Grodan i kastrullen – en metafor för patienten idag

Specialister på stan gör bara det som står på remissen kommenterar ”Rosa” den här bloggen. Tyvärr har det blivit så och det gäller förstås inte bara de privata specialisterna som ”Rosa” inte gillar. Det är likadant på sjukhusen. Man gör bara det akuta, sedan skickas patienten, kanske med ett ”det här är enkelt” tillbaka till vårdcentralen. Men det som är enkelt för en specialist på ett område är ofta inte det för en allmänläkare. Eller, för många kroniskt sjuka, specialistsköterskan.

När blev det så här? Jag minns ju tiden innan remisstvången när man kontaktade en specialistmottagning. Fick en tid om sköterskan bedömde att det behövdes och läkaren utredde, behandlade och inte minst följde upp med kontroller. Nu verkar det som att de bara får behandla det som står på remissen, även om de ser att mer behövs göras. Regler och ersättningar styr vården i den riktningen.

När försämringarna började kämpade inte bara patienterna utan också läkarna emot. Här hittar jag en intervju med två öron-näs och halsläkare i DN från 2004 då ett första remisstvång till dessa infördes. Jag hade faktiskt förträngt krånglet med långremisser, som ändå är bättre än det system vi har idag. De båda läkarna beskriver självklarheter, som att det blir mer administration med remisser, att allmänläkarna inte har rätt instrument för undersöka och inte vana att använda dem. Att de patienter som kommer till en specialist behöver det. De spår också en ökad privat marknad för sjukvård. Så rätt de hade.

Region Stockholm tog ett steg bakåt och gick sedan långsammare utför och skippade långremisserna. För att patienter och säkert också en del vårdpersonal inte skulle märka försämringen. Det blev mycket dyrare att gå till en specialist direkt. Den äldsta källan till det är från 2010, men jag tror att det började tidigare. Patienter som hade råd betalade extra för den bättre vården politikernas förhoppning om en ström av patienter till vårdcentralerna infriades inte.

Efter några år med högre avgift infördes så remisstvång till allt fler specialister. Ja, visst är folk missnöjda, men inte offentligt. I stället ökar antalet sjukvårdsförsäkringar i slutet av 2022 hade 760 000 svenskar en sådan. För att inte tala om dem som betalar vården privat. De som blir kvar och får vad som måste beskrivas som en primitiv vård är inte de röststarkaste.

Läkarförbundet silar mygg och sväljer kameler

Läkarförbundet ser uppenbarligen privata sjukvårdsförsäkringar som det stora hotet mot en jämlik vård. I alla fall får man det intrycket av en artikel i DN. Man vill bl.a. inte att försäkringspatienterna ska få förtur till den offentliga vården. Frågan är vilken förtur de menar?

Av vad jag har sett så handlar den ojämlika vården snarare om de höga kraven på patienterna. Två fiktiva patienter får illustrera hur det alltför ofta ser ut.

Margareta 74, söker på vårdcentralen för irriterande hosta och heshet som inte vill ge sig.

Gustaf, 40 år söker också han på vårdcentralen för liknande symtom som Margaretas.

Margareta är en vänlig själ som litar på vad doktorn säger och inte vill säga emot. Gustaf är däremot en påläst och bestämd person som vet att de här symtomen om man har otur kan vara cancer.

Vem av de två har störst chans att lungcancern upptäcks i tid? Givetvis Gustaf, om han inte stöter på en allmänläkare av den kaxiga typen som av princip inte håller med patienten.

I händelse inte bara Margareta utan även Gustaf fastnar på vårdcentralen är sannolikheten större att han har en sjukvårdsförsäkring. Många av dessa kräver att man först ska ha besökt vårdcentralen. Gustaf som har det, kontaktar sitt försäkringsbolag och får snabbt en tid hos en specialist, som inte missar att det kan vara lungcancer.

Menar Läkarförbundet att Gustaf, om det är så illa, inte ska få vård i den offentliga vården? För det är ju bara de mest allvarliga tillstånden som hänvisas dit? Övriga patienter kommer ju i stället till försäkringsläkare för att få t.ex. operationer i rimlig tid.

Hur kan Läkarförbundet missa att det mest ojämlika i svensk sjukvård är att de starkaste patienterna har störst chans att få rätt vård i primärvården och i viss mån på akutmottagningar, medan de svaga blir utan?

Vilket upplägg ger mest och bäst sjukvård för pengarna?

