Mikael Mogren i Pingstaftonens helgmålsringning

Helgmålsringningen i SVT firar 50 år och går var det en av mina favoriter, Mikael Mogren biskop i Västerås stift, som ledde den. Platsen var Sätra brunn i Västmanland, passande eftersom just vatten är en viktig metafor för Pingstens händelser. I Pingstdagens läsning ur Johannesevangeliet talar Jesus om det livgivande vattnet, vilket Mikael Mogren anknyter till i sin betraktelse. Vatten är nödvändigt för att vi ska överleva och inte torka ut, Mikael Mogren berättar om lärjungarna som på ett andligt plan var uttorkade sedan Jesus lämnat dem, något Anden ändrade på under Pingsten då de fylldes med det levande vatten Jesus utlovat. Det ökade deras förståelse för varandra och även andra människor, vilket beskrivs i Apostlagärningarna som att alla som lyssnade på lärjungarna uppfattade att de blev tilltalade på sitt eget språk.

Kristi Himmelsfärd i en historisk kontext

Vi firade nyligen Kristi Himmelsfärd och den här gången stannade jag upp inför det välbekanta och som vi nutidsmänniskor har så svårt att tänka oss har skett, bokstavligen. Så verkar inte samtiden ha sett på det, de två evangelister som nämner Kristin Himmelsfärd återger den som, om inte vanlig händelse, så alla fall inget att förvånas över. Markus skriver helt enkelt att ”När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida”. Lukas är lite mer utförlig:

”Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.”

Lärjungarna i Lukasevangeliet är inte förvånade, utan de beter sig snarast som om det fått en bekräftelse på något de hoppats på. Det här får mig att undra om inte detta är den kristna versionen av en berättelse som i olika varianter fanns och hade funnits i närområdet. Vi har självklart referensen från Gamla Testamentet, Elie Himmelsfärd, men det måste finnas fler liknande berättelser. Efter ett tag inser jag att olika varianter på temat halvgud som lyfts upp till himlen är vanliga i t.ex. den grekiska och romerska mytologin. En känd berättelse som ofta avbildats i konsten är Amor och Psyche och då företrädesvis slutscenen där Psyche lyfts upp till Olympen av amoriner. En annan historia är den om hjälten Orion som  efter sin död lyfts upp till himlen och blir en stjärnbild. I historien om Orions födelse förekommer för övrigt tre gudar, Zeus, Poseidon och Hermes som besökte en gamling en hydda och där blev bjudna på mat. Gamlingen beklagade sig över att han inte hade någon son. De tre gudarna kissade då på skinnet av oxen de just hade ätit, sade åt mannen att gräva ner den i jorden och gräva upp den efter nio månader. Och då fanns där Orion. Där finns likheter med episoden ur 1 Mosebok och de tre männen som besöker Abraham och Sara.

Men nu var det Kristi Himmelsfärd det handlade om. En av dem som oftast jämförs med Jesus är Herakles eller Herkules på latin. Om hans död kan man läsa att han reste sitt eget gravbål på berget Etna, gav bort sina ägodelar, lade sig ner med huvudet på sin klubba och bredde skinnet av det nemeiska lejonet över sig. När elden brann och de andra gudarna oroade sig lugnade Zeus dem med att säga att det bara var den mänskliga sidan hos Herakles som brändes på bålet. Den gudomliga skulle han, Zeus, lyfta upp till himlen.

En del kristna blir väldigt störda av likheter mellan kristendomen och någon annan religion än judendomen. Jag tolkar det däremot som att det som så många berättar om, fast lite olika, måste bygga på en gemensam erfarenhet och faktiskt bli mer sannolikt. Om än i mytologisk dräkt.

Ljuset – en symbol för det gudomliga

Drottning Elizabeth II inleder sin påskhälsning till britterna med att beskriva ljuset som bärare av en positiv symbolik för de flesta religioner och även för icke-troende. Ett klokt sätt att ena nationen till ett vi, i dessa prövande tider.

