Etikettarkiv: mod

Grattis allmänna rösträtten som fyller 100 år!

I morgon, den 17 december, firas att den allmänna rösträtten och alltså demokratin i Sverige fyller 100 år! Det är inte längre än så alla människors röst, oavsett kön och socialgrupp, har räknats. Värt att tänka på i tider då en del tar den  rättigheten för given och andra inte ens värdesätter den.

För min egen del var åren i Katolska kyrkan en ögonöppnare för hur ett samhälle kunde se ut utan demokrati, som för mig var något självklart. Erfarenheten att inte tas på allvar, inte ha något inflytande bara på grund av att jag är kvinna var omskakande och obehaglig.

Men man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden för att finna samma märkliga kvinnosyn här i landet som i Katolska kyrkan. Riksarkivet har gjort en pedagogisk genomgång av vägen fram till att kvinnorna i Sverige fick rösträtt. Man kan bl.a. läsa följande:

”I proposition nr 110 om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval från 18 maj 1912 argumenterades för en rad skäl till varför man måste låta kvinnan få rätten att rösta. Men argumenten präglas även av oro om den gifta kvinnan, som vid denna tid var omyndig, bör få rösträtt och inte som tidigare låta maken rösta.

Bland annat hävdar man att hon inte egentligen bör lämna hemmet för att rösta för då lämnar hon ju plikter och barn att åt sitt öde! Men i och med denna nya proposition nr.110, börjar man ifrågasätta kvinnans situation som gift och hennes möjligheter att påverka. Ska man kanske till och med ge gifta kvinnor utan barn rösträtt? Det är tydligt att man så smått börjar diskutera en ny könsmaktsfördelning.

Texten i propositionen belyser den svenska demokratiseringsprocessen och genusperspektivet som utvecklas nu. Propositionen skulle tjäna kvinnornas sak och en eventuell lagändring men samtidigt är det klart att det är en man som hållit i pennan.”

Den som vill kan jämföra med hur katolska påvar långt senare uttalat sig om kvinnor i en översikt som Vatikanradion gjort. Det är lätt att få intrycket av att mycken möda läggs på att få det att se ut som om kvinnor får inflytande, utan att någonting ändras på djupet:

”2015, 7 februari sa Franciskus vid möte med Påvliga kulturrådet att det handlar om att ta fram kriterier och nya tillvägagångssätt så att kvinnor inte känner sig som gäster i det sociala och kyrkliga livet utan helt och fullt som deltagare. Kyrkan är på det italienska språket ett feminint ord. Denna utmaning kan inte skjutas upp.”

Precis som i Sverige för 100 år sedan så är det inte frågan om att kvinnor får inflytande eller rösträtt, utan det är resultatet av en hård kamp. Egentligen är det alla de som kämpade, och för Katolska kyrkans del kämpar, vi firar i år. Utan deras kamp, ingen rösträtt och inget inflytande för kvinnor.

Det är inte bara Riksarkivet som lagt ut intressant material om processen fram till den allmänna rösträtten,  på Stockholmskällan finns en historik och med bilder samt länkar till källor.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Samhälle

Vem dömer och vem blir dömd?

Idag är det domssöndagen, kyrkoårets sista söndag som symboliseras av svärdet och liljan. Den förstnämnda talar om rättvisa som ska skipas på den Yttersta domen. Liljan symboliserar här frid och evigt liv och att Gud för Jesu Kristi skull ska låta nåd gå före rätt. Detta läser jag i Svenska kyrkans dagbok med kyrkoalmanacka.

På Svenska kyrkans blogg ”Tankar inför helgen” skriver prästen Catharina Carlsson under rubriken Domaren, inte domen om Domsöndagen. Hon inleder med att berätta att hon har lätt att döma sig själv och frågar om läsaren känner igen sig i det. Catharina Carlsson går sedan vidare till den slutgiltiga domen som är något annat än vårt ”vanliga” dömande av oss själva. Då är det i stället Människosonens dom som Jesus talar om i Matt 25:31-46 där han ska skilja getterna från fåren. Många är rädda för den, men Catharina Carlsson resonerar kring vem det är som är domaren, Jesus Kristus, som älskar oss och känner oss som dem vi verkligen är. Tanken på domen blir då mindre skrämmande.  Carlsson skriver bl.a.

