Förintelsens minnesdag – att lära av historien

I dag är det Förintelsens minnesdag. Den påminner oss om någonting som är angeläget även nu, när hot och kränkningar mot judar och andra grupper blir allt vanligare. Då är det extra viktigt med vittnesmål om vart det kan leda

På sociala media finnskampanjen #jag minns, som man kan läsa om på Forum för levande historias webbplats. De enskilda berättelserna är svåra avfärda. Även om en och annan försöker med att det överdrifter och lögner.

Det är numera främst barn och barnbarn till Förintelsens offer som för vittnesmålen vidare. Så att vi inte ska glömma hur det var och mycket lätt kan bli. Inte på exakt samma sätt men lika ondskefullt.

Det rätta Luciafirandet – som när du var liten

Att klaga på Luciafirandet verkar ha blivit en tradition. Vissa verkar faktiskt tro att Luciafirandet från början såg ut som när de själva var små och att det sedan gått utför. Dit hör jag själv måste jag erkänna, i alla fall lite grand. För samtidigt tycker jag ju att det är så intressant att se hur traditioner växer fram.

Nordiska museets undersida årets dagar hör till mina favoriter. Där finns förstås en utförlig text om Luciafirandet också. På Instagram har de en kortvariant som kan rekommenderas. Där tas även ”Luciabråken” som börjar förekomma runt millennieskiftet upp.

Den första kända lucian med ljus i håret var en dräng på 1820-talet. Övergången till kvinnliga lucior i mitten av århundradet verkar ha skett utan protester. Det är ju annars ofta impopulärt att kvinnor ger sig in på männens områden.

Det är faktiskt först på 1950-talet som luciafirandet blir allmänt i Sverige och sprids till Norge.

I morse tittade jag på delar av det enda Luciafirandet som låg på SVT:s Öppet arkiv, men det var inte riktigt i min smak. Ett förslag är att SVT letar fram ett Lucia-firande från varje årtionde från 1950-talet och framåt. Då borde jag och alla andra konservativa typer kunna hitta ett Luciafirande som känns ”rätt”. Och så kanske vi kan bryta Luciabråkstraditionen. För det är ju lite frestande att titta på hur det gick till före och efter man själv var barn.

Utvecklingen går inte självklart framåt

Som jag påpekat i tidigare bloggar är det inte självklart att utvecklingen går framåt, ser man tillbaka genom historien framträder snarast en vågrörelse. Detta gäller inte minst kvinnors, barns och homosexuellas ställning i samhället. I början av förra seklet fanns t.ex. en större frihet för människor att gå utanför gängse könsroller, många har hört talas om dandyn, inte lika många känner till den kvinnliga motsvarigheten butch, alltså en kvinna, ofta lesbisk, som är kortklippt och bär kläder som traditionellt ansetts vara manliga.

Det här alternativa könsrollerna var alltså accepterade och ganska vanliga i början av 1900-talet. Hur det kunde se ut framkommer bl.a. i Dorothy Sayers ”Unnatural Death” på svenska ”Naturlig död”. Boken utkom 1927 när samhällsklimatet börjar hårdna igen och så småningom kommer en backlash på 30-talet. Handlingen kretsar runt ett arv efter två förmögna damer, där den redan avlidna på sitt sätt uppfyllde kriterierna för en butch, hon klädde sig manligt och födde upp hästar. Kvinnan som nu eventuellt är mördad var hennes partner, den som skötte hemmet och var mer tillbakadragen. Att de här kvinnorna var respekterade i byn de bodde, framgår av Lord Peter Wimseys intervjuer med deras tidigare anställda och andra som kände dem.

Dorothy Sayers verkar dock ta avstånd från det som i boken beskrivs som osunda svärmerier mellan kvinnor. För ett yngre par i boken, blir förhållandet ödesdigert för den ena parten. Men Sayers är samtidigt kluven, hon tar också upp hur svårt det var för ensamstående kvinnor att försörja sig. Lord Peters medhjälpare miss Alexandra Climpson är en mycket begåvad kvinna, i förbigående nämns att hon hade kunnat bli en bra jurist om hon fått utbilda sig. Sayers återkommer till temat jämställdhet, inte minst i ”Kamratfesten” från 1935.

