Ätstörning skildrad inifrån

DN har haft en serie på under rubriken Insidan där Signe Bennich Karlstedt och hennes mamma, psykologen Anna Bennich, öppet och modigt berättar om Signes ätstörning och behandling.

I första delen får läsaren veta hur Signe, som alltid varit perfektionist börjar tvinga sig att kräkas efter maten. Hur hon undviker att äta och att upptäckas. Så småningom berättar hennes kompis Amanda för Signes mamma om sin oro.

Signe får dagvård på Mandometerkliniken, men det hjälpte inte. Så här långt i läsningen tänker jag, jaha DN går lydigt i det rödgröna regionstyrets koppel och ska visa hur otillräckligt Mandometerklinikens behandling är.

Men där hade jag fel. I stället fortsätter historien med att får Signe slutenvård hos Mandometerkliniken. I takt med att hon får i sig tillräckligt med näring minskar depressionen och hon börjar intressera sig för omgivningen. Till slut blir Signe blir friskförklarad. Just hur påverkat psyket blir av svält skildras så man verkligen förstår det.

DN ger också psykiatrutskottets ordförande Sandra Ivanovic Rubin ( MP) möjlighet att förklara hur regionledningen tänker kring ätstörningsvården. Som så många gånger tidigare blir det lite rörigt, eftersom förändringarna som helt uppenbart görs av ideologiska skäl ska förklaras på annat sätt.

Det handlar, enligt Ivanovic Rubin, inte om att stänga ute privata vårdgivare säger hon. Samtidigt sägs alltså avtalet med Mando upp. Maria Andersson, enhetschef vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen får förklara hur det är tänkt. De svårast sjuka patienterna ska vårdas i det nya Ungdomens hus vid gamla KS. Men det kommer inte att finnas på plats förrän 2026. Andra patienter ska tas om hand om psykiatrins öppenvård. Vilken kompetens finns där?

Primärvården ska vidareutbildas så att de kan identifiera och remittera patienterna. Intressant, för Christine Lorne (C) som är ansvarig för primärvården svarade på en fråga från mig att vårdcentralerna själv väljer hur de ska lägga upp fortbildningen. Men uppenbarligen inte när det gäller ätstörningsvården. Varför bara där? Behovet av kompetenshöjning finns på fler håll.

Slutsatsen blir att det är sannolikt att ytterligare en patientgrupp kommer att hamna i ett limbo i spåren av regionstyrets framfart.

En egen lärare för allmänläkare, men inte för skolelever

Det stör mig väldigt mycket att det i skolan är svårt för elever med särskilda behov att få gå i en liten klass. Detta samtidigt som allmänläkare, en gång i tiden studiebegåvade ungdomar, får enskild undervisning av mer kompetenta kollegor. Fortbildningen av allmänläkare ska nämligen till stor del skötas av specialister på olika områden som ska svara på frågor. Det låter som ett stort resursslöseri.

Bättre då med nätbaserad undervisning som många kan ta del av. Filmer, quizz mm som vänder sig till allmänläkare har oftast lagom svårighetsgrad för patienter också.

På Internetmedicins fb-sida finns ett slags quizz med patientfall. Jag kan särskilt rekommendera ett inom kardiologi där en kardiolog pedagogiskt lotsar en in i ett fiktivt fall med en patient som söker på vårdcentralen för bröstsmärtor och som man för följa genom vården ett tag. De olika svarsalternativen berättar vad man ska göra och visar, tror jag, vanliga mindre bra eller felaktiga åtgärder som förekommer i primärvården.

Det slog mig att för den här patienten hade det varit tryggast att få gå på en hjärtmottagning. I stället för på vårdcentralen, tills det blir allvarligt igen och han måste till sjukhuset, för att sedan skickas tillbaka till vårdcentralen.

