Hederskultursliknande – beskrivning av situationen i frikyrkorna

På senaste tiden har det diskuterats om det finns en hederskultur också i frikyrkorna, jag har skrivit om det i en tidigare blogg.

Frida Park har tagit upp ämnet i en ledare i Dagen och det är intressant att läsa hur hon balanserar texten. Dels de frikyrkliga idealen, som de flesta nog skulle säga är mer eller mindre sexualfientliga, men som man försöker förpacka till något bejakande genom att skriva t.ex. ”Varken staten, marknaden eller individen har lyckats formulera en sexualetik som tar hänsyn till den djupare dimensionen av sex.”

Den här negativa beskrivningen av omvärlden är jag bekant med från Katolska kyrkan och den är väldigt olycklig. För nog har sexualiteten en djupare dimension för de flesta människor, men här skapar man ett vi och dem. För övrigt det som i sin extremform blir till direkt fientlighet mot det omgivande samhället och i förlängningen extremism.

Frida Park går dock vidare och medger att det finns problem i frikyrkorna ”Exemplen från frikyrkan är förfärande, men de går inte att jämställa med vad som vanligen avses med hederskultur: oskuldskontroller, tvångsäktenskap eller hedersmord.” Hon skriver att de drabbade måste få upprättelse och att man inte ska vara så snar att döma. Vi får väl se hur det går, det är en slingring väg frikyrkorna har att gå.

Fast när det gäller Katolska kyrkan, som ju räknas som frikyrka, behövs närmare granskningar. Det finns katoliker som kommer från de områden där hedersproblematik förekommer. Något som jag tror är kulturellt snarare än religiöst. Är kvinnor, ungdomar, HBTQ-personer i katolska församlingar här drabbade av hederskultur?

Utvecklingen går inte självklart framåt

Som jag påpekat i tidigare bloggar är det inte självklart att utvecklingen går framåt, ser man tillbaka genom historien framträder snarast en vågrörelse. Detta gäller inte minst kvinnors, barns och homosexuellas ställning i samhället. I början av förra seklet fanns t.ex. en större frihet för människor att gå utanför gängse könsroller, många har hört talas om dandyn, inte lika många känner till den kvinnliga motsvarigheten butch, alltså en kvinna, ofta lesbisk, som är kortklippt och bär kläder som traditionellt ansetts vara manliga.

Det här alternativa könsrollerna var alltså accepterade och ganska vanliga i början av 1900-talet. Hur det kunde se ut framkommer bl.a. i Dorothy Sayers ”Unnatural Death” på svenska ”Naturlig död”. Boken utkom 1927 när samhällsklimatet börjar hårdna igen och så småningom kommer en backlash på 30-talet. Handlingen kretsar runt ett arv efter två förmögna damer, där den redan avlidna på sitt sätt uppfyllde kriterierna för en butch, hon klädde sig manligt och födde upp hästar. Kvinnan som nu eventuellt är mördad var hennes partner, den som skötte hemmet och var mer tillbakadragen. Att de här kvinnorna var respekterade i byn de bodde, framgår av Lord Peter Wimseys intervjuer med deras tidigare anställda och andra som kände dem.

Dorothy Sayers verkar dock ta avstånd från det som i boken beskrivs som osunda svärmerier mellan kvinnor. För ett yngre par i boken, blir förhållandet ödesdigert för den ena parten. Men Sayers är samtidigt kluven, hon tar också upp hur svårt det var för ensamstående kvinnor att försörja sig. Lord Peters medhjälpare miss Alexandra Climpson är en mycket begåvad kvinna, i förbigående nämns att hon hade kunnat bli en bra jurist om hon fått utbilda sig. Sayers återkommer till temat jämställdhet, inte minst i ”Kamratfesten” från 1935.

Jämställdheten fortsätter sedan att ta två steg framåt, kvinnor får arbeta under Andra Världskriget, sedan följer tyvärr två steg tillbaka på 1950-talet. Men sedan händer något igen på 1960-talet och då kommer även homosexuellas rättigheter i fokus. Om några dagar är det 50 år sedan Stonewallupproret bakgrunden kan läsas på engelska på t.ex. BBC:s hemsida och den som vill läsa på svenska hittar en artikel i Dagens Nyheter. HBTQ-personer fick helt enkelt nog av att diskrimineras och trakasseras, hur hårt klimatet var i USA beskrivs i BBC: s text:

”The laws in New York state were particularly punitive despite – or perhaps partly in response to – a growing number of gay men and women moving to New York City from across the US. Thousands were arrested each year in the city for ”crimes against nature”, solicitation or lewd behaviour. Some had their names published in newspapers, which meant they lost their jobs. Even what you wore was policed – fewer than three pieces of clothing deemed appropriate to your gender could put you in handcuffs.”

