Tag Archives: inkompetens

Hur kompetent måste en patient vara?

Allmänläkarna översvämmar vårddebatten med krönikor, debattartiklar osv. Jag undrar ofta var specialisterna är, de vars kunskaper det verkligen vore intressant att ta del av. Jobbar de i stället för att skriva, är de oroliga för att få ännu fler patienter om de syns i media, eller får de helt enkelt inte in sina bidrag?

I en krönika i Dagens Medicin frågar sig distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors hur hon ska bemöta en patient som har en farlig sjukdom men som inte vill ta medicinen hon ordinerat. Han säger att han inte mår bra av dem. Oklart om det är av mediciner i allmänhet, eller just den som behövs nu.

Till att börja med kan man fråga sig om en patient med en allvarlig sjukdom alls ska vara på vårdcentralen. Det är knappast där patienten känner sig trygg och därmed tillitsfull.

Men nu är patienten där och då  skulle man kunna tänka sig att doktorn frågar på vilket sätt det inte känns bra? Kanske finns det ett annat fabrikat att prova, (jodå känsliga patienter märker skillnaden), eller rent av ett annat läkemedel? Gör upp om att prova en medicin och fungerar det inte, så ska patienten höra av sig. Upplys patienten om att vi alla reagerar olika på mediciner och att det kan ta ett tag att hitta den rätta.

I stället frågar Katarina Stolt Simberg vad patienten själv har för tankar om hur hans hälsa ska förbättras? En fråga som kan ställas till en påläst och kompetent patient. Men generellt vill nog de flesta patienter känna att doktorn vet vad som är fel och har en plan. Den aktuella patienten reagerar precis så, med att svara att det ska väl du veta.

Det hela slutar med att Katarina Stolt Simberg säger att hon hör av sig om några dagar för att höra hur patienten mår. Tja, det är många patienter som får svaret, vi avvaktar. Det är sällan ett bra svar, troligen inte i det här fallet heller.

Det skulle var väldigt spännande att läsa hur, i synnerhet en av ”mina” doktorer hade hanterat situationen som beskrivs i krönikan. Om den alls uppstod. Men jag tvivlar på att han har tid att skriva krönikor.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Uppdatering

Nej så lätt gick det inte. Det räcker inte med att gå till en specialistmottagning, utan man måste som patient försäkra sig om att det är en bra specialist man kommer till. I det här fallet var två av läkarna jag mötte på mottagningen inte tillräckligt kunniga. Att täcka skadan jag hade på fingret gjorde den bara sämre. På tredje försöket när såret gått upp kom jag till en kompetent hudläkare, som också kände sina begränsningar. Hon sade direkt att det här är inget vi ska hålla på med, utan skrev en remiss till en handkirurg. Där har jag nu varit och väntar på tid för operation.Vilket tyvärr tar betydligt längre tid än i t.ex. Tyskland.

Så slutsatsen är att man bör vara avvaktande mot läkare man inte känner till och sedan har jag en gång för alla lärt mig att fingrar och händer är det handkirurger som ska behandla.

//Anneli

Jag har sparat pengar åt landstinget och tid och pengar åt mig själv igen. I stället för att gå omvägen via en vårdcentral bokade jag tid direkt på en hudläkarmottagning. Mer besparingar hade det blivit om doktorn jag mötte redan vid första besöket frågat sin erfarnare kollega om råd. Nu blev det ett lite onödigt återbesök då lämplig behandling bestämdes. Ingen större skada är skedd, bara en fördröjning och en kostnad som hade kunnat undvikas.

Men det är ingenting mot det en patient nyligen berättade om alla hens turer fram och tillbaka mellan husläkaren och sjukhuset. Patienten fick efter, ett för mig, okänt antal besök hos husläkaren, en remiss för en undersökning på en specialistmottagning och i samband med det bara ett kort samtal med doktorn som gjort den. I stället fick patienten boka en tid hos husläkaren som skulle förklara vad som framkommit och skriva ut den medicin specialisten ordinerat som ett första steg i behandlingen. Därefter ska husläkaren skriva ytterligare en remiss till specialistmottagningen där det framgår att hen vill att patienten utreds ytterligare, vilket var vad specialisten föreslog. Patienten väntar nu på att remissen ska skickas och utredningen ska fortsätta och att det så småningom leder till att hen blir frisk.