Medicinsk gaslighting-kostsamt på flera sätt

För någon vecka sedan blev jag tipsad om en artikel i Må Bra om medicinsk gaslighting. För mig var termen ny om än inte det den omfattar. Jag letade lite till och hittade fler artiklar, det har t.o.m. gjorts studier på området. Men Må Bra:s artikel är pedagogisk, så jag nöjer mig med den. De listar t.ex. följande tecken på att läkaren ägnar sig åt medicinsk gaslighting:

1. Lyssnar inte på dig och verkar oengagerad.
2. Antecknar inte det du säger och ställer inga följdfrågor.
3. Det är svårt att få en remiss, och de kan hitta på ett skäl att inte skriva en till dig.
4. Vill inte diskutera några symtom med dig överhuvudtaget.
5. Avbryter dig och viftar bort det du försöker framföra om ditt eget hälsotillstånd.
6. Försöker övertyga dig om att ”allt sitter i ditt huvud”.
7. Skuldbelägger dig för symtomen genom att koppla det till din vikt eller att du har ett för stressigt jobb, till exempel.
8. Får dig att behöva argumentera för din sak för att ens bli tagen på allvar.

För min egen del är det tydligaste exemplet det, som helt enkelt skulle ha varit att prova en medicin under övervakning, men som blev något helt annat. Jag skrev den här bloggen efteråt för att varna andra.

Jag hade till att börja med fått felaktiga skriftliga instruktioner om att inte ta allergimedicin, så utgångsläget var inget vidare. Testet inleddes med placebo ( potatis) som det visade sig att jag var allergisk mot. När det slutligen var dags för den riktiga medicinen var jag så rödflammig och påverkad att det inte gick att säga om jag tålde den.

Det blev inga statiner av något slag då och dessutom tog det ett tag innan jag riktigt litade på min vanliga doktor, internmedicinaren, igen. Vad hade han egentligen skrivit i remissen till sjukhuset… Så här i efterhand tror jag nog att han var lika ovetande som jag om deras plan.

I stället tog jag hjälp av en dietist och fick en provpåse med Betavivo, betaglukan. Det sänkte kolesterolet tillräckligt då. Men nu tio år senare ska det vara ännu lägre. Att prova medicin på sjukhus var inget alternativ. Jag fick ta risken att ta Rosuvastatin på egen hand. Det borde gå tyckte min allergiläkare.

Den här gången hade jag lite flyt, jag fick ett fabrikat som ”bara” gav klåda men ingen svullen hals som vid de tidigare försöken. Nästa omgång med annan tillverkare fungerade däremot inte. Skillnaden som jag kunde se var olika sorters povidon.

Om läkarna jag mötte då för bortåt tio år sedan hade tagit min överkänslighet mot läkemedel på allvar och inte som inbillning hade de troligen kunnat hjälpa mig. Och jag hade i bästa fall redan då fått en medicin som sänkte kolesterolet, utan alltför besvärliga biverkningar. Det är på så sätt runt tio förlorade år.

Så vad gör man om man drabbas av medicinsk gaslighting? Påpekar det för läkaren och chefen för mottagningen/vårdcentralen och byter till en annan.

Det blir dyrt när ideologin styr sjukvården

45 000 000  kr extra kostar det för Region Stockholm ta över all ätstörningsvård rapporterar bl.a. Mitt i. Man ska under hösten när avtalet med Mandolean AB fortfarande gäller köra dubbelt, så att inga patienter kommer i kläm. Jag förmodar att det gäller de av Mandos patienter som är hjälpta deras arbetssätt.

I stället för att komplettera med vård för de patienter som behöver psykiatrisk hjälp har man nu uppstartskostnader max. 5  000 000 kr, utbildning 2 467 000 kr förutom extra vårdplatser och vårdkontakter 2024 på 40 692 035 kr.

Den som frontar det här beslutet är Sandra Ivanovic Rubin ( MP) som är ordförande i psykiatriutskottet. Patienterna ska nu få en mer individanpassad vård, enligt Ivanovic Rubin. Hur den ska anpassas för de patienter där Mandos metod passar framgår inte. Tänker regionen kopiera den?

Det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna. Därför sparas det på en annan skör patientgrupp framgår det av ett debattinlägg i Dagens Nyheter där 14 psykologer och specialister i psykiatri lyfter fram farorna med snabbspår för ADHD-utredningar. En neuropsykiatrisk utredning går inte ut på att ta reda på om barnet har koncentrationssvårigheter, för det vet man redan. Utan på vad de beror på. Det är för övrigt en lite förenklad beskrivning skribenterna, ger för det handlar också om impulskontroll mm. Precis som när det gäller ätstörningar kan barnet ha fler diagnoser, t.ex. dyslexi eller autistiska drag. Region Stockholm föreslår ett ”snabbspår” där ett enda läkarbesök ligger till grund för diagnosen. I stället för att ordentlig utredning av barnets svagheter och styrkor görs.

