Viktigt att ta diskussionen om man har goda argument

Vet man med sig att ens argument faktiskt inte håller, ska man inte diskutera. I stället gäller det att vara en stendöv megafon. Den regeln följs i stort sett alltid.

Har man däremot goda argument och forskningsresultat att luta sig mot, är det värt att ta obehaget det ibland kan föra med sig diskutera. Är man flera går det att föra resonemanget vidare i kommentarsfälten. Det finns många tysta läsare i sociala media, som kanske inte har någon särskild åsikt ännu. Och det känns också bättre att veta att man gjort sitt bästa i stället för att bara ge upp. Trots det är många som skulle kunna tillföra ett ämne något positivt tysta.

Jag tror inte att Talla Alkurdi och de andra i majoriteten i Region Stockholm hade räknat med så mycket motstånd från både läkare och patienter när de gick ut med att vårdvalet för smärta, utmattning och ME/CFS ska avvecklas 2025. Här är ett inslag på SVT-Nyheter där det framgår att det finns 10 smärtkliniker i Stockholm. Här är det en patient som berättar hur bra vården fungerat och en läkare på Capio Spine Center som uttrycker sina farhågor om konsekvenserna av det indragna vårdvalet.

Faktum är att inte heller allmänläkarna är glada över förslaget. Det framgår om man läser kommentarerna till den här artikeln i Läkartidningen. Det är inte ofta de medger att de saknar kompetens, men här är ett undantag. Politikerna räknar med att 2/3 av patienterna ska få tas om hand i primärvården och 1/3 på sjukhus eller i psykiatrin. De sistnämnda har redan nu långa köer och vill förmodligen inte ha den här krävande patientgruppen också.

I bästa fall kan det motståndet göra att den dåliga idéen faktiskt skrotas. Det sätter hur som helst press på politikerna. Ska den här vården hålla en någorlunda hög medicinsk kvalitet så sparas inga 300 miljoner kronor. Så det är värt att kämpa om man har goda argument.

Ett närmast maniskt triagerande i sjukvården

Förr var det förhållandevis enkelt att söka vård. Man frågade vänner och bekanta om tips på t.ex. en bra öron-näs och halsläkare fick i bästa fall ett förslag, ringde till mottagningen beskrev sina symtom och kunde få en läkartid om sköterskan tyckte att det behövdes. En enkel och funktionell form av triage. Hur kunde det enkla bli så omständligt och tyvärr ofta plågsamt för patienten?

Jag hittar en replik från 2008 och Läkartidningen som visar att man då diskuterade triagering. Det överläkaren Bengt Widgren då bl.a. skrev, tror jag knappast att någon vårdanställd idag skulle våga framföra offentligt, trots att det egentligen är självklart:

”Bakgrunden är uppfattningen att alltför många patienter söker på akutmottagningen, som av vårdpersonal anses vara fel vårdnivå. Slutsatsen grundas ofta på det faktum att man efter bedömning, undersökning och analys konstaterat att patienten inte varit allvarligt sjuk och ibland till och med till synes helt frisk. Man får då ett antal patienter som man i efterhand kan säga att de befinner eller befunnit sig på »fel« vårdnivå. Problemet är att detta vet ju varken patienten, sjuksköterskan eller läkaren innan patienten är undersökt och handlagd.”

Jag lyckas också fram det inlägg Bengt Widgren kommenterade. Inte heller de synpunkterna tror jag någon läkare skulle våga sig på att lägga fram idag. En läkare som själv misstänkte att han hade lungemboli anmälde en sköterska på akuten till HSAN för att hans symtom inte togs på allvar. Läkaren/patienten uppmanades att söka vård via sin arbete eller primärvården. Vilket han vägrade. Han stannade kvar på akuten men det tog ett dygn innan diagnosen ställdes. Vissa saker är sig dock lika, HSAN tyckte inte att sköterskan gjort fel.

Det här texterna skrevs för fjorton år sedan. Numera är det nästan tävling om vem som skickar runt flest patienter, jag förtydligar, det gäller personer som är sjuka eller skadade.

