Category Archives: Vård och omsorg

Nya Karolinska försök till försvar

På DN-Debatt gör Stefan Larsson och Johan Öberg från The Boston consulting group (BCG) ett försök att försvara Nya Karolinska sjukhuset (NKS) och BCG:s insats. Men i debattinlägget ges, så vitt jag kan se, inget konkret exempel på något som faktiskt fungerar på själva sjukhuset. Jag gick i stället vidare och tittade på de sjukhus som Larsson och Öberg tar upp som inspirationskällor för arbetet med NKS, Cleveland Clinic och Martini-Klinik i Hamburg.

På Cleveland Clinics hemsida framgår egentligen mest att de vill ge vård av hög kvalitet, men de arbetar uppenbarligen i team runt patienten. Något jag tror kan vara alldeles utmärkt, många patienter behöver hjälp av olika specialister och det är förstås väsentligt att dessa samarbetar. När jag läser om sjukhuset på Wikipedia, framgår dock att mellan 2010-2014 gjordes ett antal inspektioner och uppföljningar av ”The Centers for Medicare & Medicaid Services (CMS)” efter klagomål från patienter.

”Between 2010 and 2013, the CMS undertook an extensive series of investigations into the Cleveland Clinic Foundation, with at least a dozen inspections and follow-up visits triggered by patient complaints.[47][48] An analysis of Medicare inspection data between 2011 and 2014 found that the Cleveland Clinic Foundation was one of at least 230 instances where validated serious incidents—dubbed ”immediate jeopardy” complaints— led CMS to threaten loss of ability to serve Medicare patients unless the problems were fixed immediately. Due to numerous serious ongoing safety violations, the Cleveland Clinic Foundation was on payment termination track for 19 months, placing at stake $1B in annual Medicare/Medicaid reimbursement.[47] The citations were reported and analyzed in detail by Modern Healthcare, which posted some of the safety documents.[47][48]”

Det verkar alltså finnas en hel del likheter med NKS i form av risker för patienterna. Men det är knappast dessa Larsson och Öberg menar.

Martini-Kliniken i Hamburg är specialiserad på vård av patienter med prostatacancer och den verkar ha goda resultat. Här är det väl snarast kvalitetsmätningen de gör som man tänker sig ska vara en förebild för NKS. Och att mäta kvaliteten på vården, alltså hur pass återställd patienten blir, tror jag är en god idé och då inte bara på sjukhusen, utan över huvud taget. Men för NKS är det nog långt kvar dit, det gäller att åtgärda felplanerade och i vissa fall felbyggda lokaler och få tekniken att fungera till att börja med. Helst utan patienter som riskerar att drabbas av missar. Sedan kan man börja fundera på kvaliteten i övrigt.

Men faktum är att det nog inte var ett extrasuperspecialiserat sjukhus för det fåtal svårast sjuka och skadade patienterna Stockholm behövde, utan mer kapacitet för alla mer normalt drabbade. För att inte tala om en väl fungerade öppenvård med specialister som tar emot utan remiss. Då blir de flesta patienter inte så dåliga att de behöver sjukhusens resurser. Det är förstås det bästa för både patienterna och samhället.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vi tar det igen- patienter söker för symtom inte åkommor

Jag har skrivit det tidigare, men det behövs uppenbarligen upprepas, det är sällan patienter söker för åkommor, vi söker för symtom. Symtom som kan vara ofarliga eller livshotande. Vilket vet man först efter undersökning och provtagning.

Ännu svårare är det förstås att avgöra hur sjukt ett litet barn är. De minsta kan överhuvudtaget inte tala om hur de mår och de lite äldre kan förväxla kroppsdelar t.ex. Eller så säger de bara en gång att det gör ont i örat, när det i själva verket är fråga om rejäl öroninflammation i båda öronen. För att ta ett exempel jag alldeles nyligen fick höra av en olycklig förälder.

Det är därför oerhört sorgligt att barnläkare går ut och säger att det överkonsumeras akutvård för barn som Jonas F. Ludvigson vid Örebro Universitetssjukhus skrivit på SvD debatt, jag länkar i stället till Läkartidningens artikel.  Han tycker att föräldrarna ska gå till husläkare när barnen har enklare åkommor. Men hur ska en husläkare som ofta missar att sätta rätt diagnos på vuxna patienter, kunna ge små barn rätt behandling?

