Tag Archives: attitydproblem

Tänk först-dela sedan

Det är allt för många människor som okritiskt tror på och sprider lösa rykten eller rena lögner. Vad är det som gör att välutbildade personer inte ställer frågan, kan det här verkligen stämma, innan man delar vidare? Jag har skrivit om det tidigare bl.a. i bloggen ” Vad gör lögnen med människorna”  där jag tar upp exemplet med påståendet att Stockholms biskop Eva Brunne tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. En lögn, som man kan undra var den kommer ifrån. Någon som inte tar så hårt på budordet om att inte vittna falskt mot sin nästa helt klart. Den personen var givetvis medveten om vad hen gjorde, hur var det då med dem som spred den falska uppgiften vidare? Var de medvetna om att det här knappast kunde stämma, men valde att strunta i det? Eller kopplade de helt enkelt bort analysförmåga och kritiskt tänkande?

Mina Dennert tar också upp mytbildning och lögner i  bloggen Viskleken-Jag är här om facebookgruppen #jagärhär. Gruppen startades som en motvikt till alla aggressiva, hatiska och ibland hotfulla kommentarer som helt dominerade nätet för ett par år sedan. Gruppen har nu över 75000 medlemmar som försöker skapa ett bättre debattklimat och mer mångfald i kommentarsfälten. Det har gått bra och det är kanske inte så konstigt att de som tidigare hade kommentarsfälten för sig själva, som en arena för sexism, främlingsfientlighet o.s.v. är rejält irriterade. Så vad gör de? Faktum är att jag känner igen mycket från hur Katolska kyrkan behandlar kritiker, alltså först att ignorera den misshagliga personen, om inte det hjälper fortsätta med smutskastning och om man kan hot om straff.

#jagärhär har drabbats av lögner som att vi försöker tysta människor. Där kan en anledning vara att vissa felaktigt tror att yttrandefrihet innebär att ingen får säga emot en. Andra är helt enkelt inkonsekventa, de anser att de själva får formulera sig hur aggressivt som helst, men ve den som argumenterar emot med minsta skärpa.

I ryktesspridningen ingår också t.ex. att #jagärhär massanmäler fb-sidor och får dem nedstängda. Där är det ju så att antalet anmälningar inte spelar någon roll för facebook och att de stänger en sida eller tar bort en kommentar som bryter mot deras regler. Sedan kan vem som helst anmäla något man inte anser ska vara på facebook, det behöver man inte vara med i en grupp för. Men kanske har fler blivit uppmärksamma på möjligheten de senaste åren. Det märkliga är att inte fler stannar upp och funderar på hur grovt det som tagits bort egentligen är? Snarare än att klaga i högan sky över begränsningar. Det mesta får ändå framföras.

Så tänk först, dela sedan.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Kvalitet nyckeln till att få ner vårdkostnaderna

Jag har sparat pengar åt landstinget och tid och pengar åt mig själv igen. I stället för att gå omvägen via en vårdcentral bokade jag tid direkt på en hudläkarmottagning. Mer besparingar hade det blivit om doktorn jag mötte redan vid första besöket frågat sin erfarnare kollega om råd. Nu blev det ett lite onödigt återbesök då lämplig behandling bestämdes. Ingen större skada är skedd, bara en fördröjning och en kostnad som hade kunnat undvikas.

Men det är ingenting mot det en patient nyligen berättade om alla hens turer fram och tillbaka mellan husläkaren och sjukhuset. Patienten fick efter, ett för mig, okänt antal besök hos husläkaren, en remiss för en undersökning på en specialistmottagning och i samband med det bara ett kort samtal med doktorn som gjort den. I stället fick patienten boka en tid hos husläkaren som skulle förklara vad som framkommit och skriva ut den medicin specialisten ordinerat som ett första steg i behandlingen. Därefter ska husläkaren skriva ytterligare en remiss till specialistmottagningen där det framgår att hen vill att patienten utreds ytterligare, vilket var vad specialisten föreslog. Patienten väntar nu på att remissen ska skickas och utredningen ska fortsätta och att det så småningom leder till att hen blir frisk.

