Anders Tegnell och de 26 forskarna

Anders Tegnell verkar märkligt nog väcka starka känslor för eller emot, vilket syns i debatten. En grupp kritiserar allt han säger högljutt och en annan försvarar honom lika hett. Det är inte särskilt bra, eftersom de som försöker säga något nyanserat inte hörs i kakafonin.

Anders Tegnells fanclub retar sig särskilt på de forskare, första gången 22 stycken, den här gången 26, som kritiserat Folkhälsomyndighetens strategier. Igår de skrev 26 forskarna en debattartikel om försiktighet inför skolstarten. Att det krävs att man är prenumerant för att läsa den, gör det förstås svårare att diskutera innehållet. Jag ska på en gång säga att jag är glad att det äntligen finns med specialister på lungsjukdomar i diskussionen. Jag hoppas att de framöver finns med i expertpaneler som svara på frågor om covid-19 också!

Undertecknarna hänvisar till tre studier, en sydkoreansk där man undersökte 59073 kontakter som 5706 covidpatienter hade och spridningen såg ut så här:

”We monitored 59,073 contacts of 5,706 COVID-19 index patients for an average of 9.9 (range 8.2–12.5) days after severe acute respiratory syndrome coronavirus 2 (SARS-CoV-2) infection was detected (Table 1). Of 10,592 household contacts, index patients of 3,417 (32.3%) were 20–29 years of age, followed by those 50–59 (19.3%) and 40–49 (16.5%) years of age (Table 2). A total of 11.8% (95% CI 11.2%–12.4%) household contacts of index patients had COVID-19; in households with an index patient 10–19 years of age, 18.6% (95% CI 14.0%–24.0%) of contacts had COVID-19. For 48,481 nonhousehold contacts, the detection rate was 1.9% (95% CI 1.8%–2.0%) (Table 2). With index patients 30–39 years of age as reference, detection of COVID-19 contacts was significantly higher for index patients >40 years of age in nonhousehold settings. For most age groups, COVID-19 was detected in significantly more household than nonhousehold contacts (Table 2).”

Även om man räknar med osäkerheten i studien så verkar barn och ungdomar vara större smittspridare än vad som sagts här i Sverige, även om de själva som tur är oftast inte blir så svårt sjuka.

Den andra studien debattörerna hänvisar till är gjord av barnläkare (pediatriker) och metoden här har varit att testa patienter som kommer till barnsjukhus och drive-through teststationer vid dessa sjukhus:

”Between March 23 and April 27, 2020, we performed SARS-CoV-2 reverse transcriptase–polymerase chain reaction (PCR) on nasopharyngeal swabs collected at various inpatient, outpatient, emergency department, and drive-through testing sites at a pediatric tertiary medical center in Chicago, Illinois. The Ann & Robert H. Lurie Children’s Hospital of Chicago Institutional Review Board provided an exemption and full waiver of HIPAA authorization and informed consent.”

Det var en liten studie, men forskarna drar slutsatsen att barn under 5 år kan ha höga halter sars-cov 2-virus i näsan.

Undertecknarna till debattinlägget hänvisar även till en studie från Georgia om ungdomar och ledare som varit på läger, där det krävdes negativa corona-test för att få delta. Trots det så spreds smittan bland deltagarna:

”A total of 597 Georgia residents attended camp A. Median camper age was 12 years (range = 6–19 years), and 53% (182 of 346) were female. The median age of staff members and trainees was 17 years (range = 14–59 years), and 59% (148 of 251) were female. Test results were available for 344 (58%) attendees; among these, 260 (76%) were positive.”

Det är av många skäl viktigt för barn och ungdomar att få gå i skolan, men att det sker på ett så säkert sätt som möjligt. De åtgärder som undertecknarna föreslår som att man har gymnastik utomhus, äter lunch klassvis, undviker gruppundervisning utanför den egna klassen osv är bra. Och en del skolor tänker säkert redan i dessa banor, men det skulle behövas allmänna riktlinjer, så att alla skolor arbetar lika säkert. Tyvärr är nog regeringens och Folkhälsomyndighetens möjligheter att styra begränsade. Regioner och kommuner har redan visat att de gör lite som de vill.