Här skulle det, med ett lämpligt dataprogram och siffror för vårdkostnader, gå att göra en video där summan för varje insats visas, gärna med ett kassaklirr. Det är inte helt lätt att googla fram totalpriset på insatser i vården men jag hittade i alla fall en aktuell sammanställning på ersättning för utomlänsvård som ger en uppfattning om vilka belopp det rör sig om. Ett besök hos läkare i primärvården ersätts med 1900 kr, priset på besök hos specialister på sjukhus varierar från 1700 kr till 4100 kr. Jag kan tyvärr inte se några priser på besök hos specialister utanför sjukhusen.

En vård som är  organiserad så att många patienter valsar fram och tillbaka mellan vårdcentral och specialistvård. Där mängder av remisser och remissvar ska skrivas, förutom då den vanliga journalföringen, kan inte vara annat än ineffektiv och med skenande kostnader.

Kaoset illustreras riktigt bra i distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors krönika i Dagens Medicin. När läsaren väl kommit över den första förvirringen över vad det hela handlar om, man ska bara använda metaforer om man behärskar det, ges ett åskådligt exempel på hur situationen i vården är. Svårt sjuka patienter som inte doktorn på långa vägar har kompetens för ska tas om hand, den stora mängden patienter är de som Katarina Stolt Simfors inte borde vara där, men tar upp tid för de som skulle behöva vård. I vissa fall kan det säkert stämma, men i många fall är det säkert patienter som, sas hamnar under under doktorns radar, och skulle behöva kompetent hjälp men inte får det. Inte förrän de blivit riktigt dåliga och då är vi tillbaka till den patient jag beskriver ovan.

 

Kommentarer inaktiverade för Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Filed under Vård och omsorg

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

Kommentarer inaktiverade för Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Filed under Vård och omsorg

Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Svensk sjukvård har mycket att vinna på att börja arbeta genomtänkt och strukturerat. En förhållandevis enkel åtgärd som att schemalägga så att patienten alltid träffa samma doktor borde vara en självklarhet. Men vi är säkert flera som har stött på vårdpersonal som varit oförstående när man bett dem lägga återbesök hos den doktor man var hos förra gången.

Den pensionerade professorn och ortopeden Leif Ryd pläderar för lite mer komplicerade förändringar i sitt inlägg på DN.Åsikt. För att inte cancerpatienter ska behöva vänta orimligt länge på behandling föreslår Leif Ryd följande upplägg, som finns på bl.a. Mayokliniken och Cleveland Clinic I USA :

”Gör ett sammanhållet lag bestående av till exempel mottagande läkare, ett tumörteam av olika specialister, en röntgen (MR eller CT) resurs, ytterligare utredande resurser och en operationsresurs, i princip. Dessa har en rad planerade tider utsatta: besök dag ett, utredning med röntgen etc. dag två, teamkonferens dag tre och operation dag fyra. I princip.”

Som det nu är står cancerpatienterna i en kö för MR-röntgen och en annan kö för operation osv. Det säger sig ju självt att det är ett ineffektivt sätt att arbeta. Dessutom är det riskabelt eftersom patienten får ta ett stort ansvar. Det kan t.ex. gälla att säga ifrån om kallelsen till strålbehandling kommer för nära inpå cellgiftsbehandlingen.

Politikerna borde ge, i första hand, sjukhusen i uppdrag att leta efter möjliga effektiviseringar och glöm då inte att ta med patienter i processen. Vi kan inte ha undermålig och dyr vård i ett så utvecklat land som Sverige.