Här skulle det, med ett lämpligt dataprogram och siffror för vårdkostnader, gå att göra en video där summan för varje insats visas, gärna med ett kassaklirr. Det är inte helt lätt att googla fram totalpriset på insatser i vården men jag hittade i alla fall en aktuell sammanställning på ersättning för utomlänsvård som ger en uppfattning om vilka belopp det rör sig om. Ett besök hos läkare i primärvården ersätts med 1900 kr, priset på besök hos specialister på sjukhus varierar från 1700 kr till 4100 kr. Jag kan tyvärr inte se några priser på besök hos specialister utanför sjukhusen.

En vård som är  organiserad så att många patienter valsar fram och tillbaka mellan vårdcentral och specialistvård. Där mängder av remisser och remissvar ska skrivas, förutom då den vanliga journalföringen, kan inte vara annat än ineffektiv och med skenande kostnader.

Kaoset illustreras riktigt bra i distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors krönika i Dagens Medicin. När läsaren väl kommit över den första förvirringen över vad det hela handlar om, man ska bara använda metaforer om man behärskar det, ges ett åskådligt exempel på hur situationen i vården är. Svårt sjuka patienter som inte doktorn på långa vägar har kompetens för ska tas om hand, den stora mängden patienter är de som Katarina Stolt Simfors inte borde vara där, men tar upp tid för de som skulle behöva vård. I vissa fall kan det säkert stämma, men i många fall är det säkert patienter som, sas hamnar under under doktorns radar, och skulle behöva kompetent hjälp men inte får det. Inte förrän de blivit riktigt dåliga och då är vi tillbaka till den patient jag beskriver ovan.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Nya Karolinska försök till försvar

På DN-Debatt gör Stefan Larsson och Johan Öberg från The Boston consulting group (BCG) ett försök att försvara Nya Karolinska sjukhuset (NKS) och BCG:s insats. Men i debattinlägget ges, så vitt jag kan se, inget konkret exempel på något som faktiskt fungerar på själva sjukhuset. Jag gick i stället vidare och tittade på de sjukhus som Larsson och Öberg tar upp som inspirationskällor för arbetet med NKS, Cleveland Clinic och Martini-Klinik i Hamburg.

På Cleveland Clinics hemsida framgår egentligen mest att de vill ge vård av hög kvalitet, men de arbetar uppenbarligen i team runt patienten. Något jag tror kan vara alldeles utmärkt, många patienter behöver hjälp av olika specialister och det är förstås väsentligt att dessa samarbetar. När jag läser om sjukhuset på Wikipedia, framgår dock att mellan 2010-2014 gjordes ett antal inspektioner och uppföljningar av ”The Centers for Medicare & Medicaid Services (CMS)” efter klagomål från patienter.

”Between 2010 and 2013, the CMS undertook an extensive series of investigations into the Cleveland Clinic Foundation, with at least a dozen inspections and follow-up visits triggered by patient complaints.[47][48] An analysis of Medicare inspection data between 2011 and 2014 found that the Cleveland Clinic Foundation was one of at least 230 instances where validated serious incidents—dubbed ”immediate jeopardy” complaints— led CMS to threaten loss of ability to serve Medicare patients unless the problems were fixed immediately. Due to numerous serious ongoing safety violations, the Cleveland Clinic Foundation was on payment termination track for 19 months, placing at stake $1B in annual Medicare/Medicaid reimbursement.[47] The citations were reported and analyzed in detail by Modern Healthcare, which posted some of the safety documents.[47][48]”

Det verkar alltså finnas en hel del likheter med NKS i form av risker för patienterna. Men det är knappast dessa Larsson och Öberg menar.

Martini-Kliniken i Hamburg är specialiserad på vård av patienter med prostatacancer och den verkar ha goda resultat. Här är det väl snarast kvalitetsmätningen de gör som man tänker sig ska vara en förebild för NKS. Och att mäta kvaliteten på vården, alltså hur pass återställd patienten blir, tror jag är en god idé och då inte bara på sjukhusen, utan över huvud taget. Men för NKS är det nog långt kvar dit, det gäller att åtgärda felplanerade och i vissa fall felbyggda lokaler och få tekniken att fungera till att börja med. Helst utan patienter som riskerar att drabbas av missar. Sedan kan man börja fundera på kvaliteten i övrigt.

