Etikettarkiv: Läkemedels-och vårdskador

Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Jag har i olika diskussionstrådar försökt få klarhet i vad de som förespråkar allmänmedicin respektive alternativmedicin ser som nyttan med att patienten väljer det alternativet framför att gå till en specialist?

Svaret från båda håll är ofta att man ”ser hela människan”. Jag tar två exempel, alternativmedicinens Ytterjärna forum, som beskriver sin syn på vård och omsorg, inledningen lyder ”Vi vill påverka den svenska sjukvården till ett helhetsperspektiv med människan i fokus”. Man kan jämföra det med en helt vanlig vårdcentral,alltså allmänmedicin som utlyser en tjänst som familjeläkare och beskriver sin syn på vården ”En familjeläkare är specialist på hela människan och helhetssynen är en viktig bas för ditt långsiktiga välmående”.

För att återgå till diskussionstrådarna brukar jag fråga vilken nytta patienten konkret har av att doktorn ser ”hela människan”, svaret jag får är att det är viktigt att se hela människan. Ett cirkelresonemang alltså. I det läget försöker jag i stället vara konkret och ta någon vanlig åkomma, låt säga återkommande halsinfektioner, som exempel. Hittills har diskussionen då tagit slut och jag har inga problem att förstå varför.

En öron-näs och halsläkare tittar förstås inte bara i halsen, vilket allmänläkarna och alterantivläkarna nog egentligen vet, men inte vill låtsas om. Hen ställer relevanta frågor om helheten, träffar patienten barn i förskoleåldern ofta, anstränger rösten mycket,  är det någon tid på året som är värre osv. Däremot slipper patienten förhoppningsvis frågor som, om det inte är stressande att vara arkitekt, gift, närsynt eller vad nu allmänläkaren och alternativläkaren råkar tycka hör till ”hela människan”. Förutom att öron-näs och halsläkaren har stor vana vid att skilja infektioner orsakade av virus och bakterier, kan de också se bakomliggande orsaker som allergi, överkänslighet eller nedsatt immunförsvar. De vet också vilka yrkesgrupper som är mest drabbade av olika typer av halsproblem.

Vad patienten märker är främst att det går fortare och till synes lättare att få rätt diagnos och behandling. Bakom det som ser lätt ut ligger förstås gedigna grundkunskaper, vidareutbildning  och erfarenhet. Vill man välja en doktor som ser ”hela människan” men har grunda kunskaper om ens symtom ska man förstås kunna göra det. Men de flesta föredrar nog specialisten.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Jag vet inte vart jag ska vända mig! utbrast kvinnan jag börjat prata med. Hon hade haft ont i ena foten ett bra tag och nu fick det vara nog, men vart skulle hon ta vägen? Till akuten fick hon inte komma (sic!), lättakuten öppnade först till kvällen, vårdcentralen hade inga tider. Ingen hon talat med kunde ge henne anvisningar.

Hade det här varit för 15-20 år sedan hade jag sagt, åk in till City Akuten, beskriv ditt problem i receptionen, sätt dig och vänta på att få komma in till en ortoped. Det var nämligen vad jag gjorde när jag drabbades av något liknande. Men numera krävs det remiss till ortopedmottagningarna.

Vad man inte vill göra när man har ont i foten är att gå onödigt mycket, så det viktiga är att allt som kan tänkas behövas finns på det ställe man kommer till.  Förmodligen skulle damen i likhet med DN:s Jessica Ritzén ha sökt sig till en närakut, som närakuten Haga. Den Ritzén till slut hittade fram till efter att hon kört omkull på cykel. På 1177 visste man inte var den låg, men väl där togs hon om hand av en duktig ortoped. Tala om en uthållig patient, de flesta skulle nog ha gett upp och åkt till akuten.

Vill inte specialisterna ha några patienter?! klagar en patient i tråd jag diskuterat i. Så vitt jag förstod har hennes husläkare försökt skriva remisser som kommit tillbaka. Till en del stämmer det nog, som jag skrivit om i bloggen Busenkelt! sade specialistläkaren, många vill bara ta de ”intressanta” fallen. Men man ska också komma ihåg att patienterna specialisterna numera tar emot är sjukare än tidigare och har varit sjuka längre tid. Specialisterna träffar inte patienterna när det skulle gå lätt och snabbt att kurera dem. Istället har oftast en allmänläkare avvaktat och/eller försökt själv först. De tar därför längre tid att behandla varje patient och långa köer bildas. All administration kring remisser ska vi inte tala om när det gäller tidstjuvar…

Förhoppningsvis kan närakuterna lindra följderna av remisstvånget till de flesta specialister här i Stockholm i alla fall, men det bästa vore förstås att det togs bort.

