Etikettarkiv: myter

Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Jag har tidigare skrivit om Rick Riordans serier om det antika Greklands och Roms gudavärld, böckerna om halvguden Percy Jackson. Riordan har sedan fortsatt med serien om Magnus Chase, son till den skandinaviska guden Frej som vävs ihop med den första serien genom Magnus kusin Annabeth som hör hemma bland de grekiska halvgudarna. Även i den tredje serien om faraoättlingarna Kane anar man att de också kommer att dras in i kampen mot kaos och förstörelse, det gäller att hindra jordgudinnan Gaia att vakna, syskonen Kane måste hindra kaosormen Apep att få makt.  i Skandinavien kämpar Magnus Chase och hans hjältar för att åtminstone skjuta fram Ragnarök. Även där är en gigantisk orm inblandad, Midgårdsormen.

Rick Riordan väver skickligt ihop dåtidens myter och berättelser med nutiden och de samtida tonåringar som är hjältarna. Läsaren lär sig, utan att tänka på det en hel del religionshistoria, får reflektera över olika etiska frågor. Ska man t.ex. hjälpa den som försökt skada en? Även mer filosofiska frågor som vad som händer med gudar och gudinnor som glömts bort tas upp. Finns de ändå, eller är gudavärlden beroende av att någon tror på dem? En fråga som den som författaren Neil Gaiman behandlat i boken American Gods.

Hur väl följer då Rick Riordan historien? Så vitt jag kan ser förvånansvärt nära, med tanke på att det verkligen är spännande episoder i nutiden han presenterar. De grekiska, romerska och nordiska halvgudarna skildras som sådana med vissa krafter som de fått från sin gudomlige förälder. Jason Grace, son till Jupiter, kan t.ex. flyga eller snarare bäras upp av vindarna. Karter och Sadie Kane hör däremot hemma i den egyptiska kontexten och beskrivs därför som ättlingar till faraoner och därför kan vara värdar för gudar och gudinnor. Sadie Kane samarbetar på det sättet med gudinnan Isis.

Sedan har jag gjort lite stickprov här och var, i synnerhet den egyptiska mytologin som jag inte kan så bra och när det är något som återfinns även i kristendomen. Guden Ra, beskrivs t.ex. ibland som treenig, han ska genom självbefruktning ska skapat gudaparet Shu och Tefnut,  som är aspekter av honom, Så vitt jag kan se liknar det också de gammaltestamentliga skapelseberättelserna. En annan, för kristendomen intressant egyptisk gud, är Ptah som kunde skapa genom ord och även var skulpturens gud.

Rick Riordans serier bör alltså kunna användas i religionsundervisningen i skolan, som ett sätt att väcka intresset för att lära sig mer om religion, historia och också nutiden. Och förstås att väcka intresset för läsning.

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Under Religion-allmänt, Religionshistoria, Samhälle

Redan de gamla egyptierna vägde den dödes själ på våg

Ett vanligt motiv i kyrkomålningar från främst Uppland och Gotland och de flesta från 1400-talet är ärkeängeln Mikael som själavägare. Den intresserade kan läsa om folktron kring Mikael och Mickelsmäss på Nordiska museets informativa webbplats.

Men hur många har funderat på hur de här berättelserna om hur de dödas själar vägs på en våg för att sedan sorteras i onda och goda uppkommit? Det hade i alla fall inte jag gjort, tills jag för några år sedan insåg att det mesta i kristendomen har sina rötter i de äldre religionerna runt Medelhavet.

Ancient History Encyclopedia kan man läsa om hur guden Osiris väger den dödes hjärta på en gyllene våg med sanningens fjäder i den andra vågskålen. Befinns den döde ha levet ett gott liv, förs denne vidare till föregångaren till himmelrike. Den som inte passerar provet slukades av guden Amenti, ibland Amut, utrustad med bl.a. ett krokodilhuvud. Han bör vara den ursprunget till de medeltida kyrkomålningarnas suggestiva skildringar av helvetesgapet.

