#Bra vård behöver inga kampanjer!

I diskussioner om att alla patienter har rätt till, läs måste, vara listade hos en läkare i primärvården finns det en del påståenden som återkommer hela tiden. Så jag tänkte att det är lika bra att samla dem och mina svar på ett ställe.

Bra vård behöver inga dyra kampanjer

Vi har alla sett genvägarna över gräsmattan som är den snabbaste vägen till t-banan, busshållplatsen eller vad nu målet är. På senare år har stadsplanerare börjat undersöka hur människor rör sig, innan man anlägger gångbanor. Det är mer konstruktivt än att rita in rätvinkliga dito som få använder.

När det gäller sjukvården är de ansvariga inte lika smarta. Enskilda allmänläkare och Läkarförbundet har i många år lobbat för mer resurser till primärvården, remisstvång för besök hos specialister och att alla patienter, vare sig man vill eller inte, ska vara knuten till en vårdcentral. Av någon, för mig oklar anledning har man lyckats sälja in det till politikerna. Patienterna däremot försöker på alla sätt hitta vägar till den vård som gör dem friska snabbast, ofta specialistvården. Dessa sjukhus och mottagningar behöver förstås inte göra reklam för sig, mer än när de är nystartade.

Det går inte att sälja in något som inte är bra, hur glassiga, dyra videor man än producerar. Jag undrar för övrigt vad det är Läkarförbundet får dra ner på för att ha råd?

Det är inte bara jag som haft otur i mötena med allmänläkare

Det här försöket att förminska mina argument stöter jag på då och då. Om det bara var jag som var missnöjd med primärvården och alla andra gick dit glada och nöjda skulle situationen se annorlunda ut. Region Stockholm skulle inte lägga tid på att ta fram remisstvång eller differentierade avgifter bara för att få mig att gå till vårdcentralen. Inte tror jag heller att Läkarförbundet skulle lägga tid och pengar på kampanjen ” Anneli måste få en fast läkare på vårdcentralen”. Jag har faktiskt två specialister som jag träffar med jämna mellanrum. Fasta läkare om man så vill.

Nej sanningen är förstås att vi är många som av olika skäl inte tycker att primärvården är bäst för oss.

Med en fast läkare blir diagnoser och behandling bättre

Flera specialistmottagningar har som sagt det organiserat precis så och visst det är väldigt bra att träffa samma läkare varje gång på respektive mottagning.

Vill man gå till en vårdcentral är det förstås en fördel att träffa samma läkare varje gång. Fast inte om hen hör till dem som struntar i vad patienten berättar, utan har sina egna idéer om vad som är fel. Favoritdiagnoserna appliceras på de flesta patienter doktorn möter. Oavsett om de är rätt.

”De flesta som söker vård är inte sjuka”

Men stämmer det verkligen att människor lägger massor av tid på att få kontakt med sin VC eller sitter i timtal på en närakut eller vanlig akut utan orsak? Hittills har jag inte sett någon studie över vilka symtom människor söker för, utan det är anställdas åsikter som framförs. Jag brukar ställa motfrågan om personen själv söker vård i onödan, eller känner någon som gör det? Hittills har ingen svarat, förmodligen för att det alltid är ”några andra” hen tänker på.

Sedan hänger det ju också på att doktorn kan ställa rätt diagnos och där svajar det ofta rejält på vårdcentralen och för den delen på akuten.

Specialisterna ska prioritera de svårast sjuka patienterna

Självklart ska svårt sjuka eller skadade patienter tas om hand av en skicklig specialist. Fast det bästa, både för patienterna och samhället är att de får vård tidigt, så som man arbetar med bröstcancer och livmoderhalscancer. Alltså innan patienten blivit en av de sjukaste och mest resurskrävande. Att göra en massa besök på vårdcentralen tills man är så sjuk att det blir aktuellt med en remiss är inte ett effektivt sätt att bedriva vård.

