På krokiga vägar genom sjukvården

En patient har sökt hjälp på vårdcentral vid olika tillfällen för lite ovanliga symtom. Det är inget läkarna känt igen, vilket resulterat i en verkningslös behandling och i övrigt ingen hjälp alls.

Patienten har en bekant som jobbar i vården, men har som princip att inte besvära denne med frågor. Efter ett par års besvär börjar hen dock bli desperat och ringer till sist sin bekant.

Det vill sig så väl att den här personen är utbildad inom rätt specialitet och direkt är i stort sett säker på vad patienten lider av och vart hen ska vända sig.

Problemet är att patienten inte har en sjukvårdsförsäkring så det blir inte en specialistmottagning, utan vårdcentralen igen. Patienten har nu ett förslag på diagnos och då går det lättare att bli tagen på allvar. Någon remiss blir det inte utan läkaren på VC ska konsultera en specialist. Patienten tycker att det låter som doktorn tänker på fel specialist men blir osäker.

Väl hemma kontrollerar hen med bekantingen, jodå patienten hade rätt och doktorn fel. Patienten ringer till vårdcentralen. Det visar sig att doktorn redan har ringt till specialisten som var fel och som påpekade detta och hänvisade till rätt specialist.

Vilket otroligt slöseri med tid och resurser här har varit, så här långt. Och det är ju inte på långa vägar klart ännu. Förutom att återskapa snabbare vägar genom vården rent allmänt, är frågan hur patienter med ovanliga diagnoser ska fångas upp tidigare?

Fortbildning är nödvändig för god vård

Utan fortbildning för läkare kan inte de senaste forskningsrönen komma patienterna till godo. Det är de flesta specialistläkare medvetna om och Sjukhusläkarna tar upp det gång på gång. Ett exempel är den här ledaren där Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson beskriver en oroande verklighet. År 2022 hade  specialistläkarna 4,2 externa utbildningsdagar enligt Läkarförbundets fortbildningsenkät. Elin Karlsson skriver vidare att Sverige, till skillnad från de flesta europeiska grannländer inte har en nationell reglering av läkares fortbildning. Inget vidare betyg för sjukvårdspolitikerna. Som dessutom tyvärr verkar rätt obekymrade över detta.

Det där var sjukhusläkarna, hur ser det då ut bland allmänläkarna som ju borde vara mest oroade över bristen på fortbildning. 4,2 dagar är ju en droppe i havet för dem. Tidningen Distriktsläkaren nämner inget om kompetensutveckling artiklarna under rubriken DLF i media. Märkligt med tanke på att det är förutsättningen för dem att komma upp i en acceptabel minsta kunskapsnivå. Något i princip alla patientföreningar kräver för sin patientgrupp.

Det jag skulle önska är att de gick samman och presenterade en gemensam och därmed väldigt lång lista med sina krav på mer kunskaper i primärvården. Den kommer att visa att det inte går att organisera vården med en läkare för allt längre. Inte om patienten ska få den bästa vården till minsta kostnad.

Blind leder blind – kompetensutveckling för allmänläkare

I förra bloggen skrev jag om de om de kompetensområden Socialstyrelsen hade satt upp för fasta läkare i primärvården. Tyvärr verkar inte pdf:en gå att ladda ner längre. Men jag skriver ju om den i själva bloggen.

Jag tänkte nu titta närmare på vilken kompetensutveckling som erbjuda för allmänläkare. Vad erbjuder Akademiskt primärvårdscentrum t.ex. när det gäller ME, som är aktuellt nu? En halvdag med temat ME/CFS-utmaningar och möjligheter i primärvården, har föreläsare från bl.a. Bragée ME-center och Ersta-Sköndal. Specialistmottagningar politikerna nu tänker lägga ner, i alla fall för patienter som inte kan betala själva.

Hur mycket hinner man lära sig på några timmar? Vilken nivå ligger föreläsningarna på? Det är inte specialister på området som håller dem, utan allmänläkare. Fördelen är att nivån blir anpassad till allmänläkare (och säkert många patienter), nackdelen är att det som rubriken antyder kan bli att blind leder blind. Mer än så här erbjuds för övrigt inte om ME

Jag sökte på astma också och där finns 2,5 dagars kurs för att få spirometrikörkort. Det påminner mig om symaskinskörkortet man fick ta i syslöjden. 😀 Även här är det allmänläkare och distriktssköterskor som lärare.

