Etikettarkiv: attitydproblem

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betala undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle sedan få en återkoppling. Som hon ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Jag vet inte vart jag ska vända mig! utbrast kvinnan jag börjat prata med. Hon hade haft ont i ena foten ett bra tag och nu fick det vara nog, men vart skulle hon ta vägen? Till akuten fick hon inte komma (sic!), lättakuten öppnade först till kvällen, vårdcentralen hade inga tider. Ingen hon talat med kunde ge henne anvisningar.

Hade det här varit för 15-20 år sedan hade jag sagt, åk in till City Akuten, beskriv ditt problem i receptionen, sätt dig och vänta på att få komma in till en ortoped. Det var nämligen vad jag gjorde när jag drabbades av något liknande. Men numera krävs det remiss till ortopedmottagningarna.

Vad man inte vill göra när man har ont i foten är att gå onödigt mycket, så det viktiga är att allt som kan tänkas behövas finns på det ställe man kommer till.  Förmodligen skulle damen i likhet med DN:s Jessica Ritzén ha sökt sig till en närakut, som närakuten Haga. Den Ritzén till slut hittade fram till efter att hon kört omkull på cykel. På 1177 visste man inte var den låg, men väl där togs hon om hand av en duktig ortoped. Tala om en uthållig patient, de flesta skulle nog ha gett upp och åkt till akuten.

Vill inte specialisterna ha några patienter?! klagar en patient i tråd jag diskuterat i. Så vitt jag förstod har hennes husläkare försökt skriva remisser som kommit tillbaka. Till en del stämmer det nog, som jag skrivit om i bloggen Busenkelt! sade specialistläkaren, många vill bara ta de ”intressanta” fallen. Men man ska också komma ihåg att patienterna specialisterna numera tar emot är sjukare än tidigare och har varit sjuka längre tid. Specialisterna träffar inte patienterna när det skulle gå lätt och snabbt att kurera dem. Istället har oftast en allmänläkare avvaktat och/eller försökt själv först. De tar därför längre tid att behandla varje patient och långa köer bildas. All administration kring remisser ska vi inte tala om när det gäller tidstjuvar…

Förhoppningsvis kan närakuterna lindra följderna av remisstvånget till de flesta specialister här i Stockholm i alla fall, men det bästa vore förstås att det togs bort.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Busenkelt! sade specialistläkaren

Nej, just ordet busenkelt har jag inte hört någon specialistläkare säga eller för den delen skriva. Men andemeningen har varit att det här är så lätt så det ska de klara på vårdcentralen. Eller ännu värre som en öron-näs och halsläkare jag diskuterat med på facebook bl.a. skrev:

”Alla patienter ska inte träffa områdesspecialister, det är vare sig effektivt eller patientsäkert. Allmänläkare är generellt duktigare på effektiv handläggning av vanliga fall, helhetsperspektiv och att inte behandla i onödan. Områdesspecialister (som ÖNH som jag tillhör) är å andra sidan givetvis generellt bättre på att behandla komplexa patienter inom sitt område.”

Som patient kan jag bara skaka på huvudet åt resonemanget. Det finns ingen som är bättre på att t.ex. se om det halsonda orsakas av ett virus eller en bakterie och ofta direkt kan säga vilken bakterie det är än en ÖNH-läkare. Ingen som är bättre på att kurera bihåleinflammationer, som den här vintern verkar ha varit extra vanliga. Och så vidare. Det är ju bara att jämföra gissningarna på VC, de misslyckade försöken att behandla, med hur fort det (ofta) går att bli frisk när man äntligen får den här eftertraktade remissen till en specialist.

Problemet är att det är patienterna som upplever skillnaderna, det gör inte specialistläkarna. En ÖNH-läkare går förstås aldrig till VC när hen får ont i halsen. I stället utgår de från sig själva, när de bedömer vad någon annan läkare kan göra.  De tänker inte på att övriga inte har en lång specialistutbildning och erfarenhet att luta sig mot. Slutsatserna blir, som i citatet ovan, därför så fel och konsekvensen att de som borde kämpa hårt för sina patienter, tvärtom gör ont värre.

