Mer om katolsk dubbelmoral i Irland

För några dagar sedan sändes den mycket sevärda filmen Philomena med Judi Dench och Steve Coogan i huvudrollerna. Filmen bygger på en verklig berättelse om en av alla de fattiga unga kvinnor på Irland som blev gravida utan att vara gifta. Det var oerhört skamfullt och flickorna/kvinnorna placerades på hem drivna av katolska organisationer där de fick arbeta under slavliknande förhållanden och sedan tvingades att gå med på att adoptera bort barnen. Kyrkan fick bidrag från staten för att bedriva verksamheten, men tjänade extra genom att sälja barnen till rika amerikanska par. Philomena Lees son hamnade just hos ett sådant par och i filmen får vi följa huvudpersonernas sökande efter honom.

Den som vill, kan läsa mer om bakgrunden i den här artikeln publicerad av RTE. Stigmatiseringen av ogifta mödrar och deras barn som pågick ända in på 1980-talet, så vitt jag kan förstå och gick hand i hand med social kontroll. När Irland blev självständigt från Storbritannien 1922 så ökande antalet barn som dog av vanvård eller helt enkelt blev dödade drastiskt.

”The Irish Times journalist, Kathy Sheridan, has reported that, between 1922 and 1950, more than 183 women stood trial for the murder of a newborn, a not insubstantial number given that domestic violence is generally grossly under reported.”

Nästa steg var de katolska inrättningarna Magdalen tvätterierna och andra hem för ogifta mödrar och barn. ”The Adoption Rights Alliance” räknar med att 90 000 ogifta kvinnor tvingades adoptera bort sina barn.

Det fanns några journalister som försökte slå larm:

”Reviewing its first edition in 1997, Padraig Ó Moráin the then Social Affairs Correspondent with the Irish Times called it ”one of the finest pieces of journalism this reader has come across for many a day”.

He said: ”It tells the story of the ruthless determination of the Catholic Church in this country to export ‘illegitimate’ babies to the United States in the 1950s, 1960s and 1970s so that they would never be adopted by Irish Protestant families.

”It tells of the collusion of the Irish State in this traffic despite warnings by – among a few others – Dr Noel Browne. And it tells of the callous failure of the modern State to lift a finger to help mothers and babies separated in those dark decades to meet again.”

Dr Browne had served as Minister for Health between 1948 and 1951.”

Som så ofta när det gäller Katolska kyrkan möttes frågorna med lögner och undanflykter, vilket gjort lidandet värre för de drabbade. Och det gäller ju inte ”bara” mödrar och barn utan andra släktingar.

Det säger en del om priset för dubbelmoral och en människosyn där bara barn födda under ”rätt” omständigheter tillerkänns ett värde. I vissa länder är det fortfarande så att sexualundervisningen är undermålig, tillgången på preventivmedel dålig, men den som blir gravid utan att vara gift blir stigmatiserad. I konservativa kristna kretsar är inte heller barn till homosexuella värda den trygghet som man talar sig varm om annars.

Kommer jag att sluta kritisera Katolska kyrkan nu?

Frågan i rubriken ställdes av en katolsk vän som var lite sur över att jag ifrågasatte hens kritik av en platsannons för Svenska kyrkan. Jag tyckte nämligen att hen skulle göra mer nytta genom att påpeka missförhållanden i sin egen kyrka. I Svenska kyrkan diskuteras det mesta, så vitt jag märkt, fritt och öppet, så behovet av ”hjälp” utifrån är i princip obefintligt.

Annat är det i Katolska kyrkan och därför blir mitt svar på den, i och för sig rimliga, frågan om jag kommer att sluta kritisera Katolska kyrkan nu när jag tillhör Svenska kyrkan, nja inte helt. Inte när Katolska kyrkans agerande gör att människor far illa, för jag vet ju att alltför många katoliker blundar eller vänder bort blicken.

De irländska katolikerna hör till dem som drabbats hårdast av Katolska kyrkans mer omänskliga sidor och det märks att många struntar i riskerna med att protestera. We Are Church Ireland är ett exempel och nyligen länkade de till en artikel i The Telegraph. Den handlar om barn till katolska präster och hur illa de och deras mödrar blivit behandlade.

