Etikettarkiv: otryggvård

Tablettberoende – ännu en risk med de långa operationsköerna

Vetenskapens Värld uppmärksammade i ett avsnitt faran med långvarigt bruk av opioider som används vid svår smärta. Programmet tog upp den formliga epidemin av missbrukare i USA med utgångspunkt från en fattig gruvort.

Även Svenska Dagbladet har tidigare behandlat ämnet i en artikel från mars 2018 och där görs det som Vetenskapens Värld missar, nämligen att göra en koppling till situationen i Sverige. Överläkaren Niklas Preger som är sektionschef inom beroendecentrum i Stockholm intervjuas och han säger att redan efter ett par veckor kan man börja utveckla ett beroende av opioider som Oxycontin. Det och liknande läkemedel är vanliga smärtstillare även här i Sverige och förskrivningen har ökat år för år:

”År 2006 skrevs 27 recept på läkemedel med oxikodon ut per 1 000 svenskar, år 2017 skrevs 145 recept med substansen ut per 1 000 svenskar – de hade alltså mer än fyrfaldigats, visar siffror från Socialstyrelsen.”

En anledning till den ökade användningen av opioider och andra beroendeframkallande preparat är förstås de ofta långa köerna till operation. Räknar man ihop tiden före och efter en operation kan det lätt bli åtminstone 3-4 månaders användning av bl.a. opeoider och sedan en besvärlig period när man ska sluta med dem. Vilket inte alla klarar och till TUB-mottagningen som Nils Preger leder kommer patienter som:

” först fått preparaten utskrivna för tillfällig smärta under en kortare tid – och sedan fortsatt få recept, och de som fått medicinen mot långvarig kronisk smärta.”

Hur kan det bli så fel? Som så ofta är förklaringen till stor del att patienter fastnar på vårdcentralen, om de överhuvudtaget söker en läkare. Uppfattningen att läkare inte kan något om leder och ryggar är allmänt spridd och läkare är då, tyvärr, lika med allmänläkaren på VC.

Råden på 1177 gör definitivt inte saken bättre. En patient med ryggsmärtor, som gått till vårdcentralen och där fått en behandling som inte hjälpte, gjort undersökningar som inte visade något  frågar 1177 om det finns någon läkare som är specialiserad på ryggar?  Svaret från allmänläkaren, Rikard Viberg, är det helt felaktiga beskedet att det inte gör det. Viberg känner uppenbarligen inte till t.ex. SpineCenter Stockholm. Istället rekommenderar han fysioterapeut, psykologbehandling och… värktabletter. I den typen av okunskap och dåliga råd ligger en del av de ökade problemen med beroende av smärtstillande preparat.

Så återigen 1177 skärp er och låt riktiga specialister på olika åkommor ge bra och korrekta råd! Allmänläkare får patienterna mer än nog av ändå.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Allt fler patienter skickas hem för tidigt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt från sjukhusen, om det är både patienter, anhöriga och personal eniga. I Svenska Dagbladet beskrevs situationen i Stockholm i januari, efter storhelgerna, som mycket ansträngd. Så här berättade kirurgen Johan Styrud:

”Vi lägger in allt vad vi orkar och när platserna är slut försöker vi hanka oss fram med dagmottagningar och kontrakt med externa vårdgivare. Men i många fall skickar vi hem patienter som borde läggas in. Så fort vi ser att de fixar något själva körs de hem. Ibland med liggande transport, något som aldrig hände förr.”

Vad händer med dessa patienter som egentligen inte klarar sig själva? I bästa fall är de hänvisade till hemtjänst, distriktssköterskor och vårdcentralernas läkare. Men yngre patienter som inte har hemtjänst kan skickas hem utan någon plan och får klara sig bäst de kan.

Efter att ha hört och läst lite för många historier av det slaget började jag undra om det inte finns några konvalescens-och rehabhem längre? Ska vårdtiden på sjukhus kortas behövs en annan plats att landa innan man är redo att klara sig själv. En plats med anställda som är specialister på just rehabilitering. De finns, men hur man som patient ska göra för att komma dit är vagare formulerat. Remiss från behandlande läkare, men hur dålig ska man vara för att få en sådan? Som så ofta kan man förstås betala själv eller så har man en försäkring som står för kostnaden.

