Tag Archives: attitydproblem

Busenkelt! sade specialistläkaren

Nej, just ordet busenkelt har jag inte hört någon specialistläkare säga eller för den delen skriva. Men andemeningen har varit att det här är så lätt så det ska de klara på vårdcentralen. Eller ännu värre som en öron-näs och halsläkare jag diskuterat med på facebook bl.a. skrev:

”Alla patienter ska inte träffa områdesspecialister, det är vare sig effektivt eller patientsäkert. Allmänläkare är generellt duktigare på effektiv handläggning av vanliga fall, helhetsperspektiv och att inte behandla i onödan. Områdesspecialister (som ÖNH som jag tillhör) är å andra sidan givetvis generellt bättre på att behandla komplexa patienter inom sitt område.”

Som patient kan jag bara skaka på huvudet åt resonemanget. Det finns ingen som är bättre på att t.ex. se om det halsonda orsakas av ett virus eller en bakterie och ofta direkt kan säga vilken bakterie det är än en ÖNH-läkare. Ingen som är bättre på att kurera bihåleinflammationer,  som den här vintern verkar ha varit extra vanliga. Och så vidare. Det är ju bara att jämföra gissningarna på VC, de misslyckade försöken att behandla, med hur fort det (ofta) går att bli frisk när man äntligen får den här eftertraktade remissen till en specialist.

Problemet är att det är patienterna som upplever skillnaderna, det gör inte specialistläkarna. En ÖNH-läkare går förstås aldrig till en VC när hen får ont i halsen. I stället utgår de från sig själva, när de bedömer vad någon annan läkare kan göra.  De tänker inte på att övriga inte har en lång specialistutbildning och erfarenhet att luta sig mot. Slutsatserna blir, som i citatet ovan, därför så fel och konsekvensen att de som borde kämpa hårt för sina patienter, tvärtom gör ont värre.

De stora felen som missade cancerdiagnoser, blodproppar, hjärtinfarkt etc. blir tidningsrubriker, sök gärna på vårdcentralen missade…

Däremot blir normalt inte de mindre, men för patienten ack så besvärliga, felbedömningarna uppmärksammade. Men DN:s Fredrik Strage beskriver i en krönika hur han fick stora delar av sommaren blivit förstörd pga av den felaktiga diagnosen han fick av doktorn. Det står faktiskt inte på vårdcentralen, men det är mest sannolikt till en sådan Fredrik Strage gick, för att komma till en ortoped är i princip omöjligt utan remiss. Läkaren sade att den blixtrande smärta som spred sig mellan låret och vaden varje gång Fredrik Strage böjde benet berodde på en slemsäcksinflammation. Märkligt nog hade sjukgymnasten han besökte heller inga invändningar. Det hade däremot naprapaten som Fredrik till sist gick till. Denne förmodade att det rörde sig om ”falsk ichias” som kan tränas bort.

Det finns många patienter som likt Fredrik Strage går runt och är sjuka eller skadade onödigt länge. Det kostar förutom lidandet, i sjukskrivningar, förlorade inkomst, onödiga läkarbesök, läkemedel som tas i onödan osv. Att organisera om vården är alltså ett bra sätt att minska vård och omsorgskostnaderna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

De politiska partierna verkar så här långt  vara eniga om att satsa på primärvården på sjukhusens bekostnad. Därför har jag försökt få fram vilken utbildning allmänläkarna egentligen har. Men det har visat sig vara väldigt svårt att t.ex. få veta hur mycket barnmedicin de läser, för att ta en patientgrupp de möter ofta. Ett svar jag fick var 12 veckor, men en annan allmänläkare skrev att det är vad alla blivande läkare läser under grundutbildningen. På detaljerade frågor om specialisttjänstgöringens (ST) längd och innehåll får jag undvikande svar.

