Sommar med äldreforskaren Ingmar Skoog – tänkvärt om äldres situation

Det är inte alls tungt att lyssna till Sommar med äldreforskaren Ingmar Skoog. Hans lugna och empatiska redogörelser gör de obehagliga exemplen på ålderismen, hur illa äldre behandlas, möjliga att ta in. I alla fall för mig, men det tog ett tag för mig att smälta det som sades.

Ingmar Skoog berättar bl.a. om hur han och andra äldreexperter i början av coronapandemin försökte få politiker och Folkhälsomyndigheten att förstå att det är stor skillnad på en pigg 70-åring och en skör 90-åring på ett äldreboende. Utan framgång. Vilket ledde till att människor i onödan isolerade sig, trots att de som dog huvudsakligen var äldre på äldreboenden eller som hade hemtjänst.

Äldreboendena blev fängelser där de äldre ändå smittades med coronaviruset, av personalen, som inte hade kunskap och skyddsutrustning. Anhöriga hade ingen insyn och de äldre som blev sjuka fick alltför ofta bara palliativ vård. Ingmar Skoog förklarar sakligt att morfin, som ofta ordinerades, gör att patienten glömmer bort att andas. Här är han lite väl överslätande tycker jag. Nog förtjänar läkarna med ansvar för boendena mer kritik än ett överseende, det är klart att man vill göra något för att lindra patientens ångest. Det visade sig sedan att många äldre överlevde covid om de fick rätt vård. Men om man fick kurativ vård eller inte var ett lotteri.

För min del gjorde coronapandemin att jag bättre förstår de äldre som absolut inte vill till ett äldreboende. Det är svårt för boende och anhöriga att ha kontroll över vad som händer där. Även om det förstås finns boenden som fungerar väldigt bra.

En annan episod utspelade sig flera år innan coronapandemin och är ett exempel på att människor, inte minst vårdpersonal talar till äldre som om de vore barn. Men ännu värre, att det kan vara svårt för äldre att få vård även för allvarliga symtom. Den drabbade var Ingmar Skoogs pappa, också han läkare, som hade symtom på en hjärtinfarkt. Till att börja med var det svårt att få ambulanspersonalen att alls ta med pappan till sjukhus, ” det är ju så stökigt på akuten”. Men det gick och Ingmar Skoog anslöt där. Han konstaterar att en patient med misstänkt hjärtinfarkt ska direkt till hjärt-IVA, men här fick de i stället vänta i ett rum i flera timmar. När doktorn väl kom frågade denne om pappan var orolig för smärtan i bröstet. Här fick Ingmar Skoog ge sig till känna som läkare och redogöra för symtomen för att det skulle bli fart på läkaren på akuten. Allt gick till slut bra och pappan överlevde.

Nu har vi ju, som i stort sett alltid när det rör sjukvård, bara ena partens version. Man kan konstatera att vårdpersonalens berättelser ofta handlar om patienter som inte alls är sjuka utan bara behöver prata. Medan patientberättelserna berättar om svårt sjuka människor som i värsta fall nekas vård. Mer studier behövs alltså, för att få till en någorlunda rättvisande bild av verkligheten.

Det skrämmande är att om läkare som Ingmar Skoog har så svårt att få bra vård när de själva eller deras anhöriga blir sjuka, hur svårt är det då inte för oss andra? Utvecklingen går tyvärr emot att det är den kunnigaste och mest pålästa patienten får rätt vård. Eller den som i likhet med mig är skicklig på att leta upp riktigt bra läkare. Det handlar också om att bo i rätt region och faktiskt om att ha tur och råka stöta på rätt vårdpersonal.

Fler borde vara oroliga över situationen i sjukvård och omsorg.

8 av 10 vårdcentraler saknar geriatriker och andra brister i basvården

Björn Bragée som behandlar och kämpar för smärtpatienter skriver på Facebook om en dialog med Dag Larsson (S) där denne frågat efter samspelet med Försäkringskassan, dåligt enligt Bragée och primärvården, fungerar bra. Flera kommentarer motsäger dock det senare.

Alla patientgrupper kräver högre kompetens av primärvården och det enda rimliga sättet att möta detta skulle vara att anställa olika typer av specialister på vårdcentralerna, eller rent av att vårdcentraler har olika inriktningar. Jag provade att söka på barnläkare och geriatriker på vårdcentraler både på google och på 1177. Men det var magert med träffar. En av träffarna är en artikel i tidningen Senioren från 2019 som redovisar en undersökning som SPF Seniorerna i Stockholm PRO, SKPF Pensionärerna och RPG då hade gjort. 150 medlemmar hade granskat 130 vårdcentraler runtom i Stockholms län. Och det visar sig då att att bara två av tio vårdcentraler hade en geriatriker.