”Vad kallar Jesus dig och mig att göra? Det är inte rädsla eller oro som han vill ha av oss. Nej, han kallar oss till tjänst och uppriktighet. ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Jesus kallar oss, precis som vi är med alla våra otillräckligheter och styrkor, att gripa in i världen. Ge mat åt den som hungrar, dryck åt den som törstar, hem åt den hemlöse, kläder åt den nakne, omsorg om den sjuke och barmhärtighet mot den fängslade. Han kallar oss, dig och mig, att göra skillnad. Att älska världen som om alla människor vore han. Han ger oss en utmaning – och han ger oss gåvor.”

Jag tänker vidare på Catharina Carlssons text. Jag tror att det som främst skiljer den sista, yttersta domen, från allt vi kan göra här på jorden är att maskerna, svepskälen, de dolda avsikterna o.s.v. är bortskalade.Vi står där med vad vi gjort, inte gjort och varför, men också med de förutsättningar och förmågor vi haft, blottlagda.  Jesus talar om vad det kan innebära på flera ställen i evangelierna och med olika infallsvinklar. Jag kommer att tänka på Lukasevangeliets berättelse om tullindrivaren och fariséen i templet. Den förstnämnde hörde till en grupp som var föraktade eftersom de ansågs vara ohederliga. Tullindrivaren är medveten om det, förmodligen gör han så gott han kan givet förutsättningarna. Det är i alla fall så jag tolkar Jesus kommentar, han visste ju. Fariséen däremot följer reglerna till punkt och pricka, men drivkraften verkar inte vara den rätta. Hos just honom, det fanns andra fariséer som säkert gjorde sitt bästa. Vi får komma ihåg att evangelierna i mångt och mycket är segrarnas historia.

Vart vill jag då komma? Egentligen att jag tar fasta på Catharina Carlssons förtrösta på att den som till sist dömer oss känner oss och dömer oss utifrån det. Så länge vi faktiskt gör så gott vi kan och där är förutsättningarna olika, behöver vi inte vara rädda, tvärtom. Och att vi ska vara försiktiga med att döma oss själva och andra eftersom vi just inte ser hela bilden.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Vilka signaler sänder en kyrkoherde som inte vill viga samkönade par?

Har det någon betydelse om en kyrkoherde inte vill viga samkönade par? Den frågan är aktuell efter att Matteus församling utsett Petter Sundelius till ny kyrkoherde, vilket bl.a. Mitti skrivit om. I intervjun uttrycker sig Sundelius diplomatiskt, det här är vad han har kommit fram till och att samkönade par självklart ska kunna bli vigda i församlingen.

Med tanke på att kyrkoherden är chef i församlingen, ser jag det som problematiskt om vederbörande talar om att han helt enkelt vill diskriminera en grupp, homosexuella. Det går emot Svenska kyrkans budskap som jag tolkar det.

Ja, men samvetsfriheten då invänder någon? Men frågan är om det är en frihet att få stänga ute människor ur en gemenskap p.g.a. deras sexuella läggning? En av prästens uppgifter är att viga par, ska inte brudparets tro vara det avgörande för om man som präst accepterar att göra det?

Som jag skrivit tidigare är dock problemen i Svenska kyrkan än västanfläkt i jämförelse med de som katoliker får leva med. Iréne Nordgren skriver på Katolsk Visions blogg om den tyske jesuiten Ansgar Wucherpfennig som varit rektor för jesuiterna universitet i Sankt Georgen. Han har inte fått sitt förordnande förlängt eftersom han uttalat sig positivt om homosexuella. Här är det inte tal om någon samvetsfrihet.

Men är jag inte inkonsekvent om jag tycker att Ansgar Wucherpfennig ska få fortsätta som rektor? Nja tänk på att han vill bjuda in fler i kyrkans gemenskap, inte stänga ute fler. Det är skillnad anser jag.

2 kommentarer

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Inför valet i september är vården den viktigaste frågan för väljarna, men förtroendet för partiernas vårdpolitik är lågt rapporterar DN. Inget parti har särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan säger David Ahlin opinionschef på Ipsos. Med tanke på att partiernas vårdpolitik skiljer sig väldigt lite åt, hade det förstås varit konstigt om mätningarna visat något annat.

På partiernas att göra-lista efter valet är man någorlunda eniga om att utbilda specialistsjuksköterskor och Centern vill att de ska kunna studera med lön, man vill ha ett nationellt cancercentrum, patienterna ska kunna söka vård i hela landet, mer resurser till unga med psykisk ohälsa, mer ansvar på vårdcentralerna, satsa på digital utveckling. Alliansen vill återinföra kömiljarden och S MP och V vill begränsa vinsterna i välfärden.