Varför Anders Tegnell väljer att vifta bort förslagen som SVT rapporterar är rätt svårt att begripa. Han tar bara upp det som inte låter sig göras, att alla i skolan ska bära munskydd. Synd när alla borde hjälpas åt för att hitta bra strategier.

Jag kan bli imponerad av Anders Tegnells förmåga att få det nödvändiga att låta som en genomtänkt strategi, t.ex. när regionerna inte klarade att göra så många tester. Vem kan då bättre än Anders Tegnell tala om att det är fel läge att testa nu och låta övertygande? Men nog fördrar jag Karin Tegmark-Wisells tydlighet och Anders Wallenstens empati.

Rädda den religiösa mosaiken i Mellanöstern

Under långa perioder har människor med olika religiös bakgrund levt fredligt tillsammans, ja egentligen var det med kristendomens och islams krav på att alla andra måste underordna sig deras tro, som våldet i religionens namn tog fart. Under lång tid fortsatte samexistensen både i Europa och Mellanöstern vilket jag skrivit om i flera tidigare bloggar bl.a. denna.

Nu blir Europa alltmer religiöst mångfacetterat, medan Mellanöstern utarmas i och med att den allt mer hotfyllda situation för minoritetsgrupperna. The Guardian rapporterar gripande om en av de mest utsatta, yazidierna. Det handlar om de kvinnor och flickor som rövats bort av IS, sålts som slavar och våldtagits. Nour som intervjuas i artikeln såldes sju gånger innan hon blev befriad av en yazidisk man som förklädd till IS-anhängare köpte kvinnor och barn på slavmarknaden för att befria dem.  Allt var givetvis inte över med det, kvinnorna måste accepteras av gruppen igen och få möjlighet att komma över de förskräckliga de varit med om. Men hur skulle det gå till?

Yazidiernas högste andlige ledare Khurto Hajji Ismail kom på att man kunde utveckla ritualerna vid den heliga källan i Lalesh i norra Irak till att inte bara gälla vid födelse, vigsel och död utan också som för helande och rening av dem som rövats bort av IS. Han har lyckats få de flesta yazidier att acceptera det, vilket är viktigt för att inte kvinnorna ska förskjutas och värsta fall mördas av de egna.

Även ärkebiskop Antje Jackelén talade under Almedalsveckan om vikten av att hjälpa de utsatta i Mellanöstern och behålla den religiösa mosaiken. Det behövs ett akut stöd, men också långsiktig hjälp med t.ex. utbildning. Ärkebiskopen säger i filmen också att de kristna ledarna hon mötte på sin resa i bl.a. Egypten betonar vikten av fredlig samexistens mellan olika grupper.

Och visst är det så, vi behöver respektera varandra och inte se andra religioners medlemmar i första hand som mål för vårt eget missionerande. Egentligen finns ju kunskaperna om hur man gör för att få det att fungera hos människorna som flytt, det gäller bara att komma ihåg hur man gjorde. Kanske kan en början vara att sitta ner och försöka minnas hur det var och sedan omvandla det till något som kan fungera nu?

Berättelser om godhet i en orolig värld

Memen ovan har jag lånat från fb-gruppen ”Unfundamentalist Christians”. Jag är inte säker på att Gandalf är rätt citerad, men oavsett det tror jag att budskapet är sant. Det är alla helt vanliga människors vänlighet och kärlek som kan stoppa ondskan, snarare än stora härskare. Jag tror att vi måste fortsätta göra vårt bästa, även om det i nuläget kan kännas som hatet, förtrycket och våldet kryper allt närmare inpå oss.

Och just detta att fortsätta försöka trots att uppgiften känns övermäktig är ett budskap som berättats om och om i mänsklighetens historia, inte minst i Nya testamentet, där enkla fattiga människor får ett till synes övermäktigt uppdrag av Gud. Men Maria säger ja och det gör också hennes son Jesus när han blivit vuxen.

