Jämlikhet bland kristna

Sara Forslund skriver i Dagen om varför det finns feminism bland kristna. Svaret är egentligen enkelt för att det finns ett behov:

”Olof Edsinger skriver i sin artikel (7/1) om feminism och kristen tro att: Nya testamentet pekar på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma. Jag håller med om den första ansatsen men slutsatsen, stämmer den verkligen? Det är tydligt att om både män och kvinnor fått blomma på samma villkor hade feminismen aldrig fötts.”

Sara Forslund lyfter fram exempel på de kvinnor som faktiskt finns kvar i Bibelns texter. Kvinnor i ledande positioner, kvinnor som var med och finansierade Jesus verksamhet osv. Jag har ju själv skrivit om aktiva och betydelsefulla kvinnor i Bibeln och kvinnor i den tidiga kyrkan bl.a här och här.

Så det behövs fler artiklar som Sara Forslunds som lyfter fram behovet av jämlikhet och som hon skriver att både män och kvinnor har rätt att blomma på lika villkor.

Jesus var inte katolik

Det verkar tyvärr som om katolska präster här i landet fortfarande ägnar sig åt ett obehagligt ”vi och de” tänkande. Irène Nordgren skriver på Katolsk Vision om en predikan där prästen enligt henne framställer det som att Jesus grundade Katolska kyrkan.

Nu vet säkert prästen ifråga att Jesus var jude och inte grundade någon kyrka. Det gjorde hans efterföljare i olika omgångar.

Men det handlar så vitt jag förstår om att framställa sig som bättre kristna än protestanterna och det sekulariserade samhället ska vi inte tala om. Det kan tyckas oförargligt men leder i små steg in på en väg som i värsta fall leder till en avhumanisering och förakt för ”de andra”, de som hör till en annan grupp.

Mikael Mogren i Pingstaftonens helgmålsringning

Helgmålsringningen i SVT firar 50 år och går var det en av mina favoriter, Mikael Mogren biskop i Västerås stift, som ledde den. Platsen var Sätra brunn i Västmanland, passande eftersom just vatten är en viktig metafor för Pingstens händelser. I Pingstdagens läsning ur Johannesevangeliet talar Jesus om det livgivande vattnet, vilket Mikael Mogren anknyter till i sin betraktelse. Vatten är nödvändigt för att vi ska överleva och inte torka ut, Mikael Mogren berättar om lärjungarna som på ett andligt plan var uttorkade sedan Jesus lämnat dem, något Anden ändrade på under Pingsten då de fylldes med det levande vatten Jesus utlovat. Det ökade deras förståelse för varandra och även andra människor, vilket beskrivs i Apostlagärningarna som att alla som lyssnade på lärjungarna uppfattade att de blev tilltalade på sitt eget språk.

Jesu kvinnliga lärjungar – ny bild av kristendomens tidiga historia

Jesu kvinnliga lärjungar är en sevärd dokumentär som går att se på SVT-Play till den 13 juni 2020. Tittaren får följa forskarna Helen Bond och Joan Taylor som, mestadels i Israel, letar efter mer uppgifter om de kvinnor som nämns i Evangelierna.

De börjar med den kanske mest välkända, Maria från Magdala. Maria var det vanligaste namnet på Jesu tid och det gällde därför att skilja de olika Mariorna åt, vilket oftast skedde med hjälp av makens namn. Så inte med Maria från Magdala som Joan Taylor tror var en självständig och troligen välbärgad kvinna som tillsammans med Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusa och många andra kvinnor helt enkelt bidrog till att försörja gruppen. De beskrivs kort i Lukas 8 kapitel.

Taylor och Bond resonerar också, utifrån den grekiska versionen av Markusevangeliets 6 kapitel, om vad formuleringen att lärjungarna skickades ut två och två betyder. De kommer fram till att Jesus troligen skickades en man och en kvinna, vilket är rimligt om han ville nå så många som möjligt. Det här förklaras förstås mer utförligt i programmet.

