Vem kan man lita på?

Maciej Zaremba får slutrepliken i den senaste debatten om Kry som hållits i DN. Efter att ha läst den undrar jag liksom Hoola Bandola gjorde en gång i tiden över vem man kan lita på?

Maciej Zaremba skriver att det är gratis att förnya recept via 1177. Så de vårdgivare som är anslutna till 1177 gör arbetet utan ersättning? Skulle inte tro det. Däremot har jag inte hittat uppgifter på vad den ersättningen ligger på. Vårdcentralerna får ju för övrigt också ersättning för att kunna betala ”sina patienters” digitala vård.

Maciej Zaremba skriver också om en patient som följt med när hans vårdcentral köptes av Kry. Tvångsansluten skriver Zaremba, tja skulle Kry ha slängt ut befintliga patienter menar han? Eller skulle alla ha fått anmäla intresse att följa med till Kry? Då är det nog ändå smidigare att de som vill byter till en annan vårdcentral.

Patienten ifråga påstår sig också bli bombarderad med frågor om sin hälsa. Jag är också listad hos Kry, efter ett aktivt byte, och känner inte alls igen beskrivningen. I kväll gick jag för en gångs skull in på appen för att kolla om det fanns någon information om vaccination mot covid. Då såg jag efter lite letande faktiskt att sådant som pollenallergi och magont togs som exempel på symtom man kunde få kontakt med en sköterska eller läkare om. Det kan inte kallas att överösas med förslag.

Både min erfarenhet och den Zaremba tar upp hör till det som, ofta föraktfullt, brukar kallas anekdotiska. Frågan är vem som är mest representativ?

Hobbyepidemiolog och andra tveksamheter

Coronapandemien har lett till en hård och polariserad debatt där inte allt är vad det ser ut att vara och långt ifrån alla håller sig till sanningen.

Ta det svårstavade nyordet hobbyepidemiolog. Det betyder i praktiken någon/några som kritiserar Folkhälsomyndighetens strategi när det gäller coronapandemien. En hobbyepidemiolog kan vara allt från person som inte tror att covid 19 är värre än en förkylning till en forskare med relevant utbildning som virolog eller infektionsläkare. Ordet började användas efter de 22 forskarnas kritik i DN mot FHM:s strategi, som kom redan i april.

Så här i efterhand drar i alla fall jag slutsatsen att det hade varit bra med en öppnare diskussion. Framför allt skulle FHM ha varit tydliga med vad som borde göras, inte anpassa sina önskemål efter vad kommuner och regioner hade kapacitet för. Helt otillräcklig visade det sig.

Ingen har sannolikt missat Ivo:s hårda kritik mot regionernas bristande vård av äldre covidsjuka patienter, där alltför många inte fick en chans att överleva. Man kan misstänka att det dåliga samvetet är en anledning till att äldre på särskilda boenden nu först av alla får vaccin mot covid-19. I en del länder är i stället vårdpersonal som arbetar med covidsjuka den första grupp som får vaccinet. Argumentet för det sistnämnda är enkelt, vi måste ha personal som tar hand om de som blir sjuka. De som förordar att de äldsta ska få vaccin först i den stundtals hätska debatten har gjort utifrån att om de äldsta inte blir sjuka blir belastningen på IVA mindre. Men en titt i intensivvårdsregistret visar att medianåldern för de covidpatienter som fått intensivvård är 63 år.

Sedan är det förstås svårt att ställa två angelägna grupper mot varandra och några regioner har helt enkelt börjat vaccinera de två grupperna parallellt. Men det bästa hade förstås varit om Sverige fått betydligt fler vaccindoser, så vi hade sluppit så hårda prioriteringar. Sedan får förstås vi se hur regionerna klarar uppgiften att organisera vaccinationen.

En annan diskussion har gällt de privata vårdgivarnas bidrag till vården av covid-patienter. Där finns en grupp i debatten som klagar på allt den privata vården gör och de är upprörda oavsett vad.