På NCR skriver Sarah Mac Donald om den irländske missionären Shay Cullen har ägnat sitt liv åt att försöka hjälpa kvinnor och barn i Filippinerna som fallit offer för sexhandeln. Nu hör han till dem som protesterar mot president Duertes urskiljningslösa dödande av drogmissbrukare. Tyvärr är han ganska ensam i sin kamp. Det bara sex biskopar som protesterat mot situationen, vilket får ses som anmärkningsvärt för en kyrka som säger sig värna människolivet. Ärkebiskopen Socrates Villegas av Lingayen-Dagupan har dock visat prov på mod och medkänsla. Han har bl.a. påpekat att det går att bekämpa kriminalitet utan att döda brottslingarna.

Lutherska världsförbundets president, biskop Dr Munib A. Younan, tar upp hoppet i sitt julbrev. Han skriver om det hoppfulla i det ekumeniska mötet i Lund tidigare i höst. Han skriver också om sina intryck från en konferens i Beirut om de kristnas situation i Mellanöstern. Även där fanns hoppet, de närvarande var överlevare och symboler för livet trots allt. Han tar upp en palestinsk version av berättelsen av Jesu födelse. Vi kan se det som en uppmaning till oss alla att hjälpa dem som behöver skydd:

”But there is another,Palestinian, way to understand the story.

Mary gave birth not in a little wooden building but in a cave. Even today, some people in Palestine live in caves. The story of the innkeeper, then, is not one of exclusion and neglect, but one of Palestinian radical hospitality and generosity.

You see, the innkeeper, not having any space, offered Mary and Joseph a place in his own home, safe in the back of the cave. This is the grotto over which the Church of the Nativity is built.”

 Jag avslutar med en bild på en flicka som tänder ett ljus i Lunds domkyrka. Ljuset i mörkret, hoppet när vi inte orkar hoppas mer. Det symboliserar också mitt eget hopp att flickor och kvinnor äntligen ska få ta plats, inte minst i religionerna.

Knappt hade jag hunnit publicera bloggen förrän jag hittade ett inlägg som borde vara med. Elizbeth Sextro skriver om det mod som krävdes av Maria för att säga ja till Guds fråga. Följden kunde bli att hon blev utstött kanske dödad. Elizabeth Sextro tycker att det talas för lite om Marias mod. Hon ser också Marias mod som en inspirationskälla för hbtq-personer och andra i USA som känner sig hotade och utstötta.

Dags att krossa glastaket!

Den katolske gästkrönikören Philip DeCroy har skrivit ett utmärkt inlägg i Sändaren, där han tar upp den ojämlika behandlingen av män och kvinnor. På pappret är Sverige jämställt, men i praktiken slår många kvinnor huvudet i glastaket. Philip DeCroy skriver: ”Berättelserna är ofta desamma; beslut  fattats i slutna rum, befordringar uteblir och framgångsrika kvinnor osynliggörs och/eller förminskas.”

Han tar bl.a. upp krisen i Miljöpartiet där det manliga språkröret fick vara kvar medan det kvinnliga fick avgå, trots att ansvaret för problemen rimligen borde vara delat.

Hur ser det då ut i kyrkornas värld frågar sig Philip DeCroy? Tyvärr är det nog nästan värre där än i övriga samhället. En del samfund däribland Katolska kyrkan, har få om några kvinnor på ledande poster. De kvinnor som leder samfund får stå ut med helt orimliga påhopp, närmast trakasserier. DeCroy tar bl.a. upp Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén och Equmeniakyrkans biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin som exempel på kvinnliga kyrkoledare drabbats av anklagelser som är en blandning av halvsanningar och rena lögner. Ärkebiskopen har t.ex.helt felaktigt anklagats för att inte stötta kristna, inte bära kors etc. vilket jag skrivit om i den här bloggen.

Det som behövs nu är fler som stöttar kvinnor i ledande positioner, som påpekar när det sker särbehandling och som säger ifrån när nättrollen härjar. Alltså fler som Philip DeCroy.

 

En sant troende står utanför korrektheten

”Dissidenten är en av det offentliga samtalets viktigaste gestalter. Men jag fruktar att hen är alltmer sällsynt” skriver Erik Helmerson i sin ledare i DN idag. Han utgår från Stina Oscarssons roman Inte en berättelse och resonerar sedan om vårt behov av en grupptillhörighet, kontra det mod som behövs för att säga ifrån när något är fel.