Lägg till nedläggningar av väl fungerande sjukhus, kostnaderna för det icke-fungerande skrytbygget Nya Karolinska, köer för att träffa en specialist och sedan nya köer för operation osv och väljarnas låga förtroende för partiernas sjukvårdspolitik framstår som en sund reaktion.

Hur har det blivit så här tokigt? Ja, en faktor är det man får kalla allmänläkarlobbyn. Läkarförbundet verkar numera vara Allmänläkarförbundet och de propagerar för att patienten inte ska ha något alternativ till vårdcentralen och nu senast föreslår man en fast läkarkontakt. Vilket inte är något nytt. Åtminstone i de större städerna är det redan så att patienterna träffar samma läkare när de besöker VC, men det har inte minskat trängseln på akutmottagningarna, bristen på vårdplatser eller köerna till specialister.

En anledning till att politikerna nappat på idén med fastläkare och utvidgad primärvård kan säkert vara att man vill flytta över alltmer av vårdkostnaderna på den enskilde patienten eller på arbetsgivaren. Men man gör det smygvägen. Förlorarna är personer utan sjukvårdsförsäkring eller möjlighet att betala vården själva och som därför riskerar att fastna på vårdcentralen.

Vad borde då politiker som verkligen vill ge alla svenskar en bra och kostnadseffektiv vård göra?

Ser man till landet som helhet tror jag att sjukhusen måste vara själva navet i vården. Där finns akutvård, slutenvård och öppenvårdsmottagningar. Som jag har skrivit tidigare behöver man lägga till dagvård också, så att det finns flera vårdnivåer. Givetvis ska det finnas rehab på sjukhusen också med sjukgymnaster, dietister, arbetsterapeuter m.fl.

För att sjukhusen ska fungera måste sjuksköterskorna få bättre löner och arbetsvillkor, så att de vill arbeta där och dessutom stannar kvar. Centerns förslag om lön under specialistutbildningen är bra, men räcker inte.

Det behövs också fler specialistläkare, det råder brist på barnläkare, geriatriker, psykiatriker, allergiläkare, ja listan kan göras lång.

I de större städerna finns patientunderlag för typ läkarhus med specialister, lab, röntgen osv. och där kan öppenvården stå för basvården även för svårt och kroniskt sjuka patienter.

En annan viktig avlastning för sjukhusen är en bättre äldreomsorg där geriatriker är ansvariga för vården och har specialutbildade sjuksköterskor, samt farmaceuter till sin hjälp.

När det gäller barnhälsovården vill jag backa utvecklingen ca 30 år och återinföra barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC. De yngsta har precis som de äldsta särskilt stort behov av specialutbildad vårdpersonal.

Genom att kompetenta läkare tidigt fångar upp patienterna kommer betydligt förre att bli de ”allra svårast sjuka”. Men runt dem som ändå finns bör olika specialister samarbeta och någon ha särskilt ansvar för kontakten med patienten och anhöriga.

Frågan är också om inte vården, som KD föreslagit, bör vara statlig. Det fungerar inte att landstingen står kostnaderna för vården, medan arbetsgivare och stat betalar sjukpeng och kommunerna för äldreomsorg. Dessa kostnader bör ligga på samma bord för att vården och omsorgen ska bli bra.

Ja, och så kan vi förstås ha vårdcentraler för de patienter som vill, men frågan är hur många som väljer det alternativet om det finns andra? Inte så många gissar jag eftersom det inte räckte med högre avgift för specialistbesök, utan man fick införa remisstvång för att patienterna skulle ”välja” vårdcentralen.

På det hela taget är det inte så konstigt att vi väljare inte är särskilt nöjda. Frågan är vilket parti vågar ta steget och föreslå en bättre vårdpolitik?

Kommentarer inaktiverade för Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Under Vård och omsorg

När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?

Att det pågår ett drev mot Svenska kyrkan och i synnerhet ärkebiskopen blir allt tydligare. Det framförs ständiga krav på agerande, men samma personer som kräver det blir också upprörda när Svenska kyrkan agerar och uttalar sig. De ställer frågor om allt möjligt och kräver svar, genast och tydligt ska det vara, även när frågorna rör existentiella ting. Inte blir de nöjda med svaren heller, utan ställer frågorna igen och så fortsätter det.