Senast idag var det en akutmottagning som på Instagram stolt beskrev sorteringen av patienter redan i ”luckan”. Där bestäms vilken prioritering de ska få, eller om de får fortsätta vidare till annan vårdgivare, läs primärvården. Vi är långt ifrån insikten från 2008 att det är först när patienten är undersökt och handlagd man vet hur hen mår. Nu råkar jag veta att sjukhuset ifråga ger alldeles utmärkt vård om man väl har tagit sig förbi ”luckan”. Men det skulle vara intressant att veta hur många bortsorterade patienter som kommer igen, i sämre skick. Likaså hur många vårdbesök patienter har gjort innan de landar på akuten.

Som jag skrivit tidigare är det för den som är sjuk/skadad bäst att direkt komma till den som säkert kan hjälpa en.

Biskopens stav både leder och skyddar flocken

Sällan har väl fastetidens allvar varit mer relevant än i år. Litanian (700:1) som i vanliga fall känns lite ålderdomlig är efter Rysslands invasion i Ukraina högaktuell. Det är svårt att tänka sig att Långfredagens sorg den här gången ska övergå i påsknattens jubel. Men vi får se det som ett löfte om att hur eländigt allt än är nu så visar påsken att det inte är slutet. Det goda och ljuset segrar till sist.

Kriget har gjort att jag omvärderat mycket, inte minst min syn på Nato, en gång och så en gång till. Från negativ till att det är nödvändigt att vara med, men att det inte är läge just nu. Sedan insåg jag (och uppenbarligen många andra) att jo nu är en bra tidpunkt när Ryssland är upptaget på annat håll.

Jag har tidigare referat broder Cadfaels kloka kommentarer ur Ellis Peters deckare. De utspelar sig under de år på 1130 och 1140-talen då kusinerna Maud (Matilda) och Stephen kämpar om kronan i England. I An Excellent Mystery frågar broder Oswin oroligt sin mentor Cadfael om denne med sin bakgrund som korsfarare skulle kunna strida igen? Broder Cadfael svarar att ingen vet vad man skulle göra i ett utsatt läge. Om någon svag och hjälplös hotas.

Han påminner också Oswin att biskoparnas böjda kräkla, ursprungligen en herdestav, har två syften, att leda och skydda flocken.

Jag har ju läst boken förut, men som med all god litteratur upptäcker jag nya saker varje gång. Detta om biskopsstavens dubbla funktioner har jag inte tänkt på tidigare. Men när nu tiderna är som de är så tål det att tänka på. Behöver en biskop skydda sin flock och vad innebär det? Jag har inget svar, ännu.

Adhd – extra allt – 1.

På SVT-Play ligger nu korta avsnitt där 14-årige Ture delar med sig av hur det är att leva med ADHD.

Ture är en härlig kille och modig som vågar berätta om sin vardag. Hur det går bra att arbeta koncentrerat när han fixar med EPA-traktorn, men är desto svårare i skolan. I detta första avsnitt får vi också följa Ture en sömnlös natt när han missat att ta en melatonintablett.

Den här serien borde vara obligatorisk att se för dem som inte vill acceptera att det finns något sådant som ADHD. Eller inte tycker att det behövs ”några farliga piller”. Här ges möjlighet att reflektera över nyttan med att få sova kontra risker med läkemedel. En avvägning man måste göra om det så bara gäller Alvedon.

Äldre – fångar på sitt boende?

-Gå in på äldreboendet och hämta din covidsjuka släkting och kör hen till sjukhuset själv! Ungefär så löd ett par av kommentarerna i en tråd om vanmakten hos anhöriga till äldre som bara fått palliativ vård när de drabbats av covid 19. Men kan man göra det, eller är det så att de äldre nu i praktiken är fångar i sitt äldreboende? Helt beroende av personalens kompetens, engagemang och lust att lyssna på de äldre själva och de anhöriga. Anhöriga som genom sina besök inte bara muntrar upp den boende, utan kan hålla ett öga på verksamheten och larma om något inte är bra.