Opartiskhet är ovanligare än man tror. Det beror inte bara på att man vill vinkla t.ex. rapport, utan på att det inte går att redovisa allt. Men de val man gör påverkas förstås av vad man vill uppnå.

En avsändare som inte tycker att sjukvården ska finansieras av sjukvårdsförsäkringar använder USA som exempel. Vill man däremot, som Timbro, visa att sjukvårdsförsäkringar visst kan vara en bra lösning tar man i stället Schweiz och Nederländerna som exempel. Där är också väntetiden på att få komma till en specialistmottagning kort. Vilket jag förstås lyfter fram, eftersom jag anser att det är specialistvården som är den goda och effektiva vården.

I Sverige ökar antalatet personer som har en sjukvårdsförsäkring privat eller via arbetsgivaren stadigt. Enligt Svensk Försäkrings statistik var antalet drygt 720 000, som alltså är beredda att betala ganska mycket extra för sjukvård.

Timbro skriver också att husläkaren i många länder har en samordnande funktion. Det borde betyda att allmänläkaren, får instruktioner från specialister på olika områden om uppföljning, vilka prover som ska tas och när patienten ska på kontroll hos t.ex. kardiologen.

Här i Sverige talar man mer om grindvakter, alltså ett hinder för patienterna att ta sig vidare i vårdkedjan. Det skrivs också mycket om patienter som söker vård i onödan, sitter på akuten för nöjes skull osv. Men utan något stöd för påståendena och nej, det är inte diagnosen, utan symtomen patienten söker för som räknas här. Vilket jag bl.a. skrev om i den här bloggen.

Det jag tror behövs är att ansvariga politiker nyfiket ( ett modeord jag är rejält trött på) och utan förutfattade åsikter börjar undersöka vilket system och vilken typ av vård som ger högst medicinsk kvalitet, bäst hälsa men med minst antal vårdkontakter.

Träffa specialistläkare inom 7 dagar?

Patienter får träffa en specialistläkare inom 7 dagar och blir opererade inom 20 dagar. Ja, fungerade svensk sjukvård så bra så vore allt frid och fröjd.

Nu är det enligt faktarutan till DN:s artikel om privata sjukvårdsförsäkringar något bara patienter med sjukvårdsförsäkringar erbjuds. Som källa anges Socialstyrelsen.

Nog kan man bli avundsjuk på dem som får så bra vård och tränger sig förbi oss andra? Vi glömmer det här med att de också betalar rätt mycket extra för det.

Men det finns saker för den förfördelade att trösta sig med.

Det första är att ingen försäkringspatient kan boka en läkartid direkt, utan man kontaktar en sköterska som gör en bedömning. Förhoppningsvis mer generös än i den offentliga vården.

Det andra är att specialist även kan betyda allmänläkare. Nu är det svårare än för något år sedan att se vad som ingår i olika paket. Men besöket hos specialisten kan i de billigare försäkringsalternativen vara ett besök hos en allmänläkare. De är alltså snarast en försäkring mot att fastna på vårdcentralen eller i en operationskö. Vilket kan vara nog så viktigt. Men det krävs en högre premie för att direkt komma till en specialist på det man drabbats av.

Vill man veta mer om hur en sjukvårdsförsäkring fungerar ger Svensk försäkring en bra översikt.

Så vad vinner egentligen politiker och andra opinionsbildare på att driva en linje som leder till en visserligen jämlik men dålig sjukvård? Det kan de förstås bara svara på själva. Men i ett kortsiktigt perspektiv, och politiker verkar tänka i mandatperioder, så hoppas man nog på att få tillbaka personal.

Om det inte finns arbetsplatser där lönen och arbetsmiljön är bättre måste läkare och sjuksköterskor arbeta för regionerna, resonerar man. Utan att räkna med alternativen arbeta utomlands eller omskola sig. I det längre perspektivet blir det förstås problem med rekrytering, vem söker läkar- och sjuksköterskeutbildningarna i framtiden när vilkoren är så dåliga? Men så långt verkar inte politikerna se.

Opinionsbildare som Läkarförbundet argumenterar med att behovet av vård ska styra. Egentligen handlar det nog om att få de patienter man tror är ”lätta” till primärvården. Men det man glömmer är att i alla fall en del av försäkringspatienterna började där och visade sig var lättbehandlade bara för rätt specialist. Ofta en ortoped enligt Svensk försäkring.

