Etikettarkiv: attitydproblem

Prova vilken vård som är effektiv

Alla verkar vara överens om att situationen på sjukhusen är ohållbar, det är köer på akutmottagningarna, det saknas vårdplatser, patienterna skickas hem för tidigt eller läggs inte in alls för att det saknas platser. Läkartidningen skriver om läget i Stockholm, som är alarmerande.

Vissa vårdanställda och politiker ser lösningen i att patienter väntar med att söka vård tills de är svårt sjuka. Möjligen att man får komma till vårdcentralen innan dess. Men så många som möjligt ska på olika sätt motas bort från vården med ”grindvakter”. Överför det här resonemanget till en bilverkstad; skramlar det i motorn? Vänta och se om det går över av sig själv, om vi ska ägna oss åt alla bilar som låter konstigt blir det ingen tid kvar till dem vars motorer som skurit ihop totalt.

Nej, det kan man förstås inte tänka sig, i vården är däremot resonemanget accepterat…

Man ska naturligtvis lägga resurser på de svårast sjuka patienterna, men ännu viktigare är att fånga upp sjukdomar och skador så tidigt som möjligt, innan de hunnit bli allvarliga.

Vi kan ju konstatera att det sistnämnda inte prioriteras för närvarande. Triagering dvs att patienten behov bedöms när hen söker vård är däremot på modet. Det är egentligen inget nytt, de gånger jag för 15-20 år sedan besökte City Akuten i Stockholm satt en sköterska och fördelade patienterna på de olika specialisterna utifrån vilka symtom man hade. Till öron-näs halsläkarna var det alltid lång kö, men annars fungerade det bra.

Men nu är det alltså rätt vårdnivå som gäller och problemen med det belyses i en artikel i Sjukhusläkaren. Den som ska göra bedömningen måste ta hänsyn inte bara till patientens symtom utan även känna till kompetensen hos personalen på de olika nivåerna. Ett exempel på hur tokigt det kan bli är kristallsjukan.Öron-näs och halsläkarna tycker att patienter med denna åkomma är lätta fall som ska kunna behandlas på närakuten, där dock många läkare inte har de kunskaper som behövs. Risken är förstås överhängande att något går fel. Det bästa är helt enkelt att patienterna inte sorteras mer än till rätt specialist. Dessa ställer diagnos och behandlar förstås bäst och resurssnålast också det de tycker är busenkelt.

Även när det gäller patienter som inte är så sjuka att de behöver akutvård, bör man arbeta utifrån principen att den mest kompetente möter patienten först. En specialist gör den första bedömningen av patienter och kan förstås skicka enkla fall till allmänläkaren på VC. Men varför göra det, när hen lika gärna själv kan ta hand om patienten på en gång?

Så för att så få patienter som möjligt ska bli svårt sjuka bör man uppmuntra dem att söka en specialist i öppenvården.

Prova det och andra upplägg på grupper med liknande hälsonivå och se hur utfallet blir. Redan nu borde det gå att jämföra t.ex. personer med tillgång till sjukvårdsförsäkring med dem utan. Kroniker som får gå på specialistmottagning med den som är hänvisade till VC osv.

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Att ange verksam substans på läkemedelsetiketten – ett minimikrav

I ett debattinlägg i DN skriver sju representanter för olika professioner i sjukvården att det är viktigt att den verksamma substansen på ett läkemedel anges på etiketten. Detta för att minska risken att patienterna tar fel och får i sig för mycket eller för lite medicin. De har dock inget emot att att ett läkemedel byts ut mot ett som socialstyrelsen anser likvärdigt, eftersom de anser att detta sparar pengar. Skribenterna vänder sig direkt till mig och andra patienter, därför riktar jag mig förstås direkt till dem i min kommentar.

Så bra att ni uppmärksammar problemen med skador av läkemedel!  Ert krav på att det ska vara samma namn, eller i alla fall att den verksamma substansen anges på förpackningen, oavsett tillverkare är verkligen modest. Det borde egentligen inte bli någon diskussion om saken, bara att genomföra. För en del läkemedel är det ju redan gjort.