Kommentarer inaktiverade för Redan de gamla egyptierna vägde den dödes själ på våg

Under historia, Religion-allmänt

Jakten på Gud – skapelseberättelser

I tisdags började serien Morgan Freeman: Jakten på Gud som trots en del snabba klipp och annat som stör lovar gott av det första avsnittet att döma. Det behandlar olika religioners skapelseberättelser och hur de förhåller sig till vetenskapen. Det är intressant att se att dessa har stora likheter, allt börjar med att världen skapas ur kaos, där det går att se likheter med big bang.

Vatten är viktigt i de flesta skapelseberättelser, i programmet beskrivs suggestivt hur den heliga floden Ganges skapas och strömmar från Vishnus tå ner mot jorden och hur guden Shiva hindrar henne från att dränka allt. Det är förstås det gudomliga ursprunget som gör floden helig.

Människans skapelse beskrivs också, i den judiskt-kristna traditionen finns två skapelseberättelser, i den första står bara att Gud skapade man och kvinna till sin avbild. I den andra beskrivs hur Gud skapas av jord och hur sedan kvinnan skapas av mannens revben. Man kan jämföra med t.ex. Mayaindianernas skapelseberättelse där de första människorna skapades av majs.

För att ta ett par exempel på vad som togs upp i programmet. Det som var nytt för mig var framför allt hur pass bra de här skapelseberättelserna faktiskt stämmer med vad vetenskapen kommit fram till när det gäller universums historia. Jag ser fram emot de kommande avsnitten, mycket för det breda perspektivet. Vad vi idag behöver är att bli medvetna om hur mycket vi människor har gemensamt även om vi kommer från olika kulturer och religioner.

Kommentarer inaktiverade för Jakten på Gud – skapelseberättelser

Under Religion-allmänt, Religionshistoria

Lucia – en salig blandning och därför typiskt svenskt

En liten pojke är Lucia i Åhlens reklam och möts av en hatstorm på nätet. Det är inte klokt hur kan någon ens kommer på tanken att agera så?! Det är ju ett barn som drabbas.

I en tidigare blogg har jag berättat att jag ser mig som stockkonservativ vad gäller luciafirande, men också att jag inte förväntar mig att alla ska tycka eller göra som jag.

När jag läser den nyutkomna boken Lucia i nytt ljus av Lena Kättström Höök inser jag dessutom att flera av de företeelser som jag inte tycker hör hemma i ett luciatåg, t.ex. tomtar, fanns med redan i början av 1900-talet. Vilket för övrigt även gäller mjölnare och sotare!

I boken står att luciafirandet uppkom i västsverige och det framgår att ursprunget finns i en salig blandning av helgonlegender, folktro m.m. I slutet av 1800-talet förekommer inte bara lussebrudar, utan också lussekärringar och lussegubbar. De förekom i en slags karnevalståg där det var vanligt att flickor klädde ut sig till pojkar och vice versa.

Benämningen lucia uppträder första gången i Värmland i början på 1800-talet och märk väl det fanns även manliga Lucior, inte minst i universitetens enkönade miljöer.

Det verkar ha varit Arthur Hazelius, som i sann nationalromantisk anda, skapade luciagestalten, så som vi känner den idag och 1892 firades Lucia på Skansen för första gången.

Detta och mycket mer kan man läsa om i Lucia i nytt ljus som är en lättläst och informativ liten bok. Mitt exemplar är dock lite dåligt limmad.

Som jag antyder i rubriken så får historien om Lucia mig att undra om inte något av det mest svenska är att blanda vitt skilda traditioner, figurer, berättelser m.m. till något helt nytt. Och förstås se till att det ger en anledning att fika.