Eftersom jag inte fick några andra träffar så fick jag göra på ett annat sätt och valde att titta läkarkompetensen på vårdcentraler i Vasastan i Stockholm och i Solna/Sundbyberg. Det fanns flera som hade särskilda äldremottagningar, men vitsen med dessa är svår att förstå eftersom jag bara hittade en vårdcentral som hade en(!) geriatriker. Det är alltså samma allmänläkare där som på den vanliga vårdcentralen.

Äldremottagningarna verkar vara en del i den låtsaskompetenshöjning som tyvärr verkar vara primärvårdens svar på kravet på mer kunskaper. Där får väl hittepåtiteln familjeläkare sägas ingå, jag stötte på det på åtminstone en vårdcentral. Annars är ju specialistsjuksköterskor en del i låtsaskompetensen. Inget fel på specialistsjuksköterskor, men de ska arbeta i team med en läkare med specialistkompetens inom samma område. Det är skillnad på antal utbildningsår och inriktning mellan läkare och sköterskor och därför behövs båda kategorierna för att ge god vård.

Några vårdcentraler som hade barnläkare såg jag inte, men en som lyfte fram att man har en kvinnlig gynekolog.

Då och då stöter jag ändå på en belåten patient som faktiskt lyckats träffa på en läkare på vårdcentralen som är specialist på det patienten lider. Så de finns. Men det skulle vara bra om läkarnas kompetens var lätt sökbar, då kunde barnfamiljen välja att lista sig på en vårdcentral som har barnläkare, astmatikern på en vårdcentral där det jobbar en lungläkare osv. Så Sveriges Regioner och kommuner lägg in den sökfunktionen i 1177.se så att kompetensen ökar på riktigt i primärvården.

Tänk om sjukvården fungerade lika smidigt som tandvården…

De flesta kallas till tandläkaren för kontroll med jämna mellanrum. Händer det något akut ringer man och bokar en tid och får komma snabbt. Om inte ens tandläkare har tid finns det akuttandläkarmottagningar. Det hela flyter smidigt för de flesta av oss, en tillfällig anspänning som sedan glöms bort.

Tänk dig att tandvården var organiserad som sjukvården. Om något händer, t.ex. att en del av en lagning lossnar skulle du då först ringa till 1177 och rådgöra med en sjuksköterska. Kanske säger hen att du kan fila lite på den vassa kanten på det som är kvar av tanden med en nagelfil. När du sedan får värk i tanden hänvisas du till vårdcentralen, där du får träffa din fasta doktor, som kanske har gått en kurs om tandvård, kanske inte. Hen säger att det nog bara är att göra rent lite och täcka tanden med en fyllning. Hen gör det och den blir lite sned, läkaren på VC har ju inte så många instrument och maskiner som tandläkaren. Först när tanden blivit riktigt skadad får du remiss till en tandläkare och vid det laget måste den rotfyllas och förses med porslinskrona.

Ovanstående låter förstås helt vansinnigt, ingen skulle acceptera den tandvården. Däremot är det i stora drag så här sjukvården fungerar för den som inte har en sjukvårdsförsäkring.

Hur har det blivit så? Ja, tandvården betalar de allra flesta i stort sett själva, vilket gör att den har organiserats effektivt. Sjukvården däremot bekostas till stor del av regionerna och det tycks vara förklaringen till skillnaderna.

Det är lätt att tänka, men låt var och en betala sina besök själv så att vi äntligen kan få en effektiv sjukvård av god kvalitet. Det finns dock en hake, många har råd att betala för tandvård och sjukvård, men en relativt stor grupp klarar det inte. Hur löser man det dilemmat? Solidariska sjukvårdsförsäkringar? Sjukvårdspeng, baserad på ens hälsa att användas som patienten tycker ger bäst vård? Staten/regionen som ansvarig för en sjukvård som är mer individbaserad och varierad?

Äldre – fångar på sitt boende?

