Nazismens kvinnor-hur skulle du ha gjort?

I ”Världens historia” på SVT ingår miniserien Nazismens kvinnor i två delar. Del 1 om ”Hitlers anhängare” visades i tisdags och ligger på SVT-Play t.o.m.14 februari. Se den och väj inte för obehaget med de till synes vanliga kvinnorna som blev nazister. De som var trötta på kaos och oreda och därför blundade för vad som skedde med dem som inte höll nazisternas mått. Eller blundade och blundade, skrämmande många kvinnor deltog i förföljelsen och dödandet av judar, de alltför sjuka och handikappade, eller på andra sätt misshagliga.

De fråga jag ställer mig när jag ser programmet är; hur skulle jag själv ha agerat, är jag t.ex. själv så bra på att inte dela upp människor i ”vi och dem”? Jag vill ju tro att jag skulle höra till den grupp kvinnor som andra avsnittet handlar om ”De som vågade kämpa emot”, men helt säker kan jag inte vara. Hur skulle du ha gjort? Hur agerar vi idag, för en annan obehaglig insikt är att det finns paralleller mellan då och nu.

 

Kristi Himmelsfärd i en historisk kontext

Vi firade nyligen Kristi Himmelsfärd och den här gången stannade jag upp inför det välbekanta och som vi nutidsmänniskor har så svårt att tänka oss har skett, bokstavligen. Så verkar inte samtiden ha sett på det, de två evangelister som nämner Kristin Himmelsfärd återger den som, om inte vanlig händelse, så alla fall inget att förvånas över. Markus skriver helt enkelt att ”När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida”. Lukas är lite mer utförlig:

”Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.”

Lärjungarna i Lukasevangeliet är inte förvånade, utan de beter sig snarast som om det fått en bekräftelse på något de hoppats på. Det här får mig att undra om inte detta är den kristna versionen av en berättelse som i olika varianter fanns och hade funnits i närområdet. Vi har självklart referensen från Gamla Testamentet, Elie Himmelsfärd, men det måste finnas fler liknande berättelser. Efter ett tag inser jag att olika varianter på temat halvgud som lyfts upp till himlen är vanliga i t.ex. den grekiska och romerska mytologin. En känd berättelse som ofta avbildats i konsten är Amor och Psyche och då företrädesvis slutscenen där Psyche lyfts upp till Olympen av amoriner. En annan historia är den om hjälten Orion som  efter sin död lyfts upp till himlen och blir en stjärnbild. I historien om Orions födelse förekommer för övrigt tre gudar, Zeus, Poseidon och Hermes som besökte en gamling en hydda och där blev bjudna på mat. Gamlingen beklagade sig över att han inte hade någon son. De tre gudarna kissade då på skinnet av oxen de just hade ätit, sade åt mannen att gräva ner den i jorden och gräva upp den efter nio månader. Och då fanns där Orion. Där finns likheter med episoden ur 1 Mosebok och de tre männen som besöker Abraham och Sara.

Men nu var det Kristi Himmelsfärd det handlade om. En av dem som oftast jämförs med Jesus är Herakles eller Herkules på latin. Om hans död kan man läsa att han reste sitt eget gravbål på berget Etna, gav bort sina ägodelar, lade sig ner med huvudet på sin klubba och bredde skinnet av det nemeiska lejonet över sig. När elden brann och de andra gudarna oroade sig lugnade Zeus dem med att säga att det bara var den mänskliga sidan hos Herakles som brändes på bålet. Den gudomliga skulle han, Zeus, lyfta upp till himlen.

En del kristna blir väldigt störda av likheter mellan kristendomen och någon annan religion än judendomen. Jag tolkar det däremot som att det som så många berättar om, fast lite olika, måste bygga på en gemensam erfarenhet och faktiskt bli mer sannolikt. Om än i mytologisk dräkt.

Ljuset – en symbol för det gudomliga

Drottning Elizabeth II inleder sin påskhälsning till britterna med att beskriva ljuset som bärare av en positiv symbolik för de flesta religioner och även för icke-troende. Ett klokt sätt att ena nationen till ett vi, i dessa prövande tider.