Stonewallupproret blev också startskottet för Pride-festivaler för att stötta i hela världen. Sverige var tidigt ute, den första Pridedemonstrationen hölls i Örebro den 15 maj 1971. Mycket har uppnåtts sedan dess, samkönade äktenskap är tillåtna i allt fler länder och samkönade par kan adoptera barn. Samtidigt kan man inte ta det mer inkluderande samhället för givet. Jämställdhet och HBTQ-personers rättigheter kritiseras i aggressiva formuleringar av extremhögern. Mer försåtliga är KD som inte direkt kritiserar jämställdhet eller HBTQ utan tar indirekta smygvägar. Jacob Forssmeds debattinlägg i Aftonbladet är ett exempel, han skriver inte direkt att kvinnor borde vara hemmafruar, utan siktar in sig på att svenska barn är alltmer ensamma. Att det underförstådda budskapet går fram märks i inläggets kommentarsfält på Facebook. Att barn knappast hade mer kontakt med sina föräldrar förr bortser Forssmed från. Det är för övrigt inte så länge sedan vi i princip hade barnarbete i Sverige. På Stockholmskällan kan den intresserade läsa om hur skolåret organiserades efter när böndernas barn måste vara hemma och arbeta. Barntillsynen har också en lång historia. Småbarnsskolor för barn från 2-7 år införde redan 1836 för att hindra att barnarbete. Barn lämnades också vind för våg när (fattiga) föräldrarna arbetade, men det sågs kanske inte som ett problem då på 1800-talet.

Självklart kan allting bli bättre, men idealisera inte historien.

Vilka kristna lyssnar till en hatpredikant?!

Det är inte helt lätt att var kristen i dessa dagar, knappt har man bemött kommentarerna runt KD:s öppning för samarbete med SD. Nej, de flesta kristna tänker faktiskt inte så här utan är vanliga människor och vill inte diskriminera kvinnor, homosexuella, invandrare, de som tillhör andra religioner (islam och judendom). Vi är som folk är mest, fast troende.

Direkt efter Ebba Bush Thors utspel kommer nyheten om att den amerikanske kristne hatpredikanten Steven Anderson planerar att komma till Sverige. Min fråga blir förstås men vilka kristna vill lyssna till en pastor som predikar hat? Jag tar några citat ur DN:s artikel:

”När 49 människor sköts ihjäl på en gayklubb i Orlando sommaren 2016 gladdes pastorn.

– De goda nyheterna är att det finns 50 färre pedofiler i världen, sa han bland annat i en video som väckte anstöt och uppmärksamhet långt utanför hans vanliga publik.”

”På frågan om hur han kommenterar att han pekas ut som ledare för en hatgrupp riktad mot htbq-personer svarar han bara kort:

”Jag tar det som en komplimang!”

”Han har tidigare spelat in videoklipp som ”Svenska protestanter är så ondskefulla att folk tror att de är ateister!” och gått till angrepp mot svenska abortlagar.

– Jag skulle inte vilja bo i det feministiska helvetet oavsett hur mycket du betalar mig, säger han i en video.”

Steven Anderson har blivit nekad att komma till flera länder och när han blev utslängd ur Botswana rapporterade BBC om detta och intervjuade bl.a. president Ian Kama som sade ”We don’t want hate speech in this country. Let him do it in his own country,” he said. ” Då hade Anderson i en lokal radiostation sagt att homosexuella skulle stenas till döds.

Styrkan och svagheten med kristendomen och skulle jag tro de flesta religioner är att den är full av oklarheter och motstridiga budskap. Det gäller både om man betonar Bibelns betydelse (lutheraner) eller fördrar att lägga tyngden på kyrkans historia (katoliker). Det krävs kunskaper i exegetik, kyrkohistoria, religionshistoria litteraturhistoria, historia m.m. för att kunna tolka någorlunda rätt. Samtidigt talar ju också Bibelns texter och annan kristen litteratur direkt till var och en av oss utifrån vem vi är och vår situation.

Tyvärr gör det att människor tolkar Bibeln utifrån sina egna åsikter, vilket har inspirerat till den humoristiska Holy Bible Cherry Picked Edition. Förvånansvärt många uttalar sig även å Guds vägnar och denne råkar då alltid ha samma åsikter som den som talar. En del av dessa som anpassar religionen efter sina syften har definitivt inga goda avsikter. Och jag misstänker att Steven Anderson hör till dessa, det borde inte vara svårt att utifrån de befintliga lagarna mot hat och hets kunna neka honom att komma till Sverige.

