vem som är en ”riktig” kristen.

Vill vi att asylsökande ska få vettiga frågor behöver vi förmedla innehållet i den kristna tron på ett bättre sätt.

Självklart vill en sjuk patient veta vad hen lider av!

Det är bra märkligt att så många läkare här i landet numera verkar vara nöjda med att undersöka vilka sjukdomar patienten inte har. Får man inte napp efter de första provtagningar och undersökningar man gör, så avfärdas patienten med ett ” jag vet inte vad det är, men det är inte farligt”. Blir patienten friskare av det? Knappast.

Jag blir lite fascinerad när jag läser AT-läkaren Ulrika Nettelblads krönika i Läkartidningen. Hon funderar bl.a. över ett patientbesök där hon upplevde att hon förklarat för patienten varför värken denna hade inte var farlig. Trots detta var patienten inte nöjd och när Ulrika Nettelblad frågade blev svaret: ”Nej«, säger hon, »bara samma sak som jag undrade när jag kom hit. Vad det är för fel på mig?” Nettelblad beskriver det som en avgrund mellan vad hon vet och vad patienten tycker att hon borde veta.

Jag har svårt att se något orimligt i patientens besvikelse, hennes värk hade ju inte lindrats ett dugg av att hon fått veta vad den inte berodde på. En ung AT-läkare måste förstås inte kunna allt själv, men däremot veta vem som har rätt kompetens och skriva en remiss.

Ordet upplever, som väl är rimligt så som jag använder det ovan, har börjat missbrukas i vården. Smärtläkaren Björn Bragée skriver om det i en kolumn på Bragéeklinikers webbplats. Försäkringskassan talar om att patienter upplever sig vara sjuka och drar in sjukersättningen. Bragée skriver vidare:

”Många läkare säger nämligen så också om svårt sjuka patienter – ”jag förstår mycket väl att du upplever dig sjuk – men du har inte en känd sjukdom”, en liten ofin antydan om psykisk villfarelser, eller helt enkelt som en sällsynt frank neurolog sade ”en kulturyttring”.

Vad de här doktorerna faktiskt menar är att det inte är en sjukdom som de känner till och det är definitivt något annat. Tänk så mycket bättre det skulle vara om läkare, som Björn Bragée föreslår, helt enkelt konstaterade att du är sjuk och skippar alla upplevelser. Framför allt innebär det att man måste ta patienternas symtom på allvar och faktiskt bemöda sig att ta reda på vad de beror på.

Personligen är jag extra irriterad på det här oskicket just nu eftersom jag väntar på en operation som sannolikt hade kunnat undvikas. Det vill säga om den doktor jag gick till för några år sedan inte bara hade sagt att ”jag vet inte vad det är, men det är inte farligt”, utan remitterat mig vidare. Då hade skadan gått att åtgärda på ett enklare och förstås mindre kostsamt sätt.

100 frågor om Gud och 200 svar

Att förmedla något vettigt när man har många sidor eller gott om tid till sitt förfogande kan vara svårt nog. Har man bara en rad, respektive 10-12 rader på sig är det en verklig utmaning. Västerås biskop, Mikael Mogren, gör precis detta i boken 100 frågor om Gud och 200 svar, där han ger ett kort och ett lite längre svar på frågor om Gud som ställts av olika personer som bor i Västerås stift.

Boken är till att börja med vackert formgiven, jag kommer på mig med att stryka med handen över pappret i inlagan. Den har också ett behändigt format som inbjuder till att ta den med sig.

Uppställningen är enkel; fråga, kort svar, längre svar. De får mig som läsare att tänka till (det korta svaret), ofta lär jag mig något nytt (det längre) och framför allt jag blir nyfiken på att ta reda på mer.

Som ett exempel kan jag ta fråga 56:  Vad står det i Bibeln?  Det korta svaret är: Många olika saker. I det längre svaret ges exempel på olika typer av texter och där stöter jag på en jag inte läst tidigare. Berättelsen om Debora i Domarboken, Mikael Mogren nämner Deborasången i femte kapitlet kanske främst för att den anses vara Bibelns äldsta text. Han beskriver Debora som en hårdför militär ledare. Jag kan förstås inte låta bli att slå upp texten och ser då i kapitlet innan att Debora också var profet och domare, ” Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och israeliterna gick till henne med sina rättstvister.”