De stora felen som missade cancerdiagnoser, blodproppar, hjärtinfarkt etc. blir tidningsrubriker, sök gärna på vårdcentralen missade…

Däremot blir normalt inte de mindre, men för patienten ack så besvärliga, felbedömningarna uppmärksammade. Men DN:s Fredrik Strage beskriver i en krönika hur han fick stora delar av sommaren blivit förstörd pga av den felaktiga diagnosen han fick av doktorn. Det står faktiskt inte på vårdcentralen, men det är mest sannolikt till en sådan Fredrik Strage gick. Läkaren sade att den blixtrande smärta som spred sig mellan låret och vaden varje gång Fredrik Strage böjde benet berodde på en slemsäcksinflammation. Märkligt nog hade sjukgymnasten han besökte heller inga invändningar. Det hade däremot naprapaten som Fredrik till sist gick till. Denne förmodade att det rörde sig om ”falsk ichias” som kan tränas bort.

Det finns många patienter som likt Fredrik Strage går runt och är sjuka eller skadade onödigt länge. Det kostar förutom lidandet, i sjukskrivningar, förlorade inkomst, onödiga läkarbesök, läkemedel som tas i onödan osv. Att organisera om vården är alltså ett bra sätt att minska vård och omsorgskostnaderna.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

De politiska partierna verkar så här långt vara eniga om att satsa på primärvården på sjukhusens bekostnad. Därför har jag försökt få fram vilken utbildning allmänläkarna egentligen har. Men det har visat sig vara väldigt svårt att t.ex. få veta hur mycket barnmedicin de läser, för att ta en patientgrupp de möter ofta. Ett svar jag fick var 12 veckor, men en annan allmänläkare skrev att det är vad alla blivande läkare läser under grundutbildningen. På detaljerade frågor om specialisttjänstgöringens (ST) längd och innehåll får jag undvikande svar.

Jag har lyckats hitta Socialstyrelsens målbeskrivningar för de olika ST-inriktningarna och när jag går igenom den för allmänläkare blir de vaga uppgifterna i olika diskussionstrådar begripliga. Upplägget är väldigt allmänt för att inte säga luddigt och om jag fortsätter att ta barnmedicin som exempel kan man på s. 191 i pdf:en läsa följande:

Delmål c6
Utbildnings-aktiviteter Uppföljning
Den specialistkompetenta läkaren ska
– behärska hälso- och sjukvårdsarbete för barn och ungdomar
– kunna identifiera och handlägga barn som misstänks fara illa
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller
handlägger sådana ärenden.
Intyg om genomförda
utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera vårdenheter med mottagningsverksamhet inom primärvården.
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Deltagande i en eller flera kurser
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av kursledare eller handledare
Allmänna råd
Teoretiska studier
Innebär detta att den blivande allmänläkaren i alla fall tillbringar lite tid på ett barnsjukhus? I bästa fall, men av allmänläkaren Karin Träff Nordströms inlägg på Distriktsläkare.com att döma så kan hen lägga i stort sett all tjänstgöring på en vårdcentral. Därav rubriken, blind leder blind, eftersom det då innebär att handledaren är en läkare med grunda kunskaper i barnmedicin. Det här gäller givetvis andra specialistområden också.
Intressant är två av de saker som Träff Nordström anser att den blivande allmänläkaren ska lära sig är:
”den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!” och ”De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem.”
När jag läser det blir mina egna och andras erfarenheter av att inte bli friskare av att besöka VC begripliga. Likaså att det allt för ofta krävs tuff argumentation från patienten för att få den välbehövliga remissen till en specialist. Politiker och andra ansvariga borde i sin tur fundera på sambandet mellan att allt fler patienter hänvisas till primärvården och ökade kostnader för sjukvård och sjukskrivningar. Det är kostsamt med patienter som hinner bli ”de allra svårast sjuka” innan de får rätt vård.

Kommentarer inaktiverade för Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

Under Vård och omsorg

Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Inför valet i september är vården den viktigaste frågan för väljarna, men förtroendet för partiernas vårdpolitik är lågt rapporterar DN. Inget parti har särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan säger David Ahlin opinionschef på Ipsos. Med tanke på att partiernas vårdpolitik skiljer sig väldigt lite åt, hade det förstås varit konstigt om mätningarna visat något annat.

På partiernas att göra-lista efter valet är man någorlunda eniga om att utbilda specialistsjuksköterskor och Centern vill att de ska kunna studera med lön, man vill ha ett nationellt cancercentrum, patienterna ska kunna söka vård i hela landet, mer resurser till unga med psykisk ohälsa, mer ansvar på vårdcentralerna, satsa på digital utveckling. Alliansen vill återinföra kömiljarden och S MP och V vill begränsa vinsterna i välfärden.