I symbollexikonet beskrivs mycket riktigt ljus som en, över hela världen spridd, symbol för det gudomliga.

En nybabylonsk hymn från 800-talet f.kr. beskriver solguden Schamasch som den som upplyser himlen, den som både däruppe och härnere förintar ondskan.

Farao Echnatons hymn till solljuset klingar bekant: ”Skön framträder du på himlens ljusa ort, du levande sol som började leva först av alla”.

Vi kristna ser Jesus som ”världens ljus”, som lyser upp olika slags mörker.

Det är inte mer än lite över hundra år som vi haft ett överflöd av ljus, innan dess var mörkret påtagligt och skrämmande för människorna. Inte ens inomhus hade man råd att lysa upp mer än nödvändigt.

Nuförtiden är det mer sällan den bokstavliga frånvaron av ljus som skrämmer oss. Men nu som då finns andra sorters mörker. Det nya coronaviruset har på kort tid blivit ett hot mot liv, arbete och för samhället.

Men hur hemskt, tungt och mörkt det än är nu så kommer ljuset att bära oss igenom det, den här gången också. Vilket påsken påminner oss om.

Stockholms stifts biskop, Andreas, tar i sin påskhälsning även upp möjligheterna att ta lärdom av krisen och förstås vikten av att be. Jag avslutar med biskopens avslutning och önskar alla en Glad Påsk!

”Ur coronakrisens lidande, kamp och död kan det uppstå något nytt. Jag tror och ber att ur det smärtsamma och tunga som vi nu genomlever, ska uppstå en lite klokare mänsklighet. En mer eftertänksam mänsklighet. För denna kris påminner oss om hur sårbara vi är och hur beroende vi är av varandra. Med ny tyngd blir det uppenbart att vi måste vara mer varsamma om skapelsen: djuren och naturen. Vi kan inte bara gasa på. Krisen tvingar oss att stanna upp, ställa oss själva och varandra viktiga frågor att bli mer ödmjuka inför livet och varandra. Vad är egentligen viktigt i livet? Hur ska vi leva våra liv tillsammans?

När du döptes tecknade prästen dig med korsets tecken och du blev en del av kyrkan. Ditt dop är en kallelse, Gud behöver dig, har förväntningar på dig. ”Älska varandra såsom jag har älskat er”, säger Jesus. Så sträck på dig och bidra med allt det du kan. I denna utmanande tid: sprid vänlighet och omsorg, gör det du kan för att i ord och handling visa kärlek och omtanke. Och be, min vän, be för vår värld.”

Människor och tro om Guds kvinnliga aspekter skapar onödig konflikt

Sedan jag lämnade Katolska kyrkan har jag inte följt vad som händer så noga. Men jag har uppfattat det som att det ändå har blivit lite högre i tak. Nu har jag främst på facebook sett att det uppstått en konflikt som utlöstes av ett avsnitt i serien Människor och tro som heter Moder Jord, Pachamama och Jungfru Maria, tänk om Gud är kvinna?

Där medverkar bl.a. katolikerna Irené Nordgren, psykoterapeut och teolog och sr Madeleine Fredell OP oerhört lärd dominikansyster. De båda finns med i inledningen av programmet och ca 20 minuter in och talar först om inkulturation och betydelsen av Katolska kyrkan för första gången på många hundra år fått in utomeuropeisk påve.

I mitten av programmet talar sedan främst sr Madeleine om Guds kvinnliga aspekter så som de framträder i Bibeln, där t.ex. Visheten en aspekt av Gud är kvinna. Om Jesus är både Gud och människa har han också de kvinnliga aspekterna av Gud. Det hela är mycket intressant och vidgar i mitt tycke bilden av Gud. Sedan kan jag tycka att det är lite onödigt att använda ordet queer, som alla vet triggar igång många konservativa kristna. Rubriken är också lite onödigt provocerande ur katolsk synvinkel eftersom sr Madeleine är tydligt med att Gud inte är en varelse som kan könsbestämmas. Men detta har att göra med de andra inslagen i programmet och där är det för övrigt inte så klokt att lägga ett inslag med en reikihelare och alltså New Age mitt i emellan avsnitten om traditionella religioner som inkulturerats i katolicismen och inslaget där sr Madeleine utifrån kyrko- och Bibelhistoria belyser Gud kvinnliga aspekter.

