Padre Melo SJ – inte som svenska jesuiter

Idag går Svenska kyrkans kollekt till Act Svenska kyrkan och en insamling till Padre Melo och de andra jesuiternas i Honduras arbete där de ”hjälper människor i fattigdom på landsbygden och i städernas slumområden att organisera sig för att höja sina röster och för att bygga en bättre framtid tillsammans.” En insats som de gör med fara för livet.

Det ligger långt ifrån det budskap jesuiterna här i landet för framför. Jämför med den här predikan av pater Tomas Idergard SJ. Det finns jobbigt och jobbigt om man säger så.

Jag är hur som helst stolt över Svenska kyrkan som stödjer jesuiterna i Honduras. Ge gärna ett bidrag du också!

En fara med att katolska ledare svartmålar samhället

Det finns katoliker och katoliker. Många är vanliga, kloka personer väl förankrade i samhället. De tar alla negativa påståenden om Sverige i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet med en nypa salt. Problemet är att det är kyrkliga ledargestalter som står för klankandet. Nu senast är det valet av ny ärkebiskop i Svenska kyrkan som triggat igång konservativa katoliker, som Katolsk observatör vilket Irène Nordgren skriver om på Katolsk Visions blogg.

Det handlar förstås mycket om oro hos konservativa katoliker för att gemene katolik ska se att Sverige är jämförelsevis riktigt bra, att kvinnor visst kan vara präster. De man bör oroa sig för är framförallt de katoliker som av olika skäl inte har så mycket kontakt med icke-katoliker. Risken är att de fjärmar sig från det omgivande samhället pga av allt skitprat, om man ska tala klarspråk. Och vilka konsekvenser det får.

Är det bara pengar som gör att Oasrörelsen stannar i Svenska kyrkan

Jag har ställt frågan förut, varför stannar Oasrörelsen kvar i Svenska kyrkan? Inget svar. I Facebooktråden till den här artikeln i Kyrkans Tidning som gick att läsa i sin helhet där preciserade jag frågan ytterligare. Finns det något annat skäl än pengar till att Oasrörelsen och likasinnade stannar kvar? Inget svar.

För nog är det märkligt att kristna som bl.a. är kvinnoprästmotståndare och inte accepterar samkönade äktenskap inte ansluter sig till t.ex. Katolska kyrkan i stället? Fast det är förstås det där med pengar, Katolska kyrkan i Sverige är fattig. Bättre då att drömma som den här personen gör på Facebook: ”Ett alternativ är ju att de som förespråkar samkönade äktenskap lämnar SvK och startar en helt ny kyrka. Varför gör man inte det? Då är ju problemet löst!”

Ja, ur den lilla gruppen värdekonservativa svenskkyrkligas synvinkel vore ju problemet löst. Man får tillgång till Svenska kyrkans tillgångar.😁

Men kanske borde de besinna sig, girighet är trots allt en av de sju dödssynderna.

Varför tas det så ofta hänsyn till de mest konservativa kristna?

Dominik Terstriep kyrkoherde i Sankta Eugenia katolska församling svarade Irène Nordgren och hon publicerade med hans tillåtelse svaret på Katolsk Visions blogg.

Skälet till att församlingsbon som deltagit i och skrivit positivt om Prideparaden inte längre får dela ut kommunionen är att undvika osämja vid kommunionbänken. Frågan är varför man i kristna sammanhang så ofta tar hänsyn till de mest konservativa personerna? De som är mest exkluderande. Man kan undra vem/vilka som råkar illa ut härnäst? För det stannar ju sällan vid en grupp eller person utan det blir fler. Ungefär som mobbare agerar om ingen sätter stopp för dem.

Dominik Terstriep skriver också att han vill undvika splittring. Men som Irène Nordgren påpekar så finns den redan där. Och återigen varför är det den som förespråkar öppenhet och en inkluderande hållning som straffas? För visst är det en form av straff att inte få dela ut kommunionen längre. Det är bara att hoppas att många som hittills ”suttit still i båten” eller ”sett till det positiva” nu faktiskt får nog och säger ifrån.

Och förstås att media och myndigheter får upp ögonen för Katolska kyrkan. Jag tycker inte att det är självklart att katolska verksamheter ska få bidrag från stat och kommun. Det är tveksamt om man lever upp till landets lagar.

Oroande uppgifter om katolsk församling

Jag är förvånad över att Katolska kyrkan i Sverige verkar gå under radarn för all granskande journalistik. Det har jag skrivit tidigare men det måste tyvärr upprepas. Vad beror det på? Inte att det saknas skäl till närmare undersökning i alla fall.

