Etikettarkiv: historia

Tro, tradition och religion

Jag har ofta glädje av reflektionerna i bloggen ”Tankar inför helgen” på Svenska kyrkans webbplats. Inför Trettonhelgen skriver prästen Ulf Söderlind under rubriken ”Balans och närvaro” om sökandet som trons motor:

”Sökandet är trons motor. Vi människor kommer alltid att söka, även när vi funnit det vi söker, så fortsätter trons äventyr. Ju mer jag finner Jesus, dess då mer söker jag honom. Och sökandet blir intensivare och djupare ju fler gånger vi ger oss ut för att hitta.”

Sökte gjorde också de österländska stjärntydarna som det berättas om i NT. De sökte ett kungabarn och kom fel, till Kung Herodes. Sedan följde de stjärnan och lämnade sina föreställningar om vad de sökte och kom rätt. Gåvorna guld, rökelse och myrra kan symbolisera  Jesu natur, gul-hans kungavärdighet, rökelse-hans uppdrag och myrra-som användes vid begravningar, Jesu död.

”Dessa gåvor visar riktningen i vårt sökande. Guldet handlar om våra skickligheter. De ställer vi i människors tjänst. Rökelsen är ett tecken på våra böner. De är vårt beroende av Gud. Myrran är det Jesus gjort och gör för oss i våra liv. Här får sökandet sin balans och lösning.”

Jag kan förstås inte låta bli att gå in på Nordiska museets webbplats och se vad de skriver om de svenska traditionerna kring  Trettonhelgen. I det gamla bondesamhället vandrade stjärngossar runt mellan gårdarna i sällskap med julbocken och Kung Herodes. I städerna tiggde djäknarna (latinskoleeleverna) ihop pengar för nästa termin på detta sätt. Men traditioner förändras och med tiden dök stjärngossarna i stället upp i Lucia-tågen.

Efter denna utvikning tar jag en titt på vad Katolska kyrkan ägnar sig åt och det handlar som vanligt mycket om formen, religionen. Nya sexuella övergrepp uppdagas och i Sverige förfasar sig diakonen Göran Fäldt över att jesuiten James Martin m.fl. anser att samkönade relationer ska inbegripas i familjebegreppet.Vilket Iréne Nordgren skriver om på Katolsk Visions blogg.

Jag tror tyvärr att det finns en ”marknad” för regelreligiositet och quick-fixar. Gör som jag säger, så älskar Gud dig är en på sitt sätt enklare väg än att ge sig ut att söka efter oväntade. Men jag är glad att Svenska kyrkan håller sökandets fana högt.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under historia, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Kommentarer inaktiverade för Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Jag har tidigare skrivit om Rick Riordans serier om det antika Greklands och Roms gudavärld, böckerna om halvguden Percy Jackson. Riordan har sedan fortsatt med serien om Magnus Chase, son till den skandinaviska guden Frej som vävs ihop med den första serien genom Magnus kusin Annabeth som hör hemma bland de grekiska halvgudarna. Även i den tredje serien om faraoättlingarna Kane anar man att de också kommer att dras in i kampen mot kaos och förstörelse, det gäller att hindra jordgudinnan Gaia att vakna, syskonen Kane måste hindra kaosormen Apep att få makt.  i Skandinavien kämpar Magnus Chase och hans hjältar för att åtminstone skjuta fram Ragnarök. Även där är en gigantisk orm inblandad, Midgårdsormen.

Rick Riordan väver skickligt ihop dåtidens myter och berättelser med nutiden och de samtida tonåringar som är hjältarna. Läsaren lär sig, utan att tänka på det en hel del religionshistoria, får reflektera över olika etiska frågor. Ska man t.ex. hjälpa den som försökt skada en? Även mer filosofiska frågor som vad som händer med gudar och gudinnor som glömts bort tas upp. Finns de ändå, eller är gudavärlden beroende av att någon tror på dem? En fråga som den som författaren Neil Gaiman behandlat i boken American Gods.