Region Stockholm styrs för tillfället av ideologin, regionägd vård till varje pris. Kaoset som blir följden verkar hanteras genom att de patientgrupper som protesterar mest högljutt får lite kompensation för neddragningarna. medan man sparar mer på de som inte är lika röststarka och får samma genomslag i media.

Har jag ordinerat mig själv rätt medicin?

Kronisk ögonlocksinflammation, Blefarit, är otroligt irriterande. Ögonen känns grusiga och simmiga, men lömskt nog syns inte särskilt mycket den här gången och inte förra gången heller. Jag har gjort mitt bästa för att förebygga med Thealoz duo ögondroppar och från början Oculentum simplex salva. Men den verkar inte gå att få tag på så nu är det Thealoz duo gel till natten.

Nu kändes det som att ögonlocksinflammationen blossat upp igen och jag hörde av mig till ögonläkaren. Men nej, ögonlocksinflammation får de inte längre behandla för Region Stockholm, utan det ska primärvården klara.

Så jag tittade efter vilka ögondroppar som skrevs ut på ögonmottagningen förra gången och kontaktade vårdcentralen. Jag fick tid snabbt och träffade en vänlig läkare. Men som på alla vårdcentraler jag har besökt är det torftigt med utrustning. Hos ögonläkaren finns ögonmikroskop, guldroppar, blått ljus, särskilda instrument för att lyfta upp ögonlocken osv. Läkaren på vårdcentralen har en lampa. Hur ska man då kunna ställa en diagnos?

Den här uppräkningen av utrustning kontra frånvaro av den skulle jag kunna göra för varje specialitet jag känner till. Och då har jag inte ens nämnt kunskapen som förstås är minst lika viktig som apparater och instrument.

Jag fick mina ögondroppar och jag hoppas att de är rätt den här gången också. Det känns i alla fall bättre.

Oftast är jag arg över försämringen av sjukvården. Men nu känner jag mig mest sorgsen. Det är synd om de läkare som med otillräckliga kunskaper och utrustning så gott de kan ska försöka ta hand om allt sjukare patienter. Och synd om oss patienter som får ta ett allt större ansvar för både diagnoser och behandling.

Rätt behandling till rätt patient

Regionerna ekonomi är ansträngd och frågan är hur man ska få ut mest av de begränsade resurserna?

De som är allra sjukaste ska prioriteras och få sjukhusens specialistkunskaper. Det är en vanlig åsikt. Utan att man tänker på att det mest ekonomiska är förstås att så få som möjligt blir de svårast sjuka. Eller, politiker och andra inblandade förstår delvis detta. Det satsas på förebyggande arbete, som patient kan t.o.m. bli lite trött på livsstilsråden… Även screeningar främst för olika cancersjukdomar och givetvis vaccinationsprogrammen visar på förståelse för att förebygga eller upptäcka och bota tidigt.

Däremot finns ingen eller liten förståelse för att låta patienter möta riktigt kompetenta läkare, långt innan man har blivit de svårast sjuka. På bassjukvården dumsparar regionerna genom att hänvisa allt fler till allmänläkare och kroniskt sjuka till specialistsjuksköterskor.

Har man inte tillräckliga kunskaper kan det kännas tryggt med att-inte-göralistor. För, som en blivande läkare sade till mig en gång i tiden, – man behöver inte göra rätt jämt, men man får inte göra fel. Genom att inte göra något klarar sig en osäker läkare oftast.

Ett exempel på dessa tankebanor är rapporten Höga kostnader och låg patientnytta – att värdera insatser i hälso- och sjukvård skriven av Mikael Svensson. Han skriver ganska omständligt, men tar inte upp aspekten att hur lyckad en åtgärd blir beror mycket på vem som gör det. Ett exempel på vad som bör fasas ut är vissa knäoperationer. Just där har jag ett exempel på en patient till slut själv betalade en skicklig ortoped för att göra operationen och gick från smärta och svårigheter att gå till att bli helt återställd. Här gjordes ”fynd” i knäet som kunde förklara besvären. Så, mer specialisering som en del förespråkar är nog nödvändigt. Men det ska vägas mot tillgänglighet till t.ex. akutsjukvård.

