Etikettarkiv: homosexualitet

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Under Katolska kyrkan

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Kommentarer inaktiverade för Protester mot förtryck en väg till förbättringar

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Pride – delta eller inte, valet är fritt

Pride 2017 närmar sig slutet och eftersom vi har turen att leva i en demokrati har var och en kunnat välja att delta eller låta bli. Det bästa vore förstås om det inte behövdes något särskilt särskilt arrangemang för HBTQ-personer, attacken på Prideparaden igår visar att det tyvärr inte är fallet.

För min egen del valde jag, som stolt vän, ut två arrangemang som passade mig. I fredags var jag på en fin och tänkvärd gudstjänst i Stora Synagogan som Iréne Nordegren skrivit om på Katolsk Visions blogg. Jag blev glatt överraskad när rabbinen Ute Steyer påpekade att människan i Talmud beskrivs som ett spektrum mellan man och kvinna. Alltså att könsidentiteten kan variera. Jonas Gardells tal, där han bl.a. sade att det omöjliga är det vi inte vi inte kommit på hur vi ska göra, var hoppingivande.

Nu återstår det jag allra mest ser fram emot, Kärlekens mässa kl. 18 i Storkyrkan, kanske ses vi där i mängden. Det blir säkert fullt till sista plats och kommer att vara en på flera sätt varm tillställning!  Så klä dig i svala kläder, ta med en vattenflaska och kom till denna glädjens och kärlekens sändning ut i vardagen.

Kommentarer inaktiverade för Pride – delta eller inte, valet är fritt

Under Religion-allmänt, Samhälle

Aa men dom då! – kardinal Anders Arborelius om den senaste pedofilskandalen

Det har väl knappast undgått någon att Sverige fått sin första kardinal i biskop Anders Arborelius. Tyvärr är bland det första han får göra att kommentera den senaste pedofilskandalen i Katolska kyrkan. Och bland det allmänna beklagandet smyger det sig in ett ”aa men dom då” i form av jämförelse med svenska förskolor. Det får väl betraktas som en form av skademinimering där Anders Arborelius genom sin jämförelse mellan övergreppen i Katolska kyrkan och de som skett på svenska förskolor försöker svärta ner de senare. Förskolor är ju inget som katolska företrädare är positiva till, främst för att barnomsorg gör det möjligt för kvinnor att studera och förvärvsarbeta.

Skandalen som nu avslöjats är ovanlig i och med att den som är anklagad är kardinal George Pell som är huvudansvarig för Vatikanens ekonomi och enligt DN nr 3 i rang efter Påven. Anklagelserna mot Pell kommer från Australien, han ledde stiften i Melbourne och Sidney innan han kallades till Vatikanen. På NCR skriver Joshua McElwee mer om vad det är kardinal Pell nu anklagas för. Han refererar bl.a. till en nyutkommen bok, Cardinal: The Rise and Fall of George Pell, där övergrepp som ska ha drabbat två korgossar mellan åren 1996-2001 presenteras. Kardinal Pell anklagades redan 2002 för sexuella övergrepp men fallet lämnades då över till Katolska kyrkan för internutredning.

Dominikanprästen Thomas Doyle, som länge engagerat sig för att hjälpa offren för de pedofila övergreppen, konstaterar att det civila rättssamhället inte längre är lika undfallande mot Katolska kyrkan som tidigare. Vilket i alla fall är en ljusglimt i mörkret, som jag ser det. Dessutom ska katolska präster förstås få en rättslig prövning, likaväl som andra brottsmisstänkta.

Det är viktigt att gå till botten med den här osunda kulturen i Katolska kyrkan och försöka förstå drivkrafterna bakom. Övergreppen och osäkerheten skadar alla, i första hand offren och deras anhöriga, men också församlingarna och de präster som är helt normala. De sistnämnda planerar för sådant som  övergreppssäkra biktrum och tvingas leva med människors osäkerhet över om de går att lita på.

 

1 kommentar

Under Katolska kyrkan

Vinden vänder Katolska kyrkan

Kanske håller en stor förändring på att ske i Katolska kyrkan. Nyligen hölls en tredagarskonferens i Arlington Heights där präster och lekfolk från tio länder diskuterade hur kvinnor och hbtq-personer, helt enkelt alla som inte är heterosexuella män ska få ett verkligt inflytande i kyrkan.