Lägg till nedläggningar av väl fungerande sjukhus, kostnaderna för det icke-fungerande skrytbygget Nya Karolinska, köer för att träffa en specialist och sedan nya köer för operation osv och väljarnas låga förtroende för partiernas sjukvårdspolitik framstår som en sund reaktion.

Hur har det blivit så här tokigt? Ja, en faktor är det man får kalla allmänläkarlobbyn. Läkarförbundet verkar numera vara Allmänläkarförbundet och de propagerar för att patienten inte ska ha något alternativ till vårdcentralen och nu senast föreslår man en fast läkarkontakt. Vilket inte är något nytt. Åtminstone i de större städerna är det redan så att patienterna träffar samma läkare när de besöker VC, men det har inte minskat trängseln på akutmottagningarna, bristen på vårdplatser eller köerna till specialister.

En anledning till att politikerna nappat på idén med fastläkare och utvidgad primärvård kan säkert vara att man vill flytta över alltmer av vårdkostnaderna på den enskilde patienten eller på arbetsgivaren. Men man gör det smygvägen. Förlorarna är personer utan sjukvårdsförsäkring eller möjlighet att betala vården själva och som därför riskerar att fastna på vårdcentralen.

Vad borde då politiker som verkligen vill ge alla svenskar en bra och kostnadseffektiv vård göra?

Ser man till landet som helhet tror jag att sjukhusen måste vara själva navet i vården. Där finns akutvård, slutenvård och öppenvårdsmottagningar. Som jag har skrivit tidigare behöver man lägga till dagvård också, så att det finns flera vårdnivåer. Givetvis ska det finnas rehab på sjukhusen också med sjukgymnaster, dietister, arbetsterapeuter m.fl.

För att sjukhusen ska fungera måste sjuksköterskorna få bättre löner och arbetsvillkor, så att de vill arbeta där och dessutom stannar kvar. Centerns förslag om lön under specialistutbildningen är bra, men räcker inte.

Det behövs också fler specialistläkare, det råder brist på barnläkare, geriatriker, psykiatriker, allergiläkare, ja listan kan göras lång.

I de större städerna finns patientunderlag för typ läkarhus med specialister, lab, röntgen osv. och där kan öppenvården stå för basvården även för svårt och kroniskt sjuka patienter.

En annan viktig avlastning för sjukhusen är en bättre äldreomsorg där geriatriker är ansvariga för vården och har specialutbildade sjuksköterskor, samt farmaceuter till sin hjälp.

När det gäller barnhälsovården vill jag backa utvecklingen ca 30 år och återinföra barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC. De yngsta har precis som de äldsta särskilt stort behov av specialutbildad vårdpersonal.

Genom att kompetenta läkare tidigt fångar upp patienterna kommer betydligt förre att bli de ”allra svårast sjuka”. Men runt dem som ändå finns bör olika specialister samarbeta och någon ha särskilt ansvar för kontakten med patienten och anhöriga.

Frågan är också om inte vården, som KD föreslagit, bör vara statlig. Det fungerar inte att landstingen står kostnaderna för vården, medan arbetsgivare och stat betalar sjukpeng och kommunerna för äldreomsorg. Dessa kostnader bör ligga på samma bord för att vården och omsorgen ska bli bra.

Ja, och så kan vi förstås ha vårdcentraler för de patienter som vill, men frågan är hur många som väljer det alternativet om det finns andra? Inte så många gissar jag eftersom det inte räckte med högre avgift för specialistbesök, utan man fick införa remisstvång för att patienterna skulle ”välja” vårdcentralen.

På det hela taget är det inte så konstigt att vi väljare inte är särskilt nöjda. Frågan är vilket parti vågar ta steget och föreslå en bättre vårdpolitik?

Kommentarer inaktiverade för Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Under Vård och omsorg

Svenska kyrkan borde…

I mitt sökande efter bakgrunden till drevet mot Svenska kyrkan har jag bl.a. funnit att de som är mest kritiska till partipolitik i Svenska kyrkan argumenterar som vilken partiledare som helst. Vilket leder till att man kritiserar Svenska kyrkans ledning oavsett vad den säger eller gör. Jag roade mig med att söka på Svenska kyrkan borde och fick många träffar om vitt skilda ämnen.

