Tag Archives: inkompetens

Nytt fall av mässling- varför upptäcktes det inte tidigare?

Ytterligare ett barn med mässling har upptäckts i Stockholm och bl.a.  SVT nyheter Stockholm och Dagens Nyheter tar upp fallet. En viktig detalj som ingen ägnar någon särskild uppmärksamhet är att barnet redan innan hen kom till akuten varit på två vårdcentraler skriver DN medan SVT nöjer sig med att skriva öppenvårdsmottagningar. Läkarna på dessa vårdcentraler, jag utgår faktiskt från att det är där familjen varit, har alltså missat symtomen på mässling. Detta trots att det nu har förekommit flera fall på senare år och informationen om symtomen borde ha gått ut till all vårdpersonal.

Men vad kan man egentligen begära av en läkare som har 12 veckor barnmedicin i sin utbildning och därefter sannolikt mest haft äldre bland sina patienter?! Det slog mig att på den här nivån går det faktiskt tillämpa Måns Roséns rapport ”Träning ger färdighet” som fått mycket kritik bl.a. i Dagens Medicin. Har man, som allmänläkarna, duttat med olika ämnen i vidareutbildningen är till att börja med kunskaperna otillräckliga. Inte blir det bättre av att man sedan får för lite träning på i det här fallet barnmedicin. Konsekvensen ser vi här i att smittspridningen av en allvarlig sjukdom blir onödigt omfattande för att den första läkaren missade att ställa rätt diagnos och remittera vidare.

Att satsa på en återgång till barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC och primärvårdsmottagningar är en investering som jag är övertygad om snabbt skulle betala sig både ekonomiskt och när det gäller hälsan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Barn och gamla under samma tak?

Sven Britton, professor i infektionssjukdomar, ledamot av Äldrenämnden i Stockholms kommun och socialdemokrat, har skrivit en debattartikel i DN som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen när jag läste den. Inte så att jag har något emot att olika generationer träffas i vardagen, vilket Britton hävdar att de inte gör nuförtiden. Jag rekommenderar honom till att börja med ett besök på valfri förskola när det är dags för hämtning, för att nyansera sin bild. Det brukar vara gott om far-och morföräldrar där då.

Sven Britton skriver vidare att ”I Sverige har behovet av platser i vård och omsorgboenden för gamla minskat de sista 20 åren och många platser har till ganska betydande kostnad stått tomma långa tider då man inte vågat avveckla om nya tider skulle komma”.

Detta påstående är det mest oroande i hela artikeln, eftersom Britton är ledamot i äldrenämnden och i det fallet borde veta bättre. Det är inte behoven som har minskat, utan möjligheterna att få en plats. I äldreomsorgen finns den ”grindvaktsfunktion” som en del allmänläkare längtar efter i primärvården och som övriga borde protestera mot. Det finns många belägg för det, jag hittade ett inslag på SVT som handlar om situationen i just Stockholm. 32 000 platser försvann i äldreboenden i Sverige under 2000-talet.

– ”I dag tvingas många äldre slåss i domstol för att komma in på äldreboende. Och det kan bli utdragna processer för de gamla och deras anhöriga”, säger Mats Thorslund som är professor i socialgerontologi.

Hur många har inte fått höra ”vi provar hemma först” när deras äldre släktingar ska skrivas ut från sjukhus?

De som får plats på ett boende idag är alltså väldigt dåliga och frågan är hur roligt det blir för förskolebarnen att träffa dem som Sven Britton påstår och vice versa? För att det ska vara en god idé krävs att man återskapar servicehusen där hyfsat pigga pensionärer kan flytta in.

Brittons förslag om att kombinera äldreboenden med studentboenden är ännu mer verklighetsfrämmande, förstår var och en som bott under samma tak som tonåringar och unga vuxna. Dygnsrytm, musiksmak åsikt om vad som är lämplig volym skiljer sig helt mellan äldre och ungdomar.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Missa inte Dokument inifråns miniserie Den stora sjukhusstriden där konsekvenserna av rikspolitikernas sjukvårdspolitik blir tydliga. Man beställer en utredning som ska komma med förslag på hur den högspecialiserade vården kan utvecklas och får den undermåliga rapporten Träning ger färdighet . Där det, baserat på ett felaktigt statistiskt underlag, påstås att 500 patienter per år dör därför att kirurgerna är för otränade. Det finns uppenbarligen inget i antalet rapporterade vårdskador som stödjer detta.