På bloggen Handikapptips finns en lista över rehabanläggningar i Sverige, den är från 2014, så en del kan ha ändrats. Där finns också råd om vad man ska vara uppmärksam på när man letar efter lämplig rehabanläggning. Sedan framgår det också att det kan behövas tjat för att få komma till en sådan. Som alltid gäller det att läsa på om vilka rättigheter man som patient har, vilket man som sjuk eller skadad förstås ofta inte orkar.

Slutsatsen blir att vård och omsorg borde ligga under samma tak, förslagsvis staten och att man antingen ser till att det finns resurser så att patienter kan stanna kvar på sjukhusen tills de kan klara sig med sitt vanliga stöd (om de har något), eller så måste man satsa på att skapa fler platser på en mellannivå. Med vård och dygnetrunttillsyn av personal med tillräcklig och rätt kompetens.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Jo, det finns läkare som ”kan något”!

Variationer på temat ”doktorn säger att det inte går att göra något” och ”Läkare kan ingenting” hör jag allt oftare, det förstnämnda i synnerhet från kvinnor. Det gör mig beklämd och arg, i synnerhet de gånger där jag är säker på att en mer kompetent doktor skulle kunna göra en hel del för att förbättra patientens hälsa. Jag tror att den andra kommentaren om att läkare inte kan något är en konsekvens av den första. När jag frågar vilka läkare personerna i fråga träffat så visar det sig att alla läkare döms efter doktorn på vårdcentralens prestationer…

När så senaste numret 1177/vårdguiden kom häromdagen och jag för ovanlighetens skull läste den, bestämde jag mig för att skriva in blogg i ämnet. Där ges nämligen en utmärkt illustration till varför misstron till läkare verkar öka och som en följd marknaden för, ibland bra men oftare, tvivelaktiga behandlingar och preparat.

Jag tänkte skriva om 1177:s råd om hosta, ett ämne jag som astmatiker tyvärr blivit expert på. 1177:s expert är en allmänläkare som heter Tobias Öhman och råden blir därefter. Drick något varmt, tja de flesta vet ju redan att det lindrar för stunden, liksom att dricka vatten kan tilläggas. Jag har alltid en vattenflaska till hands när jag har hosta. GeloRevoice, som smörjer in halsen eller Strepsils, som bedövar är andra knep jag använder. Båda finns på apoteken.

Tobias Öhman påstår att hostmedicin ofta inte hjälper, vilket inte stämmer. Däremot måste man prova sig fram till vilken som fungerar för en själv. Jag har ingen glädje av den vanligaste hostdämpande medicinen Cocilana, en klok doktor (givetvis specialist) sade att då provar vi en annan, Lepheton, som fungerar utmärkt. Dagtid brukar jag om det behövs ta Molipect, som är slemlösande och luftrörsvidgande. Tobias Öhman ska dock ha en eloge för att han tar upp biverkningarna. Jag hoppas att han alltid tänker på det, inte minst när det gäller de starka värktabletter som ofta är den enda ”behandling” patienter med ledbesvär får.

Om jag märker att en infektion börjar ge en besvärlig hosta agerar jag snabbt och ökar till att börja med förstås dosen av astmamedicin. Det gäller nämligen att undvika att hostan ”sätter sig” i luftrör och lungor och blir självgenererande, något som är värt att tänka på inte bara för astmatiker.

Om vi återgår till artikeln i vårdguiden så tonas hosta som varningssignal ner, lunginflammation nämns, liksom att astmatiker och patienter med KOL ska kontakta vårdcentralen om hostan blir långvarig, det kan innebära en försämring av sjukdomen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad som inte nämns är att långvarig och återkommande hosta är vanliga, kanske de vanligaste, symtom på just astma och KOL. Hur många patienter har inte fått vänta onödigt länge på diagnos och behandling för att de avfärdats med ”det är nog ett virus” eller ”det kan ta lång tid innan hostan ger sig”?

Ännu värre är det för lungcancerpatienterna där tidig upptäckt är avgörande för prognosen. På senaste tiden har missarna både i primär- och akutvården uppmärksammats. När jag söker på missad lungcancer, får jag många träffar, här är ett exempel från 2018. En kvinna sökte hjälp sju gånger på Gnesta vårdcentral för andningssvårigheter men blev inte vidareremitterad till en lungläkare, utan behandlades för KOL. Efter tre månader fick hon föras akut till sjukhus och då hade cancern spridit sig och gick inte att bota.

