Ljuset – en symbol för det gudomliga

Drottning Elizabeth II inleder sin påskhälsning till britterna med att beskriva ljuset som bärare av en positiv symbolik för de flesta religioner och även för icke-troende. Ett klokt sätt att ena nationen till ett vi, i dessa prövande tider.

I symbollexikonet beskrivs mycket riktigt ljus som en, över hela världen spridd, symbol för det gudomliga.

En nybabylonsk hymn från 800-talet f.kr. beskriver solguden Schamasch som den som upplyser himlen, den som både däruppe och härnere förintar ondskan.

Farao Echnatons hymn till solljuset klingar bekant: ”Skön framträder du på himlens ljusa ort, du levande sol som började leva först av alla”.

Vi kristna ser Jesus som ”världens ljus”, som lyser upp olika slags mörker.

Det är inte mer än lite över hundra år som vi haft ett överflöd av ljus, innan dess var mörkret påtagligt och skrämmande för människorna. Inte ens inomhus hade man råd att lysa upp mer än nödvändigt.

Nuförtiden är det mer sällan den bokstavliga frånvaron av ljus som skrämmer oss. Men nu som då finns andra sorters mörker. Det nya coronaviruset har på kort tid blivit ett hot mot liv, arbete och för samhället.

Men hur hemskt, tungt och mörkt det än är nu så kommer ljuset att bära oss igenom det, den här gången också. Vilket påsken påminner oss om.

Stockholms stifts biskop, Andreas, tar i sin påskhälsning även upp möjligheterna att ta lärdom av krisen och förstås vikten av att be. Jag avslutar med biskopens avslutning och önskar alla en Glad Påsk!

”Ur coronakrisens lidande, kamp och död kan det uppstå något nytt. Jag tror och ber att ur det smärtsamma och tunga som vi nu genomlever, ska uppstå en lite klokare mänsklighet. En mer eftertänksam mänsklighet. För denna kris påminner oss om hur sårbara vi är och hur beroende vi är av varandra. Med ny tyngd blir det uppenbart att vi måste vara mer varsamma om skapelsen: djuren och naturen. Vi kan inte bara gasa på. Krisen tvingar oss att stanna upp, ställa oss själva och varandra viktiga frågor att bli mer ödmjuka inför livet och varandra. Vad är egentligen viktigt i livet? Hur ska vi leva våra liv tillsammans?

När du döptes tecknade prästen dig med korsets tecken och du blev en del av kyrkan. Ditt dop är en kallelse, Gud behöver dig, har förväntningar på dig. ”Älska varandra såsom jag har älskat er”, säger Jesus. Så sträck på dig och bidra med allt det du kan. I denna utmanande tid: sprid vänlighet och omsorg, gör det du kan för att i ord och handling visa kärlek och omtanke. Och be, min vän, be för vår värld.”

Ormens skiftande roll i religionerna

Kopparormen på Moses stav som det berättas om i 4 Mosebokens 21 kapitel, botade dem i Moses följe som blivit bitna av giftormar. Dessa hade i sin tur blivit sända av Herren för att straffa människorna som klagade över vandringen som Mose lett dem ut på. Jag har förstås läst historien förut, men nu kom den mig att associera till Asklepios, läkekonstens gud i den grekiska mytologin och dennes attribut Asklepiosstaven med en orm som slingrar sig uppåt. Den är än idag en symbol för läkekonsten och medicinsk vetenskap.

Det verkar som om ormen i kulturerna runt Medelhavet har rymt motsatta betydelser, dödligt gift och läkande i beskrivningarna ovan. I Egypten representerade Uraeus, en kobra med lyft huvud en tidig gudinna,Wadjet, och var en symbol för kunglighet. Men ormen kunde också ha en negativ innebörd och då som Apep, ormen som varje dag försökte stoppa solguden Ra från att segla solskeppet över himlen.

De flesta av oss som lever idag har nog en mer eller mindre negativ syn på ormar och de antika berättelserna om dessa som redskap för helande blir ganska obegripliga.

Sensmoralen i detta, förutom att det är roligt att utforska historien är att det också är nödvändigt för att förstå den. I vår tid tenderar t.ex. även sansade kristna att tro att presentera kristendomen som unik. Vilket blir lite tokigt eftersom den har sina rötter i en tid då man i stället lånade det man gillade hos andra och vävde in det i sina egna berättelser.

