Kategoriarkiv: Vård och omsorg

Omvägar till bra vård blir dyrt

Richard Fletcher, Stefan Fölster och Per Mosseby skriver i ett debattinlägg i DN om vad omvägarna genom vården som patienten idag ofta måste ta faktiskt kostar. Den utgår från rapporten Rätt vägvisning genom hälso-och sjukvårdens labyrint-värdet av smarta vårdkedjor med digitala innovationer som är utgiven av Reforminstitutet. Om  de onödiga kontakterna och felen eliminerades skulle det frigöra motsvarande 1,5 miljoner besök i primärvården!

I inlägget ges ett exempel på en omväg som inte är alltför ovanlig och som är kostsam både för individen och samhället. En patient har problem med urinvägarna och ringer 1177 som råder henne att kontakta en gynekolog, vilket kvinnan gör. Men där krävs remiss så kvinnan ringer till sin vårdcentral där hon får en tid hos husläkaren om tre veckor. Hon träffar en sjuksköterska och en allmänläkare som tipsar om en gynekolog som inte kräver remiss. Allt det här kostar pengar och i värsta fall har patienten blivit sämre, kanske varit sjukskriven osv.

I själva rapporten kan man läsa följande:

”OECD (2018) hävdar i en färsk forskningsgenomgång att närmare en fjärdedel av patienter inom primärvården råkar ut för en feldiagnos, felaktiga mediciner eller andra undvikbara fel. De beskriver att runt 6 % av sjukhusinläggningar beror på sådana misstag inom primärvården, att dessa kan kosta närmare 3% av BNP och att de ofta beror på brister i koordinering.”

I rapporten vill man lyfta fram stöd, i synnerhet digitala, som en väg. De ökar chansen att patienterna kommer rätt i vården, att remisser blir riktiga och ställs till rätt specialist.

En annan fråga som lyfts är landstingens bristande intresse för hur effektivt eller snarare ineffektivt patienterna lotsas genom vården.

Jag tycker att det är bra att skribenterna sätter fokus på problemen och föreslår lösningar även om de, som jag ser det, drar alla slutsatser man kan av resultatet. Vinsten med att de mest kompetenta läkarna gör den första bedömningen nämns t.ex. kort. Där tror jag att mycket finns att hämta, låt t.ex. en allergiläkare vara den första patienter med dessa besvär möter. För en del patienter kanske det räcker att få rätt mediciner som sedan kan förnyas av vilken läkare som helst, om inget förändras. En annan kanske ska fortsätta hos en öron-näs och halsläkare och andra ska förstås vara kvar hos allergiläkaren. Alltså börja på högsta inte lägsta kunskapsnivån.

Författarna tar bara i förbigående upp att det kanske skulle gå att låta patienterna välja mer fritt. De flesta människor har annat för sig än att konsumera vård och vara sjuka. Ger man oss bara en chans att välja så blir det den effektivaste och snabbaste vägen till hälsan. Digitalt stöd är utmärkt, t.ex. att man får hjälp att se vilka olika kompetenser i vården som kan hjälpa en med det problem man har.

Sedan får man inte glömma att det kan ta tid att hitta rätt. Den som har högt blodtryck börjar kanske hos en hjärtläkare, men slutar hos en invärtesmedicinare eller tvärtom beroende på vad som orsakar det höga blodtrycket. Allt går inte snabbt och lätt även man önskar det.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Han ville egentligen bli infektionsläkare

-Vad tror du att jag kan göra för dig idag då?

Patienten tittar lite undrande på doktorn som sitter mittemot henne, hon har precis beskrivit sina problem, en värkande axel och sömnproblem för honom. Första impulsen är att lite irriterat svara att det där är doktorns jobb, men att magnetröntga axeln kunde ju vara en början. Sedan blir patienten nyfiken, vad är det som får en läkare att ställa en sådan fråga?

– Vad tror du själv att du kan göra? Frågar patienten i stället och är noga med att också visa sitt intresse för svaret.

Doktorn tittar på henne och säger eftertänksamt.

-Egentligen är ju det jag kan den sociala biten, att få patienten att känna sig lyssnad på och att jag bryr mig om. Allt det andra finns det ju andra som är mycket bättre på.

Patienten ser att det finns mer som trycker doktorn och ler uppmuntrande.