Hur väl följer då Rick Riordan historien? Så vitt jag kan ser förvånansvärt nära, med tanke på att det verkligen är spännande episoder i nutiden han presenterar. De grekiska, romerska och nordiska halvgudarna skildras som sådana med vissa krafter som de fått från sin gudomlige förälder. Jason Grace, son till Jupiter, kan t.ex. flyga eller snarare bäras upp av vindarna. Karter och Sadie Kane hör däremot hemma i den egyptiska kontexten och beskrivs därför som ättlingar till faraoner och därför kan vara värdar för gudar och gudinnor. Sadie Kane samarbetar på det sättet med gudinnan Isis.

Sedan har jag gjort lite stickprov här och var, i synnerhet den egyptiska mytologin som jag inte kan så bra och när det är något som återfinns även i kristendomen. Guden Ra, beskrivs t.ex. ibland som treenig, han ska genom självbefruktning ska skapat gudaparet Shu och Tefnut,  som är aspekter av honom, Så vitt jag kan se liknar det också de gammaltestamentliga skapelseberättelserna. En annan, för kristendomen intressant egyptisk gud, är Ptah som kunde skapa genom ord och även var skulpturens gud.

Rick Riordans serier bör alltså kunna användas i religionsundervisningen i skolan, som ett sätt att väcka intresset för att lära sig mer om religion, historia och också nutiden. Och förstås att väcka intresset för läsning.

 

Kommentarer inaktiverade för Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Under Religion-allmänt, Religionshistoria, Samhälle

Övergreppen Katolska kyrkan gärna vill glömma

Jag har tidigare skrivit att det katolska medverkandet i vad som, i alla fall periodvis, är ett drev mot Svenska kyrkan görs i stället för att engagera sig i rötan i det egna samfundet. När jag skrev detta visste jag inte att en ny stor skandal där Katolska kyrkan är inblandad var på gång.

Nu är det årtionden av katolska prästers sexuella övergrepp mot barn i Pennsylvania som avslöjats skriver DN. Högsta domstolen där släppte nyligen en rapport som visar att tusentals barn är drabbade och över 300 katolska präster har begått övergrepp. Fallen har i vanlig ordning mörkats av Katolska kyrkans ledning. De flesta övergreppen skedde innan 2002 då ett nytt regelverk antogs av de amerikanska biskoparna. Jag vill här tillägga att det kan ta lång tid innan offren berättar om vad de varit med om, så än kan man inte säga om antalet övergrepp under senare år. Det är bara att hoppas att de är få.

National Catholic Reporter skriver även de att Vatikanen efter två dagars tystnad uttalade sig om rapporten. Vatikanens talesman Greg Burke sade att Heliga stolen tar Högsta domstolens rapport på stort allvar. Nu är det knappast några nyheter för kyrkans ledning eftersom rapporten inte enbart bygger på vittnesmål utan kyrkliga dokument:

”More than 300 priests were accused of committing sexual assault in the report, which spanned 70 years and was built on church records and testimony from victims and witnesses.”

Det kan för övrigt bli ett tufft besök på Irland för Påven, The Guardian rapporterar att antalet mässbesökare sjunker snabbt och att kyrkan tappar mark som auktoritet. Vilket inte är så konstigt, landet är ju också hårt drabbat av sexuella övergrepp och frågan är nu om Franciskus tar sig tid att träffa och tala med överlevande?

Till det ska läggas såren efter The Magdalene Laundries, tvätterierna där fattiga kvinnor och flickor som ansågs vara ”fallna” hölls som slavar. Och förstås det mödra- och barnhem där ogifta fattiga mödrar slet hårt och födde sina barn som sedan såldes, ofta till amerikanska föräldrar. Jag har skrivit om det i bloggen Philomena – om Katolska kyrkans mörka sidor.

Tidigare försäkringar om att man ska gå till botten med de här skamfläckarna i Katolska kyrkans historia har varit ett spel för gallerierna. Återstår att se om något händer nu. Tidigare ambassadören vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, påpekar i en intervju, som är låst, i Kyrkans tidning att en förändring också kräver att människor sluta blunda och vända bort blicken. Och så är det ju, övergreppen skulle inte kunna fortgå om människor som vet eller anar säger ifrån.

Kommentarer inaktiverade för Övergreppen Katolska kyrkan gärna vill glömma

Under Katolska kyrkan

När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?