Jag tycker att Erik Helmerson ofta, som här, lyfter fram viktiga frågor och problematiserar dem. Det är bara så synd att han aldrig använder exempel från den Katolska kyrka han tillhör och som är allt annat än ett föredöme när det t.ex. behandlingen av oliktänkande. Men risken är förstås att Erik Helmerson då själv skulle bli en av de dissidenter han beundrar och få betala priset i form av utfrysning, ryktesspridning m.m. som oliktänkande i en osund miljö riskerar.

En av dessa dissidenter som skulle kunna lyftas fram även här i Sverige är den brittiska professorn Tina Beattie som bl.a. verkar för att stärka kvinnors ställning i Katolska kyrkan och även för att öka förståelsen för homosexuella. Jag har tidigare skrivit om trakasserierna mot henne i den här bloggen.

I den här artikeln i The Tablet kan man läsa om ”bestraffningar” från Katolska kyrkans ledning som drabbat Tina Beattie. 2014 förbjöd t.ex. ärkebiskopen av St Andrews och Edinburgh Beattie från att framträda i kyrkans lokaler. Det här ska nog snarast ses som ett försök att ”skrämma” gemene katolik från att komma och lyssna på Tina Beattie, för det finns ju som tur är gott om lokaler som inte tillhör Katolska kyrkan, även i Skottland.

Tina Beattie har nyligen skrivit ett mycket tänkvärt inlägg i debatten om burkini i The Tablet. Det är bara inledningen som kan läsas av alla,  för att se resten måste man vara prenumerant. Tina Beattie breddar i artikeln, på ett föredömligt sätt, perspektivet på förtryck av kvinnor från att bara handla om muslimska kvinnor. Hon inleder med den aktuella burkini-debatten men stannar inte där, utan sätter in den i ett historiskt sammanhang av föreställningar om och fruktan för kvinnokroppen.

Ömsom täckt och dold eller avklädd och tillgänglig har och är kvinnokroppen i stor utsträckning kontrollerad av andra än kvinnorna själva. Den som hävdar kvinnors självbestämmande över sina kroppar och därmed klädsel riskerar fördömanden både från religiöst och sekulärt håll.

Som ett exempel på att naturvetenskapen kan vara lika kontrollerande när det gäller kvinnokroppen som religionen tar Tina Beattie upp Richard Dawkins ” The God Delusion” där han bl.a. skriver att burkan inte bara är ” a token of egregious male cruelty and tragically cowed female submission” den är också en metafor för hur vetenskapen öppnar upp för kunskapen och därmed försvinner nästan genast det fängslande plagget och ersätts av frisk och uppiggande frihet.

Tina Beattie konstaterar att vetenskapsmän tar av och religiösa män täcker, men oavsett vilket, förväntas kvinnor foga sig och inte ha egna åsikter.

Slutligen ett exempel från Katolska kyrkan. Tina Beattie berättar om en vän som firade sin 60-årsdag med att delta i en mässa i Peterskyrkan. Eller rättare sagt det var vad hon planerat att göra. Kjolen som hörde till den eleganta dräkt kvinnan i fråga fått i födelsedagspresent av sin dotter ansågs nämligen vara för kort. Så sällskapet släpptes inte in i kyrkan. Till saken hör att det var första gången på 20 år som den här kvinnan gick i mässan, en återvändare alltså, men hon kommer inte tillbaka. Det gör heller inte hennes 14-årige son som blev upprörd över hur hans mor blev behandlad.

Vilket får mig att göra reflektionen att när ungdomar reagerar på förtryck och diskriminering finns det trots allt hopp.

Vi och de enligt Katolska kyrkan

Jag har ju tidigare skrivit om den olyckliga tendens att dela upp värden i vi som har rätt och alla andra som har fel, som finns inte bara i Katolska kyrkan utan bland konservativa kristna rent allmänt. Bengt Malmgren ger ett ypperligt exempel på detta i sin senaste blogg. Som vanligt är det Svenska kyrkan och ”det sekulariserade samhället” som är måltavlan.

Det nya och intressanta är att texten visar hur Katolska kyrkan, i första hand i Sverige, försöker anpassa sig och bli relevant för dagens katoliker. Bengt Malmgren kallar det att kunna tänka både/och. Han framställer t.ex. tanken på att abort är olyckligt, men ibland den minst dåliga lösningen som något nytt och ett tecken på både och-tänkandet. Jag skulle säga att Katolska kyrkan, äntligen, kommit till samma insikt som resten av Sverige. Välkomna till verkligheten!