Är det inte märkligt att de texter om starka kvinnor som faktiskt finns i Bibeln, som av en händelse aldrig nämns. Hur väljs för övrigt kyrkoårets bibeltexter ut? Sorteras de om kvinnliga ledare bort där också? Det återstår att ta reda på.

Det enda jag egentligen saknar i 100 frågor om Gud och 200 svar är ett lite vidare historiskt perspektiv, att ta in fler influenser än den judiska för kristendomen. I Katolska kyrkan fanns och finns förstås en intellektuell elit som är helt på det klara med de historiska sammanhangen, men markerade att det var VÄLDIGT OINTRESSANT med t.ex. sumerernas tro och likheter med kristendomen. Vilket jag förstås inte höll med om, utan undersökte vidare. Hur det ser ut med den saken i Svenska kyrkan har jag inte riktigt fått grepp om ännu. Hur som helst visar det att präst aldrig varit ett alternativ för mig, men väl religionsvetare.

Jag tror att jag nämnt Biskopspodden tidigare, där ges möjlighet att höra lite längre intervjuer med Svenska kyrkans biskopar. För det här inlägget är det förstås lämpligt att länka till den med Mikael Mogren.

 

Religiösa friskolor-en dålig idé

13 socialdemokrater vill i en debattartikel i DN att S ska säga nej till religiösa friskolor. De inleder med ett tungt argument, att det är viktigt att människor med olika bakgrund möts i skolan. Jag vill tillägga att förskola och skola är den största möjligheten vi har i livet till det. Sedan går vi vidare åt olika håll, men kontakterna från dagis och skola kan i bästa fall bestå och ge oss vidgade vyer.

Undertecknarna tar även upp barnens rätt att själva välja religion eller ingen alls om de önskar det och nämner då barnkonventionen:

”Men frågan får nu en ny juridisk dimension. Just nu inkorporeras Barnkonventionen i svensk lagstiftning. Därmed måste även barns och ungas religionsfrihet och rätt att själva söka och välja (eller välja bort) religion eller annan livsåskådning garanteras.”

De fortsätter:

”De religiösa friskolornas lobbyister brukar lyfta fram Europakonventionens skrivningar om rätt till undervisning som stämmer överens med föräldrarnas religiösa övertygelse. Men Europakonventionen tvingar inte stater att skattefinansiera religiösa friskolor, eller att låta dem ingå i det skolpliktiga skolväsendet. Däremot ska rätten att driva exempelvis bibelskola, koranskola eller humanistiskt konfaläger garanteras – men då på kvällar, helger eller lov.”

Jo, men visst är det så och vi ska komma ihåg att på det viset resonerar de allra flesta troende föräldrar, barnen går i en vanlig skola och får sedan gå i söndagsskola eller vad de nu kan vara på fritiden.

Jag har genom åren talat med föräldrar som valt en religiös friskola för att det var det enda fungerande alternativet i närområdet. Där har kommunerna en uppgift att se till att de kommunala skolorna är tillräckligt bra.

Sedan har vi förstås de mer fanatiska föräldrarna som helt enkelt inte vill att barnen ska komma i kontakt med alternativ till deras egen tolkning av religionen de tillhör. Precis som artikelförfattarna skriver, är det de barnen som allra mest skulle behöva den frizon förskola och skola kan erbjuda.

 

Catherine of Siena College – det rör på sig även i Katolska kyrkan

För att handla rätt som jag talade om i min förra blogg behövs god utbildning och goda förebilder. Det är därför roligt att berätta om Catherine of Siena College som hör till University of Roehampton. Det startade 2007 och  ligger klokt nog inte under ett katolskt universitet. Vid katolska universitet får forskare inte komma fram till några resultat som strider mot kyrkans lära. Vilket för att uttrycka sig milt är en begränsning.

Så här beskrivs verksamheten:

Today, we aim to

1. Support women and men as they seek to become aware of, understand and analyze injustices that people experience in personal, public, and religious spheres as a result of their gender identity, and to acquire skills necessary for the struggle for gender justice.

2. Offer cutting edge, research-based courses on topics related to gender studies, justice, religion, and theology.

3. Foster ecumenical and interfaith connections through partnerships with churches and religious communities for the purposes of education and awareness-raising on issues relating to gender and social justice.