I år fanns det en katolsk sektion i Prideparaden, hur många som gick med där vet jag inte, men bara att några vågade var ett positivt tecken. Men om det Irène Nordgren skriver på Katolsk Visions blogg stämmer är frågan hur många katoliker som vågar delta i prideparader i fortsättningen? Detta är vad som ska ha inträffat, kyrkoherden i Sankta Eugenias katolska församling, Dominik Terstriep SJ straffade en deltagare:

”Du bestraffat en församlingsmedlem för att ha deltagit i och offentligt skrivit och uttalat sig positivt ang katolikers deltagande i årets Prideparad. Det är inte bara sorgligt och beklagligt utan även högst anmärkningsvärt att Du i egenskap av katolsk kyrkoherde år 2022 pga detta förbjudit personen i fråga att få fortsätta vara kommunionutdelare och försångare i församlingens psaltarpsalmer.”

Så vitt jag vet har det inte kommit någon respons från församlingen eller stiftet. Men att ignorera besvärande frågor är ju en vanlig strategi, inte bara i katolska sammanhang. Så Uppdrag granskning och andra grävande journalister, här har ni en uppgift.

Tigande får inte accepteras i debatten om att viga samkönade par

I en motion till kyrkostyrelsen föreslås att präster som inte vill viga samkönade par ska avkragas. Jag har läst två debattartiklar om detta i Kyrkans tidning. Den andra är skriven av Riksförbundet EKHO:s förbundsordförande Robin Paulonen.

Han tycker att det är bra att diskrimineringen av HBTQ synliggörs. Däremot ser han risker med förslaget att avkraga präster som vägrar viga samkönade par, inte minst att polarisering ökar. I stället vill han se en diskussion om orsaken:

”- Det här handlar om en människosyn som också behöver adresseras. Varför viger man inte samkönade? Vilka argument använder man för att det här ska fortsätta vara försvarbart.”

Jag tror också att det är viktigt att diskutera, men då att vara uppmärksam på strategin att inte svara på de frågor som är obekväma. I ett kommentarsfält där det vurmades för åsiktsfrihet och mångfald i Svenska kyrkan frågade jag hur de då ställde sig till att katolska präster som vill viga samkönade par behandlas så illa? I Sverige har mig veterligt ingen katolsk präst vågat sig på ett sådant ställningstagande öppet. Svaret blev, tystnad.

Möjligheten att komma undan med att tiga när frågorna blir besvärande är generellt en fara. Eller för den delen att försöka ignorera den/de man ogillar. Vi ser ju hur illa den taktiken fungerat mot SD.

Så en diskussion om motiven till att inte vilja viga samkönade par kan som Robin Paulonen minska polariseringen. Framförallt tror jag att den är viktig för alla som kanske inte har en direkt åsikt i frågan.

Sjukvård – magi eller vetenskap?

Jag har läst boken Lidande & läkedom I Medicinens historia fram till 1800 av Nils Uddenberg. Han är i grunden läkare, men forskar sedan länge i gränsområdet mellan medicin, biologi och humaniora.

Berättelsen tar sin början i förhistorisk tid och följer sedan två spår, magi och vetenskap. Dessa två existerar parallellt hela tiden fram till 1800-talet då den här första delen slutar. Samtidigt som kroppens organ studeras anser man t.ex. länge att sjukdomar är straff från gudarna.

När jag läst klart boken slår det mig att det fortfarande är samma två spår som gäller. Forskningen går hela tiden framåt vad det gäller diagnosticering och behandling. Samtidigt finns magin där främst inom alternativmedicin, men också i framhållandet av betydelsen av att patienten ”får prata av sig”. Placeboeffekten ligger i gränslandet. Det forskas på den ja, men huvudsakligen för tillstånd där det är en subjektiv skattning gäller, t.ex. smärta.

Nu har jag lyssnat på en podd i serien Sommar på Akademiska där barnonkologen Anders Öberg på ett vetenskapligt sätt tar sig an ett ämne som lätt skulle kunna hamna inom magi, kommunikation, i första hand med patienter och anhöriga. Han beskriver konkret hur mycket tid missförstånd mellan läkare och patient tar. Om läkaren tog sig några minuter till så skulle mycket bli bättre.

Redan här skulle jag vilja bryta in och säga, -ge skriftlig information också, anteckna det viktigaste, eller uppmuntra patienten/anhörig att anteckna.

Anders Öberg talar även om läkarens kunskapsövertag och att man ska tänka på att göra förklaringen enkel. Ja, så är det säkert ofta på sjukhuset. I primärvården är det i stället de pålästa patienterna som försöker hitta det bästa sättet att kommunicera sin kunskap med läkaren.

En viktig fråga Anders Öberg tar upp på slutet är hur sjukvården ska räcka till i framtiden? Vi måste utnyttja resurserna effektivare, vilket jag verkligen håller med om. Han ger inte direkt några förslag på hur. Det jag själv tänker på är mer screening så att sjukdomar fångas upp tidigt. Jag har tidigare skrivit om vikten av att undvika extra läkarbesök. I stället för att börja på lägsta nivå och sedan skickas vidare i vårdkedjan borde patienten hänvisas till den som någorlunda säkert kan ställa diagnos och behandla.