– När jag gick läkarutbildningen drömde jag om att bli infektionsläkare, men min fru var mer begåvad och driftig än jag. När vi fick barn insåg vi att det inte fungerade om båda två blev specialister med jourpass osv. Så jag blev allmänläkare eftersom arbetstiderna och lönen var bra och det gick lätt att flytta om min fru fick en attraktiv tjänst.

Doktorn har vid det här laget tårar i ögonen och berättar om hur svårt det blivit nu när läkarna på sjukhusen skickar svårt sjuka patienter till vårdcentralen och förväntar sig att de ska få rätt vård. Eller ännu värre, nu gråter doktorn och patienten ger honom en pappersnäsduk, när specialisterna inte skickar patienten till VC men poängterar att det här är enkelt, det borde de fixa på vårdcentralen.

Patienten och doktorn småpratar lite grand om olika patienters behov och patienten säger förstående att en läkare inte måste kunna allt, men däremot behöver veta vilken doktor som kan patientens åkomma. Efter en stund har de kommit fram till att patienten till att ska få en remiss till en ortoped för smärtorna i axeln. Om värken försvinner går det säkert bättre att sova också, så det behöver man inte göra något åt nu.

Patienten tänker att resultatet blev egentligen detsamma som om hon följt sin första impuls, men på det här sättet fick hon ju så mycket större förståelse för hur läkare har det.

( Den här texten är skriven fritt efter allmänläkaren Olle Hellströms krönika i Läkartidningen. Vare sig läkaren eller patienten existerar i verkligheten och historien har lånade detaljer från fler håll än Hellströms krönika).

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Fokus Patient-ett steg i rätt riktning

På webbplatsen Dina Mediciner presenteras Fokus Patient där tidigare riksdagsledamoten Pernilla Günther är initiativtagare. Tanken är att samla patientorganisationer och patienter som vill arbeta med övergripande frågor i vården till ett arrangemang den 17 maj. Något som verkligen är angeläget. När jag tittar på själva arrangemanget blir jag lite tveksam. Något utrymme för diskussion om vad som behövs ser jag inte, inte heller plats för enskilda patienter utan bara för patientorganisationer. Seminarier och liknande har ganska smala ämnen, en del med företag som berättar hur de arbetar. När jag först läste artikeln på Dina Mediciner blev jag entusiastisk, nu är jag snarare lite avvaktande. Är det här upplägget verkligen rätt?

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Tablettberoende – ännu en risk med de långa operationsköerna

Vetenskapens Värld uppmärksammade i ett avsnitt faran med långvarigt bruk av opioider som används vid svår smärta. Programmet tog upp den formliga epidemin av missbrukare i USA med utgångspunkt från en fattig gruvort.

Även Svenska Dagbladet har tidigare behandlat ämnet i en artikel från mars 2018 och där görs det som Vetenskapens Värld missar, nämligen att göra en koppling till situationen i Sverige. Överläkaren Niklas Preger som är sektionschef inom beroendecentrum i Stockholm intervjuas och han säger att redan efter ett par veckor kan man börja utveckla ett beroende av opioider som Oxycontin. Det och liknande läkemedel är vanliga smärtstillare även här i Sverige och förskrivningen har ökat år för år:

”År 2006 skrevs 27 recept på läkemedel med oxikodon ut per 1 000 svenskar, år 2017 skrevs 145 recept med substansen ut per 1 000 svenskar – de hade alltså mer än fyrfaldigats, visar siffror från Socialstyrelsen.”

En anledning till den ökade användningen av opioider och andra beroendeframkallande preparat är förstås de ofta långa köerna till operation. Räknar man ihop tiden före och efter en operation kan det lätt bli åtminstone 3-4 månaders användning av bl.a. opeoider och sedan en besvärlig period när man ska sluta med dem. Vilket inte alla klarar och till TUB-mottagningen som Nils Preger leder kommer patienter som:

” först fått preparaten utskrivna för tillfällig smärta under en kortare tid – och sedan fortsatt få recept, och de som fått medicinen mot långvarig kronisk smärta.”

Hur kan det bli så fel? Som så ofta är förklaringen till stor del att patienter fastnar på vårdcentralen, om de överhuvudtaget söker en läkare. Uppfattningen att läkare inte kan något om leder och ryggar är allmänt spridd och läkare är då, tyvärr, lika med allmänläkaren på VC.