Reformisten-den kvinnliga imamen

Den som inte redan har sett dokumentären Reformisten-den kvinnliga imamen rekommenderas den varmt! Den handlar om danska Sherin Khankan som startat en av de första moskèerna i Europa som är ledd av kvinnor. Här finns mycket av det som många, däribland jag har efterlyst i media, nämligen muslimer som är helt vanliga troende människor. Eftersom vi är i Danmark talar Sherin och andra danska och framstår som normala, sansade människor. Långt ifrån den bild av muslimer som våldsamma extremister vi är vana att se.

Ytterligare en sak jag noterar är att de aktiva i moskén stöter på samma motstånd som t.ex. reformkatoliker, samma tunna argument om varför kvinnor inte ska leda en församling. Så religionerna må vara olika men konservativa respektive mer reformsinnade medlemmar är sig lika oavsett tro.

Vi får inte glömma Kristallnatten

Firandet av Berlinmurens fall gjorde att uppmärksammandet av ”Kristallnatten” kom i skymundan i år. Vilket är olyckligt med tanke på den tilltagande antisemitismen, som kommer från olika håll. Den finns hos förstås hos nynazister, men också bland vänstergrupper och hos en del muslimer. Det är viktigt att bemöta alla former av antisemitism, men beroende på grupp bör det göras på olika sätt.

Frågan är hur? Det räcker knappast att bra sprida kunskap, den vill inte alla ta till sig. Man måste också ta sig igenom motståndet mot att förstå. Kanske görs det bäst med konkreta exempel som finns i artikeln Forgotten Mass Destruction of Jewish Homes During Kristallnacht av Wolf Gruner i Patheos.

Han påpekar där att mycket har skrivits om attackerna mot synagogor, butiker ägda av judar under natten mellan den 9-10 november 1938. Några källor tar även upp att skolor och kyrkogårdar vandaliserades. Däremot är det mer okänt att många hem också drabbades av våldet. Här är en skildring som Wolf Gruner hittat i arkiv:

”For example, a Jewish merchant named Martin Fröhlich wrote to his daughter that when he arrived home the afternoon of that fateful November day, he noticed his door had been broken down. A tipped-over wardrobe blocked the entrance. Inside, everything had been hacked into pieces with axes: glass, china, clocks, the piano, furniture, chairs, lamps and paintings. Realizing that his home was now uninhabitable, he broke down and – as he confessed in the letter – started sobbing like a child.”

Här kommer vi väldigt nära en drabbad familj och då blir det genast svårare att ägna sig åt bagatelliserande. Det faller sig också naturligt att föra ett samtal om vilka det var som ställde upp på våldet och förstörelsen? Det må vara Hitler och Goebbels som gav order, men hade vanliga människor sagt nej aktivt eller passivt hade det inte blivit någon ”Kristallnatt”.

Jakten på Gud-säsong 2

Missa inte den andra säsongen av Jakten på Gud med skådespelaren Morgan Freeman som finns på SVT-Play. Den här gången undersöker han hur olika religioner ser på ”Den utvalde”, ”Himmel och helvete” och ”Gudsbevis”. Poängen är just att Freeman låter tittaren möta olika religioner och samfunds tro i dessa ämnen. Precis som första säsongen slår det mig hur lika vi människor är. Vi ställer liknande frågor och svaren färgas ofta av den tid och plats vi lever på.

Du ska inte vittna falskt mot din nästa

Lögner och ryktesspridning verkar ha varit ett problem genom hela människosläktets historia, hur ska man annars förklara att de stora världsreligionerna har regler mot just detta. I 5 Mosebok  lyder det 8 budet av 10 ” Du ska inte vittna falskt mot din nästa”. I Luthers Lilla katekes förklaras, enligt Wiki, innebörden som följer: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.”

I tider av fake news och trollfabriker är de här etiska reglerna kring lögner och ryktesspridning kanske mer aktuella än någonsin. Extra otrevligt blir det när de som vittnar falskt är just kristna och följdaktligen borde veta bättre än att göra det.