Återigen det är symtom, inte åkommor man söker för. Dessutom,  hur många sätter sig frivilligt flera timmar på akuten med ett barn man tror är lindrigt sjukt?!

Sedan är det ett problem att det finns för få barnläkare i öppenvården. Många av de barn som idag kommer till akuten skulle inte behöva vara där om de hade en barnläkare med akuttider att tillgå. Det är inte så många år sedan det var det vanliga här i landet och i många andra länder t.ex. Tyskland är det fortfarande så.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vad är empati i vården?

Jag var inställd på att skriva en fortsättning på bloggen Ja, visst var det tabletten-om läkemedelsbiverkningar, men riktigt så illa är det inte, utan det blir en positiv avslutning den här gången.

Till att börja med, hur ska egentligen en empatisk läkare vara? I Läkartidningen skriver allmänläkaren Sara Åkerberg i en krönika om sin upplevda otillräcklighet. Det kanske inte är så konstigt, hon har under studietiden fått lära sig att fråga patienterna sådant som ”Hur påverkar dina bekymmer dig i din vardag?” Bekymmer, kan det möjligen vara symtom? Sara Åkerberg beskriver också hur hon nu som färdigutbildad doktor upplever tidspress och ”diffdiagnoserna” som far genom huvudet.

15-20 minuter är förstås alldeles för kort tid för ett läkarbesök, om patienten ska hinna berätta om sina symtom, doktorn hinna undersöka och sedan diskutera vad som ska göras. För att det alls ska gå bör patienten helst ha förberett besöket, doktorn i sin tur fokusera på den onda halsen, ryggen eller vad det nu är. A och O är också doktorns kompetens, för ingen patient mår bra av gissningar, i synnerhet inte när de är fel. För patienten är det också viktigt att det finns en plan, t.ex. ta den här medicinen, den ska börja hjälpa inom fyra dagar, eller vi ska röntga din rygg och sedan är det också bra om du träffar en kiropraktor. Doktorn måste även känna sina gränser och remittera vidare när hen inte kan hjälpa patienten.

Kompetens är alltså en viktig del i det som patienten upplever som empati. Doktorn vet eller vet hur man tar reda på vad symtomen orsakas av och hur det botas/lindras.

Men det räcker inte med kompetens, den som ska kunna hjälpa sina patienter måste också vara beredd att verkligen använda sina kunskaper och inte följa minsta motståndets lag.

I DN finns idag en artikel av Malin Nordgren om en studie som visar att antihormonell behandling har stor betydelse för att minska återfallen i hormonkänslig bröstcancer även på lång sikt. Många kvinnor avbryter dock behandlingen i förtid p.g.a. svårt biverkningar som smärta, depression, sömnproblem.

Först intervjuas Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Här har vi en doktor som säkert har de kunskaper som krävs för att vara en riktigt bra doktor. Frågan är dock hur det är med inställningen? Han talar mycket om fördelarna med behandlingen och funderar över hur man ska öka följsamheten hos patienterna. Här är det enkel och tydlig kommunikation om fördelarna han anser är viktig.

I slutet av intervju tar Jonas Berg upp biverkningarna och säger ”– En del kvinnor beskriver många och jättejobbiga biverkningar, men erfarenheten är att de ofta brukar klinga av över tid. Det är förstås vad patienten upplever som är relevant, men vissa symtom kan också ha med exempelvis normala åldersförändringar att göra. ”

Bagatellisering av biverkningar och att närmast slå knut på sig själv för att hitta andra förklaringar till symtomen än läkemedlet är tyvärr ett utbrett oskick i vården. Och det kräver förstås mer ansträngning att försöka hitta andra läkemedel där det är möjligt eller lindring av biverkningarna när det inte finns någon annan behandling. En ansträngning som krävs för den som vill vara en bra och empatisk doktor. Eller vill och vill, det bör inte finnas något val där.