Så 1177/vårdguiden, när ni ska ge råd eller skriva om en sjukdom be riktiga specialister på området att medverka. Då bidrar ni till att öka förtroendet för vården, inte motsatsen.

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Pollensäsongen är här, vilken hjälp finns att få?

Årets pollensäsong har inletts och blir extra besvärlig efter förra årets varma sommar skriver bl.a. Metro. Vad kan man då som allergiker göra? Det bästa är förstås att komma till en allergiläkare, men sådana är det skriande brist på, vilket Astma och Allergiförbundet uppmärksammat i ett pressmeddelande.

Jag har tittat lite på hur astma- och allergivården är organiserad i Tyskland och Storbritannien, jag återkommer till det men kan ge en del tips. Det finns andra specialister som har kunskaper om astma och allergi, men givetvis inte lika omfattande som allergiläkarna.  För barn kan man tänka sig alternativen, barnläkare och öron-näs och halsläkare, de sistnämnda kan man förstås vända sig till även som vuxen. För vuxna kan även invärtesmedicinare vara en möjlighet. Står man där med akuta besvär och det är omöjligt att komma till en specialist, skulle jag inte lägga tid på den fysiska vårdcentralen utan kontakta en nätläkare för att snabbt få hjälp.

Jag sökte alltså på nätet efter allergivård i Tyskland, eftersom jag har förstått att vården rent allmänt är bra där. Här länkar jag till Leading Medicine Guide som inte bara är verksam i Tyskland, utan i fler tyskspråkiga länder. Det är ett privat företag men deras information om astma och allergi är föredömligt tydlig och skriven på lättbegriplig engelska. Där hitta jag bl.a. förslag på alternativ om det är omöjligt att komma till en allergiläkare:

”An allergy specialist, or allergist, is a doctor who is medically trained to manage and treat allergies and allergic diseases. Practitioners in this medical field often combine their allergy role with immunology, a broader discipline that also treats allergies. In the medical world, both of these topics are usually considered sub-fields of paediatrics or internal medicine.”

Jag tittade också på Storbritannien som en jämförelse, även där är det en pedagogisk sida jag valt, från University of Rochester Medical Center. Det som är bra är att man där arbetar i team runt patienter med astma och allergi, även om den patienten oftast möter, inte är en allergiläkare, utan allmänläkare, invärtesmedicinare, sköterska eller assistent. Det som är bättre än i Sverige är förstås att det nära till hands finns allergiläkare och andra specialister samt farmaceuter. Toppen, många allergiker är ju allergiska och överkänsliga mot läkemedel.

I Sverige däremot går utvecklingen åt fel håll, det är stor brist på allergologer och värre kommer det att kunna bli, eftersom det utbildas på tok för få.

Läkarförbundet, Läkarsällskapet, Distriktsläkarföreningen m.fl. skriver idag ett debattinlägg i DN där de vill föra över mer resurser till primärvården. Ingenstans i inlägget nämns att ännu mer resurser till primärvården skulle  förbättra patienternas hälsa… Man skriver att ”Det finns belägg för att kontinuitet och personlig kännedom mellan läkare och patient minskar dödlighet och sjuklighet sparar resurser och ökar patientnöjdhet.” Undertecknarna hänvisar till en studie där det mycket riktigt står att patienter som skickas hem från sjukhusen har en högre mortalitet än de som skickas hem från primärvården. Men vad led patienterna av?! Den som varit inlagd på sjukhus är sannolikt sjukare än den som besökt vårdcentralen.

Missförstå mig inte, att träffa samma läkare varje gång är jätteviktigt, men bara om doktorn kan tillräckligt mycket om ens åkomma, annars riskerar man att bli #fasthosläkaren.

För egen del har jag en fast kontakt, en allergiläkare och har bokat in det årliga besöket lagom till pollensäsongen drar i gång på allvar. Jag räknar med att även i år klara mig igenom den betydligt bättre än många personer med lindrigare allergi i omgivningen. Det lönar sig att satsa på kompetens, i första hand för hälsan men också för ekonomin.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Viktigare att få ner antalet sjukskrivna än antalet sjuka?!