 

Kommentarer inaktiverade för Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Filed under Vård och omsorg

Ansvar för det man gör och det man inte gör

Utredningen mot kirurgen Paolo Macchiarini läggs ner rapporterar bl.a SVT Nyheter, detta trots att det inte råder någon tvekan om att Macchiarini varit oaktsam enligt kammaråklagare Anders Tordai. Ett av problemen har varit att de läkare som deltagit i operationerna och eftervården haft olika uppfattningar, det gjorde det omöjligt att väcka åtal. Dagens Medicin har intervjuat några läkare för att få deras syn på saken och det är uppenbarligen så att patientens position är svag och har varit det en lång tid. Så här säger Kjell Asplund, professor och tidigare utredare av strupoperationerna på Karolinska universitetssjukhuset, som har stor erfarenhet av fall där sjukvården hamnar i kollision med juridiken:

– Jag är inte överraskad. Under min tidigare tid som ansvarig för tillsynen på Socialstyrelsen hände det att vi polisanmälde i vårt tycke väldigt grava brott mot patientsäkerheten. Men det var mycket svårt att få gehör för detta från juridiskt håll. Här kommer patientsäkerhetsfrågor inom sjukvården i kollision med juridiken.”

Det är uppenbart att patienternas säkerhet behöver stärkas och det kan och behöver troligen göras på flera sätt. Ett är att öka det personliga ansvaret för vårdpersonal och då inte bara för vad man gör, utan också för vad man inte gör.  Som jag skrivit flera gånger tidigare är det inte de stora, uppmärksammade misstagen som står för de stora kostnaderna, utan de många mindre. Jag talar om alla patienter som gör onödigt många läkarbesök för att det inte blir rätt vid det första. I värsta fall har det blivit så dåliga att de måste läggas in på sjukhus. Patienter som riskerar att bli sjukskrivna längre därför att den rätta diagnosen och behandlingen dröjde. Det är där de stora kostnaderna för vård och sjukskrivningar ligger. För att inte tala om lidandet för enskilda.

Så mer personligt ansvar och kännbara påföljder för vårdpersonal som är inkompetent, slarvar eller bara inte bryr sig. Givetvis måste de ha en organisation och resurser som möjliggör ett bra jobb, för det förstnämnda kan säkert det ökade ansvaret bidra till en snabbare förbättring.

Kommentarer inaktiverade för Ansvar för det man gör och det man inte gör

Filed under Vård och omsorg

Mer om vårdens förbättringspotential

Jag fortsätter det som verkar bli en serie med möjliga förbättringar i vården, ändringar som kan spara både pengar och lidande om man genomför dem.

Häromdagen talade jag med en patient som suckade över att hen först ska gå till doktorn på vårdcentralen, sedan gå och ta blodprov för att ta reda på kolesterolvärdet, först därefter kan doktorn vid ett andra läkarbesök justera medicineringen. Ett exempel på hur ett onödigt läkarbesök skulle ha kunna undvikits om någon bara tänkt till. Hos den privata specialist jag går hos tas förstås blodprovet först och på det följer läkarbesök eller telefonsamtal.

Ett betydligt värre exempel beskrivs i en krönika i Läkartidningen där underläkaren Andreas Lundgren berättar om en patient som han mött på vårdcentralen och som verkar ha råkat illa ut. Patienten var ny för Andreas Lundgren, men gjorde sitt tredje besök på vårdcentralen på några veckors tid. Hen hade öronvärk och tryck över bihålorna och hade behandlats med Kåvepenin som inte hjälpt och sedan med bredspektrumantibiotika. Patienten blev symtomfri under behandlingen, men sedan kom besvären tillbaka. Andreas Lundgren föreslog att man skulle röntga bihålorna och sedan diskutera en remiss till en öron-näs och halsläkare. Patienten å sin sida ville ha mer av samma antibiotika hen fick förra gången och sade, enligt Lundgren, att det finns andra läkare att gå till. Hen avbeställer senare röntgenundersökningen.

Jag hoppas att patienten gick till en öron-näs och halsläkare i stället. Om hen gjort det redan vid första besöket hade diagnosen och behandlingen sannolikt blivit rätt på en gång. Om det behövts penicillin hade det blivit rätt sort, men problemet behöver överhuvudtaget inte primärt ha varit en infektion. Jag har genom åren haft stora problem med luftvägsinfektioner och ibland just bihåleinflammation, även om det ligger långt tillbaka i tiden. Att röntga bihålorna är inget jag kan påminna mig att jag gjorde. Det normala var att min öron-näs och halsläkare vid behov gjorde en ultraljudsundersökning. Genom att göra så undviker man ett par läkarbesök och får behandling snabbare.