Västerviks sjukhus är exempel på ett mindre sjukhus som har förlorat en del ingrepp där de hade goda resultat. Seriens hjältar är de sympatiska kirurgerna Magnus och Mehmet som förklarar hur centraliseringen påverkar t.ex. akutvård och förlossningsvård. De planerade operationerna är nödvändiga just för att kunna klara akuta skador och sjukdomar. Man kan utgå från att dessa (olyckor och sjukdomar) inte inte tar hänsyn till vilka behandlingar som får göras på närmaste sjukhus…

I serien visas också hur patienterna konkret drabbas av längre väntetider och resvägar, något som för en cancerpatient kan vara ödesdigert.

Rikspolitikerna som intervjuas hävdar däremot, med hänvisning till den (missvisande) rapporten att centraliseringen är nödvändig för att rädda liv. Det vill säga fram till felen avslöjas, då verkar Annika Strandhäll, som är ansvarig minister, uppriktigt skakad. Vi kan bara hoppas att hon genast startar en kursändring.

Så å ena sidan är rikspolitikerna noga med träning och kunskap men i andra änden av vårdkedjan är det tvärtom. Man vill styra fler patienter till primärvården där allmänläkare ska dutta med allt mer som de faktiskt har väldigt lite utbildning för. Ska man göra allt möjligt får man heller ingen vidare träning på enskilda sjukdomar och skador. Vilket ju enligt politikerna är så viktigt…

Vi går alltså mot en vård med en väldigt låg och en väldigt hög nivå och allt mindre däremellan. Det slog mig att vårdcentralerna tyvärr kommer att förse den högteknologiska vården med ”de svårast sjuka patienterna” p.g.a. fel diagnoser och behandlingar. Ambitiösa allmänläkare får allt svårare att hitta öppenvårdsmottagningar att remittera patienter till.

Som jag skrivit tidigare är det ”mellannivån” man bör satsa på, och där ingår givetvis även de små och medelstora sjukhusen, för att spara pengar och lidande.

Sedan måste vissa ingrepp och behandlingar koncentreras för att det gäller så få patienter per år, men det har ingen i serien invändningar mot.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Hur kompetent måste en patient vara?

Allmänläkarna översvämmar vårddebatten med krönikor, debattartiklar osv. Jag undrar ofta var specialisterna är, de vars kunskaper det verkligen vore intressant att ta del av. Jobbar de i stället för att skriva, är de oroliga för att få ännu fler patienter om de syns i media, eller får de helt enkelt inte in sina bidrag?

I en krönika i Dagens Medicin frågar sig distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors hur hon ska bemöta en patient som har en farlig sjukdom men som inte vill ta medicinen hon ordinerat. Han säger att han inte mår bra av dem. Oklart om det är av mediciner i allmänhet, eller just den som behövs nu.

Till att börja med kan man fråga sig om en patient med en allvarlig sjukdom alls ska vara på vårdcentralen. Det är knappast där patienten känner sig trygg och därmed tillitsfull.

Men nu är patienten där och då  skulle man kunna tänka sig att doktorn frågar på vilket sätt det inte känns bra? Kanske finns det ett annat fabrikat att prova, (jodå känsliga patienter märker skillnaden), eller rent av ett annat läkemedel? Gör upp om att prova en medicin och fungerar det inte, så ska patienten höra av sig. Upplys patienten om att vi alla reagerar olika på mediciner och att det kan ta ett tag att hitta den rätta.

I stället frågar Katarina Stolt Simberg vad patienten själv har för tankar om hur hans hälsa ska förbättras? En fråga som kan ställas till en påläst och kompetent patient. Men generellt vill nog de flesta patienter känna att doktorn vet vad som är fel och har en plan. Den aktuella patienten reagerar precis så, med att svara att det ska väl du veta.

Det hela slutar med att Katarina Stolt Simberg säger att hon hör av sig om några dagar för att höra hur patienten mår. Tja, det är många patienter som får svaret, vi avvaktar. Det är sällan ett bra svar, troligen inte i det här fallet heller.

Det skulle var väldigt spännande att läsa hur, i synnerhet en av ”mina” doktorer hade hanterat situationen som beskrivs i krönikan. Om den alls uppstod. Men jag tvivlar på att han har tid att skriva krönikor.

Kommentarer inaktiverade för Hur kompetent måste en patient vara?

Filed under Vård och omsorg

Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Uppdatering

Nej så lätt gick det inte. Det räcker inte med att gå till en specialistmottagning, utan man måste som patient försäkra sig om att det är en bra specialist man kommer till. I det här fallet var två av läkarna jag mötte på mottagningen inte tillräckligt kunniga. Att täcka skadan jag hade på fingret gjorde den bara sämre. På tredje försöket när såret gått upp kom jag till en kompetent hudläkare, som också kände sina begränsningar. Hon sade direkt att det här är inget vi ska hålla på med, utan skrev en remiss till en handkirurg. Där har jag nu varit och väntar på tid för operation.Vilket tyvärr tar betydligt längre tid än i t.ex. Tyskland.