Patient, håll dig på listan!

Det har skrivits mycket om att det måste införas ett tak för hur många patienter en läkare på vårdcentralen får ha på sin lista. Här tas det upp i en aktuell artikel i Läkartidningen.

Jag har flera gånger frågat varför inte vårdcentralerna bara sätter ett tak om alla nu är överens om att det är bra. Svaren har uteblivit, vilket gör att mina misstankar stärkts om att det rör sig om ren snikenhet. Vårdcentralerna får nämligen huvudparten av sina inkomster av att ha patienter listade.

Helst ska patienterna hålla sig på listan och inte höra av sig. Något som vårdcentralerna också försvårar genom minst sagt snåla telefontider. Jag fick häromdagen en målande beskrivning av hur man måste tänka strategiskt för att få en plats i kön för att bli uppringd. Hur klarar de äldsta patienterna det och patienter med intellektuella funktionsnedsättningar?

Vårdcentraler i allmänhet vill alltså ha friska personer på sina listor och anklagar varandra för att lägga beslag på dem. Ibland talas det t.o.m. om paradoxen friska patienter. Men så vitt jag kan se har ingen undersökt hur många av de listade patienter som faktiskt anlitar vårdcentralen? En svårt sjuk patient kan ha tillgång till bättre läkare än vårdcentralens. Hen kommer då att kosta vårdcentralen mindre än den sällansjuke som faktiskt kommer dit. Och det blir ju lätt en fem-sex besök oavsett symtom. Så lämpligt antal listade hänger ihop med vilka behov som finns.

En skicklig läkare kan ta hand om fler patienter än den mindre framstående kollegan. En allmänläkare som också är allergolog borde alltså kunna ha fler patienter på sin lista än kollegorna.

Kravet på mer tid per patient är ett sätt att försöka kompensera för bristande kompetens. En allmänläkare påstod i en kommentarstråd att man bara hinner säga hej och adjö på 20 minuter. Jag svarade att de läkarbesök jag går på sällan är längre och att en läkare som vet vad hen gör hinner mycket på den tiden.

Men ur folkhälsosynvinkel är det en helt annan fråga som borde ställas. Vad ska de patienter göra som inte får plats hos uppskattade och i bästa fall också kompetenta läkare?

Tidig upptäckt av sjukdomar vs trams, de kan vänta?

I mitt facebook-flöde kom det upp ytterligare ett inlägg om hur viktigt det är med tidig upptäckt av cancer. De flesta sjukdomar är förstås lättare och billigare att hantera när de upptäcks tidigt. Men konsekvenserna av en missad tidig diagnos blir extra tydligt när det gäller cancer.

Socialdemokraterna i Region Skåne har förstått budskapet. I bland annat Dagens Nyheter kan man läsa att de ger ett vallöfte om att alla ska få kontakt med vårdcentralen inom 10 minuter. Det tycker sjuksköterskan Kristina Hillerborg på vårdcentralen i Svalöv är ”trams”. ”Om någon har varit trött i fyra månader behöver den inte få svar på 10 minuter. Problemet är ju att det ofta tar betydligt längre tid än så och att bedömningen i alla led på vårdcentralen alltför ofta blir fel. Och när det gäller cancer är diffusa symtom som trötthet vanligt. Så det kan lika gärna vara så att patienten skulle ha behövt kontakta vården för två månader sedan.

Jag vet inte om det det är slapphet eller bristande kompetens som är orsaken till den här, allt för vanliga, attityden i primärvården. De talar själva ofta om brist på kontinuitet när det sker misstag. Jag skulle säga att kunskapsbristen är betydligt farligare.

Ett annat hinder för en primärvård med kvalitet är att vårdcentralerna främst får betalt för att ha patienter på lista, inte att ge vård. Alltså är inställningen, äh, de kan vänta lönsam. För det är ju inte vårdcentralen som får ta kostnaden när patienten hunnit bli svårt sjuk och resurskrävande.