Patienten kan skriva en egenremiss för att komma till en specialistmottagning

Visst, men det kräver att patienten kan formulera sig skriftligt och att mottagningen tar emot egenremisser. Många skriver särskilt att de inte gör det.

Varje patient är unik

Vård som passar mig fungerar inte för alla. Men nu vill allmänläkare och politiker att alla patienter ska in i samma vårdmall. Många röstar med fötterna och det kommer allt fler alternativ som sjukvårdsförsäkringar, nätläkare och helt privata alternativ.

En grupp som är lika högljudda som allmänläkarna är alternativmedicinarna. Dessa grupper konkurrerar om patienter som vill ha en doktor som tar sig tid med dem och ser till ”hela människan”. Vad det nu betyder, för även specialistläkarna ser ju till helheten, i den mån den är relevant för åkomman man drabbats av.

Jag tror att det är satsningen på primärvården som enda ”val” för patienten som gör att Region Stockholm t.ex. sagt upp avtalet med Vidarkliniken. Annars skulle man för länge sedan satt ner foten vad det gäller krav på att visa att behandlingarna har effekt.

Vi får se hur det går för det här är alltså en väl så röststark grupp som allmänläkarna. En del behandlingar, inte minst rehaben för utbrända personer, var så vitt jag förstått bra på Vidarkliniken. Så det är synd att allt måste offras på konformitetens altare.

Prata med varandra – om sammanhållen vård

Många patienter behöver vård under längre tid, kanske hela livet, och av flera olika specialister. Jag har tidigare skrivit om behovet av att dessa läkare pratar med varandra och att någon får ansvaret för att sedan diskutera det man kommit fram till med patienten och vid behov med anhöriga.

I den bästa av världar skulle vården vara organiserad så för alla. Om man använder sig av videomöten borde i alla fall fler patienter kunna få tillgång till denna optimala vård. Den ansvarige läkaren kan vara den som tar hand om grundsjukdomen t.ex. diabetes. Men jag kan också tänka mig att den som ansvarar för åkomman som för tillfället orsakar störst problem och följaktligen har mest kontakt med patienten är huvudansvarig. Här får man helt enkelt anpassa sig efter individen.

Ett, i mina ögon, näst bästa alternativ är det Gunnar Akner, professor i geriatrik, presenterar på DN Debatt. Han konstaterar att en av de mest komplicerade uppgifterna i vården är att koordinera och bedöma olika vårdinsatser. Detta bör göras av generalister anser han. Här är Akner faktiskt hårdare än jag och placerar inte bara allmänläkare utan också geriatriker och invärtesmedicinare bland generalisterna. I ansvaret ska ingå:

”Dessa ­generalist­läkare (G-läkare) måste ha som uppdrag att regelbundet kontrasignera den samlade DBU-processen (diagnostik, behandling, uppföljning) över tid, där olika specialiserade läkare och olika vårdyrkesgrupper regel­mässigt är inblandade. Kontra­signeringen innebär att G-läkaren regelbundet tar ställning till:

• att den samlade diagnostiken och behandlingen/vården är rimligt underbyggd.
• att alla aktuella behandlings-/vård­åtgärder är koordinerade och kopplade till tydligt definierade mål som följs upp regelbundet och systematiskt över tid.
• att patienten är välinformerad om målen med handläggningen och att den är anpassad till patientens önskemål och unika förutsättningar.”

Jag tror att det här kan fungera bra med äldre, där inte minst medicineringen måste anpassas och även för barn som också kräver särskilda kunskaper. Det vill säga om generalisterna är geriatriker respektive barnläkare. Men att gemene allmänläkare skulle klara det, kan jag inte tänka mig.

Jag kommer här att tänka på vad en patient berättade för inte så länge sedan. Allmänläkaren hade remitterat patienten till en specialist för undersökning och bedömning. Han och patienten satt sedan och försökte förstå remissvaret, med hjälp av vad patienten fått veta under sitt korta möte med specialisten.