Andreas Lundgren däremot verkar inte förstå att patienten har fått undermålig och dessutom onödigt kostsam vård. Istället förfasar han sig över att patienten inte litar på hans kunskaper, utan ser honom som en säljare av mediciner. Inte heller någon av de läkare som kommenterar krönikan verkar tycka att något är fel, mer än patienten då. Ansvariga politiker och chefer har ett stort jobb framför sig när det gäller att förändra attityderna och strukturerna i vården. Klarar de inte det kommer kostnaderna för vården att skjuta i höjden och kvaliteten sjunka som en sten.

Uppdatering:

Jag behöver uppenbarligen förtydliga hur patienten i Andreas Lundgrens krönika borde ha behandlats från början. För det första borde hen alltså ha kommit till en öron-näs och halsläkare. Dessa är noga med att förutom, i bästa fall, lyssna på vad patienten berättar, verkligen undersöka vederbörande. Vilket är väldigt viktigt för en korrekt diagnos och behandling.

En öron-näs och halsläkare har också erfarenheten att bedöma om det är bakterie och även vilken/vilka det kan vara, eller om det är ett virus som är orsaken till att patienten är sjuk. På vårdcentralen måste den förste doktorn ha chansat med Kåvepenin. En noggrann doktor tar en bakterieodling om hen är osäker för att inte skriva ut penicillin i onödan.

En bra doktor frågar också om det här är återkommande besvär, i så fall kan det t.ex. vara allergi eller polyper som är orsaken till att patienten får återkommande bihåle- och öroninflammationer. När det gäller öronen kan det ju t.ex. vara hörselgångsinflammation också, vilket förstås en öron-näs och halsläkare ser. Däremot har det hänt att en doktor på en vårdcentral uppmanat sin patient att gå hem och tvätta öronen…

Sammanfattningsvis hade patienten fått bättre vård hos en öron-näs och halsläkare, troligen hade det räckt med ett besök, om det hade behövts ett återbesök ska hen givetvis träffa samma doktor. Både lidande och pengar hade kunnat sparas på det.

Kommentarer inaktiverade för Mer om vårdens förbättringspotential

Filed under Vård och omsorg

Men blev det här riktigt bra SLL???

Stockholms Läns Landsting har inte förlängt Cityakutens uppdrag att ha akutmottagning i kirurgi och medicin rapporterar bl.a. SVT Nyheter Stockholm. Mottagningen tar emot ca 18 000 besök om året och ligger bra till mitt i Stockholm. Antalet besök har sjunkit något, eftersom fler patienter söker sig till Närakut Haga vid Karolinska sjukhuset. Fördelen är förstås att den ligger nära sjukhuset om det visar sig att patienten behöver vård på den vanliga akutmottagningen. Men Cityakuten ligger å andra sidan, som jag redan skrivit, mitt i stan och är lätt att nå.

Det positiva är att ansvariga politiker har förstått att det behövs fler nivåer i vården och att Cityakuten har en bra modell som man inspirerats av. Men som så många gånger tidigare lägger man, i praktiken, ner en väl fungerande verksamhet innan ersättningen är på plats. Enligt SVT Nyheter Stockholm saknas fortfarande tio enheter…

Söker man på Närakut på 1177 visar träffarna vård av väldigt växlande kvalitet. Allt från en kvällsöppen vårdcentral till riktigt bra mottagningar som just Närakut Haga. Med tanke på krisen i slutenvården och på akutmottagningarna, jag talade nyligen med en ung sjuksköterska som sade ”bli inte sjuk eller skadad”!, så måste öppenvården hålla hög kvalitet och vara tillgänglig. Allt för att undvika att patienterna blir så sjuka att de måste söka sig till sjukhusen.