Deltagarna gjorde ett uttalande till främst präster i kyrkan där de bl.a. uppmanades att tänka över de klerikala strukturernas konsekvenser.

Att även präster vill och har modet att engagera sig för jämlikhet och demokrati i Katolska kyrkan är ett hoppfullt tecken.

Kommentarer inaktiverade för Vinden vänder Katolska kyrkan

Under Katolska kyrkan

De kommer inte tillbaka – medlemsflykten från Katolska kyrkan

De kommer inte tillbaka, skriver Kaya Oakes under rubriken Religion Dispatches. De, syftar i det här fallet på alla de amerikanska kristna, i synnerhet katoliker, som lämnat sitt samfund. Hon diskuterar en undersökning från the Public Religion Research Institute och Religion News Service som följer upp Pew’s undersökning.

Det här är ju väldigt intressant även i en svenska kontext, inte minst för att en del kristna ledare beskriver den svenska situationen som unik i världen. Man betonar då gärna att många lämnar Svenska kyrkan. Men situationen i Sverige liknar i mångt och mycket den i flertalet västländer.

Det är idag flera amerikaner som inte tillhör någon religion än som är praktiserande katoliker. Vilket i sig är ett tveksam etikett, vem definierar vad praktiserande innebär… En tredjedel av USA befolkning har en katolsk bakgrund, men bara en av fem definierar sig som katolik. Bara 2 % av amerikanerna har lämnat någon annan religion, eller samfund för att konvertera till katolicismen. Även bland protestanterna märks ett minskande intresse, men eftersom antalet från början är lägre, märks det mindre.

Varför lämnar då katolikerna kyrkan? Det är faktiskt så många som 39% som gör det p.g.a. hur kyrkan behandlar HBTQ-personer. Mindre förvånande är att alla skandaler runt de sexuella övergreppen avskräckt många, 23 %.

Ett ökande antal personer ägnar sig och yoga och mindfulness, men det ska man nog mer se som träning eller mental träning. Vilket också Kaya Oakes är inne på. Hur som helst kan kanske utvecklingen i USA vara en förklaring till svenska konservativa kristnas aversioner mot t.ex. yoga. Där ställer jag mig frågan hur djupt troende en person är som utgår från att den som kommer i kontakt med ett annat samfund, religion eller som här träning omedelbart övergår till denna?!

Kaya Oakes avslutning är mycket tänkvärd så den citerar jag:

Some emerging religious leaders like Rev. William Barber or Rev. Osagyefo Sekou offer a new understanding of morality that is intrinsically linked with social justice, which might appeal to religiously unaffiliated people seeking a greater meaning in these troubling times. But more often than not, what religion is offering looks deeply unappealing. Hokey “young adult” ministries, clunky social media, static notions about gender, deeply skewed perceptions of sexuality, out-of-touch clergy with political axes to grind, and little to no evidence of religion as a meaningful presence in their daily lives do nothing to lure back those who have left.

If religions are still asking what they can do to bring the religiously unaffiliated back, the better question might be this: what can religion do without them? Because all evidence points to this conclusion: they are not coming back, and given what they’re being presented, why should they?

Kommentarer inaktiverade för De kommer inte tillbaka – medlemsflykten från Katolska kyrkan

Under Katolska kyrkan

Även ord kan döda

Attacken mot gaybaren i Orlando som kostade många människors liv väckte bestörtning hos alla jag känner, troende såväl som icke-troende. 

Jag tänkte, detta kan väl ändå ingen försvara. Men det var fel, pingstpastorn Stanley Sjöberg skrev på facebook att det var de homosexuellas agerande som orsakat attacken. Det vill säga att man inte gömde sig för omvärlden. Ännu värre var att han fick medhåll.

Jag undrar just hur Stanley Sjöberg och hans meningsfränder skulle reagera om ett av Pingstkyrkans arrangemang råkade ut för något liknande, vilket Gud förbjude, och det avfärdades som att de själva provocerat fram det genom att visa att de är just pingstvänner?

Men alla pingstvänner är inte som Stanley Sjöberg förstås. I ett debattinlägg på Aftonbladets webbplats skriver Andreas Jonsson, pingstvän och homosexuell, att ”pastorns fördomar räcker för att döda”. Jonsson skriver om den skada som drabbar ungdomar som inte blir accepterade som den de är. Han har själv hamnat i diskussioner om han ska komma till helvetet för den läggning han fötts med.