Då är det faktiskt bättre att patienter som orkar och kan själva ges möjlighet att organisera sin vård. Många patienter idag är väldigt pålästa både på sjukdomar och behandlingar. Får man då möjlighet att söka den vård man behöver utan remisskrav, frigörs resurser för dem som behöver mer hjälp.

Och allt är bättre än att patienter ”fastnar” på vårdcentralen, med otillräcklig eller rent av felaktig behandling.

Gunnar Akner föreslår också att man för äldre patienter provar en modell där gränserna mellan sjukhusvård, primärvård och omsorg tas bort. Det låter väldigt vettigt, bristande omsorg är ju en stor anledning till att äldre blir så dåliga att de behöver sjukhusvård.

Att Gunnar Akner är verksam vid Sophiahemmet är knappast förvånande. Där bedrivs bland den bästa och effektivaste vården här i landet. Ett föredöme för andra vårdgivare!

Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Svensk sjukvård har mycket att vinna på att börja arbeta genomtänkt och strukturerat. En förhållandevis enkel åtgärd som att schemalägga så att patienten alltid träffa samma doktor borde vara en självklarhet. Men vi är säkert flera som har stött på vårdpersonal som varit oförstående när man bett dem lägga återbesök hos den doktor man var hos förra gången.

Den pensionerade professorn och ortopeden Leif Ryd pläderar för lite mer komplicerade förändringar i sitt inlägg på DN.Åsikt. För att inte cancerpatienter ska behöva vänta orimligt länge på behandling föreslår Leif Ryd följande upplägg, som finns på bl.a. Mayokliniken och Cleveland Clinic I USA :

”Gör ett sammanhållet lag bestående av till exempel mottagande läkare, ett tumörteam av olika specialister, en röntgen (MR eller CT) resurs, ytterligare utredande resurser och en operationsresurs, i princip. Dessa har en rad planerade tider utsatta: besök dag ett, utredning med röntgen etc. dag två, teamkonferens dag tre och operation dag fyra. I princip.”

Som det nu är står cancerpatienterna i en kö för MR-röntgen och en annan kö för operation osv. Det säger sig ju självt att det är ett ineffektivt sätt att arbeta. Dessutom är det riskabelt eftersom patienten får ta ett stort ansvar. Det kan t.ex. gälla att säga ifrån om kallelsen till strålbehandling kommer för nära inpå cellgiftsbehandlingen.

Politikerna borde ge, i första hand, sjukhusen i uppdrag att leta efter möjliga effektiviseringar och glöm då inte att ta med patienter i processen. Vi kan inte ha undermålig och dyr vård i ett så utvecklat land som Sverige.

 

Så vill partierna förbättra förlossningsvården i Stockholm

DN har frågat de olika politiska partierna hur de vill lösa krisen i förlossningsvården i Stockholm. Alla vill på något sätt öka resurserna, ha fler utbildningsplatser och bättre arbetsvillkor för barnmorskorna. Tyvärr är det inget parti som är självkritiskt och lägger in bättre framförhållning hos Landstingsledningen. Det borde inte vara omöjligt att göra beräkningar av behovet av förlossnings- och BB-platser i förhållande till hur Stockholm växer.

Socialdemokraterna kommer med ett konkret och mycket bra förslag till hur kvaliteten ska ökas, nämligen sammanhållen vård. Det är mycket troligt att den barnmorska som följer en kvinna under mödravården och sedan vet att hon ska ta hand om uppföljningen är noggrannare med att undvika förlossningsskador än den som bara möter kvinnan under förlossningen.

Att som Kristdemokraterna föreslår, ge full lön under utbildningen är säkert ett bra sätt att locka fler att bli barnmorskor. Sedan vill jag tillägga att man behöver vara noga med vilka som får börja utbildningen. Det fungerar inte med barnmorskor som inte vill befatta sig med preventivmedel och aborter.

