Etikettarkiv: Läkemedels-och vårdskador

Omvägar till bra vård blir dyrt

Richard Fletcher, Stefan Fölster och Per Mosseby skriver i ett debattinlägg i DN om vad omvägarna genom vården som patienten idag ofta måste ta faktiskt kostar. Den utgår från rapporten Rätt vägvisning genom hälso-och sjukvårdens labyrint-värdet av smarta vårdkedjor med digitala innovationer som är utgiven av Reforminstitutet. Om  de onödiga kontakterna och felen eliminerades skulle det frigöra motsvarande 1,5 miljoner besök i primärvården!

I inlägget ges ett exempel på en omväg som inte är alltför ovanlig och som är kostsam både för individen och samhället. En patient har problem med urinvägarna och ringer 1177 som råder henne att kontakta en gynekolog, vilket kvinnan gör. Men där krävs remiss så kvinnan ringer till sin vårdcentral där hon får en tid hos husläkaren om tre veckor. Hon träffar en sjuksköterska och en allmänläkare som tipsar om en gynekolog som inte kräver remiss. Allt det här kostar pengar och i värsta fall har patienten blivit sämre, kanske varit sjukskriven osv.

I själva rapporten kan man läsa följande:

”OECD (2018) hävdar i en färsk forskningsgenomgång att närmare en fjärdedel av patienter inom primärvården råkar ut för en feldiagnos, felaktiga mediciner eller andra undvikbara fel. De beskriver att runt 6 % av sjukhusinläggningar beror på sådana misstag inom primärvården, att dessa kan kosta närmare 3% av BNP och att de ofta beror på brister i koordinering.”

I rapporten vill man lyfta fram stöd, i synnerhet digitala, som en väg. De ökar chansen att patienterna kommer rätt i vården, att remisser blir riktiga och ställs till rätt specialist.

En annan fråga som lyfts är landstingens bristande intresse för hur effektivt eller snarare ineffektivt patienterna lotsas genom vården.

Jag tycker att det är bra att skribenterna sätter fokus på problemen och föreslår lösningar även om de, som jag ser det, drar alla slutsatser man kan av resultatet. Vinsten med att de mest kompetenta läkarna gör den första bedömningen nämns t.ex. kort. Där tror jag att mycket finns att hämta, låt t.ex. en allergiläkare vara den första patienter med dessa besvär möter. För en del patienter kanske det räcker att få rätt mediciner som sedan kan förnyas av vilken läkare som helst, om inget förändras. En annan kanske ska fortsätta hos en öron-näs och halsläkare och andra ska förstås vara kvar hos allergiläkaren. Alltså börja på högsta inte lägsta kunskapsnivån.

Författarna tar bara i förbigående upp att det kanske skulle gå att låta patienterna välja mer fritt. De flesta människor har annat för sig än att konsumera vård och vara sjuka. Ger man oss bara en chans att välja så blir det den effektivaste och snabbaste vägen till hälsan. Digitalt stöd är utmärkt, t.ex. att man får hjälp att se vilka olika kompetenser i vården som kan hjälpa en med det problem man har.

Sedan får man inte glömma att det kan ta tid att hitta rätt. Den som har högt blodtryck börjar kanske hos en hjärtläkare, men slutar hos en invärtesmedicinare eller tvärtom beroende på vad som orsakar det höga blodtrycket. Allt går inte snabbt och lätt även man önskar det.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Tablettberoende – ännu en risk med de långa operationsköerna

Vetenskapens Värld uppmärksammade i ett avsnitt faran med långvarigt bruk av opioider som används vid svår smärta. Programmet tog upp den formliga epidemin av missbrukare i USA med utgångspunkt från en fattig gruvort.

Även Svenska Dagbladet har tidigare behandlat ämnet i en artikel från mars 2018 och där görs det som Vetenskapens Värld missar, nämligen att göra en koppling till situationen i Sverige. Överläkaren Niklas Preger som är sektionschef inom beroendecentrum i Stockholm intervjuas och han säger att redan efter ett par veckor kan man börja utveckla ett beroende av opioider som Oxycontin. Det och liknande läkemedel är vanliga smärtstillare även här i Sverige och förskrivningen har ökat år för år:

”År 2006 skrevs 27 recept på läkemedel med oxikodon ut per 1 000 svenskar, år 2017 skrevs 145 recept med substansen ut per 1 000 svenskar – de hade alltså mer än fyrfaldigats, visar siffror från Socialstyrelsen.”