Desto mer glädjande är det att läsa slutet av Malin Nordgrens artikel där hon intervjuar den pensionerade läkaren Gun Forsslund, som leder temakvällar hos Bröstcancerföreningen Amazona. Hon poängterar att vården måste göra allt för att stödja patienterna och lindra biverkningarna, med läkemedel, sjukgymnastik eller bassängträning. Det behövs också mer forskning om i vilket grad biverkningar är dosrelaterade. Idag får alla kvinnor oavsett vikt lika hög dos.

Gun Forsslunds förslag är exempel på hur bra vård, som sätter patientens välbefinnande i centrum ska se ut. Får vi se mer av det är jag övertygad om att  patienterna kommer att må bättre och kostnaderna för vård och sjukskrivningar att sjunka.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Kollega, inte hjälpjag

Försäkringskassans hårdare regler för att funktionshindrade ska få assistans har uppmärksammats i flera artiklar och inslag bl.a. i Sveriges Radio. Inskränkningarna skapar en ohanterlig situation för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn och funktionshindrade och sjuka vuxna som får svårt att t.ex. klara sina arbeten om de personliga assistenterna dras in.

Jag tänkte i den här bloggen uppmärksamma en lite bortglömd grupp som drabbas redan som det är och som riskerar att få det sämre, kollegorna till funktionshindrade och sjuka personer. Visst är det viktigt att alla så långt det är möjligt har ett arbete, men förutsättningen ska inte vara att arbetskamraterna är hjälpjag eller rent av någon form av obetald assistent. Så är det nu på flera håll, främst i den offentliga sektorn, och det fungerar allt sämre i takt med att tempot och kraven ökar. Även om en anställd kan tänka sig att, förutom sina egna arbetsuppgifter, hjälpa och kanske täcka upp för en kollega som inte riktigt klarar sitt jobb så är det svårt att hinna. Givetvis borde det heller inte krävas att man gör något annat än det man är anställd för.

Lisa Magnusson skriver i en krönika om en kvinna som blir akut psykotisk, det visar sig att hon har schizofreni, och beter sig konstigt på sin arbetsplats. När hon talade om att väggarna höll på att pulveriseras tolkade arbetskamraterna det som att hon tänkte spränga huset. Lisa Magnusson drar den korrekta slutsatsen att det är viktigt att de här patienterna får vård så tidigt som möjligt. Men sedan kommer det mer problematiska; och stöd av sin omgivning. Det betyder allt för ofta att omgivningen lämnas väldigt ensamma i att försöka klura ut hur det stödet ska se ut. Jag menar att kunskapen och åtgärderna måste följa med personen, oavsett vilken sjukdom eller funktionshinder det är frågan om. Det kan bara i begränsad utsträckning läggas på arbetsgivare, chefer och arbetskamrater att stå för det. Där ska man givetvis skilja på förbättringar av arbetsmiljön som alla vinner på och sådant som en specifik person behöver. Alla skull vinna på om det i större utsträckning fanns grupper, kanske inom habiliteringen, som kunde bistå arbetsplatserna med allt från enklare saker som särskilda dataprogram för dyslektiker, till större insatser, som stöd på arbetsplatsen för personer med diagnoser inom autismspektrat eller anpassning av den fysiska miljön och personliga assistenter för de som behöver det.

I vissa fall är det kanske bättre med särskilda arbetsplatser som Left is right som anställer kompetenta personer som ofta har Aspergers syndrom eller ADHD. Det tycker jag är ett utmärkt sätt att arbeta och jag är säker på att företaget för många fungerar som en sprängbräda ut till ”vanliga” företag.

 

 

2 kommentarer

Filed under Samhälle, Vård och omsorg

Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Svensk sjukvård har mycket att vinna på att börja arbeta genomtänkt och strukturerat. En förhållandevis enkel åtgärd som att schemalägga så att patienten alltid träffa samma doktor borde vara en självklarhet. Men vi är säkert flera som har stött på vårdpersonal som varit oförstående när man bett dem lägga återbesök hos den doktor man var hos förra gången.

