Finn fem fel – julnöt om sjukvården

Korsord, quiss, tidningarna har laddat upp med hjärngymnastik inför julhelgen. DN erbjuder också sina prenumeranter ett ”Jul-finn fem fel” finurligt konstruerat av Hanne Kjöller. Eller så uppfattar jag det. 😉

Jag börjar med något som känns lite nytt. Hanne Kjöller skriver att allmänläkarna i Stockholm själva vill ta över telefonrådgivning och jourer. Hon tar som exempel hur bra det skulle vara för Gösta som drabbats av andnöd att bara prata med personal som ”känner honom”. När han ringer blir då svaret att han ju brukar drabbas av det när barnen har åkt hem. Vilken mardröm för Gösta om hans doktor hör till dem som lyssnar selektivt och bara tar med de tillfällen med andnöd som passar hens förutfattade bild av honom? Vem vet kanske ringde Gösta vården vid en tid när vårdcentralen borde vara stängd i förhoppningen att få tala med någon kunnigare? Jodå den strategin förekommer på mindre orter med en, dålig, vårdcentral. Eller förekom innan nätläkarna blev ett alternativ.

Men det är klart jag förstår allmänläkarnas taktik för att till varje pris undvika att patienter får kontakt med en bättre doktor…

Hanne Kjöller inleder dock för sin del med en svepande anklagelse om att det råder nolltolerans bland människor mot alla typer av obehag. Den nöten är klurig, det jag vet är att inställningen att man får stå ut med ”lite symtom”verkar breda ut sig bland i sjukvården och bland beslutsfattare. När det gäller andra ska tilläggas. Jag misstänker att de själva förväntar sig snabb och bra vård. Jag har nyligen skrivit om detta i bloggen Tig och lid.

Ett annat svar är frågan ”Hur ofta gissar sköterskorna på VC och 1177 och sedan läkarna rätt”? Här saknas en studie som t.ex. följer alla patienter på en vårdcentral eller akutmottagning under vissa utvalda dagar för att se hur många som får rätt bedömning och behandling. För att bli rättvisande ska mottagningarna förstås inte veta om det och man måste följa upp patienterna en längre tid för att se hur det går. Jag har tidigare skrivit om att vårdcentraler allt för ofta missar tidiga symtom på cancer. Jag googlade på missad diagnos vid en av våra folksjukdomar och fick träffen att primärvården missar tidig diagnos vid barndiabetes alltför ofta. Hur är det med andra symtom som kanske ”bara” leder till ett antal veckor/månaders sjukskrivning är svårt att veta. Så här skulle ett helhetsgrepp behövas.

Då är jag redan inne på Hanne Kjöllers påstående om att primärvården är kostnadseffektiv. Det är den ju inte om patienten blir sjukare än nödvändigt. Allmänläkare är dessutom dyra, de hör till de specialister som har högst lön. Inte för att de skulle vara bättre än andra, utan för att få vill bli det. Jag räknade en gång ut att en vårdcentral skulle kunna anställa fyra barnläkare till samma kostnad som tre allmänläkare.

Vårdcentralscheferna har dock kommit på en billig lösning, man anställer specialistsjuksköterskor som i praktiken får det medicinska ansvaret främst för patienter med kroniska sjukdomar. Patienterna blir mer nöjda än när de bara är hänvisade till en allmänläkare. Men bra vård blir det ju inte, jämfört med att gå på en specialistmottagning. Här behövs också en studie där man jämför hälsotillstånd och vårdbehov mellan patienter hos VC med och utan specialistsjuksköterska och specialistmottagning. Jag är säker på att de sistnämnda är bäst i test med god marginal.

Följden av den allt mer utarmade basvården blir att patientföreningar och grupper i sociala media, av växlande kvalitet, blir allt viktigare för i alla fall kroniskt sjuka patienter. Vad jag kan se söker sig också allt fler till ofta tvivelaktiga alternativa behandlingar. Hur kommer det att slå mot folkhälsan?

Jag slutar med den fråga Hanne Kjöller börjar sin krönika med, vilka ska man rösta på i regionvalet? Jag vet inte, förhoppningsvis dyker det upp något alternativ till den dåliga konformitet vi är på väg mot.

En lång och krokig bana-cancerpatientens väg till rätt vård

Jag gläds åt varje litet postivt tecken när det gäller sjukvården. Det kan t.ex. vara en vårdcentral som annonserar om att de har barnläkare. Eller att nålrädda patienters situation uppmärksammas när det gäller vaccinering.

