Egenremiss – så bra, för den som klarar att skriva en

För tre år sedan opererades jag för en glomustumör, illa placerad på en fingertopp, hos Aleris på Nacka sjukhus. Den gången var det rätt bråttom, eftersom det hade bildats ett sår ovanpå som inte läkte och ibland gick upp och sprutade blod. Allt gick snabbt och bra, när jag väl kommit på rätt spår s.a.s.

I våras insåg jag att den nog började komma tillbaka, de gör tydligen ofta det. Vad göra? Det hade gått så lång tid att det behövdes en remiss. Efter det digitala mötet med läkaren på vårdcentralen som inte hade en aning om vad en glomustumör var insåg jag att någon vettig remiss därifrån inte var att vänta. Det krävde också ett fysiskt besök, annars accepteras inte remissen sade han.

Jag skickade en fråga till sköterskan på ortopedmottagningen där jag opererades förra gången och det visade sig att det gick bra med en egenremiss. Vilken lycka, den var ju snabbt skriven. Och att få en tid för läkarbesök efter 1,5 månad tycker jag är helt ok med tanke på att det har varit pandemi. Dessutom hos den handkirurg som opererade mig förra gången, det är riktigt bra.

Det verkar alltså fungera bättre med egenremisser nu än för några år sedan, då var och varannan mottagning i Region Stockholm särskilt skrev att de inte accepterade dem. Det här är förstås jättebra för patienter/anhöriga som kan formulera sig. Frågan är om det finns någon hjälp att få för den som tycker att det är svårt?

Ovanstående visar också att det finns väldigt bra sjukvård i Sverige, men tyvärr är en hel del vård också direkt dålig.

Ett exempel kan man läsa om i Aftonbladet och här länkar jag till Facebook för i kommentarsfältet finns ännu fler exempel. Susanne Biehl hade i fem års tid sökt vård för värk i ena bröstet, feber och svettningar. Vårdcentralens läkare gjorde inga ordentliga undersökningar utan förklarade symtomen med stress. När Susanne slutligen fick göra en mammografi visade det sig att hon hade bröstcancer och den hade tyvärr blivit spridd och obotlig.

Dålig vård som det här exemplet drar tyvärr med sig även den goda vården, som den jag beskriver ovan, i fallet. Och alltför många tror att all sjukvård i Sverige är usel. Vilket är väldigt sorgligt för de läkare och sköterskor som gör en kompetent och bra insats.

Ryggar med inneboende hackspett-om konsten att ställa en diagnos

AT-läkaren Linus Källgård har skrivit en tänkvärd krönika i Dagens Medicin om svårigheten för läkare och patient att förstå varandra. Han tar upp olika knepiga situationer och jag tänkte ge mig på att föreslå lösningar, man har väl inte lett ett antal projekt inte för inte. Finns det ett problem finns det också minst en lösning. Men först några allmänna råd utifrån mina egna erfarenheter.

Ställ aldrig ledande frågor till patienten! De flesta försöker då ge det svar man tror att doktorn önskar. Jag beskriver ett varnande exempel i den här bloggen, även om jag faktiskt inte tar upp alla ledande frågor den här doktorn ställde. Han hade ett väldigt sjå med att anpassa mina svar, som inte var de han önskade, till en av sina favoritdiagnoser. Det ledde till att jag ordinerades antibiotika mot en svampinfektion, en lika dålig idé som det verkar.

Låt öron-näs och halsläkare undervisa blivande läkare om hur man tar upp anamnes, de är väldigt bra på det. Deras inledande uppmaning, berätta! följt av lyssnande är en oslagbar strategi för att få reda på vad patienten lider av.

Fundera på att ta upp anamnesen skriftligt innan besöket. Nätläkarna gör så, det spar tid och med att väl utformat formulär blir det sannolikt bättre än när patienten snabbt ska dra sin historia hos doktorn.

Så över till Linus Källgårds exempel:

Exempel 1 är patienter som säger ”Något är det” och där det är svårt att pressa fram en mer detaljerad beskrivning. Att pressa patienten är nog ingen vidare bra lösning. Hur gör läkare som är framgångsrika på att få information från patienten? Fråga dem. Men jag skulle nog fråga var detta något sitter, eller hur det känns? Sedan är det kanske bättre att undersöka, ta prover, röntga eller vad som verkar vettigt och så fortsätta när man förhoppningsvis har något konkret att tala om.