Vi får först möta Sarah Thomas, som när hon var 12 år fick veta att hennes far var präst. Sarah är nu 39 år gammal och berättar att när hennes mor blev gravid, efter två års relation, bröt prästen som var far till Sarah med henne direkt. Mamman fick ett tillfälligt bidrag från kyrkan mot att hon höll tyst om hur det låg till. När Sarah Thomas var tonåring fick hon möjlighet att träffa sin far. Ett möte som blev en besvikelse eftersom han inte visade något större intresse för henne.

Som vuxen och själv mor till tre barn, har Sarah Thomas förstått att hennes situation inte alls är unik, även om katolska ledare gärna förnekar att det finns så många övergivna prästbarn:

”It was recently suggested to me by a high-up church official that I was the only priest’s child he knew about in south-east England,” she says. ”Through my research I know nearly 100 priests’ children personally from various parts of the world, and have good evidence of the existence of hundreds more, but he said they weren’t in his jurisdiction so he didn’t want to be told about them.”

Det finns modiga personer som psykoterapeuten, Vincent Doyle, som grundande organisationen Coping International för att stödja barn till katolska präster och deras föräldrar. Vincent Doyle är själv ett av de här övergivna barnen och det är förstås en förklaring till hans engagemang.

Ytterligare en person som träder fram i artikeln är 25-åriga Gloria från Filippinerna, som också hon blev övergiven av en präst när hon blev gravid. Hennes son är nu fem år och Gloria tänker berätta sanningen för honom när han frågar efter sin far.

De finns dock positiva tecken, påven Franciskus, har gett en katolsk kommission uppdrag att se över situationen för barn till katolska präster. Så förhoppningsvis blir det en förändring. Men det behövs också modiga människor som driver på för att något ska hända. Kanske något för min vän att ägna sig åt, och betydligt viktigare än att gnälla på svenskkyrkliga platsannonser.

 

Förlossningsvården visar att landstingen inte bör ansvara för vården

Den ansträngda förlossningsvården har på olika sätt diskuterats på senare tid. Inte minst nedläggningen av BB Sollefteå som bl.a. Aftonbladet skrivit om och som lett till att gravida kvinnor fått mer än 10 mil till BB. Jag såg någon som kommenterade detta ungefär med att då får man åka iväg i god tid. Men vilket sjukhus har numera plats för kvinnor som väntar på att förlossningen ska starta?! Dessutom kan den gå fort och på kort tid gå från en helt normal förlossning, till en som kräver akuta åtgärder. Så långa avstånd till BB är riskabelt, men inte heller storstäderna klarar sig från anmärkningar.

Blivande föräldrar hänvisas runt mellan sjukhusen i Stockholm och på Barnmorskeförbundets hemsida redovisas statistik där det bl.a.framgår att Stockholm 2015 låg högt när det gäller förlossningsskador,  7,3 % av förstföderskorna som drabbades, medan Norrbotten låg betydligt lägre, på 2,4%.  Att orsaken är stress och tidsbrist hos personalen är väl en kvalificerad gissning. Sedan har det också funnits en tråkig attityd kring förlossningsskador, som så ofta när det gäller kvinnor anses det vara ”normalt” och något man får leva med.

Nu anmäls dock fler, SVT Nyheter Uppsala berättar om Katarina Olbers som drabbades av allvarliga bristningar i samband med en förlossning, dessa blev slarvigt hopsydda och orsakade känselbortfall och inkontinens. Nu har hon fått en ersättning på 200 000 kr från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) och uppmanar andra drabbade att anmäla sina skador.

Just bristerna och ojämlikheten inom kvinnosjukvården i landet visar tydligt på svagheterna med att vården är landstingsdriven. Det skulle bli jämnare kvalitet om staten stod för vården.

Religiösa friskolor-en dålig idé

13 socialdemokrater vill i en debattartikel i DN att S ska säga nej till religiösa friskolor. De inleder med ett tungt argument, att det är viktigt att människor med olika bakgrund möts i skolan. Jag vill tillägga att förskola och skola är den största möjligheten vi har i livet till det. Sedan går vi vidare åt olika håll, men kontakterna från dagis och skola kan i bästa fall bestå och ge oss vidgade vyer.

