Etikettarkiv: inkompetens

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

De politiska partierna verkar så här långt vara eniga om att satsa på primärvården på sjukhusens bekostnad. Därför har jag försökt få fram vilken utbildning allmänläkarna egentligen har. Men det har visat sig vara väldigt svårt att t.ex. få veta hur mycket barnmedicin de läser, för att ta en patientgrupp de möter ofta. Ett svar jag fick var 12 veckor, men en annan allmänläkare skrev att det är vad alla blivande läkare läser under grundutbildningen. På detaljerade frågor om specialisttjänstgöringens (ST) längd och innehåll får jag undvikande svar.

Jag har lyckats hitta Socialstyrelsens målbeskrivningar för de olika ST-inriktningarna och när jag går igenom den för allmänläkare blir de vaga uppgifterna i olika diskussionstrådar begripliga. Upplägget är väldigt allmänt för att inte säga luddigt och om jag fortsätter att ta barnmedicin som exempel kan man på s. 191 i pdf:en läsa följande:

Delmål c6
Utbildnings-aktiviteter Uppföljning
Den specialistkompetenta läkaren ska
– behärska hälso- och sjukvårdsarbete för barn och ungdomar
– kunna identifiera och handlägga barn som misstänks fara illa
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller
handlägger sådana ärenden.
Intyg om genomförda
utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera vårdenheter med mottagningsverksamhet inom primärvården.
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Deltagande i en eller flera kurser
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av kursledare eller handledare
Allmänna råd
Teoretiska studier
Innebär detta att den blivande allmänläkaren i alla fall tillbringar lite tid på ett barnsjukhus? I bästa fall, men av allmänläkaren Karin Träff Nordströms inlägg på Distriktsläkare.com att döma så kan hen lägga i stort sett all tjänstgöring på en vårdcentral. Därav rubriken, blind leder blind, eftersom det då innebär att handledaren är en läkare med grunda kunskaper i barnmedicin. Det här gäller givetvis andra specialistområden också.
Intressant är två av de saker som Träff Nordström anser att den blivande allmänläkaren ska lära sig är:
”den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!” och ”De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem.”
När jag läser det blir mina egna och andras erfarenheter av att inte bli friskare av att besöka VC begripliga. Likaså att det allt för ofta krävs tuff argumentation från patienten för att få den välbehövliga remissen till en specialist. Politiker och andra ansvariga borde i sin tur fundera på sambandet mellan att allt fler patienter hänvisas till primärvården och ökade kostnader för sjukvård och sjukskrivningar. Det är kostsamt med patienter som hinner bli ”de allra svårast sjuka” innan de får rätt vård.

Kommentarer inaktiverade för Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

Under Vård och omsorg

Nytt fall av mässling- varför upptäcktes det inte tidigare?

Ytterligare ett barn med mässling har upptäckts i Stockholm och bl.a.  SVT nyheter Stockholm och Dagens Nyheter tar upp fallet. En viktig detalj som ingen ägnar någon särskild uppmärksamhet är att barnet redan innan hen kom till akuten varit på två vårdcentraler skriver DN medan SVT nöjer sig med att skriva öppenvårdsmottagningar. Läkarna på dessa vårdcentraler, jag utgår faktiskt från att det är där familjen varit, har alltså missat symtomen på mässling. Detta trots att det nu har förekommit flera fall på senare år och informationen om symtomen borde ha gått ut till all vårdpersonal.

Men vad kan man egentligen begära av en läkare som har 12 veckor barnmedicin i sin utbildning och därefter sannolikt mest haft äldre bland sina patienter?! Det slog mig att på den här nivån går det faktiskt tillämpa Måns Roséns rapport ”Träning ger färdighet” som fått mycket kritik bl.a. i Dagens Medicin. Har man, som allmänläkarna, duttat med olika ämnen i vidareutbildningen är till att börja med kunskaperna otillräckliga. Inte blir det bättre av att man sedan får för lite träning på i det här fallet barnmedicin. Konsekvensen ser vi här i att smittspridningen av en allvarlig sjukdom blir onödigt omfattande för att den första läkaren missade att ställa rätt diagnos och remittera vidare.