Exempel 2 patienter som använder metaforer, som just att det känns som en inneboende hackspett i ryggen. Här var min spontana reaktion, men vad är problemet? Det är ju väldigt bra beskrivningar. Men har man svårt att förstå metaforer är det förstås värre. Varför inte be patienter där diagnosen är klar beskriva hur det känns och sedan använda de olika exemplen i undervisningen. Så här kan det kännas att ha njursten t.ex. osv.

Exempel 3 Patienten går direkt på tilltänkt mekanism. Det känns som en nerv är i kläm t.ex. Återigen borde frågan hur känns det och var känns det vara användbara. Då slipper doktorn i bästa fall ägna sig åt Jeopardy. Många patienter är idag också väldigt pålästa, en nödvändighet vid besök i primärvården. Det kan alltså mycket väl vara den färdiga diagnosen som patienten av gammal vana serverar även på sjukhuset.

Exempel 4 Blånekarna som ofta är 4 eller 94 år och som inte kännas vid de symtom de sökt för. Dessa kräver helt enkelt självgående experter, alltså barn- respektive äldrespecialister.

Exempel 5 Över-och underdrifter, ”upphörd blodcirkulation” kan betyda frusenhet i två år, ”lite vissen” kan vara en pågående hjärtinfarkt. Jag tycker nog att upphörd blodcirkulation går att förstå, även om det förstås inte är medicinskt korrekt. Annars är det här en svår grupp, inte minst de som underdriver, dit jag själv hör. Verkar patienten bara lite trött, lite ointresserad, sitter/ligger snällt och väntar? Håll koll, gör en första undersökning så snabbt det går.

Avslutningsvis, det skulle vara intressant att veta hur Linus Källgård och andra läkare vill att patienten beskriver sina symtom?

Lägre ersättning till specialistmottagningar riskerar att skapa mer ojämlik vård

Under rubriken Enhetstaxa i sjukvården föreslås -dyrare på vårdcentralen presentera Mitti ett förslag från Region Stockholm. Med skälet att förenkla ersättningssystemen för vårdgivare vill Region Stockholm införa en enhetstaxa i vården. Det ska kosta 200 kr oavsett man besöker en dietist eller en specialistmottagning. Signalvärdet är att alla vårdgivare värdesätts lika, vilket är att ta bort det enda skäl jag har kunnat se för olika avgifter. Man betalar mer för kvalitetsskillnaden mellan en vårdcentral och en specialistmottagning. Problemet är att fattiga patienter inte har kunnat välja specialistmottagningen för att den högre kostnaden blir för mycket för deras ekonomi.

Det är bäst att genast förklara innebörden jag lägger i att välja, det handlar om den vårdgivare som gör en frisk eller friskare fortast. I allmänhet är det den specialistläkare som kan ens åkomma/symtom bäst, men det kan också handla om att börja hos en fysioterapeut för den som har ett smärtande knä. Det brukar sägas att rätt patient ska vara på rätt vårdnivå, men jag är övertygad om att patienter söker sig till den av sig själva om de bara får en chans, helt enkelt av ren självbevarelsedrift. Få skulle om det fick möjligheten välja 5-6 besök på vårdcentralen för något specialisten kan klara på ett besök.

För att återgå till artikeln är det särskilt ett stycke som är oroande:

”Enhetstaxan skulle också innebära att intäkterna ökar med 1,8 procent, motsvarande 30 miljoner kronor per år. Vinnare blir primärvården, där avgiftsintäkterna beräknas öka med 23 procent, medan specialistläkarvården är förlorarna.”

Lägre ersättning kan betyda att fler specialistmottagningar helt enkelt inte får ekonomin att gå ihop och slutar ta emot regionens patienter. De av oss som har varit på en specialistmottagning inser att bara utrustningen som krävs för att göra bra undersökningar kostar en hel del. Risken är att det i större utsträckning blir personer som har en sjukvårdsförsäkring eller betalar vården privat som kan få ta del av specialistvård. Vi får en 2/3-delssamhälle, där en stor minoritet, alltså 1/3 av patienterna, inte ens kan göra omprioriteringar i sin ekonomi för att bekosta sjukvård, utan får hålla tillgodo med vårdcentralen vare sig de blir bra eller bättre av vården där eller inte. Det kommer att finnas ännu färre mottagningar för de mer ambitiösa allmänläkarna att remittera patienter till och de klagar redan idag över att remisser kommer tillbaka p.g.a. av att specialistmottagningen inte hinner med.