-Gå in på äldreboendet och hämta din covidsjuka släkting och kör hen till sjukhuset själv! Ungefär så löd ett par av kommentarerna i en tråd om vanmakten hos anhöriga till äldre som bara fått palliativ vård när de drabbats av covid 19. Men kan man göra det, eller är det så att de äldre nu i praktiken är fångar i sitt äldreboende? Helt beroende av personalens kompetens, engagemang och lust att lyssna på de äldre själva och de anhöriga. Anhöriga som genom sina besök inte bara muntrar upp den boende, utan kan hålla ett öga på verksamheten och larma om något inte är bra.

Jag har inte hittat några svar på frågan, men kan konstatera att Folkhälsomyndigheten den 14 juli gick ut med nya råd, att den som har antikroppar mot coronaviruset kan göra besök inomhus på äldreboenden. Vilket omedelbart verkar ha fått kommuner, t.ex. Vara kommun att skriva att de inte tänkte följa råden.  På vissa boenden får man besöka sina anhöriga utomhus, medan andra inte tar emot några besök alls. Det är en väldigt ojämlik sjukvård och omsorg som erbjuds i landet.

Yngve Gustafsson, den modige geriatriker jag ofta refererar till, intervjuades i Aftonbladet i slutet av maj. Han ger där ytterligare en förklaring till att boende på äldreboenden har så svårt att klara infektioner. De lider av näringsbrist:

”– Anledningen till att så många dör på äldreboenden är att ungefär 30 000 av de som bor där har så allvarlig näringsbrist och undernäring att de inte kan bilda antikroppar. Får de ett virus så dör de. Jag bearbetar en databas med 47 000 personer på äldreboenden i Sverige. Jag har svart på vitt att hälften lever efter två år, många lever efter fem år, säger han.”

Thomas Lidén avdelningschef på Socialstyrelsen tillbakavisar den kritiken, med att Socialstyrelsen gör löpande analyser av äldreomsorgen och att de äldre som bor på särskilda boenden är gamla och sköra. En reflektion är att om de fick flytta in i t.ex. ett servicehus tidigare och få gemenskap och god och näringsriktig mat kanske de inte skulle vara så sköra…

 

Elefanten i rummet gör att det brådskar med screening mot cancer

Det finns en stor elefant i rummet där sjukvården diskuteras. Den gör att larm från läkare, patientorganisationer m.fl. kan bli lite märkliga, eller snarare ofullständiga.

Ett exempel jag tagit upp tidigare är intervjun på SVT Nyheter med med intensivvårdsläkaren Håkan Kalzén som, med all rätt, var oroad över att patienter med covid 19 kom till sjukhuset sent eller för sent. Han uppmanar patienterna att vara mer uppmärksamma på symtom. Detta trots att han säkert vet att det inte är patienten som bestämmer när det är dags att åka till sjukhus.

I DN finns ett debattinlägg där cancerläkarna Roger Henriksson och Göran Edbom skriver om faran med fördröjningen av införandet av screening för olika typer av cancer. Runt 70 000 svenskar drabbas varje år av cancer och omkring 23 000 personer avlider årligen i någon form av cancer. Tidig upptäckt är avgörande för att cancern ska kunna botas eller gå att leva med. Socialstyrelsen har tillsammans med vårdens olika aktörer arbetat med att ta fram dessa screeningprogram, men Henriksson och Edbom anser, så vitt jag kan se med all rätt, att det går för långsamt.

I USA har man infört screening mot lungcancer, men det sker inte i Sverige trots att forskare visat att det är motiverat:

”En omfattande amerikansk studie i den ansedda medicinska tidskriften New England Journal of Medicine (N Engl J Med 2011; 365:395–409) liksom en europeisk studie, som även den nyligen publicerades i New England Journal of Medicine (N Engl J Med 2020; 382:503–513), visar att lungcancerscreening kan minska dödligheten i sjukdomen med cirka 20 procent hos högriskgrupper. Översatt till svenska förhållanden skulle lungcancerscreening kunna rädda 400–500 liv per år.”

Henriksson och Edbom lyfter också fram de regionala skillnaderna och de socioekonomiska. Låginkomsttagare har sämre chans än höginkomsttagare att få diagnos och behandling i tid. Men man resonerar inte om varför skillnaden finns. Inte heller om varför det nu är så bråttom med screeningprogram för så många cancerformer som möjligt. För det är det.

Här kommer elefanten i rummet in och det är förstås primärvården. En specialist på lungsjukdomar missar knappast en patient med lungcancer, men det gör däremot läkaren på vårdcentralen allt för ofta, och förstås andra cancerformer. Vilket en studie finansierad av Cancerfonden visat, jag har skrivit om den tidigare. Screening för cancer och andra sjukdomar är en betydligt bättre lösning än de checklistor för att fånga upp cancern tidigt som föreslås i studien. I synnerhet för de patienter som inte har tur eller snarare råd att kunna söka direkt till en specialist, besöket är ju numera ofta betalt extra av patienten. Där får de socioekonomiska skillnaderna en delförklaring.