Undertecknarna tar även upp barnens rätt att själva välja religion eller ingen alls om de önskar det och nämner då barnkonventionen:

”Men frågan får nu en ny juridisk dimension. Just nu inkorporeras Barnkonventionen i svensk lagstiftning. Därmed måste även barns och ungas religionsfrihet och rätt att själva söka och välja (eller välja bort) religion eller annan livsåskådning garanteras.”

De fortsätter:

”De religiösa friskolornas lobbyister brukar lyfta fram Europakonventionens skrivningar om rätt till undervisning som stämmer överens med föräldrarnas religiösa övertygelse. Men Europakonventionen tvingar inte stater att skattefinansiera religiösa friskolor, eller att låta dem ingå i det skolpliktiga skolväsendet. Däremot ska rätten att driva exempelvis bibelskola, koranskola eller humanistiskt konfaläger garanteras – men då på kvällar, helger eller lov.”

Jo, men visst är det så och vi ska komma ihåg att på det viset resonerar de allra flesta troende föräldrar, barnen går i en vanlig skola och får sedan gå i söndagsskola eller vad de nu kan vara på fritiden.

Jag har genom åren talat med föräldrar som valt en religiös friskola för att det var det enda fungerande alternativet i närområdet. Där har kommunerna en uppgift att se till att de kommunala skolorna är tillräckligt bra.

Sedan har vi förstås de mer fanatiska föräldrarna som helt enkelt inte vill att barnen ska komma i kontakt med alternativ till deras egen tolkning av religionen de tillhör. Precis som artikelförfattarna skriver, är det de barnen som allra mest skulle behöva den frizon förskola och skola kan erbjuda.

 

Amerikansk nunna såldes som barn från Irland till USA

The Irish Central berättar om den amerikanska nunnan Sister Brigid O’Mahoney som föddes på Sisters at Bessborough Mother and Baby Home 1954. Det är ytterligare ett av de beryktade katolska mödra-och barnhemmen på Irland där unga mödrar fick arbeta hårt, medan deras barn såldes till amerikanska adoptivföräldrar. Brigid O’Mahoneys adoptivföräldrar berättade tidigt för henne att de hämtat henne på Irland och att de betalat mycket för henne. Hon trodde inte att det skulle gå att återfinna sin biologiska mor men så:

“In 2011, a letter came to my house from another child who had been in Bessborough and she told me the law had changed and she found her mother, and asked if I wanted to find mine.”

“Every single marker for how you would identify your family was redacted. The nuns had given the information but all names, addresses, phone numbers, everything had been blacked out.

With Sr Brigid’s consent, the lady sent her contact details to the Health Service Executive in Ireland and was sent a box containing the items relating to her from her time at Bessborough, however, the significant details were blacked out.

“Every single marker for how you would identify your family was redacted. The nuns had given the information but all names, addresses, phone numbers, everything had been blacked out.

“Except there was this one letter in the box from my mother that she had written with one of my [biological] sisters to the Sisters in 2002, looking for me.”

Alla kontaktuppgifter för överstrukna men det gick att se att Sr Brigid var född i Tipperary, så annonserade i en tidning där och fick på så sätt kontakt med sin mor och halvsyskon. Hennes mors berättelse är sorgligt lika andra jag stött på. De unga kvinnorna fick arbeta fruktansvärt hårt i trädgården och tvätteriet och när det var dags att föda gavs ingen hjälp.

Det är närmast ofattbart att en kyrka som säger sig värna de svagaste har låtit det här fortgå och på alla sätt försökt göra det svårt för barn och mödrar att hitta varandra. Märk väl att sr Brigids eget kloster inte sade sig kunna vara till någon hjälp i sökandet, utan det fick hon göra på egen hand.

Det är bara vissa liv Katolska kyrkan vill skydda

Så har vi då fått ytterligare ett par exempel på att talet om att ”skydda de svagaste” från katolska kyrkans ledning inte gäller alla svaga. Det verkar faktiskt inskränka sig till vissa, inte alla, ofödda barn. Efter födseln svalnar intresset från kyrkans sida.