Men som ni säkert är medvetna om räcker inte detta. För många patienter är det ju stor skillnad på hur de mår av medicinen, beroende på vilken tillverkare det är. Det är ett område där mycket mer forskning behövs men en hint om var lösningen kan finnas är hjälpämnen. Jag gick igenom innehållsförteckningen för Omeprazol och fann att de 12 olika fabrikaten innehöll allt mellan 13 och 23 hjälpämnen. Där någonstans finns förmodligen förklaringen till att en patient mår bra av ett fabrikat och dåligt av ett annat. Men det är ju ämnen som är ofarliga, kanske någon av er invänder. Ja för många är det säkert så, precis som t.ex. hasselnötter  inte är farliga i sig, ”bara” om man är allergisk eller överkänslig mot dem.

Med andra ord är ytterligare ett krav som behöver ställas att läkare är mer benägna att tro på patienten och bocka i rutan med får ej bytas på receptet. Här kan ni och övriga läsare reflektera över läkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin. Han skriver att sjukvård inte är som andra branscher och kreativitet bl.a. om kreativitet. Det är bra i många sammanhang, men inte i vården, han har delvis rätt tycker jag. Ni som intresserar för läkemedel vet ju, precis som många patienter, att kreativiteten när det gäller att bortförklara läkemedelsbiverkningar är på tok för stor. Här behövs krafttag för att skapa medvetenhet och en attitydförändring hos vårdanställda.

Slutligen så har vi de äldre och sköra patienter, som egentligen är den grupp ni i första hand vänder er till. De som tar många mediciner och har svårast att hålla ordning på dem och som får mest nytta av ert minimikrav på förbättringar. Men både ni och jag vet ju att det inte räcker. I julhelgen stötte jag återigen på en äldre person som hamnat på sjukhus för skador orsakade av helt olämpliga läkemedel. Och det visar på det stora problemet, vilka är det som ansvarar för vården av äldre och därmed läkemedelsförskrivningen? Tyvärr inte geriatriker och farmaceuter, utan vanliga allmänläkare. Här finns mer för er att ta tag i, en annan gång.

2 kommentarer

Under Vård och omsorg

Oro-ett symtom att ta på allvar

Vi är alla olika, det är viktigt att komma ihåg. Jag väntar ofta i det längsta med att söka vård, men när jag väl gör det har jag verkligen problem och behöver möta en kompetent doktor. Gärna trevlig, men det är inte nödvändigt. Det färgar givetvis mina synpunkter på krönikan i Dagens Medicin som är ämnet för det här inlägget. Jag insåg detta i en kommentarstråd där jag diskuterade med en, förmodar jag, läkare som i stället såg det som att livet är en berg- och -dalbana och man behöver inte söka vård för allt. Förmodligen utgick även hen, kanske omedvetet, från sig själv.

I krönikan skriver AT-läkaren Viktor Madsen om en ofrivillig karriär som ”orosspecialist” på akuten. För en läkare under utbildning måste just akuten vara en utmaning. Patienterna är ju ännu inte ”sorterade” på sjukdom/skada eller i alla fall symtom, utan det är på akuten det ska göras. I värsta fall av en AT-läkare med otillräckligt stöd från en erfaren kollega.

Personalen på akuten möter patienter som har ont eller kanske lider av yrsel, synrubbningar eller vad det nu kan vara som fått dem att söka sig dit. Oro och kanske t.o.m. ångest är i det läget en normal varningssignal från hjärnan. Så en akutläkare måste, om man tänker efter, även vara en orosspecialist.

Viktor Madsen beskriver hur han går igenom de olika möjliga diagnoser som finns på symtomen och försöker att inte låsa sig vid någon till att börja med. Ibland går det inte att hitta någon orsak, enligt Viktor Madsen och han drar då slutsatsen att det är oron som är grundproblemet. Madsen konstaterar att de flesta oroliga patienterna är äldre som strängt taget borde acceptera att kroppen fungerar sämre och att man får krämpor. Kanske husdjur på äldreboenden kan ge lindring för oron, resonerar han.