7 kommentarer

Under Samhälle

Psaltarpsalm 104 har sitt ursprung i en hymn till solguden Aten

Det finns en del kristna som ser minsta samarbete med andra religioner som ett försök till religionsblandning. Tyvärr, för deras skull, tog vare sig Gamla eller Nya testamentets författare någon hänsyn till 2000-talets kristna. De verkar ha tänkt som de flesta andra i sin samtid, man lånar det som verkar bra från andra religioner. Det viktiga var att visa att ens egen gud/gudar var störst, bäst och starkast.

Så en religion får nog snarast ses som en grupps tankar om Gud och försök att kommunicera med Gud. Huvudlinjerna liknar varandra men de berättas på olika sätt i olika traditioner.

När jag läste om Sisters of Sinai- How Two Lady Adventurers Found the Hidden Gospel  av Janet Soskice, professor i Philisophical Theology, vad det det nu kan bli på svenska, hittade jag ytterligare ett exempel på hur judendomen och kristendomen samspelat med omgivande kulter.  I en översikt av de upptäckter av handskrifter som görs i slutet på 1800-talet nämner Soskice bl.a. upptäckten av en hymn till solguden Aten som väckte stort uppseende genom sina uppenbara likheter med Psaltarpsalm 104. Hymnen upptäcktes på 1880-talet på en gravvägg i farao Akhenatons grav i  ruinerna av hans övergivna stad Amarna. Janet Soskice skriver att likheterna var så stora att solhymnen kunde användas för att klargöra vissa delar i den hebreiska psaltarpsalmen. Solhymnen skrevs dock på 1300-talet f.kr vilket är långt före psaltaren.

Akhenaton är ju för övrigt en fascinerande gestalt, han försökte få bort polyteismen till förmån för solguden Aten. Något som sågs som hädelse av samtiden och efter faraos död återgick allt raskt till hur det varit tidigare.

 

Kommentarer inaktiverade för Psaltarpsalm 104 har sitt ursprung i en hymn till solguden Aten

Under Religionshistoria

Gud som föder en son

Jag har ju börjat gå en ny väg och hitta min plats i ett nytt sammanhang, Svenska kyrkan och mer konkret den församling jag engagerat mig i. I söndagsmässan ges möjlighet att tända ljus och be efter nattvarden, vilket jag ofta gör. Vid ljusbäraren, som i likhet med den älskade frälsarkransen är en frukt av biskop emeritus Martin Lönnebos kreativitet, finns en ask med små lappar med en bibelvers att ta med sig för den som vill. Det brukar jag göra, i början mycket för att visa uppskattning för att någon/några tagit sig tid att välja ut verser, skriva av dem och klippa dessa små lappar.

Men det är också väldigt bra att uppmärksammas på andra texter i Bibeln än sina favoriter. I Bibeln kan var och en  hitta det som stämmer överens med ens egen uppfattning. Den som är seriöst intresserad av tro, är nyfiken på helheten. Intalar jag mig själv och har bestämt mig för att läsa hela kapitlet eller i det här fallet brevet som söndagarnas verser ingår i.

Den här söndagen var versen jag drog nämligen ur Hebreerbrevet, närmare bestämt 13:13 ”Låt oss då gå till honom utanför lägret och dela hans smälek”. Väl värt att begrunda med tanke på det oroande världsläget, med dess slutenhet och nationalism.

Hebreerbrevet skrevs i orostider, enligt Bibel 2000 troligen på 80-talet. Författaren är inte Paulus utan en välutbildad kristen av judisk börd. Det vänder sig till icke-judiska kristna som i tider av förföljelse vill lämna kyrkan till förmån för synagogan. Författaren vill visa på den gudomliga uppenbarelsen genom Kristus och att det inte finns någon återvändo för den som avfaller från tron. Brevet har karaktären av predikan som flitigt citerar Gamla Testamentet. Så långt Bibel 2000.

Redan i första kapitlets  femte vers hittar jag något intressant ” Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel: Du är min son, jag har fött dig idag.”