I det läget är det inte så begåvat att lägga ner en fungerande mottagning, i synnerhet inte när ersättarna som sagt inte finns på plats.

Kommentarer inaktiverade för Men blev det här riktigt bra SLL???

Filed under Vård och omsorg

Onödiga missar i vården

Vi är alla ofullkomliga, men det är tråkigt att gång på gång prata med eller läsa om patienter som drabbats av onödiga misstag som gjort att det kunnat gå riktigt illa. Lika trist är de ansvariga läkarnas bortförklaringar, jag hittar två exempel på Läkartidningens webbplats.

Den första artikeln gäller en patient som sökt sig till en familjeläkarmottagning. Patienten hade problem att svälja, feber, var allmänpåverkad och hade förhöjd hjärtfrekvens. Till saken hör också att patienten saknade halsmandlar. IVO kritiserar allmänläkaren och skriver att han borde ha konsulterat en öron-näs- och halsläkare innan han skickade hem patienten med ett recept på penicillin. Detta för att försäkra sig om att patienten inte hade en infektion i struplockshuvudet, något som snabbt kan bli livshotande. Vilket också visade sig vara vad patienten led av och vederbörande hade då blivit så dålig att det krävdes tre dagars sjukhusvård med dropp.

Allmänläkaren försvarade sig med att han inte hade sett någon svullnad på struplockshuvudet. Nej, det kan jag tänka mig att han inte gjorde, det är nämligen inte så lätt att se så långt ner i halsen. Min erfarenhet är att det kräver sin öron-näs och halsläkare om det ska göras något mer än bara titta rakt in i svalget. Vad ska man som patient göra i ett sådant läge? Om möjligt söka en öron-näs och halsläkare direkt, men tyvärr är det många som kräver remiss och då får man eller en anhörig kräva att få en sådan direkt.

Nästa exempel från Läkartidningen gäller en patient som drabbats av ett svårt skov av ulcerös kolit och skickades hem från vårdcentralen med hostmedicin. Patienten sökte för att han hade haft blodiga, vattniga diarréer i en vecka. Han var också förkyld, hostade kraftigt och hade blåsor i hela munnen. Läkaren bedömde att blåsorna och förmodar jag de övriga problemen berodde på ett virus och ordinerade alltså hostmedicin.

Dagen efter fördes patienten till sjukhus efter att ha fallit två gånger. ”Vid undersökning konstaterade man att patienten hade en blodpropp i ett av hjärnans kärl. Förloppet tolkades som ett svårt skov av ulcerös kolit och sekundärt till detta ischemisk stroke. Patienten behandlades med god effekt med kortison och antiinflammatoriskt läkemedel.”

Läkaren på vårdcentralen försvarade sig med att patienten sagt att magproblemen berodde på blåsorna i munnen. Vilket som tur är inte ändrade IVO:s beslut. Konsekvensen skulle, om så hade varit fallet, ha blivit att patienter som gissar fel, får skylla sig själva om de får fel diagnos och behandling.

Kommentarer inaktiverade för Onödiga missar i vården

Filed under Vård och omsorg

Det goda samtalet mellan läkare och patient

SvD har ofta bra artiklar om vårdfrågor, i en artikel av Anna Asker diskuteras kvalitén på patientsamtalen, eller snarare den brist på detta som är vanlig. Utgångspunkten är rapporten ”Vården ur befolkningens perspektiv 2016 – en jämförelse mellan Sverige och tio andra länder” där Sverige får dåligt betyg på flera punkter.

I artikeln intervjuas Fredrik Lennartsson, generaldirektör vid Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och han berättar bl.a. att de kroniska sjukdomarna står för 85% av hälso-och sjukvårdens kostnader och han tar upp hur viktigt det är att patienterna blir informerade och motiverade att hantera sin sjukdom. Tyvärr kopplar han inte ihop det med vikten av att läkare och annan vårdpersonal verkligen har kunskaper om den aktuella sjukdomen. Vilket är förutsättningen för ett gott samtal och förbättring av patientens hälsa.