Som så ofta när det gäller sjukvården måste man ha kontakter på insidan för att få helhetsbilden. Vilket jag som tur är har, ja en del personer jag inte känner berättar också för att få ut uppgifterna. Enligt den information jag har fått ville Region Stockholm gärna ha hjälp av de privata vårdgivarna i våras. Däremot var man inte lika pigga på att betala för sig sedan. Det gjorde att privata vårdgivare under hösten lät regionen anställa de läkare och sköterskor som var intresserade direkt. Men det var inte så många som var intresserade av att gå från månadslön till timlön där t.ex. pension inte betalas in vilket var vad regionen erbjöd. Det här är givetvis en uppgift för en redaktion med resurser till grävande journalistik att gå vidare med och kontrollera.

Hur som helst ska nog Björn Eriksson och Region Stockholm vara glada och tacksamma om några privata vårdgivare och deras personal alls ställer upp. De har ju också sina patienter att ta hand om. Att Region Stockholm bett om hjälp igen rapporterade Sveriges Radio om.

Tror Region Stockholm att människor är dumma?

Efter att ha läst Maciej Zarembas artikel i DN om svårigheterna att få ut marsversionen av ”Styrande regelverk för patientflöden mellan vårdgivare i region Stockholm och kommunal vårdverksamhet under pågående smittspridning av covid-19″ där det bl.a. står:

”Under ”Vägledning vid medicinsk prioritering” i ”Styrande regelverket” framgår: Äldre patienter bör helst inte skickas till sjukhus. ”I möjligaste mån omhänderta medicinska komplikationer på plats.” Har människan dessutom problem med minnet och lätt blir trött under dagen, ska det inte heller tas några prover. ”Medicinska beslut fattas på klinisk bedömning; labbutredning och röntgen används endast i undantagsfall.” Och har patienten redan tidigare haft svårt att gå i trappor, behövt hjälp med att laga mat eller med hygienen och dessutom brukat glömma vad man nyss sagt, är akutvård utesluten, utom ”vid behov av akut kirurgisk åtgärd”.”

och sedan replikerna från hälso- och sjukvårdsdirektören Björn Eriksson och chefsläkaren Johan Bratt börjar jag undra om Region Stockholm tror att människor är dumma?

Eriksson och Bratt bygger sin replik på argumentet att regelverket ligger på Region Stockholms hemsida, utan att låtsas om att det rör sig om en reviderad version. Zaremba begärde ut det dokument som gällde i mars, vilket han måste hota med att gå till domstol för att få tillgång till.

Kan verkligen Björn Eriksson och Johan Bratt ha räknat med att komma undan med detta?

Jag kommer att tänka på när jag själv försökte få besked från Region Stockholm om hur många vårdcentraler som hade stängt under våren. Jag hade ju själv sett en skylt vid en vårdcentral där det stod att man hade stängt till hösten. Dessutom har många vittnat om att deras vårdcentral hade stängt, bara förnyade recept eller möjligen gjorde videokonsultationer.

Region Stockholm kunde inte svara på min fråga, men återkom efter några dagar och hade då ringt till ett antal vårdcentraler som sade sig ha haft öppet under våren. Frågan är om öppet innebar att personalen var på plats, inte att man tog emot några patienter? Vem vet, men Region Stockholms besked stämmer inte med vad människor berättar.

Biskopen och pojkarna- serie i två delar

Vi har tyvärr fått vänja oss vid ständigt nya avslöjanden om sexuella övergrepp från Katolska kyrkan. Och faktum är att när jag så rubriken Biskopen och pojkarna trodde jag att det handlade om en katolsk biskop, men det är i stället biskop Peter Ball i Church of England serien som sänds på SVT handlar om.

I presentationen står att kyrkans ledning då, i början av 1990-talet, hoppades att Ball skulle kunna modernisera den anglikanska kyrkan och leda den in i framtiden. Hur man nu kunde tro det, för Peter Ball tog, på fler än ett sätt, snarast intryck av Katolska kyrkan. Han ville leva som en munk och uppmuntrade ungdomar, läs tonårspojkar, att komma och bo hos honom. I seriens första avsnitt får man följa hur våldet och de sexuella övergreppen mot pojkarna kommer i dagen när en av dem anmäler Peter Ball och fler anmälningar följer på det. Biskopen själv ljuger, hans överordnade ljuger och undanhåller bevis för polisen som verkligen försöker utreda vad som hänt.