Jag har lyckats hitta Socialstyrelsens målbeskrivningar för de olika ST-inriktningarna och när jag går igenom den för allmänläkare blir de vaga uppgifterna i olika diskussionstrådar begripliga. Upplägget är väldigt allmänt för att inte säga luddigt och om jag fortsätter att ta barnmedicin som exempel kan man på s. 191 i pdf:en läsa följande:

Delmål c6
Utbildnings-aktiviteter Uppföljning
Den specialistkompetenta läkaren ska
– behärska hälso- och sjukvårdsarbete för barn och ungdomar
– kunna identifiera och handlägga barn som misstänks fara illa
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller
handlägger sådana ärenden.
Intyg om genomförda
utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera vårdenheter med mottagningsverksamhet inom primärvården.
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Deltagande i en eller flera kurser
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av kursledare eller handledare
Allmänna råd
Teoretiska studier
Innebär detta att den blivande allmänläkaren i alla fall tillbringar lite tid på ett barnsjukhus? I bästa fall, men av allmänläkaren Karin Träff Nordströms inlägg på Distriktsläkare.com att döma så kan hen lägga i stort sett all tjänstgöring på en vårdcentral. Därav rubriken, blind leder blind, eftersom det då innebär att handledaren är en läkare med grunda kunskaper i barnmedicin. Det här gäller givetvis andra specialistområden också.
Intressant är två av de saker som Träff Nordström anser att den blivande allmänläkaren ska lära sig är:
”den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!” och ”De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem.”
När jag läser det blir mina egna och andras erfarenheter av att inte bli friskare av att besöka VC begripliga. Likaså att det allt för ofta krävs tuff argumentation från patienten för att få den välbehövliga remissen till en specialist. Politiker och andra ansvariga borde i sin tur fundera på sambandet mellan att allt fler patienter hänvisas till primärvården och ökade kostnader för sjukvård och sjukskrivningar. Det är kostsamt med patienter som hinner bli ”de allra svårast sjuka” innan de får rätt vård.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Inför valet i september är vården den viktigaste frågan för väljarna, men förtroendet för partiernas vårdpolitik är lågt rapporterar DN. Inget parti har särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan säger David Ahlin opinionschef på Ipsos. Med tanke på att partiernas vårdpolitik skiljer sig väldigt lite åt, hade det förstås varit konstigt om mätningarna visat något annat.

På partiernas att göra-lista efter valet är man någorlunda eniga om att utbilda specialistsjuksköterskor och Centern vill att de ska kunna studera med lön, man vill ha ett nationellt cancercentrum, patienterna ska kunna söka vård i hela landet, mer resurser till unga med psykisk ohälsa, mer ansvar på vårdcentralerna, satsa på digital utveckling. Alliansen vill återinföra kömiljarden och S MP och V vill begränsa vinsterna i välfärden.

Lägg till nedläggningar av väl fungerande sjukhus, kostnaderna för det icke-fungerande skrytbygget Nya Karolinska, köer för att träffa en specialist och sedan nya köer för operation osv och väljarnas låga förtroende för partiernas sjukvårdspolitik framstår som en sund reaktion.

Hur har det blivit så här tokigt? Ja, en faktor är det man får kalla allmänläkarlobbyn. Läkarförbundet verkar numera vara Allmänläkarförbundet och de propagerar för att patienten inte ska ha något alternativ till vårdcentralen och nu senast föreslår man en fast läkarkontakt. Vilket inte är något nytt. Åtminstone i de större städerna är det redan så att patienterna träffar samma läkare när de besöker VC, men det har inte minskat trängseln på akutmottagningarna, bristen på vårdplatser eller köerna till specialister.

En anledning till att politikerna nappat på idén med fastläkare och utvidgad primärvård kan säkert vara att man vill flytta över alltmer av vårdkostnaderna på den enskilde patienten eller på arbetsgivaren. Men man gör det smygvägen. Förlorarna är personer utan sjukvårdsförsäkring eller möjlighet att betala vården själva och som därför riskerar att fastna på vårdcentralen.

Vad borde då politiker som verkligen vill ge alla svenskar en bra och kostnadseffektiv vård göra?

Ser man till landet som helhet tror jag att sjukhusen måste vara själva navet i vården. Där finns akutvård, slutenvård och öppenvårdsmottagningar. Som jag har skrivit tidigare behöver man lägga till dagvård också, så att det finns flera vårdnivåer. Givetvis ska det finnas rehab på sjukhusen också med sjukgymnaster, dietister, arbetsterapeuter m.fl.

För att sjukhusen ska fungera måste sjuksköterskorna få bättre löner och arbetsvillkor, så att de vill arbeta där och dessutom stannar kvar. Centerns förslag om lön under specialistutbildningen är bra, men räcker inte.

Det behövs också fler specialistläkare, det råder brist på barnläkare, geriatriker, psykiatriker, allergiläkare, ja listan kan göras lång.