Hur det kan se ut ges ett exempel på i Annika Borgs debattinlägg i Dagen där hon ställer en hel rad frågor och kommer med påståenden av varierande sanningsgrad om Svenska kyrkans agerande i Israel. Jag tar ett exempel på hur det kan se ut. Antje Jackelén gör sig mödan att svara Annika Borg i en artikel

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

Som kyrka har vi inte för vana att gratulera länder på deras självständighetsdagar. Däremot gjorde biskopsmötet ett gemensamt uttalande med anledning av 70-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz den 27 januari 2015. Vi biskopar betonade vikten av fortsatt arbete mot antisemitism och mot förakt för det judiska folket samt hänvisade till den judiska traditionens tikkun olam, mänsklighetens gemensamma ansvar att hela, laga och förbättra världen.

Man kan tycka att Annika Borg som faktiskt är präst och teolog, borde känna till ovanstående. Kanske gör hon det, men räknar med att många andra är okunniga.

Jag insåg nyligen fullt ut att det inte är någon idé att ta alla ”frågor” och ”uppmaningar” som avsändarnas önskan om att få svar. Utan att i stället se det hela som ett kyrkopolitiskt spel, där inte alla spelare är synliga. Frågan är t.ex. vilken roll de svenska katolska ledarna spelar? De präster som söndag efter söndag bokstavligen snackade skit om Svenska kyrkan från predikstolen? Vad har de och deras närmaste krets mer gjort?

Hur kommer det sig t.ex. att DN:s skribent Maria Schottenius, som så vitt jag vet inte är troende, börjar kräva besked av Svenska kyrkan i olika frågor, i nästan samma höga tonläge som Annika Borg? Varför kräver Israels ambassadör Ilan Ben Dov att just Svenska kyrkan ska uttala sig? Har de verkligen kommit att tänka på Svenska kyrkan själva, eller kommer uppslagen från annat håll?

För att undvika missförstånd, jag har inget emot diskussioner, tvärtom. Men de ska vara schyssta och med ett ärligt uppsåt.

När började då drevet? Jag skulle gissa på runt 2010 och att det sedan eskalerat efter att Antjé Jackelén blev vald till ärkebiskop. Det stack givetvis i ögonen på kvinnoprästmotståndare, som gör allt de kan för att hon ska misslyckas. Hur ska de annars ha ett uns trovärdighet kvar?! Likadant var det med tajmningen när kommuniteten på Berget konverterade precis när Mikael Mogren var nytillträdd biskop i Västerås. Den öppet homosexuelle biskopen skulle tillfogas ett bakslag direkt.

Det finns fler aspekter att ta med i svaret på frågan om när och varför drevet startat. Prästen Kent Wisti sätter in kampanjen i ett större sammanhang i en blogg. Han skriver att debatten startade redan runt år 2000 och tar upp konkreta exempel på missnöjet.

Han beskriver också lögnerna och mytbildningen som jag skrivit om tidigare, t.ex. att biskopen i Stockholm skulle ha tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. Något sådant har aldrig inträffat. Här skulle det vara värdefullt att få kartlagt om någon och i så fall vem spridit lögnen eller om det är frågan om ”viskleken”.

Även avslutningen på bloggen där Kent Wisti, då 2016, sätter in drevet i en större kontext är viktig, inte minst detta valår:

”En nyfascistisk kraftig våg slår över Europa. Tiden är orolig.

Människor frågar efter starka, tydliga ledare som kan samla den egna gruppen. Ett sätt att skapa ett vi är genom att skapa ett dom. Det ser vi hända över hela världen progressivt.

Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av de nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa.

I pipeline ligger en kyrkopolitisk kampanj från Sverigedemokraterna om att ”göra Svenska kyrkan svensk igen”. Retoriken är direkt hämtad från Donald Trump, men också en parafras på Bevara Sverige Svenskt.

Ärkebiskop Antje Jackelén har modet och styrkan att inte spela den roll som försöker regisseras åt henne.

Hon vill inte bära svärdet utan väljer att dela brödet.

Det kostar tid. Det kostar ork.

Det krävs mod. Det krävs hopp.”

9 kommentarer

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Patienten från hjärnan till lilltån- det klarar ingen läkare

Hur länge skulle det dröja innan några läkare reagerade på att riktningen sjukvården har är helt befängd?! Ganska länge visade det sig. I början av maj sändes miniserien ”Den stora sjukhusstriden” där faran med att centralisera i synnerhet kirurgiska ingrepp till enstaka sjukhus blev tydlig.