För mig är det ett helt främmande resonemang, men jag vet ju att det finns människor som har ett behov av att dela upp människor i kategorier med olika värde. Om detta behov är genetiskt betingat eller beror på uppväxten ska jag låta vara osagt. Men det orsakar lidande helt klart.

Andreas Jonsson påpekar också att Gud skapat honom som han är, alltså homosexuell. Han avslutar med att betona hur viktigt det är att sprida kärlek, förståelse och respekt. Och det är lätt att hålla med om detta.

Kommentarer inaktiverade för Även ord kan döda

Under Katolska kyrkan, Samhälle

Catholic Women Speak – det är tur att det finns andra bokhandlar än de katolska…

Jag försökte inte ens beställa antologin Catholic Women Speak – Bringing Our Gifts to the Table via en katolsk bokhandel. De som gjort det har fått nej, den finns inte och man tänker inte beställa den. När jag hörde detta slog mig två saker, det är en väldigt tur att jag bor i ett land där Katolska kyrkan har begränsat inflytande. Jag blev också väldigt nyfiken på vad det kunde vara som kyrkan här i landet inte ville att jag skulle läsa.

Det tog alltså sin tid att överhuvudtaget få denna intressanta och samtidigt lättillgängliga bok. Det sistnämnda under förutsättning att man kan läsa engelska. Antologin producerades på väldigt kort tid av nätverket Catholic Women Speak för att bli klar till Familjesynoden i oktober 2015.

Initiativtagare var Tina Beattie och hon medverkar också som en av 44 författare, valda för att få så stor spridning som möjligt geografiskt, men även när det gäller sådant som utbildning och civilstånd. Det är ofrånkomligt, med tanke på brådskan, att de flesta kvinnor kommer från engelskspråkiga länder, men en del bidrag har översatts. Även Sverige, i den katolska periferin, är representerad av sr. Madeleine Fredell OP.

Så vitt jag kan bedöma hör de medverkande också till gruppen aktiva katoliker. Det hade varit intressant med bidrag från dem som inte längre orkar med eller bryr sig om Katolska kyrkan, men ännu så länge är kvar i den.

Boken är indelad i fyra avsnitt (översättningen av rubrikerna är min), 1. Traditioner och förändringar; 2. Äktenskap, familjer och relationer; 3. Fattigdom, exkludering och marginalisering samt 4; Institutioner och strukturer.

Jag tänkte gå in lite mer på den tredje delen som tar upp katolska kvinnors situation i fattiga länder. Inte minst för att det ofta hävdats att krav på t.ex. jämställdhet, samkönade äktenskap eller kvinnliga präster är ett västerländskt fenomen.

Först ut är Ana Lourdes Suárez och Gabriela Zengarini som beskriver livet i ett fattigt område i Buenos Saires utkanter. Det är ganska sorgliga berättelser om fattigdom, missbruk och våld i familjer. 

Läsaren får bl.a. möta Vicky som mot alla odds lyckades börja på universitetet, men blev gravid och tvingades lämna studierna. Hon har nu åtta barn från två relationer, undervisar vuxna i området och är medlem i församlingsrådet.

 Vicky och de övriga kvinnorna som presenteras har det gemensamt att de trots den till synes hopplösa livssituationen ändå rest sig. Frågan är om en kvinna i Sverige med samma erfarenheter som Vicky valts in i ett pastoralråd? Hur inkluderande är Katolska kyrkan här jämfört med hur det i alla fall kan vara i Argentina?

Astrid Lobo Gajiwala skriver om situationen för fattiga katolska kvinnor som bor i Indien. Kvinnor som ofta mer eller mindre sålts som fruar i 16-årsåldern. För dem är Lineamentas påstående om ” en önskan att gifta sig och bilda familj” inte aktuellt. För dem blir äktenskapet ett fängelse med våldtäkter, misshandel, isolering och underkastelse.

Astrid Lobo Gajiwala tar också upp frågan om interreligiösa äktenskap och inte då de ur katolsk synvinkel triumfatoriska där kvinnan driver igenom att barnen ska döpas. Hon frågar sig i stället hur situationen kan förbättras för de kvinnor som lever i församlingarnas marginal, i äktenskap som kyrkan inte betraktar som sakrament. 