I de större städerna finns patientunderlag för typ läkarhus med specialister, lab, röntgen osv. och där kan öppenvården stå för basvården även för svårt och kroniskt sjuka patienter.

En annan viktig avlastning för sjukhusen är en bättre äldreomsorg där geriatriker är ansvariga för vården och har specialutbildade sjuksköterskor, samt farmaceuter till sin hjälp.

När det gäller barnhälsovården vill jag backa utvecklingen ca 30 år och återinföra barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC. De yngsta har precis som de äldsta särskilt stort behov av specialutbildad vårdpersonal.

Genom att kompetenta läkare tidigt fångar upp patienterna kommer betydligt förre att bli de ”allra svårast sjuka”. Men runt dem som ändå finns bör olika specialister samarbeta och någon ha särskilt ansvar för kontakten med patienten och anhöriga.

Frågan är också om inte vården, som KD föreslagit, bör vara statlig. Det fungerar inte att landstingen står kostnaderna för vården, medan arbetsgivare och stat betalar sjukpeng och kommunerna för äldreomsorg. Dessa kostnader bör ligga på samma bord för att vården och omsorgen ska bli bra.

Ja, och så kan vi förstås ha vårdcentraler för de patienter som vill, men frågan är hur många som väljer det alternativet om det finns andra? Inte så många gissar jag eftersom det inte räckte med högre avgift för specialistbesök, utan man fick införa remisstvång för att patienterna skulle ”välja” vårdcentralen.

På det hela taget är det inte så konstigt att vi väljare inte är särskilt nöjda. Frågan är vilket parti vågar ta steget och föreslå en bättre vårdpolitik?

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Svenska kyrkan borde…

I mitt sökande efter bakgrunden till drevet mot Svenska kyrkan har jag bl.a. funnit att de som är mest kritiska till partipolitik i Svenska kyrkan argumenterar som vilken partiledare som helst. Vilket leder till att man kritiserar Svenska kyrkans ledning oavsett vad den säger eller gör. Jag roade mig med att söka på Svenska kyrkan borde och fick många träffar om vitt skilda ämnen.

Bland de som har åsikter om vad Svenska kyrkan borde göra återfinns Katolska kyrkan som gör försök att påverka diskussionen. Jag tidigare skrivit om hur trött jag till sist blev på detta ständiga klagande på Svenska kyrkan, det sekulariserade samhället och muslimerna från predikstolen, vid kyrkkaffet osv. Jag menar, Katolska kyrkan borde ju verkligen ha fullt upp med sina tillkortakommanden! I Sverige har vi en katolsk biskop som är en omvittnat god reträttledare och själasörjare men lika omvittnat en dålig administratör och chef. Medlemmarna kommer från alla jordens hörn, vilket ställer krav på en god organisation för att verksamheten ska fungera. Vidare har Katolska kyrkan i Sverige varit beroende av bidrag från katolska organisationer utomlands men pga alla skandaler främst då de sexuella övergreppen har bidragen sinat. Bristen på präster är mer än akut, kvinnor bankar på porten till inflytande, HBTQ-personer vill att deras kärlek ska var likställd med andras kärlek osv.

Det borde pågå en livlig debatt bland katoliker i landet, men just det, kritiker inte minst i Sverige straffas hårt. Men blir de tillräckligt många så kommer fler att våga, ifrågasättandena att eskalera. Bäst då att på klassiskt härskarmaner försöka vända medlemmarnas missnöje utåt, mot det omgivande samhället, Svenska kyrkan och mot muslimer. På sitt sätt är det komiskt när personer som verkar i en tystnadens kultur talar sig varma för yttrandefrihet, hos andra.

I länder där katolikerna är fler och har drabbats hårdare än de svenska, som när som helst kan kliva ut från kyrkan och in i  det normala livet, är det också mer öppen kritik. Global Network of Rainbow Catholics har protesterat mot att en HBTQ-grupp som ansökt om att få vara med på World Meeting of Families på Irland som startar den 21 augusti inte fått något svar på om de får delta.

I The Guardian rapporterar Catherine Peppister att turerna runt de sexuella övergreppen blir allt mer besvärande och går högre upp i hierakin. Hon avslutar med anspelning på Påvens besök på Irland:

”In a few weeks’ time, Pope Francis has a golden opportunity to speak about abuse when he is due to visit Ireland, a country so stricken by abuse scandals that once-loyal Catholics are turning their back on the church. It took time for Francis to realise he had to do it, but in May he wrote a letter to the people of Chile decrying a culture of abuse and cover-up there. Now he needs to do the same for Ireland, and then return to Rome to get a grip on the scandal at last. We Catholics deserve this. Especially the children the church failed to protect.”