Jag tycker verkligen synd om de irländska katolikerna, de har drabbats hårt av de sämsta sidorna hos Katolska kyrkan. I veckan bekräftades det att 796 döda spädbarn och småbarn hittats vid Bon Secour-systrarnas hem för mödrar och barn i Tuam på Irland. Det är tack vare historikern Catherine Corless närmast ofattbara insats som de här barnen, som dog mellan 1925-1960, nu har fått namn skriver The Jouarnal. ie. Just det här hemmet utmärkte sig, med dubbelt så hög barnadödlighet jämfört med liknande hem. Barnen kunde dö av så banala åkommor som öroninflammation. De här orsakerna uppges ligga bakom dödsfallen:

The most common causes of death were “debility from birth” (25%), 15% from “respiratory diseases”, 10% each from influenza and the measles, 8% born too premature to survive, 6% from whooping cough and in smaller numbers of epilepsy/convulsions, gastroenteritis, meningitis, congenital heart disease and congenital syphilis, skin diseases, chicken pox and one per cent – 10 children – of malnutrition.

Svaghet från födseln, som uppges vara dödsorsaken för 25% är en vag beskrivning, vad var det egentligen? Tio barn dog av undernäring. Hur kunde det ske?

Irländarna har också drabbats hårt av sexuella övergrepp från katolska präster. Det såg ut som om påven Franciskus tänkte ta tag i frågan om hur man undviker att det upprepas på allvar. Men NCR skriver nu att Marie Collins från Irland, som representerat offren i den kommission mot klerikala övergrepp som Franciskus startade, nu drar sig ur. Anledningen är hennes frustration över att Vatikanens tjänstemän vägrar samarbeta med kommissionen, som alltså ska förhindra nya övergrepp. Så här säger Marie Collins:

”When I accepted my appointment to the Commission in 2014 I said publicly that if I found what was happening behind closed doors was in conflict with what was being said to the public I would not remain,” she states. ”This point has come. I feel I have no choice but to resign if I am to retain my integrity.”

Kommissionen har i och med att Marie Collins lämnar den, ingen representant för offren, vilket givetvis leder till att trovärdigheten minskar. Fr Tomas Doyle som länge försökt hjälpa offren liknar det vid en grupp som arbetar med medicinska frågor, men inte har någon läkare bland medlemmarna.

Sammanfattningsvis så finns många tveksamheter kring Katolska kyrkans människosyn. Vilka människor är skyddsvärda och vilka är det inte i kyrkans ögon? Katolikerna och vi andra vill ha ett svar på det.

Förändring – nödvändigt för en levande tro

En religion som inte utvecklas riskerar att bli museal och irrelevant. En troende som inte är öppen och reflekterar blir i värsta fall rigid och accepterar inga andra tolkningar än de egna. Alla religioner har sin beskärda del av den här medlemskategorin. Jag har med tiden förstått att vi människor behöver olika saker för att utvecklas andligt. Tydliga regler kan vara nödvändigt för en del. Jag säger inget om det, faran är när någon vill tvinga andra att leva efter de egna värderingarna. Konsekvenserna ser vi på många håll i form av hot, våld och i värsta fall dödande.

Som jag skrivit tidigare är jag väldigt trött på personer som talar om ”klassisk teologi” eller ”klassisk kristendom” utan att klargöra vad de menar (i allmänhet det sena 1800-talet, dvs modern tid). Så jag tänkte visa att en religion förändras nästan utan att vi märker det, genom att följa dopets utveckling. Det är så vitt jag vet ett bra tag sedan det rådde några kontroverser på det området.

Först vill jag rekommendera en utmärkt och lättläst presentation av historiken som finns på Historiska museets webbplats. Där framgår att de första kristna döptes i floder och vattendrag, men snart övergick man till att döpa i träkar eller grävda bassänger. Här vill jag inflika att det finns uppgifter som tyder på att även kvinnor kunde genomföra dop. I Ross Shepard Kraemers Her Share of the Blessings nämns bl.a. Didascalia Apostolorum från 200-talet som varnar för att låta kvinnor att döpa.