I symbollexikonet beskrivs mycket riktigt ljus som en, över hela världen spridd, symbol för det gudomliga.

En nybabylonsk hymn från 800-talet f.kr. beskriver solguden Schamasch som den som upplyser himlen, den som både däruppe och härnere förintar ondskan.

Farao Echnatons hymn till solljuset klingar bekant: ”Skön framträder du på himlens ljusa ort, du levande sol som började leva först av alla”.

Vi kristna ser Jesus som ”världens ljus”, som lyser upp olika slags mörker.

Det är inte mer än lite över hundra år som vi haft ett överflöd av ljus, innan dess var mörkret påtagligt och skrämmande för människorna. Inte ens inomhus hade man råd att lysa upp mer än nödvändigt.

Nuförtiden är det mer sällan den bokstavliga frånvaron av ljus som skrämmer oss. Men nu som då finns andra sorters mörker. Det nya coronaviruset har på kort tid blivit ett hot mot liv, arbete och för samhället.

Men hur hemskt, tungt och mörkt det än är nu så kommer ljuset att bära oss igenom det, den här gången också. Vilket påsken påminner oss om.

Stockholms stifts biskop, Andreas, tar i sin påskhälsning även upp möjligheterna att ta lärdom av krisen och förstås vikten av att be. Jag avslutar med biskopens avslutning och önskar alla en Glad Påsk!

”Ur coronakrisens lidande, kamp och död kan det uppstå något nytt. Jag tror och ber att ur det smärtsamma och tunga som vi nu genomlever, ska uppstå en lite klokare mänsklighet. En mer eftertänksam mänsklighet. För denna kris påminner oss om hur sårbara vi är och hur beroende vi är av varandra. Med ny tyngd blir det uppenbart att vi måste vara mer varsamma om skapelsen: djuren och naturen. Vi kan inte bara gasa på. Krisen tvingar oss att stanna upp, ställa oss själva och varandra viktiga frågor att bli mer ödmjuka inför livet och varandra. Vad är egentligen viktigt i livet? Hur ska vi leva våra liv tillsammans?

När du döptes tecknade prästen dig med korsets tecken och du blev en del av kyrkan. Ditt dop är en kallelse, Gud behöver dig, har förväntningar på dig. ”Älska varandra såsom jag har älskat er”, säger Jesus. Så sträck på dig och bidra med allt det du kan. I denna utmanande tid: sprid vänlighet och omsorg, gör det du kan för att i ord och handling visa kärlek och omtanke. Och be, min vän, be för vår värld.”

Ormens skiftande roll i religionerna

Kopparormen på Moses stav som det berättas om i 4 Mosebokens 21 kapitel, botade dem i Moses följe som blivit bitna av giftormar. Dessa hade i sin tur blivit sända av Herren för att straffa människorna som klagade över vandringen som Mose lett dem ut på. Jag har förstås läst historien förut, men nu kom den mig att associera till Asklepios, läkekonstens gud i den grekiska mytologin och dennes attribut Asklepiosstaven med en orm som slingrar sig uppåt. Den är än idag en symbol för läkekonsten och medicinsk vetenskap.

Det verkar som om ormen i kulturerna runt Medelhavet har rymt motsatta betydelser, dödligt gift och läkande i beskrivningarna ovan. I Egypten representerade Uraeus, en kobra med lyft huvud en tidig gudinna,Wadjet, och var en symbol för kunglighet. Men ormen kunde också ha en negativ innebörd och då som Apep, ormen som varje dag försökte stoppa solguden Ra från att segla solskeppet över himlen.

De flesta av oss som lever idag har nog en mer eller mindre negativ syn på ormar och de antika berättelserna om dessa som redskap för helande blir ganska obegripliga.

Sensmoralen i detta, förutom att det är roligt att utforska historien är att det också är nödvändigt för att förstå den. I vår tid tenderar t.ex. även sansade kristna att tro att presentera kristendomen som unik. Vilket blir lite tokigt eftersom den har sina rötter i en tid då man i stället lånade det man gillade hos andra och vävde in det i sina egna berättelser.