Att det pågår ett drev mot Svenska kyrkan och i synnerhet ärkebiskopen blir allt tydligare. Det framförs ständiga krav på agerande, men samma personer som kräver det blir också upprörda när Svenska kyrkan agerar och uttalar sig. De ställer frågor om allt möjligt och kräver svar, genast och tydligt ska det vara, även när frågorna rör existentiella ting. Inte blir de nöjda med svaren heller, utan ställer frågorna igen och så fortsätter det.

Hur det kan se ut ges ett exempel på i Annika Borgs debattinlägg i Dagen där hon ställer en hel rad frågor och kommer med påståenden av varierande sanningsgrad om Svenska kyrkans agerande i Israel. Jag tar ett exempel på hur det kan se ut. Antje Jackelén gör sig mödan att svara Annika Borg i en artikel

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

Som kyrka har vi inte för vana att gratulera länder på deras självständighetsdagar. Däremot gjorde biskopsmötet ett gemensamt uttalande med anledning av 70-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz den 27 januari 2015. Vi biskopar betonade vikten av fortsatt arbete mot antisemitism och mot förakt för det judiska folket samt hänvisade till den judiska traditionens tikkun olam, mänsklighetens gemensamma ansvar att hela, laga och förbättra världen.

Man kan tycka att Annika Borg som faktiskt är präst och teolog, borde känna till ovanstående. Kanske gör hon det, men räknar med att många andra är okunniga.

Jag insåg nyligen fullt ut att det inte är någon idé att ta alla ”frågor” och ”uppmaningar” som avsändarnas önskan om att få svar. Utan att i stället se det hela som ett kyrkopolitiskt spel, där inte alla spelare är synliga. Frågan är t.ex. vilken roll de svenska katolska ledarna spelar? De präster som söndag efter söndag bokstavligen snackade skit om Svenska kyrkan från predikstolen? Vad har de och deras närmaste krets mer gjort?

Hur kommer det sig t.ex. att DN:s skribent Maria Schottenius, som så vitt jag vet inte är troende, börjar kräva besked av Svenska kyrkan i olika frågor, i nästan samma höga tonläge som Annika Borg? Varför kräver Israels ambassadör Ilan Ben Dov att just Svenska kyrkan ska uttala sig? Har de verkligen kommit att tänka på Svenska kyrkan själva, eller kommer uppslagen från annat håll?

För att undvika missförstånd, jag har inget emot diskussioner, tvärtom. Men de ska vara schyssta och med ett ärligt uppsåt.

När började då drevet? Jag skulle gissa på runt 2010 och att det sedan eskalerat efter att Antjé Jackelén blev vald till ärkebiskop. Det stack givetvis i ögonen på kvinnoprästmotståndare, som gör allt de kan för att hon ska misslyckas. Hur ska de annars ha ett uns trovärdighet kvar?! Likadant var det med tajmningen när kommuniteten på Berget konverterade precis när Mikael Mogren var nytillträdd biskop i Västerås. Den öppet homosexuelle biskopen skulle tillfogas ett bakslag direkt.

Det finns fler aspekter att ta med i svaret på frågan om när och varför drevet startat. Prästen Kent Wisti sätter in kampanjen i ett större sammanhang i en blogg. Han skriver att debatten startade redan runt år 2000 och tar upp konkreta exempel på missnöjet.

Han beskriver också lögnerna och mytbildningen som jag skrivit om tidigare, t.ex. att biskopen i Stockholm skulle ha tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. Något sådant har aldrig inträffat. Här skulle det vara värdefullt att få kartlagt om någon och i så fall vem spridit lögnen eller om det är frågan om ”viskleken”.

Även avslutningen på bloggen där Kent Wisti, då 2016, sätter in drevet i en större kontext är viktig, inte minst detta valår:

”En nyfascistisk kraftig våg slår över Europa. Tiden är orolig.

Människor frågar efter starka, tydliga ledare som kan samla den egna gruppen. Ett sätt att skapa ett vi är genom att skapa ett dom. Det ser vi hända över hela världen progressivt.

Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av de nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa.

I pipeline ligger en kyrkopolitisk kampanj från Sverigedemokraterna om att ”göra Svenska kyrkan svensk igen”. Retoriken är direkt hämtad från Donald Trump, men också en parafras på Bevara Sverige Svenskt.

Ärkebiskop Antje Jackelén har modet och styrkan att inte spela den roll som försöker regisseras åt henne.