Det hela påminner otrevligt mycket om Katolska kyrkan, de patriarkala strukturerna, försöken att mörka obehagliga fakta och att man inte drar sig för att ljuga om det krävs.

Första avsnittet var trots det obehagliga ämnet spännande, som en deckare, och jag ser fram emot den andra och avslutande delen.

Coronaviruset -sans och balans

Jag tror att det är bra att personer med olika kompetenser är med i diskussionen om hur corona-epidemin ska hanteras på bästa sätt. Det gäller bara att hålla sig till fakta, inte minst då till verkligheten. Som vanligt pågår en hel del ryktesspridning ofta med ursprung i Ryssland och Kina. Då är det bra att stämma av med t.ex. informationen på WHO:s hemsida om man stöter på något påstående utan källor eller sådana som är tveksamma.

Situationen kunde vara värre, framförallt om nedrustningen av vården hunnit längre. Den ”goda och nära vården” är jag kritisk till även i vanliga fall, nu visar den sig i all sin otillräcklighet. Men så är det också befriande fritt från debattinlägg, krönikor m.m. som sjunger primärvårdens lov. Nu får äntligen bristen på vårdplatser, intensivvårdsplatser, Sverige har 5 per 100 000 innevånare genomsnittet i Europa är 11,5, uppmärksamhet. Det saknas också material och personal på sjukhusen. Allt det borde ha lyfts fram i debatten för länge sedan. Sjukhusläkaren intervjuar Sven Britton som bl.a. påpekar:

”En naturligt följd, när dagen är slut, blir att läkare tvingas att prioritera ännu hårdare än vad som redan är fallet. Vilka ska få vård? Vilka ska inte få vård? Risken att personer i Sven Brittons ålder – han har hunnit fylla 81 år – hamnar i kläm är uppenbar.”

Redan tidigare var man tvungen att göra hårda prioriteringar, det blir inte bättre nu eftersom andra sjukdomar och skador inte tar paus p.g.a. att det kommer många patienter som drabbats av covid-19.

Man kan överväga att förstatliga sjukvården, men oavsett vem som ansvarar för vården är det viktigt att inte falla in i gamla dåliga banor när epidemin väl är över, utan att dra lärdomar.

Att det var dumt av Sverige att, till skillnad från Finland, avveckla beredskapslagren är nog de flesta ense om. Vi får hoppas att regeringen kommer ihåg det även efter den akuta situationen. Det kan komma fler virus och fler kriser av olika slag i framtiden, det är t.o.m. sannolikt att så sker.

Jag tycker att regeringen ändå har klarat konsekvensanalyserna bättre än många andra länder. Vad blir följdverkningarna om skolor och förskolor stängs t.ex. Jo, att många föräldrar med samhällsviktiga yrken inte kommer iväg till jobbet. Polisen vädjar t.ex. i DN om att skolor och förskolor inte ska stängas eftersom konsekvenserna blir så stora för dem. Och det kan bli svårt att dra en gräns för vilka som ska omfattas, i händelse man håller viss barnomsorg och skola öppen för nyckelgrupper. Så kanske är det bästa ändå att hålla igång barnomsorg och skolor.

Sedan behöver regering och ansvariga myndigheter bli bättre på att förklara sådant som varför det inte är rätt läge att sätta in en åtgärd, eller varför man inte längre testar alla med symtom. För det skulle vara en vinst om de som varit lindrigt sjuka vet om det och kan återgå till sitt normala liv. Det skulle minska följderna av rädslan för viruset.

Men har man inte tillräckligt med tester, så är det inget att göra något åt. Just nu. Men var ärlig, hitta inte på skäl till att inte testa brett.

Covid 19 – ett stresstest sjukvården inte behöver

Det nya coronaviruset sätter stålkastaren på en av de allvarliga konsekvenserna av den riktning sjukvården har nu. Även under normala förhållanden är antalet vårdplatser och intensivvårdplatser på sjukhusen otillräckligt. Nu med covid-19 epidemin blir det sannolikt ohållbart, vi vet ju ännu inte hur allvarligt läget är och hur många som kommer att bli svårt sjuka.