Det finns alltså stora problem internt som även svenska katoliker kunde ägna tid och energi åt, men man kan förstå att det är lättare att vända blicken utåt.

Lämna en kommentar

Filed under Svenska kyrkan

Kritikern som aldrig blir nöjd – om drevet mot Svenska kyrkan

I det här inlägget tänkte jag utveckla temat från bloggen ”När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?” genom att ta upp tre olika kategorier destruktiv ”kritik”. Gränserna mellan dem är flytande och de kommer därför att gå in i varandra. Vad som är tydligt är att ärkebiskop Antje Jackelén och även Stockholms biskop Eva Brunne varit extra utsatta. Förklaringen bör vara den vanliga ack så trista, att kvinnor granskas och döms hårdare än män.

Kritikerna som aldrig blir nöjda

En del personer blir liksom aldrig nöjda hur många svar och länkar de än får. Svenska kyrkan har fått sin beskärda del av den här gruppen debattörer. I kommentarsfältet till den inledande bloggen finns en början till en sådant replikskifte, som förmodligen hade kunnat pågå länge utan att signaturen Rebella varit nöjd. Vilket var skälet till att jag nöjde mig med att servera en länk.

Ofta är kritikerna i den här gruppen väldigt upprörda och kräver svar och agerande och snabbt ska det gå. Men hur än Svenska kyrkans ledning agerar eller uttalar sig, så blir inte de här kritikerna nöjda. Teologen och författaren Joel Halldorf skrev om detta i Expressen 2016:

”Någon skrev om ”gråterskor” och i Dagens Samhälle suckade Jenny Sonesson över att regeringens åtstramade flyktingpolitik ”förutsägbart mötts av ramaskrin från Svenska kyrkan” (17/6).

Men efter mordet på den franske katolske prästen Jacques Hamel verkar i stället bristen på ramaskri vara problemet för Sonesson. Det räcker inte att Svenska kyrkan fördömt dådet, eftersom det skett genom ”en okänd tjänsteman” och inte av ärkebiskopen själv (DN 3/8). ”(länkarna till artiklarna är inlagda av mig)

Ett annat exempel på kritiker som aldrig blir nöjda är de som ställer samma frågor om och om igen och är lika upprörda varje gång. Ett exempel på detta hade jag med i min förra blogg, där ärkebiskopen svarar på Annika Borgs frågor. Frågor som det framgår att det inte är första gången Antje Jackelén besvarar. Jag tar gärna fler exempel om någon läsare har sådana.

Själva upprördheten kan man fundera över och min teori är att debattörerna som kritiserar Svenska kyrkan ”lånar” både de starka känslorna och upprepningarna av frågor från de politiker de inte vill ska ha inflytande över Svenska kyrkan. Vilket på sitt sätt är lite komiskt.

Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med kritiken av Svenska kyrkan är kritikernas prioriteringar. Nyligen har de ägnat stor uppmärksamhet åt att domprosten i Visby, Mats Hermansson, störde debattören Tomas Gürs pop-upföredrag med att ringa i kyrkklockorna. Bland dessa kan nämnas den katolske bloggaren Bengt Malmgren som har skrivit om det och länkat till flera artiklar. Domprosten borde nog ha struntat i Gür men med det sagt, var inte nynazisternas framfart i Visby under Almedalsveckan viktigare och borde ägnats störst uppmärksamhet?!

Rykten och falska nyheter

Den andra kategorin jag ska ta upp är mer uppmärksammad. Det handlar om rykten och halvsanningar om Svenska kyrkan. Var de uppstår verkar vara oklart, men tyvärr sprids de ofta okritiskt. Svenska kyrkan har med anledning av detta startat sidan Gå till källan.

Ett exempel på falska nyheter tas upp av Metros Viralgranskare. Det handlar om påståendet att Stockholms biskop Eva Brunne ville ta bort kristna symboler från Sjömanskyrkan i Stockholm och markera riktningen till Mecka för att muslimska migranter skulle känna sig välkomna. Det här är också ett bra exempel på en ”halmdocka” dvs man hittar på något en person ska ha sagt eller gjort och börjar sedan argumentera mot det.