Men faktum är att det nog inte var ett extrasuperspecialiserat sjukhus för det fåtal svårast sjuka och skadade patienterna Stockholm behövde, utan mer kapacitet för alla mer normalt drabbade. För att inte tala om en väl fungerade öppenvård med specialister som tar emot utan remiss. Då blir de flesta patienter inte så dåliga att de behöver sjukhusens resurser. Det är förstås det bästa för både patienterna och samhället.

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Lipödem-den som har tur får rätt diagnos och behandling

Lipödem, en uppenbarligen ganska vanlig, men bland många läkare okänd störning i fettvävnaderna har uppmärksammats en del den senaste tiden. På Svenska Ödemförbundets hemsida finns en tydlig beskrivning av vad lipödem är, hur det yttrar sig, vilka andra tillstånd det kan blandas ihop med och vilka behandlingar som är lämpliga.

Som alltid är tidig upptäckt och behandling väldigt viktigt för hur bra patienter med lipödem kan må:

”Vid lipödem är lymfsystemets kapacitet i fettvävnaden nedsatt och därför ska aktivering av lymfsystemet påbörjas så tidigt som möjligt. En person med lipödem mår bra av att dagligen utföra djupandningsövningar, manuellt självlymfdränage eller använda andra metoder som aktiverar lymfsystemet (se under Lymfterapi).”

Vårdcentralen är tyvärr ofta den första och enda kontakten med vården en patient har. Många ”fastnar” också där i tron att det antingen inte går att behandla deras sjukdom/skada eller att allt som kan göras är gjort. De patienter jag känner till som lyckas ta sig vidare till en eller flera specialist/er har i samtliga fall blivit bra eller friskare. Men eftersom de hunnit bli riktigt dåliga innan de kommit till rätt doktor, har det tagit lite tid.

I ett inlägg i Läkartidningen blir det tydligt hur okunniga allmänläkare är om lipödem och hur skrämmande obekymrad, i alla fall, allmänläkaren och skribenten Mikko Hallgren är över detta. Han skriver inledningen att lipödem var en för honom okänd diagnos och frågan som genast infinner sig är vad eventuella patienter med lipödem fått för diagnos och behandling? Men eventuella missar är inget Mikko Hallgren tar upp som ett problem, kanske tar han inte så allvarligt det. Han redogör istället för alla vetenskapliga artiklar i ämnet han nu läst, men uppenbarligen inte förstått. Därför blir också hans slutsats lite tokig:

”Efter genomgång av ämnet är min slutsats att lipödem är en ovanlig sjukdom som ska misstänkas endast när vanliga differentialdiagnoser verkar osannolika. Diagnosen bör också stödjas på radiologiska undersökningar (i första hand ultraljud, lymfscintigrafi och/eller magnetröntgen) [7, 12-16].”

På Svenska Ödemförbundets hemsida står att man beräknar att 11 % den kvinnliga befolkningen får lipödem efter puberteten samt:

”Lymfscintigrafin är normal vid diagnosen lipödem och behöver därför inte göras. Vid långt utvecklat lipödem kan sekundär störning av lymfsystemet märkas vid lymfscintigrafin, (p.g.a. förträngning av lymfkärl som därmed läcker).”

Det är också vad de två specialister på området, Leif Perbeck och Sue Mellgrim som skrivit det inlägg som Mikko Hallgren har invändningar mot och sedan i ett svar på hans kritik bl.a. också konstaterar, mer diplomatiskt än vad jag gör:

”Mikko Hellgren har gjort en omfattande litteraturgenomgång om lipödem. Diagnosen ställs genom anamnes, status i form av okulära kliniska fynd och noggrann palpation av hela fettvävnaden. De flesta av de afficierade områdena är tryckömma, men vävnaden har också en mycket karaktäristisk förändring med lipom som saknas vid fetma. Fetma är för den ovane en vanlig differentialdiagnos. Även Dercums sjukdom är en vanlig differentialdiagnos. För att kunna ställa diagnosen lipödem krävs varken ultraljud, MRT eller lymfskintigrafi som Mikko Hellgren skriver, eftersom det djupa lymfsystemet i kroppen är intakt.”