En annan god nyhet fanns i mitt Facebook-flöde i morse. Sjukhusläkarna skriver om en undersökning som ”Nätverket mot Cancer” gör för att bl.a. ta reda på hur lång tid det tar från det första besöket på vårdcentralen till att patienten får remiss till specialist och rätt diagnos. Den som intervjuas är Lars -Ingvar Johansson från ”Nätverket mot Cancer.

”Patienter vittnar om att det kan dröja flera månader innan remisser skickas i väg och viktiga blodprover tas. Lars-Ingvar Johansson refererar till Stor­britannien när det gäller användningen av beslutsstöd för tidig diagnostik av cancer i primärvården.”

Sedan följer tyvärr den försäkran om att läkarna i primärvården är duktiga och bra och bara behöver mer resurser, som är något slags måste. Och där finns haken, om man inte ser att nej, allmänläkarna är inte tillräckligt kunniga, så kommer ingenting att bli bättre. Det spelar ingen roll hur bra checklistor och nationella riktlinjer man tar fram om de inte används.

För de flesta patienter är vägen till rätt diagnos inte lång och krokig, utan ett högt hinder, primärvården, där det blir stopp. De patienter som är pålästa och drivande kan i bästa fall ta sig över det snabbt. För andra kan väntan på rätt vård bli lång. Tid cancerpatienter ofta inte har.

Vad behövs då? ”Nätverket mot Cancer” sällar sig till den vid det här laget rätt stora skaran som arbetar för certifierade vårdcentraler. Det har hittills inneburit att vårdcentralen anställt en specialistsjuksköterska. Vi får väl se vilken vårdcentral som blir först med att i stället anställa olika specialistläkare för att möta kraven på kompetens.

För att verkligen få till en förbättring tror jag att det krävs ytterligare screeningprogram så att fler cancerpatienter fångas upp tidigt. Större möjlighet att söka direkt till en specialistmottagning skulle göra skillnad. Det är större chans att en lungläkare kan skilja de diffusa symtomen på lungcancer från mindre farliga åkommor, än att vårdcentralens läkare gör det osv.

Den bortsnackade tanten

Den äldre kvinnan som söker vård, men blir bortsnackad, får felaktig diagnos och behandling, eller ingen alls. Hon återfinns ofta på en vårdcentral eller möjligen på akuten.

Finns det några undersökningar av hur många de här olyckssystrarna är? De fångas knappast upp av regionernas kvalitetsuppföljningar. Läkarna de möter är ju ofta så trevliga och intresserade av hur den äldre kvinnan har det. Doktorn kan mycket väl få toppbetyg, trots att hen kanske skrev ut sömntabletter mot det värkande knät. För det finns inga frågor som rör den medicinska delen, alltså det patienten faktiskt sökte för.

Sökningsresultatet var magert, kanske inte helt oväntat. Men en intressant, om än mer generell artikel om feldiagnoser och orsakerna till att de ställs hittade jag i Läkartidningen. Jag rekommenderar förstås att du läser hela artikeln, men jag tror att vi är många, som kan känna igen något av de kognitiva misstagen från i första hand primärvården och i viss mån akutmottagningarna där det ofta är AT- och ST-läkare patienterna först möter. Fast kognitiva misstag, är det egentligen inte kunskapsbrist på respektive område som är grundproblemet?

”Kognitiva misstag

Kognitiva misstag utgör troligen en relativt stor andel av diagnostiska misstag [11]. Hit hör tillgänglighetsfel (den diagnos som ligger närmast i tanken). Ett exempel är att många kvinnor söker vårdcentral på grund av sveda vid miktion och läkaren tänker urinvägsinfektion, inte klamydia. Har man omvänt nyligen haft en patient med klamydia, är det lättare att tänka tanken att det skulle kunna vara klamydia när man träffar en patient med miktionssveda.

Vid bekräftelsefördom ser man det som passar in på det man tror att patienten lider av. Man väljer selektivt ut information eller väljer bort information som inte passar. 

Ett affektivt misstag innebär att man inte vill hitta allvarliga diagnoser hos någon man tycker om. 