Konservativa katoliker som bl.a. diskuterar i fb-gruppen Katoliker i Sverige och jesuiten Thomas Idergard har kritiserat i första hand sr Madeleine, vilket man kan läsa om på Katolsk Visions blogg.

Thomas Idergard har även kritiserat duon och då främst sr Madeleine i debattinlägg i Dagen. Den första ligger bakom en betalvägg, men Sr Madeleines och Iréne Nordgrens svar och denna replik från Idergard går att läsa. Så vitt jag kan förstå har Thomas Idegard antingen inte lyssnat på inslaget alls. Eller så har han gjort det men hoppas att han är rätt ensam och det och angriper något helt annat än vad som sägs i inslaget. Det är i så fall inte första och tyvärr säkert inte sista gången lumpna trick förekommer i Katolska kyrkan.

Vi får inte glömma Kristallnatten

Firandet av Berlinmurens fall gjorde att uppmärksammandet av ”Kristallnatten” kom i skymundan i år. Vilket är olyckligt med tanke på den tilltagande antisemitismen, som kommer från olika håll. Den finns hos förstås hos nynazister, men också bland vänstergrupper och hos en del muslimer. Det är viktigt att bemöta alla former av antisemitism, men beroende på grupp bör det göras på olika sätt.

Frågan är hur? Det räcker knappast att bra sprida kunskap, den vill inte alla ta till sig. Man måste också ta sig igenom motståndet mot att förstå. Kanske görs det bäst med konkreta exempel som finns i artikeln Forgotten Mass Destruction of Jewish Homes During Kristallnacht av Wolf Gruner i Patheos.

Han påpekar där att mycket har skrivits om attackerna mot synagogor, butiker ägda av judar under natten mellan den 9-10 november 1938. Några källor tar även upp att skolor och kyrkogårdar vandaliserades. Däremot är det mer okänt att många hem också drabbades av våldet. Här är en skildring som Wolf Gruner hittat i arkiv:

”For example, a Jewish merchant named Martin Fröhlich wrote to his daughter that when he arrived home the afternoon of that fateful November day, he noticed his door had been broken down. A tipped-over wardrobe blocked the entrance. Inside, everything had been hacked into pieces with axes: glass, china, clocks, the piano, furniture, chairs, lamps and paintings. Realizing that his home was now uninhabitable, he broke down and – as he confessed in the letter – started sobbing like a child.”

Här kommer vi väldigt nära en drabbad familj och då blir det genast svårare att ägna sig åt bagatelliserande. Det faller sig också naturligt att föra ett samtal om vilka det var som ställde upp på våldet och förstörelsen? Det må vara Hitler och Goebbels som gav order, men hade vanliga människor sagt nej aktivt eller passivt hade det inte blivit någon ”Kristallnatt”.

Förlåt oss våra synder – angelägen deckare om en mörk tid

” Min pappa, som gick bort 1995, kände aldrig till de tragiska omständigheterna kring sin adoption från ett irländskt mödrahem. Det gör jag nu.”

Så skriver författaren Jo Spain i de avslutande kommentarerna till sin deckare Förlåt oss våra synder. Hennes släkts historia är inte unik och läsaren blir allteftersom historien rullas upp medveten om hur många irländare som direkt eller indirekt är drabbade. Unga fattiga, ogifta kvinnor, som hade oturen att bli gravida, ansågs vara lössläppta, eller helt enkelt var besvärliga skickades till mödrahemmen och Magdalenatvätterierna. Det sociala trycket var på familjerna var stort, en ”hederskultur” i vår närhet som varade fram till 1996.

Som deckare är ”Förlåt oss våra synder” välskriven, nu läste jag den på svenska och störde mig på några översättningsmissar. Det är en väldigt otäck historia, men uthärdlig inte minst för att de mördade helt enkelt är onda människor. Så vem av de mer eller mindre sympatiska personerna med motiv är mördaren?