Personalen på Cederkliniken (vårdcentral) var bekymrade över att så många av deras patienter var sjukskrivna, inte att så många patienter var sjuka! Jag bara skakade på huvudet när jag läste artikeln i Dagens Medicin. Där beskrivs en oorganiserad och kaotisk verksamhet som säkert finns på fler håll i landet. Jag har i alla fall talat med personer som bara lyckades få en tid på VC för att de behövde ett sjukintyg.

Artikeln andas misstro mot patienterna i formuleringar som:

”Läkaren ska kunna förklara kopplingen mellan diagnos, funktionsnedsättning och aktivitets­begränsning, den så kallade DFA-axeln. Men intygen saknade ofta en sådan tydlig beskrivning eftersom patienterna själva hade svårt att förklara varför de inte kunde arbeta.”

Jag som trodde att det är läkarens uppgift att förklara för Försäkringskassan varför patienten inte kan arbeta. Inte för att jag har varit sjukskriven särskilt ofta, men när det skett är det läkaren som talat om för mig i första hand och Försäkringskassan i andra hand varför det behövts.

Visst kan det i en stor grupp patienter finnas de som föredrar att vara sjukskrivna, men de flesta vill förstås bli friska. Med bara allmänläkare att tillgå kan man förstås undra hur det går med den saken, men antalet sjukskrivningar har gått ner med lite mer organiserat arbete, alltid något.

Man kan jämföra detta med Ida Åbro från Umeå som nekats sjukpenning för utmattningssyndrom, trots att läkare och psykolog bedömde att hon behövde vara sjukskriven. Ida sökte då arbete som handläggare på Försäkringskassan, vilket SVT Nyheter har ett inslag om. Brevet är tragikomiskt och inleds med:

”Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.”

Om jag ska återvända till den mindre lyckade vårdcentralen i inledningen så får den mig att se med nya ögon på all alternativmedicin som dyker upp som reklam i sociala medier. För att inte tala om kommentarsfälten där personer med allvarliga sjukdomar som KOL skriver att de inte fått någon hjälp på vårdcentralen. Jag skulle i det läget tänka att det är en lungläkare jag behöver komma till, men alltför många söker sig i stället till suspekta terapier, som kanske i bästa fall inte gör någon skada. Problemet är att många inte längre vet vad bra vård är och i längden kommer det att bli dyrt både för samhället och individen.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Så var det dags igen, jag får höra om en patient som skickats hem från akuten med recept starka värktabletter, opioider, åtminstone två gånger. Åkomman, som ursprungligen hade gått att åtgärda med dagkirurgi, hade till slut förvärrats och krävde en akut större operation och inläggning på sjukhus. Jag suckade över den kontraproduktiva sjukvårdspolitiken, det är mycket dyrare med patienter som hinner bli ”de svårast sjuka” innan de får vård. Hur många besök, om några, patienten ovan gjort på vårdcentralen innan smärtan blev för akut framgick inte av berättelsen. Men dessa är förstås, liksom det övriga, felanvända pengar dvs skattemedel.

Men faktum är att den här dumsnålheten verkar finnas i många offentligt drivna verksamheter. Ingen har väl kunnat undgå att det är stora problem i tågtrafiken. I ett inslag på SVT-Nyheter framgår att Trafikverket bara beställer utbyten av de sämsta växlarna och i bästa fall lagar direkt trasig räls. Kostnaderna för en ordentlig genomgång av spårnätet blir högre för varje år. Det är ju faktiskt  samma kortsiktiga tänkande som inom sjukvården. På något sätt måste man få politiker att tänka längre än i mandatperioder. För jag misstänker att det är en stor del av problemet.

När jag läser informationen på 1177 börjar jag fundera på hur mycket starka, beroendeframkallande läkemedel det konsumeras egentligen? Vid akuta skador och operationer kan de behövas någon vecka, men vid långvariga smärtor som fibromyalgi, muskelvärk och artros?! Borde inte det första alternativet vara att hitta och bota/lindra orsaken till smärtan? Men tyvärr fastnar många hos husläkaren och ordineras värktabletter och kanske sjukgymnastik, men hur många får möjlighet att komma till en smärtmottagning?