Mikko Hellgren påpekar att Leif Perbeck och Sue Mellgrim arbetar privat med den fettsugning som båda förespråkar som bästa behandlingsmetod. Han anser att Läkartidningen bör avstå från att publicera texter från jäviga personer. Det är i och för sig en rimlig invändning, men här rör det två specialister på området och jag håller nog med Läkartidningens redaktion att publiceringen går bra om det tydligt framgår vilka möjliga jävsförhållanden som finns.

Däremot är jag tveksam till om Läkartidningen ska publicera inlägg där skribenten inte har kunskaper i ämnet, inte minst för att det sänker tidningens trovärdighet. Å andra sidan är det bra att som patient se vad den läkare man möter på VC sannolikt kan, eller snarare inte kan…

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vi tar det igen- patienter söker för symtom inte åkommor

Jag har skrivit det tidigare, men det behövs uppenbarligen upprepas, det är sällan patienter söker för åkommor, vi söker för symtom. Symtom som kan vara ofarliga eller livshotande. Vilket vet man först efter undersökning och provtagning.

Ännu svårare är det förstås att avgöra hur sjukt ett litet barn är. De minsta kan överhuvudtaget inte tala om hur de mår och de lite äldre kan förväxla kroppsdelar t.ex. Eller så säger de bara en gång att det gör ont i örat, när det i själva verket är fråga om rejäl öroninflammation i båda öronen. För att ta ett exempel jag alldeles nyligen fick höra av en olycklig förälder.

Det är därför oerhört sorgligt att barnläkare går ut och säger att det överkonsumeras akutvård för barn som Jonas F. Ludvigson vid Örebro Universitetssjukhus skrivit på SvD debatt, jag länkar i stället till Läkartidningens artikel.  Han tycker att föräldrarna ska gå till husläkare när barnen har enklare åkommor. Men hur ska en husläkare som ofta missar att sätta rätt diagnos på vuxna patienter, kunna ge små barn rätt behandling?

Återigen det är symtom, inte åkommor man söker för. Dessutom,  hur många sätter sig frivilligt flera timmar på akuten med ett barn man tror är lindrigt sjukt?!

Sedan är det ett problem att det finns för få barnläkare i öppenvården. Många av de barn som idag kommer till akuten skulle inte behöva vara där om de hade en barnläkare med akuttider att tillgå. Det är inte så många år sedan det var det vanliga här i landet och i många andra länder t.ex. Tyskland är det fortfarande så.

Kommentarer inaktiverade för Vi tar det igen- patienter söker för symtom inte åkommor

Filed under Vård och omsorg

Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

När ”gammelmedia” är som bäst ställs en fråga i en artikel och får ett svar i en helt annan och så var det i dagens DN. Där intervjuas kardinal Anders Arborelius av Peter Loewe när han är på besök i sin titelkyrka i Rom, Santa Maria degli Angeli e Martiri. Kardinal Anders tar upp de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan och refererar till sitt sommarprogram där han tackade media för att de uppmärksammat skandalen.

”Men pedofilövergreppen fortsätter inom den katolska kyrkan. Huvudproblemet är att kyrkans kardinaler och biskopar inte har en juridisk anmälningsplikt för dessa brott, utan endast moralisk. Många övergrepp anmäls inte.

- Kyrkan har ett stort problem när man inte inser att man måste göra en polisanmälan. Samtidigt vet vi att många av de här ärendena avskrivs nästan automatiskt i Sverige.”

Här kan vän av ordning påpeka att det inte är i Sverige den stora majoriteten av de pedofila övergreppen ska tas upp.

Kardinal Anders drar sedan en parallell till #metoorörelsen som fått extra stort genomslag i Sverige och funderar:

– Sverige har skakats om av detta. Något som fått genklang i många andra länder. Varför? Finns det mer av dessa missförhållanden just i Sverige? Eller beror det på att vi trodde att vi hade respekt och jämställdhet för kvinnor och att det nu har visat sig att den faktiskt inte fanns?