Med tanke på att författaren vänder sig till läsare som kan tänkas ha en hellenistisk-romersk bakgrund är det förstås viktigt med Jesus gudomliga släktband, för att denne ska tas på allvar. Frågan är hur dåtida läsare uppfattade utsagan att Gud fött en son? Att Gud även är kvinna, eller mer som när Zeus födde fram Pallas Athenae ur sitt huvud? Det kan jag inte svara på. Troligen gav inte en Gud som föder barn upphov till så många frågor hos människorna som levde på 80-talet som hos oss idag.

Vad säger redaktionen bakom Bibel 2000 om detta? Ingenting visar det sig. Verserna runt omkring har kommentarer, men inte denna, som verkligen skulle behöva det. Hur ser det ut på andra håll i Bibeln? Det är samma sak visar mitt stickprov. Den vers i Matteusevangeliet där Jesus jämför sig med en höna som samlar sina kycklingar under vingarna saknar kommentar. I GT är det likadant med Ordspråksbokens beskrivningar av Visheten, hon som var den första, och uppenbarligen närvarande när Gud skapade universum. Det är väldigt magert med förklaringar.

Det är ju inte så att kvinnliga aspekter på Gud och Jesus saknas i Bibeln, eller för den delen i kristenhetens historia. Däremot har de hela tiden på olika sätt undervärderats eller  ”glömts bort”. Är det inte dags att ändra på det?!

Kommentarer inaktiverade för Gud som föder en son

Under Religion-allmänt

Kvinnors makt i världshistorien

Jag vill tipsa om Kunskapskanalens serie om Kvinnors makt i världshistorien där andra avsnittet sänds ikväll (fredag) kl. 20. Det första avsnittet som ligger på UR Play berättar om det sammanhang där judendomen och så småningom kristendomen och islam utvecklas. Kvinnors inflytande har inte sett likadant ut genom historien och utvecklingen är heller inte linjär. Ibland har det sett bättre ut och ibland sämre. Programledaren, historikern Amanda Foreman berättar om den, förhållandevis, starka position kvinnor hade i Mesopotamien och Egypten. Medan livsutrymmet sedan krympte för assyriernas kvinnor. Kvinnorna i Grekland levde under ett förtryck som närmast kan jämföras med IS-kontrollerade områden idag. Medan romerska kvinnor i sin tur hade mer inflytande.

Det första avsnittet är ett utmärkt komplement till sr Madeleine Fredells föreläsning på Teologiska högskolan.  Just för att det visar att mycket är gemensamt för de olika kulturerna och religionerna. Amanda Foreman visar t.ex. hur slöjan kommer in i historien och vid olika tider och med olika förtecken burits av kvinnor.

En företeelse som drabbat framträdande kvinnor, inte minst i modern historia, är att bli bortsorterade och bortglömda. Vilket ju också tas upp i Kvinnors makt i världshistorien. Vem har inte hört svepande formuleringar om att kvinnor aldrig gjort ditt eller datt, t.ex. varit ledare. Jag vill även tipsa om boken, Den dolda kvinnomakten, som tar upp slottsfruar som ägt och lett de stora godsen genom historien men på något sätt glömts bort. Kapabla och driftiga kvinnor är inget nytt i historien. Men 1800-talet verkar rent allmänt ha varit en av de sämre perioderna för kvinnor och tyvärr är det då historieskrivningen kommer igång på allvar. Det är dags att skriva om den.

2 kommentarer

Under Religionshistoria, Samhälle

Julen – en salig blandning

Tomas Gür skriver i Svenska Dagbladet att julen är en kristen högtid och allt annat är oväsentligt. Det är möjligt att det är så för Tomas Gür, men inte för alla andra. Hur som helst så fick jag idén att skala bort det som Tomas Gür och hans meningsfränder inte kan göra för att se vad som blir kvar om julfirandet bara ska ha kristna förtecken.