En oroande nyhet är att skyddsutrustningen håller på att ta slut. Regionerna har använt sig av ”just-in-time”-levereranser och inte haft egna lager. Eller nyhet, det var ju kris redan i höstas, men nu är det akut på flera håll. Ansvariga borde förstås från början ha insett att det som fungerar i ett företag inte nödvändigtvis är en god idé i sjukvården som måste ha en krisberedskap.

Vårdpersonalen är som alltid hjältarna. Johan Styrud, ordförande i Stockholms läkarförening, berättar i Läkartidningen, kanske med risk för repressalier, om hur läget är i Stockholm. Här är det osäkert hur länge skyddsutrustningen räcker och att intensivvårdsplatser.

I dagens DN beskrivs bristerna mer i detalj och också riskerna för vårdpersonalen, i det här fallet på Karolinska sjukhuset:

”Under torsdagen kom ett internt besked på sjukhuset om direktiv från regionen att läkare inte längre behöver de högst säkerhetsklassade FFP3-andningsskydden, utan ska använda vanliga munskydd.

– Jag antar att det är för att andningsskydden är slut. Men munskydd hjälper inte friska mot smittan, det har ju Folkhälsomyndigheten gått ut med. Vi kommer nu att exponeras fullt ut, med stor risk för att vi själva blir sjuka och att vi smittar andra patienter, säger läkaren.”

Här kommer ytterligare en lägesbeskrivning, där det framgår att viktig antibiotika var restnoterad redan innan covid-19-utbrottet.

”En ansvarig för intensivvården i en av regionerna vill vara anonym och inte heller beskriva allt.

– Jag måste fundera vilka konsekvenserna blir om jag går ut med viss information.

Bristen gäller även förbrukningsmaterial som slangar till avancerade hjärt-lungmaskiner, Ecmo, och läkemedel – framför allt ett par typer av antibiotika som används mot lunginflammation, en vanlig bakteriell följd av virussmittan, beskriver hen.”

– Det är läkemedel som restnoterats redan innan coronautbrottet.”

I nuläget är det bara att försöka lösa den akuta situationen och stötta sjukhusens personal som sliter hårt och t.o.m. försöker tillverka skyddsutrustning själva. De är som jag skriver i början hjältarna, värda all vår uppskattning. Men långsiktigt hoppas jag att detta ska leda till att politiker och andra ansvariga inser att sjukhusen måste vara centrum för vården även i den vanliga vardagen, för att vården ska kunna skala upp till att hantera kriser som denna.

Fakta i fallet – sjukvården

Jag vill inleda med ett varmt tack till Emilie Sundkvist på Stockholms sjukvårdsupprop som riktade min uppmärksamhet på skillnaderna mellan fakta, antaganden, påståenden och halvsanningar. Dessa begrepp är tillsammans med konstaterandet att djävulen bor i detaljerna utgångspunkten för den här bloggen.

PRIMÄRVÅRDENS KVALITET

På senaste tiden har tidningen Mitti publicerat listor som påstås visa de bästa och sämsta vårdcentralerna i olika Stockholmsområden baserat på den Nationella patientenkäten för 2019. Men vad säger den egentligen?

Antaganden

De flesta kan förmodas tro att det är den medicinska kvalitén på de olika vårdcentralerna som mäts, alltså hur patienternas hälsa utvecklas. I mitt Facebook-flöde ser jag också åtminstone en person som tolkat listorna i Mitti på det viset.

Fakta

Just den medicinska kvalitén mäts inte i enkäten. Patienterna tillfrågas om vad de anser om tillgänglighet, emotionellt stöd, delaktighet och involvering, respekt och bemötande, kontinuitet och ordinering, samt helhetsintryck. En underfråga till rubriken helhetsintryck är om patienten anser att hens behov av vård/behandling har blivit tillgodosett. I det kan förstås både rymmas patienter som fått helt korrekt diagnos och behandling och de som fått höra att lite krämpor får man räkna med och inte är ett dugg bättre, men tror att doktorn har rätt.

