Vem väljer bort en läkare och varför?

DN har haft en serie som, dragen till sin spets, handlar om på vilka grunder patienter ska kunna välja bort läkare. De man siktat in sig på är läkare som berättar att de valts bort pga etnicitet. Men reportagen visar också, troligen utan att det är avsikten, på flera etiska problem.

Dessa syns tydligt för första gången i dagens intervjuer. Först med Fredrik Gunmalm, chef för Capios närsjukvård. Han säger att det är fruktansvärt om någon medarbetare blir bortvald pga av etnicitet eller kön. Märk väl, det är första gången det sistnämnda alls nämns i serien. Han säger också att han är förvånad, eftersom det inte har framkommit att vårdpersonal väljs bort pga etnicitet och kön i Capios medarbetarundersökningar. Han påpekar också att vårdföretagen inte bara har sina egna regelverk att förhålla sig till utan också regionernas.

Sedan gör Britta Kramsjö det som genomgående lyst med sin frånvaro tidigare i serien, hon intervjuar någon med en annan ståndpunkt. Det ligger nära till hands att tro att orsaken är att den första intervjun inte riktigt gav önskade svar. Hannah Bradby professor i sociologi däremot medger visserligen att det finns få studier i ämnet, men att det finns flera historier om att det förekommit att patienter valt bort vårdpersonal pga av etnicitet.

Så vilka frågor är det då DN:s serie visar på, avsiktligt och oavsiktligt?

Till att börja med, hur vanligt är det att vårdpersonal väljs bort på grund av kön, etnicitet, religion mm? Anekdotiska berättelser brukar inte accepteras, så här behövs forskning.

Förekommer bortvalen även i specialistsjukvården, eller är det något patienterna bara ”kostar på sig” i primärvården och akutsjukvården.

Än så länge saknas patienterna helt i DN:s artiklar och att få en rättvisande bild utan att höra båda parter går inte. Men i kommentarsfälten nämns brister i språkkunskaper, vad som är tillräckligt skiljer sig från person till person. Att man inte vill ha en läkare av motsatt kön förekommer. Mest känt är förstås kvinnor som inte vill undersökas av en manlig gynekolog.

Patientens rätt att välja en bra läkare kan vara skillnaden mellan liv och död. Samtidigt är det förstås hårt för den enskilde läkaren att bli bortvald. Jag går efter kompetens och, ska tilläggas, viljan att använda den. Andra människor verkar främst värdesätta läkarens sociala kompetens, vilket jag tycker är riskabelt. Jag känner också till enstaka kvinnor som inte vill ha en manlig läkare. Även om jag kan förstå skälen, tycker jag att det är synd.

Men att förbjuda människor att välja en läkare de tycker är trevlig, eller en av samma kön? Nej, det vill jag inte. Och i förlängningen, vem ska bestämma vilka skäl att välja bort en läkare som är ”rätt”?

Det som kan förenkla är bättre presentationer av primärvårdens läkare på hemsidorna. Vilka specialiteter har de, vilka språk talar de och hur bra, äldre patienter uppskattar att andra ”talar tydligt” hur man nu formulerar den färdigheten. Läkarnas intressen kan vara bra att känna till för den som värdesätter social kompetens. Kort sagt bidra till att läkare blir valda, inte bortvalda.

Tänk själv – det som gäller i kontakter med primärvården

Det borde inte vara så, men det tål att upprepas, det gäller att vara vaksam vid besök på vårdcentralen, oavsett om det är fysiskt eller digitalt.

Mindre märkligheter, som den jag nyligen hörde om skapar inte stora rubriker. En äldre patient sökte ”sin” fasta doktor för en typ av symtom, kom hem med en medicin för något helt annat, som ordinerats för en tredje typ av besvär. Som tur är kollade den här patienten upp medicinen när hen kom hem och tog den inte. Hur i hela friden det kunde bli så här tokigt visste inte den som berättade, då när jag fick höra det. Doktor som inte lyssnar utan har förutfattade meningar är en kvalificerad gissning.