Nu har Dagens Medicin också ett debattinlägg av Per-Gunnar Larsson, som har flera inriktningar han är allmänläkare och specialist i företagshälsovård, f d flygöverläkare och flyg­special­läkare i Flygvapnet. Han konstaterar att Anna Nergårdhs utredning om vården bara innebär mindre förändringar av en dysfunktionell primärvård.

Särskilt glad blir jag över att det äntligen är en läkare som konstaterar det som borde vara självklart, det är inte möjligt för en läkare att behärska alla åkommor från hjärnan till tårna, här vill jag tillägga dessutom för patienter i alla åldrar.

Så här fortsätter Per-Gunnar Larsson:

”Primärvården har trots ihärdiga ansträngningar under mer än 30 år inte klarat av att nå upp till de tidigare ställda målsättningarna och torde nu få ännu mindre möjlighet att med ytterligare större uppdrag klara genomförandet. Orsaken är egentligen självklar; sjukvård är en avancerad verksamhet där diagnostik och behandling av allehanda sjukdomstillstånd kräver specialkunskaper, som allmänläkare inte klarar av att upprätthålla. När patienter får problem med tänderna är de betrodda att gå till tandläkare direkt utan att passera husläkaren, men vid problem från andra organ så ska husläkaren först konsulteras.”

Men det är inte så länge sedan vi kunde välja att gå direkt till en specialist, häromdagen konstaterade en bekant att det gjorde man ju förr, men nu är man tvungen att börja på VC.

Per-Gunnar Larssons förslag till organiserande av sjukvården är också bra, även om jag är tveksam till att alla privatläkare ska vara knutna till ett sjukhus. I de större städerna finns ju privata sjukhus och läkarhus som fungerar väldigt bra. Det finns ingen anledning att de skulle vara beroende av ett mindre väl fungerande landstingsdrivet sjukhus. Men det kanske inte är det som menas i nedanstående förslag:

1. Sjukhusen ska vara basen för all offentlig sjukvård inom tydliga geografiska upptagningsområden.

2. Sjukhusen ska svara för all öppenvård och på lämpligt sätt organisera den nära människorna i sitt upptagningsområde.

3. Personalen i öppenvården ska vara en resurs i sjukhusens/sjukvårdens dygnet runt-verksamhet.

4. Alla offentligfinansierade ”privata” specialistläkare och andra offentligfinansierade ”privata” vårdgivare som i dag arbetar utanför sjukhusen eller inom primär­vården ska ha en tydlig anknytning till ett sjukhus. De ska även vid behov kunna arbeta på sjukhuset och ska räknas som en sjukhusresurs.

5. Sjukhusens geriatriska kliniker ska i sin uppgift inkludera ansvar för sjukvårdsbehoven och den allmänna omvårdnaden på sjukhem och äldreboenden inom sitt geografiska upptagningsområde.

6. Patienter ska ha en tydlig tillhörighet till olika sjukhus och dess öppenvårdsmottagningar.

7. De 21 landstingen/regionerna och 290 kommunerna i riket bör ha likartad styrning och ledning av sjukvården. Sjukvården i Sverige kan organiseras med statlig styrning och därmed skulle landstingen kunna avvecklas.

Kommentarer inaktiverade för Patienten från hjärnan till lilltån- det klarar ingen läkare

Under Vård och omsorg

Mer om katolsk dubbelmoral i Irland

För några dagar sedan sändes den mycket sevärda filmen Philomena med Judi Dench och Steve Coogan i huvudrollerna. Filmen bygger på en verklig berättelse om en av alla de fattiga unga kvinnor på Irland som blev gravida utan att vara gifta. Det var oerhört skamfullt och flickorna/kvinnorna placerades på hem drivna av katolska organisationer där de fick arbeta under slavliknande förhållanden och sedan tvingades att gå med på att adoptera bort barnen. Kyrkan fick bidrag från staten för att bedriva verksamheten, men tjänade extra genom att sälja barnen till rika amerikanska par. Philomena Lees son hamnade just hos ett sådant par och i filmen får vi följa huvudpersonernas sökande efter honom.

Den som vill, kan läsa mer om bakgrunden i den här artikeln publicerad av RTE. Stigmatiseringen av ogifta mödrar och deras barn som pågick ända in på 1980-talet, så vitt jag kan förstå och gick hand i hand med social kontroll. När Irland blev självständigt från Storbritannien 1922 så ökande antalet barn som dog av vanvård eller helt enkelt blev dödade drastiskt.