För att återgå till Historiska museets artikel så var det vanligt att hela kroppen sänktes ner i vattnet fram till mitten på 1200-talet. Klimatet här i landet gjorde sedan att man övergick till att hälla vatten på huvudet på den som skulle döpas. Under tiden då Sverige kristnade, alltså 800-1100-talet, döptes både barn och vuxna. Sedan övergick kyrkan till att för en lång tid framåt bara döpa barn.

Nuförtiden är vi vana vid att dopfunten står långt fram i kyrkan, men under medeltiden stod den vid ingången eftersom det odöpta barnet såg som en hedning och kunde föra in onda makter i kyrkan. Även här har jag hört att vinterkylan var orsak till att dopfunten flyttades längre in i kyrkan.

Av presentationen på Svenska kyrkans webbplats blir det tydligt att dopet numera betraktas som ett välkomnande in i kyrkans gemenskap, i stället något som görs för att barnet annars inte kommer till himlen. De allra flesta av oss som lever idag tror ju att Gud älskar och välkomnar alla barn, döpta som odöpta. Dessutom döps numer även ungdomar och vuxna, precis som det var från början.

Så även ett sakrament som dopet förändras, en del försvinner, annat kommer till och ibland blir det aktuellt att återuppta något, som t.ex. vuxendop. Vi behöver inte oroa oss så mycket, för på det hela taget blir det bra.

 

 

Jämställdhet bra för familjer

Egentligen är det väl något vi alla har förstått efter att ha sett utvecklingen i Sverige de senaste åren, jämställdhet är bra för familjer. Kvinnor väljer inte att föda 3-4 barn, vilket är vanligt nu, om inte samhället runt omkring upplevs som stöttande. Men nu finns även statistik som stödjer detta och den presenteras i en artikel i DN av Johan Schück. Han utgår från Gøsta Esping-Andersen, professor vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, bok  ”Families in the 21st century”. I boken framkommer att i takt med att jämställdheten ökat i Sverige har också födelsetalen ökat från 1,6 barn per kvinna i genomsnitt när födelsetalen var som lägst, till att numera vara 1,9 barn. Detta kan jämföras med födelsetalen i Italien, Tyskland och Spanien som fortfarande är låga. Även antalet skilsmässor har minskat i takt med att jämlikheten ökat.

Gøsta Esping-Andersen konstaterar att i de länder där kvinnor förvärvsarbetar ökar också födelsetalen över tid. Det beslutsfattare behöver vara uppmärksamma på är, enligt Esping-Andersen om klyftorna ökar i samhället, eftersom det verkar som om lågutbildade kvinnor föder färre barn än högutbildade och att lågutbildade par skiljer sig oftare.

I norden har vi det generellt sett väldigt bra, vilket är lätt att ta för givet. En jämförelse med kvinnor som är mindre lyckligt lottade kan därför vara lämpligt.  Astrid Lobo Gajiwala skriver på Catholic News Asia om framsteg som gjorts av Indiens kvinnor, där utgångsläget var ett annat.

Hon berättar att 100 muslimska kvinnor och aktivister som gått in i Haji Ali Dargah som inrymmer 1300-talshelgonet, Sayed Peer Haji Ali Shah Bukhari grav. Detta efter att Bombays högsta domstol ogiltigförklarat ett förbud för kvinnor att besöka helgedomen utfärdat av ledningen för fem år sedan.

Astrid Lobo Gajiwala skriver också om framgångar som hinduiska kvinnor i Indien haft:

”In March last year, they managed to overturn a 400-year-old tradition of discrimination against them through a petition in the Bombay High Court.

Women activists appealed to the court to remove a ban on the entry of women of menstrual age to Shani Shingnapur temple in Maharashtra state. They argued that the ban was arbitrary, illegal and in violation of the fundamental rights of citizens.

The Bombay High Court ruled that if men were granted entry to a place of worship, women should enjoy access too, and asked the Maharashtra government to ensure that women were not denied entry to any temple.”