Jämställdheten fortsätter sedan att ta två steg framåt, kvinnor får arbeta under Andra Världskriget, sedan följer tyvärr två steg tillbaka på 1950-talet. Men sedan händer något igen på 1960-talet och då kommer även homosexuellas rättigheter i fokus. Om några dagar är det 50 år sedan Stonewallupproret bakgrunden kan läsas på engelska på t.ex. BBC:s hemsida och den som vill läsa på svenska hittar en artikel i Dagens Nyheter. HBTQ-personer fick helt enkelt nog av att diskrimineras och trakasseras, hur hårt klimatet var i USA beskrivs i BBC: s text:

”The laws in New York state were particularly punitive despite – or perhaps partly in response to – a growing number of gay men and women moving to New York City from across the US. Thousands were arrested each year in the city for ”crimes against nature”, solicitation or lewd behaviour. Some had their names published in newspapers, which meant they lost their jobs. Even what you wore was policed – fewer than three pieces of clothing deemed appropriate to your gender could put you in handcuffs.”

Stonewallupproret blev också startskottet för Pride-festivaler för att stötta i hela världen. Sverige var tidigt ute, den första Pridedemonstrationen hölls i Örebro den 15 maj 1971. Mycket har uppnåtts sedan dess, samkönade äktenskap är tillåtna i allt fler länder och samkönade par kan adoptera barn. Samtidigt kan man inte ta det mer inkluderande samhället för givet. Jämställdhet och HBTQ-personers rättigheter kritiseras i aggressiva formuleringar av extremhögern. Mer försåtliga är KD som inte direkt kritiserar jämställdhet eller HBTQ utan tar indirekta smygvägar. Jacob Forssmeds debattinlägg i Aftonbladet är ett exempel, han skriver inte direkt att kvinnor borde vara hemmafruar, utan siktar in sig på att svenska barn är alltmer ensamma. Att det underförstådda budskapet går fram märks i inläggets kommentarsfält på Facebook. Att barn knappast hade mer kontakt med sina föräldrar förr bortser Forssmed från. Det är för övrigt inte så länge sedan vi i princip hade barnarbete i Sverige. På Stockholmskällan kan den intresserade läsa om hur skolåret organiserades efter när böndernas barn måste vara hemma och arbeta. Barntillsynen har också en lång historia. Småbarnsskolor för barn från 2-7 år införde redan 1836 för att hindra att barnarbete. Barn lämnades också vind för våg när (fattiga) föräldrarna arbetade, men det sågs kanske inte som ett problem då på 1800-talet.

Självklart kan allting bli bättre, men idealisera inte historien.

Tro, tradition och religion

Jag har ofta glädje av reflektionerna i bloggen ”Tankar inför helgen” på Svenska kyrkans webbplats. Inför Trettonhelgen skriver prästen Ulf Söderlind under rubriken ”Balans och närvaro” om sökandet som trons motor:

”Sökandet är trons motor. Vi människor kommer alltid att söka, även när vi funnit det vi söker, så fortsätter trons äventyr. Ju mer jag finner Jesus, dess då mer söker jag honom. Och sökandet blir intensivare och djupare ju fler gånger vi ger oss ut för att hitta.”

Sökte gjorde också de österländska stjärntydarna som det berättas om i NT. De sökte ett kungabarn och kom fel, till Kung Herodes. Sedan följde de stjärnan och lämnade sina föreställningar om vad de sökte och kom rätt. Gåvorna guld, rökelse och myrra kan symbolisera  Jesu natur, gul-hans kungavärdighet, rökelse-hans uppdrag och myrra-som användes vid begravningar, Jesu död.

”Dessa gåvor visar riktningen i vårt sökande. Guldet handlar om våra skickligheter. De ställer vi i människors tjänst. Rökelsen är ett tecken på våra böner. De är vårt beroende av Gud. Myrran är det Jesus gjort och gör för oss i våra liv. Här får sökandet sin balans och lösning.”