Kommentarer inaktiverade för Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Kommentarer inaktiverade för Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Under Vård och omsorg

Busenkelt! sade specialistläkaren

Nej, just ordet busenkelt har jag inte hört någon specialistläkare säga eller för den delen skriva. Men andemeningen har varit att det här är så lätt så det ska de klara på vårdcentralen. Eller ännu värre som en öron-näs och halsläkare jag diskuterat med på facebook bl.a. skrev:

”Alla patienter ska inte träffa områdesspecialister, det är vare sig effektivt eller patientsäkert. Allmänläkare är generellt duktigare på effektiv handläggning av vanliga fall, helhetsperspektiv och att inte behandla i onödan. Områdesspecialister (som ÖNH som jag tillhör) är å andra sidan givetvis generellt bättre på att behandla komplexa patienter inom sitt område.”

Som patient kan jag bara skaka på huvudet åt resonemanget. Det finns ingen som är bättre på att t.ex. se om det halsonda orsakas av ett virus eller en bakterie och ofta direkt kan säga vilken bakterie det är än en ÖNH-läkare. Ingen som är bättre på att kurera bihåleinflammationer, som den här vintern verkar ha varit extra vanliga. Och så vidare. Det är ju bara att jämföra gissningarna på VC, de misslyckade försöken att behandla, med hur fort det (ofta) går att bli frisk när man äntligen får den här eftertraktade remissen till en specialist.

Problemet är att det är patienterna som upplever skillnaderna, det gör inte specialistläkarna. En ÖNH-läkare går förstås aldrig till VC när hen får ont i halsen. I stället utgår de från sig själva, när de bedömer vad någon annan läkare kan göra.  De tänker inte på att övriga inte har en lång specialistutbildning och erfarenhet att luta sig mot. Slutsatserna blir, som i citatet ovan, därför så fel och konsekvensen att de som borde kämpa hårt för sina patienter, tvärtom gör ont värre.

De stora felen som missade cancerdiagnoser, blodproppar, hjärtinfarkt etc. blir tidningsrubriker, sök gärna på vårdcentralen missade…

Däremot blir normalt inte de mindre, men för patienten ack så besvärliga, felbedömningarna uppmärksammade. Men DN:s Fredrik Strage beskriver i en krönika hur han fick stora delar av sommaren blivit förstörd pga av den felaktiga diagnosen han fick av doktorn. Det står faktiskt inte på vårdcentralen, men det är mest sannolikt till en sådan Fredrik Strage gick. Läkaren sade att den blixtrande smärta som spred sig mellan låret och vaden varje gång Fredrik Strage böjde benet berodde på en slemsäcksinflammation. Märkligt nog hade sjukgymnasten han besökte heller inga invändningar. Det hade däremot naprapaten som Fredrik till sist gick till. Denne förmodade att det rörde sig om ”falsk ichias” som kan tränas bort.

Det finns många patienter som likt Fredrik Strage går runt och är sjuka eller skadade onödigt länge. Det kostar förutom lidandet, i sjukskrivningar, förlorade inkomst, onödiga läkarbesök, läkemedel som tas i onödan osv. Att organisera om vården är alltså ett bra sätt att minska vård och omsorgskostnaderna.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

De politiska partierna verkar så här långt vara eniga om att satsa på primärvården på sjukhusens bekostnad. Därför har jag försökt få fram vilken utbildning allmänläkarna egentligen har. Men det har visat sig vara väldigt svårt att t.ex. få veta hur mycket barnmedicin de läser, för att ta en patientgrupp de möter ofta. Ett svar jag fick var 12 veckor, men en annan allmänläkare skrev att det är vad alla blivande läkare läser under grundutbildningen. På detaljerade frågor om specialisttjänstgöringens (ST) längd och innehåll får jag undvikande svar.

Jag har lyckats hitta Socialstyrelsens målbeskrivningar för de olika ST-inriktningarna och när jag går igenom den för allmänläkare blir de vaga uppgifterna i olika diskussionstrådar begripliga. Upplägget är väldigt allmänt för att inte säga luddigt och om jag fortsätter att ta barnmedicin som exempel kan man på s. 191 i pdf:en läsa följande:

Delmål c6
Utbildnings-aktiviteter Uppföljning
Den specialistkompetenta läkaren ska
– behärska hälso- och sjukvårdsarbete för barn och ungdomar
– kunna identifiera och handlägga barn som misstänks fara illa
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller
handlägger sådana ärenden.
Intyg om genomförda
utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera vårdenheter med mottagningsverksamhet inom primärvården.
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Deltagande i en eller flera kurser
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av kursledare eller handledare
Allmänna råd
Teoretiska studier
Innebär detta att den blivande allmänläkaren i alla fall tillbringar lite tid på ett barnsjukhus? I bästa fall, men av allmänläkaren Karin Träff Nordströms inlägg på Distriktsläkare.com att döma så kan hen lägga i stort sett all tjänstgöring på en vårdcentral. Därav rubriken, blind leder blind, eftersom det då innebär att handledaren är en läkare med grunda kunskaper i barnmedicin. Det här gäller givetvis andra specialistområden också.
Intressant är två av de saker som Träff Nordström anser att den blivande allmänläkaren ska lära sig är:
”den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!” och ”De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem.”
När jag läser det blir mina egna och andras erfarenheter av att inte bli friskare av att besöka VC begripliga. Likaså att det allt för ofta krävs tuff argumentation från patienten för att få den välbehövliga remissen till en specialist. Politiker och andra ansvariga borde i sin tur fundera på sambandet mellan att allt fler patienter hänvisas till primärvården och ökade kostnader för sjukvård och sjukskrivningar. Det är kostsamt med patienter som hinner bli ”de allra svårast sjuka” innan de får rätt vård.

Kommentarer inaktiverade för Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

Under Vård och omsorg

Prata med varandra – om sammanhållen vård

Många patienter behöver vård under längre tid, kanske hela livet, och av flera olika specialister.  Jag har tidigare skrivit om behovet av att dessa läkare pratar med varandra och att någon får ansvaret för att sedan diskutera det man kommit fram till med patienten och vid behöv anhöriga. I den bästa av världar skulle vården vara organiserad så för alla. Om man använder sig av videomöten borde i alla fall fler patienter kunna få tillgång till denna optimala vård. Den ansvarige läkaren kan vara den som tar hand om grundsjukdomen t.ex. diabetes. Men jag kan också tänka mig att den som ansvarar för åkomman som för tillfället orsakar mest problem och följaktligen har mest kontakt med patienten är huvudansvarig. Här får man helt enkelt anpassa sig efter individen.

Ett, i mina ögon, näst bästa alternativ är det Gunnar Akner, professor i geriatrik, presenterar på DN Debatt. Han konstaterar att en av de mest komplicerade uppgifterna i vården är att koordinera och bedöma olika vårdinsatser. Detta bör göras av generalister anser han. Här är Akner faktiskt hårdare än jag, och placerar inte bara allmänläkare utan också geriatriker och invärtesmedicinare bland generalisterna. I ansvaret ska ingå:

”Dessa ­generalist­läkare (G-läkare) måste ha som uppdrag att regelbundet kontrasignera den samlade DBU-processen (diagnostik, behandling, uppföljning) över tid, där olika specialiserade läkare och olika vårdyrkesgrupper regel­mässigt är inblandade. Kontra­signeringen innebär att G-läkaren regelbundet tar ställning till:

  • att den samlade diagnostiken och behandlingen/vården är rimligt underbyggd.
  • att alla aktuella behandlings-/vård­åtgärder är koordinerade och kopplade till tydligt definierade mål som följs upp regelbundet och systematiskt över tid.
  • att patienten är välinformerad om målen med handläggningen och att den är anpassad till patientens önskemål och unika förutsättningar.”

Jag tror att det här kan fungera bra med äldre, där inte minst medicineringen måste anpassas och även för barn som också kräver särskilda kunskaper. Det vill säga om generalisterna är geriatriker respektive barnläkare.  Men att allmänläkare generellt skulle klara det, kan jag inte tänka mig. Jag kommer där att tänka på vad en patient berättade för inte så länge sedan. Allmänläkaren hade remitterat patienten till en specialist för undersökning och bedömning. Han och patienten satt sedan och försökte förstå remissvaret, med hjälp av vad patienten fått veta under sitt korta möte med specialisten.

Då är det faktiskt bättre att patienter som orkar och kan själva ges möjlighet att organisera sin vård. Många patienter idag är väldigt pålästa både på sjukdomar och behandlingar. Får man då möjlighet att söka den vård man behöver utan remisskrav, frigörs resurser för dem som behöver mer hjälp.

Och allt är bättre än att patienter ”fastnar” på vårdcentralen, med otillräcklig eller rent av felaktig behandling.

Gunnar Akner föreslår också att man för äldre patienter provar en modell där gränserna mellan sjukhusvård, primärvård och omsorg tas bort. Det låter väldigt vettigt, bristande omsorg är ju en stor anledning till att äldre blir så dåliga att de behöver sjukhusvård.

Att Gunnar Akner är verksam vid Sophiahemmet är knappast förvånande. Där bedrivs bland den bästa och effektivaste vården här i landet. Ett föredöme för andra vårdgivare!

Kommentarer inaktiverade för Prata med varandra – om sammanhållen vård

Under Vård och omsorg

Fastläkare eller fast hos läkare?

