I spåren efter mediedrev och hatkampanjer

Jag har sett konsekvenserna av mediedrev och hatkampanjer och vad det gör med dem som drabbas. Spåren sitter kvar långt efter att drevet har dragit vidare mot nya offer. För alla kritiker nöjer sig inte med att kritisera, utan hotar och tar i värsta fall till våld.

Nu senast är det den lilla Ameliekliniken som drabbats. Några eldsjälar försöker hjälpa patienter med postvirala tillstånd där den vanliga sjukvården gett upp. Nu har två patienter anmält kliniken till IVO.

Den som känner sig felbehandlad har givetvis sin fulla rätt att anmäla det till IVO. Oftast uppmärksammas fällningar där med en notis i tidningarna. Cancermissar brukar få mer plats. Men Ameliekliniken är privatägd, vilket gör att privatvårdskritiker ( jag uttrycker mig milt här) tar chansen att göra en stor sak av anmälningarna. Och privatvårdskritikerna finns uppenbarligen även på SVT som gör ett reportage som inte med bästa vilja i världen kan kallas opartiskt. Och även om Ameliekliniken frias av IVO, vilket jag tror att de blir, har de skadats av kampanjen mot dem.

Även den politiska majoriteten i Region Stockholm bedriver kampanjer mot privata vårdgivare och man drar sig inte för att påstå rena felaktigheter. Nu senast är det ätstörningskliniken Mando som är i skottgluggen. Så här skriver Talla Alkurdi (S) på Facebook:

”Hälso- och sjukvårdsförvaltningen bedömer att Mando felaktigt har debiterat Region Stockholm för läkarbesök när deras patienter har använt Mandos app för att väga mat och att vårdgivaren därför är skyldig att återbetala 47 miljoner till Region Stockholm. Det är som att en vårdcentral skulle ta betalt varje gång en patient tog sitt penicillin.”

Naturligtvis vet Talla Alkurdi att det är skillnad på att skicka data via en app till mottagningen och att ta penicillin. Det förstnämnda måste tas emot och bedömas. Jag misstänker att hon hoppas på att tillräckligt många läsare inte tänker efter utan blir upprörda. Mando är ju en större enhet än Ameliekliniken, men även här jobbar människor och även här finns patienter som känner att deras, fungerande, vård är hotad.

Konsekvenser av rädsla för att ens argument inte håller

Människan är i grund och botten ett flockdjur, att bli utesluten ur gemenskapen har varit och är på många håll farligt. Det kan leda till att den utstötte går under.

Jag är övertygad om att det också är drivkraften bakom försök att ignorera och tiga ihjäl åsikter som inte passar. Att det inte fungerar så bra i vår tid, med internet och sociala media, är Sverigedomkraternas framgångar ett bra exempel på.

Men om man nu har goda argument för sin sak, varför inte utveckla dem i en diskussion? Det är något jag har haft svårt att förstå. Ok, det kan vara tröstlöst om man stöter på en ”hoppjerka” som hela tiden byter ämne när hen blir trängd, eller ”debattören-som-aldrig-blir-nöjd”, som inte accepterar några källor, eller den som ägnar sig åt cirkelresonemang. Men om man tänker på den tysta läsaren går det även då att hitta motivation ett tag.

Varför tar då inte fler möjligheten att pröva sina argument? Det togs för några dagar sedan upp i Dagens Nyheter i en intervju med Mikael Klintman, professor i sociologi och författare till boken ”Knowledge resistance -how we awoid insight from others”. Han berättar bl.a. om en amerikansk studie från 2017, tyvärr framgår det inte vilken, där deltagarna, som alla identifierade sig som vänster eller höger, fick två val. Antingen att diskutera med en meningsmotståndare och få en summa pengar, eller att göra något trivialt som att gå ut med soporna.

2/3 av deltagarna valde det sistnämnda, man kom fram till att det var för stor risk att man själv skulle bli osäker på sin åsikt om man pratade med den andra personen.