En anledning till den ökade användningen av opioider och andra beroendeframkallande preparat är förstås de ofta långa köerna till operation. Räknar man ihop tiden före och efter en operation kan det lätt bli åtminstone 3-4 månaders användning av bl.a. opeoider och sedan en besvärlig period när man ska sluta med dem. Vilket inte alla klarar och till TUB-mottagningen som Nils Preger leder kommer patienter som:

” först fått preparaten utskrivna för tillfällig smärta under en kortare tid – och sedan fortsatt få recept, och de som fått medicinen mot långvarig kronisk smärta.”

Hur kan det bli så fel? Som så ofta är förklaringen till stor del att patienter fastnar på vårdcentralen, om de överhuvudtaget söker en läkare. Uppfattningen att läkare inte kan något om leder och ryggar är allmänt spridd och läkare är då, tyvärr, lika med allmänläkaren på VC.

Råden på 1177 gör definitivt inte saken bättre. En patient med ryggsmärtor, som gått till vårdcentralen och där fått en behandling som inte hjälpte, gjort undersökningar som inte visade något  frågar 1177 om det finns någon läkare som är specialiserad på ryggar?  Svaret från allmänläkaren, Rikard Viberg, är det helt felaktiga beskedet att det inte gör det. Viberg känner uppenbarligen inte till t.ex. SpineCenter Stockholm. Istället rekommenderar han fysioterapeut, psykologbehandling och… värktabletter. I den typen av okunskap och dåliga råd ligger en del av de ökade problemen med beroende av smärtstillande preparat.

Så återigen 1177 skärp er och låt riktiga specialister på olika åkommor ge bra och korrekta råd! Allmänläkare får patienterna mer än nog av ändå.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Allt fler patienter skickas hem för tidigt

Allt fler patienter skickas hem för tidigt från sjukhusen, om det är både patienter, anhöriga och personal eniga. I Svenska Dagbladet beskrevs situationen i Stockholm i januari, efter storhelgerna, som mycket ansträngd. Så här berättade kirurgen Johan Styrud:

”Vi lägger in allt vad vi orkar och när platserna är slut försöker vi hanka oss fram med dagmottagningar och kontrakt med externa vårdgivare. Men i många fall skickar vi hem patienter som borde läggas in. Så fort vi ser att de fixar något själva körs de hem. Ibland med liggande transport, något som aldrig hände förr.”

Vad händer med dessa patienter som egentligen inte klarar sig själva? I bästa fall är de hänvisade till hemtjänst, distriktssköterskor och vårdcentralernas läkare. Men yngre patienter som inte har hemtjänst kan skickas hem utan någon plan och får klara sig bäst de kan.

Efter att ha hört och läst lite för många historier av det slaget började jag undra om det inte finns några konvalescens-och rehabhem längre? Ska vårdtiden på sjukhus kortas behövs en annan plats att landa innan man är redo att klara sig själv. En plats med anställda som är specialister på just rehabilitering. De finns, men hur man som patient ska göra för att komma dit är vagare formulerat. Remiss från behandlande läkare, men hur dålig ska man vara för att få en sådan? Som så ofta kan man förstås betala själv eller så har man en försäkring som står för kostnaden.

På bloggen Handikapptips finns en lista över rehabanläggningar i Sverige, den är från 2014, så en del kan ha ändrats. Där finns också råd om vad man ska vara uppmärksam på när man letar efter lämplig rehabanläggning. Sedan framgår det också att det kan behövas tjat för att få komma till en sådan. Som alltid gäller det att läsa på om vilka rättigheter man som patient har, vilket man som sjuk eller skadad förstås ofta inte orkar.

Slutsatsen blir att vård och omsorg borde ligga under samma tak, förslagsvis staten och att man antingen ser till att det finns resurser så att patienter kan stanna kvar på sjukhusen tills de kan klara sig med sitt vanliga stöd (om de har något), eller så måste man satsa på att skapa fler platser på en mellannivå. Med vård och dygnetrunttillsyn av personal med tillräcklig och rätt kompetens.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Jo, det finns läkare som ”kan något”!

Variationer på temat ”doktorn säger att det inte går att göra något” och ”Läkare kan ingenting” hör jag allt oftare, det förstnämnda i synnerhet från kvinnor. Det gör mig beklämd och arg, i synnerhet de gånger där jag är säker på att en mer kompetent doktor skulle kunna göra en hel del för att förbättra patientens hälsa. Jag tror att den andra kommentaren om att läkare inte kan något är en konsekvens av den första. När jag frågar vilka läkare personerna i fråga träffat så visar det sig att alla läkare döms efter doktorn på vårdcentralens prestationer…

När så senaste numret 1177/vårdguiden kom häromdagen och jag för ovanlighetens skull läste den, bestämde jag mig för att skriva in blogg i ämnet. Där ges nämligen en utmärkt illustration till varför misstron till läkare verkar öka och som en följd marknaden för, ibland bra men oftare, tvivelaktiga behandlingar och preparat.