Hur viktigt detta är framkommer i stället i intervjun med Anna-Lena Didic som har haft svår astma och pälsdjursallergi sedan hon var liten. Så vitt jag förstår fungerade vården bra så länge hon fick gå på en allergimottagning. När Anna-Lena Didic flyttade blev hon i stället hänvisad till en vårdcentral och även det fungerade till att börja med. Här förmodar jag att medicineringen var väl inställd och patienten kompetent, så att det som behövdes egentligen mest var nya recept.

Men sedan har det blivit sämre och Anna-Lena Didic har mött läkare som frågat om hon har djur hemma, eller om det inte är jobbigt att vara lärare, underförstått att det är det egentliga problemet… Det verkliga bottennappet är dock nedanstående exempel:

”När Försäkringskassan skulle gör en ny utredning bad hon den utredande läkaren att få göra ett så kallat capsaicin-test, men fick svaret ”Om det här testet visar positivt skulle du bli så rädd att du inte skulle våga göra någonting utan vilja bosätta dig ute i skogen”.

– Sen sa han att ”det har blivit en trend bland kvinnor runt 40 år att de tror att de är doftöverkänsliga och vi kan inte testa alla””

Det här är tyvärr exempel på vanliga typer av dåligt bemötande patienten kan råka ut för, i första hand på vårdcentralen. Doktorn har inte läst på innan besöket och ställer frågor som förefaller dumma. Doktorn försöker psykologisera en i allra högsta grad somatisk sjukdom, doktorn har åsikter om patientgrupper i allmänhet och patienten framför sig i synnerhet. Förklaringen till de två sistnämnda bör i första hand vara okunskap och/eller nonchalans. Självklart leder det till dålig kvalitet på samtalet och vården, vilket i sin tur är den huvudsakliga anledningen till att kroniskt sjuka patienter står för så stor del av vårdkostnaderna. Hade Anna-Lena Didic får fortsätta gå på en allergimottagning är jag säker på att hennes hälsa varit mycket bättre.

Kommentarer inaktiverade för Det goda samtalet mellan läkare och patient

Filed under Vård och omsorg

Som man bäddar får man ligga – om tvivelaktiga vårdgivare

Mats Reimer är bloggare på Dagens Medicin och ofta kritisk till alternativmedicin. I den senaste bloggen är det borrelia, som behandlats med långa antibiotikakurer vid tyska alternativkliniker, Mats Reimer är upprörd över. Det gäller ett inslag i Radio P4 Väst där de intervjuat en man som tillsammans med sin dotter åkt just till en sådan klinik. Av vad som framgår, även bloggen, så har båda faktiskt blivit bättre av behandlingen. Om jag förstår Mats Reimer rätt är hans kritik att han själv och en god vän till honom, som är infektionsläkare, fick mindre tid i sändningen än patienterna, vilket gör att den, enligt Reimer, är fake news.

Jag är inte tillräckligt insatt i diagnosticering och behandling av borrelia för att yttra mig om det.

Däremot borde Mats Reimer och många andra fundera över vad det är som gör att så många patienter inte litar på vad doktorn säger, utan söker sig till alternativ. Är patienterna helt enkelt dumma och lättledda? Eller kan det bero på att de på vårdcentralen, där de flesta hamnar, i princip alltid får höra att ”det är nog ett virus” eller ”det är nog psykosomatiskt”? Kan det vara oviljan hos husläkare att ta prover, röntga eller skriva remisser till specialister? Svaret ”varför ska jag göra det, du blir ju ändå inte bättre”, påverkar det möjligen att patienterna söker sig vidare? Ibland tyvärr till rena kvacksalvare.

Patienterna satsar i värsta fall pengar i onödan på den här alternativa vården, men i övrigt ser jag faktiskt inga skillnader vad det gäller kvalitet eller snarare brist på den. Dålig vård är dålig vård oavsett vem som står för den.  Som man bäddar får man ligga, det är skärpning i läkarkåren, sjukhusledning och ansvariga politiker som gäller.

 

Kommentarer inaktiverade för Som man bäddar får man ligga – om tvivelaktiga vårdgivare

Filed under Vård och omsorg