Uppdrag: håll Sverige vid liv visar den goda vården

SVT har en serie, Uppdrag: håll Sverige vid liv som så här långt, jag har sett två avsnitt, visar svensk sjukvård när den är som bäst.

Att det finns god vård, inte minst duktiga läkare är något jag försöker påminna om ofta. Många människor dömer alla läkare efter dem de träffat på vårdcentralen, eller möjligen akuten. I serien möter man bl.a. en barnkardiolog, en hjärnkirurg och deras patienter med anhöriga. Kompetensen och engagemanget hos dessa läkare och deras kollegor går faktiskt igenom rutan.

Vi får även följa en annan typ av vård bl.a. ett ambulansteam med stort upptagningsområde och ett, vad jag kan se välfungerande rehab, för ryggmärgsskadade.

Allt filmat under en dag enligt presentationen. Akutpatienterna har man inte kunnat styra över, men ett urval har förstås gjorts. När det gäller de planerade ingreppen blir principen tydligare. Det är patienter som snabbt kommit rätt i vården som får vara med. Alltså är det patienten där den godartade tumören upptäcktes så fort hon kom till akuten vi får träffa. Inte någon av dem som först fastnade i primärvården och kanske skickades runt till fysioterapeut eller psykolog för sina mer smygande symtom.

Att det går bra och blir rätt är en sida av svensk sjukvård, men det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt och komma ihåg att alltför många råkar ut för dålig vård.

Hur klarar gemene katolik av dubbellivet?

Att vara med i ett samfund som ständigt talar om hur kallt, ensamt och torftigt det omgivande samhället är, samtidigt som man ser att de flesta i ens sekulariserade omgivning har det bra. Hur klarar man det med förståndet i behåll? Det gäller säkerligen inte bara för Katolska kyrkan fler samfund, men det är där jag stött på företeelsen.

Hur står en kompetent kvinna som ute i samhället respekteras i sin yrkesroll ut med att i kyrkan (outtalat) bara värderas som maka och mor? Och lika outtalat, som mindre värd än en man?

Frågorna kom tillbaka efter att jag skrev bloggen om serien Gud som haver barnen kär. Det här dubbla identiteterna är ju trots allt verklighet för många människor. Sökmotorerna har blivit sämre, vilket kan vara skälet till att jag inte hittar någon forskning, eller diskussion om detta. Det är hög tid att lyfta de här frågorna. De flesta klarar trots allt att hålla isär prästers m.fl. åsikter från sin vardag. Men de som inte gör det riskerar att bli allt mer negativa till samhället, myndigheter osv och i värsta fall farliga.

Vilka läkare ser egentligen till ”helheten”?

-Hade det varit för tio år sedan skulle jag ha gett dig rådet att kontakta en öron-näs och halsmottagning och t.o.m. kunnat ge tips på bra sådana. Nu kan jag tyvärr bara rekommendera dig att betala privat, om du inte har en sjukvårdsförsäkring. Och om du har råd förstås.

Bättre hjälp än så kunde jag inte ge personen jag talade med. Hen lät hes och och hade, förstod jag, drabbats av den ena infektionen efter den andra främst i halsen. Besöken på vårdcentralen var i princip värdelösa. Tiden var uppenbarligen väl tilltagen men doktorn var bara intresserad av att patienten var trött och inte kände att hen orkade något. Infektionen struntade han i. Doktorn hade som enda behandling skickat en remiss till en rehabmottagning som träffat patienten en gång, konstaterat att hen var sjuk och skickat tillbaka hen till läkaren på VC.

Så vad ska jag göra nu kraxade patienten sorgset? Och som jag skrev i inledningen hade jag inget bra svar. Den som går hos en specialist kan försöka be den om hjälp med remiss. Jag vet inte hur det ser ut för personen i det här fallet. Annars är det svårt numera, i synnerhet när det gäller öron-näs och halsläkare.

Efteråt insåg jag att det här exemplet var ovanligt tydligt, men egentligen har jag hört och läst varianter på det många gånger. Patienten som söker för kroppsliga symtom möter en allmänläkare som ger blanka sjutton i dessa. Istället väljer hen någon psykosomatisk förklaring som antingen, som här, är en följd av en somatisk åkomma, eller så hittar man med hjälp av ledande frågor på något.

Så allmänläkare som talar om att se till ”helheten” som de i detta debattinlägg i SvD har uppenbarligen en helt egen definition av ordet. Sedan påstår skribenterna också att det är jobbigt för patienten med olika specialister. Patienter har olika preferenser, men vi är många som inte vill något hellre än att gå till olika specialister. Och många patienter vill åtminstone ha möjligheter att byta vårdcentral ofta. Det kan ju någonstans finnas en som är bra…

Exemplet i den här bloggen är ändrat så att vare sig patient eller läkare ska gå att identifiera.