Att satsa på en återgång till barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC och primärvårdsmottagningar är en investering som jag är övertygad om snabbt skulle betala sig både ekonomiskt och när det gäller hälsan.

Kommentarer inaktiverade för Nytt fall av mässling- varför upptäcktes det inte tidigare?

Under Vård och omsorg

Barn och gamla under samma tak?

Sven Britton, professor i infektionssjukdomar, ledamot av Äldrenämnden i Stockholms kommun och socialdemokrat, har skrivit en debattartikel i DN som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen när jag läste den. Inte så att jag har något emot att olika generationer träffas i vardagen, vilket Britton hävdar att de inte gör nuförtiden. Jag rekommenderar honom till att börja med ett besök på valfri förskola när det är dags för hämtning, för att nyansera sin bild. Det brukar vara gott om far-och morföräldrar där då.

Sven Britton skriver vidare att ”I Sverige har behovet av platser i vård och omsorgboenden för gamla minskat de sista 20 åren och många platser har till ganska betydande kostnad stått tomma långa tider då man inte vågat avveckla om nya tider skulle komma”.

Detta påstående är det mest oroande i hela artikeln, eftersom Britton är ledamot i äldrenämnden och i det fallet borde veta bättre. Det är inte behoven som har minskat, utan möjligheterna att få en plats. I äldreomsorgen finns den ”grindvaktsfunktion” som en del allmänläkare längtar efter i primärvården och som övriga borde protestera mot. Det finns många belägg för det, jag hittade ett inslag på SVT som handlar om situationen i just Stockholm. 32 000 platser försvann i äldreboenden i Sverige under 2000-talet.

– ”I dag tvingas många äldre slåss i domstol för att komma in på äldreboende. Och det kan bli utdragna processer för de gamla och deras anhöriga”, säger Mats Thorslund som är professor i socialgerontologi.

Hur många har inte fått höra ”vi provar hemma först” när deras äldre släktingar ska skrivas ut från sjukhus?

De som får plats på ett boende idag är alltså väldigt dåliga och frågan är hur roligt det blir för förskolebarnen att träffa dem som Sven Britton påstår och vice versa? För att det ska vara en god idé krävs att man återskapar servicehusen där hyfsat pigga pensionärer kan flytta in.

Brittons förslag om att kombinera äldreboenden med studentboenden är ännu mer verklighetsfrämmande, förstår var och en som bott under samma tak som tonåringar och unga vuxna. Dygnsrytm, musiksmak åsikt om vad som är lämplig volym skiljer sig helt mellan äldre och ungdomar.

 

Kommentarer inaktiverade för Barn och gamla under samma tak?

Under Vård och omsorg

Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Missa inte Dokument inifråns miniserie Den stora sjukhusstriden där konsekvenserna av rikspolitikernas sjukvårdspolitik blir tydliga. Man beställer en utredning som ska komma med förslag på hur den högspecialiserade vården kan utvecklas och får den undermåliga rapporten Träning ger färdighet . Där det, baserat på ett felaktigt statistiskt underlag, påstås att 500 patienter per år dör därför att kirurgerna är för otränade. Det finns uppenbarligen inget i antalet rapporterade vårdskador som stödjer detta.

Västerviks sjukhus är exempel på ett mindre sjukhus som har förlorat en del ingrepp där de hade goda resultat. Seriens hjältar är de sympatiska kirurgerna Magnus och Mehmet som förklarar hur centraliseringen påverkar t.ex. akutvård och förlossningsvård. De planerade operationerna är nödvändiga just för att kunna klara akuta skador och sjukdomar. Man kan utgå från att dessa (olyckor och sjukdomar) inte inte tar hänsyn till vilka behandlingar som får göras på närmaste sjukhus…

I serien visas också hur patienterna konkret drabbas av längre väntetider och resvägar, något som för en cancerpatient kan vara ödesdigert.