En del av dessa kvinnor ser det som att de just genom att inte tvinga andra att ändra sig kan leda människor närmare Kristus. Andra ser sitt liv som ett sätt att nå bortom de religiösa etiketterna och i stället se människorna. Det kan vara en hinduisk äkta man som vårdar sin sjuka katolska svärmor, som till att börja med vägrade släppa in honom i sitt hem, men senare ändrade sig och gav honom ett.

Avslutningsvis förflyttar vi oss till Sydafrika och en församling i Johannesburg där Nontando Hadebe anordnade en diskussion om Vatikanens undersökning om äktenskap och familj. Man kom vid det tillfället inte längre än till att definiera vad en familj är. 

Här i Sverige talar vi mest om vanliga kärnfamiljer, kontra familjer med samkönade föräldrar eller en ensamstående förälder. Så enkelt är det inte i Sydafrika där kan en familj se ut på fler sätt än de jag nämnt. Det kan röra sig om ett antal syskon där en tagit på sig föräldrarollen, eller att far- och morföräldrar tar hand om barnbarn. En familj kan vara utökad, ett barnhem fungerar kanske som en familj. Även icke-familjer som grupperna av gatubarn togs upp. Alla de här olika typerna av familjer måste inkluderas i den teologi som behandlar äktenskap och familj för att kyrkan ska vara relevant för de familjer som inte är kärnfamiljer.

Nontando Hadebe tar även upp frågan om reproduktiv hälsa. Enligt WHO dör varje dag 800 kvinnor av komplikationer som gått att undvika i samband med graviditeter och förlossningar. Mödradödligheten har dock gått ner med 45 % sedan 1990, så utvecklingen går åt rätt håll. 

Hadebe påpekar att katolska fältarbetare ofta gör vad de kan för att hjälpa kvinnorna medan Heliga stolen som observatör i FN däremot försöker motarbeta förbättringar av den reproduktiva hälsan. Inte minst möjligheten att använda preventivmedel, Hadebe tar här upp Kairokonferensen 1994. Jag har skrivit om den tidigare bl.a. i den här bloggen. Någorlunda välbärgade personer kan i dagens värld få tag på preventivmedel, men de fattiga är beroende av billiga och lättillgängliga preventivmedel för att alls ha ett val.

Nu har jag bara kort återgivit en del av det författarna tar upp, men det är tankeväckande.

 Ja, diskussionerna i fattiga länder ser delvis annorlunda ut än i västvärlden. Inte på det sätt som mer konservativa katoliker vill tro,  men kanske faktiskt inte tror. Kan det vara förklaringen till att de katolska bokhandlarna även den jesuitdrivna Katolsk bokhandel inte tagit hem boken? Främst som en markering, det här läser inte en god katolik.

Detta trots att det är en jesuit, Agbonkhianmeghe Orobator som skrivit förordet med rubriken Of Listening Ears and Prophetic Voices. Han talar där om en lyssnande kyrka med stora öron. Vem vet en dag kanske det blir verklighet.

 

5 kommentarer

Under Katolska kyrkan

HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

För inte länge sedan dryftade jag mina tvivel på Katolska kyrkan med en bekant, som svarade: men nog tror du väl på vad Katolska kyrkan säger om Gud och Jesus? Min reflektion var att ett av de stora problemen är att Katolska kyrkan inte har så mycket att säga om Gud och Jesus nuförtiden. Katolska ledare har i stället synpunkter på vad andra samfund gör och inte gör, men allra mest intresserad verkar man vara av vad som sker i katolikernas sängkammare. Vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de flesta katolska ledare lever i celibat och inte har/inte borde ha en susning om detta.

Problemet är att Katolska kyrkans syn på kärlek och sexualitet drabbar så många. En del hävdar att om kyrkan skulle vara mer positiv till samkönade äktenskap, lät frånskilda och omgifta ta emot nattvarden osv skulle kyrkan splittras. De glömmer eller struntar i att även den nuvarande inställningen splittrar kyrkan.