Så slutsatsen är att man bör vara avvaktande mot läkare man inte känner till och sedan har jag en gång för alla lärt mig att fingrar och händer är det handkirurger som ska behandla.

//Anneli

Jag har sparat pengar åt landstinget och tid och pengar åt mig själv igen. I stället för att gå omvägen via en vårdcentral bokade jag tid direkt på en hudläkarmottagning. Mer besparingar hade det blivit om doktorn jag mötte redan vid första besöket frågat sin erfarnare kollega om råd. Nu blev det ett lite onödigt återbesök då lämplig behandling bestämdes. Ingen större skada är skedd, bara en fördröjning och en kostnad som hade kunnat undvikas.

Men det är ingenting mot det en patient nyligen berättade om alla hens turer fram och tillbaka mellan husläkaren och sjukhuset. Patienten fick efter, ett för mig, okänt antal besök hos husläkaren, en remiss för en undersökning på en specialistmottagning och i samband med det bara ett kort samtal med doktorn som gjort den. I stället fick patienten boka en tid hos husläkaren som skulle förklara vad som framkommit och skriva ut den medicin specialisten ordinerat som ett första steg i behandlingen. Därefter ska husläkaren skriva ytterligare en remiss till specialistmottagningen där det framgår att hen vill att patienten utreds ytterligare, vilket var vad specialisten föreslog. Patienten väntar nu på att remissen ska skickas och utredningen ska fortsätta och att det så småningom leder till att hen blir frisk.

Här skulle det, med ett lämpligt dataprogram och siffror för vårdkostnader, gå att göra en video där summan för varje insats visas, gärna med ett kassaklirr. Det är inte helt lätt att googla fram totalpriset på insatser i vården men jag hittade i alla fall en aktuell sammanställning på ersättning för utomlänsvård som ger en uppfattning om vilka belopp det rör sig om. Ett besök hos läkare i primärvården ersätts med 1900 kr, priset på besök hos specialister på sjukhus varierar från 1700 kr till 4100 kr. Jag kan tyvärr inte se några priser på besök hos specialister utanför sjukhusen.

En vård som är  organiserad så att många patienter valsar fram och tillbaka mellan vårdcentral och specialistvård. Där mängder av remisser och remissvar ska skrivas, förutom då den vanliga journalföringen, kan inte vara annat än ineffektiv och med skenande kostnader.

Kaoset illustreras riktigt bra i distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors krönika i Dagens Medicin. När läsaren väl kommit över den första förvirringen över vad det hela handlar om, man ska bara använda metaforer om man behärskar det, ges ett åskådligt exempel på hur situationen i vården är. Svårt sjuka patienter som inte doktorn på långa vägar har kompetens för ska tas om hand, den stora mängden patienter är de som Katarina Stolt Simfors inte borde vara där, men tar upp tid för de som skulle behöva vård. I vissa fall kan det säkert stämma, men i många fall är det säkert patienter som, sas hamnar under under doktorns radar, och skulle behöva kompetent hjälp men inte får det. Inte förrän de blivit riktigt dåliga och då är vi tillbaka till den patient jag beskriver ovan.

 

Kommentarer inaktiverade för Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Filed under Vård och omsorg

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

Kommentarer inaktiverade för Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Filed under Vård och omsorg

Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Svensk sjukvård har mycket att vinna på att börja arbeta genomtänkt och strukturerat. En förhållandevis enkel åtgärd som att schemalägga så att patienten alltid träffa samma doktor borde vara en självklarhet. Men vi är säkert flera som har stött på vårdpersonal som varit oförstående när man bett dem lägga återbesök hos den doktor man var hos förra gången.

Den pensionerade professorn och ortopeden Leif Ryd pläderar för lite mer komplicerade förändringar i sitt inlägg på DN.Åsikt. För att inte cancerpatienter ska behöva vänta orimligt länge på behandling föreslår Leif Ryd följande upplägg, som finns på bl.a. Mayokliniken och Cleveland Clinic I USA :

”Gör ett sammanhållet lag bestående av till exempel mottagande läkare, ett tumörteam av olika specialister, en röntgen (MR eller CT) resurs, ytterligare utredande resurser och en operationsresurs, i princip. Dessa har en rad planerade tider utsatta: besök dag ett, utredning med röntgen etc. dag två, teamkonferens dag tre och operation dag fyra. I princip.”