MÄNNISKOR FÖREDRAR PRIMÄRVÅRDEN

Påstående

Den nationella patientenkäten och liknande undersökningar används som argument för att primärvården är populär. Det gäller bara att den får mer pengar.

Halvsanning

En Novusundersökning beställd av Läkarförbundet fick stor uppmärksamhet nyligen. Det är lätt att uppfatta den som att människor föredrar att gå till vårdcentralen och att ha en fast läkare där, framför annan vård.

Fakta

I själva verket är denna undersökning ett exempel på att djävulen bor i detaljerna. I det här fallet vilka alternativ de tillfrågade fick välja mellan. Så vitt jag förstått fanns inga andra alternativ än vårdcentralen med eller utan fast läkarkontakt. Alternativ som att kunna söka specialist direkt eller söka vård på nätet saknades.

Hur det då ser ut i verkligheten?

Det räckte inte med differentierade avgifter för att få Stockholmarna att gå till vårdcentralerna. Faktum är att det inte ens var tillräckligt med remisstvång, kreativiteten när det gäller att hitta alternativ har varit stor.

2019 nådde nätläkarbesöken för första gången över 1 miljon rapporterar SVT-Nyheter. Det ser alltså ut som om många människor föredrar att snabbt och lätt få vård.

Antalet svenskar som har en sjukvårdsförsäkring är nu över 600 000 personer, människor som alltså prioriterar att snabbt komma genom vårdkedjan och bli återställda.

Antaganden

Man kan på goda grunder anta att ännu fler skulle skaffa en sjukvårdsförsäkring om de kunde. Många betalar också vården helt privat, men här hittar jag inte statistik så det kan inte riktigt gå in under fakta.

POLITIKERNAS AMBITIONER FÖR VÅRDEN

Fakta

Det är ekonomiskt fördelaktigt för regionen att människor betalar skatt till en vård de senare inte utnyttjar, utan betalar för själva.

När den offentligt drivna vården inte fungerar bl.a. på grund av brist på pengar, riktas missnöjet mot ansvariga politiker. När det är privata vårdgivare som har brister eller stänger verksamheter p.g.a. för låg ersättning, får de i stället för politikerna skulden.

Antagande

Ingen politiker går naturligtvis ut och säger att målsättningen är att den offentliga vården ska bli så dålig att alla som kan söker sig till egenfinansierade alternativ. Men utvecklingen går åt det hållet.

Ingen politiker påstår heller att de välkomnar privata vårdgivare för att kunna pressa kostnaderna utan att få skulden för konsekvenserna. Det är dock det som händer.

VÅRDPERSONALENS AGENDA

Fakta

Situationen på många sjukhus är kaotisk med överbeläggningar och långa väntetider på akuten. Patientsäkerheten är hotad, allt enligt vittnesmål från personalen.

Vad sjukhuspersonalen inte kommunicerar, offentligt, är också intressant, nämligen patienternas sjukvårdshistoria. Frånvaron av fakta blir här i sig fakta. Likaså att detta, vilket jag har skrivit om tidigare, är väsentligt för hur vården ska organiseras på ett effektivt sätt.

Påstående

Som jag ser det är ett stort problem att bara en åsikt får plats i debatten nämligen att primärvården är jättebra om man bara får mer pengar att anställa fler (dyra) allmänläkare. Detta ska pressas in i allt, även Stockholms sjukvårdsupprops namninsamling där primärvården åker snålskjuts på engagemanget för sjukhusen. För det kommer, är jag övertygad om, att heta att så många undertecknare vill satsa på primärvården, fast många säkert bara skrev på för att rädda sjukhusen.

Den som uttrycker en annan åsikt eller bara ”glömmer” att ta med primärvården blir illa åtgången i debatten och det drar sig många för, av lätt begripliga skäl.

Därför får vi inte veta hur många patienter som gjort 5-10-15 besök på vårdcentralen innan de blivit så sjuka att de hamnat på sjukhus, hur många äldre som inte fått tillräcklig omvårdnad, eller hur stor andel som hastigt blivit sjuka eller skadade. Hur ska man då veta var resurserna ska satsas?