Mindre enheter som kan ledas av barnmorskor föreslår Miljöpartiet. Ja, det kan säkert vara bra, men helst då inne på ett akutsjukhus eftersom en förlossning kan gå från att vara normal till att barnet snabbt måste komma ut på bara några minuter.

Men som sagt framförhållning, lyssna på personal och föräldrarna innan beslut tas är grunden till en bra förlossningsvård.

Nya Karolinska – tänk så mycket vård man kunnat få för de pengarna

Det är med stigande förvåning och förskräckelse jag läser om Nya Karolinska i Solna. En invändning jag har är att just vården av de svårast sjuka och skadade patienterna faktiskt verkar fungera riktigt bra som det är. Det är vården som ska förebygga de svåra sjukdomarna som behöver mer resurser och en annan inriktning.

Ännu mer oroad blir jag av förslagen om försämrade villkor för privata vårdgivare. All privat vård är säkert inte bra, men den fungerande vård som jag haft kontakt med har varit privat. De landstingsdrivna enheterna har, utan undantag, lämnat mycket i övrigt att önska. Som exempel kan nämnas att sköterskorna i tidsbokningen närmast verkar förvånade om patienten ber att få träffa samma läkare som vid förra besöket.

Om fler öppenvårdsmottagningar med specialister försvinner får vi ännu fler patienter som åker jojo mellan vårdcentraler och akutmottagningar. Även patienter med flera och svåra kroniska sjukdomar kan må bra med rätt diagnos och behandling. Men det kräver som sagt sin läkare, annars blir belastningen på akutsjukvården ännu högre än idag.

På landstingets hemsida läser jag att för att få komma till akuten på Nya Karolinska i Solna krävs det att man redan är patient eller har remiss från t.ex. vårdcentral. 

Så de akut och riktigt allvarligt sjuka patienterna ska ta vägen över vårdcentralen först?!  Överlever de det till att börja med? Och har inte andra vårdgivare tillräckligt att göra som det är, utan att behöva reda ut vem som är tillräckligt dålig för att få åka till Nya Karolinskas akut?

Att allt inte verkar vara klart inför starten och att vare sig teknik eller organisation fungerade under genrepet inger inte heller förtroende. Inte heller att den planerade vården ligger nere i flera veckor, SvD skriver:

”det handlar också om att själva flytten gör att nästan all planerad vård ligger nere i flera veckor och att bristen på personal är så stor att det framför allt påverkar hjärtsjukvården, men också barnsjukvården och även neonatalvården för de för tidigt födda barnen.”

I artikeln framgår att även IVO är bekymrade över situationen och följer den noga.

Men som jag skriver i rubriken, för den summan Nya Karolinska kostar hade man i stället kunnat få fler sjukhus som Sophiahemmet där det bedrivs alldeles utmärkt och effektiv vård. Vård som gör att patienter inte behöver bli de allra sjukaste, utan i bästa fall kan leva ett normalt liv trots sjukdom(ar).

 

Specialistvård för reumatiker flyttar till öppenvården

Det är alltid roligt att kunna skriva om något som går i rätt riktning, inte minst när det gäller vården. I veckan rapporterades att det öppnas en mottagning för patienter med reumatologiska sjukdomar på Sabbatsbergs sjukhus. Det är en specialistmottagning som flyttar ut från Karolinska sjukhuset och också utökas. 

Landstinget skriver på sin hemsida att man hoppas på att detta ska ge en mer sammanhållen vård, att olika vårdgivare ska samarbeta kring patienterna och inte minst att de ska få en tidigare diagnos. Vidare att patienterna ska bli mer delaktiga i sin egen vård.

Redan nu är det ju så att specialister i öppenvården sparar både lidande och pengar för samhället genom att ta hand om, inte minst, kroniskt sjuka som reumatiker. Men kan landstinget få in samarbete mellan olika läkare i rutinerna så är det en stor förbättring för patienterna. 

