Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Patienter söker antingen vård för tidigt eller för sent

Det är inte lätt att vara patient idag, hur man än gör tycker vissa läkare att det är fel. Åsikter som media förvånansvärt oreflekterat för vidare.

Med jämna mellanrum förekommer det debattinlägg eller reportage som här i SVT-nyheter om att folk söker vård för småsaker. Lägg märke till att nageltrånget dyker upp igen i rubriken till ett relaterat inslag. 😉

Särskilt den digitala vården ondgör sig allmänläkarna som svarat på SVT- nyheters enkät över. Hur patienter som bara varit förkylda ett par dagar klarat sig förbi triageringen kan man ju undra. Men det gjorde inte SVT:s team. Sedan kan man förstås fråga sig hur många av exemplen som verkligen var harmlösa eller om det var läkare med bristande kunskaper som trodde så. För även livshotande sjukdomar avfärdas av primärvården som t.ex ångest eller depression. Och när de misstagen görs är det på något märkligt sätt också patientens fel.

Den ofrivilliga eremiten refererar en artikel i SvD på sin blogg. Patienten de berättar om hade just diffusa symtom som trötthet och försökte lägga om kosten och vara mer fysiskt aktiv. Vården, gissningsvis primärvården, hade hon dåliga erfarenheter av och hon drog sig därför för att söka vård. Hennes misstro bekräftades när hon blivit så dålig att hon ändå sökte vård. Där hon först ordinerades vila och när det inte hjälpte ställdes diagnosen depression. Först efter 1,5 år skickades patienten på röntgen och det konstaterades att hon hade lungcancer.

Det märkliga, vilket också eremiten påpekar, är att SvD inte lägger energi på att reda ut hur det kommer sig att vården missade cancern. Det är ju långt ifrån första gången det händer, utan man ber en psykolog förklara varför patienter väntar med att söka vård. I det här fallet hade de fått en förklaring.

Eremiten konstaterar med rätta:

”Varför inte prata om vad det får för konsekvenser när vårdpersonal ges utrymme i media för att håna sjukdomar som inkluderar svår trötthet och andra ”diffusa” symtom? Eller tjatar om att människor söker vård i onödan? Varför inte analysera den här närmast religiösa föreställningen om att fysisk aktivitet och ändrad kost kan lösa allt?”

Ja, varför? Jag tror att det till stor del har att göra med att det är tabu att kritisera primärvården. Det är dit de flesta patienter kommer och det är där de flesta missarna, stora som små, görs. Det passar politiken, vissa inom vården och tydligen media att försöka rikta uppmärksamheten mot patienternas påstådda brister. En vilseledande manöver helt enkelt. Då slipper man ens tänka tanken att man på väg att satsa på fel vård.

Viktigt att ta diskussionen om man har goda argument

Vet man med sig att ens argument faktiskt inte håller, ska man inte diskutera. I stället gäller det att vara en stendöv megafon. Den regeln följs i stort sett alltid.

Har man däremot goda argument och forskningsresultat att luta sig mot, är det värt att ta obehaget det ibland kan föra med sig diskutera. Är man flera går det att föra resonemanget vidare i kommentarsfälten. Det finns många tysta läsare i sociala media, som kanske inte har någon särskild åsikt ännu. Och det känns också bättre att veta att man gjort sitt bästa i stället för att bara ge upp. Trots det är många som skulle kunna tillföra ett ämne något positivt tysta.

Jag tror inte att Talla Alkurdi och de andra i majoriteten i Region Stockholm hade räknat med så mycket motstånd från både läkare och patienter när de gick ut med att vårdvalet för smärta, utmattning och ME/CFS ska avvecklas 2025. Här är ett inslag på SVT-Nyheter där det framgår att det finns 10 smärtkliniker i Stockholm. Här är det en patient som berättar hur bra vården fungerat och en läkare på Capio Spine Center som uttrycker sina farhågor om konsekvenserna av det indragna vårdvalet.

Faktum är att inte heller allmänläkarna är glada över förslaget. Det framgår om man läser kommentarerna till den här artikeln i Läkartidningen. Det är inte ofta de medger att de saknar kompetens, men här är ett undantag. Politikerna räknar med att 2/3 av patienterna ska få tas om hand i primärvården och 1/3 på sjukhus eller i psykiatrin. De sistnämnda har redan nu långa köer och vill förmodligen inte ha den här krävande patientgruppen också.