Men enstaka onda människor skulle inte kunna göra så stor skada om inte omgivningen blundade för vad som pågick, eller bagatelliserade det. Några personer i ”Förlåt oss våra synder” brottas också med skuldkänslor. De kunde ha agerat mer resolut än de gjorde, men priset hade blivit väldigt högt. Katolska kyrkans makt var stor i samhället och hade inflytande överallt. Vad hade hänt om poliserna i stället för att köra tillbaka en flicka som rymt från ett Magdalenatvätteri, tagit henne till polisstationen där hon gjort (kanske vågat göra) en anmälan? Tillrättavisning, avskedande?

Skulle nunnorna som ändå försökte behandla flickorna/kvinnorna väl lämnat klostret för att de inte stod ut med vad som skedde, eller skulle de stanna kvar och vara en motvikt? Det mångas samveten som gör sig påminda, som läsare ställs man inför frågan hur modig man själv skulle vara i en liknande situation?

Jag har ju själv upplevt något lite av vad Katolska kyrkan kapabel till och då bor jag ändå i ett land där jag när som helst kunde ta steget ut i ett samhälle som inte mer eller mindre är styrt av kyrkan.

Hur är det då nu i bl.a. Polen blir naturligtvis nästa fråga och reagerar vi i omvärlden tillräckligt på diskrimineringen av kvinnor, homosexuella, invandrare osv där? Läs gärna Magdalena Slyks debattinlägg i Signum som fokuserar på att misstänkliggöra HBTQ-personer som omoraliska och bagatellisera våldet mot dem. Jämför den med ett upprop mot vad som sker. Det är en lång text, men ger en annan bild än den Magdalena Slyk och Signum ger. Inledningen säger en hel del om situationen i Polen.

”The central focus of the narrative appears to be labeling LGBTQ+ community as unparalleled godless people, depravators, deviants and destroyers of the social order, for whom there are things sacred and who want to destroy the Church. While these words may sound absurd, one can feel that this rhetoric has found a fertile ground and is slowly beginning to take root. This disturbing phenomenon may seem like the historical irony, as it looks very much like the anti-Christian propaganda of the Ancient Rome. Christians were accused of many crimes against public order. The persecution of emperors such as Nero and Domitian has strengthened the belief among Roman pagans that Christians are deeply immoral, wicked and committing abominable crimes.”

Frågan är hur de omgivande länderna och vi som enskilda agerar. Har vi lärt oss av historien?

 

10 tidigkristna kvinnor som alla borde känna till

Inom många områden återupptäcks kvinnor som på sin tid var framstående, men sedan har ”glömts bort” läs rensats bort ur historieskrivningen. Detta gäller förstås även kristendomen vilket Ancient History Encyclopedia uppmärksammar i artikeln Ten Should-Be Famous Women of Early Christianity.

I en informativ inledning uppmärksammar skribenten Joshua J.Mark bl.a. att många har hört talas om ökenfäderna men betydligt färre är bekanta med ökenmödrarna och att de Bibelställen som är negativa till kvinnors inflytande citeras oftare av kristna företrädare än de som talar om jämlikhet.

Längre ner i artikeln räknar så Joshua J. Mark upp de tio kvinnor som borde få mer uppmärksamhet:

Aposteln Tekla som tidigare antogs vara en fiktiv gestalt, men där forskare nu lutar åt att berättelserna bygger på en verklig kvinna. Hon nämns som medhjälpare till Paulus i, vad jag tolkar som apokryfiska berättelser om apostlarna, alltså texter som inte kom med i Bibeln. Tekla verkade som helare, predikant och inspiratör för religiösa ledare. Paulus nämner för övrigt flera kvinnliga medhjälpare i sina brev,så att Tekla verkligen funnits är inte alls osannolikt.

Perpetua (181-202) var en martyr som tillsammans med sin slavinna Felicitas avrättades för att de vägrade ta avstånd från sin kristna tro. De flesta tidigkristna martyrer har förmodligen aldrig existerat i verkligheten men Perpetua ser ut att vara undantaget från regeln  Anledningen till att forskare tror att Perpetua existerat är detaljerna i berättelsen, att hon var 22 år och precis hade fått barn.