Rätt medicin till rätt patient är ett sätt att spara pengar. Än så länge bygger det mycket på den enskilda läkarens skicklighet. Vi är alla olika somliga, som jag, är mer olika än andra. Då gäller det att pricka rätt, det kräver att läkaren kan sina mediciner och har erfarenhet av vad som passar olika patienter. Vissa är bättre än andra på det. Inte heller detta tar Mikael Svensson upp.

Det finns alltså sätt att spara pengar, utan försämringar. Men då behöver de som bestämmer delvis tänka om.

Fortbildning är nödvändig för god vård

Utan fortbildning för läkare kan inte de senaste forskningsrönen komma patienterna till godo. Det är de flesta specialistläkare medvetna om och Sjukhusläkarna tar upp det gång på gång. Ett exempel är den här ledaren där Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson beskriver en oroande verklighet. År 2022 hade  specialistläkarna 4,2 externa utbildningsdagar enligt Läkarförbundets fortbildningsenkät. Elin Karlsson skriver vidare att Sverige, till skillnad från de flesta europeiska grannländer inte har en nationell reglering av läkares fortbildning. Inget vidare betyg för sjukvårdspolitikerna. Som dessutom tyvärr verkar rätt obekymrade över detta.

Det där var sjukhusläkarna, hur ser det då ut bland allmänläkarna som ju borde vara mest oroade över bristen på fortbildning. 4,2 dagar är ju en droppe i havet för dem. Tidningen Distriktsläkaren nämner inget om kompetensutveckling artiklarna under rubriken DLF i media. Märkligt med tanke på att det är förutsättningen för dem att komma upp i en acceptabel minsta kunskapsnivå. Något i princip alla patientföreningar kräver för sin patientgrupp.

Det jag skulle önska är att de gick samman och presenterade en gemensam och därmed väldigt lång lista med sina krav på mer kunskaper i primärvården. Den kommer att visa att det inte går att organisera vården med en läkare för allt längre. Inte om patienten ska få den bästa vården till minsta kostnad.

Hur kan man tro att de avvecklade vårdvalen inte ska drabba patienterna?!

Avvecklingen av vårdvalen i Region Stockholm drabbar många patientgrupper. Amelie Tarschys Ingre och Robert Beronius båda (L) räknar upp flera i en debattartikel i Norrtälje tidning.

En mottagning jag själv har erfarenhet av är Aleris handkirurgimottagning på Nacka sjukhus. Jag tyckte att det fungerade bra där, även om det uppenbarligen var hårt tryck. Min remiss var prioriterad och det tog ganska precis en månad innan jag fick träffa handkirurgen och sedan ytterligare en till operationen, som också den var prioriterad. Nu har Södersjukhuset den enda handkirurgimottagningen inom den offentliga vården. Hur långa blir väntetiderna då?

Även vårdvalet allergologi läggs ner och en mottagning, Praktikertjänsts, på Kungsholmen har stängt i förtid. Hur ska det gå för patienterna då? Jag har från en kontakt med god insyn fått höra att allergologi inte ingår i läkarnas grundutbildning. Så allmänläkaren på vårdcentralen har kanske inte ägnat någon tid alls åt allergologi. Inte konstigt att de säger så märkliga saker då. Och inte konstigt att många allergiker är under- och felbehandlade. Samhällets kostnader för pollenallergiker var 2020 13 miljarder kronor! Den största delen stod nedsatt arbetskapacitet för. Det måste inte vara så, men det kräver att patienterna får träffa kompetenta läkare. Det får ännu färre göra nu.

Sedan har vi då ME/CFS där all specialistvård försvann med det skrotade vårdvalet. Mottagningen för patienter med postcovid har fått i uppdrag att utreda, inte behandla de här patienterna. Det är mest extremt också för att vårdcentralerna som S, C med stöd av V bestämt ska behandla ME/CFS vägrar göra det. Patienterna har hamnat i ett limbo. Vänsterpartiet har haft ett möte med RME- Stockholm och ska försöka undersöka och förstå vad som har gått fel. Hur kan de ha missat alla farhågor som framfördes innan beslutet om de nedlagda vårdvalen togs?