Om den offentliga sjukvården fungerade bättre och klarade att upptäcka och bota sjukdomar och skador tidigt skulle efterfrågan på sjukvårdsförsäkringar minska rejält. En början kan vara att se till att det går snabbt att komma till en ortoped i den offentligt finansierade vården. Det är dem försäkringspatienterna oftast söker vård hos.

Kvalitet i sjukvård, äldreomsorg och skola-hur ser den ut konkret?

Kvalitet måste vara ledordet för sjukvård, omsorg och skola. Mycket riktigt blir det en hel del träffar när jag söker på olika kombinationer med ordet kvalitet. Men vad som menas med kvalitet är svårare att få fram, på webbplatsen seniorval.se läser jag att det är ” komplext att mäta kvalitet”.

Men hur svårt är det egentligen? Är det en slump att verksamheter med rykte om sig att hålla god kvalitet ofta drivs i privat regim? I stället för att kräva nedläggning eller att ersättningen sänks, anser jag att beslutsfattare och andra borde titta på vad det är som gett det goda ryktet och inspireras. Jag tittar närmare på skola, sjukvård och äldreomsorg med tre uppskattade exempel. Det finns lyckligtvis fler, så du kan fylla på med dem du känner till.

Skolan

För närvarande talas det mycket om segregationen i skolan och förhoppningen, som jag förstår det, är att lugna och studiebegåvade elever ska lyfta dem som av olika skäl inte har det lika lätt. Ingen verkar tänka på att det är svårt att undervisa en klass elever med olika förutsättningar. Jag vet det, eftersom jag gick i en sådan klass hela grundskolan. En grupp elever i klassen hade höga betyg och en grupp låga och bara en eller ett par befann sig i mitten. På högstadiet klagade vår klassföreståndare över detta med jämna mellanrum. Då tyckte jag bara att det var dumt, vi kunde ju inte göra något åt det. Som vuxen förstår jag bättre vad hon menade, det kan inte ha varit lätt att ge alla den undervisning de behövde. Och på den tiden var ändå matematik och språk uppdelat i allmän och särskild kurs.

Det är heller inte så att en klass med ”välartade” elever alltid beter sig väl. Jag tror att de flesta är medvetna om att en klass uppför sig olika för olika lärare. Så det går inte, som en del verkar hoppas, att komma undan bra lärare och bra organisation.

Hur arbetar då en skola mer gott rykte som t.ex. Tyska skolan? Ja, på hemsidan står bl.a.:

”Skolan är uppbyggd så att eleverna känner sig trygga och lär sig ta ansvar för sig själva och andra. Alla umgås med varandra på ett öppet, hövligt och respektfullt sätt. Tydliga gränser sätts för barnen och ungdomarna i en skola som omfattar allt från Kindergarten till studentexamen.”

En beskrivning som talar för en bra arbetsmiljö både för personal och elever. I stället för att dra ner på skolpengen till friskolor, kanske man ska ge dem som är bra, men går med mer vinst än vad som krävs för en buffert, i uppgift att öka kvaliteten ytterligare?

Sjukvård

Att medicinsk kvalitet betalar sig har jag skrivit om massor av gånger. Väldigt konkret i den här bloggen om hur mycket två företag faktiskt vann på att betala sjukvårdsförsäkringar för personalen.

Ett exempel på sjukvård som jag personligen har erfarenhet är bra är Sophiahemmet. Hög medicinsk kompetens, nåja vårdcentralen är som vårdcentraler är mest, det är specialistmottagningarna jag tänker på. Dessutom är verksamheten som jag uppfattar det effektivt organiserad. Vad är då ledorden här?

”Vi strävar efter absolut högsta kvalitet på vår vård och vårt omhändertagande genom ett tydligt fokus på patientsäkerhet. Samma synsätt har genomsyrat verksamheten alltsedan Sophiahemmets tillblivelse 1889. Vägledande för oss är också vår värdegrund.”

Kräv inte att sjukhus och mottagningar som fungerar ska förbjudas, eller att man ska dra ner ersättningen så att god kvalitet blir omöjligt. Beställ mer av den sjukvård som fungerar, givetvis med koll på vad man får för pengarna, och lär av de goda exemplen. Medicinsk kvalitet dvs att patientens hälsa förbättras är a och o, sedan är det i och för sig trevligt med vänlig personal.