I bästa fall kan det motståndet göra att den dåliga idéen faktiskt skrotas. Det sätter hur som helst press på politikerna. Ska den här vården hålla en någorlunda hög medicinsk kvalitet så sparas inga 300 miljoner kronor. Så det är värt att kämpa om man har goda argument.

Kunskapen lyser med sin frånvaro i Rapports serie om primärvården

SVT:s Rapport har en serie inslag om primärvården där det som inte nämns är lika intressant som det som tas upp. Misstag, ibland ödesdigra för patienten, förklaras med tidsbrist och för många patienter. Inte en enda gång nämns det självklara, brist på kunskap.

Har man inte tillräckliga kunskaper går det åt mycket tid för att söka i kunskapsstöd, undersöka alla upptänkliga orsaker till patientens besvär. Har man inte den tiden, eller inte ids anstränga sig, tar man till standardsvar: ”något virus, något psykosocialt eller som för personen jag talade med idag, något muskulärt. Patienten skrattade rått när hen berättade om värken i lungorna som läkaren på VC avfärdade som just muskulärt. Märkligt då att Ventoline hjälpte konstaterade personen som bad om tips på astma- och allergiläkare.

Ett annat sätt att maskera bristande kunskap är att bolla tillbaka ansvaret på patienten. Sjukdomar och skador förklaras med patientens levnadsvanor oavsett om det är relevant eller inte. Först när det blir för tokigt som när den här vårdcentralen i Eskilstuna satte upp en skylt med hur mycket en 11-åring måste arbeta för att kompensera för en påse chips reagerar människor.

Kunskapen är det som gör att läkarna på sjukhusen med konstant brist på sköterskor och vårdplatser inte gör fler misstag än de gör. Där kan vi verkligen tala om pressad arbetssituation.

Längtan efter att lära sig något man är intresserad av ordentligt är, så vitt jag förstått på blivande läkare genom åren, det som gör att de då som nu inte väljer att bli allmänläkare. Då kunde arbetstiderna göra inriktningen till ett alternativ. Men idag krävs mer, framförallt är patienterna som hänvisas till vårdcentralen sjukare än förr. Patienter vi inte har kompetens att ta hand om som en nyligen pensionerad allmänläkare sade till mig, redan för några år sedan.

Då blir det inte, trots hög lön, så lockande att arbeta på vårdcentral. Trots att sjukhusen är ett ännu stressigare alternativ. Som specialist inom ett begränsat område har man trots allt verktygen för att ta snabba och korrekta beslut.

Barn lider i onödan

SVT-Nyheter Uppsala har ett inslag om Nour, 1,5 år, som först efter flera besök på akuten fick en korrekt diagnos, Cystisk fibros. Hon hade då haft symtom länge och föräldrarna, som jämfört Nours utveckling med hennes äldre syskons, hade oroat sig. Min spontana reaktion är att undra varför inte BVC fångade upp det här långt tidigare? Då hade Nour sluppit lida och sjukdomen varit lättare att hantera.

Men tyvärr är det inte längre självklart att det finns barnspecialister på BVC, utan det är distriktssköterskor och allmänläkare som arbetar där. Då görs de kontroller som ska göras och inget mer.

Jag fick själv barn i skiftet då det ändrades från barnsjuksköterskerskor och barnläkare på BVC till att vårdcentralerna tog över. Det blev en stor försämring av kvalitén. Som förälder insåg man snabbt att det inte var någon idé att ställa frågor. De besvarades så gott som alltid med ett -Vad tror du själv?

Många föräldrar gjorde då som jag och letade upp en bra barnläkare som barnen fick gå hos parallellt med kontrollerna på BVC.

Men hur gör dagens föräldrar? Kanske finns inget bättre alternativ till vårdcentralen än akuten när barnet blir sjukt, eftersom det är brist på barnläkare. Det är inget bra alternativ eftersom de läkare man först möter där ofta är oerfarna AT- eller ST-läkare.