Jag hittade statistik över förskrivningen av just opioider i hela Sverige 2017 på Socialstyrelsens hemsida. 734 293 patienter i åldern 0-85 år fick  3 593 043 recept utskrivna. Det är 73,46 per 1000 invånare respektive 359,48 recept per 1000 invånare. Hur många av dessa skulle kunna få bättre hjälp?

 

Kommentarer inaktiverade för Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Under Samhälle, Vård och omsorg

Vilka patienter behöver vad?

Det pågår en kampanj mot valfrihet för patienten, det ska inte finnas några alternativ till vårdcentralen. En annan kampanj, som från början hängde ihop med den förra, är rätten till en fast läkare. Jag har tidigare skrivit om risken att patienten i stället blir fast hos läkaren på vårdcentralen. På senare tid har den faktiskt vidgats till att inte bara gälla allmänläkare utan även specialister. En video om cancersjuka Charlotta som efter en påfrestande omväg via vårdcentralen till slut kommer till sjukhuset och en läkare där blir hennes fasta läkare, visar på att fler kan vara fasta läkare. Vilket förstås är positivt.

Videon får mig att reflektera över att, främst Läkarförbundet, drar väldigt olika patientgrupper över en kam. Fast deras behov är olika.

Akut och svårt sjuka och skadade patienter, som Charlotta, behöver komma direkt till specialister som kan just deras åkomma eller skada. Omvägen via vårdcentralen  är en påfrestning.

Men det finns fler patientgrupper. Många människor som har en ”akilleshäl” men i övrigt är friska bör kunna välja en lämplig specialist som fast läkare. För i grunden är kontinuitet bra.

En stor grupp människor är för det mesta friska, men kan förstås få influensa eller något annat som kräver läkarkontakt (typ sjukintyg, hostmedicin). De behöver ingen fast läkare, utan snabb och korrekt hjälp.

Den grupp som Läkarförbundet och för den delen politikerna egentligen talar om är kroniker, multisjuka och äldre. Men även vi är en grupp med olika behov. Några tycker säkert att det är skönt med en snäll doktor på VC, andra skulle i första hand behöva en farmaceut som höll koll på deras läkemedel, ytterligare andra vill gå till olika specialister, kanske behöver de en koordinator eller att läkarna arbetar i team.

Det är helt enkelt inte så att ”one size fits all” om man vill bedriva en bra och effektiv vård med så få patienter som möjligt i gruppen ”de svårast sjuka”.

 

Kommentarer inaktiverade för Vilka patienter behöver vad?

Under Vård och omsorg

Prova vilken vård som är effektiv

Alla verkar vara överens om att situationen på sjukhusen är ohållbar, det är köer på akutmottagningarna, det saknas vårdplatser, patienterna skickas hem för tidigt eller läggs inte in alls för att det saknas platser. Läkartidningen skriver om läget i Stockholm, som är alarmerande.

Vissa vårdanställda och politiker ser lösningen i att patienter väntar med att söka vård tills de är svårt sjuka. Möjligen att man får komma till vårdcentralen innan dess. Men så många som möjligt ska på olika sätt motas bort från vården med ”grindvakter”. Överför det här resonemanget till en bilverkstad; skramlar det i motorn? Vänta och se om det går över av sig själv, om vi ska ägna oss åt alla bilar som låter konstigt blir det ingen tid kvar till dem vars motorer som skurit ihop totalt.

Nej, det kan man förstås inte tänka sig, i vården är däremot resonemanget accepterat…

Man ska naturligtvis lägga resurser på de svårast sjuka patienterna, men ännu viktigare är att fånga upp sjukdomar och skador så tidigt som möjligt, innan de hunnit bli allvarliga.

Vi kan ju konstatera att det sistnämnda inte prioriteras för närvarande. Triagering dvs att patienten behov bedöms när hen söker vård är däremot på modet. Det är egentligen inget nytt, de gånger jag för 15-20 år sedan besökte City Akuten i Stockholm satt en sköterska och fördelade patienterna på de olika specialisterna utifrån vilka symtom man hade. Till öron-näs halsläkarna var det alltid lång kö, men annars fungerade det bra.