Allmänläkarna är en stark lobbygrupp, men ansvariga politiker och tjänstemän borde kunna stå emot dem. Specialistläkarna sitter i en rävsax, de är beroende av att ha goda relationer med regionerna för att få avtal med dem. Jag misstänker att det är orsaken till deras tystnad. Som jag skrivit tidigare skulle jag önska att äldre och pensionerade specialistläkare vågade ta bladet från munnen i större utsträckning och kämpa för sina yngre kollegor och för oss patienter. Även vi patienter behöver säga ifrån mer, men man får komma ihåg att de flesta människor sällan är sjuka och att de röststarka i stor utsträckning hör till dem som har tillgång till specialistvård när de väl blir det.

Vad kännetecknar en bra läkare?

Cecilia Billkvist är överläkare vid kirurgkliniken på Capio Sankt Görans sjukhus och studierektor för AT-läkare. Hon har skrivit en krönika i Läkartidningen med rubriken Hur lär man sig att vara doktor? där hon reflekterar över just hur man blir läkare. Detta för att hon saknat material om detta när hon ska hålla introduktionskurs för AT-läkare.

Jag har funderat på den här tänkvärda krönikan några dagar och har då tagit frågeställningen vidare till hur man blir en bra doktor och vad kännetecknar egentligen en sådan?

Cecilia Billkvist tar upp ödmjukhet och självkännedom som en förutsättning för att klara jobbet. Det gäller att känna gränserna för sin kompetens. Hon nämner också erfarenhet och att om man inte hunnit skaffa sig det ännu får man ta hjälp av äldre kollegor.

Jag har ju haft förmånen att ha haft ett antal riktigt bra läkare genom åren och absolut, att veta vad man kan och inte är viktigt. En bra läkare kan också hänvisa patienten vidare till en annan bra läkare. Erfarenhet, som Cecilia Billkvist tar upp hänger nära samman med kunskap. Och jag skulle säga att djup kunskap om de symtom/den sjukdom patienten har är den viktigaste förutsättningen för att bli en bra läkare. Jag blir fortfarande fascinerad när jag möter en läkare som på några minuter har ställt diagnos, bestämt behandling och samtidigt förklarat allting för mig. De få gånger jag först har gått och tragglat hos en mindre kunnig läkare, som vanligtvis gjort allt sämre, framstår det närmast som ett mirakel.

Hur blir man då en bra läkare? Ja, till att börja med behöver läkarstudenten hitta det område som intresserar hen och som hen har fallenhet för. Är man stresskänslig är, som Cecilia Billkvist skriver, inte en jourtung akutspecialitet det bästa. Ska man välja en kirurgspecialitet behövs i varierande grad bra finmotorik och stadig hand. Visserligen går det att bli duktig på breda områden som geriatrik, men störst chans att bli en god och skicklig läkare har den som väljer något mer avgränsat. Med tanke på forskningens snabba framsteg får man fullt upp ändå med att hinna fortbilda sig.

Som Cecilia Billkvist påpekar är det viktigt att unga läkare får lära sig av duktiga äldre kollegor. Med tanke på det tror jag att det skulle vara värdefullt om regionerna ersatte även de privata läkarna för att handleda åtminstone blivande specialister.

Kanske kan man engagera duktiga nyligen pensionerade specialister för att dela med sig av sina erfarenheter? Nu vet jag inte vilken insats Läkarförbundet gör när det gäller det, kanske kan de göra mer? Det kan ju också vara idé att be patientföreningarna fråga sina medlemmar vad som utmärker en bra läkare? Och då behövs fördjupande frågor till svaren. Vad innebär t.ex. att -bli lyssnad på? Det kan vara allt från att doktorn faktisk lyssnar på vad man säger, till att doktorn gör som man vill. Det sistnämnda är inte alltid så bra.

Öron-näs och halsundersökning-pedagogisk film

Hör du till dem som tror att en öron-näs och halsundersökning bara innebär att doktorn lyser rakt in med en lampa? I så fall ska du, och förstås alla andra intresserade, titta på den här filmen där öron-näs och halsläkarna Johan Knutsson och Alma Gunnarsdottir visar undersökningsteknik.

Filmen är väl egentligen tänkt för blivande öron-näs och halsläkare, men är också väldigt informativ för patienter. Den visar de undersökningar som görs i öron, näsa och hals och vad man ser. Notera också att Johan Knutsson är tydlig med att mycket kräver övning för att man ska göra rätt och att det blir så skonsamt som möjligt för patienten. Så det är inget som vilken doktor som helst ska ge sig på. Det kräver också god finmotorik och en stadig hand.