Ett exempel på spridandet av falska uppgifter ges i tidningen Världen idag och ledaren Det är dags att granska RFSU och RFSL .Skribenten Ruth Nordström kommer där med påståenden om RFSU som är felaktiga, ett exempel är en blandning av egna påhitt och citat ur RFSU:s material om barns utveckling när det gäller kropp och sexualitet:

”Barns sexualitet” skall sex-nioåringar få leka lekar för att ”se och röra andra barns könsorgan” och ”jämföra sina könsorgan med jämnåriga kompisars”. En kontroll RFSU:s text visar att meningen är missvisande, det här med att leka lekar måste Ruth Nordström ha hittat på och satt ihop med beskrivningen av vad som är ett normalt beteende för barn mellan 6-9 år. Alltså inget som ska introduceras av vuxna, som man kan få intryck av i Nordströms formulering.

Ruth Nordström måste ha läst materialet och bestämt sig för att sprida en falsk bild av budskapet. På Världen idags facebooksida är det sedan ett antal personer som okritiskt förfasar sig och delar vidare ledaren, utan närmare kontroll av sanningshalten.

Det är ju inte första gången jag stöter på fromma kristna som helt enkelt far med osanning och sprider falska uppgifter. Det får mig alltid att fundera på om det finns något mer jag kan göra än att visa fram lögnen? Finns det något sätt att nå fram till de här människorna, att förstå vad som driver dem? För att nu tillämpa Luthers uppmaning på de här exemplen. För längre än till att förstå drivkrafterna tror jag inte att det är lämpligt att utsträcka sina försök att tolka allt till det bästa.

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Jakten på Gud – skapelseberättelser

I tisdags började serien Morgan Freeman: Jakten på Gud som trots en del snabba klipp och annat som stör lovar gott av det första avsnittet att döma. Det behandlar olika religioners skapelseberättelser och hur de förhåller sig till vetenskapen. Det är intressant att se att dessa har stora likheter, allt börjar med att världen skapas ur kaos, där det går att se likheter med big bang.

Vatten är viktigt i de flesta skapelseberättelser, i programmet beskrivs suggestivt hur den heliga floden Ganges skapas och strömmar från Vishnus tå ner mot jorden och hur guden Shiva hindrar henne från att dränka allt. Det är förstås det gudomliga ursprunget som gör floden helig.

Människans skapelse beskrivs också, i den judiskt-kristna traditionen finns två skapelseberättelser, i den första står bara att Gud skapade man och kvinna till sin avbild. I den andra beskrivs hur Gud skapas av jord och hur sedan kvinnan skapas av mannens revben. Man kan jämföra med t.ex. Mayaindianernas skapelseberättelse där de första människorna skapades av majs.

För att ta ett par exempel på vad som togs upp i programmet. Det som var nytt för mig var framför allt hur pass bra de här skapelseberättelserna faktiskt stämmer med vad vetenskapen kommit fram till när det gäller universums historia. Jag ser fram emot de kommande avsnitten, mycket för det breda perspektivet. Vad vi idag behöver är att bli medvetna om hur mycket vi människor har gemensamt även om vi kommer från olika kulturer och religioner.

Rädda den religiösa mosaiken i Mellanöstern

Under långa perioder har människor med olika religiös bakgrund levt fredligt tillsammans, ja egentligen var det med kristendomens och islams krav på att alla andra måste underordna sig deras tro, som våldet i religionens namn tog fart. Under lång tid fortsatte samexistensen både i Europa och Mellanöstern vilket jag skrivit om i flera tidigare bloggar bl.a. denna.

Nu blir Europa alltmer religiöst mångfacetterat, medan Mellanöstern utarmas i och med att den allt mer hotfyllda situation för minoritetsgrupperna. The Guardian rapporterar gripande om en av de mest utsatta, yazidierna. Det handlar om de kvinnor och flickor som rövats bort av IS, sålts som slavar och våldtagits. Nour som intervjuas i artikeln såldes sju gånger innan hon blev befriad av en yazidisk man som förklädd till IS-anhängare köpte kvinnor och barn på slavmarknaden för att befria dem.  Allt var givetvis inte över med det, kvinnorna måste accepteras av gruppen igen och få möjlighet att komma över de förskräckliga de varit med om. Men hur skulle det gå till?

Yazidiernas högste andlige ledare Khurto Hajji Ismail kom på att man kunde utveckla ritualerna vid den heliga källan i Lalesh i norra Irak till att inte bara gälla vid födelse, vigsel och död utan också som för helande och rening av dem som rövats bort av IS. Han har lyckats få de flesta yazidier att acceptera det, vilket är viktigt för att inte kvinnorna ska förskjutas och värsta fall mördas av de egna.