Det här bekräftar vad jag hela tiden misstänkt när jag möts av tystnad när jag tycker att motparten borde vilja ta chansen att utveckla resonemanget. Jag är glatt överraskad att det finns en studie om det.

Intervjun är inte öppen och i nuläget inte ens sökbar.

Förintelsens minnesdag – att lära av historien

I dag är det Förintelsens minnesdag. Den påminner oss om någonting som är angeläget även nu, när hot och kränkningar mot judar och andra grupper blir allt vanligare. Då är det extra viktigt med vittnesmål om vart det kan leda

På sociala media finnskampanjen #jag minns, som man kan läsa om på Forum för levande historias webbplats. De enskilda berättelserna är svåra avfärda. Även om en och annan försöker med att det överdrifter och lögner.

Det är numera främst barn och barnbarn till Förintelsens offer som för vittnesmålen vidare. Så att vi inte ska glömma hur det var och mycket lätt kan bli. Inte på exakt samma sätt men lika ondskefullt.

Trettondagen – varje person kan göra något viktigt

I Trettondagens evangelietext ur Matteusevangeliet möter vi de österländska stjärntydarna ( alltså astronomer/astrologer). De har sett judarnas nyfödde konungs stjärna gå upp och följt den. På vägen kommer de till Kung Herodes som ber dem komma tillbaka om de hittar den nye konungen. Stjärntydarna blir i en dröm uppmanade att ta en annan väg hem och följer den.

Genom att göra som de blir tillsagda i drömmen hindrar de Herodes från att få veta var Jesusbarnet finns. Även Josef får en uppmaning i en dröm, att fly med Maria och barnet till Egypten. Även han tar rätt beslut och berättelsen om Jesu liv kan fortsätta.

Men vänta nu, fortsättningen är att Kung Herodes dödar alla gossar under två år i Betlehem med omnejd. Det blev inte ett gott slut på den historien, jag är inte alls nöjd med det. Men så tänker jag att det kanske fanns en eller flera människor vars roll var att varna mer brett, men som struntade i det?

Elisabeth Åsbrink berättar i Dagens Nyheter om mer närliggande exempel där människors handlingar kan åstadkomma underverk. Hon tar bl.a upp detta från Andra Världskrigets Frankrike. Samtidigt som det fanns en nazistisk marionettregering i Paris, räddade byborna i sydfranska Chambon-sur-Lignon ca 5000 judar. De två nyckelpersonerna Magda och André Trocmé organiserade ett nätverk för att hjälpa flyktingarna vidare. I det ingick judiska organisationer, kväkare och den franska motståndsrörelsen.

När tiderna, som nu, är mörka och bekymmersamma gör tanken på att varje god handling är betydelsefull det lättare att tro att allt kommer att bli bra.

Klimatförändringarna påverkar spridningen av sjukdomar

Sjukhusläkaren har ofta läsvärda artiklar och kloka synpunkter. Nu har man en serie om klimatet där man belyser ämnet från olika håll. En artikel handlar hur man kan minska mängden plast i operationssalarna. En annan om att vi behöver äta mer växtbaserad mat både för hälsans och klimatets skull.

Men den artikeln som, så här långt, berört mig mest är den om konsekvenserna av att tundran tinar och mikrober vaknar och sprids. Där intervjuas Birgitta Evengård, senior professor i infektionssjukdomar vid Umeå universitet. Hon säger bl.a. att politikerna inte verkar förstå konsekvenserna av den allt snabbare upptiningen av Arktis.

”Det som händer i Arktis stannar inte i Arktis utan sprids till resten av världen. När permafrosten på Tundran, världens frysbox som utgör 22 procent av jordens yta tinar frigörs gaser och mikrober. Vidden av det som sker och kommer att ske med den ökade uppvärmningen går knappt att förutspå. Det handlar om gigantiska konsekvenser, menar Birgitta Evengård.”