Människor och tro om Guds kvinnliga aspekter skapar onödig konflikt

Sedan jag lämnade Katolska kyrkan har jag inte följt vad som händer så noga. Men jag har uppfattat det som att det ändå har blivit lite högre i tak. Nu har jag främst på facebook sett att det uppstått en konflikt som utlöstes av ett avsnitt i serien Människor och tro som heter Moder Jord, Pachamama och Jungfru Maria, tänk om Gud är kvinna?

Där medverkar bl.a. katolikerna Irené Nordgren, psykoterapeut och teolog och sr Madeleine Fredell OP oerhört lärd dominikansyster. De båda finns med i inledningen av programmet och ca 20 minuter in och talar först om inkulturation och betydelsen av Katolska kyrkan för första gången på många hundra år fått in utomeuropeisk påve.

I mitten av programmet talar sedan främst sr Madeleine om Guds kvinnliga aspekter så som de framträder i Bibeln, där t.ex. Visheten en aspekt av Gud är kvinna. Om Jesus är både Gud och människa har han också de kvinnliga aspekterna av Gud. Det hela är mycket intressant och vidgar i mitt tycke bilden av Gud. Sedan kan jag tycka att det är lite onödigt att använda ordet queer, som alla vet triggar igång många konservativa kristna. Rubriken är också lite onödigt provocerande ur katolsk synvinkel eftersom sr Madeleine är tydligt med att Gud inte är en varelse som kan könsbestämmas. Men detta har att göra med de andra inslagen i programmet och där är det för övrigt inte så klokt att lägga ett inslag med en reikihelare och alltså New Age mitt i emellan avsnitten om traditionella religioner som inkulturerats i katolicismen och inslaget där sr Madeleine utifrån kyrko- och Bibelhistoria belyser Gud kvinnliga aspekter.

Konservativa katoliker som bl.a. diskuterar i fb-gruppen Katoliker i Sverige och jesuiten Thomas Idergard har kritiserat i första hand sr Madeleine, vilket man kan läsa om på Katolsk Visions blogg.

Thomas Idergard har även kritiserat duon och då främst sr Madeleine i debattinlägg i Dagen. Den första ligger bakom en betalvägg, men Sr Madeleines och Iréne Nordgrens svar och denna replik från Idergard går att läsa. Så vitt jag kan förstå har Thomas Idegard antingen inte lyssnat på inslaget alls. Eller så har han gjort det men hoppas att han är rätt ensam och det och angriper något helt annat än vad som sägs i inslaget. Det är i så fall inte första och tyvärr säkert inte sista gången lumpna trick förekommer i Katolska kyrkan.

Jesu kvinnliga lärjungar – ny bild av kristendomens tidiga historia

Jesu kvinnliga lärjungar är en sevärd dokumentär som går att se på SVT-Play till den 13 juni 2020. Tittaren får följa forskarna Helen Bond och Joan Taylor som, mestadels i Israel, letar efter mer uppgifter om de kvinnor som nämns i Evangelierna.

De börjar med den kanske mest välkända, Maria från Magdala. Maria var det vanligaste namnet på Jesu tid och det gällde därför att skilja de olika Mariorna åt, vilket oftast skedde med hjälp av makens namn. Så inte med Maria från Magdala som Joan Taylor tror var en självständig och troligen välbärgad kvinna som tillsammans med Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusa och många andra kvinnor helt enkelt bidrog till att försörja gruppen. De beskrivs kort i Lukas 8 kapitel.

Taylor och Bond resonerar också, utifrån den grekiska versionen av Markusevangeliets 6 kapitel, om vad formuleringen att lärjungarna skickades ut två och två betyder. De kommer fram till att Jesus troligen skickades en man och en kvinna, vilket är rimligt om han ville nå så många som möjligt. Det här förklaras förstås mer utförligt i programmet.