Den pensionerade professorn och ortopeden Leif Ryd pläderar för lite mer komplicerade förändringar i sitt inlägg på DN.Åsikt. För att inte cancerpatienter ska behöva vänta orimligt länge på behandling föreslår Leif Ryd följande upplägg, som finns på bl.a. Mayokliniken och Cleveland Clinic I USA :

”Gör ett sammanhållet lag bestående av till exempel mottagande läkare, ett tumörteam av olika specialister, en röntgen (MR eller CT) resurs, ytterligare utredande resurser och en operationsresurs, i princip. Dessa har en rad planerade tider utsatta: besök dag ett, utredning med röntgen etc. dag två, teamkonferens dag tre och operation dag fyra. I princip.”

Som det nu är står cancerpatienterna i en kö för MR-röntgen och en annan kö för operation osv. Det säger sig ju självt att det är ett ineffektivt sätt att arbeta. Dessutom är det riskabelt eftersom patienten får ta ett stort ansvar. Det kan t.ex. gälla att säga ifrån om kallelsen till strålbehandling kommer för nära inpå cellgiftsbehandlingen.

Politikerna borde ge, i första hand, sjukhusen i uppdrag att leta efter möjliga effektiviseringar och glöm då inte att ta med patienter i processen. Vi kan inte ha undermålig och dyr vård i ett så utvecklat land som Sverige.

 

Kommentarer inaktiverade för Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Filed under Vård och omsorg

Diagnosen-en dokumentär som väcker frågor

Häromdagen sändes dokumentären Diagnosen , om Odette som vid 12 års ålder fick fyra neuropsykiatriska diagnoser, ADHD, Aspergers, Tourettes och om jag inte minns fel även dyslexi. Den som vill läsa mer om diagnoserna och att leva med dem rekommenderas att gå in på Riksförbundet Attentions webbplats. Odette känner inte igen sig i en av diagnoserna, Asperges, och  när hon blivit myndig letar hon efter en möjlighet att göra en ny utredning och kommer till psykologen Jenny Klefbom.

Tittaren får följa Odette genom utredningen, vardagen, vi får se filmsnuttar från barndomen och höra beskrivningar av henne från släkt och vänner. En första reflektion är att de som utreder personer med misstänkt NPF ha tillgång till den här typen av filmat material från olika situationer. Det blir nämligen tydligt hur olika Odette fungerar när det är mycket människor runt omkring och många intryck, jämfört med i den lilla, tysta mottagningen där testerna sker. Jag är helt säker på att Jenny Klefbom rodnade över sin kommentar i filmen om att hon inte såg några tecken på ADHD när hon såg helheten. För visst har Odette, som hon själv också säger, ADHD, det är uppenbart för den som har lite kunskap på området. Här finns alltså en utvecklingspotential för vad som ingår i en utredning, vilket i sin tur i bör leda till att råden till patienterna kan anpassas mer efter individen.

En annan sak filmen visar är förstås att neuropsykiatriska utredningar ofta görs för slarvigt, bara av en psykolog, fast patienterna kan ha stora problem med språk och motorik. Jenny Klefbom ska ha heder för att hon påpekar att den första utredningen inte varit tillräckligt bra och också kritiserar dem som gjorde den. Annars håller vårdpersonal tyvärr alltför ofta varandra om ryggen.

Av den bild filmen förmedlar att döma, så är verkligen diagnosen Asperges väldigt tveksam, inte minst med tanke på att Odette är en social person. Jenny Klefbom avfärdar den också i slutet. Samtidigt hade jag velat höra mer av vad Odettes mamma, mormor och bror hade att berätta. Brodern kommer bara till tals i inledningen där han berättar att hans syster har Asperges, men att det inte märks först när man träffar henne. Hur har han haft det under deras uppväxt? Filmaren Marie Lundberg slarvar över detta. Kanske ville familjen inte medverka mer, eller så passade den nyanseringen inte hennes syfte, som om än inte direkt uttalat, verkar vara att få neuropsykiatriska diagnoser att framstå som tvivelaktiga. Vilket är olyckligt eftersom en person som fått en noggrann utredning, med kartläggning av styrkor och svagheter kan leva ett gott liv om tillvaron anpassas efter förutsättningarna. Den outredde däremot kan i värsta fall hamna väldigt snett, men framförallt känna sig missförstådd och annorlunda.