Bland de som har åsikter om vad Svenska kyrkan borde göra återfinns Katolska kyrkan som gör försök att påverka diskussionen. Jag tidigare skrivit om hur trött jag till sist blev på detta ständiga klagande på Svenska kyrkan, det sekulariserade samhället och muslimerna från predikstolen, vid kyrkkaffet osv. Jag menar, Katolska kyrkan borde ju verkligen ha fullt upp med sina tillkortakommanden! I Sverige har vi en katolsk biskop som är en omvittnat god reträttledare och själasörjare men lika omvittnat en dålig administratör och chef. Medlemmarna kommer från alla jordens hörn, vilket ställer krav på en god organisation för att verksamheten ska fungera. Vidare har Katolska kyrkan i Sverige varit beroende av bidrag från katolska organisationer utomlands men pga alla skandaler främst då de sexuella övergreppen har bidragen sinat. Bristen på präster är mer än akut, kvinnor bankar på porten till inflytande, HBTQ-personer vill att deras kärlek ska var likställd med andras kärlek osv.

Det borde pågå en livlig debatt bland katoliker i landet, men just det, kritiker inte minst i Sverige straffas hårt. Men blir de tillräckligt många så kommer fler att våga, ifrågasättandena att eskalera. Bäst då att på klassiskt härskarmaner försöka vända medlemmarnas missnöje utåt, mot det omgivande samhället, Svenska kyrkan och mot muslimer. På sitt sätt är det komiskt när personer som verkar i en tystnadens kultur talar sig varma för yttrandefrihet, hos andra.

I länder där katolikerna är fler och har drabbats hårdare än de svenska, som när som helst kan kliva ut från kyrkan och in i  det normala livet, är det också mer öppen kritik. Global Network of Rainbow Catholics har protesterat mot att en HBTQ-grupp som ansökt om att få vara med på World Meeting of Families på Irland som startar den 21 augusti inte fått något svar på om de får delta.

I The Guardian rapporterar Catherine Peppister att turerna runt de sexuella övergreppen blir allt mer besvärande och går högre upp i hierakin. Hon avslutar med anspelning på Påvens besök på Irland:

”In a few weeks’ time, Pope Francis has a golden opportunity to speak about abuse when he is due to visit Ireland, a country so stricken by abuse scandals that once-loyal Catholics are turning their back on the church. It took time for Francis to realise he had to do it, but in May he wrote a letter to the people of Chile decrying a culture of abuse and cover-up there. Now he needs to do the same for Ireland, and then return to Rome to get a grip on the scandal at last. We Catholics deserve this. Especially the children the church failed to protect.”

Det finns alltså stora problem internt som även svenska katoliker kunde ägna tid och energi åt, men man kan förstå att det är lättare att vända blicken utåt.

Kommentarer inaktiverade för Svenska kyrkan borde…

Under Svenska kyrkan

Kritikern som aldrig blir nöjd – om drevet mot Svenska kyrkan

I det här inlägget tänkte jag utveckla temat från bloggen ”När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?” genom att ta upp tre olika kategorier destruktiv ”kritik”. Gränserna mellan dem är flytande och de kommer därför att gå in i varandra. Vad som är tydligt är att ärkebiskop Antje Jackelén och även Stockholms biskop Eva Brunne varit extra utsatta. Förklaringen bör vara den vanliga ack så trista, att kvinnor granskas och döms hårdare än män.

Kritikerna som aldrig blir nöjda

En del personer blir liksom aldrig nöjda hur många svar och länkar de än får. Svenska kyrkan har fått sin beskärda del av den här gruppen debattörer. I kommentarsfältet till den inledande bloggen finns en början till en sådant replikskifte, som förmodligen hade kunnat pågå länge utan att signaturen Rebella varit nöjd. Vilket var skälet till att jag nöjde mig med att servera en länk.

Ofta är kritikerna i den här gruppen väldigt upprörda och kräver svar och agerande och snabbt ska det gå. Men hur än Svenska kyrkans ledning agerar eller uttalar sig, så blir inte de här kritikerna nöjda. Teologen och författaren Joel Halldorf skrev om detta i Expressen 2016:

”Någon skrev om ”gråterskor” och i Dagens Samhälle suckade Jenny Sonesson över att regeringens åtstramade flyktingpolitik ”förutsägbart mötts av ramaskrin från Svenska kyrkan” (17/6).