Helen Bond och Joan Taylor beger sig slutligen ner i Neapels katakomber och ser tillsammans med konstvetaren Ally Kateusz en mycket intressant målning som föreställer Cerula som av komposition och attribut att döma kan ha varit biskop under sent 400 eller tidigt 500-tal. Som så ofta kan man se att något förekom och rent av var vanligt genom klagomål och förbud mot vad det nu är.

Ally Kateusz berättar att målningen är samtida med en viss händelse inom kyrkan.

– År 495 e.kr. skrev påven Gelasius I till biskoparna i södra Italien och ondgjorde sig över att kvinnor där förrättade gudstjänster vid altaren och utförde andra manliga sysslor.

När började då kvinnorna tryckas tillbaka i kyrkan? Bond och Taylor säger att det har att göra med Konstantin I som valde en militär maskulin variant av kristendomen när han tillät den år 313.

Det argument som kvinnoprästmotståndarna fört fram mest, att Jesus bara valde män till lärjungar, blir allt mer ifrågasatt. Och vi får hoppas att kristendomens utveckling, eller ska man säga återgång till att vara mer jämställd fortsätter.

Respekt för naturen uttryckt på olika sätt

Memen ovan har jag lånat från fb-gruppen ”Episcopal Church Memes”, eftersom den passar så bra som illustration till det här inlägget som egentligen handlar om att vi människor uppfattar verkligheten så olika. Gud föreslår att sanningen, som är för komplicerad för människor att förstå, ska beskrivas i en allegori. Till svar får hen -men tänk om folk en dag börjar tolka den bokstavligt. Sedan är det väl inte så sannolikt att Gud inte skulle förstå att risken för bokstavstro finns och tror jag alltid har funnits, men ändå.

När jag läser Lena Andersson ledare, Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv i dagens DN blir det tydligt att benägenheten att tolka det som sägs eller skrivs bokstavligt också kan leda till felaktiga avståndstaganden. Lena Andersson ondgör sig här över att en del människor vill ge naturen rättigheter, ett exempel hon tar upp är Whanganuifloden i Nya Zeeland. Enligt Lena Andersson kan floder och träd inte ges rättigheter eftersom de bara är och inte kan vara återhållsamma mot oss. Hon tycker att idén är idiotisk helt enkelt.

Jag undrar om kraven på rättigheter för naturen helt enkelt inte är en anpassning till vår tid av uppfattningen av att naturen är besjälad. Återigen vi är olika, en del människor uppfattar det så, andra inte. Jag tror att den skillnaden alltid har funnits men i olika grad, beroende på tidsandan. Olikheterna behövs också för att vi hjälpligt ska förstå den komplexa och svårgripbara värld vi lever i.

Om jag går vidare med bara ett exempel, träden. Så har de en viktig roll de flesta religioner, de är en viktig aktör i världen oavsett om det är kunskapens träd i Edens lustgård eller asken Yggdrasil i en den fornnordiska tron. Heliga lundar är vanligt förekommande. I antikens Grekland och Rom fanns religion finns dryader, gudomligheter som levde i träd och var ett med dessa.

Jag tror att det helt enkelt fanns en förståelse för att träden var levande varelser som enligt tidens bruk formulerades i myter och allegorier. Ett sätt att beskriva tillvaron som funnits kvar långt fram i tiden och fortfarande finns även om de ser annorlunda ut. Just träd är ett bra exempel eftersom forskningen på senare år kommit fram till att de kommunicerar med varandra, kan hjälpa  och varna varandra, vilket. Den intresserade kan bl.a.läsa om det i en artikel från 2016 på SVT-nyheter.

Så förståelsen för trädens väsen har ”alltid” funnits. Förr uttryckte den som sagt gärna i myter och så vitt jag förstår är forskarna nu inne på att de aldrig var avsedda att tolkas bokstavligt. Idag leder det till stora problem när fler människor gör just det. Jag misstänker att kraven på rättigheter för t.ex. träd är en sådan bokstavstolkning. Respekt och vördnad för naturen skulle bättre uttrycka det skydd naturen behöver. Sedan blir det ju lika tokigt när man, som Lena Andersson, bokstavstolkar men drar helt andra slutsatser; naturen kan inte ta hänsyn till oss, alltså är den bara materia och ska inte ha rättigheter.