Även de svårt covidsjuka patienterna i inledningen har i många, kanske de flesta, fall drabbats av elefanten i rummet. De har hänvisats fram och tillbaka mellan 1177 och vårdcentralen, som i den mån de haft öppet sagt, kom inte hit. Innan patienten slutligen blivit så dålig att ambulansen faktiskt tagit med hen till sjukhuset.

Frågan är varför så få offentligt vågar klaga på primärvårdens ofullkomlighet? Hur har de allmänläkare som deltar i vårddebatten så effektivt kunnat tysta kritiker? Många ser bristerna och försöker på olika sätt, som i exemplen ovan, föreslå förbättringar utan att förklara orsaken till att de behövs och brådskar. Den största förbättringen är förstås fler specialister, t.ex. på lungsjukdomar så att patienten kan få diagnos och behandling för det de lider av, oavsett om det är cancer eller, vilket är det vanligaste, något annat.

En skicklig läkare har inget behov av att raljera över patienter

Att raljera är ingen rättighet! är rubriken på en tänkvärd blogg som i sin tur bygger på en artikel i Aftonbladet. Artikeln tar upp en sluten Facebookgrupp för allmänläkare där alltför många ägnar sig åt att raljera över patienter, inte minst de som är långtidssjuka i covid-19. Aftonbladet har fått ta del av skärmdumpar och har också bett om kommentarer

”Bland annat får en av läkarna åkommorna uppkallad efter sig, efter ett inlägg från i våras i samma forum där personen förutspådde att det bara var en tidsfråga innan ”man möter sin första patient som påstår sig ha ’kronisk coronit’ eller ’corona typ II’ efter att ha googlat strunt i ngt forum”.

– Det finns inom min yrkesgrupp en samling humorlösa individer som är så innerligt osäkra på sig själva och sin omvärld att de får svårt att skilja humor från verklighet, skriver läkaren i ett längre svar på reaktionerna till Aftonbladet.”

”Den ofrivilliga eremiten” konstaterar i sin blogg att det här inte är något nytt, utan förekom när hen praktiserade som arbetsterapeut för 25 år sedan.

Det är knappast någon slump att raljerandet dyker upp i en fb-grupp för allmänläkare. På något sätt måste de hantera glappet mellan sina grunda kunskaper och de allt svårare sjuka patienterna de förväntas vårda.

Ett sätt är att kolla allt ett symtom möjligen kan bero på, ett annat att göra som ens pålästa patienter önskar, ett tredje är att bagatellisera symtom. Krämpa låter inte alls lika allvarligt som sjukdom t.ex. Det är väl i synnerhet den sista kategorin som raljerar över patienterna, man har ju redan avhumaniserat dem.

Säkerhetsventil??? Nej, det är faktiskt inte ok. För som den ofrivillige eremiten skriver i sin blogg ”En ofrivillig eremits dagbok” : ”du har valt ditt jobb, men jag har inte valt att bli sjuk”.

Som sagt jag är inte förvånad över att det är allmänläkare ( men inte alla förstås) som ägnar sig åt förlöjliga patienter. En specialist i ordets äkta betydelse har djupa kunskaper om t.ex. infektionssjukdomar och erfarenhet av många patienter. Med kunskap följer oftast ödmjukhet, enligt min erfarenhet. De duktigaste och mest erfarna läkare jag mött har också varit de mest lyssnande och respektfulla mot mig som patient. De är experter på det medicinska, ingen tvivlar på det, men jag är expert på hur det känns. På det sättet möts läkare och patient som jämlika med ett gemensamt mål, jag ska bli frisk eller i alla fall friskare.

Primärt i vården – som man frågar får man svar

Vilken vård föredrar svenskarna? En fast läkare på vårdcentralen, kort väntetid på vårdcentralen eller delaktighet i sin vård på vårdcentralen svarar Myndigheten för vård och omsorgsanalys. Dock utan att tala om att några andra alternativ att välja på inte fanns i enkäten som den utvalda gruppen fick besvara.