Hat och hot

Mycket av hatet och hoten finns på Twitter, där jag inte är med. Jag har fått bra tips som jag är tacksam för, men där jag inte kan se kommentarerna. Hur det kan se ut på Twitter får man en uppfattning om i prästen Helena Myrsteners artikel i Dagen. Hon jämför där vilken respons biskoparna Eva Brunne och Fredrik Modéus fått på uppskattande tweetar om politiker. Eva Brunne är positiv till Stefan Löfvens agerande i samband med turerna kring Transportstyrelsen och möts av hat och hot. När biskop Fredrik Modéus berömmer Annie Lööfs ställningstagande mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans kommer inga nedsättande kommentarer om hans sexuella läggning mm. Värt att notera är Dagens val av bilder på Helena Myrstener, som troligen precis är på väg att blinka och därför ser lite sömnig ut. Sådana detaljer påverkar intrycket av det som skrivs och bildvalet är knappast en slump.

Radio P4 Kristiansstad uppmärksammade den våg av hat och hot som drabbade ärkebiskop Antje Jackelén när hon var ganska ny på sin post:

”Omfattningen av näthatet, som har ökat kraftigt efter ärkebiskopsvalet i oktober, var Antje Jackelén inte beredd på.

– Nej, det var jag inte. Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression.

”Vilken monsteriös ynkedom, man mår illa.”

”Kärringen lider av vanföreställningar.”

Antje Jackelén läser inte allt som skrivs om henne, men håller sig informerad och en del påhopp riktas direkt till henne på Twitter.

– Så jag vet ju ungefär och jag vet ju att det förekommit dödshot som man sen plockat bort, säger hon.”

Något som behöver diskuteras mer är hur vi ska komma tillrätta med det här drevet och få till ett mer konstruktivt samtal om tro och kyrka.

3 kommentarer

Filed under Svenska kyrkan

Fastläkare eller fast hos läkare?

Att det inte är bra att träffa olika läkare vid varje besök är egentligen självklart. Det tar extra tid både för patienten och doktorn och risken finns att något blir fel. Principen med en fast läkarkontakt tillämpas redan på många håll, i synnerhet på privata specialistmottagningar. Varför det inte är så överallt är obegripligt för mig. Men nyttan förutsätter att det är en bra doktor man går hos, annars är det förstås snarare så att patienten är fast hos doktorn…

British Medical Journal (BMJ) publicerat en abstrakt för en studie där forskare undersökt om det finns ett samband mellan dödlighet och kontinuitet i läkarkontakter. Resultaten från nio länder med olika sjukvårdssystem har jämförts och föga förvånande visar det sig att dödligheten hos patienterna sjönk både hos generalister (allmänläkare) och specialister med kontinuitet i läkarkontakterna. Det som tyvärr inte framgår av abstrakten är från vilka nivåer hos generalister respektive specialister. Men vi får hoppas att det här leder till att de flesta patienterna slipper ha många läkare och att man får välja att gå till en allmänläkare eller till specialister.

Men för att få kvalitet i vården och kontinuitet behövs det fyllas med specialister. Tyvärr har inte de bästa läkare jag mött haft några ST-läkare eftersom de är privatpraktiserande. Ta fram ett bra ersättningssystem, så att de kan ta i alla fall några blivande specialister då och då. Ett par riktigt dåliga läkare jag träffat på var däremot omgivna av ST-läkare, vilket förstås inte alls är bra. Så tillämpa principen att duktiga läkare ska lära upp nya läkare, oavsett om de arbetar i landstingsregi eller privat.

Dagens Medicin tar upp läkarutbildningen i en intervju med Heléne Hellemark Knutsson. Utbildningen ska göras om och genomströmningen ökas, vilket är bra. Vi får hoppas att man också ser över kvalitén, inte minst på handledningen när läkarna sedan ska bli specialister eller generalister.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Läkare tvingas skicka hem sjuka patienter

Det är sorgligt att se en tom sal på en vårdavdelning, tom inte för att det saknas patienter, utan för att det saknas personal. Bristen på vårdplatser gör att läkare tvingas skicka hem patienter som egentligen hade behövt fortsatt sjukhusvård framgår i ett reportage i Svenska Dagbladet. Det här är givetvis stressande för både läkare och sjuksköterskor. 61% av läkarna som deltog i en undersökning som Läkarförbudet gjorde uppger att vårdplatsbristen har stor eller mycket stor negativ inverkan på arbetssituationen.