Ett representativitetsfel sker då man tillskriver en patient en rutinmässig mall, t ex att en sportig ung person nog inte kan ha en hjärtsjukdom eller att en patient med hög ålder nog har demens. Ett relativt nyligt och uppmärksammat fall är den äldre kvinna som antogs försämras i sin demens då hon inte längre kunde prata eller komma upp ur sängen. När alla läkemedel till slut sattes ut förbättrades hon raskt. Det visade sig att koncentrationen av hennes epilepsimedicin inte kontrollerats på flera år; hennes försämring berodde på överdosering av antiepileptika.”

Många bortsnackade äldre kvinnor har haft oturen att möta läkare som just gör något av ovanstående fel. Botemedlet ( för läkaren) är kunskap, kunskap och kunskap och så till det ödmjukhet och öppet sinne. Enligt min erfarenhet hänger de tre ofta ihop.

Tänk själv – det som gäller i kontakter med primärvården

Det borde inte vara så, men det tål att upprepas, det gäller att vara vaksam vid besök på vårdcentralen, oavsett om det är fysiskt eller digitalt.

Mindre märkligheter, som den jag nyligen hörde om skapar inte stora rubriker. En äldre patient sökte ”sin” fasta doktor för en typ av symtom, kom hem med en medicin för något helt annat, som ordinerats för en tredje typ av besvär. Som tur är kollade den här patienten upp medicinen när hen kom hem och tog den inte. Hur i hela friden det kunde bli så här tokigt visste inte den som berättade, då när jag fick höra det. Doktor som inte lyssnar utan har förutfattade meningar är en kvalificerad gissning.

De större felbehandlingarna brukar i bästa fall bli notiser. Därför är det lite uppseendeväckande att Dagens Nyheter slår upp en typisk vårdcentralsmiss stort, till en hel artikel. Jag hoppas att det är början på en mer kritisk granskning av den medicinska kvaliteten i primärvården. Men jag misstänker att intresset snarare beror på att det denna gång en läkare hos Kry som har gjort en rejäl felbedömning.

Annelie Östlund insjuknade i slutet av 2018 i hosta, feber och ont i kroppen. Hon får hostmedicin utskriven av läkaren på Kry och en uppmaning att vila. Hon är stressad för att inte bli frisk i tid för att resa till Portugal och verkar dessutom höra till dem som underdriver sina symtom. Doktorn och hon är överens om att det inte behövs något fysiskt besök. Vilket förstås var fel. Annelie Östlund reser till Portugal men blir sämre och måste till slut vårdas i respirator. Hon överlever till all lycka lunginflammationen och lungembolin.

Det här är tyvärr ingen enstaka händelse. Vid googlande med sökorden vårdcentralen missade lunginflammation får jag ett antal träffar. Här är ett snarlikt exempel från Sala. En kvinna kommer till vårdcentralen för trötthet och hosta. Läkaren lyssnade visserligen på lungorna men kunde uppenbarligen inte tolka det han hörde rätt. Den gången gick det tyvärr sämre och patienten avled i lunginflammation några dagar senare.

Så i stället för att lyfta fram enstaka exempel, som passar ens ståndpunkt att digital vård är dålig, i alla fall om den är privatägd, borde DN granska den medicinska kvaliteten på primärvården generellt. Det är få andra som har resurser till att göra det.

8 av 10 vårdcentraler saknar geriatriker och andra brister i basvården

Björn Bragée som behandlar och kämpar för smärtpatienter skriver på Facebook om en dialog med Dag Larsson (S) där denne frågat efter samspelet med Försäkringskassan, dåligt enligt Bragée och primärvården, fungerar bra. Flera kommentarer motsäger dock det senare.

Alla patientgrupper kräver högre kompetens av primärvården och det enda rimliga sättet att möta detta skulle vara att anställa olika typer av specialister på vårdcentralerna, eller rent av att vårdcentraler har olika inriktningar. Jag provade att söka på barnläkare och geriatriker på vårdcentraler både på google och på 1177. Men det var magert med träffar. En av träffarna är en artikel i tidningen Senioren från 2019 som redovisar en undersökning som SPF Seniorerna i Stockholm PRO, SKPF Pensionärerna och RPG då hade gjort. 150 medlemmar hade granskat 130 vårdcentraler runtom i Stockholms län. Och det visar sig då att att bara två av tio vårdcentraler hade en geriatriker.

Eftersom jag inte fick några andra träffar så fick jag göra på ett annat sätt och valde att titta läkarkompetensen på vårdcentraler i Vasastan i Stockholm och i Solna/Sundbyberg. Det fanns flera som hade särskilda äldremottagningar, men vitsen med dessa är svår att förstå eftersom jag bara hittade en vårdcentral som hade en(!) geriatriker. Det är alltså samma allmänläkare där som på den vanliga vårdcentralen.