Att det inte är bra att träffa olika läkare vid varje besök är egentligen självklart. Det tar extra tid både för patienten och doktorn och risken finns att något blir fel. Principen med en fast läkarkontakt tillämpas redan på många håll, i synnerhet på privata specialistmottagningar. Varför det inte är så överallt är obegripligt för mig. Men nyttan förutsätter att det är en bra doktor man går hos, annars är det förstås snarare så att patienten är fast hos doktorn…

British Medical Journal (BMJ) publicerat en abstrakt för en studie där forskare undersökt om det finns ett samband mellan dödlighet och kontinuitet i läkarkontakter. Resultaten från nio länder med olika sjukvårdssystem har jämförts och föga förvånande visar det sig att dödligheten hos patienterna sjönk både hos generalister (allmänläkare) och specialister med kontinuitet i läkarkontakterna. Det som tyvärr inte framgår av abstrakten är från vilka nivåer hos generalister respektive specialister. Men vi får hoppas att det här leder till att de flesta patienterna slipper ha många läkare och att man får välja att gå till en allmänläkare eller till specialister.

Men för att få kvalitet i vården och kontinuitet behövs det fyllas med specialister. Tyvärr har inte de bästa läkare jag mött haft några ST-läkare eftersom de är privatpraktiserande. Ta fram ett bra ersättningssystem, så att de kan ta i alla fall några blivande specialister då och då. Ett par riktigt dåliga läkare jag träffat på var däremot omgivna av ST-läkare, vilket förstås inte alls är bra. Så tillämpa principen att duktiga läkare ska lära upp nya läkare, oavsett om de arbetar i landstingsregi eller privat.

Dagens Medicin tar upp läkarutbildningen i en intervju med Heléne Hellemark Knutsson. Utbildningen ska göras om och genomströmningen ökas, vilket är bra. Vi får hoppas att man också ser över kvalitén, inte minst på handledningen när läkarna sedan ska bli specialister eller generalister.

Kommentarer inaktiverade för Fastläkare eller fast hos läkare?

Under Vård och omsorg

Läkare tvingas skicka hem sjuka patienter

Det är sorgligt att se en tom sal på en vårdavdelning, tom inte för att det saknas patienter, utan för att det saknas personal. Bristen på vårdplatser gör att läkare tvingas skicka hem patienter som egentligen hade behövt fortsatt sjukhusvård framgår i ett reportage i Svenska Dagbladet. Det här är givetvis stressande för både läkare och sjuksköterskor. 61% av läkarna som deltog i en undersökning som Läkarförbudet gjorde uppger att vårdplatsbristen har stor eller mycket stor negativ inverkan på arbetssituationen.

”– En katastrofal utveckling. Många vittnar om tuffa prioriteringar där den som är mest sjuk får den sista sängen medan resten inte ges den vård de borde få. Man tvingas chansa vilket riskerar att det uppstår komplikationer. Vi får också övertala anhöriga att ställa upp, säger Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet.”

Heidi Stensmyren vill att Socialstyrelsen förtydligar ansvarsfördelningen när patienter far illa i vården. Där tycker jag att det vore bra om politikers, chefers och enskilda läkares ansvar rent generellt tydliggjordes. Det händer allt för ofta att man skyller på varandra.

Sedan kommer Heidi Stensmyren med den lite märkliga kommentaren att primärvården behöver stärkas för att kunna avlasta sjukhusen. Det faller på sin egen orimlighet att vårdcentralernas allmänläkare skulle kunna göra någon större skillnad för patienter som egentligen behöver slutenvård. Där behövs helt enkelt fler vårdplatser och för att åstadkomma det måste sjuksköterskorna få bättre löner och bättre villkor rent allmänt.

Sedan kan dagvård och mottagningar i öppenvården vara en avlastning, inte minst genom att förebygga så att patienter inte blir så svårt sjuka att de behöver akutvård och slutenvård. Jag tror också olika typer av hälsoundersökningar och screeningar i längden är ett bra sätt att spara lidande och pengar. En del anser att det är onödigt att undersöka friska personer, men det är inte riktigt så man ska se det. De man fångar upp på det sättet är personer med en sjukdom som ännu inte ger symtom och förhoppningsvis går lätt att bota.

Kommentarer inaktiverade för Läkare tvingas skicka hem sjuka patienter

Under Vård och omsorg

Podden ”På djupet” om vård och omsorg

I nuläget saknar tyvärr många patienter annan vård än den som erbjuds på vårdcentralerna. Mångas strategi är, har jag förstått, att så gott det går ta reda på vilken sjukdom/skada de har och helst lämpliga behandlingar innan läkarbesöket.

Socialstyrelsen verkar ha sett behovet och har en serie poddar under rubriken ”På djupet”  om skilda ämnen som hur man efter den 1 januari 2018 gör om man vill klaga på vården, hur man motverkar undernäring hos äldre samt ovanliga diagnoser.

Kommentarer inaktiverade för Podden ”På djupet” om vård och omsorg

Under Vård och omsorg