Jamie L Manson skriver i en artikel på NCR att vad HBTQ-personer behöver få är rättvisa inte barmhärtighet med adress till Franciskus. Eller snarare de behöver barmhärtighet av samma skäl som heterosexuella. Manson har med en del citat av påven i texten och dessa visar, på slingrig katolska, någon form av insikt om att det kyrkan påstår inte är riktigt bra, utan måste lindas in för att låta positivt.

Som så ofta när man behöver tydliggöra budskapet i en text, är det givande att byta ut mottagaren av budskapet. Jag provar att göra det med nedanstående citat:

”Francis then expresses his hope that ”homosexual people” will ”come to confession, that they stay close to the Lord, and that we pray all together. You can advise them to pray, show goodwill, show them the way, and accompany them along it.”

Det blir ungefär så här: Franciskus uttryckte sedan sin förhoppning att heterosexuella personer (det går bra att lägga in t.ex.svenskar, poliser, flintskalliga  i stället) kommer till bikten och att de håller fast vid Herren och att vi alla ber tillsammans. Du kan ge dem rådet att be, visa välvilja, visa dem vägen och slå följe med dem”.

Lite knasigt blir det, när man vänder sig till grupper utifrån vilka de är, inte vad de gjort.

Kommentarer inaktiverade för HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

Under Katolska kyrkan

Radikala queerteorier i förskolan – en halmdocka

Det har skrivits en hel del om ”halmdockor” på senaste tiden, alltså när någon tillskriver en meningsmotståndare en åsikt den inte framfört och sedan börjar argumentera mot det. Så vitt jag kan se har jag nu stött på en sådan halmdocka i form av debattartikeln Radikala queerteorier i förskolan av Olof Edsinger och Stefan Gustavsson.

Författarna förfasar sig över att det finns genusperspektiv i förskolan och skriver bl.a. att Lärarnas Riksförbund i ”Det öppna klassrummet uppmanar man alla lärare att sluta använda ord som ”grabbar”, ”tjejer”, ”mamma” och ”pappa” i klassrummet. Detta för att ”alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön”. Så här stod det i själva verket i broschyren”Alla elever är inte bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön, så tänk på att använda deras förnamn istället för att slentrianmässigt kalla dem ”grabbar” och”tjejer”. Tja de flesta vill väl bli tilltalade med sin förnamn? Mamma och pappa är inte bara känsligt för den som förlorat en förälder utan för den som har samkönade föräldrar. Medan föräldrar borde fungera för de flesta.

Vidare kan man läsa i broschyren från Lärarnas Riksförbund att  ”De flesta elever i ert klassrum är förmodligen bekväma med att omtalas som ”han”eller ”hon” och de som inte är det vågar ofta inte säga något, eftersom transpersoner som grupp är väldigt utsatta i vårt samhälle. Möter ni trots allt en elev som ber om ett annat pronomen än det du hittills använt – oavsett om det är ”han”, ”hon”eller ”hen” – ja, då ska du helt enkelt respektera detta.”

Vem kan ha något att invända mot det? Redan på min tid fanns faktiskt den respekten min skola. En flicka som vi kan kalla Eva ville i stället bli kallad ett pojknamn låt säga Pelle. Så var det med det. Både elever och lärare accepterade hens önskan.

Jag trodde faktiskt att det var allmänt accepterat att detta med könsidentitet inte är så enkelt som att människor renodlat är man eller kvinna. För många verkar det i likhet med Eva i exemplet ovan inte vara en självklarhet. För att inte tala om att vi är många som inte passar in i de gängse könsrollerna.

Hur som helst tackar jag Edsinger och Gustavsson för att de riktat min uppmärksamhet inte bara mot Lärarnas Riksförbunds broschyr utan också den statliga utredningen Jämställdhet i Förskolan och Diskrimineringsombudsmannens skrift Lika rättigheter i förskolan. Där framgår  t.ex. att vi omedvetet styr in barnen i stereotypa könsroller genom att tala om för flickor att de är söta medan pojkar i stället  får höra att de har en tuff spidermantröja. För att ta en tankeställare jag fick vid läsningen.

Olof Edsinger och Stefan Gustavsson önskar att alla föräldrar ska kunna känna sig trygga med att skicka sina barn till förskolan, men det måste ju rimligtvis gälla även samkönade föräldrar och föräldrar till känsliga pojkar och tuffa tjejer eller hur?

 

2 kommentarer

Under Religion-allmänt, Samhälle