Helen Bond och Joan Taylor beger sig slutligen ner i Neapels katakomber och ser tillsammans med konstvetaren Ally Kateusz en mycket intressant målning som föreställer Cerula som av komposition och attribut att döma kan ha varit biskop under sent 400 eller tidigt 500-tal. Som så ofta kan man se att något förekom och rent av var vanligt genom klagomål och förbud mot vad det nu är.

Ally Kateusz berättar att målningen är samtida med en viss händelse inom kyrkan.

– År 495 e.kr. skrev påven Gelasius I till biskoparna i södra Italien och ondgjorde sig över att kvinnor där förrättade gudstjänster vid altaren och utförde andra manliga sysslor.

När började då kvinnorna tryckas tillbaka i kyrkan? Bond och Taylor säger att det har att göra med Konstantin I som valde en militär maskulin variant av kristendomen när han tillät den år 313.

Det argument som kvinnoprästmotståndarna fört fram mest, att Jesus bara valde män till lärjungar, blir allt mer ifrågasatt. Och vi får hoppas att kristendomens utveckling, eller ska man säga återgång till att vara mer jämställd fortsätter.

10 tidigkristna kvinnor som alla borde känna till

Inom många områden återupptäcks kvinnor som på sin tid var framstående, men sedan har ”glömts bort” läs rensats bort ur historieskrivningen. Detta gäller förstås även kristendomen vilket Ancient History Encyclopedia uppmärksammar i artikeln Ten Should-Be Famous Women of Early Christianity.

I en informativ inledning uppmärksammar skribenten Joshua J.Mark bl.a. att många har hört talas om ökenfäderna men betydligt färre är bekanta med ökenmödrarna och att de Bibelställen som är negativa till kvinnors inflytande citeras oftare av kristna företrädare än de som talar om jämlikhet.

Längre ner i artikeln räknar så Joshua J. Mark upp de tio kvinnor som borde få mer uppmärksamhet:

Aposteln Tekla som tidigare antogs vara en fiktiv gestalt, men där forskare nu lutar åt att berättelserna bygger på en verklig kvinna. Hon nämns som medhjälpare till Paulus i, vad jag tolkar som apokryfiska berättelser om apostlarna, alltså texter som inte kom med i Bibeln. Tekla verkade som helare, predikant och inspiratör för religiösa ledare. Paulus nämner för övrigt flera kvinnliga medhjälpare i sina brev,så att Tekla verkligen funnits är inte alls osannolikt.

Perpetua (181-202) var en martyr som tillsammans med sin slavinna Felicitas avrättades för att de vägrade ta avstånd från sin kristna tro. De flesta tidigkristna martyrer har förmodligen aldrig existerat i verkligheten men Perpetua ser ut att vara undantaget från regeln  Anledningen till att forskare tror att Perpetua existerat är detaljerna i berättelsen, att hon var 22 år och precis hade fått barn.

Amma Syncletica av Alexandria (ca 270-ca 350) är en av de mer kända ökenmödrarna. Hon föddes i Egypten och kom från en välbärgad familj. Detta och hennes skönhet gjorde att många friare anmälde sig, men hon avvisade dem alla av kärlek till Kristus. Efter föräldrarnas död gav hon bort sitt arv till de fattiga och lämnade, tillsammans med sin syster, staden för ett enkelt liv i kyskhet, fattigdom och avskildhet. Utifrån sina erfarenheter skapade hon sedan regler för kvinnokloster.

S:ta Marcella ( 325-410) hörde till en rik familj i Rom och kom efter makens död att leva ett enkelt liv och öppna sitt hem för andra troende. S:ta Marcella var god vän med S:ta Paula och förde korrespondens med S:t Hieronymus.

Macrina d.y. ( ca. 330-379 ) var en kristen asket och som sådan inspirationskälla för sina yngre och betydligt mer berömda bröder Basilius den store och Gregorius av Nyssa. Även Macrina kom från en välbärgad familj men i Anatolien. När hennes fästman dog deklarerade hon att Kristus var hennes brudgum och hon behövde ingen annan. Macrina tillämpade en sträng asketism och ägnade sig åt att undervisa andra, i synnerhet sina bröder. Efter faderns död flyttade Macrina och modern till en egendom och startade en kristen gemenskap med syftet att utveckla sin kontakt med Gud.