Jag har varit med om de undersökningar som demonstreras och det var riktigt intressant att se hur det ser ut från doktorns perspektiv s.a.s. Sedan konstaterar jag återigen att öron-näs och halsläkare är ett mycket sympatiskt och pedagogiskt släkte. 🙂

För gemene patient som inte vet vad man kan förvänta sig är det nog främst viktigt att förstå hur lite doktorn ser, i synnerhet av halsen, när man bara gör det första steget och lyser rakt in.

Ingen skulle nog acceptera att få en diagnos på smärta i hälen satt efter en undersökning av tårna. Men de flesta tror att doktorn kan säga varför man har ont i halsen/är hes/ hostar genom att titta på översta delen av halsen.

AsthmaTuner bra hjälpmedel för duktig doktor

Flera astmatiker jag har haft kontakt med är nöjda med AsthmaTuner, en app med tillhörande spirometer, som är en hjälp att regelbundet hålla koll på lungfunktionen.

Den har prisats som en användbar innovation, något som ifrågasätts i ett debattinlägg i Dagens Medicin, skriven av en grupp specialister, med kompetens på området. De efterlyser studier av den kliniska nyttan och har bara hittat en forskningsrapport:

”Vi har endast kunnat identifiera en vetenskaplig studie kring Asthmatuner, av Ljungberg med flera, vilken publicerades förra året. Studien omfattade 77 deltagare med dåligt kontrollerad astma; 37 vuxna i primärvården och 40 barn inom pediatrisk specialistvård. 

Ett frågeformulär, Astma Control Test, ACT, och Childhood Asthma Control Test, C-ACT, användes för att mäta behandlingseffekten. För vuxna i primärvården noterades inte några signifikanta skillnader i ACT-poäng mellan dem som använt Asthmatuner och dem som fått sedvanlig vård. För barn inom specialistvården däremot uppvisade gruppen som behandlats med Asthmatuner en signifikant ökning i C-ACT-poäng om 0,97.”

Skribenterna anser att den kliniska nyttan är för liten, ACT-poängen ska vara 3 för vuxna och 2 för barn för att något ska räknas som användbart. Men missar man inte något här, AsthmaTuner är ju bara ett hjälpmedel. Hur patienternas hälsa utvecklas hänger på doktorns skicklighet att behandla utifrån informationen man får.

Jag skulle säga att vad studien visar är hur dålig primärvården är på detta. Det spelar ingen roll att de får regelbundna rapporter om patientens lungfunktion om de ändå inte vet hur de ska förbättra behandlingen. Medan däremot specialisterna sannolikt redan är duktiga på att göra rätt. Vilket en grupp specialister, som skribenterna, inte tänker på.

Nyttan med appar som AsthmaTuner kanske främst ligger i att patienten inte behöver åka till en mottagning så ofta. Värdefullt, inte minst för patienter i glesbygden, i synnerhet om närmaste vårdcentral hör till de riktigt dåliga.

Kry köper in sig i 1177, tja varför inte?

Egentligen genomsyras debattinlägget i Dagens Medicin av dåligt självförtroende. Allmänläkaren Magnus Isacsson och kardiologen Akil Awad tror uppenbarligen, även om de inte skriver det rakt ut, att när nätläkarbolaget Kry köper 1177 vårdguiden så kommer de att hänvisa patienter till sina vårdcentraler. Och patienterna kommer utan vidare att överge ”sin” vårdcentral.

Den största invändningen mot det resonemanget är, att om man som patient har en skicklig doktor håller man fast vid den. Men Isacsson och Awad förutsätter uppenbarligen att det inte är så och att många patienter byter läkare bara de får en chans. En chans de två skribenterna till varje pris vill ta bort.

Visst kan det vara så, jag har mött ett antal personer som bytt vårdcentral flera gånger. Ofta utan att bli särskilt nöjdare. Finns det några undersökningar som visar hur många patienter som funderar på att byta VC ? Jag vet inte, men gissningsvis gjorde Kry marknadsundersökningar innan de startade fysiska vårdcentraler.

I stället för att säga ok, många vårdcentraler har en utmaning i att öka den medicinska kvaliteten, talar man om jäv. Alltså att Kry skulle gynna sina egna vårdcentraler. Men invänder någon, nätläkarna tar pengar från vårdcentralerna och gör dem sämre. Man kan vända på det och säga att den dåliga standarden i primärvården skapade marknaden för nätläkarna.