Svaret på hans fråga, ges åtminstone delvis, några sidor senare i artikeln För farligt att tala om metoo i Mellanösterns länder. I Terese Cristiansons reportage blir det tydligt att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer även i dessa länder. Men det är för farligt att protestera mot dem och förstås annan diskriminering som drabbar kvinnor:

”Afghanistan är extremt men även i Mellanöstern är kvinnliga journalister hårt ansatta. Om någon anser att deras artikel eller tv-inslag är dåligt anklagas de ofta för att vara prostituerade. Något som är livsfarligt i en region där du som kvinna inte ska dra skam över din familj.”

Det sannolika svaret på frågan varför #metoo blivit så stort i Sverige är därför, att fler än de allra modigaste kan delta utan alltför stora risker för egen del.

Var på skalan finns då Katolska kyrkans hantering av pedofila övergrepp och diskriminering och trakasserier av kvinnor? Det är helt klart att både de drabbade och de som försökt hjälpa dem har fått betala ett högt pris. Något jag bl.a. skrivit om i bloggen Påven och Pedofilerna, ska det aldrig bli ändring?!!

En av dem som straffats hårdast för sina försök att hjälpa offren för de pedofila prästerna är dominikanen Thomas P. Doyle. På organisationen SNAP:s webbplats, presenteras han bl.a. så här:

”Rev. Thomas Patrick Doyle sacrificed a rising career at the Vatican Embassy to become an outspoken advocate for church abuse victims. Since 1984, when he became involved with the issue of sexual abuse of children by Catholic clergy while serving at the Embassy, he has become an expert in the canonical and pastoral dimensions of this problem—working directly with victims, their families, accused priests, bishops, and other high-ranking Church officials.”

Som framgår ovan, krävs det paradoxalt nog en riktigt bra situation i ett land eller ett samfund för att det ska bli några stora proteströrelser. Vilket är värt att tänka på.

Kommentarer inaktiverade för Kardinal Anders om pedofila övergrepp och meetoo

Filed under Katolska kyrkan, Samhälle

Du ska inte vittna falskt mot din nästa

Lögner och ryktesspridning verkar ha varit ett problem genom hela människosläktets historia, hur ska man annars förklara att de stora världsreligionerna har regler mot just detta. I 5 Mosebok  lyder det 8 budet av 10 ” Du ska inte vittna falskt mot din nästa”. I Luthers Lilla katekes förklaras, enligt Wiki, innebörden som följer: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.”

I tider av fake news och trollfabriker är de här etiska reglerna kring lögner och ryktesspridning kanske mer aktuella än någonsin. Extra otrevligt blir det när de som vittnar falskt är just kristna och följdaktligen borde veta bättre än att göra det.

Ett exempel på spridandet av falska uppgifter ges i tidningen Världen idag och ledaren Det är dags att granska RFSU och RFSL .Skribenten Ruth Nordström kommer där med påståenden om RFSU som är felaktiga, ett exempel är en blandning av egna påhitt och citat ur RFSU:s material om barns utveckling när det gäller kropp och sexualitet:

”Barns sexualitet” skall sex-nioåringar få leka lekar för att ”se och röra andra barns könsorgan” och ”jämföra sina könsorgan med jämnåriga kompisars”. En kontroll RFSU:s text visar att meningen är missvisande, det här med att leka lekar måste Ruth Nordström ha hittat på och satt ihop med beskrivningen av vad som är ett normalt beteende för barn mellan 6-9 år. Alltså inget som ska introduceras av vuxna, som man kan få intryck av i Nordströms formulering.

Ruth Nordström måste ha läst materialet och bestämt sig för att sprida en falsk bild av budskapet, på Världen idags facebooksida är det sedan ett antal personer som okritiskt förfasar sig och delar vidare ledaren, utan närmare kontroll av sanningshalten.