Hon vill inte bära svärdet utan väljer att dela brödet.

Det kostar tid. Det kostar ork.

Det krävs mod. Det krävs hopp.”

9 kommentarer

Under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Mer om katolsk dubbelmoral i Irland

För några dagar sedan sändes den mycket sevärda filmen Philomena med Judi Dench och Steve Coogan i huvudrollerna. Filmen bygger på en verklig berättelse om en av alla de fattiga unga kvinnor på Irland som blev gravida utan att vara gifta. Det var oerhört skamfullt och flickorna/kvinnorna placerades på hem drivna av katolska organisationer där de fick arbeta under slavliknande förhållanden och sedan tvingades att gå med på att adoptera bort barnen. Kyrkan fick bidrag från staten för att bedriva verksamheten, men tjänade extra genom att sälja barnen till rika amerikanska par. Philomena Lees son hamnade just hos ett sådant par och i filmen får vi följa huvudpersonernas sökande efter honom.

Den som vill, kan läsa mer om bakgrunden i den här artikeln publicerad av RTE. Stigmatiseringen av ogifta mödrar och deras barn som pågick ända in på 1980-talet, så vitt jag kan förstå och gick hand i hand med social kontroll. När Irland blev självständigt från Storbritannien 1922 så ökande antalet barn som dog av vanvård eller helt enkelt blev dödade drastiskt.

”The Irish Times journalist, Kathy Sheridan, has reported that, between 1922 and 1950, more than 183 women stood trial for the murder of a newborn, a not insubstantial number given that domestic violence is generally grossly under reported.”

Nästa steg var de katolska inrättningarna Magdalen tvätterierna och andra hem för ogifta mödrar och barn. ”The Adoption Rights Alliance” räknar med att 90 000 ogifta kvinnor tvingades adoptera bort sina barn.

Det fanns några journalister som försökte slå larm:

”Reviewing its first edition in 1997, Padraig Ó Moráin the then Social Affairs Correspondent with the Irish Times called it ”one of the finest pieces of journalism this reader has come across for many a day”.

He said: ”It tells the story of the ruthless determination of the Catholic Church in this country to export ‘illegitimate’ babies to the United States in the 1950s, 1960s and 1970s so that they would never be adopted by Irish Protestant families.

”It tells of the collusion of the Irish State in this traffic despite warnings by – among a few others – Dr Noel Browne. And it tells of the callous failure of the modern State to lift a finger to help mothers and babies separated in those dark decades to meet again.”

Dr Browne had served as Minister for Health between 1948 and 1951.”

Som så ofta när det gäller Katolska kyrkan möttes frågorna med lögner och undanflykter, vilket gjort lidandet värre för de drabbade. Och det gäller ju inte ”bara” mödrar och barn utan andra släktingar.

Det säger en del om priset för dubbelmoral och en människosyn där bara barn födda under ”rätt” omständigheter tillerkänns ett värde. I vissa länder är det fortfarande så att sexualundervisningen är undermålig, tillgången på preventivmedel dålig, men den som blir gravid utan att vara gift blir stigmatiserad. I konservativa kristna kretsar är inte heller barn till homosexuella värda den trygghet som man talar sig varm om annars.

Kommentarer inaktiverade för Mer om katolsk dubbelmoral i Irland

Under Katolska kyrkan, Samhälle

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Kommentarer inaktiverade för Påsken-att våga gå mot strömmen

Under historia, Religion-allmänt

Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Kommentarer inaktiverade för Att utveckla en religion

Under Religionshistoria

Vad man ser i Galadriels spegel

Den mäktiga och visa alvdrottningen Galdriel erbjuder i slutet av boken ”Sagan om ringen” Frodo och Sam att titta i hennes spegel. Spegeln kan visa det man önskar men också annat, vilket ofta är till mer nytta. För Sam visar den hur träden hemma i Fylke huggs ner och ersätts med rökbolmande fabriker. Han blir förstås upprörd och första impulsen är att rusa hem. Galadriel påpekar att spegeln visar många ting, allt har inte inträffat ännu. En del kommer aldrig att ske om personen som sett visionen inte avviker från sin plikts väg. Spegeln kan ge värdefull information, men är en farlig rådgivare.