De större felbehandlingarna brukar i bästa fall bli notiser. Därför är det lite uppseendeväckande att Dagens Nyheter slår upp en typisk vårdcentralsmiss stort, till en hel artikel. Jag hoppas att det är början på en mer kritisk granskning av den medicinska kvaliteten i primärvården. Men jag misstänker att intresset snarare beror på att det denna gång en läkare hos Kry som har gjort en rejäl felbedömning.

Annelie Östlund insjuknade i slutet av 2018 i hosta, feber och ont i kroppen. Hon får hostmedicin utskriven av läkaren på Kry och en uppmaning att vila. Hon är stressad för att inte bli frisk i tid för att resa till Portugal och verkar dessutom höra till dem som underdriver sina symtom. Doktorn och hon är överens om att det inte behövs något fysiskt besök. Vilket förstås var fel. Annelie Östlund reser till Portugal men blir sämre och måste till slut vårdas i respirator. Hon överlever till all lycka lunginflammationen och lungembolin.

Det här är tyvärr ingen enstaka händelse. Vid googlande med sökorden vårdcentralen missade lunginflammation får jag ett antal träffar. Här är ett snarlikt exempel från Sala. En kvinna kommer till vårdcentralen för trötthet och hosta. Läkaren lyssnade visserligen på lungorna men kunde uppenbarligen inte tolka det han hörde rätt. Den gången gick det tyvärr sämre och patienten avled i lunginflammation några dagar senare.

Så i stället för att lyfta fram enstaka exempel, som passar ens ståndpunkt att digital vård är dålig, i alla fall om den är privatägd, borde DN granska den medicinska kvaliteten på primärvården generellt. Det är få andra som har resurser till att göra det.

Från ”modediagnos” till en del av sjukvården

DN skriver i en låst artikel om att allt fler nyblivna föräldrar vänder sig till vården för att få hjälp att klippa bebisarnas tung- och ibland läppband. Korta sådana uppges i slutna facebookgrupper vara orsaken till att barnen har svårt att dia, att amningen är smärtsam för mamman, barnet får kolik eller inte går upp i vikt. Där tipsas också om vilka läkare som är bäst och det är särskilt en privatpraktiserande läkare, Amelie Björlin, i Mörby Centrum som man anser är bra.

Jag gissar att just att det är en privat mottagning som är särskilt uppskattad är en orsak till att DN intresserar sig för detta. Man tar också upp att ersättningen för tungklipp är hög och att ingreppet ofta är onödigt. Detta kan ställas mot en artikel i Vårdfokus, som efterlyser dialog mellan de som ger amningsstöd och öron-näs och halsspecialister.

DN:s Emma Bouvin talar om en boom och jämför med att för några år sedan skulle alla operera bort tonsillerna. Vilket man inte hör om nu. Man kan få intrycket av att det inte alls opereras bort tonsiller längre, men verkligheten är en annan framgår av tonsilloperation.se . Numera är det en etablerad behandling för återkommande halsflusser, andningssvårigheter mm. Det får mig att fundera på om för korta tungband helt enkelt kommer att lägga sig till raden av underdiagnosticerade tillstånd som får uppmärksamhet och då pendeln slår över åt andra hållet. Det blir som DN skriver en snabb lösning för allt möjligt. Sedan landar det i en etablerad behandling, som det inte skrivs så mycket om. Men även det som inte nämns i media finns ju. 😉

Jag är ju lika särintresserad som DN, fast för min del gäller det primärvården och främst det omöjliga i tanken på att ha en läkare för allt. Och jag kan se att behovet av facebookgrupper som de här aktuella föräldragrupperna har med den otillräckliga vård som BVC sedan länge erbjuder. Hur många föräldrar möter barnsjuksköterskor och barnläkare där? Tyvärr inte många och utan ett kompetent stöd från vården är man ett lätt rov för diverse enkla förklaringar och alternativa behandlingar. Här ska jag tillägga att jag testat båda typerna av BVC och kan säga att den normalbegåvade föräldern märker stor skillnad på barnspecialister och andra.

I faktarutan nedanför artikeln tar DN upp något viktigt och alarmerande:

”Vårdgivaren ansvarar för att det är en person med rätt kompetens som utför uppgiften, och den som utför uppgiften får inte heller åta sig uppgiften om hen inte klarar av att fullgöra den patientsäkert och enligt s.k ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’”, hälsar juristen Anders Alexandersson på Socialstyrelsen.” Bestämmer sig en vårdcentral t.ex. för att läkare eller t.om. sköterskor där får klippa tungband, så är det fritt fram.