Som patient i Sverige har man tur om de symtom man har passar in i någon av de standardundersökningar som görs, i synnerhet om man söker sig till akuten. Om dessa inte visar något är risken stor att man skickas hem, lika sjuk och kanske ännu oroligare än när man kom till sjukhuset. Hur många är inte exemplen på patienter som åkt in och ut på akuten tills de i värsta fall blivit så dåliga att läkarna där måste skärpa till sig och hitta orsaken. Vissa av dessa patienter hinner inte få hjälp, utan avlider och nämns i små notiser i tidningen.

Krämpor och naturligt åldrande är begrepp som inom vården ofta betyder att man inte behöver göra något. De lätta att ta till för den okunnige och kanske lite late läkaren. En bra läkare känner sina begränsningar, man måste inte ta hand om allt och alla själv, men däremot veta vem som kan utreda patientens symtom vidare. För det går alltid att göra något. Ta hörselnedsättning t.ex. det drabbar många äldre men inte sjutton säger någon läkare att man får acceptera det osv. Nej, man rekommenderar patienten att prova ut hörapparat. Fortfarande lider många äldre av biverkningar av läkemedel, ett område läkare (enligt de läkare jag talat med) inte kan så mycket om. Är symtomen oklara, rådgör med en farmaceut, kanske beror de på någon olämplig och värsta fall onödig medicin. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta med symtom efter symtom. Och jag är inte ens läkare.

En annan oro som verkligen ska tas på allvar och åtgärdas är bristen på allergi- och lungmedicinare som beskrivs i en debattartikel också det i Dagens Medicin. Redan i nuläget är alldeles för många patienter med allergier och astma hänvisade till vårdcentraler. Konsekvensen blir långa sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga och förstås fler besök på akuten. Patienter med andningsproblem är för övrigt rejält oroliga kan jag meddela Viktor Madsen och andra blivande akutläkare. Som jag skrivit tidigare, duktiga och engagerade specialister, som allergi-och lungmedicinare, är vägen till en bra och kostnadseffektiv vård. Satsa på dem!

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem älskar primärvården???

Rubriken är inspirerad av alla debattinlägg och krönikor som förklarar hur bra primärvården är, fast paradoxalt nog skulle den behöva mer pengar för att fungera. Skribenterna förundrar sig över att läkare och sköterskor inte väljer den inriktningen på sin utbildning. För att inte tala om att patienterna på alla sätt försöker komma till specialistmottagningar eller anlitar nätläkare.

Det här är en fråga där man med fördel kan tillämpa Ockhams rakkniv. Franciskanen och filosofen William Ockham (ca 1285-1347) kom fram till att om det finns många förklaringar till ett fenomen bör man s.a.s ”raka bort” de onödiga för att komma fram till den enklaste.

När det gäller primärvården så är det ett faktum att blivande läkare väljer att bli specialister i stället för allmänläkare trots att de skulle tjäna 20 000 kr mer i månaden och få bra arbetstider om de valde det sistnämnda. Samma sak gäller sköterskorna, de tjänar bättre på att jobba på VC och får även de bättre arbetstider. Men de flesta väljer ändå något annat. Många patienter håller med läkarna och föredrar en doktor som kan just deras sjukdom eller skada. De föredrar t.o.m., om det går, att betala en högre avgift eller rent av hela summan ur egen ficka för att komma till en specialist.

Den enklaste och mest självklara förklaringen till detta är att primärvården, som den ser ut nu, inte är en bra idé. Så i stället för att försöka sälja in vård av låg kvalitet (som i Ulf Peder Olrogs Konserverad gröt) borde man göra om och göra rätt. Prova t.ex. ett upplägg med läkarhus där det finns olika specialister, labb och röntgen. De behöver kanske inte precis ligga ett i varje kvarter, men ändå någorlunda nära för patienterna.

Patienter på glesbygden kan ha kontakt med specialisterna via internet för det mesta och förhoppningsvis i alla fall ha sköterskor nära sig som kan ta prover och typ mäta blodtryck.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Kommentarer inaktiverade för Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Jag har i olika diskussionstrådar försökt få klarhet i vad de som förespråkar allmänmedicin respektive alternativmedicin ser som nyttan med att patienten väljer det alternativet framför att gå till en specialist?