Hur som helst, en konkret och enkel början till förbättring som kan genomföras utan mer pengar är att ge de patienter man faktiskt möter riktigt kompetent vård. Det är vad specialister, som Akil Awad, gör. De har också bristande resurser, långa väntetider och de kan säkert inte alltid ge så bra vård som de vill. Men de har något som allmänläkaren på vårdcentralen inte har, gedigen kunskap. I normalfallet leder det till att de patienter de behandlar får god vård som gör dem friska eller bättre. På få besök, nog så viktigt i coronatider.

Vad kan man då säga om Kry som ägare till 1177? Tja, Kry har snits på att ge vård via nätet och 1177 har s.a.s. förbättringspotential. Mycket handlar om hur bra kravspecifikation regionens upphandlare har gjort. Sedan kan man ju tycka att sjukvårdsrådgivning borde ingå i regionens uppdrag. En risk finns att den styrande politiska majoriteten har sig tänkt spara pengar och låta eventuella klagomål på kvaliteten drabba Kry i stället.

Vad allergiker behöver veta om Coronavaccinen

Astma- och allergiförbundet delar ett inlägg Facebook om Vetenskapsradions inslag där två experter, vaccinforskaren Ali Harandi och allergologen Caroline Nilsson berättar om vad som gäller coronavaccination och överkänslighet.

Inslag där specialister på ett område berättar och informerar är precis vad som behövs nu när allt färre patienter själva får träffa dem i vården.

Kvalitet i sjukvård, äldreomsorg och skola-hur ser den ut konkret?

Kvalitet måste vara ledordet för sjukvård, omsorg och skola. Mycket riktigt blir det en hel del träffar när jag söker på olika kombinationer med ordet kvalitet. Men vad som menas med kvalitet är svårare att få fram, på webbplatsen seniorval.se läser jag att det är ” komplext att mäta kvalitet”.

Men hur svårt är det egentligen? Är det en slump att verksamheter med rykte om sig att hålla god kvalitet ofta drivs i privat regim? I stället för att kräva nedläggning eller att ersättningen sänks, anser jag att beslutsfattare och andra borde titta på vad det är som gett det goda ryktet och inspireras. Jag tittar närmare på skola, sjukvård och äldreomsorg med tre uppskattade exempel. Det finns lyckligtvis fler, så du kan fylla på med dem du känner till.

Skolan

För närvarande talas det mycket om segregationen i skolan och förhoppningen, som jag förstår det, är att lugna och studiebegåvade elever ska lyfta dem som av olika skäl inte har det lika lätt. Ingen verkar tänka på att det är svårt att undervisa en klass elever med olika förutsättningar. Jag vet det, eftersom jag gick i en sådan klass hela grundskolan. En grupp elever i klassen hade höga betyg och en grupp låga och bara en eller ett par befann sig i mitten. På högstadiet klagade vår klassföreståndare över detta med jämna mellanrum. Då tyckte jag bara att det var dumt, vi kunde ju inte göra något åt det. Som vuxen förstår jag bättre vad hon menade, det kan inte ha varit lätt att ge alla den undervisning de behövde. Och på den tiden var ändå matematik och språk uppdelat i allmän och särskild kurs.

Det är heller inte så att en klass med ”välartade” elever alltid beter sig väl. Jag tror att de flesta är medvetna om att en klass uppför sig olika för olika lärare. Så det går inte, som en del verkar hoppas, att komma undan bra lärare och bra organisation.

Hur arbetar då en skola mer gott rykte som t.ex. Tyska skolan? Ja, på hemsidan står bl.a.:

”Skolan är uppbyggd så att eleverna känner sig trygga och lär sig ta ansvar för sig själva och andra. Alla umgås med varandra på ett öppet, hövligt och respektfullt sätt. Tydliga gränser sätts för barnen och ungdomarna i en skola som omfattar allt från Kindergarten till studentexamen.”

En beskrivning som talar för en bra arbetsmiljö både för personal och elever. I stället för att dra ner på skolpengen till friskolor, kanske man ska ge dem som är bra, men går med mer vinst än vad som krävs för en buffert, i uppgift att öka kvaliteten ytterligare?

Sjukvård

Att medicinsk kvalitet betalar sig har jag skrivit om massor av gånger. Väldigt konkret i den här bloggen om hur mycket två företag faktiskt vann på att betala sjukvårdsförsäkringar för personalen.