Amma Syncletica av Alexandria (ca 270-ca 350) är en av de mer kända ökenmödrarna. Hon föddes i Egypten och kom från en välbärgad familj. Detta och hennes skönhet gjorde att många friare anmälde sig, men hon avvisade dem alla av kärlek till Kristus. Efter föräldrarnas död gav hon bort sitt arv till de fattiga och lämnade, tillsammans med sin syster, staden för ett enkelt liv i kyskhet, fattigdom och avskildhet. Utifrån sina erfarenheter skapade hon sedan regler för kvinnokloster.

S:ta Marcella ( 325-410) hörde till en rik familj i Rom och kom efter makens död att leva ett enkelt liv och öppna sitt hem för andra troende. S:ta Marcella var god vän med S:ta Paula och förde korrespondens med S:t Hieronymus.

Macrina d.y. ( ca. 330-379 ) var en kristen asket och som sådan inspirationskälla för sina yngre och betydligt mer berömda bröder Basilius den store och Gregorius av Nyssa. Även Macrina kom från en välbärgad familj men i Anatolien. När hennes fästman dog deklarerade hon att Kristus var hennes brudgum och hon behövde ingen annan. Macrina tillämpade en sträng asketism och ägnade sig åt att undervisa andra, i synnerhet sina bröder. Efter faderns död flyttade Macrina och modern till en egendom och startade en kristen gemenskap med syftet att utveckla sin kontakt med Gud.

Proba (ca. 322-370) är den första kvinnliga kristna författaren där något verk finns bevarat. Precis som föreågende kom hon från en rik familj och skrev en typ av poesi som kallas cento, där författaren väver samman rader från kända dikter med sina egna. Proba kombinerade rader från Virgilius med kristna teman. Hennes dikter kom att användas i romerska skolor eftersom de jämförde hedendom och kristendom.

S:ta Paula (347-404 ) arbetade, som redan nämnts, nära S:t Hieronymus och uppmuntrade honom att översätta Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Paula var ytterligare en välbärgad romersk kvinna som efter makens död satsade på kristendomen. Hon kom till Marcellas hem på Aventinen och deltog i klostergemenskapen där. Paula lärde känna Hieronymus genom Marcella och kom att resa vida omkring med honom. De grundade bl.a. ett kloster i Betlehem. Hon hjälpte honom även med översättningarna, korrekturläste dem och såg till att de spreds.

Melania d.ä. (ca. 350-410) hörde till ökenmödrarna och äras för sin hängivenhet till Gud och stöd till de kristna ordnarna. Melania kom från en av de rikaste familjerna i romerska Spanien där hennes make var proconsul. När familjen återvände till Rom ville det sig inte bättre än att alla, utom Melania och en son, dog i pesten. Hon konverterade till kristendomen och gick i kloster. Till skillnad från flera andra förmögna konvertiter gav hon inte bort sina ägodelar, men skänkte frikostigt till kristna ändamål och församlingar. Melania grundade och administrerade två klosterordnar i Jerusalem och är känd för asketism och hängivenhet för enskild bön.

Eudocia (ca. 400-460 ) var född i Aten och enligt Wikipedia gift med den bysantinske kejsaren Theodosius II, vilket Mark inte nämner i sin artikel. Hon är författare till verk med kristna teman, men precis som Proba inspirerade av antikens litteratur. Även Eudocia skrev centos men grundat på Homeros och hennes mest kända verk är Sankt Cyprianus Martyrium (min översättning).

Egeria levde på 380-talet och henne har jag skrivit om tidigare. Jag citerar därför signaturen Inez tillägg till min första blogg om Egeria:

”Egeria var en aristokratisk dam, troligen från Spanien, som på 380-talet företog en enastående resa i Orienten. På åsneryggen och utan någon större eskort tog hon sig genom Egypten och Palestina till Syrien. Resan avslutades med en färd genom Mindre Asien till Konstantinopel. Flera gånger stannade Egeria till i Jerusalem, och hennes beskrivning av gudstjänstlivet där är en av liturgihistoriens viktigaste källor. Överallt längs vägen besökte hon orter med bibliska minnen som förevisades av entusiastiska munkar – klostren blomstrade redan och tog gärna emot pilgrimer.