Råden på 1177 gör definitivt inte saken bättre. En patient med ryggsmärtor, som gått till vårdcentralen och där fått en behandling som inte hjälpte, gjort undersökningar som inte visade något  frågar 1177 om det finns någon läkare som är specialiserad på ryggar?  Svaret från allmänläkaren, Rikard Viberg, är det helt felaktiga beskedet att det inte gör det. Viberg känner uppenbarligen inte till t.ex. SpineCenter Stockholm. Istället rekommenderar han fysioterapeut, psykologbehandling och… värktabletter. I den typen av okunskap och dåliga råd ligger en del av de ökade problemen med beroende av smärtstillande preparat.

Så återigen 1177 skärp er och låt riktiga specialister på olika åkommor ge bra och korrekta råd! Allmänläkare får patienterna mer än nog av ändå.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Allt fler patienter skickas hem för tidigt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt från sjukhusen, om det är både patienter, anhöriga och personal eniga. I Svenska Dagbladet beskrevs situationen i Stockholm i januari, efter storhelgerna, som mycket ansträngd. Så här berättade kirurgen Johan Styrud:

”Vi lägger in allt vad vi orkar och när platserna är slut försöker vi hanka oss fram med dagmottagningar och kontrakt med externa vårdgivare. Men i många fall skickar vi hem patienter som borde läggas in. Så fort vi ser att de fixar något själva körs de hem. Ibland med liggande transport, något som aldrig hände förr.”

Vad händer med dessa patienter som egentligen inte klarar sig själva? I bästa fall är de hänvisade till hemtjänst, distriktssköterskor och vårdcentralernas läkare. Men yngre patienter som inte har hemtjänst kan skickas hem utan någon plan och får klara sig bäst de kan.

Efter att ha hört och läst lite för många historier av det slaget började jag undra om det inte finns några konvalescens-och rehabhem längre? Ska vårdtiden på sjukhus kortas behövs en annan plats att landa innan man är redo att klara sig själv. En plats med anställda som är specialister på just rehabilitering. De finns, men hur man som patient ska göra för att komma dit är vagare formulerat. Remiss från behandlande läkare, men hur dålig ska man vara för att få en sådan? Som så ofta kan man förstås betala själv eller så har man en försäkring som står för kostnaden.

På bloggen Handikapptips finns en lista över rehabanläggningar i Sverige, den är från 2014, så en del kan ha ändrats. Där finns också råd om vad man ska vara uppmärksam på när man letar efter lämplig rehabanläggning. Sedan framgår det också att det kan behövas tjat för att få komma till en sådan. Som alltid gäller det att läsa på om vilka rättigheter man som patient har, vilket man som sjuk eller skadad förstås ofta inte orkar.

Slutsatsen blir att vård och omsorg borde ligga under samma tak, förslagsvis staten och att man antingen ser till att det finns resurser så att patienter kan stanna kvar på sjukhusen tills de kan klara sig med sitt vanliga stöd (om de har något), eller så måste man satsa på att skapa fler platser på en mellannivå. Med vård och dygnetrunttillsyn av personal med tillräcklig och rätt kompetens.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Jo, det finns läkare som ”kan något”!

Variationer på temat ”doktorn säger att det inte går att göra något” och ”Läkare kan ingenting” hör jag allt oftare, det förstnämnda i synnerhet från kvinnor. Det gör mig beklämd och arg, i synnerhet de gånger där jag är säker på att en mer kompetent doktor skulle kunna göra en hel del för att förbättra patientens hälsa. Jag tror att den andra kommentaren om att läkare inte kan något är en konsekvens av den första. När jag frågar vilka läkare personerna i fråga träffat så visar det sig att alla läkare döms efter doktorn på vårdcentralens prestationer…

När så senaste numret 1177/vårdguiden kom häromdagen och jag för ovanlighetens skull läste den, bestämde jag mig för att skriva in blogg i ämnet. Där ges nämligen en utmärkt illustration till varför misstron till läkare verkar öka och som en följd marknaden för, ibland bra men oftare, tvivelaktiga behandlingar och preparat.

Jag tänkte skriva om 1177:s råd om hosta, ett ämne jag som astmatiker tyvärr blivit expert på. 1177:s expert är en allmänläkare som heter Tobias Öhman och råden blir därefter. Drick något varmt, tja de flesta vet ju redan att det lindrar för stunden, liksom att dricka vatten kan tilläggas. Jag har alltid en vattenflaska till hands när jag har hosta. GeloRevoice, som smörjer in halsen eller Strepsils, som bedövar är andra knep jag använder. Båda finns på apoteken.