Att kvinnor diskrimineras mer eller mindre, inte minst i religiösa sammanhang, är knappast ett kontroversiellt påstående. Utbildningar som uppmärksammar problemet är givetvis välbehövliga och det är också tycker jag väldigt bra att man har en ekumenisk och interreligiös inriktning. Förtrycket kan se olika ut mellan samfund och religioner, men följden blir alltför ofta att kvinnor har bristande inflytande och förtrycks.

Ytterligare en god sak är kurserna på Catherine och Siena College i stor utsträckning sker på distans.

Att ta tillbaka sin religion

Missa inte den turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens pärla Islam och jämställdheten som både är poetisk och hoppfull. Men inledningsvis undrade jag vad i hela friden detta skulle bli, en muslimsk man (imam?) satt och talade om det lämpliga i att gifta bort 11-12-åriga flickor för att undvika synd.

 Är det inte märkligt hur ofta värdekonservativa personer oavsett religion också är väldigt sexfixerade? Ett ämne för en psykolog eller kanske beteendevetare att fördjupa sig i.

Nåväl Nefise Özkal Lorentzen gör ett elegant stopp och bestämmer sig för att visa den islam hon känner igen, en betydligt mer mångfacetterad religion än vad vi västerlänningar (gärna) tror. Vi möter i filmen tre muslimska män i olika länder som arbetar för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Och också för att lyfta fram mer kärleksfulla sidor av Islam. Tyvärr antecknade jag inte namnet på psykologen som är nummer två i presentationen. Han har bl.a. skapat serier med ”superhjältar/hjältinnor” utifrån Allahs 99 namn eller egenskaper. Hjältar och hjältinnor som inte är helt perfekta och som måste hjälpas åt när de ska lösa uppgifter. Detta uppskattas inte av konservativa muslimer, vilket kanske inte är så konstigt. Märkligare är att den andra gruppen som inte gillar honom är vissa i den amerikanska kristna högern. De vill ha kvar sin bild där muslimer är terrorister i en religion grundad av en pedofil.

Jag har flera gånger skrivit om hur viktigt det är att inte låta värdekonservativa katoliker bli de enda som syns och hörs utåt. Så jag tror att jag förstår hur Nefise Özkal Lorentzen känner. Jag vill visa att katolicismen är så mycket mer än högljudda kufar. Där spelar förstås antolologin Catholic Women Speak, som jag skrivit om, en roll. Joshua J McElwee på NCR har läst den och skriver att flertalet bidrag kretsar kring kvinnornas frånvaro i den stundande Familjesynoden. Francikus har inbjudit 30 kvinnor att lämna bidrag till diskussionen men det är bara de 279 männen som får rösta. Boken är ett resultat av en nätbaserad diskussion som pågått det senaste året och där katolska kvinnor över hela världen delat sina erfarenheter. Jag har följt en del av den och kan intyga att jag som privilegierad svensk katolik fått mig en och annan tankeställare. Sverige är trots allt ett mycket bra land att vara kvinna i. I många länder blir kvinnor bortgifta tidigt och ses bara som mödrar och hustrur.  Den brittiska teologen Tina Beattie har hållit ihop arbetet och ska verkligen ha all heder för det här konstruktiva projektet. Katolska kvinnor talar nu, oavsett vad maktens män tycker om det.

En kort presentation av projektet och antologin ges även på Justitia et Pax hemsida. Catholic Women Speak går att köpa på Bokus och att beställa på Adlibris.

Det globala gubbväldet och vad man kan göra åt det

Kvinnors situation i Sverige och ännu mer omvärlden har diskuterats livligt den senaste tiden. Vissa debattörer riktar in sig på IS och andra fundamentalistiska muslimska gruppers våld mot och utnyttjande av kvinnor. Andra vill bara se vita medelålders män som förövare.

Vad som skulle behövas är fler personer med helhetssyn som ser det globala gubbväldet, där ingen religion eller politiskt system är oskyldigt till att hålla tillbaka kvinnor. Värdekonservativa katoliker fördömer nu fundamentalistiska muslimers övergrepp på kvinnor. Men man ska komma ihåg att katolska ledare och muslimska ledare gjort gemensam sak för att stoppa utvecklingen mot ökad jämställdhet och att stärka kvinnors rättigheter. Det mest kända exemplet är deras protester mot alla skrivningar i den vägen på FN:s konferens om Population och utveckling i Kairo 1994. Catholics for Choice har gjort en lättläst och pedagogisk historik där bl.a. turerna kring Kairokonferensen finns med.