Jag hoppas att det görs en rejäl satsning på barnsjukvården, inte minst på att höja nivån på barnavårdscentralerna, så att inte fler barn råkar lika illa ut som Nour.

Valet av bild är viktigt

Bilder påverkar oss på ett omedvetet plan men jag tror att många inte tänker så noga på hur bilden/bilderna som illustrerar en text är valda.

Jag tar mina exempel från SVT-Nyheter och DN. Det ser likadant på andra håll och kan förstås också vara betydligt mer genomfört.

Jag börjar med SVT-Nyheter och ett inslag där det bl.a. framgår att svenskarnas förtroende för sjukvården under coronapandemin är högt. Som illustration har man valt en bild där skylten Vårdcentral syns tydligt. Men jag tror att jag inte är ensam om att tänka på sjukhus i samband med högt förtroende för vården.

Det är rätt tydligt att media på alla sätt försöker lyfta primärvården, om den inte är privatägd och digital förstås, medan många svenska letar efter bättre alternativ till den. Samtidigt som andra har gett upp och försöker bli experter på sin sjukdom eller söker sig till alternativmedicin. Jag hör till de förstnämnda och det här tveksamma bildvalet är något som stör mig på flera sätt.

I dagen DN finns det en artikel om Georgias nya lag som man befarar ska göra det svårare att rösta, i synnerhet för svarta. Där har bildredaktören valt ett foto med en äldre svart kvinna med rollator. Texten är en nyhetstext och redovisande, bilden däremot illustrerar hur besvärligt det i värsta fall blir. I det här fallet har jag åsiktsmässigt inga invändningar. Jag bara noterar bildvalet. Och blir lite irriterad på att jag rent känslomässigt tycker att det är helt ok.

Det jag vill få fram att man som läsare behöver vara lika bildkritisk som man är textkritisk. Bilder påverkar oss på ett mer omedvetet plan och är på det sättet svårare att värja sig mot än ord.

Hat och hot mot covid-forskare

Barnläkaren och forskaren Jonas Ludvigsson har drabbats av hat och hot sedan han publicerat en studie som visar att barn oftast inte blir svårt sjuka i covid-19 och att de inte är smittdrivande rapporterar bl.a. SVT Nyheter Örebro. Det är självklart så att forskningsresultat ska granskas och om det behövs ifrågasättas, det är ju så vetenskapen gör framsteg. Men här är det inte frågan om saklig kritik, utan man går på personen. Vilket bara är ynkligt och fegt.

I Dagens Medicin konstaterar Karolinska institutets rektor, Ole Petter Ottersen, att tonläget runt covid-19 varit extremt hårt och att Jonas Ludvigsson inte är den ende som drabbats. Hur man skapar ett öppnare debattklimat blir en av läxorna att göra efter pandemin, i första hand för ansvarig politiker och myndigheter.

Men Ottersen konstaterar också att det även annars kan vara hetsigt i diskussionerna runt medicinsk forskning.

Där vill jag lägga till att diskussionerna om vård överhuvudtaget ofta har lågt i tak. Jag själv har blivit blockad i kommentarsfält trots att jag hållit mig till sak och formulerat mig vårdat. ”Felet” har varit en avvikande åsikt. Faktum är att jag såg ett klagomål på att sansade men kritiska kommentarer till ett Facebookinlägg just i Dagens Medicin hade tagits bort. Så jag är inte ensam om att ha drabbats.

En period var det för övrigt ett par allmänläkare som mer eller mindre stalkade mig runt i kommentarsfälten, inte med syftet att diskutera det aktuella ämnet, utan att svartmåla mig. Hade jag inte varit härdad efter diskussioner med högerextrema personer och konservativa kristna, hade jag kanske gett upp.

Det är många som saknas i debatterna, patienter är nöjda med nätläkare och de läkare trivs uppenbarligen med att jobba så t.ex. Likaså saknar jag patienterna som är uppskattar den vård de betalar extra för via en sjukvårdsförsäkring. Tänk så mycket dessa kunde lära den offentligt finansierade vården om kompetent och snabb vård. Men få vågar framföra sina synpunkter och de som gör det möts av en storm av negativa, ibland aggressiva mothugg. Som sagt framför man en åsikt får man räkna med att någon inte håller med. Men man ska inte behöva drabbas av personliga påhopp, hat och hot.