Som ett exempel på en text som är öppen för tolkning tar jag söndagens episteltext i Svenska kyrkan, den är hämtad från Petrusbrevets 2 kapitel, verserna 1-3:

”Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. ‘Ni har ju fått smaka Herrens godhet.`”

Var och en kan fundera på hur man själv förstår texten och hur andra kan tänkas tolka den.

Biskop Vikström utreder kränkande uttalanden om homosexuella

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att ”vanliga” kristna, som förutom sin tro är som folk är mest tar plats i det offentliga rummet. Vi kan inte låta, den inte så stora gruppen, värdekonservativa kristna göra sig till språkrör för oss alla. Det är inte bra om kristen för allmänheten blir liktydigt med negativ till kvinnliga präster, samkönade äktenskap, familjeplanering (nej det handlar inte bara om aborter), jämställdhet…

Därför är det så glädjande att läsa om hur biskopen i Borgå stift, Björn Vikström beslutat att utreda kaplanen Markus Engströms kränkande kommentarer om homosexuella.

Det är ganska beklämmande att Markus Engströms försvarar sig med att han bara uttalar Herrens åsikt, som av en händelse är densamma som hans egen. Fast det förutsätter förstås att Engström har en direktlinje till Gud.

Vilka signaler sänder en kyrkoherde som inte vill viga samkönade par?

Har det någon betydelse om en kyrkoherde inte vill viga samkönade par? Den frågan är aktuell efter att Matteus församling utsett Petter Sundelius till ny kyrkoherde, vilket bl.a. Mitti skrivit om. I intervjun uttrycker sig Sundelius diplomatiskt, det här är vad han har kommit fram till och att samkönade par självklart ska kunna bli vigda i församlingen.

Med tanke på att kyrkoherden är chef i församlingen, ser jag det som problematiskt om vederbörande talar om att han helt enkelt vill diskriminera en grupp, homosexuella. Det går emot Svenska kyrkans budskap som jag tolkar det.

Ja, men samvetsfriheten då invänder någon? Men frågan är om det är en frihet att få stänga ute människor ur en gemenskap p.g.a. deras sexuella läggning? En av prästens uppgifter är att viga par, ska inte brudparets tro vara det avgörande för om man som präst accepterar att göra det?

Som jag skrivit tidigare är dock problemen i Svenska kyrkan än västanfläkt i jämförelse med de som katoliker får leva med. Iréne Nordgren skriver på Katolsk Visions blogg om den tyske jesuiten Ansgar Wucherpfennig som varit rektor för jesuiterna universitet i Sankt Georgen. Han har inte fått sitt förordnande förlängt eftersom han uttalat sig positivt om homosexuella. Här är det inte tal om någon samvetsfrihet.

Men är jag inte inkonsekvent om jag tycker att Ansgar Wucherpfennig ska få fortsätta som rektor? Nja tänk på att han vill bjuda in fler i kyrkans gemenskap, inte stänga ute fler. Det är skillnad anser jag.

Årets svensk 2017 – hur tänkte juryn här??!

Tidskriften Fokus utsåg i år för tolfte året i rad Årets svensk och kriterierna juryn har att följa vid valet är:

”Utmärkelsen Årets svensk ska tilldelas en person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre. Det kan, men måste inte innebära att personen gjort sig känd i offentligheten. Det centrala är att vinnaren visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade. Det är naturligt om Årets svensk har gjort sig fiender, inte bara vänner, för det är svårt att åstadkomma något värt att belöna, utan att det har ett pris.”

Valet i år föll på kardinal Anders Arborelius och jag undrar hur juryn tänkte där? Hur kan en person som inte är det minsta självständig, utan strikt följer sitt samfund dvs Katolska kyrkan, utan att någonsin uttrycka en egen åsikt, få priset? Juryns val gör att den som t.ex. tycker att det helt rätt att kvinnor diskrimineras, att homosexuella ska leva i celibat och inte får gifta sig, anses förändra landet till det bättre!

Anders Arborelius har inte protesterat mot hur de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan hanterats, han har inte sagt i från om de omänskliga abortlagstiftningarna i många katolska länder, nu aktuellt genom ett extremt fall, en kvinna i El Salvador som dömts 20 års fängelse efter ett missfall. Han har, mig veterligt, inte upplyst Vatikanen om att Sverige är ett bra land för familjer, många par väljer att skaffa 3-4 barn, eftersom vi har en väl utbyggd barnomsorg, föräldraledighet m.m. Hade han gjort något av detta hade det varit ett prov på självständighet och han hade fått betala ett högt pris, tro mig.