”– En katastrofal utveckling. Många vittnar om tuffa prioriteringar där den som är mest sjuk får den sista sängen medan resten inte ges den vård de borde få. Man tvingas chansa vilket riskerar att det uppstår komplikationer. Vi får också övertala anhöriga att ställa upp, säger Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet.”

Heidi Stensmyren vill att Socialstyrelsen förtydligar ansvarsfördelningen när patienter far illa i vården. Där tycker jag att det vore bra om politikers, chefers och enskilda läkares ansvar rent generellt tydliggjordes. Det händer allt för ofta att man skyller på varandra.

Sedan kommer Heidi Stensmyren med den lite märkliga kommentaren att primärvården behöver stärkas för att kunna avlasta sjukhusen. Det faller på sin egen orimlighet att vårdcentralernas allmänläkare skulle kunna göra någon större skillnad för patienter som egentligen behöver slutenvård. Där behövs helt enkelt fler vårdplatser och för att åstadkomma det måste sjuksköterskorna få bättre löner och bättre villkor rent allmänt.

Sedan kan dagvård och mottagningar i öppenvården vara en avlastning, inte minst genom att förebygga så att patienter inte blir så svårt sjuka att de behöver akutvård och slutenvård. Jag tror också olika typer av hälsoundersökningar och screeningar i längden är ett bra sätt att spara lidande och pengar. En del anser att det är onödigt att undersöka friska personer, men det är inte riktigt så man ska se det. De man fångar upp på det sättet är personer med en sjukdom som ännu inte ger symtom och förhoppningsvis går lätt att bota.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?

Att det pågår ett drev mot Svenska kyrkan och i synnerhet ärkebiskopen blir allt tydligare. Det framförs ständiga krav på agerande, men samma personer som kräver det blir också upprörda när Svenska kyrkan agerar och uttalar sig. De ställer frågor om allt möjligt och kräver svar, genast och tydligt ska det vara, även när frågorna rör existentiella ting. Inte blir de nöjda med svaren heller, utan ställer frågorna igen och så fortsätter det.

Hur det kan se ut ges ett exempel på i Annika Borgs debattinlägg i Dagen där hon ställer en hel rad frågor och kommer med påståenden av varierande sanningsgrad om Svenska kyrkans agerande i Israel. Jag tar ett exempel på hur det kan se ut. Antje Jackelén gör sig mödan att svara Annika Borg i en artikel

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

Som kyrka har vi inte för vana att gratulera länder på deras självständighetsdagar. Däremot gjorde biskopsmötet ett gemensamt uttalande med anledning av 70-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz den 27 januari 2015. Vi biskopar betonade vikten av fortsatt arbete mot antisemitism och mot förakt för det judiska folket samt hänvisade till den judiska traditionens tikkun olam, mänsklighetens gemensamma ansvar att hela, laga och förbättra världen.

Man kan tycka att Annika Borg som faktiskt är präst och teolog, borde känna till ovanstående. Kanske gör hon det, men räknar med att många andra är okunniga.

Jag insåg nyligen fullt ut att det inte är någon idé att ta alla ”frågor” och ”uppmaningar” som avsändarnas önskan om att få svar. Utan att i stället se det hela som ett kyrkopolitiskt spel, där inte alla spelare är synliga. Frågan är t.ex. vilken roll de svenska katolska ledarna spelar? De präster som söndag efter söndag bokstavligen snackade skit om Svenska kyrkan från predikstolen? Vad har de och deras närmaste krets mer gjort?

Hur kommer det sig t.ex. att DN:s skribent Maria Schottenius, som så vitt jag vet inte är troende, börjar kräva besked av Svenska kyrkan i olika frågor, i nästan samma höga tonläge som Annika Borg? Varför kräver Israels ambassadör Ilan Ben Dov att just Svenska kyrkan ska uttala sig? Har de verkligen kommit att tänka på Svenska kyrkan själva, eller kommer uppslagen från annat håll?

För att undvika missförstånd, jag har inget emot diskussioner, tvärtom. Men de ska vara schyssta och med ett ärligt uppsåt.

När började då drevet? Jag skulle gissa på runt 2010 och att det sedan eskalerat efter att Antjé Jackelén blev vald till ärkebiskop. Det stack givetvis i ögonen på kvinnoprästmotståndare, som gör allt de kan för att hon ska misslyckas. Hur ska de annars ha ett uns trovärdighet kvar?! Likadant var det med tajmningen när kommuniteten på Berget konverterade precis när Mikael Mogren var nytillträdd biskop i Västerås. Den öppet homosexuelle biskopen skulle tillfogas ett bakslag direkt.