Det är ju inte första gången jag stöter på fromma kristna som helt enkelt far med osanning och sprider falska uppgifter. Det får mig alltid att fundera på om det finns något mer jag kan göra än att visa fram lögnen? Finns det något sätt att nå fram till de här människorna, att förstå vad som driver dem? För att nu tillämpa Luthers uppmaning på de här exemplen. För längre än till att förstå drivkrafterna tror jag inte att det är lämpligt att utsträcka sina försök att tolka allt till det bästa.

 

Kommentarer inaktiverade för Du ska inte vittna falskt mot din nästa

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Kollega, inte hjälpjag

Försäkringskassans hårdare regler för att funktionshindrade ska få assistans har uppmärksammats i flera artiklar och inslag bl.a. i Sveriges Radio. Inskränkningarna skapar en ohanterlig situation för föräldrar till sjuka och funktionshindrade barn och funktionshindrade och sjuka vuxna som får svårt att t.ex. klara sina arbeten om de personliga assistenterna dras in.

Jag tänkte i den här bloggen uppmärksamma en lite bortglömd grupp som drabbas redan som det är och som riskerar att få det sämre, kollegorna till funktionshindrade och sjuka personer. Visst är det viktigt att alla så långt det är möjligt har ett arbete, men förutsättningen ska inte vara att arbetskamraterna är hjälpjag eller rent av någon form av obetald assistent. Så är det nu på flera håll, främst i den offentliga sektorn, och det fungerar allt sämre i takt med att tempot och kraven ökar. Även om en anställd kan tänka sig att, förutom sina egna arbetsuppgifter, hjälpa och kanske täcka upp för en kollega som inte riktigt klarar sitt jobb så är det svårt att hinna. Givetvis borde det heller inte krävas att man gör något annat än det man är anställd för.

Lisa Magnusson skriver i en krönika om en kvinna som blir akut psykotisk, det visar sig att hon har schizofreni, och beter sig konstigt på sin arbetsplats. När hon talade om att väggarna höll på att pulveriseras tolkade arbetskamraterna det som att hon tänkte spränga huset. Lisa Magnusson drar den korrekta slutsatsen att det är viktigt att de här patienterna får vård så tidigt som möjligt. Men sedan kommer det mer problematiska; och stöd av sin omgivning. Det betyder allt för ofta att omgivningen lämnas väldigt ensamma i att försöka klura ut hur det stödet ska se ut. Jag menar att kunskapen och åtgärderna måste följa med personen, oavsett vilken sjukdom eller funktionshinder det är frågan om. Det kan bara i begränsad utsträckning läggas på arbetsgivare, chefer och arbetskamrater att stå för det. Där ska man givetvis skilja på förbättringar av arbetsmiljön som alla vinner på och sådant som en specifik person behöver. Alla skull vinna på om det i större utsträckning fanns grupper, kanske inom habiliteringen, som kunde bistå arbetsplatserna med allt från enklare saker som särskilda dataprogram för dyslektiker, till större insatser, som stöd på arbetsplatsen för personer med diagnoser inom autismspektrat eller anpassning av den fysiska miljön och personliga assistenter för de som behöver det.

I vissa fall är det kanske bättre med särskilda arbetsplatser som Left is right som anställer kompetenta personer som ofta har Aspergers syndrom eller ADHD. Det tycker jag är ett utmärkt sätt att arbeta och jag är säker på att företaget för många fungerar som en sprängbräda ut till ”vanliga” företag.

 

 

2 kommentarer

Filed under Samhälle, Vård och omsorg

Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Frågan i rubriken ställdes av en katolsk vän som var lite sur över att jag ifrågasatte hens kritik av en platsannons för Svenska kyrkan. Jag tyckte nämligen att hen skulle göra mer nytta genom att påpeka missförhållanden i sin egen kyrka. I Svenska kyrkan diskuteras det mesta, så vitt jag märkt, fritt och öppet, så behovet av ”hjälp” utifrån är i princip obefintligt.

Annat är det i Katolska kyrkan och därför blir mitt svar på den, i och för sig rimliga, frågan om jag kommer att sluta kritisera Katolska kyrkan nu när jag tillhör Svenska kyrkan, nja inte helt. Inte när Katolska kyrkans agerande gör att människor far illa, för jag vet ju att alltför många katoliker blundar eller vänder bort blicken.