Det är något sjukt med sjukvårdsdebatten och det krävs säkert flera olika åtgärder för att den ska bli mer öppen.

Astmatikerns drömmottagning…

Ja, inte bara astmatikerns drömmottagning utan även andra kroniskt sjukas och multisjukas.

Jag började skissa på den när jag såg ett inslag på Rapport om de två mottagningar för långtidssjuka med covid-19 som finns i Sverige. För få förstås, men så bra för dem som får komma dit.

På de här mottagningar finns olika specialistläkare, fysioterapeuter m.fl. samlade. Och så vitt jag förstod kan patienterna gå från den ena till den andra vid ett och samma tillfälle. Inga remisser och annat krångel, utan effektivt och bra.

Tänk, en sådan mottagning för patienter med astma och allergi. Där behövs förstås allergologer och specialister på lungsjukdomar, men också öron-näs och halsläkare, hudläkare och förmodligen internmedicinare inriktade på mag-tarmsjukdomar. Fysioterapeuter, dietister och farmaceuter m.fl. har också en plats på drömmottagningen. Som inte bara är min dröm visade det sig när jag testade idén på andra som har astma och/eller allergi. Vi kan tänka oss färre fysiska besök, bara de håller hög medicinsk kvalitet. Däremellan går det bra med olika digitala lösningar och telefonkontakt.

Hur ser din drömmottagning ut? Vi är alla olika och det måste också speglas i sjukvården, men det kommer inte att hända om vi inte ställer krav.

Värdig vård för covid-sjuka äldre

Den 24 juni var en debattartikel skriven av Sveriges kristna råds presidium införd i Dagens Nyheter.

”– Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara medlemmar är ett mått på allas trygghet och tillit.
Det säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd och en av undertecknarna till debattartikeln.”

Samfundsledarna skrev, som framgår ovan, inlägget mot bakgrund av larmen om att covid-sjuka på äldreboenden nekats adekvat vård för att kunna bli friska. Läkare har på distans bestämt att dessa patienter bara skulle få palliativ vård, dvs morfin som ju inte gör det ett dugg lättare att andas, tvärtom. Tilläggas bör att dessa läkare oftast inte är specialiserade på äldre, utan vanliga allmänläkare. Det verkar ha varit lite slumpartat vilka äldre covid-patienter som har fått komma till de geriatriska vårdavdelningarna, där SVT-nyheter rapporterar att överlevnaden har varit hög. 92-åriga Louise Skytte intervjuas innan hon ska lämna sjukhuset och säger att hon så gärna vill leva. Hon fick chansen, andra fick den inte.

Jag tycker att det är bra och vad man kan förvänta sig att samfundsledarna står upp för de äldre och svaga som har svårt att hävda sig och inte alltid anhöriga som kan strida för dem. Det kan absolut vara bra att de, som samfunden önskar, blir representerade i regeringens corona-kommission.

Många i sjukvården och äldreomsorgen är empatiska och lider av den situation som uppstått nu. Sjukhuskyrkan rapporterar om ett ökat behov från vårdpersonalen om samtal om existentiella frågor skriver Skr. Något jag undrar, men aldrig sett tas upp, är hur vårdpersonalen påverkas av att patienter kommer in sent eller för sent efter att förgäves försökt få hjälp av 1177 och vårdcentraler? Vad riskerar egentligen den vårdpersonal som kritiserar primärvården? Öppet ska tilläggas, privat har de förstås synpunkter.

Något som bör oroa alla är den grupp vårdanställda, förhoppningsvis liten, med en känslokall och faktiskt  oprofessionell syn på sitt yrke. De som i debatter och kommentarstrådar utgår från att det bästa för den covid-sjuke äldre är att dö så fort som möjligt. Om jag ska spetsa till det. De har ingen känsla för att varje patient, även äldre, är unik och borde få en chans att leva. De sköra äldre tål kanske inte vård i respirator, men man kommer ofta långt med syrgas, luftrörsvidgande medicin, antibiotika och näringsdropp. Som framgår av SVT:s reportage.