Jag tänkte skriva om 1177:s råd om hosta, ett ämne jag som astmatiker tyvärr blivit expert på. 1177:s expert är en allmänläkare som heter Tobias Öhman och råden blir därefter. Drick något varmt, tja de flesta vet ju redan att det lindrar för stunden, liksom att dricka vatten kan tilläggas. Jag har alltid en vattenflaska till hands när jag har hosta. GeloRevoice, som smörjer in halsen eller Strepsils, som bedövar är andra knep jag använder. Båda finns på apoteken.

Tobias Öhman påstår att hostmedicin ofta inte hjälper, vilket inte stämmer. Däremot måste man prova sig fram till vilken som fungerar för en själv. Jag har ingen glädje av den vanligaste hostdämpande medicinen Cocilana, en klok doktor (givetvis specialist) sade att då provar vi en annan, Lepheton, som fungerar utmärkt. Dagtid brukar jag om det behövs ta Molipect, som är slemlösande och luftrörsvidgande. Tobias Öhman ska dock ha en eloge för att han tar upp biverkningarna. Jag hoppas att han alltid tänker på det, inte minst när det gäller de starka värktabletter som ofta är den enda ”behandling” patienter med ledbesvär får.

Om jag märker att en infektion börjar ge en besvärlig hosta agerar jag snabbt och ökar till att börja med förstås dosen av astmamedicin. Det gäller nämligen att undvika att hostan ”sätter sig” i luftrör och lungor och blir självgenererande, något som är värt att tänka på inte bara för astmatiker.

Om vi återgår till artikeln i vårdguiden så tonas hosta som varningssignal ner, lunginflammation nämns, liksom att astmatiker och patienter med KOL ska kontakta vårdcentralen om hostan blir långvarig, det kan innebära en försämring av sjukdomen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad som inte nämns är att långvarig och återkommande hosta är vanliga, kanske de vanligaste, symtom på just astma och KOL. Hur många patienter har inte fått vänta onödigt länge på diagnos och behandling för att de avfärdats med ”det är nog ett virus” eller ”det kan ta lång tid innan hostan ger sig”?

Ännu värre är det för lungcancerpatienterna där tidig upptäckt är avgörande för prognosen. På senaste tiden har missarna både i primär- och akutvården uppmärksammats. När jag söker på missad lungcancer, får jag många träffar, här är ett exempel från 2018. En kvinna sökte hjälp sju gånger på Gnesta vårdcentral för andningssvårigheter men blev inte vidareremitterad till en lungläkare, utan behandlades för KOL. Efter tre månader fick hon föras akut till sjukhus och då hade cancern spridit sig och gick inte att bota.

Så 1177/vårdguiden, när ni ska ge råd eller skriva om en sjukdom be riktiga specialister på området att medverka. Då bidrar ni till att öka förtroendet för vården, inte motsatsen.

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Så var det dags igen, jag får höra om en patient som skickats hem från akuten med recept starka värktabletter, opioider, åtminstone två gånger. Åkomman, som ursprungligen hade gått att åtgärda med dagkirurgi, hade till slut förvärrats och krävde en akut större operation och inläggning på sjukhus. Jag suckade över den kontraproduktiva sjukvårdspolitiken, det är mycket dyrare med patienter som hinner bli ”de svårast sjuka” innan de får vård. Hur många besök, om några, patienten ovan gjort på vårdcentralen innan smärtan blev för akut framgick inte av berättelsen. Men dessa är förstås, liksom det övriga, felanvända pengar dvs skattemedel.

Men faktum är att den här dumsnålheten verkar finnas i många offentligt drivna verksamheter. Ingen har väl kunnat undgå att det är stora problem i tågtrafiken. I ett inslag på SVT-Nyheter framgår att Trafikverket bara beställer utbyten av de sämsta växlarna och i bästa fall lagar direkt trasig räls. Kostnaderna för en ordentlig genomgång av spårnätet blir högre för varje år. Det är ju faktiskt  samma kortsiktiga tänkande som inom sjukvården. På något sätt måste man få politiker att tänka längre än i mandatperioder. För jag misstänker att det är en stor del av problemet.