Även ärkebiskop Antje Jackelén talade under Almedalsveckan om vikten av att hjälpa de utsatta i Mellanöstern och behålla den religiösa mosaiken. Det behövs ett akut stöd, men också långsiktig hjälp med t.ex. utbildning. Ärkebiskopen säger i filmen också att de kristna ledarna hon mötte på sin resa i bl.a. Egypten betonar vikten av fredlig samexistens mellan olika grupper.

Och visst är det så, vi behöver respektera varandra och inte se andra religioners medlemmar i första hand som mål för vårt eget missionerande. Egentligen finns ju kunskaperna om hur man gör för att få det att fungera hos människorna som flytt, det gäller bara att komma ihåg hur man gjorde. Kanske kan en början vara att sitta ner och försöka minnas hur det var och sedan omvandla det till något som kan fungera nu?

Jämställdhet bra för familjer

Egentligen är det väl något vi alla har förstått efter att ha sett utvecklingen i Sverige de senaste åren, jämställdhet är bra för familjer. Kvinnor väljer inte att föda 3-4 barn, vilket är vanligt nu, om inte samhället runt omkring upplevs som stöttande. Men nu finns även statistik som stödjer detta och den presenteras i en artikel i DN av Johan Schück. Han utgår från Gøsta Esping-Andersen, professor vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, bok  ”Families in the 21st century”. I boken framkommer att i takt med att jämställdheten ökat i Sverige har också födelsetalen ökat från 1,6 barn per kvinna i genomsnitt när födelsetalen var som lägst, till att numera vara 1,9 barn. Detta kan jämföras med födelsetalen i Italien, Tyskland och Spanien som fortfarande är låga. Även antalet skilsmässor har minskat i takt med att jämlikheten ökat.

Gøsta Esping-Andersen konstaterar att i de länder där kvinnor förvärvsarbetar ökar också födelsetalen över tid. Det beslutsfattare behöver vara uppmärksamma på är, enligt Esping-Andersen om klyftorna ökar i samhället, eftersom det verkar som om lågutbildade kvinnor föder färre barn än högutbildade och att lågutbildade par skiljer sig oftare.

I norden har vi det generellt sett väldigt bra, vilket är lätt att ta för givet. En jämförelse med kvinnor som är mindre lyckligt lottade kan därför vara lämpligt.  Astrid Lobo Gajiwala skriver på Catholic News Asia om framsteg som gjorts av Indiens kvinnor, där utgångsläget var ett annat.

Hon berättar att 100 muslimska kvinnor och aktivister som gått in i Haji Ali Dargah som inrymmer 1300-talshelgonet, Sayed Peer Haji Ali Shah Bukhari grav. Detta efter att Bombays högsta domstol ogiltigförklarat ett förbud för kvinnor att besöka helgedomen utfärdat av ledningen för fem år sedan.

Astrid Lobo Gajiwala skriver också om framgångar som hinduiska kvinnor i Indien haft:

”In March last year, they managed to overturn a 400-year-old tradition of discrimination against them through a petition in the Bombay High Court.

Women activists appealed to the court to remove a ban on the entry of women of menstrual age to Shani Shingnapur temple in Maharashtra state. They argued that the ban was arbitrary, illegal and in violation of the fundamental rights of citizens.

The Bombay High Court ruled that if men were granted entry to a place of worship, women should enjoy access too, and asked the Maharashtra government to ensure that women were not denied entry to any temple.”

Många av begränsningarna för hinduiska kvinnor har att göra med tabun om orenhet i samband med menstruation. Astrid Lobo Gajiwala, som är katolik, har fått frågan om det finns något liknande i Katolska kyrkan. Hon har svarat inte direkt, men konstaterar att ända fram på 1960-talet skulle kvinnor kyrktagas efter barnafödande, så även här har en idé om kvinnliga orenhet i samband med menstruation och barnafödande funnits. Om jag förstår texten rätt var det först 1983 som katolska kvinnor fick ta läsningar, dela ut kommunion och överhuvudtaget närma sig altaret.

Astrid Lobo Gajiwala avslutar med att fråga sig och läsaren om inte Indiens katolska kvinnor kan inspireras av sina muslimska och hinduiska systrar och kräva att även kvinnor får inflytande i kyrkans ledning?

Det är bara att stötta och be för alla modiga kvinnor som strävar efter att bli fullvärdiga medlemmar av sin religion! För visst är det värt besväret för att få tillbaka sitt människovärde.