Proba (ca. 322-370) är den första kvinnliga kristna författaren där något verk finns bevarat. Precis som föreågende kom hon från en rik familj och skrev en typ av poesi som kallas cento, där författaren väver samman rader från kända dikter med sina egna. Proba kombinerade rader från Virgilius med kristna teman. Hennes dikter kom att användas i romerska skolor eftersom de jämförde hedendom och kristendom.

S:ta Paula (347-404 ) arbetade, som redan nämnts, nära S:t Hieronymus och uppmuntrade honom att översätta Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Paula var ytterligare en välbärgad romersk kvinna som efter makens död satsade på kristendomen. Hon kom till Marcellas hem på Aventinen och deltog i klostergemenskapen där. Paula lärde känna Hieronymus genom Marcella och kom att resa vida omkring med honom. De grundade bl.a. ett kloster i Betlehem. Hon hjälpte honom även med översättningarna, korrekturläste dem och såg till att de spreds.

Melania d.ä. (ca. 350-410) hörde till ökenmödrarna och äras för sin hängivenhet till Gud och stöd till de kristna ordnarna. Melania kom från en av de rikaste familjerna i romerska Spanien där hennes make var proconsul. När familjen återvände till Rom ville det sig inte bättre än att alla, utom Melania och en son, dog i pesten. Hon konverterade till kristendomen och gick i kloster. Till skillnad från flera andra förmögna konvertiter gav hon inte bort sina ägodelar, men skänkte frikostigt till kristna ändamål och församlingar. Melania grundade och administrerade två klosterordnar i Jerusalem och är känd för asketism och hängivenhet för enskild bön.

Eudocia (ca. 400-460 ) var född i Aten och enligt Wikipedia gift med den bysantinske kejsaren Theodosius II, vilket Mark inte nämner i sin artikel. Hon är författare till verk med kristna teman, men precis som Proba inspirerade av antikens litteratur. Även Eudocia skrev centos men grundat på Homeros och hennes mest kända verk är Sankt Cyprianus Martyrium (min översättning).

Egeria levde på 380-talet och henne har jag skrivit om tidigare. Jag citerar därför signaturen Inez tillägg till min första blogg om Egeria:

”Egeria var en aristokratisk dam, troligen från Spanien, som på 380-talet företog en enastående resa i Orienten. På åsneryggen och utan någon större eskort tog hon sig genom Egypten och Palestina till Syrien. Resan avslutades med en färd genom Mindre Asien till Konstantinopel. Flera gånger stannade Egeria till i Jerusalem, och hennes beskrivning av gudstjänstlivet där är en av liturgihistoriens viktigaste källor. Överallt längs vägen besökte hon orter med bibliska minnen som förevisades av entusiastiska munkar – klostren blomstrade redan och tog gärna emot pilgrimer.

Sina upplevelser beskrev Egeria i brev till en grupp väninnor, och resan skildras livfullt i dagboksform. Brevsamlingen är helt unik: den enda skrift från den tidiga kyrkan som är författad av en kvinna. För första gången föreligger den nu i en komplett översättning från latin till svenska och är försedd med en utförlig kommentar.”

http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/resebrev-%e2%80%93-fran-det-heliga-landet

Det finns faktiskt ett målat porträtt av Egeria som är lika detaljrikt som hennes brev, det tyder på att hon betraktades som en ansedd person av sin samtid. På målningen framträder en vacker kvinna med uppsatt hår, mörka ögon och ljusbrun hy. Klädedräkten är kantad med grönt mönster, hon bär halsband av grön sten och örhängen av klar sten. Egeria har ett allvarsamt ansiktsuttryck och möter vår blick. Plötsligt känns hon så levande.”

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fayum-18.jpg

Påsken – om inte alla vänt sig bort

Jag har vid det här laget skrivit så många bloggar att det kan vara svårt att variera återkommande teman. Som påsken, därför återpublicerar jag förra årets påskblogg. Det som sker runt Jesus de sista dagarna innan han korsfästs är en utmaning till oss alla. Om vi inte tar ställning utan tittar bort, ”väntar på bättre tider”, ”sitter still i båten” så kommer Passionsberättelsen att återupprepas gång på gång.