Hon tar sedan upp ett konkret exempel: ”Sommaren 2016 hade vi ett stort utbrott av anthraxutbrott, mjältbrand, på Jamalhalvön, 500 mil från den finska gränsen. När gravar med smittade, nedgrävda kadaver tinade dog tusentals renar och nära hundra människor fick föras till sjukhus. Anthraxutbrottet var en ögonöppnare för vad som sker när permafrosten tinar och smittämnen förs mot markytan.”

Det här är platser som ändå ligger nära oss i Sverige och borde få beslutsfattare att tänka till. För att inte tala om att det borde lyfta bort skygglapparna på dem som förnekar klimatförändringarnas konsekvenser.

Det rätta Luciafirandet – som när du var liten

Att klaga på Luciafirandet verkar ha blivit en tradition. Vissa verkar faktiskt tro att Luciafirandet från början såg ut som när de själva var små och att det sedan gått utför. Dit hör jag själv måste jag erkänna, i alla fall lite grand. För samtidigt tycker jag ju att det är så intressant att se hur traditioner växer fram.

Nordiska museets undersida årets dagar hör till mina favoriter. Där finns förstås en utförlig text om Luciafirandet också. På Instagram har de en kortvariant som kan rekommenderas. Där tas även ”Luciabråken” som börjar förekomma runt millennieskiftet upp.

Den första kända lucian med ljus i håret var en dräng på 1820-talet. Övergången till kvinnliga lucior i mitten av århundradet verkar ha skett utan protester. Det är ju annars ofta impopulärt att kvinnor ger sig in på männens områden.

Det är faktiskt först på 1950-talet som luciafirandet blir allmänt i Sverige och sprids till Norge.

I morse tittade jag på delar av det enda Luciafirandet som låg på SVT:s Öppet arkiv, men det var inte riktigt i min smak. Ett förslag är att SVT letar fram ett Lucia-firande från varje årtionde från 1950-talet och framåt. Då borde jag och alla andra konservativa typer kunna hitta ett Luciafirande som känns ”rätt”. Och så kanske vi kan bryta Luciabråkstraditionen. För det är ju lite frestande att titta på hur det gick till före och efter man själv var barn.

Bra om statsbidrag inte ges till odemokratiska trossamfund

Regeringen har lagt ett lagförslag om att statsbidrag inte ska ges till trossamfund som är odemokratiska, ägnar sig åt diskriminering mm rapporterar bl.a. Dagens Nyheter. DN har haft en serie om religiösa företrädare som har försökt ”bota” homosexuella.

Det bör inte vara några svårigheter att få igenom förslaget. Men om lagen ska få önskad effekt måste den följas upp med oanmälda och anonyma besök på gudstjänster och sammankomster, man behöver också följa samfunden i tidskrifter, i sociala media etc.

Och det gäller definitivt fler samfund än de DN lyft fram. Katolska kyrkan t.ex. fyller säkert i ”rätt värderingar” i alla ansökningar. Men fortsätter sedan att tala illa om andra samfund och samhället inför medlemmarna.

Och nej, att neka statliga bidrag till ett samfund som inte är demokratiskt, struntar i jämlikhet, hotar och diskrimerar är inte ett hot mot religionsfriheten. Det är att se till att skattepengar inte går till fel ändamål.

Abortförbud kan vara första steget utför

Få argumenterar för helt fri abort och de allra flesta av oss anser att det är en nödlösning. Men inte desto mindre vill en majoritet här i Sverige och i USA att det fins möjlighet till legal abort, eftersom alternativen är så mycket sämre.

The Washington Post beskriver i en artikel konsekvenserna av Högsta domstolen öppnar för USA:s delstater att förbjuda abort. Inte minst att den minoritet som drivit frågan kan gå vidare till inskränkningar i tillgången på preventivmedel. För fattiga människor kan det redan idag vara svårt och dyrt att få tag på preventivmedel. Det är också den grupp som knappast har råd att åka till en delstat där abort är tillåten. I stället är det illegala och riskabla aborter som är deras alternativ.

Det finns också en oro för att HBTQ-personer också riskerar att drabbas av sämre skydd och rättigheter. Alltså att utvecklingen går på ett sluttande plan.