Samtidigt påpekar Reumatikerförbundet i en debattartikel att vården i landet behöver bli mer jämlik och argumenterar för att patienter ska kunna välja vård var som helst i landet.

Landstinget i Stockholm aviserar att fler specialistmottagningar kommer att finnas i öppenvården och det är utmärkt. Det finns många kroniskt sjuka patienter som inte har kontakt med en specialist idag.

Vad jag är betydligt mer tveksam till är att två autismcenter enligt DN läggs ner i Stockholms län. I stället ska verksamheten fördelas på 15 enheter runtom i länet. Jag tvivlar starkt på att det finns tillräckligt med utbildad och erfaren personal för att bemanna dessa enheter. Tanken är i och för sig god, köerna till utredningar är för långa och stödet till patienter och anhöriga otillräckligt.  Men börja i så fall med att bygga upp verksamheten så att inte patienterna hamnar i ett limbo, där ingen hjälp finns att få.

Autism och Aspergerföreningen i Stockholm är oroliga och hade i stället föredragit att landstinget hade ökat resurserna till de Autismcenter som finns.

Stärk kvalitén på vården för de ohäftiga sjukdomarna

Vi ska satsa på de sjukaste patienterna är ett argument som ofta förs fram av både politiker och vårdpersonal. Nya Karolinska t.ex. ska koncentrera sig på de allra svåraste tillstånden och ge högkvalificerad och väldigt dyr vård. 

De gånger jag har ställt frågan om det inte ur alla synvinklar är viktigt,kanske viktigare, att lägga resurser på att se till att patienter inte blir så dåliga, har jag mötts av en besvärad tystnad. Jag förstår det, vad ska t.ex. en läkare svara? Att hen tycker att det är mer spännande med riktigt allvarliga fall?

Då är det upplyftande att läsa smärtläkaren Emmanuel Bäckryds inlägg på Dagens Medicin. Bara det att unga läkare vill specialisera sig på att hjälpa patienter med svårförklarade, långvariga smärtor som i varierande grad gör livet till en prövning är positivt. Men har man en detektivådra i sig tror jag att en sådan inriktning kan vara väl så spännande som att t.ex. bli kirurg. Själv hade jag nog satsat på den typen av sjukdomar, om jag utbildat mig inom vården.

Emmanuel Bäckryd inleder med att ta upp de indirekta och direkta kostnaderna för långvarig smärta. Dessa beräknades till drygt 80 miljarder kr per år enligt beräkningar från SBU år 2006, tyvärr hittar jag inte källan för de uppgifterna. Om siffran stämmer är det svindlande summor och då är inte patienternas lidande inräknat.

Bäckryd konstaterar sedan att smärtmedicin för en rätt osynlig tillvaro i vården. Han undrar varför det inte pratas mer om långvarig smärta när det nu är så vanligt? Gissningsvis för ett det inte ses som så spektakulärt,vare sig av vårdpersonal eller politiker. Eller för den delen media. Lite märkligt med tanke på att det finns många röster/läsare/tittare att vinna på att presentera goda lösningar.

Emmanuel Bäckryd själv anser att en förklaring är att smärtpatienter finns överallt i alla specialiteter och på vårdcentralerna. De tenderar därför att inte bli någons ansvar. Jag vill tillägga att smärta ofta är osynlig, inte går att se på röntgen eller genom provtagningar. Många läkare har tyvärr en tendens att betrakta symtom som inte går att mäta eller som man helt enkelt inte känner igen som icke existerande.

Hur ser då Emmanuel Bäckryd förslag på lösningar ut:

1) Stärk smärtmedicinens plats i vårdutbildningarna! Att 20 procent av befolkningen har långvarig smärta, och att två av tre patienter med avancerad cancer har ont, torde räcka som motivering.

2) Implementera Socialstyrelsens rapport från 1994 gällande behovet av multidisciplinära smärtkliniker! Detta har endast genomförts på några få ställen i landet.