Som det nu är står cancerpatienterna i en kö för MR-röntgen och en annan kö för operation osv. Det säger sig ju självt att det är ett ineffektivt sätt att arbeta. Dessutom är det riskabelt eftersom patienten får ta ett stort ansvar. Det kan t.ex. gälla att säga ifrån om kallelsen till strålbehandling kommer för nära inpå cellgiftsbehandlingen.

Politikerna borde ge, i första hand, sjukhusen i uppdrag att leta efter möjliga effektiviseringar och glöm då inte att ta med patienter i processen. Vi kan inte ha undermålig och dyr vård i ett så utvecklat land som Sverige.

 

Kommentarer inaktiverade för Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Filed under Vård och omsorg

Ansvar för det man gör och det man inte gör

Utredningen mot kirurgen Paolo Macchiarini läggs ner rapporterar bl.a SVT Nyheter, detta trots att det inte råder någon tvekan om att Macchiarini varit oaktsam enligt kammaråklagare Anders Tordai. Ett av problemen har varit att de läkare som deltagit i operationerna och eftervården haft olika uppfattningar, det gjorde det omöjligt att väcka åtal. Dagens Medicin har intervjuat några läkare för att få deras syn på saken och det är uppenbarligen så att patientens position är svag och har varit det en lång tid. Så här säger Kjell Asplund, professor och tidigare utredare av strupoperationerna på Karolinska universitetssjukhuset, som har stor erfarenhet av fall där sjukvården hamnar i kollision med juridiken:

– Jag är inte överraskad. Under min tidigare tid som ansvarig för tillsynen på Socialstyrelsen hände det att vi polisanmälde i vårt tycke väldigt grava brott mot patientsäkerheten. Men det var mycket svårt att få gehör för detta från juridiskt håll. Här kommer patientsäkerhetsfrågor inom sjukvården i kollision med juridiken.”

Det är uppenbart att patienternas säkerhet behöver stärkas och det kan och behöver troligen göras på flera sätt. Ett är att öka det personliga ansvaret för vårdpersonal och då inte bara för vad man gör, utan också för vad man inte gör.  Som jag skrivit flera gånger tidigare är det inte de stora, uppmärksammade misstagen som står för de stora kostnaderna, utan de många mindre. Jag talar om alla patienter som gör onödigt många läkarbesök för att det inte blir rätt vid det första. I värsta fall har det blivit så dåliga att de måste läggas in på sjukhus. Patienter som riskerar att bli sjukskrivna längre därför att den rätta diagnosen och behandlingen dröjde. Det är där de stora kostnaderna för vård och sjukskrivningar ligger. För att inte tala om lidandet för enskilda.

Så mer personligt ansvar och kännbara påföljder för vårdpersonal som är inkompetent, slarvar eller bara inte bryr sig. Givetvis måste de ha en organisation och resurser som möjliggör ett bra jobb, för det förstnämnda kan säkert det ökade ansvaret bidra till en snabbare förbättring.

Kommentarer inaktiverade för Ansvar för det man gör och det man inte gör

Filed under Vård och omsorg

Mer om vårdens förbättringspotential

Jag fortsätter det som verkar bli en serie med möjliga förbättringar i vården, ändringar som kan spara både pengar och lidande om man genomför dem.

Häromdagen talade jag med en patient som suckade över att hen först ska gå till doktorn på vårdcentralen, sedan gå och ta blodprov för att ta reda på kolesterolvärdet, först därefter kan doktorn vid ett andra läkarbesök justera medicineringen. Ett exempel på hur ett onödigt läkarbesök skulle ha kunna undvikits om någon bara tänkt till. Hos den privata specialist jag går hos tas förstås blodprovet först och på det följer läkarbesök eller telefonsamtal.

Ett betydligt värre exempel beskrivs i en krönika i Läkartidningen där underläkaren Andreas Lundgren berättar om en patient som han mött på vårdcentralen och som verkar ha råkat illa ut. Patienten var ny för Andreas Lundgren, men gjorde sitt tredje besök på vårdcentralen på några veckors tid. Hen hade öronvärk och tryck över bihålorna och hade behandlats med Kåvepenin som inte hjälpt och sedan med bredspektrumantibiotika. Patienten blev symtomfri under behandlingen, men sedan kom besvären tillbaka. Andreas Lundgren föreslog att man skulle röntga bihålorna och sedan diskutera en remiss till en öron-näs och halsläkare. Patienten å sin sida ville ha mer av samma antibiotika hen fick förra gången och sade, enligt Lundgren, att det finns andra läkare att gå till. Hen avbeställer senare röntgenundersökningen.