”När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner, eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?”

Allt om Bibeln- en informativ webbplats

Allt om Bibeln är en alldeles utmärkt webbplats för den som vill veta mer om Bibelns texter och deras kontext. Vi har många utmaningar, vid förståelsen av texterna. Hur olika översättningar gjorts, där kan det vara bra att titta på andra länders tolkningar. Vi lever i en helt annan tid och ifrågasätter andra saker än vad Jesu samtida gjorde. Olika författare vänder sig till olika grupper, vilket gör att texterna ibland ger helt olika versioner av hur det förhöll sig. Och så vidare.

Det går även bra att ställa frågor, t.ex. om hur judarna såg på Jesus? Där är svaret att de flesta nog inte kände till honom alls och de som mötte honom såg honom troligen som en kringvandrande skriftlärd och undergörare. ”Några, kanske främst de som bara hört ryktena om honom, menade att han kanske var den Messias som profeterna lovat skulle komma. Och ett fåtal var helt säkra på att han var denne Messias – och de anslöt sig till honom och blev hans lärjungar. ”

 

Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Gud,tro och religion

Relationen mellan Gud, enskilda människor och grupper samt den beskrivning av relationen/relationerna som religionerna utgör fascinerar mig mer och mer.

Den här veckan är det final för Reformationsåret, som uppmärksammar att det den 31 oktober är 500 år sedan Martin Luther, i alla fall enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Han ville knappast skapa ett nytt samfund, men hans tro gick inte längre att förena med Katolska kyrkans dåvarande tolkning av kristendomen, alltså religionen. Här ska inflikas att tro och samvete givetvis hänger intimt samman. Martin Luther kunde t.ex. inte tro att det gick att köpa sig kortare tid i Skärselden och riskerade sitt liv för att reformera Katolska kyrkan. Han var förstås inte först med kritisera Katolska kyrkan, tidigare fanns t.ex. Katarerna, men han var kritikern som överlevde.

Men var Martin Luther den ende som tvivlade? Knappast, men då som nu fanns det säkert människor som tvivlade och teg och de som ansåg att intäkterna från avlatsbreven var viktigare än att hålla sig till sanningen.

Kristendomens historia är fylld av partsinlagor, i mångt och mycket är det segrarnas historia och nu ska jag komma in på Bibelöversättarnas makt. Där kan man med för övrigt jämföra svenska översättningar med engelska, tyska, franska eller vilka språk man nu behärskar. Där går att se vilka olika val av ord som gjorts i olika länder.

I torsdags hade jag för ovanlighetens skull möjlighet att gå på ett föredrag i sr. Madeleine Fredells OP serie, Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid. Den här gången var temat Guds döttrar och söner födda av Guds vilja (scrolla ner för att hitta föredraget). Som alltid med sr, Madeleines föredrag är det faktafyllt och ger åhöraren/läsaren mycket att tänka på. För egen del har jag alltså funderat på Bibelöversättarnas roll och makt. De har valmöjligheter och påverkar genom det hur vi som läsare uppfattar en text. Sr Madeleine diskuterar bl.a. hur man i Bibel 2000 översätter det grekiska ordet exousia vars betydelse enligt sr. Madeleine är auktoritet, fullmakt, myndighet.

Exemplet är hämtar ut Johannes 1:12-13.

”I meningen från Johannesprologen står det i den svenska översättningen att ” … han har givit rätten att bli Guds barn ….” Jag har valt att översätta det med ”makten att bli Guds barn”. Om jag var konsekvent med hur jag behandlar det grekiska ordet exousia borde jag översätta det med ”auktoritet”, ”fullmakt” eller ”myndighet”. Eftersom begreppet handlar om en förmåga som ska påverka omgivning är auktoritet i betydelsen ”få att växa” den bästa översättningen. Ordet ”myndighet” handlar om att vi är ”myndiga” och därmed åtnjuter ett självbestämmande, att vi själva har rätt att tolka tillvaron och ge uttryck för det. ”Fullmakt” visar på att begreppet är något vi får oss givet av en högre instans, vilket också ligger i exousia. I vår mening från Johannesprologen har jag ändå valt att översätta det med ”makt” av rent stilistiska skäl. ”Rätten att bli Guds barn” låter dels alltför svagt, dels kan det leda tanken till att vi får ”rätten” om vi på något sätt visar oss värdiga till det och det är alltid farligt att lämna sådana beslut i människors händer! Det är nämligen väldigt lätt att negera meningen och säga ”du har inte rätt att vara Guds barn”!”