Tobias Öhman påstår att hostmedicin ofta inte hjälper, vilket inte stämmer. Däremot måste man prova sig fram till vilken som fungerar för en själv. Jag har ingen glädje av den vanligaste hostdämpande medicinen Cocilana, en klok doktor (givetvis specialist) sade att då provar vi en annan, Lepheton, som fungerar utmärkt. Dagtid brukar jag om det behövs ta Molipect, som är slemlösande och luftrörsvidgande. Tobias Öhman ska dock ha en eloge för att han tar upp biverkningarna. Jag hoppas att han alltid tänker på det, inte minst när det gäller de starka värktabletter som ofta är den enda ”behandling” patienter med ledbesvär får.

Om jag märker att en infektion börjar ge en besvärlig hosta agerar jag snabbt och ökar till att börja med förstås dosen av astmamedicin. Det gäller nämligen att undvika att hostan ”sätter sig” i luftrör och lungor och blir självgenererande, något som är värt att tänka på inte bara för astmatiker.

Om vi återgår till artikeln i vårdguiden så tonas hosta som varningssignal ner, lunginflammation nämns, liksom att astmatiker och patienter med KOL ska kontakta vårdcentralen om hostan blir långvarig, det kan innebära en försämring av sjukdomen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad som inte nämns är att långvarig och återkommande hosta är vanliga, kanske de vanligaste, symtom på just astma och KOL. Hur många patienter har inte fått vänta onödigt länge på diagnos och behandling för att de avfärdats med ”det är nog ett virus” eller ”det kan ta lång tid innan hostan ger sig”?

Ännu värre är det för lungcancerpatienterna där tidig upptäckt är avgörande för prognosen. På senaste tiden har missarna både i primär- och akutvården uppmärksammats. När jag söker på missad lungcancer, får jag många träffar, här är ett exempel från 2018. En kvinna sökte hjälp sju gånger på Gnesta vårdcentral för andningssvårigheter men blev inte vidareremitterad till en lungläkare, utan behandlades för KOL. Efter tre månader fick hon föras akut till sjukhus och då hade cancern spridit sig och gick inte att bota.

Så 1177/vårdguiden, när ni ska ge råd eller skriva om en sjukdom be riktiga specialister på området att medverka. Då bidrar ni till att öka förtroendet för vården, inte motsatsen.

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Pollensäsongen är här, vilken hjälp finns att få?

Årets pollensäsong har inletts och blir extra besvärlig efter förra årets varma sommar skriver bl.a. Metro. Vad kan man då som allergiker göra? Det bästa är förstås att komma till en allergiläkare, men sådana är det skriande brist på, vilket Astma och Allergiförbundet uppmärksammat i ett pressmeddelande.

Jag har tittat lite på hur astma- och allergivården är organiserad i Tyskland och Storbritannien, jag återkommer till det men kan ge en del tips. Det finns andra specialister som har kunskaper om astma och allergi, men givetvis inte lika omfattande som allergiläkarna.  För barn kan man tänka sig alternativen, barnläkare och öron-näs och halsläkare, de sistnämnda kan man förstås vända sig till även som vuxen. För vuxna kan även invärtesmedicinare vara en möjlighet. Står man där med akuta besvär och det är omöjligt att komma till en specialist, skulle jag inte lägga tid på den fysiska vårdcentralen utan kontakta en nätläkare för att snabbt få hjälp.

Jag sökte alltså på nätet efter allergivård i Tyskland, eftersom jag har förstått att vården rent allmänt är bra där. Här länkar jag till Leading Medicine Guide som inte bara är verksam i Tyskland, utan i fler tyskspråkiga länder. Det är ett privat företag men deras information om astma och allergi är föredömligt tydlig och skriven på lättbegriplig engelska. Där hitta jag bl.a. förslag på alternativ om det är omöjligt att komma till en allergiläkare:

”An allergy specialist, or allergist, is a doctor who is medically trained to manage and treat allergies and allergic diseases. Practitioners in this medical field often combine their allergy role with immunology, a broader discipline that also treats allergies. In the medical world, both of these topics are usually considered sub-fields of paediatrics or internal medicine.”