Äldreomsorg

Coronapandemin har skoningslöst avslöjat bristerna i äldreomsorgen och dessutom att det var något ansvariga politiker var väl medvetna om. Precis som med skola och sjukvård hoppas i alla fall jag att konsekvensen blir att staten tar över ansvaret. Då kan jämlikheten och kvaliteten förhoppningsvis öka.

Här behövs det mer resurser, men också bättre strukturer på många håll. Som så ofta är det dyrt och dumt att snåla. Är det då så svårt att bedöma kvaliteten som seniorval.se antyder? Nej, jag tror inte det och jag tror också att alla kan vinna på att de äldre som vill får flytta in till ett seniorboende/servicehus när de fortfarande är pigga. Jag tror att de med gemensamma måltider och aktiviteter, om de önskar, också håller sig friskare och piggare längre.

Mer komplicerat än Stockholms borgerskaps boenden behöver det inte vara. Där ordnas gemensamma aktiviteter och så finns det en värdinna på plats några dagar i veckan. På Borgargården serveras också lunch lagad i det egna köket. Med tanke på hur många undernärda äldre det trots allt finns, så borde god och vällagad mat vara något fler kan ta del av.

Så återigen klaga inte på de goda alternativ som finns, ta dem som förebilder.

Vilka cancerpatienter får tidig diagnos?

Regionala Cancercentrum i samverkan (borde heta Regionala Cancercentra) har larmat om att färre cancerfall än förra året upptäckts under detta coronaår. Det ser ut som vart åttonde fall förblir oupptäckt. Vilket inte är så konstigt, när screeningar inte gjorts och vårdcentralerna i många fall inte har tagit emot patienter.

En av de som har delat rapporten är Cancerfonden, som på olika sätt stödjer cancerforskningen. På deras fb-sida frågade jag om de vet hur många cancerfall som upptäcks sent eller för sent i vanliga fall? Svaret blev att det är svårt att veta, symtomen kan vara diffusa, diagnosen svår att ställa. Så är det säkert.

Kanske går det lättare att undersöka om det är någon/några faktorer de patienter som får en tidig diagnos har gemensamt? Mina förslag var; de går på screening när de blir kallade, de gör en årlig hälsoundersökning eller de går till en specialistmottagning. Jag skulle kunna ha lagt till, de har en sjukvårdsförsäkring. Här fick jag inget svar, gissningsvis för att resultatet av en sådan studie troligen skulle bli obekvämt både för politiker och en del i vården.

Så om man överlever cancer kommer även i fortsättningen att till stor del hänga på vilken vård man har råd med, ens egna kunskaper och argumentationsförmåga, samt ren tur.

Tidig upptäckt är viktigt för de flesta sjukdomar och skador, även om konsekvenserna av fördröjningarna inte blir så omedelbara och förödande som de kan bli för den som drabbats av cancer. Men metoden för att se om det finns något gemensamt för tidig diagnos går förstås att använda även i andra sammanhang.

Tänk om sjukvården fungerade lika smidigt som tandvården…

De flesta kallas till tandläkaren för kontroll med jämna mellanrum. Händer det något akut ringer man och bokar en tid och får komma snabbt. Om inte ens tandläkare har tid finns det akuttandläkarmottagningar. Det hela flyter smidigt för de flesta av oss, en tillfällig anspänning som sedan glöms bort.

Tänk dig att tandvården var organiserad som sjukvården. Om något händer, t.ex. att en del av en lagning lossnar skulle du då först ringa till 1177 och rådgöra med en sjuksköterska. Kanske säger hen att du kan fila lite på den vassa kanten på det som är kvar av tanden med en nagelfil. När du sedan får värk i tanden hänvisas du till vårdcentralen, där du får träffa din fasta doktor, som kanske har gått en kurs om tandvård, kanske inte. Hen säger att det nog bara är att göra rent lite och täcka tanden med en fyllning. Hen gör det och den blir lite sned, läkaren på VC har ju inte så många instrument och maskiner som tandläkaren. Först när tanden blivit riktigt skadad får du remiss till en tandläkare och vid det laget måste den rotfyllas och förses med porslinskrona.

Ovanstående låter förstås helt vansinnigt, ingen skulle acceptera den tandvården. Däremot är det i stora drag så här sjukvården fungerar för den som inte har en sjukvårdsförsäkring.