Jag tror att både V, S och C i Region Stockholm har det hett om öronen nu. Patientföreningarna ligger på, uppmanade av arga medlemmar. Kanske t.o.m. media vågar sig på kritiska granskningar av regionens hårda och faktist oschyssta behandling av fler än Psoriasisföreningen i Stockholm.

I övrigt frisk

För ett antal år sedan frågade jag en läkare varför han valt den specialitet han jobbade med. Jo, en förklaring var ett de flesta patienter, även om de förstås var sjuka när de kom till honom, i övrigt var friska.

I övrigt, tappas ofta bort av debattörer och politiker. De talar om att friska patienter konsumerar för mycket vård. Jag hoppas att de inte på allvar tror att så många friska personer lyckas få en läkartid. Men att klaga på att i övrigt friska patienter söker och får vård när de blir sjuka blir ju rätt fånigt.

Varje vårdcentral, regionägd såväl som privat, vill förstås ha patienter av kategorin i övrigt friska på sina listor. De generar goda intäkter men innebär små kostnader.

Mindre attraktiva är kroniskt sjuka och multisjuka, ofta äldre, personer. Det är inget problem att lista sig på vilken vårdcentral som helst. Tro mig, varje kontakt med en vårdcentral brukar leda till att jag byter. Däremot är det ofta svårt att få kontakt med vårdcentralen eller en läkartid. Många vårdkrävande patienter hänvisas dessutom till det billiga alternativet sjuksköterska eller undersköterska.

För att komplicera det ytterligare är det stor skillnad mellan kroniskt sjuka patienter. Jag och andra som fått gå hos specialister på våra åkommor har ofta så välkontrollerade sjukdomar att vi i praktiken kan passera som i övrigt friska. Medan andra har täta kontakter med vårdcentralen avbrutet av besök på akuten och sjukhusvistelser.

Gå nära för att förstå sjukvården

Helt plötsligt gör Dagens Nyheter ett reportage om sjukvården som är ett skolexempel på hur det ska se ut. Det gäller nedläggningen av Psoriasisföreningens fyra mottagningar i Stockholm. Reportern är på plats och låter personal och patienter beskriva konsekvenserna. Det vill säga att patienter står utan ljusbehandling när avtalet med regionen upphört och Psoriasisföreningen gått i konkurs.

Men inte nog med det reportaget fortsätter med att föreningens representant berättar om kontakterna med regionen där alla politiker varit positiva.

Talla Alkurdi (S) som, inom parentes sagt, tagit på sig rollen som bulldozer i regionstyret ges också utrymme att säga att inga löften getts. Patienterna hänvisar hon till de 14 hudmottagningarna i vårdvalet. En representant från en av dessa intervjuas och berättar att de inte kan erbjuda ljusbehandling eftersom det har varit Psoriasisföreningens nisch.

Konsekvenserna av det uppsagda avtalet och politikernas slingrande blir tydligt när reportern går nära och följer upp hela vägen. Inte bara accepterar påståenden som sanning.

Tyvärr är det inte så här artiklarna om de avvecklade vårdvalen, eller vård rent allmänt, brukar se ut. I stället är det snarare som det om bl.a. allergologi i Mitti, som ändå försöker problematisera. Men det blir för distanserat. Det nämns att läkare inte kommer att återvända till den regiondrivna verksamheten. En intervju med en läkare som väljer att gå i pension hade ökat förståelsen för konsekvenserna. Likaså borde åtmonstone en av patienterna som helt plötsligt står utan specialistvård intervjuas. Kan man få någon läkare från mottagningarna som helt plötsligt får ännu fler patienter att uttala sig.

Men inte minst granska vårdcentralerna som många patienter hänvisas ( förvisas) till. Vad har de för kompetens? Om de hänvisar till en specialistsjuksköterska, är det verkligen ok? Följ upp hälsoutvecklingen. Här har förstås patientföreningarna en roll att spela och ett sätt att visa sig relevanta.