3) Prioritera smärtforskningen! Eftersom smärtpatienter återfinns överallt i sjukvården skulle bättre kunskaper om den långvariga smärtans mekanismer, och på sikt bättre behandlingsmetoder, gagna väldigt många patienter.

Det låter vettigt. En av de smärtkliniker som faktiskt finns, i Stockholm, är Bragée Rehab, som också har det goda omdömet att tydligt upplysa om vad de kan hjälpa till med och vilka problem det är bättre att söka en annan klinik för.

Slutligen skadar det nog inte att locka läkarstudenter till specialiteter som smärtmedicin, med att de kan bli läkarkonstens Sherlock Holmes, Miss Marple, Hercule Poirot eller någon annan klurig deckare.

 

Förlossningsskador – dags för en attitydförändring

Förlossningsskadorna har antingen ökat i antal eller så har kvinnor i större utsträckning börjat prata om dem och kräva vård. Kanske är det en kombination av båda alternativen. Jag har skrivit om problemet tidigare, men här kommer ytterligare ett exempel.

På DN.Åsikt skriver Jenny Aakula om de skador hon fick vid en förlossning 2014. Avslitna muskler och sprickor som inte syns utanpå, men som gjort att hon inte kunnat arbeta och förstås påverkat familjen. Jenny Aakula drabbades också av Diastasis Recti, en delad magmuskel som för hennes del ledde till att tarmarna kom i kläm. Bålstabiliteten var dålig, så hon drabbades även av diskbråck. I hennes landsting betraktas Diastasis Recti uppenbarligen som kosmetisk, vilket den inte gör i andra landsting. På 1177:s hemsida hittar jag den inte alls när jag söker.

Jenny Aakula stod på sig och fick en utomlänsremiss för operationen, som är genomförd och verkar ha fungerat. Läkaren som skrev remissen ägnade sig dock åt den typ av tyckande om patienten, som ställer till så mycket elände. Hen skrev enligt Jennya Aakula ”…när man kämpat så länge för en sak som du gjort, så kan patienten ibland uppleva en förbättring av en åtgärd, trots att klinisk evidens saknas”.

Jag tolkar kommentaren som att läkaren var väl medveten om att operationen skulle hjälpa och på det här sättet försökte rädda ansiktet. Alternativet är, så vitt jag kan se, att läkaren ifråga hade bristande kunskaper.

Svensk förening för obstretik och gynekologi har ett bristningsregister vars syfte är att:

– att fånga upp kvinnor som har besvär efter förlossningsbristningar och erbjuda uppföljning vid behov
– att ge återkoppling till läkare och barnmorskor som suturerar bristningar om hur det går för kvinnan
– att ge klinikerna uppföljning av sina medicinska resultat
– att skapa underlag för nationell jämförelse och FoU inom området förlossningsbristningar
– att indirekt förbättra handläggningen av förlossningsbristningar genom att efterfråga hur de diagnostiseras och sutureras

Det framgår inte hur länge registret funnits, men så vitt jag kan se finns redan verktyget för att följa upp och behandla patienter som Jenny Aakula. Frågan är varför det inte fungerar?

 

 

 

Södra BB – obegåvat att lägga ner bra vård

Ledningen på Södersjukhuset vill lägga ner Södra BB och slå ihop avdelningen med den vanliga förlossningen rapporterar bl.a SVT:s nyheter. Motivet för att lägga ner denna, enligt alla uppgifter, väl fungerande enhet där mödravård, förlossning och eftervård integrerats uppges vara att kunna erbjuda en likvärdig förlossningsvård till alla. Men varför då inte utvidga verksamheten så att den omfattar alla blivande föräldrar som väljer att föda på SöS?

Jag är övertygad om att i synnerhet kvinnor som har en problematisk graviditet och/eller riskerar en svår förlossning är de som skulle vinna allra mest på en sammanhållen vård. Det är inte minst viktigt att den som ansvarar för förlossningen även tar hand om eftervården. För ambitiös och engagerad personal ger det en större möjlighet att se vad som fungerar bra och vad som är mindre bra. För den som mest ser till siffror eller helt enkelt är lat är de ökade kostnader som förlossningsskador innebär en motivationshöjare till att inte slarva eller ”spara pengar”.