Det går alltså inte att säga att det bara är män från vissa nationer och religioner som gör sig skyldiga till förtryck av och våld mot kvinnor. Utan vissa män gör det och samarbetar alltså när det passar med meningsmotståndare för att hålla tillbaka kvinnor. Här i Sverige är det främst en del muslimska och kristna män (obs! del flesta gör det inte) som motarbetar jämställdhet tillsammans med Sverigedemokraternas ledning. Jag undrar hur många av de senares väljare som är medvetna om detta?

Något måste förstås göras, frågan är vad? Jag tror att mycket är vunnet om vanliga män säger ifrån att man inte vill veta av någon diskriminering. Extra viktigt är det förstås att alla helt vanliga kristna och muslimska män protesterar mot de värdekonservativas åsikter om vad kvinnor ska göra och inte göra. Vilket en och annan redan har påpekat och även jämfört med nazismen. Majoritetens tystnad kan göra att en liten grupp får makten. Vi måste lära av historien och inte låta det upprepas.

Ett annat sätt att tackla problemet med det globala gubbväldet kan vi läsa om på PRI:s (Public Radio International) webbplats. Alica Miller PRI:s president, säger att bara 24% av utrymmet i media ägnas åt kvinnor och då så gott som alltid som offer eller objekt. Det är alltså viktigt att lyfta fram kvinnor och inte minst kvinnor som utmanar de traditionella könsrollerna. En sådan, kenyanskan Kasiva Mutua, möter vi i en annan artikel på PRI:s webbplats. Trummor och slagverk är av tradition förbehållet männen i Kenya, men Kasiva Mutua har modigt kämpat sig till en plats som en av de ledande solisterna i landet. I artikeln beskrivs motståndet hon mötte på vägen och givetvis var hennes strategi att bli bättre än de flesta på sina instrument.

Även i Katolska kyrkan finns modiga kvinnor som verkligen borde lyftas fram mer. Women’s Ordination Conference som arbetar för att även kvinnor ska kunna bli präster och organiserar en del av de kvinnliga katolska präster som finns. Vi har de amerikanska systrarna i LCWR som modigt och tålmodigt bemötte anklagelserna från Troskongregationen.

Det går att sammanfatta den här långa bloggen i att man måste se förtrycket av kvinnor i ett globalt perspektiv och inte bara det förtryck som passar ens åsikter. Lyft fram starka kvinnor och faktiskt vanliga kvinnor i nyhetsrapporteringen. Det är viktigt för vår självbild att inte bara presenteras som offer eller objekt. Och slutligen satsa pengar på kvinnors utbildning, på reproduktiv hälsa och mikrolån till kvinnor. Vi kan alla bidra lite, inte minst till det sistnämnda.

Utbilda patienter och vårdpersonal att känna igen god vård

I Dagens Medicin hittade jag en lite intressant artikel där distriktssköterskan Britt-Marie Hellberg lägger fram en idé om att göra korta filmsnuttar om olika sjukdomar och symtom som man kan ta hand om själv och inte komma till vårdcentralen med. Enligt Hellberg är 75% av samtalen onödiga och tar plats för dem som verkligen skulle behöva komma fram. Dessa åker i stället till akuten där de i sin tur inte ska vara. Som så många gånger tidigare beskriver vårdpersonalen en verklighet där patienter kommer i onödan, medan många patienter vittnar om att de skickas hem fast de inte borde ha skett. Vem som har rätt i den verklighetsskildringen kan man undra.

Visst kan det vara bra med ”reklamfilmer” om egenvård, om man inte tycker att råden på vårdguiden räcker. Men vad jag tror skulle göra ännu mer nytta är filmer där man får se hur riktigt god vård ska se ut. Hur ska den som får svår huvudvärk tas om hand enligt konstens alla regler, eller den som har diabetes för att ta ett par exempel. Lite som de positiva exemplen i TV-serien Arga doktorn. Det skulle vara en god utbildning för blivande läkare och sköterskor men kanske ännu mer för patienter. Har man aldrig mött en duktig läkare, kan man som patient heller inte ställa rätt krav. Att doktorn är ”snäll” räcker ju inte, det är inte ens det viktigaste.