Det är inte alls tungt att lyssna till Sommar med äldreforskaren Ingmar Skoog. Hans lugna och empatiska redogörelser gör de obehagliga exemplen på ålderismen, hur illa äldre behandlas, möjliga att ta in. I alla fall för mig, men det tog ett tag för mig att smälta det som sades.
Ingmar Skoog berättar bl.a. om hur han och andra äldreexperter i början av coronapandemin försökte få politiker och Folkhälsomyndigheten att förstå att det är stor skillnad på en pigg 70-åring och en skör 90-åring på ett äldreboende. Utan framgång. Vilket ledde till att människor i onödan isolerade sig, trots att de som dog huvudsakligen var äldre på äldreboenden eller som hade hemtjänst.
Äldreboendena blev fängelser där de äldre ändå smittades med coronaviruset, av personalen, som inte hade kunskap och skyddsutrustning. Anhöriga hade ingen insyn och de äldre som blev sjuka fick alltför ofta bara palliativ vård. Ingmar Skoog förklarar sakligt att morfin, som ofta ordinerades, gör att patienten glömmer bort att andas. Här är han lite väl överslätande tycker jag. Nog förtjänar läkarna med ansvar för boendena mer kritik än ett överseende, det är klart att man vill göra något för att lindra patientens ångest. Det visade sig sedan att många äldre överlevde covid om de fick rätt vård. Men om man fick kurativ vård eller inte var ett lotteri.
För min del gjorde coronapandemin att jag bättre förstår de äldre som absolut inte vill till ett äldreboende. Det är svårt för boende och anhöriga att ha kontroll över vad som händer där. Även om det förstås finns boenden som fungerar väldigt bra.
En annan episod utspelade sig flera år innan coronapandemin och är ett exempel på att människor, inte minst vårdpersonal talar till äldre som om de vore barn. Men ännu värre, att det kan vara svårt för äldre att få vård även för allvarliga symtom. Den drabbade var Ingmar Skoogs pappa, också han läkare, som hade symtom på en hjärtinfarkt. Till att börja med var det svårt att få ambulanspersonalen att alls ta med pappan till sjukhus, ” det är ju så stökigt på akuten”. Men det gick och Ingmar Skoog anslöt där. Han konstaterar att en patient med misstänkt hjärtinfarkt ska direkt till hjärt-IVA, men här fick de i stället vänta i ett rum i flera timmar. När doktorn väl kom frågade denne om pappan var orolig för smärtan i bröstet. Här fick Ingmar Skoog ge sig till känna som läkare och redogöra för symtomen för att det skulle bli fart på läkaren på akuten. Allt gick till slut bra och pappan överlevde.
Nu har vi ju, som i stort sett alltid när det rör sjukvård, bara ena partens version. Man kan konstatera att vårdpersonalens berättelser ofta handlar om patienter som inte alls är sjuka utan bara behöver prata. Medan patientberättelserna berättar om svårt sjuka människor som i värsta fall nekas vård. Mer studier behövs alltså, för att få till en någorlunda rättvisande bild av verkligheten.
Det skrämmande är att om läkare som Ingmar Skoog har så svårt att få bra vård när de själva eller deras anhöriga blir sjuka, hur svårt är det då inte för oss andra? Utvecklingen går tyvärr emot att det är den kunnigaste och mest pålästa patienten får rätt vård. Eller den som i likhet med mig är skicklig på att leta upp riktigt bra läkare. Det handlar också om att bo i rätt region och faktiskt om att ha tur och råka stöta på rätt vårdpersonal.
Fler borde vara oroliga över situationen i sjukvård och omsorg.
Annelis blogg 