Jag har skrivit om detta tidigare eftersom den här regeln är orsaken till att t.ex. astma/kol-sköterskor i praktiken är ansvariga för vården av astmatiker och kolsjuka på vårdcentralerna.

Till sist, med tanke på hur noga den privatägda sjukvården granskas, väljer den smarte patienten det alternativet om det går.

Barn till varje pris-Katolska kyrkans roll vid illegala adoptioner

Katolska kyrkans inblandning har då och då skymtat fram i de illegala adoptioner som Dagens Nyheter lyft fram i serien Barn till varje pris. Tyvärr undersöker man inte den närmare, vilket är synd eftersom det inte är första gången kyrkans roll i Latinamerika uppmärksammats. Jag skrev själv en blogg 2016 om tvivelaktiga adoptioner i Chile.

Den som är lite insatt i Katolska kyrkans historia drar även paralleller till de barn till fattiga på Irland som via Katolska kyrkans organisationer mer eller mindre såldes till familjer, oftast i USA. Dessa kunde betala mest för barnen. Detta uppmärksammades inte minst när filmen Philomena var aktuell. Även den bloggen är skriven 2016.

Det här säger en hel del om institutionen Katolska kyrkan och dess människosyn. Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk i kyrkans ögon. Fattiga, ensamstående kvinnor verkar inte ha några rättigheter och deras barn har alltför ofta behandlats som en handelsvara. Den kulturen har omsatts i praktiken där det varit möjligt, frågan är om man bidar sin tid i länder som nu har en starkare rättsstat? Eller är det så att Katolska kyrkans värderingar ser olika ut i olika länder?

Mötet med Gud – störande för vissa kristna och ateister

Ända sedan den tid då jag fortfarande var katolik har jag varit förbryllad över att, vad jag betraktar som, konservativa kristna och Förbundet Humanisterna kommit så bra överens.

Intervjun på Insidan med de senares ordförande, David Rönnergard gör att jag äntligen får en förklaring.

Konservativa kristna definierar ofta tro som regler, riter, dogmer. Det är något Humanisterna uppenbarligen kan relatera till. David Rönnergard säger ” Vi har inga föreskrifter ristade i sten, vi ändrar på oss när bevisningen påkallar det”. Det gör förstås många kristna också, men kanske inte de David Rönnergard mött.

Men framförallt är tro för många kristna främst det personliga mötet och relationen med Gud. Något jag tror kan vara lika skrämmande för en konservativ kristen som för en ateist. Följaktligen tas den aspekten inte alls upp i intervjun.

Den som vill kan förstås byta ut kristen mot en annan religion i mitt resonemang.

Lika bra skolor för alla-en utopi?

Den här bloggen tar sin utgångspunkt i en fråga till Insidan i DN från en mamma som undrade hur hon skulle bemöta ett barn som har svårt med sociala kontakter. Barnet i fråga kom med lite konstiga kommentarer och försökte få leka med frågeställarens barn. Barnet var t.o.m. beredd att låta den andre kasta grus och hälla sten på hen för att få leka.

Det skär ju i hjärtat att läsa om det, samtidigt som jag kan förstå mamman också. Det kommer att krävas en hel del av henne om hon försöker hjälpa till och det påverkar ju i allra högsta grad hennes barn.

Åsa Beckman tar sedan upp frågan och psykologen Malin Bergströms svar i en krönika. Åsa Beckman tar det som grund för att barn har olika status och att föräldrar de senaste 30 åren blivit mer rädda för att deras barn ska ”dras ner” av klasskompisar med lägre status. Hon berättar att hon då, vilket bör vara sådär 30 år sedan, satt på klassmöten på Södermalm där föräldrar klagade på att skolan tagit in barn med läs- och skrivsvårigheter.