Jag kan förstås inte låta bli att gå in på Nordiska museets webbplats och se vad de skriver om de svenska traditionerna kring  Trettonhelgen. I det gamla bondesamhället vandrade stjärngossar runt mellan gårdarna i sällskap med julbocken och Kung Herodes. I städerna tiggde djäknarna (latinskoleeleverna) ihop pengar för nästa termin på detta sätt. Men traditioner förändras och med tiden dök stjärngossarna i stället upp i Lucia-tågen.

Efter denna utvikning tar jag en titt på vad Katolska kyrkan ägnar sig åt och det handlar som vanligt mycket om formen, religionen. Nya sexuella övergrepp uppdagas och i Sverige förfasar sig diakonen Göran Fäldt över att jesuiten James Martin m.fl. anser att samkönade relationer ska inbegripas i familjebegreppet.Vilket Iréne Nordgren skriver om på Katolsk Visions blogg.

Jag tror tyvärr att det finns en ”marknad” för regelreligiositet och quick-fixar. Gör som jag säger, så älskar Gud dig är en på sitt sätt enklare väg än att ge sig ut att söka efter oväntade. Men jag är glad att Svenska kyrkan håller sökandets fana högt.

 

Redan de gamla egyptierna vägde den dödes själ på våg

Ett vanligt motiv i kyrkomålningar från främst Uppland och Gotland och de flesta från 1400-talet är ärkeängeln Mikael som själavägare. Den intresserade kan läsa om folktron kring Mikael och Mickelsmäss på Nordiska museets informativa webbplats.

Men hur många har funderat på hur de här berättelserna om hur de dödas själar vägs på en våg för att sedan sorteras i onda och goda uppkommit? Det hade i alla fall inte jag gjort, tills jag för några år sedan insåg att det mesta i kristendomen har sina rötter i de äldre religionerna runt Medelhavet.

På Ancient History Encyclopedia kan man läsa om hur guden Osiris väger den dödes hjärta på en gyllene våg med sanningens fjäder i den andra vågskålen. Befinns den döde ha levet ett gott liv, förs denne vidare till föregångaren till himmelrike. Den som inte passerar provet slukades av guden Amenti, ibland Amut, utrustad med bl.a. ett krokodilhuvud. Han bör vara den ursprunget till de medeltida kyrkomålningarnas suggestiva skildringar av helvetesgapet.

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Detta har vi kämpat för…

När det gäller frågor som t.ex. jämställdhet och preventivmedel finns det en del konservativa personer, i allmänhet män, som talar om vad kvinnor vill, s.k. mansplaining. Kvinnor vill, enligt dem, egentligen vara hemma med sina barn och nåja, det går väl inte riktigt att säga att kvinnor inte vill använda preventivmedel, ens för den mest övertygade värdekonservative kristne.

Vad de här personerna glömmer är att inget av det som uppnåtts t.ex. förskolor eller tillgång till preventivmedel bara har råkat ske, utan allt är resultatet av en kamp, från i första hand kvinnor. Det har funnits modiga förgrundsgestalter som fått betala ett högt pris för sitt engagemang och i vars fotspår alla mindre modiga har kunnat gå. De första barnstugorna fanns redan i mitten på 1800-talet och gjorde det möjligt för fattiga kvinnor att arbeta, utan att behöva lämna barnen vind för våg. Men vanligt blev det först på 70-talet, då det genomfördes demonstrationer under parollen ”Ropen skalla, daghem åt alla”.

RFSU har samlat en del viktiga årtal för reformer som på olika sätt rör jämställdheten och som kan vara bra att dra sig till minnes.

Som framgår att sammanställningen ovan har även de homosexuellas rättighet kommit successivt och för att människor kämpat för dem. Så sent som 1979 slutar man räkna homosexualitet som en sjukdom och först 2009 blir äktenskapslagstiftningen könsneutral. Jag mötte några av pionjärerna i kampen för homosexuellas rättigheter för ett par år sedan och skrev om det i bloggen ”Mycket har förändrats sedan slaget i Storkyrkan”.

Det gemensamma för de här framstegen som gjorts är just att de tillför något. Även kvinnor har fått möjlighet att arbeta, barnen har fått en organiserad barnomsorg och i synnerhet de barn som har torftiga eller dåliga hemförhållanden får en fristad på förskolan. Människor kan välja när de vill bilda familj och det förekommer inga illegala aborter i Sverige. Även homosexuella kan gifta sig om de önskar. Det tillför värden, men tar inte bort några, vilket är viktigt att komma ihåg.