Äldremottagningarna verkar vara en del i den låtsaskompetenshöjning som tyvärr verkar vara primärvårdens svar på kravet på mer kunskaper. Där får väl hittepåtiteln familjeläkare sägas ingå, jag stötte på det på åtminstone en vårdcentral. Annars är ju specialistsjuksköterskor en del i låtsaskompetensen. Inget fel på specialistsjuksköterskor, men de ska arbeta i team med en läkare med specialistkompetens inom samma område. Det är skillnad på antal utbildningsår och inriktning mellan läkare och sköterskor och därför behövs båda kategorierna för att ge god vård.

Några vårdcentraler som hade barnläkare såg jag inte, men en som lyfte fram att man har en kvinnlig gynekolog.

Då och då stöter jag ändå på en belåten patient som faktiskt lyckats träffa på en läkare på vårdcentralen som är specialist på det patienten lider. Så de finns. Men det skulle vara bra om läkarnas kompetens var lätt sökbar, då kunde barnfamiljen välja att lista sig på en vårdcentral som har barnläkare, astmatikern på en vårdcentral där det jobbar en lungläkare osv. Så Sveriges Regioner och kommuner lägg in den sökfunktionen i 1177.se så att kompetensen ökar på riktigt i primärvården.

Hur ofta ställs fel diagnos?

Det känns som att jag allt oftare stöter på personer som fått en försenad, felaktig eller helt utebliven diagnos och då i första hand i primärvården. Frågan är om det är vanligt? Det är inte helt lätt att få någon klarhet i det.

Mest aktuellt av det jag hittar är en sammanställning från Socialstyrelsen som är uppdaterad 2020. Där framgår att 10-20% av alla anmälningar rör diagnosmissar. Det framgår inte var de flesta misstag görs, om det är i primärvården, på akuten, i slutenvården eller på specialistmottagningar. Vilket är synd eftersom det är viktigt att veta, för att kunna vidta rätt åtgärder. Men man går igenom olika orsaker till att det kan bli fel som t.ex. otillräckliga kunskaper, tidspress och en lång vårdkedja.

Mer konkret är ett inslag från Sveriges Radio 2019 och där Ekot hade gjort en genomgång av de senaste fem årens klagomål till Ivo, där 30 % rör feldiagnoser. Men även de konstaterar att det är brist på kartläggningar av feldiagnosticeringarna:

”Det finns ännu inga kartläggningar över hur vanligt det är med felaktiga och försenade diagnoser i den svenska sjukvården, så ingen vet hur stora kostnaderna är för onödiga återbesök, patient- och sjukförsäkringar och inkomstbortfall.”

Forskaren Rita Fernholm har undersökt orsakerna till lex Maria-anmälningarna, där vården anmäler sig själv:

”I primärvården, där de allra flesta diagnoser ställs, är över 60 procent av lex Marianmälningarna relaterade till diagnostiska fel, visar Rita Fernholms nyligen publicerade studie.”

Det låter rimligt och stämmer med mitt intryck och då är detta bara de värsta missarna. Felen i primärvården förklaras ofta med tidsbrist, men det stämmer inte på de fall jag känner till. Tvärtom har patienterna ofta på kort tid gjort 5-6 besök utan att en diagnos kunnat ställas. Det är snarare kunskapsbrist hos läkaren som är orsaken. Situationen på akuten bör vara liknande, men där spelar också bristen på tid in. Jag förmodar att de flesta som besökt en sådan blivit varse att det ofta är AT- och ST-läkare som har den svåra uppgiften att snabbt ställa diagnos.

De viktiga är att ta reda på hur ofta diagnoser missas och var i vården de görs. En uppskattning av kostnaderna för de missade diagnoserna är också nödvändig för att motivera politikerna att agera.

Stockholms rehabenheter är hotade

I en debattartikel i Dagens Medicin uppmärksammas ett hot mot en av de delar i Stockholms sjukvård som faktiskt fortfarande fungerar effektivt, de 70 rehabenheterna. Där kan patienter söka vård direkt hos bl.a. fysioterapeuter, dietister, som dessutom i vissa fall är specialiserade på olika områden. För många räcker den behandlingen, men behöver patienten sedan söka t.ex. ortoped har man en gedigen undersökning med sig.