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Pride – delta eller inte, valet är fritt

Pride 2017 närmar sig slutet och eftersom vi har turen att leva i en demokrati har var och en kunnat välja att delta eller låta bli. Det bästa vore förstås om det inte behövdes något särskilt särskilt arrangemang för HBTQ-personer, attacken på Prideparaden igår visar att det tyvärr inte är fallet.

För min egen del valde jag, som stolt vän, ut två arrangemang som passade mig. I fredags var jag på en fin och tänkvärd gudstjänst i Stora Synagogan som Iréne Nordegren skrivit om på Katolsk Visions blogg. Jag blev glatt överraskad när rabbinen Ute Steyer påpekade att människan i Talmud beskrivs som ett spektrum mellan man och kvinna. Alltså att könsidentiteten kan variera. Jonas Gardells tal, där han bl.a. sade att det omöjliga är det vi inte vi inte kommit på hur vi ska göra, var hoppingivande.

Nu återstår det jag allra mest ser fram emot, Kärlekens mässa kl. 18 i Storkyrkan, kanske ses vi där i mängden. Det blir säkert fullt till sista plats och kommer att vara en på flera sätt varm tillställning!  Så klä dig i svala kläder, ta med en vattenflaska och kom till denna glädjens och kärlekens sändning ut i vardagen.

Aa men dom då! – kardinal Anders Arborelius om den senaste pedofilskandalen

Det har väl knappast undgått någon att Sverige fått sin första kardinal i biskop Anders Arborelius. Tyvärr är bland det första han får göra att kommentera den senaste pedofilskandalen i Katolska kyrkan. Och bland det allmänna beklagandet smyger det sig in ett ”aa men dom då” i form av jämförelse med svenska förskolor. Det får väl betraktas som en form av skademinimering där Anders Arborelius genom sin jämförelse mellan övergreppen i Katolska kyrkan och de som skett på svenska förskolor försöker svärta ner de senare. Förskolor är ju inget som katolska företrädare är positiva till, främst för att barnomsorg gör det möjligt för kvinnor att studera och förvärvsarbeta.

Skandalen som nu avslöjats är ovanlig i och med att den som är anklagad är kardinal George Pell som är huvudansvarig för Vatikanens ekonomi och enligt DN nr 3 i rang efter Påven. Anklagelserna mot Pell kommer från Australien, han ledde stiften i Melbourne och Sidney innan han kallades till Vatikanen. På NCR skriver Joshua McElwee mer om vad det är kardinal Pell nu anklagas för. Han refererar bl.a. till en nyutkommen bok, Cardinal: The Rise and Fall of George Pell, där övergrepp som ska ha drabbat två korgossar mellan åren 1996-2001 presenteras. Kardinal Pell anklagades redan 2002 för sexuella övergrepp men fallet lämnades då över till Katolska kyrkan för internutredning.

Dominikanprästen Thomas Doyle, som länge engagerat sig för att hjälpa offren för de pedofila övergreppen, konstaterar att det civila rättssamhället inte längre är lika undfallande mot Katolska kyrkan som tidigare. Vilket i alla fall är en ljusglimt i mörkret, som jag ser det. Dessutom ska katolska präster förstås få en rättslig prövning, likaväl som andra brottsmisstänkta.

Det är viktigt att gå till botten med den här osunda kulturen i Katolska kyrkan och försöka förstå drivkrafterna bakom. Övergreppen och osäkerheten skadar alla, i första hand offren och deras anhöriga, men också församlingarna och de präster som är helt normala. De sistnämnda planerar för sådant som  övergreppssäkra biktrum och tvingas leva med människors osäkerhet över om de går att lita på.

 

Vinden vänder Katolska kyrkan

Kanske håller en stor förändring på att ske i Katolska kyrkan. Nyligen hölls en tredagarskonferens i Arlington Heights där präster och lekfolk från tio länder diskuterade hur kvinnor och hbtq-personer, helt enkelt alla som inte är heterosexuella män ska få ett verkligt inflytande i kyrkan.

Deltagarna gjorde ett uttalande till främst präster i kyrkan där de bl.a. uppmanades att tänka över de klerikala strukturernas konsekvenser.

Att även präster vill och har modet att engagera sig för jämlikhet och demokrati i Katolska kyrkan är ett hoppfullt tecken.