Jag undrar tvärtom om det ändå inte har blivit bättre? Går man längre tillbaka i tiden blev barnen tillsagda av sina föräldrar att inte leka med vissa barn. Ingen ifrågasatte detta. När Åsa Beckmans barn gick i skolan kunde man t.o.m. på Södermalm fortfarande säga att vissa barn inte borde få gå i ens barns skola. Hur många tvivlade då så pass mycket på det rätta i det att man skrev till en psykolog? Inte många gissar jag.

Men det sker alltså idag. Problemet är, hur ska man skapa en skola (och förskola) där alla barn mår bra och utvecklas? Lösningen som politiker och en del andra föreslår liknar den som gäller för vården på så sätt att man inte talar om att kvaliteten. För skolans del inte minst att kunskapen hos lärare om hur man bäst bemöter olika barn i synnerhet måste höjas. I utredningen En mer likvärdig skola-minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning vill man i praktiken använda elever med bättre förutsättningar som ”kuddelever” som ska lugna de elever som har sämre förutsättningar och förhoppningsvis lyfta dem.

SVT redovisar de politiska partiernas svar och det är en förutsägbar och sorglig läsning med ett undantag. SD tycker att det är misslyckad migrationspolitik som är orsaken, V att det beror på Friskolorna osv. Det är bara Moderaternas Kristina Axén Olin som påpekar att det är skolornas kvalitet man måste börja med. Dock utan att precisera vad det innebär. Frågan är om någon egentligen bryr sig om elevernas och då även ”kuddelevernas” bästa?

För i slutänden är det så att om de föräldrar som gör medvetna val ska välja en skola så måste den vara bra. Där ingår inte bara ämnes- och pedagogiskt kunniga lärare. Skolan måste också kunna hjälpa barn med sämre hemförhållanden, de som har neuropsykiatriska funktionshinder som ofta leder till bristande social kompetens och barnen som bara inte får vara med. De som rör sig runt på skolgården för att dölja sitt utanförskap.

Har vi inte en skola som klarar detta, kommer fler föräldrar som kan att flytta till ett område med bra skolor. Så måste de göra, för en förälders främsta plikt är att se till att ens barn har det så bra det går. Därmed inte sagt att man inte ska försöka hjälpa barn som har det svårt, det ska man förstås. Men det måste ske på ett sätt så att ens eget barn mår bra. Vilket Malin Bergström får fram bra i sitt svar.

Fler påpekar vikten av bildval

Förra helgen skrev jag ett inlägg om hur viktigt det är veta att bilder påverkar oss och kunna förhålla sig kritiskt till t.ex. medias bildval.

I veckan publicerades sedan en debattartikel i DN med ett antal undertecknare, däribland flera museichefer. De påpekar att det är avgörande för demokratin att människor lär sig tolka bilder. Det görs inte minst i ämnet bild i skolan, ett ämne som tyvärr får allt mindre tid.

I dagens DN tas frågan upp igen i en ledare där det är studenters upprördhet över att exempel på t.ex. sexistiska och rasistiska bilder tas upp under föreläsningar. DN:s ledarredaktion skriver att det inte är rimligt att kräva att skyddas från det som upprör en. Och påpekar med rätta att om eleverna tidigt får lära sig bildanalys så har man bättre redskap att hantera bilder. Även de som upprör en.

Vem kan man lita på?

Maciej Zaremba får slutrepliken i den senaste debatten om Kry som hållits i DN. Efter att ha läst den undrar jag liksom Hoola Bandola gjorde en gång i tiden över vem man kan lita på?

Maciej Zaremba skriver att det är gratis att förnya recept via 1177. Så de vårdgivare som är anslutna till 1177 gör arbetet utan ersättning? Skulle inte tro det. Däremot har jag inte hittat uppgifter på vad den ersättningen ligger på. Vårdcentralerna får ju för övrigt också ersättning för att kunna betala ”sina patienters” digitala vård.

Maciej Zaremba skriver också om en patient som följt med när hans vårdcentral köptes av Kry. Tvångsansluten skriver Zaremba, tja skulle Kry ha slängt ut befintliga patienter menar han? Eller skulle alla ha fått anmäla intresse att följa med till Kry? Då är det nog ändå smidigare att de som vill byter till en annan vårdcentral.