Hur har det blivit så? Ja, tandvården betalar de allra flesta i stort sett själva, vilket gör att den har organiserats effektivt. Sjukvården däremot bekostas till stor del av regionerna och det tycks vara förklaringen till skillnaderna.

Det är lätt att tänka, men låt var och en betala sina besök själv så att vi äntligen kan få en effektiv sjukvård av god kvalitet. Det finns dock en hake, många har råd att betala för tandvård och sjukvård, men en relativt stor grupp klarar det inte. Hur löser man det dilemmat? Solidariska sjukvårdsförsäkringar? Sjukvårdspeng, baserad på ens hälsa att användas som patienten tycker ger bäst vård? Staten/regionen som ansvarig för en sjukvård som är mer individbaserad och varierad?

God och varierad vård

”Alltid denna väljarmassa som vägrar anpassa sej till en enhetlig valstrategi” Det är den socialdemokratiske partisekreteraren som utbrister bl.a. detta i ”Statsrådet i tiden” från 1980. Vem som än döljer sig bakom signaturen Bo Balderson, så var det en person med insyn i politiken. Det är också förvånansvärt mycket som är sig likt 40 år senare.

Jag kan höra dagens politiker klaga över att man ju har bestämt sig för att människor vill ha vård i form av vårdcentraler på gångavstånd, ja inte på landsbygden förstås. Dessutom har politiker och lobbyister gång på gång talat om för patienterna att de vill ha en fast läkare på vårdcentralen. Man får ju t.o.m. välja vårdcentral och läkare, om de har plats på sin lista, (vilket de alltför få uppskattade läkarna oftast inte har).

Sedan har människor mage att prioritera att snabbt få en tid, den gången det fanns som alternativ i en enkät. För att inte tala om alla som anlitar nätläkare, använder sin sjukvårdsförsäkring för att snabbt komma till en specialist på deras åkomma eller hittar andra alternativ till primärvården.

Jag tror att regeringen är kluven till sjukvårdsförsäkringar, å ena sidan är det patienter som betalar skatt till regionen, men inte belastar den offentliga sjukvården. De betalar i stället en gång till genom en premie till Försäkringsbolagen alternativt förmånsbeskattas om deras arbetsgivare gör det. Å andra sidan blir det ju väldigt tydligt att det är många som inte uppskattar politikernas linje när det gäller sjukvården.

Vad socialminister Lena Hallengren nu gör genom att tillsätta en utredning om begränsningar av sjukvårdsförsäkringarna är framförallt att försöka snylta på köerna för försäkringspatienterna genom att hävda att vårdbehovet ska gå först. Vitsen med en sjukvårdsförsäkring är ju att bota sjukdomar och skador tidigt för att undvika onödigt lidande och långa sjukskrivningar. Patienterna från den offentliga vården är förstås värre däran efter att ha fått vänta på vård tills de har blivit tillräckligt sjuka. Svensk Försäkring skriver:

”Den vård som ges inom försäkringen utförs endast av privata vårdgivare. Den ges aldrig inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Tvärtom frigör patienter med sjukvårdsförsäkring resurser för den offentligt finansierade vården i och med att de går ur den offentliga kön.

Sjukvårdsförsäkringen finansieras med premier och det vanligaste är att arbetsgivare betalar premien för alla sina anställda. Premien finansierar all den vård som utförs inom försäkringen inklusive vårdplanering och administrativa kostnader. Försäkringsbranschen bidrar på så sätt med över 3 miljarder kronor till vården varje år.”

Haken är att en del privata vårdgivare tar både skattebetalda och försäkringsbetala patienter och det är där Lena Hallengren hoppas på fördelar. Men det som gäller är ju att regionerna beställer tillräckligt med vård.

Det bästa sättet att minska antalet sjukvårdsförsäkringstagare är dock att se till att den offentliga vården är bra. Då är det mottot god och varierad vård som gäller. Patienter är olika och efterfrågar olika typer av vård. Det man kan vara säker på är att de allra flesta vill bli friska, eller i alla fall bättre, så fort det går. Lika säker kan man vara på att de flesta inte tycker att det är kul att gå till läkare, att de inte åker till akuten en kväll för att det är så trevligt där… Så lita på att patienterna söker sig till den vård som gör dem friska snabbast, om de bara får välja.