Barnmorskeförbundet är givetvis upprörda skriver som avslutning i uttalandet på sin hemsida att de anser att:

”det är viktigt att det i alla delar av landet, under hela året, på jourtid såväl som på dagtid, finns vårdplatser, kompetens, och personella resurser för att kunna erbjuda födande kvinnor en trygg och säker förlossnings- och eftervård. Kvinnor i aktiv fas av förlossningen ska ha en barnmorska i sin närhet som stöd och alla kvinnor ska erbjudas kontakt med barnmorska under tiden närmast förlossningen. Barnmorskeförbundet anser också att alternativa vårdformer med sammanhållen vård bör utvecklas, istället för att som nu monteras ned.”

Det verkar även som om barn- och äldrelandstingsrådet Ella Bohlin KD vill stoppa nedläggningen av Södra BB. Så det är bara att hoppas att jämlik vård kommer att innebära lika bra vård, inte lika dålig för alla.

En grupp som tyvärr alltför ofta inte får någon vård alls är kroniskt sjuka. I gårdagens DN berättades om Andrea som lider av ME, en kronisk neurologisk sjukdom som kännetecknas av utmattning tillsammans med andra symptom. I artikeln framkommer att många ME patienter inte ens har en fungerande läkarkontakt, fast de är väldigt sjuka. Jag definierar alltid en fungerande läkarkontakt som en specialist på ens sjukdom och sådana är det uppenbarligen ont om när det gäller ME.

I Stockholm finns sedan i juni en ME-mottagning i södra Stockholm. Trycket är hårt på den berättar Per Julin som är specialist i rehabiliteringsmedicin. Han säger att deras resurser är små, men att patienterna också kan få mycket hjälp i primärvården. Men där håller jag inte med honom med tanke på att det finns stora brister i den vård patienter med vanligare kroniska sjukdomar får hos primärvården. Jag tvivlar på att det är bättre för patienter med mer sällsynta diagnoser. Tänk om även läkarkåren kunde stå upp för högre kompetens hos de läkare en patient först möter. Så mycket lidande och pengar vi skulle spara om det blev verklighet.

Patientcentrerad vård- innehållet avgör kvalitén

Jag brukar vanligtvis lirka ut tidningsdelarna ur reklambilagorna, utan att titta närmare på de sistnämnda. Häromdagen ögnade jag dock igenom en vårdbilaga och kom nästan direkt på en annons om Nya Karolinska där variationer på formuleringen patienten i centrum förekom i var och varannan mening. På Nya KS ska patienten, enligt texten, vara i fokus i alla led och det finns en hel del i den som jag tycker är bra. Man satsar på att samla olika specialister runt patienten och  bild-och funktionsfaciliter som röntgen ligger i närheten av patienterna, som dessutom får enkelrum. Det är förstås mycket bättre för patienten att slippa köras runt, egentligen är det märkliga att ingen tänkt på detta förut. Överhuvudtaget verkar idén vara att olika specialister samarbetar och så vitt jag förstår gäller det även dagvård och öppenvård.

Allt detta låter som förbättringar som förhoppningsvis kan sprida sig till fler sjukhus. Men jag har en vädjan till politiker, arkitekter och inredningsarkitekter när det gäller sjukhusbyggnader. Som patient mår man inte bra av att mötas av olika varianter av glas och stålkub! Nej, då är vackra tegelhus som Sophiahemmet en bättre inspirationskälla för framtida sjukhus. Vill man ha en modernare lösning på patientvänlig arkitektur är ett exempel  Vidarkliniken.  Man kan ha invändningar mot antroposofernas teorier om sjukdomar och mediciner, men de har förstått hur ett sjukhus eller läkarhus kan vara utformat och inrett för att medverka till att patienten blir frisk.