Sina upplevelser beskrev Egeria i brev till en grupp väninnor, och resan skildras livfullt i dagboksform. Brevsamlingen är helt unik: den enda skrift från den tidiga kyrkan som är författad av en kvinna. För första gången föreligger den nu i en komplett översättning från latin till svenska och är försedd med en utförlig kommentar.”

http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/resebrev-%e2%80%93-fran-det-heliga-landet

Det finns faktiskt ett målat porträtt av Egeria som är lika detaljrikt som hennes brev, det tyder på att hon betraktades som en ansedd person av sin samtid. På målningen framträder en vacker kvinna med uppsatt hår, mörka ögon och ljusbrun hy. Klädedräkten är kantad med grönt mönster, hon bär halsband av grön sten och örhängen av klar sten. Egeria har ett allvarsamt ansiktsuttryck och möter vår blick. Plötsligt känns hon så levande.”

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fayum-18.jpg

Utvecklingen går inte självklart framåt

Som jag påpekat i tidigare bloggar är det inte självklart att utvecklingen går framåt, ser man tillbaka genom historien framträder snarast en vågrörelse. Detta gäller inte minst kvinnors, barns och homosexuellas ställning i samhället. I början av förra seklet fanns t.ex. en större frihet för människor att gå utanför gängse könsroller, många har hört talas om dandyn, inte lika många känner till den kvinnliga motsvarigheten butch, alltså en kvinna, ofta lesbisk, som är kortklippt och bär kläder som traditionellt ansetts vara manliga.

Det här alternativa könsrollerna var alltså accepterade och ganska vanliga i början av 1900-talet. Hur det kunde se ut framkommer bl.a. i Dorothy Sayers ”Unnatural Death” på svenska ”Naturlig död”. Boken utkom 1927 när samhällsklimatet börjar hårdna igen och så småningom kommer en backlash på 30-talet. Handlingen kretsar runt ett arv efter två förmögna damer, där den redan avlidna på sitt sätt uppfyllde kriterierna för en butch, hon klädde sig manligt och födde upp hästar. Kvinnan som nu eventuellt är mördad var hennes partner, den som skötte hemmet och var mer tillbakadragen. Att de här kvinnorna var respekterade i byn de bodde, framgår av Lord Peter Wimseys intervjuer med deras tidigare anställda och andra som kände dem.

Dorothy Sayers verkar dock ta avstånd från det som i boken beskrivs som osunda svärmerier mellan kvinnor. För ett yngre par i boken, blir förhållandet ödesdigert för den ena parten. Men Sayers är samtidigt kluven, hon tar också upp hur svårt det var för ensamstående kvinnor att försörja sig. Lord Peters medhjälpare miss Alexandra Climpson är en mycket begåvad kvinna, i förbigående nämns att hon hade kunnat bli en bra jurist om hon fått utbilda sig. Sayers återkommer till temat jämställdhet, inte minst i ”Kamratfesten” från 1935.

Jämställdheten fortsätter sedan att ta två steg framåt, kvinnor får arbeta under Andra Världskriget, sedan följer tyvärr två steg tillbaka på 1950-talet. Men sedan händer något igen på 1960-talet och då kommer även homosexuellas rättigheter i fokus. Om några dagar är det 50 år sedan Stonewallupproret bakgrunden kan läsas på engelska på t.ex. BBC:s hemsida och den som vill läsa på svenska hittar en artikel i Dagens Nyheter. HBTQ-personer fick helt enkelt nog av att diskrimineras och trakasseras, hur hårt klimatet var i USA beskrivs i BBC: s text:

”The laws in New York state were particularly punitive despite – or perhaps partly in response to – a growing number of gay men and women moving to New York City from across the US. Thousands were arrested each year in the city for ”crimes against nature”, solicitation or lewd behaviour. Some had their names published in newspapers, which meant they lost their jobs. Even what you wore was policed – fewer than three pieces of clothing deemed appropriate to your gender could put you in handcuffs.”