De irländska katolikerna hör till dem som drabbats hårdast av Katolska kyrkans mer omänskliga sidor och det märks att många struntar i riskerna med att protestera. We Are Church Ireland är ett exempel och nyligen länkade de till en artikel i The Telegraph. Den handlar om barn till katolska präster och hur illa de och deras mödrar blivit behandlade.

Vi får först möta Sarah Thomas, som när hon var 12 år fick veta att hennes far var präst. Sarah är nu 39 år gammal och berättar att när hennes mor blev gravid, efter två års relation, bröt prästen som var far till Sarah med henne direkt. Mamman fick ett tillfälligt bidrag från kyrkan mot att hon höll tyst om hur det låg till. När Sarah Thomas var tonåring fick hon möjlighet att träffa sin far. Ett möte som blev en besvikelse eftersom han inte visade något större intresse för henne.

Som vuxen och själv mor till tre barn, har Sarah Thomas förstått att hennes situation inte alls är unik, även om katolska ledare gärna förnekar att det finns så många övergivna prästbarn:

”It was recently suggested to me by a high-up church official that I was the only priest’s child he knew about in south-east England,” she says. ”Through my research I know nearly 100 priests’ children personally from various parts of the world, and have good evidence of the existence of hundreds more, but he said they weren’t in his jurisdiction so he didn’t want to be told about them.”

Det finns modiga personer som psykoterapeuten, Vincent Doyle, som grundande organisationen Coping International för att stödja barn till katolska präster och deras föräldrar. Vincent Doyle är själv ett av de här övergivna barnen och det är förstås en förklaring till hans engagemang.

Ytterligare en person som träder fram i artikeln är 25-åriga Gloria från Filippinerna, som också hon blev övergiven av en präst när hon blev gravid. Hennes son är nu fem år och Gloria tänker berätta sanningen för honom när han frågar efter sin far.

De finns dock positiva tecken, påven Franciskus, har gett en katolsk kommission uppdrag att se över situationen för barn till katolska präster. Så förhoppningsvis blir det en förändring. Men det behövs också modiga människor som driver på för att något ska hända. Kanske något för min vän att ägna sig åt, och betydligt viktigare än att gnälla på svenskkyrkliga platsannonser.

 

Kommentarer inaktiverade för Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Filed under Katolska kyrkan

Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Svensk sjukvård har mycket att vinna på att börja arbeta genomtänkt och strukturerat. En förhållandevis enkel åtgärd som att schemalägga så att patienten alltid träffa samma doktor borde vara en självklarhet. Men vi är säkert flera som har stött på vårdpersonal som varit oförstående när man bett dem lägga återbesök hos den doktor man var hos förra gången.

Den pensionerade professorn och ortopeden Leif Ryd pläderar för lite mer komplicerade förändringar i sitt inlägg på DN.Åsikt. För att inte cancerpatienter ska behöva vänta orimligt länge på behandling föreslår Leif Ryd följande upplägg, som finns på bl.a. Mayokliniken och Cleveland Clinic I USA :

”Gör ett sammanhållet lag bestående av till exempel mottagande läkare, ett tumörteam av olika specialister, en röntgen (MR eller CT) resurs, ytterligare utredande resurser och en operationsresurs, i princip. Dessa har en rad planerade tider utsatta: besök dag ett, utredning med röntgen etc. dag två, teamkonferens dag tre och operation dag fyra. I princip.”

Som det nu är står cancerpatienterna i en kö för MR-röntgen och en annan kö för operation osv. Det säger sig ju självt att det är ett ineffektivt sätt att arbeta. Dessutom är det riskabelt eftersom patienten får ta ett stort ansvar. Det kan t.ex. gälla att säga ifrån om kallelsen till strålbehandling kommer för nära inpå cellgiftsbehandlingen.

Politikerna borde ge, i första hand, sjukhusen i uppdrag att leta efter möjliga effektiviseringar och glöm då inte att ta med patienter i processen. Vi kan inte ha undermålig och dyr vård i ett så utvecklat land som Sverige.

 

Kommentarer inaktiverade för Bättre organiserad vård sparar liv och pengar

Filed under Vård och omsorg