De senaste dagarna har det förekommit en debatt om månggifte, detta p.g.a. att det kommit familjer hit till Sverige där en man har haft flera fruar. Lisa Magnusson tar upp det i en signerad ledare, där hon argumenterar för att de som älskar varandra ska kunna välja formen för sitt äktenskap och hänvisar just till homosexuellas rättigheter. Även om hon är väl medveten om att de inblandade kvinnorna kanske mer eller mindre tvingats in i äktenskapet

Jag tycker inte att det är riktigt jämförbart, för det första har jag svårt att tro att det finns så många som skulle föredra den här typen av äktenskap så mycket att de är beredda att kämpa för den. Sedan är det frågan om att tillföra eller dra ifrån och här tror jag att risken att människor,  i synnerhet kvinnor, tvingas in i ett månggifte väger över det positiva i att leva som man vill. Fast helt säker är jag inte.

Maja Hagerman om julen

I Dagens DN finns en intressant text av Maja Hagerman. Hon skriver om julfirandet,men kanske ännu mer om hur det historiska sammanhanget påverkat och påverkar människors syn på julen. Maja Hagerman inleder med att ta upp en artikel från 1894 i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift författad av Oscar Montelius, en av pionjärerna inom arkeologin här i landet. Montelius slår fast att julen i norden från början var en ljusfest och stödjer detta bl.a. på den romerske historikern Prokopios. Denne beskrev hur nordborna skickade upp spejare på de högsta bergstopparna för att spana efter solens återkomst. När spejarna rapporterat att de sett den ordnade befolkningen fester för att fira detta.

Även efter att kristendomen införts fortsatte julen enligt Montelius att vara den största högtiden, fast påsken egentligen är viktigare för kyrkan.

Maja Hagerman tar upp ännu en uppsats ”Om julens härkomst”  som skrevs 1899 av folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt. Hos honom ligger, enligt Hagerman, tyngdpunkten på förfäderskult i stället för solkult. Julen ursprung står att finna i en forngermansk högtid med rötter i stenåldern.

För min del ser jag Nationalromantikens idéer hos både Montelius och Hammarstedt. I slutet på 1800-talet fanns det de som tyckte att svenskarna blivit för veka och de blickade bakåt mot tider då Sverige var starkt, som Stormaktstiden och Vasatiden. Eller ännu längre tillbaka till förhistorisk tid. Vilket förstås färgade hur tidens forskare såg på t.ex. julens ursprung.

Kristna forskare ser i första hand ett ett judiskt ursprung till vårt julfirande, vilket framgår av signaturen Inez kommentar till min blogg Glad Saturnalia.

Jag vill stanna upp lite vid ljusets betydelse i äldre tid, egentligen ända fram till tidigt 1900-tal. Vi tänker kanske inte på det idag, när vi har ett överflöd av elektriskt ljus. Men förr var ljuset värdefullt, inte minst här i norden. Det var dyrt att lysa upp ett hem. Jag har läst skildringar från 1700-talets högreståndsmiljöer där fester bedömdes bl.a. efter hur många ljus värden hade kostat på sig.

Fester som firar ljusets återkomst, fester för solen verkar kanske lite märkligt för dagens människor. De flesta av oss tänker längre inte på hur beroende vi är av den.  Att vara världens ljus, som Jesus beskrivs som hade, tror jag, en annan laddning för människor som bokstavligen levde mer i mörker än det har för oss idag. Inte heller dagens kristna tror jag förstår symoliken som kristna i äldre tider.

För att återgå till Maja Hagerman så ser hon förskolorna som dagens traditionsbärare och hon avslutar sin text så här med anknytning till Luciafirandet:

”Genom traditionen kommer barnen mot oss bärande på sitt budskap om framtiden. Alla som vill är ljusbärare. Och detta kan minsta unge genast förstå, glädjen i att få vara den som kommer med ljusets budskap i en mörk tid.”

Jag håller med om att vi verkligen behöver ljusets budskap i alla bemärkelser och önskar mina läsare en god, ljus och fridfull jul!