Men efter mordet på den franske katolske prästen Jacques Hamel verkar i stället bristen på ramaskri vara problemet för Sonesson. Det räcker inte att Svenska kyrkan fördömt dådet, eftersom det skett genom ”en okänd tjänsteman” och inte av ärkebiskopen själv (DN 3/8). ”(länkarna till artiklarna är inlagda av mig)

Ett annat exempel på kritiker som aldrig blir nöjda är de som ställer samma frågor om och om igen och är lika upprörda varje gång. Ett exempel på detta hade jag med i min förra blogg, där ärkebiskopen svarar på Annika Borgs frågor. Frågor som det framgår att det inte är första gången Antje Jackelén besvarar. Jag tar gärna fler exempel om någon läsare har sådana.

Själva upprördheten kan man fundera över och min teori är att debattörerna som kritiserar Svenska kyrkan ”lånar” både de starka känslorna och upprepningarna av frågor från de politiker de inte vill ska ha inflytande över Svenska kyrkan. Vilket på sitt sätt är lite komiskt.

Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med kritiken av Svenska kyrkan är kritikernas prioriteringar. Nyligen har de ägnat stor uppmärksamhet åt att domprosten i Visby, Mats Hermansson, störde debattören Tomas Gürs pop-upföredrag med att ringa i kyrkklockorna. Bland dessa kan nämnas den katolske bloggaren Bengt Malmgren som har skrivit om det och länkat till flera artiklar. Domprosten borde nog ha struntat i Gür men med det sagt, var inte nynazisternas framfart i Visby under Almedalsveckan viktigare och borde ägnats störst uppmärksamhet?!

Rykten och falska nyheter

Den andra kategorin jag ska ta upp är mer uppmärksammad. Det handlar om rykten och halvsanningar om Svenska kyrkan. Var de uppstår verkar vara oklart, men tyvärr sprids de ofta okritiskt. Svenska kyrkan har med anledning av detta startat sidan Gå till källan.

Ett exempel på falska nyheter tas upp av Metros Viralgranskare. Det handlar om påståendet att Stockholms biskop Eva Brunne ville ta bort kristna symboler från Sjömanskyrkan i Stockholm och markera riktningen till Mecka för att muslimska migranter skulle känna sig välkomna. Det här är också ett bra exempel på en ”halmdocka” dvs man hittar på något en person ska ha sagt eller gjort och börjar sedan argumentera mot det.

Hat och hot

Mycket av hatet och hoten finns på Twitter, där jag inte är med. Jag har fått bra tips som jag är tacksam för, men där jag inte kan se kommentarerna. Hur det kan se ut på Twitter får man en uppfattning om i prästen Helena Myrsteners artikel i Dagen. Hon jämför där vilken respons biskoparna Eva Brunne och Fredrik Modéus fått på uppskattande tweetar om politiker. Eva Brunne är positiv till Stefan Löfvens agerande i samband med turerna kring Transportstyrelsen och möts av hat och hot. När biskop Fredrik Modéus berömmer Annie Lööfs ställningstagande mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans kommer inga nedsättande kommentarer om hans sexuella läggning mm. Värt att notera är Dagens val av bilder på Helena Myrstener, som troligen precis är på väg att blinka och därför ser lite sömnig ut. Sådana detaljer påverkar intrycket av det som skrivs och bildvalet är knappast en slump.

Radio P4 Kristiansstad uppmärksammade den våg av hat och hot som drabbade ärkebiskop Antje Jackelén när hon var ganska ny på sin post:

”Omfattningen av näthatet, som har ökat kraftigt efter ärkebiskopsvalet i oktober, var Antje Jackelén inte beredd på.

– Nej, det var jag inte. Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression.

”Vilken monsteriös ynkedom, man mår illa.”

”Kärringen lider av vanföreställningar.”

Antje Jackelén läser inte allt som skrivs om henne, men håller sig informerad och en del påhopp riktas direkt till henne på Twitter.

– Så jag vet ju ungefär och jag vet ju att det förekommit dödshot som man sen plockat bort, säger hon.”

Något som behöver diskuteras mer är hur vi ska komma tillrätta med det här drevet och få till ett mer konstruktivt samtal om tro och kyrka.

3 kommentarer

Under Svenska kyrkan