I dessa tider med alarmism och överdrivna beskrivningar är det viktigare än någonsin att stanna upp och tänka efter. Är t.ex. läget i Sverige en fullständig katastrof som drar till sig uppmärksamhet utomlands? Knappast, mer än i högerkretsar, med tanke på hur världen ser ut. Ett annat exempel är smutskastningen av Svenska kyrkan, från inte minst Katolskt håll. Jag har tidigare skrivit om oskicket bl.a. i den här bloggen.

De som sprider vinklade eller rent felaktiga uppgifter är förstås ofta medvetna om vad de gör. Jag är övertygad om att katolska präster och deras närmaste vet att Svenska kyrkan t.ex. talar om Jesus. Men för gemene församlingsmedlem väljer man ändå att säga något annat. En förhoppning för det kommande året är att det blir fler möten på gräsrotsnivå mellan medlemmar från olika samfund. Det finns redan en hel del samverkan mellan de konservativa kristna grupperna, som också hörs mycket. Som motvikt behövs mer kontakt mellan alla ”vanliga” kristna. Förhoppningsvis kan det leda till att fler har kunskap nog för att säga ifrån när vinklade historier eller lögner sprids från predikstolar eller vid kyrkkaffet och mod att göra det. Då tänker jag främst på mina erfarenheter från Katolska kyrkan, i Svenska kyrkan har jag inte stött på fenomenet och andra samfund känner jag inte tillräckligt väl för att yttra mig.

Ärkebiskop Antje Jackelén tog i sin predikan vid julbönen upp att Gud vänder sig till alla människor:

”Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.”

Jag tolkar ängelns budskap som att alla kristna är inbjudna att vara delaktiga i hur kristendomen och i en vidare bemärkelse världen ser ut och att vi har också ett ansvar för hur den ser ut och utvecklas. Vi kan inte bara vänta på att någon annan ska ta initiativ.

Ärkebiskopen tog även upp reformationsjubileet i sin predikan, inte minst reformationens betydelse för folkbildningen. Jag tror att just utbildning för är oerhört viktig för att värna demokratin mot angrepp från grupper, med olika religiösa och politiska förtecken, som hotar den. Med kunskap i bagaget är det lättare att stanna upp och fundera över om det man just sett eller hört verkligen stämmer. Även om man inte har en Galadriel vid sin sida.

Kommentarer inaktiverade för Vad man ser i Galadriels spegel

Under Samhälle, Svenska kyrkan

Julens budskap – kärlek och kreativitet

Det verkar i alla tider, kulturer och religioner ha funnits människor som vill hjälpa andra som behöver det och de som av olika skäl inte vill göra det. I Lukasevangeliet berättas att Guds son, som tur är, möter de förstnämnda när han föds. Kortfattat får läsarenveta att det inte fanns plats på något härbärge för Josef och Maria trots att förlossningen hade börjat. Det hade kunnat leda till att de blivit avvisade, fanns det inte plats så fanns det inte och att Maria blivit tvungen att föda i det fria.

Men någon tänker till, kan vi lösa situationen? Egentligen står det bara att Maria lindar Jesus och lade honom i en krubba, något stall nämns inte. Men vi får förutsätta att de fått komma in under tak.

Bibelns texter talar till oss på olika sätt och här handlar det mycket om att se möjligheter, inte hinder att hjälpa, att vara lite kreativ.

Idag är många kyrkor på olika sätt öppna för de allra fattigaste, det gäller förstås både svenskkyrkliga, frikyrkliga och katolska. I DN berättas om kyrkan Santi XII Apostoli i Rom där prästen Agnello Stoia låter hemlösa övernatta på en gård utanför, under väldigt enkla förhållanden, men ändå bättre än att vara på gatan. Det blir en påminnelse om de hemlösa för alla som besöker kyrkan. En bit bort erbjuder en annan kyrka, Sant’Eustachio, lunchservering som bekostas av gåvor från församlingen. Lunchen serveras inne i själva kyrkan. Något som enligt prästen Pietro Sigurani inte varit möjligt med en annan påven än Franciskus.

Med denna reflektion över kreativiteten som en den del av kärleken till nästan vill jag önska er alla en riktigt God Jul!

Kommentarer inaktiverade för Julens budskap – kärlek och kreativitet

Under Religion-allmänt