Rikspolitikerna som intervjuas hävdar däremot, med hänvisning till den (missvisande) rapporten att centraliseringen är nödvändig för att rädda liv. Det vill säga fram till felen avslöjas, då verkar Annika Strandhäll, som är ansvarig minister, uppriktigt skakad. Vi kan bara hoppas att hon genast startar en kursändring.

Så å ena sidan är rikspolitikerna noga med träning och kunskap men i andra änden av vårdkedjan är det tvärtom. Man vill styra fler patienter till primärvården där allmänläkare ska dutta med allt mer som de faktiskt har väldigt lite utbildning för. Ska man göra allt möjligt får man heller ingen vidare träning på enskilda sjukdomar och skador. Vilket ju enligt politikerna är så viktigt…

Vi går alltså mot en vård med en väldigt låg och en väldigt hög nivå och allt mindre däremellan. Det slog mig att vårdcentralerna tyvärr kommer att förse den högteknologiska vården med ”de svårast sjuka patienterna” p.g.a. fel diagnoser och behandlingar. Ambitiösa allmänläkare får allt svårare att hitta öppenvårdsmottagningar att remittera patienter till.

Som jag skrivit tidigare är det ”mellannivån” man bör satsa på, och där ingår givetvis även de små och medelstora sjukhusen, för att spara pengar och lidande.

Sedan måste vissa ingrepp och behandlingar koncentreras för att det gäller så få patienter per år, men det har ingen i serien invändningar mot.

Kommentarer inaktiverade för Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Under Vård och omsorg

Hur kompetent måste en patient vara?

Allmänläkarna översvämmar vårddebatten med krönikor, debattartiklar osv. Jag undrar ofta var specialisterna är, de vars kunskaper det verkligen vore intressant att ta del av. Jobbar de i stället för att skriva, är de oroliga för att få ännu fler patienter om de syns i media, eller får de helt enkelt inte in sina bidrag?

I en krönika i Dagens Medicin frågar sig distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors hur hon ska bemöta en patient som har en farlig sjukdom men som inte vill ta medicinen hon ordinerat. Han säger att han inte mår bra av dem. Oklart om det är av mediciner i allmänhet, eller just den som behövs nu.

Till att börja med kan man fråga sig om en patient med en allvarlig sjukdom alls ska vara på vårdcentralen. Det är knappast där patienten känner sig trygg och därmed tillitsfull.

Men nu är patienten där och då  skulle man kunna tänka sig att doktorn frågar på vilket sätt det inte känns bra? Kanske finns det ett annat fabrikat att prova, (jodå känsliga patienter märker skillnaden), eller rent av ett annat läkemedel? Gör upp om att prova en medicin och fungerar det inte, så ska patienten höra av sig. Upplys patienten om att vi alla reagerar olika på mediciner och att det kan ta ett tag att hitta den rätta.

I stället frågar Katarina Stolt Simberg vad patienten själv har för tankar om hur hans hälsa ska förbättras? En fråga som kan ställas till en påläst och kompetent patient. Men generellt vill nog de flesta patienter känna att doktorn vet vad som är fel och har en plan. Den aktuella patienten reagerar precis så, med att svara att det ska väl du veta.

Det hela slutar med att Katarina Stolt Simberg säger att hon hör av sig om några dagar för att höra hur patienten mår. Tja, det är många patienter som får svaret, vi avvaktar. Det är sällan ett bra svar, troligen inte i det här fallet heller.

Det skulle var väldigt spännande att läsa hur, i synnerhet en av ”mina” doktorer hade hanterat situationen som beskrivs i krönikan. Om den alls uppstod. Men jag tvivlar på att han har tid att skriva krönikor.

Kommentarer inaktiverade för Hur kompetent måste en patient vara?