”The Irish Times journalist, Kathy Sheridan, has reported that, between 1922 and 1950, more than 183 women stood trial for the murder of a newborn, a not insubstantial number given that domestic violence is generally grossly under reported.”

Nästa steg var de katolska inrättningarna Magdalen tvätterierna och andra hem för ogifta mödrar och barn. ”The Adoption Rights Alliance” räknar med att 90 000 ogifta kvinnor tvingades adoptera bort sina barn.

Det fanns några journalister som försökte slå larm:

”Reviewing its first edition in 1997, Padraig Ó Moráin the then Social Affairs Correspondent with the Irish Times called it ”one of the finest pieces of journalism this reader has come across for many a day”.

He said: ”It tells the story of the ruthless determination of the Catholic Church in this country to export ‘illegitimate’ babies to the United States in the 1950s, 1960s and 1970s so that they would never be adopted by Irish Protestant families.

”It tells of the collusion of the Irish State in this traffic despite warnings by – among a few others – Dr Noel Browne. And it tells of the callous failure of the modern State to lift a finger to help mothers and babies separated in those dark decades to meet again.”

Dr Browne had served as Minister for Health between 1948 and 1951.”

Som så ofta när det gäller Katolska kyrkan möttes frågorna med lögner och undanflykter, vilket gjort lidandet värre för de drabbade. Och det gäller ju inte ”bara” mödrar och barn utan andra släktingar.

Det säger en del om priset för dubbelmoral och en människosyn där bara barn födda under ”rätt” omständigheter tillerkänns ett värde. I vissa länder är det fortfarande så att sexualundervisningen är undermålig, tillgången på preventivmedel dålig, men den som blir gravid utan att vara gift blir stigmatiserad. I konservativa kristna kretsar är inte heller barn till homosexuella värda den trygghet som man talar sig varm om annars.

Kommentarer inaktiverade för Mer om katolsk dubbelmoral i Irland

Under Katolska kyrkan, Samhälle

Värna människors frihet, begränsa den inte

Det pågår en debatt i landet om vad de kristna samfunden ska göra och inte göra. Tyvärr är det som så ofta  konservativa troende som tar sig friheten att tala för alla kristna, vilket gör att den bild omvärlden får av kristna förstås blir missvisande. De flesta av oss är som folk är mest, men kristna.

När det gäller Svenska kyrkan gnäller vissa personer,  oavsett vad ledningen gör. I en diskussion jag deltog i nyligen klagade någon på att Svenska kyrkan inte tar ställning politiskt. Jag påpekade då att Svenska kyrkan var en av de organisationer som skulle delta i demonstrationer mot NMR i Ludvika och Boden, vilket jag såg som ett utmärkt politiskt ställningstagande. Nej, det var fel sorts engagemang invände den ena personen, nej det är arbetarnas dag protesterade den andra. Jag tror helt enkelt att de ville klaga och diskussionen kändes ganska meningslös.

Ärkebiskop Antje Jackelén tar upp ämnet kristnas politiska engagemang i en krönika i Kyrkans tidning. Själva kärnan i i den politik som kristna kan ägna sig åt sammanfattas väl i nedanstående citat:

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd.”

Ärkebiskopen tar bl.a. upp samarbeten som Svenska kyrkan har med kyrkor i Indien, Egypten, Irak och Myanmar handlar om fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter och arbete mot genusbaserat våld.

Något som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är att Svenska kyrkan är en del i ett internationellt nätverk av Lutherska samfund, The Lutheran World Federation. På organisationens hemsida kan man läsa att de första kvinnliga lutherska prästerna i Thailand, Rev. Jongkolnee Sampachanyanon Sim och Rev. Somporn Kulachote, nyligen har vigts till sitt ämbete.

Katolska kvinnor kämpar fortfarande för möjligheten att få sin prästkallelse prövad, en stödaktion av modiga irländska katoliker nämns på We are Church Ireland´s webbplats.  Att verka för att alla människor ska kunna få en prästkallelse prövad är ett angeläget samarbetsprojekt mellan olika kristna samfund. Något som ger människor mer frihet, mer möjligheter och ett bättre liv. Den typ av politik jag anser är förenligt med kristen tro.

Kommentarer inaktiverade för Värna människors frihet, begränsa den inte

Under Samhälle, Svenska kyrkan

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Kommentarer inaktiverade för Påsken-att våga gå mot strömmen

Under historia, Religion-allmänt