Jag tittade också på Storbritannien som en jämförelse, även där är det en pedagogisk sida jag valt, från University of Rochester Medical Center. Det som är bra är att man där arbetar i team runt patienter med astma och allergi, även om den patienten oftast möter, inte är en allergiläkare, utan allmänläkare, invärtesmedicinare, sköterska eller assistent. Det som är bättre än i Sverige är förstås att det nära till hands finns allergiläkare och andra specialister samt farmaceuter. Toppen, många allergiker är ju allergiska och överkänsliga mot läkemedel.

I Sverige däremot går utvecklingen åt fel håll, det är stor brist på allergologer och värre kommer det att kunna bli, eftersom det utbildas på tok för få.

Läkarförbundet, Läkarsällskapet, Distriktsläkarföreningen m.fl. skriver idag ett debattinlägg i DN där de vill föra över mer resurser till primärvården. Ingenstans i inlägget nämns att ännu mer resurser till primärvården skulle  förbättra patienternas hälsa… Man skriver att ”Det finns belägg för att kontinuitet och personlig kännedom mellan läkare och patient minskar dödlighet och sjuklighet sparar resurser och ökar patientnöjdhet.” Undertecknarna hänvisar till en studie där det mycket riktigt står att patienter som skickas hem från sjukhusen har en högre mortalitet än de som skickas hem från primärvården. Men vad led patienterna av?! Den som varit inlagd på sjukhus är sannolikt sjukare än den som besökt vårdcentralen.

Missförstå mig inte, att träffa samma läkare varje gång är jätteviktigt, men bara om doktorn kan tillräckligt mycket om ens åkomma, annars riskerar man att bli #fasthosläkaren.

För egen del har jag en fast kontakt, en allergiläkare och har bokat in det årliga besöket lagom till pollensäsongen drar i gång på allvar. Jag räknar med att även i år klara mig igenom den betydligt bättre än många personer med lindrigare allergi i omgivningen. Det lönar sig att satsa på kompetens, i första hand för hälsan men också för ekonomin.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Viktigare att få ner antalet sjukskrivna än antalet sjuka?!

Personalen på Cederkliniken (vårdcentral) var bekymrade över att så många av deras patienter var sjukskrivna, inte att så många patienter var sjuka! Jag bara skakade på huvudet när jag läste artikeln i Dagens Medicin. Där beskrivs en oorganiserad och kaotisk verksamhet som säkert finns på fler håll i landet. Jag har i alla fall talat med personer som bara lyckades få en tid på VC för att de behövde ett sjukintyg.

Artikeln andas misstro mot patienterna i formuleringar som:

”Läkaren ska kunna förklara kopplingen mellan diagnos, funktionsnedsättning och aktivitets­begränsning, den så kallade DFA-axeln. Men intygen saknade ofta en sådan tydlig beskrivning eftersom patienterna själva hade svårt att förklara varför de inte kunde arbeta.”

Jag som trodde att det är läkarens uppgift att förklara för Försäkringskassan varför patienten inte kan arbeta. Inte för att jag har varit sjukskriven särskilt ofta, men när det skett är det läkaren som talat om för mig i första hand och Försäkringskassan i andra hand varför det behövts.

Visst kan det i en stor grupp patienter finnas de som föredrar att vara sjukskrivna, men de flesta vill förstås bli friska. Med bara allmänläkare att tillgå kan man förstås undra hur det går med den saken, men antalet sjukskrivningar har gått ner med lite mer organiserat arbete, alltid något.

Man kan jämföra detta med Ida Åbro från Umeå som nekats sjukpenning för utmattningssyndrom, trots att läkare och psykolog bedömde att hon behövde vara sjukskriven. Ida sökte då arbete som handläggare på Försäkringskassan, vilket SVT Nyheter har ett inslag om. Brevet är tragikomiskt och inleds med:

”Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.”