Men nu är det alltså rätt vårdnivå som gäller och problemen med det belyses i en artikel i Sjukhusläkaren. Den som ska göra bedömningen måste ta hänsyn inte bara till patientens symtom utan även känna till kompetensen hos personalen på de olika nivåerna. Ett exempel på hur tokigt det kan bli är kristallsjukan.Öron-näs och halsläkarna tycker att patienter med denna åkomma är lätta fall som ska kunna behandlas på närakuten, där dock många läkare inte har de kunskaper som behövs. Risken är förstås överhängande att något går fel. Det bästa är helt enkelt att patienterna inte sorteras mer än till rätt specialist. Dessa ställer diagnos och behandlar förstås bäst och resurssnålast också det de tycker är busenkelt.

Även när det gäller patienter som inte är så sjuka att de behöver akutvård, bör man arbeta utifrån principen att den mest kompetente möter patienten först. En specialist gör den första bedömningen av patienter och kan förstås skicka enkla fall till allmänläkaren på VC. Men varför göra det, när hen lika gärna själv kan ta hand om patienten på en gång?

Så för att så få patienter som möjligt ska bli svårt sjuka bör man uppmuntra dem att söka en specialist i öppenvården.

Prova det och andra upplägg på grupper med liknande hälsonivå och se hur utfallet blir. Redan nu borde det gå att jämföra t.ex. personer med tillgång till sjukvårdsförsäkring med dem utan. Kroniker som får gå på specialistmottagning med den som är hänvisade till VC osv.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Prova vilken vård som är effektiv

Under Vård och omsorg

Att ange verksam substans på läkemedelsetiketten – ett minimikrav

I ett debattinlägg i DN skriver sju representanter för olika professioner i sjukvården att det är viktigt att den verksamma substansen på ett läkemedel anges på etiketten. Detta för att minska risken att patienterna tar fel och får i sig för mycket eller för lite medicin. De har dock inget emot att att ett läkemedel byts ut mot ett som socialstyrelsen anser likvärdigt, eftersom de anser att detta sparar pengar. Skribenterna vänder sig direkt till mig och andra patienter, därför riktar jag mig förstås direkt till dem i min kommentar.

Så bra att ni uppmärksammar problemen med skador av läkemedel!  Ert krav på att det ska vara samma namn, eller i alla fall att den verksamma substansen anges på förpackningen, oavsett tillverkare är verkligen modest. Det borde egentligen inte bli någon diskussion om saken, bara att genomföra. För en del läkemedel är det ju redan gjort.

Men som ni säkert är medvetna om räcker inte detta. För många patienter är det ju stor skillnad på hur de mår av medicinen, beroende på vilken tillverkare det är. Det är ett område där mycket mer forskning behövs men en hint om var lösningen kan finnas är hjälpämnen. Jag gick igenom innehållsförteckningen för Omeprazol och fann att de 12 olika fabrikaten innehöll allt mellan 13 och 23 hjälpämnen. Där någonstans finns förmodligen förklaringen till att en patient mår bra av ett fabrikat och dåligt av ett annat. Men det är ju ämnen som är ofarliga, kanske någon av er invänder. Ja för många är det säkert så, precis som t.ex. hasselnötter  inte är farliga i sig, ”bara” om man är allergisk eller överkänslig mot dem.

Med andra ord är ytterligare ett krav som behöver ställas att läkare är mer benägna att tro på patienten och bocka i rutan med får ej bytas på receptet. Här kan ni och övriga läsare reflektera över läkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin. Han skriver att sjukvård inte är som andra branscher och kreativitet bl.a. om kreativitet. Det är bra i många sammanhang, men inte i vården, han har delvis rätt tycker jag. Ni som intresserar för läkemedel vet ju, precis som många patienter, att kreativiteten när det gäller att bortförklara läkemedelsbiverkningar är på tok för stor. Här behövs krafttag för att skapa medvetenhet och en attitydförändring hos vårdanställda.

Slutligen så har vi de äldre och sköra patienter, som egentligen är den grupp ni i första hand vänder er till. De som tar många mediciner och har svårast att hålla ordning på dem och som får mest nytta av ert minimikrav på förbättringar. Men både ni och jag vet ju att det inte räcker. I julhelgen stötte jag återigen på en äldre person som hamnat på sjukhus för skador orsakade av helt olämpliga läkemedel. Och det visar på det stora problemet, vilka är det som ansvarar för vården av äldre och därmed läkemedelsförskrivningen? Tyvärr inte geriatriker och farmaceuter, utan vanliga allmänläkare. Här finns mer för er att ta tag i, en annan gång.