Jag har inte hittat några svar på frågan, men kan konstatera att Folkhälsomyndigheten den 14 juli gick ut med nya råd, att den som har antikroppar mot coronaviruset kan göra besök inomhus på äldreboenden. Vilket omedelbart verkar ha fått kommuner, t.ex. Vara kommun att skriva att de inte tänkte följa råden.  På vissa boenden får man besöka sina anhöriga utomhus, medan andra inte tar emot några besök alls. Det är en väldigt ojämlik sjukvård och omsorg som erbjuds i landet.

Yngve Gustafsson, den modige geriatriker jag ofta refererar till, intervjuades i Aftonbladet i slutet av maj. Han ger där ytterligare en förklaring till att boende på äldreboenden har så svårt att klara infektioner. De lider av näringsbrist:

”– Anledningen till att så många dör på äldreboenden är att ungefär 30 000 av de som bor där har så allvarlig näringsbrist och undernäring att de inte kan bilda antikroppar. Får de ett virus så dör de. Jag bearbetar en databas med 47 000 personer på äldreboenden i Sverige. Jag har svart på vitt att hälften lever efter två år, många lever efter fem år, säger han.”

Thomas Lidén avdelningschef på Socialstyrelsen tillbakavisar den kritiken, med att Socialstyrelsen gör löpande analyser av äldreomsorgen och att de äldre som bor på särskilda boenden är gamla och sköra. En reflektion är att om de fick flytta in i t.ex. ett servicehus tidigare och få gemenskap och god och näringsriktig mat kanske de inte skulle vara så sköra…

 

En skicklig läkare har inget behov av att raljera över patienter

Att raljera är ingen rättighet! är rubriken på en tänkvärd blogg som i sin tur bygger på en artikel i Aftonbladet. Artikeln tar upp en sluten Facebookgrupp för allmänläkare där alltför många ägnar sig åt att raljera över patienter, inte minst de som är långtidssjuka i covid-19. Aftonbladet har fått ta del av skärmdumpar och har också bett om kommentarer

”Bland annat får en av läkarna åkommorna uppkallad efter sig, efter ett inlägg från i våras i samma forum där personen förutspådde att det bara var en tidsfråga innan ”man möter sin första patient som påstår sig ha ’kronisk coronit’ eller ’corona typ II’ efter att ha googlat strunt i ngt forum”.

– Det finns inom min yrkesgrupp en samling humorlösa individer som är så innerligt osäkra på sig själva och sin omvärld att de får svårt att skilja humor från verklighet, skriver läkaren i ett längre svar på reaktionerna till Aftonbladet.”

”Den ofrivilliga eremiten” konstaterar i sin blogg att det här inte är något nytt, utan förekom när hen praktiserade som arbetsterapeut för 25 år sedan.

Det är knappast någon slump att raljerandet dyker upp i en fb-grupp för allmänläkare. På något sätt måste de hantera glappet mellan sina grunda kunskaper och de allt svårare sjuka patienterna de förväntas vårda.

Ett sätt är att kolla allt ett symtom möjligen kan bero på, ett annat att göra som ens pålästa patienter önskar, ett tredje är att bagatellisera symtom. Krämpa låter inte alls lika allvarligt som sjukdom t.ex. Det är väl i synnerhet den sista kategorin som raljerar över patienterna, man har ju redan avhumaniserat dem.

Säkerhetsventil??? Nej, det är faktiskt inte ok. För som den ofrivillige eremiten skriver i sin blogg ”En ofrivillig eremits dagbok” : ”du har valt ditt jobb, men jag har inte valt att bli sjuk”.

Som sagt jag är inte förvånad över att det är allmänläkare ( men inte alla förstås) som ägnar sig åt förlöjliga patienter. En specialist i ordets äkta betydelse har djupa kunskaper om t.ex. infektionssjukdomar och erfarenhet av många patienter. Med kunskap följer oftast ödmjukhet, enligt min erfarenhet. De duktigaste och mest erfarna läkare jag mött har också varit de mest lyssnande och respektfulla mot mig som patient. De är experter på det medicinska, ingen tvivlar på det, men jag är expert på hur det känns. På det sättet möts läkare och patient som jämlika med ett gemensamt mål, jag ska bli frisk eller i alla fall friskare.