Nu planerar Region Stockholm enligt skribenterna att integrera rehab i vårdcentralernas verksamhet, i praktiken läggs då många rehabenheter ner. Vilket man påpekar inte minst försämrar möjligheten för patienter som listat sig på en liten vårdcentral att få kompetent hjälp. En liten vårdcentral kommer inte att ha råd att ha t.ex. fysioterapeuter specialiserade på andning för kol- och astmapatienter. Kanske prioriterar man ner rehab ännu mer. Förutom då att patienterna riskerar att bli ordinerade och beroende av värktabletter, alternativt skickade till psykolog som första insats. Vilket förstås riskerar att förvärra skadan.

Läser man Region Stockholms plan ser det onekligen ut som en fortsatt hårdsatsning på dålig och ineffektiv primärvård. Värk av olika slag är vanligt och jag vet inte hur många personer jag talat med som bestämt hävdat att läkare inte kan något om det och som inte ens försöker söka sjukvård, utan vänder sig direkt till ofta dyra alternativa behandlare med tveksam kompetens.

Jag kan förstå att ansvariga politiker och tjänstemän inte har något emot den utvecklingen. Patienten betalar behandlingarna helt själv och kanske dröjer det till nästa mandatperiod innan skadorna blivit så allvarliga att hen inte har något annat val än att söka sjukvård. Som då förstås riskerar att bli dyrare.

Det är alltså inte bara de som arbetar inom rehab som borde protestera. Även ortopeder och andra berörda läkargrupper på sjukhusen borde säga ifrån. De riskerar att om några år få ännu fler patienter som har blivit onödigt skadade/sjuka och därmed resurskrävande. Och, man borde heller inte vilja bli hopbuntade med allmänläkarna i sågningen ”läkare kan inget om ryggar/nackar/knän.

Kry köper in sig i 1177, tja varför inte?

Egentligen genomsyras debattinlägget i Dagens Medicin av dåligt självförtroende. Allmänläkaren Magnus Isacsson och kardiologen Akil Awad tror uppenbarligen, även om de inte skriver det rakt ut, att när nätläkarbolaget Kry köper 1177 vårdguiden så kommer de att hänvisa patienter till sina vårdcentraler. Och patienterna kommer utan vidare att överge ”sin” vårdcentral.

Den största invändningen mot det resonemanget är, att om man som patient har en skicklig doktor håller man fast vid den. Men Isacsson och Awad förutsätter uppenbarligen att det inte är så och att många patienter byter läkare bara de får en chans. En chans de två skribenterna till varje pris vill ta bort.

Visst kan det vara så, jag har mött ett antal personer som bytt vårdcentral flera gånger. Ofta utan att bli särskilt nöjdare. Finns det några undersökningar som visar hur många patienter som funderar på att byta VC ? Jag vet inte, men gissningsvis gjorde Kry marknadsundersökningar innan de startade fysiska vårdcentraler.

I stället för att säga ok, många vårdcentraler har en utmaning i att öka den medicinska kvaliteten, talar man om jäv. Alltså att Kry skulle gynna sina egna vårdcentraler. Men invänder någon, nätläkarna tar pengar från vårdcentralerna och gör dem sämre. Man kan vända på det och säga att den dåliga standarden i primärvården skapade marknaden för nätläkarna.

Hur som helst, en konkret och enkel början till förbättring som kan genomföras utan mer pengar är att ge de patienter man faktiskt möter riktigt kompetent vård. Det är vad specialister, som Akil Awad, gör. De har också bristande resurser, långa väntetider och de kan säkert inte alltid ge så bra vård som de vill. Men de har något som allmänläkaren på vårdcentralen inte har, gedigen kunskap. I normalfallet leder det till att de patienter de behandlar får god vård som gör dem friska eller bättre. På få besök, nog så viktigt i coronatider.

Vad kan man då säga om Kry som ägare till 1177? Tja, Kry har snits på att ge vård via nätet och 1177 har s.a.s. förbättringspotential. Mycket handlar om hur bra kravspecifikation regionens upphandlare har gjort. Sedan kan man ju tycka att sjukvårdsrådgivning borde ingå i regionens uppdrag. En risk finns att den styrande politiska majoriteten har sig tänkt spara pengar och låta eventuella klagomål på kvaliteten drabba Kry i stället.