Under Vård och omsorg

Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Uppdatering

Nej så lätt gick det inte. Det räcker inte med att gå till en specialistmottagning, utan man måste som patient försäkra sig om att det är en bra specialist man kommer till. I det här fallet var två av läkarna jag mötte på mottagningen inte tillräckligt kunniga. Att täcka skadan jag hade på fingret gjorde den bara sämre. På tredje försöket när såret gått upp kom jag till en kompetent hudläkare, som också kände sina begränsningar. Hon sade direkt att det här är inget vi ska hålla på med, utan skrev en remiss till en handkirurg. Där har jag nu varit och väntar på tid för operation.Vilket tyvärr tar betydligt längre tid än i t.ex. Tyskland.

Så slutsatsen är att man bör vara avvaktande mot läkare man inte känner till och sedan har jag en gång för alla lärt mig att fingrar och händer är det handkirurger som ska behandla.

//Anneli

Jag har sparat pengar åt landstinget och tid och pengar åt mig själv igen. I stället för att gå omvägen via en vårdcentral bokade jag tid direkt på en hudläkarmottagning. Mer besparingar hade det blivit om doktorn jag mötte redan vid första besöket frågat sin erfarnare kollega om råd. Nu blev det ett lite onödigt återbesök då lämplig behandling bestämdes. Ingen större skada är skedd, bara en fördröjning och en kostnad som hade kunnat undvikas.

Men det är ingenting mot det en patient nyligen berättade om alla hens turer fram och tillbaka mellan husläkaren och sjukhuset. Patienten fick efter, ett för mig, okänt antal besök hos husläkaren, en remiss för en undersökning på en specialistmottagning och i samband med det bara ett kort samtal med doktorn som gjort den. I stället fick patienten boka en tid hos husläkaren som skulle förklara vad som framkommit och skriva ut den medicin specialisten ordinerat som ett första steg i behandlingen. Därefter ska husläkaren skriva ytterligare en remiss till specialistmottagningen där det framgår att hen vill att patienten utreds ytterligare, vilket var vad specialisten föreslog. Patienten väntar nu på att remissen ska skickas och utredningen ska fortsätta och att det så småningom leder till att hen blir frisk.

Här skulle det, med ett lämpligt dataprogram och siffror för vårdkostnader, gå att göra en video där summan för varje insats visas, gärna med ett kassaklirr. Det är inte helt lätt att googla fram totalpriset på insatser i vården men jag hittade i alla fall en aktuell sammanställning på ersättning för utomlänsvård som ger en uppfattning om vilka belopp det rör sig om. Ett besök hos läkare i primärvården ersätts med 1900 kr, priset på besök hos specialister på sjukhus varierar från 1700 kr till 4100 kr. Jag kan tyvärr inte se några priser på besök hos specialister utanför sjukhusen.

En vård som är  organiserad så att många patienter valsar fram och tillbaka mellan vårdcentral och specialistvård. Där mängder av remisser och remissvar ska skrivas, förutom då den vanliga journalföringen, kan inte vara annat än ineffektiv och med skenande kostnader.

Kaoset illustreras riktigt bra i distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors krönika i Dagens Medicin. När läsaren väl kommit över den första förvirringen över vad det hela handlar om, man ska bara använda metaforer om man behärskar det, ges ett åskådligt exempel på hur situationen i vården är. Svårt sjuka patienter som inte doktorn på långa vägar har kompetens för ska tas om hand, den stora mängden patienter är de som Katarina Stolt Simfors inte borde vara där, men tar upp tid för de som skulle behöva vård. I vissa fall kan det säkert stämma, men i många fall är det säkert patienter som, sas hamnar under under doktorns radar, och skulle behöva kompetent hjälp men inte får det. Inte förrän de blivit riktigt dåliga och då är vi tillbaka till den patient jag beskriver ovan.

 

Kommentarer inaktiverade för Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Under Vård och omsorg

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

Kommentarer inaktiverade för Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Under Vård och omsorg