Det finns fler aspekter att ta med i svaret på frågan om när och varför drevet startat. Prästen Kent Wisti sätter in kampanjen i ett större sammanhang i en blogg. Han skriver att debatten startade redan runt år 2000 och tar upp konkreta exempel på missnöjet.

Han beskriver också lögnerna och mytbildningen som jag skrivit om tidigare, t.ex. att biskopen i Stockholm skulle ha tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. Något sådant har aldrig inträffat. Här skulle det vara värdefullt att få kartlagt om någon och i så fall vem spridit lögnen eller om det är frågan om ”viskleken”.

Även avslutningen på bloggen där Kent Wisti, då 2016, sätter in drevet i en större kontext är viktig, inte minst detta valår:

”En nyfascistisk kraftig våg slår över Europa. Tiden är orolig.

Människor frågar efter starka, tydliga ledare som kan samla den egna gruppen. Ett sätt att skapa ett vi är genom att skapa ett dom. Det ser vi hända över hela världen progressivt.

Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av de nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa.

I pipeline ligger en kyrkopolitisk kampanj från Sverigedemokraterna om att ”göra Svenska kyrkan svensk igen”. Retoriken är direkt hämtad från Donald Trump, men också en parafras på Bevara Sverige Svenskt.

Ärkebiskop Antje Jackelén har modet och styrkan att inte spela den roll som försöker regisseras åt henne.

Hon vill inte bära svärdet utan väljer att dela brödet.

Det kostar tid. Det kostar ork.

Det krävs mod. Det krävs hopp.”

9 kommentarer

Filed under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Folkkyrkan en utopi?

Jag har haft den öppna kyrkan som ideal, en folkkyrka där kanske inte alla tolkningar av kristendomen, men många ryms. En kyrka där den som för första gången på många år besöker en kyrka och blir glatt överraskad över att prästen är så avspänd kan känna sig välkommen. En kyrka för den som är intresserad av att reflektera över tro och sin relation till Gud. Men också en kyrka för den som inte klarar av osäkerhet utan behöver enkla regler att leva efter och tydliga svar även på svåra frågor. Kort sagt en kyrka som rymmer människor som tolkar tro på olika sätt, har olika åsikter, olika temperament och olika behov.

Men jag börjar tvivla på att det är möjligt. En grupp svenskkyrkliga, inte särskilt stor så vitt jag förstår, tar väldigt mycket plats. De kräver svar från ledningen på just sina frågor, de kräver att få slippa samarbeta med kvinnliga präster eller viga samkönade par osv. De kräver full yttrandefrihet för egen del och tror att det är synonymt med att slippa bli motsagda. För andra åsikter råder inte samma tolerans.

Kanske är det bäst att dela upp troende så att Katolska kyrkan m.fl. tar emot dem som vill ha en enkel, tydlig och konservativ tro? Medan Svenska kyrkan tar alla som har en öppnare hållning?

Alternativet är att sätta tydligare gränser för personliga påhopp, diskriminering m.m. från präster och andra som representerar Svenska kyrkan. Självklart ska diskussionen vara levande, jag har en gång för alla fått nog av en tyst kyrka. Men samtalet ska vara sakligt, utan lögner och påhopp.

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt, Svenska kyrkan

Gå till källan nödvändigt initiativ från Svenska kyrkan

Det har spridits en hel del felaktiga påståenden om Svenska kyrkan, under en tid. Tyvärr ofta av människor som kallar sig kristna och borde veta bättre.

Svenska kyrkan har därför skapat en sida som heter just #Gå till källan, vilket sannolikt inte påverkar dem som medvetet sprider lögner och halvsanningar. Däremot kan alla som undrar om det verkligen kan stämma att Svenska kyrkan t.ex. tänker ersätta han med hen när man talar Jesus och Gud få klart besked (nej det ska Svenska kyrkan förstås inte göra).

Det är tråkigt att den här sidan ska behövas och var och en kan ju fundera över varför Svenska kyrkan drabbats så hårt av lögner och för att tala klarspråk, skitsnackande.

Kommentarer inaktiverade för Gå till källan nödvändigt initiativ från Svenska kyrkan

Filed under Samhälle