Svaret från båda håll är ofta att man ”ser hela människan”. Jag tar två exempel, alternativmedicinens Ytterjärna forum, som beskriver sin syn på vård och omsorg, inledningen lyder ”Vi vill påverka den svenska sjukvården till ett helhetsperspektiv med människan i fokus”. Man kan jämföra det med en helt vanlig vårdcentral,alltså allmänmedicin som utlyser en tjänst som familjeläkare och beskriver sin syn på vården ”En familjeläkare är specialist på hela människan och helhetssynen är en viktig bas för ditt långsiktiga välmående”.

För att återgå till diskussionstrådarna brukar jag fråga vilken nytta patienten konkret har av att doktorn ser ”hela människan”, svaret jag får är att det är viktigt att se hela människan. Ett cirkelresonemang alltså. I det läget försöker jag i stället vara konkret och ta någon vanlig åkomma, låt säga återkommande halsinfektioner, som exempel. Hittills har diskussionen då tagit slut och jag har inga problem att förstå varför.

En öron-näs och halsläkare tittar förstås inte bara i halsen, vilket allmänläkarna och alterantivläkarna nog egentligen vet, men inte vill låtsas om. Hen ställer relevanta frågor om helheten, träffar patienten barn i förskoleåldern ofta, anstränger rösten mycket,  är det någon tid på året som är värre osv. Däremot slipper patienten förhoppningsvis frågor som, om det inte är stressande att vara arkitekt, gift, närsynt eller vad nu allmänläkaren och alternativläkaren råkar tycka hör till ”hela människan”. Förutom att öron-näs och halsläkaren har stor vana vid att skilja infektioner orsakade av virus och bakterier, kan de också se bakomliggande orsaker som allergi, överkänslighet eller nedsatt immunförsvar. De vet också vilka yrkesgrupper som är mest drabbade av olika typer av halsproblem.

Vad patienten märker är främst att det går fortare och till synes lättare att få rätt diagnos och behandling. Bakom det som ser lätt ut ligger förstås gedigna grundkunskaper, vidareutbildning  och erfarenhet. Vill man välja en doktor som ser ”hela människan” men har grunda kunskaper om ens symtom ska man förstås kunna göra det. Men de flesta föredrar nog specialisten.

Kommentarer inaktiverade för Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Under Vård och omsorg

Vilka signaler sänder en kyrkoherde som inte vill viga samkönade par?

Har det någon betydelse om en kyrkoherde inte vill viga samkönade par? Den frågan är aktuell efter att Matteus församling utsett Petter Sundelius till ny kyrkoherde, vilket bl.a. Mitti skrivit om. I intervjun uttrycker sig Sundelius diplomatiskt, det här är vad han har kommit fram till och att samkönade par självklart ska kunna bli vigda i församlingen.

Med tanke på att kyrkoherden är chef i församlingen, ser jag det som problematiskt om vederbörande talar om att han helt enkelt vill diskriminera en grupp, homosexuella. Det går emot Svenska kyrkans budskap som jag tolkar det.

Ja, men samvetsfriheten då invänder någon? Men frågan är om det är en frihet att få stänga ute människor ur en gemenskap p.g.a. deras sexuella läggning? En av prästens uppgifter är att viga par, ska inte brudparets tro vara det avgörande för om man som präst accepterar att göra det?

Som jag skrivit tidigare är dock problemen i Svenska kyrkan än västanfläkt i jämförelse med de som katoliker får leva med. Iréne Nordgren skriver på Katolsk Visions blogg om den tyske jesuiten Ansgar Wucherpfennig som varit rektor för jesuiterna universitet i Sankt Georgen. Han har inte fått sitt förordnande förlängt eftersom han uttalat sig positivt om homosexuella. Här är det inte tal om någon samvetsfrihet.

Men är jag inte inkonsekvent om jag tycker att Ansgar Wucherpfennig ska få fortsätta som rektor? Nja tänk på att han vill bjuda in fler i kyrkans gemenskap, inte stänga ute fler. Det är skillnad anser jag.

2 kommentarer

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Kommentarer inaktiverade för Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

Under Vård och omsorg

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss till de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Kommentarer inaktiverade för Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betalar undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle få en återkoppling, som hon när krönikan skrivs ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

1 kommentar

Under Vård och omsorg