Själva upplägget i dokumentären kan gärna användas även för patienter som misstänker att de blivit feldiagnosticerade i den somatiska vården. Jag ser gärna en film eller en serie där man kort beskriver patientens bakgrund. Därefter får lämpliga specialister, om det behövs ett team, ge en second opinion. Där finns också en pedagogisk uppgift att lära ut hur bra vård ser ut. Allt för många jag möter har aldrig träffat en riktigt kompetent doktor och vet följdaktligen inte vad de ska kräva av ett läkarbesök.

 

2 kommentarer

Filed under Vård och omsorg

Ansvar för det man gör och det man inte gör

Utredningen mot kirurgen Paolo Macchiarini läggs ner rapporterar bl.a SVT Nyheter, detta trots att det inte råder någon tvekan om att Macchiarini varit oaktsam enligt kammaråklagare Anders Tordai. Ett av problemen har varit att de läkare som deltagit i operationerna och eftervården haft olika uppfattningar, det gjorde det omöjligt att väcka åtal. Dagens Medicin har intervjuat några läkare för att få deras syn på saken och det är uppenbarligen så att patientens position är svag och har varit det en lång tid. Så här säger Kjell Asplund, professor och tidigare utredare av strupoperationerna på Karolinska universitetssjukhuset, som har stor erfarenhet av fall där sjukvården hamnar i kollision med juridiken:

– Jag är inte överraskad. Under min tidigare tid som ansvarig för tillsynen på Socialstyrelsen hände det att vi polisanmälde i vårt tycke väldigt grava brott mot patientsäkerheten. Men det var mycket svårt att få gehör för detta från juridiskt håll. Här kommer patientsäkerhetsfrågor inom sjukvården i kollision med juridiken.”

Det är uppenbart att patienternas säkerhet behöver stärkas och det kan och behöver troligen göras på flera sätt. Ett är att öka det personliga ansvaret för vårdpersonal och då inte bara för vad man gör, utan också för vad man inte gör.  Som jag skrivit flera gånger tidigare är det inte de stora, uppmärksammade misstagen som står för de stora kostnaderna, utan de många mindre. Jag talar om alla patienter som gör onödigt många läkarbesök för att det inte blir rätt vid det första. I värsta fall har det blivit så dåliga att de måste läggas in på sjukhus. Patienter som riskerar att bli sjukskrivna längre därför att den rätta diagnosen och behandlingen dröjde. Det är där de stora kostnaderna för vård och sjukskrivningar ligger. För att inte tala om lidandet för enskilda.

Så mer personligt ansvar och kännbara påföljder för vårdpersonal som är inkompetent, slarvar eller bara inte bryr sig. Givetvis måste de ha en organisation och resurser som möjliggör ett bra jobb, för det förstnämnda kan säkert det ökade ansvaret bidra till en snabbare förbättring.

Kommentarer inaktiverade för Ansvar för det man gör och det man inte gör

Filed under Vård och omsorg

Kvaliteten avgörande för att minska vårdkostnaderna

Jag kan inte tänka mig att DN:s ledarredaktion går till doktorn om de inte är sjuka, men av någon anledning verkar de tro att väldigt många andra gör det. I en ledare om bristen på vårdplatser och de skenande kostnaderna för sjukvården, inte minst i Stockholm kommer man till slutsatsen att problemet är den stora tillgången på vård.  Det moderata landstingsrådets Irene Svenonius kommentar att man prioriterat tillgänglighet och valfrihet för patienten bemöter ledarskribenterna med: ”Attityden är slapp. Det är när en patient verkligen är sjuk som hon ska få vård. Allt åt alla kan inte vara alliansens devis.”