I debatten framträder heller inte de läkare som får ta hand om patienter som remitterats för sent för att kunna räddas, eller där det ”bara” tar onödigt lång tid innan de är återställda. De skulle också behöva höras för att vi ska vet hur stort problemet är.

Det är bråttom att få fram de här perspektiven på vården, om vi inte ska få ett A och B-lag med patienter.

Vi får inte glömma Kristallnatten

Firandet av Berlinmurens fall gjorde att uppmärksammandet av ”Kristallnatten” kom i skymundan i år. Vilket är olyckligt med tanke på den tilltagande antisemitismen, som kommer från olika håll. Den finns hos förstås hos nynazister, men också bland vänstergrupper och hos en del muslimer. Det är viktigt att bemöta alla former av antisemitism, men beroende på grupp bör det göras på olika sätt.

Frågan är hur? Det räcker knappast att bra sprida kunskap, den vill inte alla ta till sig. Man måste också ta sig igenom motståndet mot att förstå. Kanske görs det bäst med konkreta exempel som finns i artikeln Forgotten Mass Destruction of Jewish Homes During Kristallnacht av Wolf Gruner i Patheos.

Han påpekar där att mycket har skrivits om attackerna mot synagogor, butiker ägda av judar under natten mellan den 9-10 november 1938. Några källor tar även upp att skolor och kyrkogårdar vandaliserades. Däremot är det mer okänt att många hem också drabbades av våldet. Här är en skildring som Wolf Gruner hittat i arkiv:

”For example, a Jewish merchant named Martin Fröhlich wrote to his daughter that when he arrived home the afternoon of that fateful November day, he noticed his door had been broken down. A tipped-over wardrobe blocked the entrance. Inside, everything had been hacked into pieces with axes: glass, china, clocks, the piano, furniture, chairs, lamps and paintings. Realizing that his home was now uninhabitable, he broke down and – as he confessed in the letter – started sobbing like a child.”

Här kommer vi väldigt nära en drabbad familj och då blir det genast svårare att ägna sig åt bagatelliserande. Det faller sig också naturligt att föra ett samtal om vilka det var som ställde upp på våldet och förstörelsen? Det må vara Hitler och Goebbels som gav order, men hade vanliga människor sagt nej aktivt eller passivt hade det inte blivit någon ”Kristallnatt”.

Att bara erkänna det som kan bevisas

I april 2010 rapporterade bl.a. Svenska Dagbladet om sexuella övergrepp mot minderåriga som begåtts av katolska präster här i Sverige på 1940-70-talen. Biskop Anders Arborelius blev intervjuad och sade bl.a.:

”Det har varit en svår och tung dag. Det är med sorg och bedrövelse som jag läst anmälningarna om att två präster ska ha förgripit sig på oskyldiga barn, sa biskop Anders Arborelius, svenska katolska stiftets överhuvud, vid en presskonferens.”

Enligt dåvarande pressansvariga Maria Hasselgren var det de enda fall av övergrepp man kände till.

”Katolska kyrkan i Sverige trodde att annonsen skulle få fler personer att höra av sig till kyrkan om övergrepp. Men det skedde inte – fram till idag ska det tidigare fallet vara det enda som kyrkan kände till enligt Maria Hasselgren.”

Det sades då inte ett ord om fall av sexuella övergrepp/ofredanden som då 2010 låg betydligt närmare i tiden. De som SVT:s Marja Grill gjort inslag om på nyheterna de senaste dagarna. 2004 blev en präst som kommit hit från USA anklagad för att ha antastat en funktionshindrad kvinna. Stiftet kontaktade då hans överordnade eftersom de inte ville ha honom kvar här. En annan präst som också han kom från USA ska 2003-2004 antastat en man i Malmö där han tjänstgjorde. Också denne skickades vidare.