My Unwanted Passenger – läsvärd blogg av patient som har lymfom

Det finns riktigt god vård, som bedrivs även under coronapandemin. Det sker i det lilla, jag har varit hos tre specialister i öppenvården som håller öppet, med anpassning efter omständigheterna. Till stor glädje för mig och och andra patienter, som får lättare att klara vardagen.

Den ”stora” och goda vården hålls i gång på akutsjukhusen, av dessa hjältar till vårdpersonal som jobbar där. En av deras patienter är Mikaela Joelsson som fick diagnosen lymfom nu i vår, mitt under coronakrisen och bestämde sig för att skriva en blogg om sin väg genom vården. Mikaela är en god stilist och man kan läsa bloggen ”bara” för att det är välskrivna, gripande och spännande texter.

När jag läste de första inläggen från primärvården kved jag nej, inte en penicillinkur till Mikaela du måste till en ordentlig doktor. Det blir lite lugnare när hon ber om och får göra en lungröntgen. Jag blir orolig igen när vårdcentralen säger att man kan vänta med att gå igenom svaret till efter helgen, medan röntgensköterskan vill att Mikaela skulle åka direkt till akuten.

När Mikaela Joelsson sedan kommer till KS, andas jag ut, nu är hon i goda händer. Men det är obehagliga undersökningar, en tuff diagnos, en aggressiv lymfom, men det kunde ha varit värre dvs lungcancer. Behandlingarna är en prövning och vi får följa Mikaela Joelsson som må tappa håret men inte formuleringskonsten, genom den.

Så, gå inte och dra med hosta och infektioner, utan boka tid hos en kompetent doktor!

Coronaviruset -sans och balans

Jag tror att det är bra att personer med olika kompetenser är med i diskussionen om hur corona-epidemin ska hanteras på bästa sätt. Det gäller bara att hålla sig till fakta, inte minst då till verkligheten. Som vanligt pågår en hel del ryktesspridning ofta med ursprung i Ryssland och Kina. Då är det bra att stämma av med t.ex. informationen på WHO:s hemsida om man stöter på något påstående utan källor eller sådana som är tveksamma.

Situationen kunde vara värre, framförallt om nedrustningen av vården hunnit längre. Den ”goda och nära vården” är jag kritisk till även i vanliga fall, nu visar den sig i all sin otillräcklighet. Men så är det också befriande fritt från debattinlägg, krönikor m.m. som sjunger primärvårdens lov. Nu får äntligen bristen på vårdplatser, intensivvårdsplatser, Sverige har 5 per 100 000 innevånare genomsnittet i Europa är 11,5, uppmärksamhet. Det saknas också material och personal på sjukhusen. Allt det borde ha lyfts fram i debatten för länge sedan. Sjukhusläkaren intervjuar Sven Britton som bl.a. påpekar:

”En naturligt följd, när dagen är slut, blir att läkare tvingas att prioritera ännu hårdare än vad som redan är fallet. Vilka ska få vård? Vilka ska inte få vård? Risken att personer i Sven Brittons ålder – han har hunnit fylla 81 år – hamnar i kläm är uppenbar.”

Redan tidigare var man tvungen att göra hårda prioriteringar, det blir inte bättre nu eftersom andra sjukdomar och skador inte tar paus p.g.a. att det kommer många patienter som drabbats av covid-19.

Man kan överväga att förstatliga sjukvården, men oavsett vem som ansvarar för vården är det viktigt att inte falla in i gamla dåliga banor när epidemin väl är över, utan att dra lärdomar.

Att det var dumt av Sverige att, till skillnad från Finland, avveckla beredskapslagren är nog de flesta ense om. Vi får hoppas att regeringen kommer ihåg det även efter den akuta situationen. Det kan komma fler virus och fler kriser av olika slag i framtiden, det är t.o.m. sannolikt att så sker.

Jag tycker att regeringen ändå har klarat konsekvensanalyserna bättre än många andra länder. Vad blir följdverkningarna om skolor och förskolor stängs t.ex. Jo, att många föräldrar med samhällsviktiga yrken inte kommer iväg till jobbet. Polisen vädjar t.ex. i DN om att skolor och förskolor inte ska stängas eftersom konsekvenserna blir så stora för dem. Och det kan bli svårt att dra en gräns för vilka som ska omfattas, i händelse man håller viss barnomsorg och skola öppen för nyckelgrupper. Så kanske är det bästa ändå att hålla igång barnomsorg och skolor.