2 kommentarer

Under Vård och omsorg

Oro-ett symtom att ta på allvar

Vi är alla olika, det är viktigt att komma ihåg. Jag väntar ofta i det längsta med att söka vård, men när jag väl gör det har jag verkligen problem och behöver möta en kompetent doktor. Gärna trevlig, men det är inte nödvändigt. Det färgar givetvis mina synpunkter på krönikan i Dagens Medicin som är ämnet för det här inlägget. Jag insåg detta i en kommentarstråd där jag diskuterade med en, förmodar jag, läkare som i stället såg det som att livet är en berg- och -dalbana och man behöver inte söka vård för allt. Förmodligen utgick även hen, kanske omedvetet, från sig själv.

I krönikan skriver AT-läkaren Viktor Madsen om en ofrivillig karriär som ”orosspecialist” på akuten. För en läkare under utbildning måste just akuten vara en utmaning. Patienterna är ju ännu inte ”sorterade” på sjukdom/skada eller i alla fall symtom, utan det är på akuten det ska göras. I värsta fall av en AT-läkare med otillräckligt stöd från en erfaren kollega.

Personalen på akuten möter patienter som har ont eller kanske lider av yrsel, synrubbningar eller vad det nu kan vara som fått dem att söka sig dit. Oro och kanske t.o.m. ångest är i det läget en normal varningssignal från hjärnan. Så en akutläkare måste, om man tänker efter, även vara en orosspecialist.

Viktor Madsen beskriver hur han går igenom de olika möjliga diagnoser som finns på symtomen och försöker att inte låsa sig vid någon till att börja med. Ibland går det inte att hitta någon orsak, enligt Viktor Madsen och han drar då slutsatsen att det är oron som är grundproblemet. Madsen konstaterar att de flesta oroliga patienterna är äldre som strängt taget borde acceptera att kroppen fungerar sämre och att man får krämpor. Kanske husdjur på äldreboenden kan ge lindring för oron, resonerar han.

Som patient i Sverige har man tur om de symtom man har passar in i någon av de standardundersökningar som görs, i synnerhet om man söker sig till akuten. Om dessa inte visar något är risken stor att man skickas hem, lika sjuk och kanske ännu oroligare än när man kom till sjukhuset. Hur många är inte exemplen på patienter som åkt in och ut på akuten tills de i värsta fall blivit så dåliga att läkarna där måste skärpa till sig och hitta orsaken. Vissa av dessa patienter hinner inte få hjälp, utan avlider och nämns i små notiser i tidningen.

Krämpor och naturligt åldrande är begrepp som inom vården ofta betyder att man inte behöver göra något. De lätta att ta till för den okunnige och kanske lite late läkaren. En bra läkare känner sina begränsningar, man måste inte ta hand om allt och alla själv, men däremot veta vem som kan utreda patientens symtom vidare. För det går alltid att göra något. Ta hörselnedsättning t.ex. det drabbar många äldre men inte sjutton säger någon läkare att man får acceptera det osv. Nej, man rekommenderar patienten att prova ut hörapparat. Fortfarande lider många äldre av biverkningar av läkemedel, ett område läkare (enligt de läkare jag talat med) inte kan så mycket om. Är symtomen oklara, rådgör med en farmaceut, kanske beror de på någon olämplig och värsta fall onödig medicin. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta med symtom efter symtom. Och jag är inte ens läkare.

En annan oro som verkligen ska tas på allvar och åtgärdas är bristen på allergi- och lungmedicinare som beskrivs i en debattartikel också det i Dagens Medicin. Redan i nuläget är alldeles för många patienter med allergier och astma hänvisade till vårdcentraler. Konsekvensen blir långa sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga och förstås fler besök på akuten. Patienter med andningsproblem är för övrigt rejält oroliga kan jag meddela Viktor Madsen och andra blivande akutläkare. Som jag skrivit tidigare, duktiga och engagerade specialister, som allergi-och lungmedicinare, är vägen till en bra och kostnadseffektiv vård. Satsa på dem!

Kommentarer inaktiverade för Oro-ett symtom att ta på allvar

Under Vård och omsorg