På Nya KS ska man vårda de svårast sjuka och skadade patienterna och det är en kategori som många vill ägna sig åt. Den patient som invänder mot bli hänvisad tillbaka till vårdcentralen från en specialistmottagning, får allt för ofta höra att man där måste ta hand om de svårast sjuka patienterna. Nu verkar det äntligen som att ansvariga politiker och tjänstemän börjar förstå att man också måste arbeta för att patienter inte ska bli så svårt sjuka, eller högkonsumenter av vård.

I DN fanns i måndags en debattartikel där undertecknarna, styrelsen i Forum för Välfärd (är det mängden namn som är avgörande numera?!) konstaterar att multisjuka, kroniskt sjuka och andra patienter med stort vårdbehov står för en stor del av vårdkonsumtionen. Hur löser man det? Forum för Välfärd gjorde 2014 ett pilotprojekt där man samarbetade med Södertälje sjukhus och några vårdcentraler. Vårdcentralerna fick identifiera 30 patienter som var högkonsumenter av vård och dessa fick träffa ett team bestående av ansvariga allmänläkaren, en specialist i geriatrik från smärtkliniken vid Södertälje sjukhus och en observatör med medicinsk bakgrund från Forum för Välfärd. Man kallar det för ett specialistteam, men kraven för det uppfylls inte anser jag. Det är bara en aktiv specialist, geriatrikern, med. Varje patient har sin sjukdomsbild och specialistteamet borde förstås satts samman utifrån den. Patienterna upplevde trots detta en förbättring och det är klart att jämfört med att bara träffa en allmänläkare är det förstås det.

Sedan är det förstås talande att man väljer en geriatriker som den enda specialisten i teamet, det säger mycket om åldern på patienterna i gruppen. Nu finns det ju en hel del kroniker och multisjuka även bland yngre patienter, men uppenbarligen inte på vårdcentralerna. Själv hörde jag en kort period till storkonsumenterna av vård, tills jag på egen hand såg till att bryta det dåliga mönstret att fara som en jojo mellan vårdcentralen och akuten. Detta genom att söka mig till kunniga och engagerade specialister. Förmodligen gör andra yngre kroniker och multisjuka likadant, vilket gör att vi för det mesta inte är några storkonsumenter av vård. Det viktiga för de flesta tror jag inte är att alltid träffa en och samma doktor, däremot att ha en och samma läkare på en mottagning. Alltså att få träffa samma hjärtläkare, ortoped eller vad det nu är frågan om.

Jag hittade en blogg, USA-bloggen, som uppmärksammat debattartikeln, utifrån hur man tacklat frågan i USA. Skribenten refererar till en undersökning i USA, dock utan att nämna vilken. Där finns en del intressanta iakttagelser som dock verkar helt rimliga, t.ex. att många äldre patienter inte kan läsa texten på medicinförpackningarna, inte förstår instruktionerna, glömmer att ta medicinen eller glömmer att de tagit den och tar för mycket. Just problemet med mediciner ska jag återkomma till i en senare blogg.

En del mångbesökare hade en livsstil som orsakade sjukdomarna, som rökning, men där de inte kunde ändra sig.

En grupp patienter hade fått fel behandling, oftast var det bara lite fel, men tillräckligt för att patienten inte skulle bli frisk. Det visade sig att vissa läkare hade ett jämförelsevis högre antal patienter som återkom, men det gick inte att bevisa vad läkaren gjort för fel. Här tror jag att vi har ett intressant spår att undersöka även i Sverige.

Hur kommer det sig att vissa läkare är jätteduktiga och andra riktigt usla, fast de fått samma, rätt hårt styrda utbildning? Eller är det grundutbildningen som är lika, medan specialistutbildningen växlar? Är det orsaken till att kvalitén kan skilja sig åt så mycket, eller betyder de personliga egenskaperna hos doktorn mycket mer än man som patient vill tro?