Många av begränsningarna för hinduiska kvinnor har att göra med tabun om orenhet i samband med menstruation. Astrid Lobo Gajiwala, som är katolik, har fått frågan om det finns något liknande i Katolska kyrkan. Hon har svarat inte direkt, men konstaterar att ända fram på 1960-talet skulle kvinnor kyrktagas efter barnafödande, så även här har en idé om kvinnliga orenhet i samband med menstruation och barnafödande funnits. Om jag förstår texten rätt var det först 1983 som katolska kvinnor fick ta läsningar, dela ut kommunion och överhuvudtaget närma sig altaret.

Astrid Lobo Gajiwala avslutar med att fråga sig och läsaren om inte Indiens katolska kvinnor kan inspireras av sina muslimska och hinduiska systrar och kräva att även kvinnor får inflytande i kyrkans ledning?

Det är bara att stötta och be för alla modiga kvinnor som strävar efter att bli fullvärdiga medlemmar av sin religion! För visst är det värt besväret för att få tillbaka sitt människovärde.

 

Barnsjukvården på Nya Karolinska – hur tänkte de ansvariga här?

När det gäller sjukvård är det illa nog om misstag görs en gång, men oacceptabelt när de upprepas. Ett problem på ”gamla” Astrid Lindgrens barnsjukhus var att någon tänkt att – barn är små, alltså behövs bara små väntrum och undersökningsrum. Helt fel, även sjuka barn leker, de har med sig föräldrar, syskon, för att inte tala om barnvagnar. Det var helt enkelt alldeles för trångt.

När det gäller barnsjukvården på Nya Karolinska har den uppenbarligen inte planerats in alls från början framgår av en artikel i DN. En barnkonsekvensanalys hade kunnat göra att vården på Nya KS fungerar bättre, men den presenterades enligt Erika Ullberg (S), först efter flytten.

Väl öppnat visar det sig att barnen som vårdas på barnsjukhuset inte får ha mer än en förälder hos sig. 3-årige Kurt som är svårt cancersjuk tas som exempel, en hjärtskärande historia. Där ett litet barn inte får den trygghet som behövs inte minst för tillfrisknandet.

Svante Norgren som är ansvarig för Tema barn och kvinnosjukvård, hänvisar till brandsäkerheten och tror möjligen att det kan upplevas som en försämring att föräldrar och syskon inte längre kan sova över hos det sjuka barnet.

Det är möjligt att jag vaknat på en ovanligt sträng sida idag, men så vitt jag kan se ska Svante Norgren och övriga ansvariga till att börja med skämmas ordentligt. De ansvariga för planeringen, eller snarare bristen på den ska få någon form av påföljd. Men viktigast av allt, se till så att det blir en ändring!

Biskop Anders talar allvar med Påven

En vanligtvis välunderrättad källa nära biskopsämbetet berättar att biskop Anders, till allas förvåning, bestämt sig och tänker driva igenom beslutet.

Redan idag, 1 april, reser en delegation från Stockholms katolska stift till Rom för att tala allvar med Påven. Biskop Anders kräver att Franciskus drastiskt ökar takten i arbetet för ökad demokrati och jämställdhet i Katolska kyrkan.

Delegationen har särskilt till uppgift att lyfta fram Sverige som föregångsland. Bl.a. den väl utbyggda föräldraförsäkringen och barnomsorgen som gör att många par frivilligt sätter 3-4 barn till världen. Ett mer familjevänligt land är svårt att tänka sig hävdar biskop Anders, enligt min källa.

Biskop Anders betonar även Svenska kyrkans roll som förebild för Katolska kyrkan. Han skräder inte orden, utan säger att den som någon gång lyssnat till ärkebiskop Antje Jackelén inte på allvar kan hävda att kvinnor inte kan vara kallade till präster. Han tycker dock inte att den svenskkyrkliga ärkebiskopen har tillräcklig pli på sina präster, de kan säga saker som går stick i stäv med vad Svenska kyrkan står för. Vilket delegationen dock inte ska säga till Franciskus. Frispråkigheten kan bero på att Svenska kyrkan är demokratisk, något delegationen däremot fått i uppdrag att tala positivt om inför Påven.

Det ska bli intressant att se vad Påvens och kanske ännu mer hans omgivnings reaktion, inte minst på det sistnämnda, blir.

Hur som helst är denna, något överraskande tvärvändning, från biskopsämbetet lovvärd och jag önskar biskop Anders och delegationen all lycka!