 

 

 

Jakten på Gud-säsong 2

Missa inte den andra säsongen av Jakten på Gud med skådespelaren Morgan Freeman som finns på SVT-Play. Den här gången undersöker han hur olika religioner ser på ”Den utvalde”, ”Himmel och helvete” och ”Gudsbevis”. Poängen är just att Freeman låter tittaren möta olika religioner och samfunds tro i dessa ämnen. Precis som första säsongen slår det mig hur lika vi människor är. Vi ställer liknande frågor och svaren färgas ofta av den tid och plats vi lever på.

10 tidigkristna kvinnor som alla borde känna till

Inom många områden återupptäcks kvinnor som på sin tid var framstående, men sedan har ”glömts bort” läs rensats bort ur historieskrivningen. Detta gäller förstås även kristendomen vilket Ancient History Encyclopedia uppmärksammar i artikeln Ten Should-Be Famous Women of Early Christianity.

I en informativ inledning uppmärksammar skribenten Joshua J.Mark bl.a. att många har hört talas om ökenfäderna men betydligt färre är bekanta med ökenmödrarna och att de Bibelställen som är negativa till kvinnors inflytande citeras oftare av kristna företrädare än de som talar om jämlikhet.

Längre ner i artikeln räknar så Joshua J. Mark upp de tio kvinnor som borde få mer uppmärksamhet:

Aposteln Tekla som tidigare antogs vara en fiktiv gestalt, men där forskare nu lutar åt att berättelserna bygger på en verklig kvinna. Hon nämns som medhjälpare till Paulus i, vad jag tolkar som apokryfiska berättelser om apostlarna, alltså texter som inte kom med i Bibeln. Tekla verkade som helare, predikant och inspiratör för religiösa ledare. Paulus nämner för övrigt flera kvinnliga medhjälpare i sina brev,så att Tekla verkligen funnits är inte alls osannolikt.

Perpetua (181-202) var en martyr som tillsammans med sin slavinna Felicitas avrättades för att de vägrade ta avstånd från sin kristna tro. De flesta tidigkristna martyrer har förmodligen aldrig existerat i verkligheten men Perpetua ser ut att vara undantaget från regeln  Anledningen till att forskare tror att Perpetua existerat är detaljerna i berättelsen, att hon var 22 år och precis hade fått barn.

Amma Syncletica av Alexandria (ca 270-ca 350) är en av de mer kända ökenmödrarna. Hon föddes i Egypten och kom från en välbärgad familj. Detta och hennes skönhet gjorde att många friare anmälde sig, men hon avvisade dem alla av kärlek till Kristus. Efter föräldrarnas död gav hon bort sitt arv till de fattiga och lämnade, tillsammans med sin syster, staden för ett enkelt liv i kyskhet, fattigdom och avskildhet. Utifrån sina erfarenheter skapade hon sedan regler för kvinnokloster.

S:ta Marcella ( 325-410) hörde till en rik familj i Rom och kom efter makens död att leva ett enkelt liv och öppna sitt hem för andra troende. S:ta Marcella var god vän med S:ta Paula och förde korrespondens med S:t Hieronymus.

Macrina d.y. ( ca. 330-379 ) var en kristen asket och som sådan inspirationskälla för sina yngre och betydligt mer berömda bröder Basilius den store och Gregorius av Nyssa. Även Macrina kom från en välbärgad familj men i Anatolien. När hennes fästman dog deklarerade hon att Kristus var hennes brudgum och hon behövde ingen annan. Macrina tillämpade en sträng asketism och ägnade sig åt att undervisa andra, i synnerhet sina bröder. Efter faderns död flyttade Macrina och modern till en egendom och startade en kristen gemenskap med syftet att utveckla sin kontakt med Gud.