Sedan behöver regering och ansvariga myndigheter bli bättre på att förklara sådant som varför det inte är rätt läge att sätta in en åtgärd, eller varför man inte längre testar alla med symtom. För det skulle vara en vinst om de som varit lindrigt sjuka vet om det och kan återgå till sitt normala liv. Det skulle minska följderna av rädslan för viruset.

Men har man inte tillräckligt med tester, så är det inget att göra något åt. Just nu. Men var ärlig, hitta inte på skäl till att inte testa brett.

Tillbaka till 1900-talets slut då specialister kämpade för sina patienter

Men hur ska patienten veta vilken specialist de ska söka??? utbrister en del läkare jag debatterar med på nätet. När jag säger att det har ju fungerat förr och att det fortfarande går bra för kvinnor att boka tid direkt hos en gynekolog, blir det tyst. Faktum är att jag aldrig har sett någon braskande rubrik om överbeläggningar och kris på just gyn.akuterna. Ett argument jag ännu inte använt i någon kommentartråd, men det ska jag göra. Jag förmodar att förklaringen är att många kvinnor tas om hand redan i öppenvården och aldrig blir så sjuka att de behöver söka akut.

Som det fortfarande är inom gynekologi var det förstås inom andra specialiteter förr. Så tänker jag när jag läser Hanne Kjöllers krönika om hur hon tillfälligt går tillbaka till jobbet som sjuksköterska på akuten som hon lämnade 1994. Då var det inte alls samma kaos som nu skriver hon.

När jag tittar i DN:s arkiv visar det sig att besöken hos privatläkare ökat åren innan Hanne Kjöller började sitt yrkesliv. I en artikel från 12 januari 1984 framgår att då görs var fjärde läkarbesök hos en privatpraktiserande läkare. De flesta av dem specialister inom något område.

För att återkoppla till gynekologin så förs det 1984 en strid mellan å ena sidan allmänläkare som hävdar att de kan klara den biten också och å andra sidan kvinnor och gynekologer som kämpar för kvinnors rätt att söka en gynekolog direkt. I en artikel från 20 november 1984 står att dåvarande sjukvårdsministern Gertrud Sigurdsen fått ta emot ett upprop från 1169 kvinnliga läkare runt om i Sverige som krävde att kvinnor även i framtiden skulle kunna söka direkt till en gynekolog utan att först gå till vårdcentralen. Den striden vanns och kvinnor kan ännu idag söka direkt till en gynekolog och gynakuterna är inte heller mer överfulla än på Hanne Kjöllers tid som sjuksköterska.

När det gäller de andra privatpraktiserande läkarna som patienter under 1980-90 och in på 2000-talet ofta gick till är det sämre ställt. Det har blivit allt svårare för patienterna att komma till dem och villkor och ersättningar har försämrats. En av konsekvenserna är att akutmottagningarna är överfulla med patienter, som ofta har ett antal besök på vårdcentralen bakom sig innan de blivit en av ”de allra svårast sjuka”.

Reformisten-den kvinnliga imamen

Den som inte redan har sett dokumentären Reformisten-den kvinnliga imamen rekommenderas den varmt! Den handlar om danska Sherin Khankan som startat en av de första moskèerna i Europa som är ledd av kvinnor. Här finns mycket av det som många, däribland jag har efterlyst i media, nämligen muslimer som är helt vanliga troende människor. Eftersom vi är i Danmark talar Sherin och andra danska och framstår som normala, sansade människor. Långt ifrån den bild av muslimer som våldsamma extremister vi är vana att se.

Ytterligare en sak jag noterar är att de aktiva i moskén stöter på samma motstånd som t.ex. reformkatoliker, samma tunna argument om varför kvinnor inte ska leda en församling. Så religionerna må vara olika men konservativa respektive mer reformsinnade medlemmar är sig lika oavsett tro.