Stonewallupproret blev också startskottet för Pride-festivaler för att stötta i hela världen. Sverige var tidigt ute, den första Pridedemonstrationen hölls i Örebro den 15 maj 1971. Mycket har uppnåtts sedan dess, samkönade äktenskap är tillåtna i allt fler länder och samkönade par kan adoptera barn. Samtidigt kan man inte ta det mer inkluderande samhället för givet. Jämställdhet och HBTQ-personers rättigheter kritiseras i aggressiva formuleringar av extremhögern. Mer försåtliga är KD som inte direkt kritiserar jämställdhet eller HBTQ utan tar indirekta smygvägar. Jacob Forssmeds debattinlägg i Aftonbladet är ett exempel, han skriver inte direkt att kvinnor borde vara hemmafruar, utan siktar in sig på att svenska barn är alltmer ensamma. Att det underförstådda budskapet går fram märks i inläggets kommentarsfält på Facebook. Att barn knappast hade mer kontakt med sina föräldrar förr bortser Forssmed från. Det är för övrigt inte så länge sedan vi i princip hade barnarbete i Sverige. På Stockholmskällan kan den intresserade läsa om hur skolåret organiserades efter när böndernas barn måste vara hemma och arbeta. Barntillsynen har också en lång historia. Småbarnsskolor för barn från 2-7 år införde redan 1836 för att hindra att barnarbete. Barn lämnades också vind för våg när (fattiga) föräldrarna arbetade, men det sågs kanske inte som ett problem då på 1800-talet.

Självklart kan allting bli bättre, men idealisera inte historien.

Grattis den allmänna rösträtten-100 år idag!

Idag, den 24 maj 2019, fyller den allmänna rösträtten 100 år. Längre än så har faktiskt inte kvinnor räknats som fullvärdiga medborgare här i landet. Denna milstolpe i historien har inte uppmärksammats så mycket som den borde, även om media t.ex. Expressen skriver om jubileet. Men det stora festligheterna lyser med sin frånvaro.

Annat var det då för hundra år sedan förstår man av en notis i Dagens Nyheter från den 25 maj 1919.  Man började firandet på onsdagen veckan efter beslutet med en kvällsandakt i Storkyrkan. Dagen efter fortsatte festligheterna bl.a. med de Socialdemokratiska kvinnornas högtidsfest i Folkets hus där Hjalmar Branting och Agda Östlund höll tal. I notisen omnämns Agda Östlund bara som fru, men hon var en av pionjärerna i kvinnorättsrörelsen och en av de första fem kvinnor som valdes in i riksdagen vid valet 1921.

Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog.

Torsdagen avslutades på Skansen med ”Kvinnornas medborgarfest och ännu fler tal.

Man känner onekligen historiens vingslag genom den här korta notisen. Tänk vilken kamp dessa framstående kvinnor förde för oss som lever idag. Det är ett arv att vårda och kämpa för!

Nordirland – det verkliga problemet med Brexit

I diskussionen om Brexit här i landet, framställs Storbritannien som den stora förloraren och många frågar sig hur det ska gå för landet utanför EU. Jag har i stället hela tiden sett EU som de stora förlorarna, britterna klarar sig säkert som vanligt. Vissa börjar faktiskt också uppmärksamma den sidan av Brexit och nyligen kunde man läsa att det faktiskt är så att när Storbritannien lämnar EU har unionen helt plötsligt inga världsledande universitet längre…

Men det finns en sak som verkligen är oroande både ut brittisk och europeisk synvinkel och det är vad som händer på Nordirland. Risken är att våldet mellan katoliker och protestanter blossar upp igen om det blir en hård gräns mellan Irland och Nordirland. En föraning om vad som kan komma gavs i april då journalisten Lyra McKee sköts till döds i Londonderry då hon bevakade ett bråk mellan IRA-anhängare och polisen.

Det enda positiva i denna tragiska händelse och tror jag avgörande är att så många människor, såväl katoliker som protestanter tagit avstånd från dådet. Not in my name står det i rubriken till en artikel på The Telegraphs webbplats.

Jag tror att den här tydliga markeringen är viktig oavsett vilka religiösa eller politiska förtecken en våldsbenägen extremistgrupp har. Det här står vare sig katoliker eller protestanter för, det är en liten grupp som använder religionen för sina syften. Man kan tycka att det är självklart, men trots det är det viktigt att tydligt säga ifrån.

Medan de är få är de lättare att stoppa, blir de lite fler kan de skrämma människor till tystnad.