Det första som går bort är själva ordet jul, som många forskare anser anspelar på ett av guden Odens namn Jolnir.  Det här säger förstås en hel del om julfirandets hedniska rötter och hur starka dessa måste ha varit eftersom prästerna aldrig lyckades få befolkningen att ändra benämningen till något mer kristet. Julskärven som sätts ut till fåglarna under julen var för övrigt enligt folktron ämnad för Odens häst Sleipner i hopp om att guden skulle rida förbi gården. Men halmen symboliserar också växtkraft så ursprungligen kan skärven ha ingått i fruktbarhetsriter.

Faktum är att Tomas Gür också måste vänta till mars innan han kan fira Jesu födelse, i alla fall om vi ska gå efter uppgiften i NT om att ängeln Gabriel kom till Maria i den sjätte månaden. Jag skrev om bl.a. detta i förra årets julblogg. Att Jesu födelse trots allt förlades till december berodde på att det firades andra fester för att ljuset och fruktbarheten skulle återvända. Chanukka, Saturnalia, Sol Invictus och här i Norden Midvinterblotet, även om det sistnämnda kan ha hållits i januari. Kristendomen måste givetvis också ha en stor högtid då och det blev Kristi födelse.

Julgranen är tveksam, trädet är ju en viktig symbol i de flesta religioner. Men just julgranen har, enligt vad  Jonas Engman berättar i en video på Nordiska museets hemsida, funnits i Sverige sedan 1600-talet och då i adliga hem. Tyvärr går han inte längre bakåt i tiden. Så granen kan nog få passera.

Om julgranen är tveksam för den som likt Tomas Gür vill fira en rent kristen jul, så är det helt klart att det inte blir någon julskinka. Det var i nordisk mytologi grisen var ett heligt djur. De flesta har hört talas om Odens galt Särimner som kunde slaktas,ätas och sedan återuppstå morgonen efter om man bara varit noga med att spara benen. Mindre känd är guden Frejs galt Gyllenborste och hans syster gudinnan Frejas galt Hildisvin. Annars var Frejas favoritdjur katten och hennes vagn drogs av två katter. Dessa ska för övrigt enligt boken Julens symboler vara anledningen till att vi äter lussekatter. Så vi har hoppas att Tomas Gür inte råkat äta några av dessa fruktbarhetssymboler i advent…

Ja så där fortsätter det om man förutsättningslöst går igenom de mångskiftande ingredienserna i vårt julfirande. Det är en salig blandning av olika tider och seder. Jag tycker, som jag skrivit tidigare, att det är fascinerande och på något sätt är alla tider närvarande i julfirandet. Som förändras men så långsamt att vi luras att tro att vi alltid gjort på samma sätt 🙂

God Jul till er alla!

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Julen – en salig blandning

Under Religionshistoria

Advent – en öppning i tiden

Advent är en tid då jag upplever att historien och människorna som levt för länge sedan är extra närvarande. Dels har det förstås att göra med traditioner som vi uppfattar som urgamla, även om de oftast inte är det. Men det handlar också om att människors strävan efter att förstå Gud och meningen med livet genom tiderna blir extra levande när vi kristna återberättar vår version av hur Gud och ljuset kommer till världen.

När det gäller kristendomen ställer jag sedan länge inte bara frågan hur gjorde romarna?  Med tiden har jag förstått att den mest relevanta frågan är, hur trodde folk i Mesopotamien?

Jag har precis läst ut Lennart Warrings och Taina Kantolas nytolkning av Gilgamesheposet – han som såg djupet.

Gilgamesh var troligen en verklig person som nämns i den sumeriska kungalistan. Han levde om detta stämmer någon gång mellan ca 2800-2700 f.kr. Berättelserna om Gilgamesh är däremot (eller delvis, min kommentar) legender. Enligt dessa var han son till gudinnan Ninsun medan hans far var människa och ska ha hetat Lugalbanda. Gilgamesh styrde stadsstaten Uruk i 26 år och efterträddes av sin son Ur-Nungal.