Lena Hallengren, tillsätt i stället en utredning om hur man ska skapa den här varierade vården, där den som är sällansjuk kan få snabb tid hos en lämplig specialist, den kroniskt sjuke kan välja på att gå till vårdcentralen eller till en eller flera specialister, där äldre möter geriatriker och barnen självklart tas om hand av barnläkare. En vård där en del patienter går på fysiska besök hos läkaren, medan andra varvar dessa med digitala kontakter. Vad som är lämpligt beror på vem man är och vilken sjukdom/skada man har.

Gör inte om misstaget som partikamraterna i Bo Baldersons deckare gjorde, att försöka tvinga människor in i en enhetlig form.

Akuten – hur hamnar man där!

Hur blir man egentligen så sjuk att man behöver akut-och kanske slutenvård på sjukhus? Vad har hänt på vägen dit?

Patienternas sjukvårdshistorik borde vara högintressant för alla som planerar framtidens sjukvård. Den basvård som håller även kroniskt sjuka patienter, som enligt Myndigheten för vård och omsorgsanalys står för 85 % besöken, i god form bör förstås vara den man satsar på.

Men nej, intresset är väldigt svalt och jag hittar inga studier eller liknande när jag letar efter just sjukvårdshistorik hos de akut och svårt sjuka patienterna. Mer än för cancerpatienter som jag skrivit om tidigare. De har ett ökat antal besök i primärvården 6 månader innan de får en diagnos.

Finns det några slutsatser att dra om man tar vägen över frånvaro av uppgifter? Ja, jag tror det.

Stockholms sjukvårdsupprop gör en förträfflig insats genom att publicera anonyma vittnesmål om den pressade situationen på Stockholms sjukhus. Det är viktigt att komma ihåg att det var kris redan innan coronapandemin. De ansvariga hör dock till de som svarar med ointresse på frågan om patienternas vårdbakgrund. Men man är inte konsekvent, vid ett-par tre tillfällen har det tagits med historik som passar deras agenda, dvs patienter som har fått vänta länge på tid till vårdcentralen och som väl där har blivit bra.

Vad mer skulle av ideologiska skäl finnas med i vittnesmålen om de fallen existerade? Patienter som har haft kontakt med nätläkare, patienter med sjukvårdsförsäkringar och patienter som går på specialistmottagningar i öppenvården. Men uppenbarligen är det få patienter med den bakgrunden som söker akutvård.

Vilka patientgrupper kan vi då inte vänta oss tas med bland vittnesmålen med tanke på agendan? Givetvis i första hand patienter med 1-15 (den högsta siffra jag sett) besök i primärvården i bagaget, troligen inte heller patienter som från att ha varit friska, blir svårt sjuka. De sistnämnda skulle bara kunna fångas upp av breda hälsoundersökningar och fler screeningar för olika sjukdomar.

Sammantaget talar detta för att primärvården, utan konkurrens, är den främsta leverantören av svårt sjuka patienter till akutsjukhusen. Är det den basvård vi ska satsa på? Bara om inget alternativ finns.

Fakta i fallet – sjukvården

Jag vill inleda med ett varmt tack till Emilie Sundkvist på Stockholms sjukvårdsupprop som riktade min uppmärksamhet på skillnaderna mellan fakta, antaganden, påståenden och halvsanningar. Dessa begrepp är tillsammans med konstaterandet att djävulen bor i detaljerna utgångspunkten för den här bloggen.

PRIMÄRVÅRDENS KVALITET

På senaste tiden har tidningen Mitti publicerat listor som påstås visa de bästa och sämsta vårdcentralerna i olika Stockholmsområden baserat på den Nationella patientenkäten för 2019. Men vad säger den egentligen?

Antaganden

De flesta kan förmodas tro att det är den medicinska kvalitén på de olika vårdcentralerna som mäts, alltså hur patienternas hälsa utvecklas. I mitt Facebook-flöde ser jag också åtminstone en person som tolkat listorna i Mitti på det viset.

Fakta

Just den medicinska kvalitén mäts inte i enkäten. Patienterna tillfrågas om vad de anser om tillgänglighet, emotionellt stöd, delaktighet och involvering, respekt och bemötande, kontinuitet och ordinering, samt helhetsintryck. En underfråga till rubriken helhetsintryck är om patienten anser att hens behov av vård/behandling har blivit tillgodosett. I det kan förstås både rymmas patienter som fått helt korrekt diagnos och behandling och de som fått höra att lite krämpor får man räkna med och inte är ett dugg bättre, men tror att doktorn har rätt.