Patienten – Jag vet ju att man själv måste ha en diagnos och bestämd uppfattning om behandling

Lär dig känna igen symtomen på stroke med Känn Pulsen, Lär dig känna igen Sepsis, Har jag reumatism?, Sex symtom på cancer du ska ta på allvar. Tipsen på hur man själv ska ställa sin diagnos som dyker upp i flödet på sociala media och i vanliga media blir allt fler. Många patienter tar liksom signaturen ”Skuggan” för givet att ”man måste själv ha en diagnos och bestämd uppfattning om behandling innan man vänder sig till vården för att överhuvudtaget få någon hjälp”. Artikeln på ”Insidan” i DN är låst, men kort beskrivet är problemet att ”Skuggan” efter att tredje barnet fötts har känt sig ledsen, sur och trött och undrar vad som är fel? Hon har redan kontrollerat sköldkörteln.

”Skuggan” skriver vården, men jag förmodar att all vård döms efter erfarenheterna från primärvården. Tanken på att komma med färdig diagnos och önskemål om behandling till läkaren på en specialistmottagning är i alla fall för mig direkt skrattretande.

Psykiatern Christian Rück, som svarar ”Skuggan” svarar som vårdanställda brukar göra, i offentliga sammanhang. Han skriver att hon visst inte behöver ha en färdig diagnos när hon söker vård på vårdcentralen. Men fortsättningen av svaret säger något annat, ”Vad dina besvär ska kallas är något som du tillsammans med till exempel din allmänläkare får ta reda på”. Varför då? Patientens uppgift är att så bra som möjligt beskriva sina symtom och besvär. Men därefter ska man kunna förvänta sig att (allmän)läkaren med sin utbildning och väl tilltagna lön tar reda på vad som är fel.

Jag har tagit upp problemet med att allt mer ansvar läggs på och kompetens krävs av patienterna flera gånger tidigare. Men det verkar bara bli värre och allt mer något både vården och allmänheten tar för givet.

Det är som om man glömt att den som söker vård faktiskt inte mår bra och ofta har smärtor eller andra symtom. Hur i hela friden ska man då dessutom orka ta reda på vad det beror på, eftersom risken annars är att doktorn drar till med något eller bestämmer sig för att avvakta? Många människor orkar/klarar inte detta och blir lidande i form av försenad eller utebliven diagnos och behandling. De riskerar att hamna bland de långtidssjukskrivna.

Ska det alls finnas några läkare i första ledet måste de göra sitt jobb. Annars kan man lika bra låta algoritmer och dataprogram göra en första bedömning och beställa lämpliga prover och undersökning utifrån anamnesen. Patienten ska, som sagt, inte behöva göra mer än beskriva problemen så bra som möjligt. Det räcker.

2020 året då allt mer ansvar lades på patienten

2020 var ett annus horribilis, ett förskräckligt år, om jag ska sammanfatta det kort.

Det var också året då det blev tydligt hur mycket ansvar som nu läggs på patienterna när det gäller att få rätt diagnos och behandling.

Trots att många vårdcentraler under våren mer eller mindre slutade ta emot patienter, vilket man kan läsa om i den här artikeln från SVT, började läkare och andra tidigt lägga ansvaret på patienterna. I Dagens Medicin den 14 april berättade Peder Vasko, tillförordnad ordförande för Swedeheart, att antalet patienter som sökte vård för misstänkt hjärtinfarkt hade minskat. Han var uppenbarligen okunnig om svårigheterna för patienterna att få kontakt med sjukvården. Även om det säkert också fanns de som avstod från att ens försöka.

2020 var också året där informationen från patientföreningarna anpassades efter den verklighet många sjuka lever i, att det är upp till dem själva att få rätt diagnos och behandling. Sarkomföreningen driver t.ex. kampanjen Vi hade tur där bl.a. filmen Nils hade tur ingår. Där berättar inte bara Nils om vad som hände, utan Anders Kalén, tumörortoped vid Universitetssjukhuset i Linköping medverkar också. Han vänder sig till patienterna och talar om vilka symtomen på sarkom är och vilka undersökningar som ska göras. Att patienten inte ska nöja sig med ultraljud och att avvakta när det inte hittas någon förklaring till att, som i Nils fall, ett ben svullnar.

Jag har full förståelse för att specialisterna tröttnat på att försöka undervisa allmänläkarna, som självklart inte kan ta till sig all information från olika håll. Deras ”specialisering” och uppgift är ju omöjlig från början. Lösningen blir då att vända sig direkt till patienterna. Många patienter klarar bevisligen den uppgiften, men andra gör det inte och riskerar att fastna i vårdkedjan, i värsta fall till det är för sent.