Om jag ska återvända till den mindre lyckade vårdcentralen i inledningen så får den mig att se med nya ögon på all alternativmedicin som dyker upp som reklam i sociala medier. För att inte tala om kommentarsfälten där personer med allvarliga sjukdomar som KOL skriver att de inte fått någon hjälp på vårdcentralen. Jag skulle i det läget tänka att det är en lungläkare jag behöver komma till, men alltför många söker sig i stället till suspekta terapier, som kanske i bästa fall inte gör någon skada. Problemet är att många inte längre vet vad bra vård är och i längden kommer det att bli dyrt både för samhället och individen.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Så var det dags igen, jag får höra om en patient som skickats hem från akuten med recept starka värktabletter, opioider, åtminstone två gånger. Åkomman, som ursprungligen hade gått att åtgärda med dagkirurgi, hade till slut förvärrats och krävde en akut större operation och inläggning på sjukhus. Jag suckade över den kontraproduktiva sjukvårdspolitiken, det är mycket dyrare med patienter som hinner bli ”de svårast sjuka” innan de får vård. Hur många besök, om några, patienten ovan gjort på vårdcentralen innan smärtan blev för akut framgick inte av berättelsen. Men dessa är förstås, liksom det övriga, felanvända pengar dvs skattemedel.

Men faktum är att den här dumsnålheten verkar finnas i många offentligt drivna verksamheter. Ingen har väl kunnat undgå att det är stora problem i tågtrafiken. I ett inslag på SVT-Nyheter framgår att Trafikverket bara beställer utbyten av de sämsta växlarna och i bästa fall lagar direkt trasig räls. Kostnaderna för en ordentlig genomgång av spårnätet blir högre för varje år. Det är ju faktiskt  samma kortsiktiga tänkande som inom sjukvården. På något sätt måste man få politiker att tänka längre än i mandatperioder. För jag misstänker att det är en stor del av problemet.

När jag läser informationen på 1177 börjar jag fundera på hur mycket starka, beroendeframkallande läkemedel det konsumeras egentligen? Vid akuta skador och operationer kan de behövas någon vecka, men vid långvariga smärtor som fibromyalgi, muskelvärk och artros?! Borde inte det första alternativet vara att hitta och bota/lindra orsaken till smärtan? Men tyvärr fastnar många hos husläkaren och ordineras värktabletter och kanske sjukgymnastik, men hur många får möjlighet att komma till en smärtmottagning?

Jag hittade statistik över förskrivningen av just opioider i hela Sverige 2017 på Socialstyrelsens hemsida. 734 293 patienter i åldern 0-85 år fick  3 593 043 recept utskrivna. Det är 73,46 per 1000 invånare respektive 359,48 recept per 1000 invånare. Hur många av dessa skulle kunna få bättre hjälp?

 

Kommentarer inaktiverade för Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Under Samhälle, Vård och omsorg

Vilka patienter behöver vad?

Det pågår en kampanj mot valfrihet för patienten, det ska inte finnas några alternativ till vårdcentralen. En annan kampanj, som från början hängde ihop med den förra, är rätten till en fast läkare. Jag har tidigare skrivit om risken att patienten i stället blir fast hos läkaren på vårdcentralen. På senare tid har den faktiskt vidgats till att inte bara gälla allmänläkare utan även specialister. En video om cancersjuka Charlotta som efter en påfrestande omväg via vårdcentralen till slut kommer till sjukhuset och en läkare där blir hennes fasta läkare, visar på att fler kan vara fasta läkare. Vilket förstås är positivt.

Videon får mig att reflektera över att, främst Läkarförbundet, drar väldigt olika patientgrupper över en kam. Fast deras behov är olika.

Akut och svårt sjuka och skadade patienter, som Charlotta, behöver komma direkt till specialister som kan just deras åkomma eller skada. Omvägen via vårdcentralen  är en påfrestning.

Men det finns fler patientgrupper. Många människor som har en ”akilleshäl” men i övrigt är friska bör kunna välja en lämplig specialist som fast läkare. För i grunden är kontinuitet bra.

En stor grupp människor är för det mesta friska, men kan förstås få influensa eller något annat som kräver läkarkontakt (typ sjukintyg, hostmedicin). De behöver ingen fast läkare, utan snabb och korrekt hjälp.

Den grupp som Läkarförbundet och för den delen politikerna egentligen talar om är kroniker, multisjuka och äldre. Men även vi är en grupp med olika behov. Några tycker säkert att det är skönt med en snäll doktor på VC, andra skulle i första hand behöva en farmaceut som höll koll på deras läkemedel, ytterligare andra vill gå till olika specialister, kanske behöver de en koordinator eller att läkarna arbetar i team.

Det är helt enkelt inte så att ”one size fits all” om man vill bedriva en bra och effektiv vård med så få patienter som möjligt i gruppen ”de svårast sjuka”.

 

Kommentarer inaktiverade för Vilka patienter behöver vad?

Under Vård och omsorg