Delaktighet, som nämns som viktigt, förstår jag av sammanhanget i rapporten är det som många personer beskriver. De har själva tagit reda på vad deras symtom troligen beror på, vilka prov som behöver tas och undersökningar som ska göras. Om de möter en doktor på VC som följer deras förslag så är chansen hyfsat bra att de blir friska eller bättre inom någorlunda rimlig tid. Självklart är det viktigt för dem. Tyvärr tänker de inte ens på alternativet att doktorn ska veta vad som är fel eller hur man tar reda på det. Dessa har trots allt en lång utbildning och hög lön.

Medicinsk kvalitet brukar inte mätas i primärvården, här har man dock frågat om det är viktigt att personalen har goda kunskaper om ens sjukdom och ”bara” 68% svarar att det är mycket viktigt, jämfört med att 86% tycker att det är mycket viktigt att bli lyssnad på och förstådd. Det är lite sorgligt att den sistnämnda frågan ens ska behöva ställas tycker jag, med bakgrund som patient hos specialister. En skicklig läkare är ganska självgående. Som patient berättar man efter bästa förmåga hur man mår. Doktorn förstår och räknar sedan med hjälp av sin kunskap och erfarenhet oftast ut vad som är fel, eller vilka undersökningar som behöver göras.

Det framgår också att högutbildade i högre utsträckning har en fast kontakt på en specialistmottagning, vilket tyvärr inte kopplas ihop med att den gruppen generellt har god hälsa.

Studier om hur primärvården ska bli bättre, om den alls kan bli det, är ju inte så mycket värda om man inte också undersöker varför människor söker sig till andra alternativ. Vad är skälet till att så många använder appläkare? Är det i första hand för att dessa är bra, eller för att primärvården är dålig? Varför väljer så många att betala extra för sjukvården genom en sjukvårdsförsäkring? Varför lägger så många människor pengar på att besöka mer eller mindre seriösa alternativmedicinare i stället för primärvårdens allmänmedicinare?

En person jag nyligen talade med hade haft symtom som kunde bero på covid-19. Testet på VC var negativt och personen lämnade vårdcentralen med samma smärtor som när hen kom dit. Det var ju bra att de kollade, sade hen på väg bort från mig. Det hade varit ännu bättre om du hade fått rätt diagnos hojtade jag. Jo visst, blev responsen som om personen inte ens tänkt på det alternativet. Hen sökte sig i stället till en alternativbehandlare av det mer seriösa slaget och blev så vitt jag vet bra.

Läkare larmar-covidsjuka patienter kommer för sent till sjukhus

Jo, jag hade rätt när jag i en tidigare blogg misstänkte att människor blivit onödigt sjuka i covid-19 för att de inte fått tillräcklig vård i tid. SVT-Nyheter har intervjuat Håkan Kalzén, verksamhetschef för anestesikliniken på Södertälje sjukhus. Nästan var femte patient som kommer till intensiven, sövs och intuberas i stort sett direkt, vilket betyder att de har hunnit bli väldigt sjuka innan de kommer till sjukhus.

”Många covidpatienter drabbas av dold syrebrist, så kallad tyst hypoxi, ett fenomen som gör att de verkar piggare och friskare än de är.

Blodproppar är ett annat vanligt symtom och patienter behöver få förebyggande behandling i tid.

Läkare och patienter som SVT har talat med vittnar om fall där vårdpersonal har missbedömt situationen och därför uppmanat svårt sjuka patienter att stanna hemma.”

Vårdpersonalen som gjort missbedömningarna återfinns i första hand på 1177 och på vårdcentralerna. En person skriver på Facebook som kommentar till inslaget att vårdcentralerna ”sitter som en propp” i vägen för att komma till sjukhus. Andra vittnar om uppmaningar om att stanna hemma och ta alvedon.

Problemet är att kompetensen är alldeles för låg hos personalen i primärvården och hos 1177. I den mån det alls gått att nå dem. Viruset må vara nytt, men man ska känna igen en sjuk patient när man ser en. Och understödjande behandling som luftrörsvidgande läkemedel och hostmedicin finns ju att tillgå. Det är ingen slump att astmatiker med en välbehandlad sjukdom klarat coronaviruset riktigt bra.

Användbar lathund för misstänkt cancer

Material som riktar sig till läkare i primärvården kan så gott som alltid användas av patienterna. Så också en lathund för att upptäcka cancer i primärvården som onkologen och allmänläkaren Marcela Ewing tagit fram och som finns på Regionalt cancercentrum västs webbplats.