Inte i något av fallen gjordes någon polisanmälan eftersom inget av offren ville det. Varför ville de inte det? Det är förstås svårt för alla, men extra mycket för katoliker. I Katolska kyrkan har prästerna en väldigt stark ställning, ibland framstår de som små gudar. I andra länder har offer som anmält katolska präster smutskastats och hotats. Den intresserade kan läsa mer på SNAP:s webbplats. SNAP är en organisation för dem som drabbats av övergrepp av katolska präster. Här i Sverige tror jag inte att polisanmälningar uppmuntrats och den som gått vidare skulle, åtminstone då i mitten på 2000-talet, ha riskerat att bli utfryst i sin församling.

SVT-nyheter efterlyser fler tips och vi får väl se vad som kommer in. Jag vet att det finns de som skulle kunna berätta mer, det är bara att hoppas att de vågar träda fram. Biskop Anders och de övriga i stiftsledningen kommer nog även framöver att bara erkänna det som upptäckts, inte berätta något frivilligt.

Ändamålet helgar medlen???

I början av veckan kommenterade pingstpastorn Micael Grenholm mitt inlägg ”Kristendomstest” för asylsökande så här:

”Roligt att du uppmärksammar testet. Jag förstår inte varför du säger att jag ligger farligt nära att bryta mot åttonde budet? På https://www.arjagkristen.nu/about står JAG under speldesign, inte Migrationverket. Så har det stått hela tiden. Däremot är alla frågorna från Migrationsverket, och vi vet att flera av dem återkommer i testliknande formulär, se http://www.inblick.se/bloggar/christian-m%C3%B6lk/christian-m%C3%B6lk/2019/01/28/migrationsverkets-fr%C3%A5gor-till-konvertiter Så Migrationverket har tester – det är de som bryter mot det åttonde budet när de förnekar det – men de använder inte testet JAG designade en torsdagseftermiddag.”

Läser man mitt inlägg så framgår det att jag, efter att ha tagit reda på det, är medveten om att det är Micael Grenholm som ligger bakom testet. Min invändning är att det verkade vara Migrationsverkets test när man gjorde det och att många också uppfattade det så. Faktum är också att det är Micael Grenholm, inte Migratiosverket, som bestämt vad som är rätt svar. Vilket inte heller var uppenbart.

Visst förstår jag att ”kristendomstestet” kanske inte fått någon större uppmärksamhet om det klart och tydligt som inledning stått att Micael Grenholm har satt samman frågor som asylsökande kristna konvertiter kan få till ett test och också gjort facit.

Men var går gränsen för hur man får tänja på sanningen för att man anser att ändamålet helgar medlen? Inte minst om man är kristen och har att följa det åttonde budordets uppmaning att inte vittna falskt mot sin nästa.

Ett exempel på hur den medvetna ohederligheten kan se ut är Bengt Malmgrens blogg Stoppa experimentverksamheten med könsstympande behandling av barn! Här sätter han samman könsstympning av flickor, som alla vettiga människor tar avstånd från med korrigering för ungdomar med könsdyrfori, alltså att en person inte känner att kropp och könsidentitet stämmer överens.

Bengt Malmgren är psykiatriker och har säkert, även om det här inte är hans specialområde, tillräckliga kunskaper för att veta att problem med könsidentiteten knappast har med t.ex. depressioner, ätstörningar, eller neuropsykiatriska diagnoser att göra. Även om de två förstnämnda säkert kan bli ett sekundärt tillstånd för den som inte får hjälp. Men trots detta antyder han att det är så. Han länkar till ett låst debattinlägg i SvD som ska stödja hans teori, så tyvärr kan jag inte kommentera den.

I inlägget ges också intrycket att det pågår experiment med att könsstympa barn, men så vitt jag kan se har Statens medicinsk-etiska råd förra sommaren sagt nej till att ungdomar under 18 år i undantagsfall ska kunna få könskorrigering.

Återigen var går gränsen för när man som kristen kan betraktas som spridare av falska rykten och lögner?

 Efter att bloggen publicerats fick jag ett tips om den här utmärkta artikeln från Läkartidningen om könsdysfori.

Uppdatering

Bengt Malmgren har tagit bort sin blogg, det var uppenbarligen fler än jag som var kritiska till den.