Här gör man tankefelet att utgå från att människor besöker vårdcentralen fast de inte är sjuka och att det är orsaken till att antalet besök är så högt. Jag tror att problemet är kvaliteten på vården som erbjuds, blir inte patienten frisk eller bättre krävs fler besök och i värsta fall hinner patienten bli så dålig innan hen (jag förutsätter inte som DN att patienten är en kvinna) får kvalificerad hjälp att det krävs sjukhusvård och lång konvalescens innan hen är återställd. DN, som har resurser, kunde gärna undersöka vilka symtom patienten söker för och om de blivit friska eller bättre efter besöket på vårdcentralen.

Det mest kostnadseffektiva är alltid att upptäcka sjukdomar tidigt, när de i bästa fall är lätta att bota. Att vänta till patienten blivit riktigt sjuk kan inte vara klokt eller kostnadseffektivt, så satsa på bättre kvalitet, dvs specialister, i öppenvården eller om man vill på vårdcentralen. Det viktiga är att patienten direkt möter en kompetent doktor.

Jag passar på att ge ett exempel där de bristande kunskaperna gjorde att patienten avled. Det är Dagens Medicin som skriver om en patient som två gånger sökte för andningsproblem på en vårdcentral i Värmland. Läkarna missade att patienten hade en propp i lungan och skickade hem vederbörande med penicillin efter andra besöket. Patienten föll ihop hemma och avled.

 

Kommentarer inaktiverade för Kvaliteten avgörande för att minska vårdkostnaderna

Filed under Vård och omsorg

Specialister diskuterar allergier och använder Sokrates dialektik

Professor Alessandro Fiocchi har tagit initiativ till en debattserie i World Allergy Organization Journal där forskare och läkare med olika åsikter möts. Det kan t.ex. gälla om födoämnesöverkänslighet finns eller inte. Fiocchi berättar om bakgrunden till det hela i en blogg och där framgår bl.a. att han tänker sig att debattörerna ska tillämpa Sokrates dialektik, det vill säga att genom argument och motargument komma fram till ett svar, vilket bl.a. kan vara att en är rätt eller en syntes av båda de båda teserna.

Allesandro Fiocchi skriver att allergologi gränsar till flera andra områden och att den kunde vara givande för allergologerna att diskutera med andra specialister, men att den arenan saknas:

”For example, the discipline of allergy shares borders with other disciplines such as dermatology, ENT medicine, gastroenterology, respiratory medicine, and pharmacology. It occurred to me that in the current publications panorama a forum for confrontation between specialists of different areas on issues of common interest is missing.”

Först ut var alltså födoämnesintolerans där svenske Sten Dreborg argumenterar mot att något sådan finns och tar överkänslighet som mjölk som exempel. Det är en rätt svår text för den som inte är utbildad på området, men jag kan i alla fall säga så mycket att jag saknar en alternativ förklaring till de symtom som patienterna har. Det blir lite av födoämnesintolerans finns inte för att den inte finns över resonemanget.

Argumenten för att födoämnesintolernas finns framförs av Y Vandenplas från Bryssel. Här presenteras hens syn på ämnet inledningsvis:

”Food related symptom” should be used in each patient in which the pathophysiologic mechanism is not clear. Intolerance means a carbohydrate malabsorption that causes symptoms. Allergy should be used when the immune system is involved”

Den här artikeln är mer begriplig och för bla. ett intressant resonemang mycket utifrån patienternas problem och när de uppkommer och försvinner:

”The gold standard to diagnose food allergy and CMA more specific consists of the “elimination-challenge” principle: the symptom(s) disappear if the offending allergen is retrieved from the diet, and symptom(s) re-appear when the food is re-introduced in the diet [2]. The challenge test is by preference performed double blind: the patient or parents and the physician evaluating the result of the challenge should not know if placebo or CM was tested. However, a positive challenge does not prove that there is an immune mechanism involved: a reaction during a challenge test only shows that the ingestion of the food is initiating symptoms”

Så vitt jag kan förstå går det inte bara att säga att människor som känner sig bättre när de t.ex. utesluter laktos eller gluten i kosten bara inbillar sig det. Man behöver komma med en förklaring till det och då inte genast välja den bekvämaste, att det är psykologiskt betingat.

Hur som helst tycker jag att de här debatterna är en god idé av Alessandro Fiocchi.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Specialister diskuterar allergier och använder Sokrates dialektik

Filed under Vård och omsorg