Om vi ser på situationen här i Sverige har Ebba Busch gjort ett utspel där hon föreslår att riksdagspartierna skriver på ett kontrakt om att abort ska vara tillåtet. Men som DN:s ledarskribent Arvid Åhlund påpekar, ett kontrakt kan brytas. Att som C,L och M vill, skriva in aborträttigheten i grundlagen avfärdar KD som ”en smula bökigt” och att det tar tid. Men det är det värt, eftersom väljarna får säga sitt i ett val innan en grundlag ändras.

Låt inte dina barn lida för dina principer

Något jag har väldigt svårt för är föräldrar som låter sina principer drabba barnen. Ett exempel på det som jag förmodligen aldrig kommer att glömma utspelade sig runt 1980. Skolan var då fortfarande statlig och på de flesta håll bra. Föräldrar hade ännu inte börjat välja bostadsområde efter hur bra skolorna var. Det gällde egentligen bara att, om man kunde, välja bort socialt utsatta områden. Sådana fanns då också, om nu någon tvivlade på det.

Det fanns nog fler idealister på den tiden och inget fel i det, så länge man inte använder sina barn som verktyg för att förverkliga idealen. I det fall jag nu tänker på var det en mycket principfast man som drev igenom att familjen skulle bo i ett socialt utsatt område trots att man mycket väl hade råd att bo bättre. De som drabbades var de lite blyga och känsliga barnen som måste gå i områdets tuffa skola.

En annan berättelse jag tänker på är en krönika i Läkartidningen som jag skrev en blogg om 2018. Läkarparet har varit på vårdcentralen med sin 7 månader gamla son. Pappa narkosläkaren, tillika krönikör skriver om den säkert jobbiga upplevelsen när bebisens infekterade öron, näsa och hals undersöks av en oskicklig doktor skulle jag säga, klumpiga instrument skyller krönikören på. Då som nu tyckte jag att det upprörande var att ett läkarpar med löner som tillåter att barnet får betydligt bättre vård går till vårdcentralen. Är de själva lojala med (Allmän)Läkarförbundets syn på vården, fine. De kan följa sina principer och gå till närmasta vårdcentral. Men barnen ska få den bästa sjukvård de har råd med.

Biskopens stav både leder och skyddar flocken

Sällan har väl fastetidens allvar varit mer relevant än i år. Litanian (700:1) som i vanliga fall känns lite ålderdomlig är efter Rysslands invasion i Ukraina högaktuell. Det är svårt att tänka sig att Långfredagens sorg den här gången ska övergå i påsknattens jubel. Men vi får se det som ett löfte om att hur eländigt allt än är nu så visar påsken att det inte är slutet. Det goda och ljuset segrar till sist.

Kriget har gjort att jag omvärderat mycket, inte minst min syn på Nato, en gång och så en gång till. Från negativ till att det är nödvändigt att vara med, men att det inte är läge just nu. Sedan insåg jag (och uppenbarligen många andra) att jo nu är en bra tidpunkt när Ryssland är upptaget på annat håll.

Jag har tidigare referat broder Cadfaels kloka kommentarer ur Ellis Peters deckare. De utspelar sig under de år på 1130 och 1140-talen då kusinerna Maud (Matilda) och Stephen kämpar om kronan i England. I An Excellent Mystery frågar broder Oswin oroligt sin mentor Cadfael om denne med sin bakgrund som korsfarare skulle kunna strida igen? Broder Cadfael svarar att ingen vet vad man skulle göra i ett utsatt läge. Om någon svag och hjälplös hotas.

Han påminner också Oswin att biskoparnas böjda kräkla, ursprungligen en herdestav, har två syften, att leda och skydda flocken.

Jag har ju läst boken förut, men som med all god litteratur upptäcker jag nya saker varje gång. Detta om biskopsstavens dubbla funktioner har jag inte tänkt på tidigare. Men när nu tiderna är som de är så tål det att tänka på. Behöver en biskop skydda sin flock och vad innebär det? Jag har inget svar, ännu.