Proba (ca. 322-370) är den första kvinnliga kristna författaren där något verk finns bevarat. Precis som föreågende kom hon från en rik familj och skrev en typ av poesi som kallas cento, där författaren väver samman rader från kända dikter med sina egna. Proba kombinerade rader från Virgilius med kristna teman. Hennes dikter kom att användas i romerska skolor eftersom de jämförde hedendom och kristendom.

S:ta Paula (347-404 ) arbetade, som redan nämnts, nära S:t Hieronymus och uppmuntrade honom att översätta Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Paula var ytterligare en välbärgad romersk kvinna som efter makens död satsade på kristendomen. Hon kom till Marcellas hem på Aventinen och deltog i klostergemenskapen där. Paula lärde känna Hieronymus genom Marcella och kom att resa vida omkring med honom. De grundade bl.a. ett kloster i Betlehem. Hon hjälpte honom även med översättningarna, korrekturläste dem och såg till att de spreds.

Melania d.ä. (ca. 350-410) hörde till ökenmödrarna och äras för sin hängivenhet till Gud och stöd till de kristna ordnarna. Melania kom från en av de rikaste familjerna i romerska Spanien där hennes make var proconsul. När familjen återvände till Rom ville det sig inte bättre än att alla, utom Melania och en son, dog i pesten. Hon konverterade till kristendomen och gick i kloster. Till skillnad från flera andra förmögna konvertiter gav hon inte bort sina ägodelar, men skänkte frikostigt till kristna ändamål och församlingar. Melania grundade och administrerade två klosterordnar i Jerusalem och är känd för asketism och hängivenhet för enskild bön.

Eudocia (ca. 400-460 ) var född i Aten och enligt Wikipedia gift med den bysantinske kejsaren Theodosius II, vilket Mark inte nämner i sin artikel. Hon är författare till verk med kristna teman, men precis som Proba inspirerade av antikens litteratur. Även Eudocia skrev centos men grundat på Homeros och hennes mest kända verk är Sankt Cyprianus Martyrium (min översättning).

Egeria levde på 380-talet och henne har jag skrivit om tidigare. Jag citerar därför signaturen Inez tillägg till min första blogg om Egeria:

”Egeria var en aristokratisk dam, troligen från Spanien, som på 380-talet företog en enastående resa i Orienten. På åsneryggen och utan någon större eskort tog hon sig genom Egypten och Palestina till Syrien. Resan avslutades med en färd genom Mindre Asien till Konstantinopel. Flera gånger stannade Egeria till i Jerusalem, och hennes beskrivning av gudstjänstlivet där är en av liturgihistoriens viktigaste källor. Överallt längs vägen besökte hon orter med bibliska minnen som förevisades av entusiastiska munkar – klostren blomstrade redan och tog gärna emot pilgrimer.

Sina upplevelser beskrev Egeria i brev till en grupp väninnor, och resan skildras livfullt i dagboksform. Brevsamlingen är helt unik: den enda skrift från den tidiga kyrkan som är författad av en kvinna. För första gången föreligger den nu i en komplett översättning från latin till svenska och är försedd med en utförlig kommentar.”

http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/resebrev-%e2%80%93-fran-det-heliga-landet

Det finns faktiskt ett målat porträtt av Egeria som är lika detaljrikt som hennes brev, det tyder på att hon betraktades som en ansedd person av sin samtid. På målningen framträder en vacker kvinna med uppsatt hår, mörka ögon och ljusbrun hy. Klädedräkten är kantad med grönt mönster, hon bär halsband av grön sten och örhängen av klar sten. Egeria har ett allvarsamt ansiktsuttryck och möter vår blick. Plötsligt känns hon så levande.”

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fayum-18.jpg

Påsken – om inte alla vänt sig bort

Jag har vid det här laget skrivit så många bloggar att det kan vara svårt att variera återkommande teman. Som påsken, därför återpublicerar jag förra årets påskblogg. Det som sker runt Jesus de sista dagarna innan han korsfästs är en utmaning till oss alla. Om vi inte tar ställning utan tittar bort, ”väntar på bättre tider”, ”sitter still i båten” så kommer Passionsberättelsen att återupprepas gång på gång.

”När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner, eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?”