Här kan man gå in på olika symtom t.ex. blödning, var det blöder, ytterligare symtom och inte minst viktigt, ytterligare utredning. Eftersom tid är en viktigt faktor när det gäller upptäckt av cancer, är det smart att läsa kolumnen längst till höger. Där kan man se om det rör en specialist man kan söka direkt till t.ex. en hudläkare om det är huden som blöder. Då slipper man omvägen över vårdcentralen. Även de standardiserade vårdförloppen, som jag också nämnt tidigare, är användbara för patienterna.

Den som är hänvisad till primärvården behöver själv veta så mycket som möjligt, det har jag förstått av dem som går där. Annars är risken stor att det blir fel och för en del sjukdomar, som cancer, är avvaktan och felbehandlingar ödesdigert ur patientens synvinkel.

I sociala media har det den senaste tiden dykt upp flera inlägg med budskapet att 70 % av alla cancer upptäcks i primärvården. Ibland med tillägget att den första misstanken fattats i primärvården. Det underliggande budskapet är, ge oss mer pengar så upptäcker vi alla. Man bygger resonemanget på den studie, av Marcela Ewing som jag nämner i inledningen gjort för Cancerfonden.

Egentligen är uppgifterna rätt ointressanta, äldre personer som ofta får cancer har sällan något annat alternativ än primärvården. Så att misstankarna om cancer uppstår där är inte så konstigt. Det kunde vara intressant med en studie om hur många som upptäcks av läkare som arbetar med försäkringspatienter, där man återfinner yngre personer.

Det viktiga är i stället hur lång tid som går mellan första vårdkontakt och cancerdiagnos. Där visar en sökning på nätet att det har även media förstått, däribland Aftonbladet. De skriver om studien under rubriken Få cancerfall upptäcks på vårdcentraler. I själva verket går det i genomsnitt sex månader och sex besök på VC innan läkaren fattar misstanke om cancer. Det tar på tok för lång tid anser alla intervjuade i artikeln. Läsaren inser också att mer resurser i form av fler allmänläkare inte är lösningen. I artikeln föreslås i stället algoritmer som går igenom journalerna och sorterar ut patienter där man kan misstänka cancer. Och skickar dem till en lämplig specialist t.ex.en hudläkare vill jag tillägga. Lathundarna är ett annat sätt att överbrygga bristen på kunskap på vårdcentralerna. Men kanske är de mest användbara för patienterna.

Lösningen är förstås att patienten snabbt kommer till en läkare som har erfarenhet av t.ex. hud (eftersom jag nu tagit det som exempel) och inte bara kan utesluta sjukdomar utan också ställa rätt diagnos och ge rätt behandling.

Patient valsade runt i vården – dog av hjärtinfarkt

Rubriksättning kan vara intressant. Den tragiska historien om en patient i Blekinge som avled av en hjärtinfarkt har refererats i flera tidningar bl.a. Aftonbladet. Rubrikerna har då lyft fram att det första ekg:t som togs på patienten feltolkades. Jag skulle säga att det är rundturerna i sjukvården som gjorde att patienten inte kunde räddas. Men vi tar det från början, så gott det låter sig göras. För vad som egentligen hänt är på många punkter oklart.

Patienten hade först vid två tillfällen ringt SOS-Alarm för vaga symtom från bröstet och illamående. Det är oklart hur SOS-Alarm agerade, förmodligen inte alls första gången patienten ringde. Ett ekg gjordes, frågan är var? På akutmottagningen, i ambulans eller på en vårdcentral? Vem bedömde det? En akutläkare, AT- eller ST-läkare, som ofta utgör en stor del av personalen på akuten, eller en allmänläkare? Fel blev det i alla fall och patienten fick inte stanna på eller alls komma till sjukhuset.

Sedan kommer patienten till ”sin” vårdcentral. Varför hen hänvisades dit när hen uppenbarligen är så dålig att läkaren där bestämmer sig för att göra ytterligare ett ekg kan man undra? Ekg:t tolkas dock rätt och patienten förs till sjukhus med ambulans där hen avlider. Händelsen är anmäld till IVO.

Tidningarnas redaktörer uppfattar tydligen att det största problemet är det feltolkade ekg:t. Har det gjorts på akuten kan jag hålla med om det. Annars är ju felet att patienten hade så svårt att få hjälp och hänvisas runt tills det är för sent, vilket tyvärr blir allt vanligare. Patienter med bröstsmärtor ska till akuten och ingen annanstans. Nu hamnar fler och fler istället på vårdcentralen och konsekvensen kan som här bli ödesdiger.