När jag läser informationen på 1177 börjar jag fundera på hur mycket starka, beroendeframkallande läkemedel det konsumeras egentligen? Vid akuta skador och operationer kan de behövas någon vecka, men vid långvariga smärtor som fibromyalgi, muskelvärk och artros?! Borde inte det första alternativet vara att hitta och bota/lindra orsaken till smärtan? Men tyvärr fastnar många hos husläkaren och ordineras värktabletter och kanske sjukgymnastik, men hur många får möjlighet att komma till en smärtmottagning?

Jag hittade statistik över förskrivningen av just opioider i hela Sverige 2017 på Socialstyrelsens hemsida. 734 293 patienter i åldern 0-85 år fick  3 593 043 recept utskrivna. Det är 73,46 per 1000 invånare respektive 359,48 recept per 1000 invånare. Hur många av dessa skulle kunna få bättre hjälp?

 

Kommentarer inaktiverade för Värktabletter mot trasig räls och byt bara de trasigaste lederna,eller hur det nu var???

Under Samhälle, Vård och omsorg

Att ange verksam substans på läkemedelsetiketten – ett minimikrav

I ett debattinlägg i DN skriver sju representanter för olika professioner i sjukvården att det är viktigt att den verksamma substansen på ett läkemedel anges på etiketten. Detta för att minska risken att patienterna tar fel och får i sig för mycket eller för lite medicin. De har dock inget emot att att ett läkemedel byts ut mot ett som socialstyrelsen anser likvärdigt, eftersom de anser att detta sparar pengar. Skribenterna vänder sig direkt till mig och andra patienter, därför riktar jag mig förstås direkt till dem i min kommentar.

Så bra att ni uppmärksammar problemen med skador av läkemedel!  Ert krav på att det ska vara samma namn, eller i alla fall att den verksamma substansen anges på förpackningen, oavsett tillverkare är verkligen modest. Det borde egentligen inte bli någon diskussion om saken, bara att genomföra. För en del läkemedel är det ju redan gjort.

Men som ni säkert är medvetna om räcker inte detta. För många patienter är det ju stor skillnad på hur de mår av medicinen, beroende på vilken tillverkare det är. Det är ett område där mycket mer forskning behövs men en hint om var lösningen kan finnas är hjälpämnen. Jag gick igenom innehållsförteckningen för Omeprazol och fann att de 12 olika fabrikaten innehöll allt mellan 13 och 23 hjälpämnen. Där någonstans finns förmodligen förklaringen till att en patient mår bra av ett fabrikat och dåligt av ett annat. Men det är ju ämnen som är ofarliga, kanske någon av er invänder. Ja för många är det säkert så, precis som t.ex. hasselnötter  inte är farliga i sig, ”bara” om man är allergisk eller överkänslig mot dem.

Med andra ord är ytterligare ett krav som behöver ställas att läkare är mer benägna att tro på patienten och bocka i rutan med får ej bytas på receptet. Här kan ni och övriga läsare reflektera över läkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin. Han skriver att sjukvård inte är som andra branscher och kreativitet bl.a. om kreativitet. Det är bra i många sammanhang, men inte i vården, han har delvis rätt tycker jag. Ni som intresserar för läkemedel vet ju, precis som många patienter, att kreativiteten när det gäller att bortförklara läkemedelsbiverkningar är på tok för stor. Här behövs krafttag för att skapa medvetenhet och en attitydförändring hos vårdanställda.

Slutligen så har vi de äldre och sköra patienter, som egentligen är den grupp ni i första hand vänder er till. De som tar många mediciner och har svårast att hålla ordning på dem och som får mest nytta av ert minimikrav på förbättringar. Men både ni och jag vet ju att det inte räcker. I julhelgen stötte jag återigen på en äldre person som hamnat på sjukhus för skador orsakade av helt olämpliga läkemedel. Och det visar på det stora problemet, vilka är det som ansvarar för vården av äldre och därmed läkemedelsförskrivningen? Tyvärr inte geriatriker och farmaceuter, utan vanliga allmänläkare. Här finns mer för er att ta tag i, en annan gång.

2 kommentarer

Under Vård och omsorg

Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Jag har i olika diskussionstrådar försökt få klarhet i vad de som förespråkar allmänmedicin respektive alternativmedicin ser som nyttan med att patienten väljer det alternativet framför att gå till en specialist?