Ett exempel på sjukvård som jag personligen har erfarenhet är bra är Sophiahemmet. Hög medicinsk kompetens, nåja vårdcentralen är som vårdcentraler är mest, det är specialistmottagningarna jag tänker på. Dessutom är verksamheten som jag uppfattar det effektivt organiserad. Vad är då ledorden här?

”Vi strävar efter absolut högsta kvalitet på vår vård och vårt omhändertagande genom ett tydligt fokus på patientsäkerhet. Samma synsätt har genomsyrat verksamheten alltsedan Sophiahemmets tillblivelse 1889. Vägledande för oss är också vår värdegrund.”

Kräv inte att sjukhus och mottagningar som fungerar ska förbjudas, eller att man ska dra ner ersättningen så att god kvalitet blir omöjligt. Beställ mer av den sjukvård som fungerar, givetvis med koll på vad man får för pengarna, och lär av de goda exemplen. Medicinsk kvalitet dvs att patientens hälsa förbättras är a och o, sedan är det i och för sig trevligt med vänlig personal.

Äldreomsorg

Coronapandemin har skoningslöst avslöjat bristerna i äldreomsorgen och dessutom att det var något ansvariga politiker var väl medvetna om. Precis som med skola och sjukvård hoppas i alla fall jag att konsekvensen blir att staten tar över ansvaret. Då kan jämlikheten och kvaliteten förhoppningsvis öka.

Här behövs det mer resurser, men också bättre strukturer på många håll. Som så ofta är det dyrt och dumt att snåla. Är det då så svårt att bedöma kvaliteten som seniorval.se antyder? Nej, jag tror inte det och jag tror också att alla kan vinna på att de äldre som vill får flytta in till ett seniorboende/servicehus när de fortfarande är pigga. Jag tror att de med gemensamma måltider och aktiviteter, om de önskar, också håller sig friskare och piggare längre.

Mer komplicerat än Stockholms borgerskaps boenden behöver det inte vara. Där ordnas gemensamma aktiviteter och så finns det en värdinna på plats några dagar i veckan. På Borgargården serveras också lunch lagad i det egna köket. Med tanke på hur många undernärda äldre det trots allt finns, så borde god och vällagad mat vara något fler kan ta del av.

Så återigen klaga inte på de goda alternativ som finns, ta dem som förebilder.

God vård på avstånd hellre än nära till skräpvård

Inte en gång till, tänker jag när en patient som klarat sig undan med blotta förskräckelsen berättar sin historia för mig. I stora drag och lite ändrat handlar det om en person som under flera år sökt vård på sin vårdcentral för allt mer alarmerande symtom. Symtom som de olika läkarna hen mött inte kunnat tolka rätt. Till slut ber personen en läkare i sin omgivning, specialist på ett helt annat område än symtomen kommer ifrån, om råd. Den doktorn reagerar blixtsnabbt och skickar sin bekant till rätt mottagning där undersökningar och behandling inleds på en gång. Vilket gör att patienten, med minimal marginal, klarade sig utan bestående men.

Det här visar att en äkta specialist, oavsett på vad, oftast är ett säkrare kort än läkaren på vårdcentralen. Att det som patient i dag gäller att ha tur och inte minst att väldigt mycket hänger på patientens egen kompetens och initiativförmåga.

Det är mot den bakgrunden man ska se ett initiativ som Forum Spetspatient, en mötesplats för kompetenta patienter. Allt fler patienter tar helt enkelt för givet att det är de själva som måste stå för kunskaper, föreslå undersökningar och behandlingar.

Den andra gruppen patienter är det växande antal som har en sjukvårdsförsäkring. De eller kanske snarare deras arbetsgivare vet vad god vård är och vinsterna med den i förbättrad hälsa och färre sjukskrivningsdagar. Den här patientkategorin är tyvärr inte så närvarande i vårddebatten. Förmodligen för att de är upptagna med annat.

Jag tror inte att det finns något sådant som god och nära vård och egentligen tror jag inte att regeringen gör det heller. De hoppas förmodligen på nära och billig vård, ivrigt påhejade av de röststarka allmänläkarna.

God vård ges av den läkare som har tillräckliga kunskaper för att snabbt ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Läkare med rätt kompetens kan inte finnas i varje kvarter eller by. Utan här får man som patient vara beredd att resa lite och förstås ta hjälp av alla digitala hjälpmedel som finns numera.

Om de får möjlighet, är jag säker på att många patienter väljer det här alternativet framför att många resultatlösa besök på närmaste vårdcentral. Avsaknad av god vård som värsta fall kan få ödesdigra konsekvenser, som för patienten i inledningen.