Att viljan att hjälpa flyktingar, men insikten om att det inte i nuläget är möjligt att ta emot alla som söker sig till Sverige skulle vara katolskt är väl magstarkt. Vi behöver bara tänka på hur de katolska länderna Ungern och Polen agerat. I stället sällar sig Katolska kyrkan till majoriteten, huvudsakligen det sekulariserade samhället skulle jag tro. Återigen välkommen till verkligheten!

 

Inför det nya året-bemöt andra som du själv vill bli bemött

http://mobil.dn.se/ledare/aktivister-faller-pa-eget-grepp/

Var konsekvent är en av de uppmaningar jag återkommit till flera gånger under året som gått.

Det gläder mig att DN:s ledarredaktion tycker att just detta är så viktigt att de tar upp det på det nya årets första dag.

Det borde ju vara självklart, den yttrandefrihet, samvetsfrihet eller vad det nu är man kräver för egen del måste man också vara beredd att ge sin meningsmotståndare.

Man får heller inte ta till odemokratiska metoder för att tvinga på andra ens egna åsikter.
I ledaren tas tårtningen av Jimmy Åkesson och SD-sympatisörers trakasserier av tiggare upp som exempel.
I Katolska kyrkans värld finns gott om exempel där dissidenter som håller med kyrkans ledning hyllas medan inomkyrkliga kritiker straffas och trakasseras.

Jag hoppas, precis som DN:s ledarskribenter på mer konsekvent agerande och att människor värdesätter och värnar demokratin.

Hur gör vi med dem som ”har sanningen”?

Få religioner, troligen ingen, är befriade från personer som likt den som skrivit bloggen Why there is no Salvation outside the Catholic Church? tror sig äga sanningen. Med tanke på konflikterna runt om i världen, behöver frågan om hur man egentligen ska bemöta dessa människor diskuteras. Vi kan inte blunda för utrensningar i religionens namn, inte minst av kristna i Mellanöstern. Katolska länder som Ungern och Polen vägrar i princip att ta emot flyktingar som tillhör ”fel” tro.

Vad gör vi? Sakskäl biter inte på en person som likt den här skribenten bestämt hävdar att det viktigaste för alla är ett lyckligt  liv på jorden och att räddas från helvetet. Hen garderar sig mot kritik genom att tillägga oavsett om de är medvetna om det eller inte.

Jag hittar ytterligare ett exempel i Dagen där biskop emeritus Björn Fjärstedt skriver om ”hotet” från Islam. Han skriver om kollektiva religionsbyten, något som alltid verkar ha mötts av motstånd från de drabbade. Ja det skriver inte Björn Fjärstedt, han tycker att kristendomens erövringar är helt ok om jag förstår honom rätt. De är de andra religionerna och sekulariseringen som är hotet.

Jag har svårt att tänka mig att en trygg och stabil person som är någorlunda tillfreds med livet, har det här starka behovet att bestämma vad andra ska tro och göra. Men som sagt, hur gör vi med dem som inte nöjer sig med att skriva bloggar utan ägnar sig åt trakasserier och våld?

Dominikansystrarna-Förkunnelse och teologi-Syster Madeleines teologiska sida

http://www.dominikansystrarna.se/viewNavMenu.do?menuID=29

SR Madeleine Fredell OP har skrivit en angelägen text. Jag vill anknyta till det jag skrev om den stora gruppen ”vanliga” människor som jag nämnde i förra bloggen. Det är en grupp som genom att inte se kan ge fundamentalister och tyranner makt. Men jag tror också att gemene man och kvinna kan också stoppa terror, förtryck och krig genom att säga ifrån. Vi är ju så många fler.

Vett och etikett när det gäller religion – kortversionen

Tänk så enkelt detta med att inte tvinga på andra sina egna tolkningar av tron kan förklaras. Memen är lånad från fb-gruppen ”Christians tired of being missrepresented”.

Bra: ”Jag kan inte göra så p.g.a. min religion.”

Inte bra: ”Du kan inte göra så p.g.a. min religion.”