Svaret från båda håll är ofta att man ”ser hela människan”. Jag tar två exempel, alternativmedicinens Ytterjärna forum, som beskriver sin syn på vård och omsorg, inledningen lyder ”Vi vill påverka den svenska sjukvården till ett helhetsperspektiv med människan i fokus”. Man kan jämföra det med en helt vanlig vårdcentral,alltså allmänmedicin som utlyser en tjänst som familjeläkare och beskriver sin syn på vården ”En familjeläkare är specialist på hela människan och helhetssynen är en viktig bas för ditt långsiktiga välmående”.

För att återgå till diskussionstrådarna brukar jag fråga vilken nytta patienten konkret har av att doktorn ser ”hela människan”, svaret jag får är att det är viktigt att se hela människan. Ett cirkelresonemang alltså. I det läget försöker jag i stället vara konkret och ta någon vanlig åkomma, låt säga återkommande halsinfektioner, som exempel. Hittills har diskussionen då tagit slut och jag har inga problem att förstå varför.

En öron-näs och halsläkare tittar förstås inte bara i halsen, vilket allmänläkarna och alterantivläkarna nog egentligen vet, men inte vill låtsas om. Hen ställer relevanta frågor om helheten, träffar patienten barn i förskoleåldern ofta, anstränger rösten mycket,  är det någon tid på året som är värre osv. Däremot slipper patienten förhoppningsvis frågor som, om det inte är stressande att vara arkitekt, gift, närsynt eller vad nu allmänläkaren och alternativläkaren råkar tycka hör till ”hela människan”. Förutom att öron-näs och halsläkaren har stor vana vid att skilja infektioner orsakade av virus och bakterier, kan de också se bakomliggande orsaker som allergi, överkänslighet eller nedsatt immunförsvar. De vet också vilka yrkesgrupper som är mest drabbade av olika typer av halsproblem.

Vad patienten märker är främst att det går fortare och till synes lättare att få rätt diagnos och behandling. Bakom det som ser lätt ut ligger förstås gedigna grundkunskaper, vidareutbildning  och erfarenhet. Vill man välja en doktor som ser ”hela människan” men har grunda kunskaper om ens symtom ska man förstås kunna göra det. Men de flesta föredrar nog specialisten.

Kommentarer inaktiverade för Allmänmedicin eller alternativmedicin? Nyttan är oklar

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Jag vet inte vart jag ska vända mig! utbrast kvinnan jag börjat prata med. Hon hade haft ont i ena foten ett bra tag och nu fick det vara nog, men vart skulle hon ta vägen? Till akuten fick hon inte komma (sic!), lättakuten öppnade först till kvällen, vårdcentralen hade inga tider. Ingen hon talat med kunde ge henne anvisningar.

Hade det här varit för 15-20 år sedan hade jag sagt, åk in till City Akuten, beskriv ditt problem i receptionen, sätt dig och vänta på att få komma in till en ortoped. Det var nämligen vad jag gjorde när jag drabbades av något liknande. Men numera krävs det remiss till ortopedmottagningarna.

Vad man inte vill göra när man har ont i foten är att gå onödigt mycket, så det viktiga är att allt som kan tänkas behövas finns på det ställe man kommer till.  Förmodligen skulle damen i likhet med DN:s Jessica Ritzén ha sökt sig till en närakut, som närakuten Haga. Den Ritzén till slut hittade fram till efter att hon kört omkull på cykel. På 1177 visste man inte var den låg, men väl där togs hon om hand av en duktig ortoped. Tala om en uthållig patient, de flesta skulle nog ha gett upp och åkt till akuten.

Vill inte specialisterna ha några patienter?! klagar en patient i tråd jag diskuterat i. Så vitt jag förstod har hennes husläkare försökt skriva remisser som kommit tillbaka. Till en del stämmer det nog, som jag skrivit om i bloggen Busenkelt! sade specialistläkaren, många vill bara ta de ”intressanta” fallen. Men man ska också komma ihåg att patienterna specialisterna numera tar emot är sjukare än tidigare och har varit sjuka längre tid. Specialisterna träffar inte patienterna när det skulle gå lätt och snabbt att kurera dem. Istället har oftast en allmänläkare avvaktat och/eller försökt själv först. De tar därför längre tid att behandla varje patient och långa köer bildas. All administration kring remisser ska vi inte tala om när det gäller tidstjuvar…

Förhoppningsvis kan närakuterna lindra följderna av remisstvånget till de flesta specialister här i Stockholm i alla fall, men det bästa vore förstås att det togs bort.

Kommentarer inaktiverade för Den haltande damen – vart ska patienter vända sig?!

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Kommentarer inaktiverade för Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Under Vård och omsorg