Patienten ifråga påstår sig också bli bombarderad med frågor om sin hälsa. Jag är också listad hos Kry, efter ett aktivt byte, och känner inte alls igen beskrivningen. I kväll gick jag för en gångs skull in på appen för att kolla om det fanns någon information om vaccination mot covid. Då såg jag efter lite letande faktiskt att sådant som pollenallergi och magont togs som exempel på symtom man kunde få kontakt med en sköterska eller läkare om. Det kan inte kallas att överösas med förslag.

Både min erfarenhet och den Zaremba tar upp hör till det som, ofta föraktfullt, brukar kallas anekdotiska. Frågan är vem som är mest representativ?

Valet av bild är viktigt

Bilder påverkar oss på ett omedvetet plan men jag tror att många inte tänker så noga på hur bilden/bilderna som illustrerar en text är valda.

Jag tar mina exempel från SVT-Nyheter och DN. Det ser likadant på andra håll och kan förstås också vara betydligt mer genomfört.

Jag börjar med SVT-Nyheter och ett inslag där det bl.a. framgår att svenskarnas förtroende för sjukvården under coronapandemin är högt. Som illustration har man valt en bild där skylten Vårdcentral syns tydligt. Men jag tror att jag inte är ensam om att tänka på sjukhus i samband med högt förtroende för vården.

Det är rätt tydligt att media på alla sätt försöker lyfta primärvården, om den inte är privatägd och digital förstås, medan många svenska letar efter bättre alternativ till den. Samtidigt som andra har gett upp och försöker bli experter på sin sjukdom eller söker sig till alternativmedicin. Jag hör till de förstnämnda och det här tveksamma bildvalet är något som stör mig på flera sätt.

I dagen DN finns det en artikel om Georgias nya lag som man befarar ska göra det svårare att rösta, i synnerhet för svarta. Där har bildredaktören valt ett foto med en äldre svart kvinna med rollator. Texten är en nyhetstext och redovisande, bilden däremot illustrerar hur besvärligt det i värsta fall blir. I det här fallet har jag åsiktsmässigt inga invändningar. Jag bara noterar bildvalet. Och blir lite irriterad på att jag rent känslomässigt tycker att det är helt ok.

Det jag vill få fram att man som läsare behöver vara lika bildkritisk som man är textkritisk. Bilder påverkar oss på ett mer omedvetet plan och är på det sättet svårare att värja sig mot än ord.

Krys svar på Maciej Zarembas kritik

Krys ledning har skrivit en replik på Maciej Zarembas debattartikel. https://www.dn.se/kultur/kry-svarar-maciej-zaremba-vi-vill-forandra-hela-varden-i-grunden/

Johannes Schildt och Erik Hjelmstedt tar i svaret upp det självklara, grunden för Kry och andra nätläkarbolag var patienternas frustration över att sjukvården fungerade så dåligt.

Nätläkarbolagen har också drivit på den tekniska utvecklingen. Ja visst, även vanliga vårdcentraler erbjuder nu digital vård. Om än inte lika proffsiga som nätläkarbolagens.

Sedan talar de om god och nära vård. Det hoppar jag över eftersom jag anser att primärvårdens inriktning på allmänläkare gör att den inte kan bli god, i bemärkelsen god medicinsk kvalitet.

Frustrationen över att människor som inte vet hur nätläkarbolagen fungerar kritiserar dem är given. I vilket annat sammanhang skulle det accepteras?

Intressant är att det i Region Stockholm tydligen är så att bara den vårdcentral man är listad på, eller annan vårdenhet man går hos får förnya recept. Det visste inte jag och uppenbarligen inte många andra heller. Men egentligen tycker jag att det är bra. Förr krävdes det kontroll hos läkare en gång om året för att förnya recept. Det var ännu säkrare.

En uppgift jag saknar är hur många av Krys patienter som får hjälp av sköterska respektive läkare eller psykolog? Detta eftersom det tjafsas så mycket om den saken.

Slutligen tas alla nöjda patienter och personal hos Kry upp, röster som Maciej Zaremba m.fl. ignorerar. De måste höras mer helt klart, annars kan de bli hänvisade till de vanliga vårdcentralerna igen. Och dessa kommer inte att skärpa sig en sekund mer än de måste.