Gilgamesh återupprättade den gudomliga ordning som rådde innan den stora floden (syndafloden i GT). Han kunde göra detta efter att ha utvecklats från en ung, hänsynslös och oerfaren man, till den visaste av kungar. Efter sin död blev Gilgamesh enligt traditionen en av underjordens domare och vägde själarna på en våg. Just vägandet av själarna var en föreställning som förekom både i Mesopotamien och grannländerna. Denna föreställning finns ju kvar i kristendomen än i dag, fast hos oss är det förstås Kristus som väger själarna och dömer.

Många jag känner blir oroade av tanken på att kristendomen faktiskt inte är unik och lyckas på något sätt med att inte låtsas om det, fast de är väl insatta i religionshistoria. Den vägen är stängd för mig, men å andra sidan har jag inga problem med att människor uppfattat/uppfattar Gud på liknande sätt. Tvärtom det känns betryggande, som om vi faktiskt är något på spåren.

Advent är också hoppets tid, något jag upplever att ärkebiskop Antje Jackelén förmedlar väldigt bra i texten Himmelriket på jorden finns om vi vill. Den är skriven med tanke på miljömötet som inleds i Paris i morgon, men handlar om mer än ”bara” miljön. Antje Jackelén skriver klarsynt bl.a.  att det är i gliporna där polariseringen brister det händer. Där sker ”möten som föder empati och insikt, utbildning som blommar ut till bildning, fantasi som formar idéer, hopp som växer trots allt.” Hon påminner om ”att det är in i mellanrummet som Gud lät sig födas som både gud och människa. Där har vi upprinnelsen till firandet av advent och jul. Helhet och helighet trivs bäst i mellanrummen.”

Det är hoppingivande ord i dessa, ur flera synvinklar, mörka tider.

Glad advent till er alla!

 

Kommentarer inaktiverade för Advent – en öppning i tiden

Under Religion-allmänt, Religionshistoria

Liknelsen om senapskornet och äldre myter

Ibland händer det att jag läser en text jag läst många gånger förut och helt  plötsligt upptäcker något nytt i den. Så var det nyligen med Liknelsen om senapskornet i Markusevangeliet. Fåglar som bygger bo bland dess grenar lät väldigt bekant, frågan var bara var jag hade sett något liknande? När jag tänkte efter kom jag ihåg trädet med fåglarna som nämns i någon av myterna om den summeriska gudinnan Inanna.

Den myt jag tänkte på hör hemma i en dikt om Inanna och  Huluppu-trädet, som hon inte kan skörda eftersom Zu-fågeln byggt sitt bo bland dess grenar. Inom parentes så bor också en odödlig orm, Lilit som även finns med i Jesaja i GT i trädet. Den här dikten hör egentligen inte hemma i Gilgamesheposet, men brukar ändå räknas dit.

När det gäller senapsplantan i liknelsen som skjuter upp och blir helt osannolikt stor, med fåglar som bygger bo bland grenarna borde jag förstås tidigare ställt mig frågan om det fanns äldre myter den influerats av.  Det är vid sådana tillfällen jag inser att jag borde ha bytt ett eller annat ämne i min examen mot religionshistoria, det skulle jag  haft nytta av i flera sammanhang.

Men värre är att kunskapsbrister även verkar ha funnits hos Bibelkommissionen som tog fram Bibel 2000. Den har en ambitiös uppslagsdel, men jag har inte sett att man någonstans sätter in berättelserna i en historisk, geografisk och inte minst religiös kontext. Läsaren får intrycket av att judar och kristna existerade i ett vakuum och utvecklade en helt egen religion ur tomma intet. Vilket förstås inte stämmer. Tänk så spännande det varit om det funnits hänvisningar till liknande berättelser eller liknande inslag i de andra religionerna i området.

Kommentarer inaktiverade för Liknelsen om senapskornet och äldre myter

Under Religionshistoria