MÄNNISKOR FÖREDRAR PRIMÄRVÅRDEN

Påstående

Den nationella patientenkäten och liknande undersökningar används som argument för att primärvården är populär. Det gäller bara att den får mer pengar.

Halvsanning

En Novusundersökning beställd av Läkarförbundet fick stor uppmärksamhet nyligen. Det är lätt att uppfatta den som att människor föredrar att gå till vårdcentralen och att ha en fast läkare där, framför annan vård.

Fakta

I själva verket är denna undersökning ett exempel på att djävulen bor i detaljerna. I det här fallet vilka alternativ de tillfrågade fick välja mellan. Så vitt jag förstått fanns inga andra alternativ än vårdcentralen med eller utan fast läkarkontakt. Alternativ som att kunna söka specialist direkt eller söka vård på nätet saknades.

Hur det då ser ut i verkligheten?

Det räckte inte med differentierade avgifter för att få Stockholmarna att gå till vårdcentralerna. Faktum är att det inte ens var tillräckligt med remisstvång, kreativiteten när det gäller att hitta alternativ har varit stor.

2019 nådde nätläkarbesöken för första gången över 1 miljon rapporterar SVT-Nyheter. Det ser alltså ut som om många människor föredrar att snabbt och lätt få vård.

Antalet svenskar som har en sjukvårdsförsäkring är nu över 600 000 personer, människor som alltså prioriterar att snabbt komma genom vårdkedjan och bli återställda.

Antaganden

Man kan på goda grunder anta att ännu fler skulle skaffa en sjukvårdsförsäkring om de kunde. Många betalar också vården helt privat, men här hittar jag inte statistik så det kan inte riktigt gå in under fakta.

POLITIKERNAS AMBITIONER FÖR VÅRDEN

Fakta

Det är ekonomiskt fördelaktigt för regionen att människor betalar skatt till en vård de senare inte utnyttjar, utan betalar för själva.

När den offentligt drivna vården inte fungerar bl.a. på grund av brist på pengar, riktas missnöjet mot ansvariga politiker. När det är privata vårdgivare som har brister eller stänger verksamheter p.g.a. för låg ersättning, får de i stället för politikerna skulden.

Antagande

Ingen politiker går naturligtvis ut och säger att målsättningen är att den offentliga vården ska bli så dålig att alla som kan söker sig till egenfinansierade alternativ. Men utvecklingen går åt det hållet.

Ingen politiker påstår heller att de välkomnar privata vårdgivare för att kunna pressa kostnaderna utan att få skulden för konsekvenserna. Det är dock det som händer.

VÅRDPERSONALENS AGENDA

Fakta

Situationen på många sjukhus är kaotisk med överbeläggningar och långa väntetider på akuten. Patientsäkerheten är hotad, allt enligt vittnesmål från personalen.

Vad sjukhuspersonalen inte kommunicerar, offentligt, är också intressant, nämligen patienternas sjukvårdshistoria. Frånvaron av fakta blir här i sig fakta. Likaså att detta, vilket jag har skrivit om tidigare, är väsentligt för hur vården ska organiseras på ett effektivt sätt.

Påstående

Som jag ser det är ett stort problem att bara en åsikt får plats i debatten nämligen att primärvården är jättebra om man bara får mer pengar att anställa fler (dyra) allmänläkare. Detta ska pressas in i allt, även Stockholms sjukvårdsupprops namninsamling där primärvården åker snålskjuts på engagemanget för sjukhusen. För det kommer, är jag övertygad om, att heta att så många undertecknare vill satsa på primärvården, fast många säkert bara skrev på för att rädda sjukhusen.

Den som uttrycker en annan åsikt eller bara ”glömmer” att ta med primärvården blir illa åtgången i debatten och det drar sig många för, av lätt begripliga skäl.

Därför får vi inte veta hur många patienter som gjort 5-10-15 besök på vårdcentralen innan de blivit så sjuka att de hamnat på sjukhus, hur många äldre som inte fått tillräcklig omvårdnad, eller hur stor andel som hastigt blivit sjuka eller skadade. Hur ska man då veta var resurserna ska satsas?

I debatten framträder heller inte de läkare som får ta hand om patienter som remitterats för sent för att kunna räddas, eller där det ”bara” tar onödigt lång tid innan de är återställda. De skulle också behöva höras för att vi ska vet hur stort problemet är.

Det är bråttom att få fram de här perspektiven på vården, om vi inte ska få ett A och B-lag med patienter.