Genom att sina val har översättarna, som jag förstår det , förminskat människans roll jämfört med originaltextens innebörd. Ett val som påverkar läsarens tolkning av den.

Religion är precis som historia, ofta hänger de i hop, viktigt att sätta sig in i för att det förflutna och vår samtid. Men vi måste hela tiden komma ihåg att det inte är objektiva presentationer vi får, vilket exemplet ovan belyser. Gud kan vi ha en relation till, vi ber till hen och uppfattar i bästa fall ett svar, många har behov av att gemensamt uttrycka sin tro. Detta är till stor del det som, vinklat på olika sätt, beskrivs i religionerna. Rleigionen kan vara till hjälp för den enskildes relation till Gud, men kan också vara motsatsen. Den stora faran är när Gud och religionen blandas samman och människor börjar dyrka religionen/samfundet och dess ledare, snarare än Gud. Jag tror att det har varit och är en orsak till konflikter och krig. Men jag har inte glömt en annan stor anledning till krig, längtan efter makt och rikedom. Vilket var en av anledningen till att Martin Luther överlevde och reformationen kunde spridas. Samtidigt visar det att Gud kan förvandla det mindre fullkomliga till något gott, så vi får aldrig tappa hoppet.

Hur undviker vi att skapa nya fariséer?

För en tid sedan insåg jag under en diskussion att en del katoliker ser Katolska kyrkan som en (av)gud. Detta ständiga hänvisande till, valda delar, av kyrkans tradition, kommentarer som; -Gud nog känner till kyrkans regler när det gäller prästkallelser- blev med ens begripliga. Men absolut inte mer kompatibla med mitt samvete där Gud står över alla mänskliga påfund. Och en religion bara har existensberättigande i den mån den hjälper de troende att komma närmare Gud.

På Patheos förs en besläktad diskussion i bloggen 5 Simple Steps to Creating Pharisees in Your Church. De fem knepen för att skapa nya fariséer är, med mina kommentarer:

1. Håll på traditioner för traditionernas skull. Här är principen att ha traditioner som syns, så att det också är tydligt vilka som får vara med och vilka som är uteslutna ur gemenskapen.

2. Sätt teoretiska kunskaper om Bibeln högre, än att i sitt dagliga liv följa den. Ta valfri teoretisk, gärna mycket akademisk, diskussion om vad t.ex. kärleken till nästan innebär. Jämför med dem som försöker visa kärlek till nästan och inkludera alla i församlingen.

3. Döm efter ytan, ju finare kläder under söndagsmässan desto bättre. Det gäller att visa att man inte bara är kristen, utan framgångsrik. Känd slår allt i vissa kyrkliga sammanhang.

4. Fördöm alla som inte tycker som du. Här är Josh Daffern så träffsäker att jag citerar honom rakt av:

Pharisees need to be culture warriors, ready to defend their rigid view of tradition/scripture and willing to mete out healthy doses of judgement to those who don’t share their values and lifestyle (see Matthew 9:11). Good Pharisees will be careful to avoid anything written by the apostle John (too much ‘love’ nonsense in there). Pharisees are much better suited to the prophetic passages of condemnation in the Old Testament. Who cares if that was primarily meant to the nation of Israel? There’s good hellfire and brimstone in there!

5. Var avvisande mot dem som inte är som du. Dyker det trots allt upp några syndare  ( synonymt med oliktänkande) i församlingen, se till att de vet sin plats. Man kan åstadkomma mycket med en kylig blick, inte ta en utsträckt hand osv.

Nu är det väl få av oss som är helt fria från farisée-drag. Själv läste jag tidigare idag en artikel med efterföljande kommentarer och tänkte att vad alla samfund verkligen behöver är fler normala, sunda människor. Det vill sådana som är som jag…