Jag hoppas att patienten gick till en öron-näs och halsläkare i stället. Om hen gjort det redan vid första besöket hade diagnosen och behandlingen sannolikt blivit rätt på en gång. Om det behövts penicillin hade det blivit rätt sort, men problemet behöver överhuvudtaget inte primärt ha varit en infektion. Jag har genom åren haft stora problem med luftvägsinfektioner och ibland just bihåleinflammation, även om det ligger långt tillbaka i tiden. Att röntga bihålorna är inget jag kan påminna mig att jag gjorde. Det normala var att min öron-näs och halsläkare vid behov gjorde en ultraljudsundersökning. Genom att göra så undviker man ett par läkarbesök och får behandling snabbare.

Andreas Lundgren däremot verkar inte förstå att patienten har fått undermålig och dessutom onödigt kostsam vård. Istället förfasar han sig över att patienten inte litar på hans kunskaper, utan ser honom som en säljare av mediciner. Inte heller någon av de läkare som kommenterar krönikan verkar tycka att något är fel, mer än patienten då. Ansvariga politiker och chefer har ett stort jobb framför sig när det gäller att förändra attityderna och strukturerna i vården. Klarar de inte det kommer kostnaderna för vården att skjuta i höjden och kvaliteten sjunka som en sten.

Uppdatering:

Jag behöver uppenbarligen förtydliga hur patienten i Andreas Lundgrens krönika borde ha behandlats från början. För det första borde hen alltså ha kommit till en öron-näs och halsläkare. Dessa är noga med att förutom, i bästa fall, lyssna på vad patienten berättar, verkligen undersöka vederbörande. Vilket är väldigt viktigt för en korrekt diagnos och behandling.

En öron-näs och halsläkare har också erfarenheten att bedöma om det är bakterie och även vilken/vilka det kan vara, eller om det är ett virus som är orsaken till att patienten är sjuk. På vårdcentralen måste den förste doktorn ha chansat med Kåvepenin. En noggrann doktor tar en bakterieodling om hen är osäker för att inte skriva ut penicillin i onödan.

En bra doktor frågar också om det här är återkommande besvär, i så fall kan det t.ex. vara allergi eller polyper som är orsaken till att patienten får återkommande bihåle- och öroninflammationer. När det gäller öronen kan det ju t.ex. vara hörselgångsinflammation också, vilket förstås en öron-näs och halsläkare ser. Däremot har det hänt att en doktor på en vårdcentral uppmanat sin patient att gå hem och tvätta öronen…

Sammanfattningsvis hade patienten fått bättre vård hos en öron-näs och halsläkare, troligen hade det räckt med ett besök, om det hade behövts ett återbesök ska hen givetvis träffa samma doktor. Både lidande och pengar hade kunnat sparas på det.

Kommentarer inaktiverade för Mer om vårdens förbättringspotential

Filed under Vård och omsorg

Men blev det här riktigt bra SLL???

Stockholms Läns Landsting har inte förlängt Cityakutens uppdrag att ha akutmottagning i kirurgi och medicin rapporterar bl.a. SVT Nyheter Stockholm. Mottagningen tar emot ca 18 000 besök om året och ligger bra till mitt i Stockholm. Antalet besök har sjunkit något, eftersom fler patienter söker sig till Närakut Haga vid Karolinska sjukhuset. Fördelen är förstås att den ligger nära sjukhuset om det visar sig att patienten behöver vård på den vanliga akutmottagningen. Men Cityakuten ligger å andra sidan, som jag redan skrivit, mitt i stan och är lätt att nå.

Det positiva är att ansvariga politiker har förstått att det behövs fler nivåer i vården och att Cityakuten har en bra modell som man inspirerats av. Men som så många gånger tidigare lägger man, i praktiken, ner en väl fungerande verksamhet innan ersättningen är på plats. Enligt SVT Nyheter Stockholm saknas fortfarande tio enheter…

Söker man på Närakut på 1177 visar träffarna vård av väldigt växlande kvalitet. Allt från en kvällsöppen vårdcentral till riktigt bra mottagningar som just Närakut Haga. Med tanke på krisen i slutenvården och på akutmottagningarna, jag talade nyligen med en ung sjuksköterska som sade ”bli inte sjuk eller skadad”!, så måste öppenvården hålla hög kvalitet och vara tillgänglig. Allt för att undvika att patienterna blir så sjuka att de måste söka sig till sjukhusen.

I det läget är det inte så begåvat att lägga ner en fungerande mottagning, i synnerhet inte när ersättarna som sagt inte finns på plats.

Kommentarer inaktiverade för Men blev det här riktigt bra SLL???

Filed under Vård och omsorg