Det läkaren kan göra själv blir gjort

Det finns fortfarande god vård, kan jag återigen konstatera och det som också slår mig är att undersökningar en läkare kan göra själv, de blir gjorda.

En av mina läkare har gått i pension och jag har nu placerats hos en hjärtläkare. En väl fungerande vårdmottagning arbetar strukturerat, så det var ett gott tecken när jag först hämtades av en sköterska för att ta ekg och blodtryck. Sedan träffar jag då doktorn som konstaterar att det nu var rätt många år sedan det gjordes ett ultraljud på mitt hjärta. Vi gör det nu. Vilket visade sig vara bra, ett mindre fel har uppstått sedan senast. Inget man behöver göra något åt, mer än att övervaka så att det inte blir sämre.

På hemvägen tänker jag på vilken tur jag har haft i vårdlotteriet! Jag har en doktor som klarar att göra en hel del på egen hand. Det hade jag tidigare också, men med en lite annan inriktning som passade då för åtta år sedan när hjärta och kärl var grundligt undersökta.

Jag har ju haft tur mer än en gång, även min allergi-och lungläkare klarar mycket själv. Det innebär bl.a. att jag, till skillnad från många andra astmatiker, får göra spirometri en gång om året för att kontrollera hur lungorna fungerar. Anledningen är sannolikt att min doktor gör den själv under besöket.

Men ska verkligen läkare göra sådant, kanske någon invänder. Jo men jag tycker det, inte minst för att man då ofta kan göra allt vid ett besök. Inte minst viktigt nu i pandemitider. Patienten slipper också orolig väntan på resultatet, man får det direkt.

Det är för övrigt bättre att använda läkares kompetens till det de är utbildade för än att doktorn spelar dragspel för sina patienter. För även om det är uppskattat, frågar jag mig vad som inte blir gjort? Besöket på ca 20 minuter behöver användas effektivt för de symtom/den åkomma patienten söker för. Musik och samvaro finns det andra som kan stå för.

Tänk om det gjordes reportage om de kunniga specialistläkare som arbetar noggrant och strukturerat under ett besök. Men det är klart de kanske inte skulle bli glada över uppmärksamheten, patientrycket är högt nog som det är. För #bravårdbehöveringenreklam.

Spetspatienter – att tala med i stället för om patienter

”Särskilt bekymmersamt är detta eftersom en ökande mängd forskning tydligt visar att det som patienter tycker är viktigt ofta skiljer sig rätt markant från vad forskare och vårdpersonal tror att patienter tycker är viktigt.”

Ovanstående mening fångade min uppmärksamhet, eftersom den i stora drag sammanfattar riktningen vården har nu. Den kan liknas vid att politiker, lobbyister och en grupp vårdpersonal spelar luffarschack med patienter samt en annan grupp vårdpersonal. Vården drivs i riktningen ”god och nära vård” dvs vårdcentral och en fast läkare, under höga rop om att det är vad patienterna vill ha. Det verkar dock inte vara så, då stora grupper patienter söker sig i andra riktningar, nätläkare, sjukvårdsförsäkring osv. Det görs försök att sätt X för att stoppa alternativen och patienterna söker sig då i en ny riktning osv.

Debattinlägget i Dagens Medicin där citat återfinns är skrivet av Sara Riggare, Helena Conning och Peter Carstedt som representerar Forum Spetspatient. Inlägget handlar om patientdata som Centrum för hälsodata vill samla in och i vilken mån den forskning man stöder verkligen möter patienternas behov.

Vad är då Forum Spetspatient? Jag stötte på begreppet spetspatienter första gånger förra året under Almedalsveckan. Då snarast i betydelsen, en extremt påläst patient med djupa kunskaper om sin sjukdom, alltså närmast en professionell patient. Vilket jag måste säga att förvånansvärt många jag möter i olika sammanhang är.

Forum Spetspatient beskriver dock en spetspatient på ett lite annat sätt:

”En spetspatient är en patient (eller närstående) som i kontakt med livsomvälvande sjukdom utvecklar strategier och metoder för att maximera ”må-bra-tiden”. Vi tror att fler kan bli spetspatienter med hjälp av egenvårdsutbildning och tillgång till bra verktyg och detta ska projektet bidra med. Målet är ett kompetenscenter som ska ge förutsättningar för att öka kontaktytorna mellan spetspatienter å ena sidan och andra patienter (och närstående), vård, forskning, företag och liknande å andra sidan.”

Lite grand känns det som att Forum Spetspatient är ett barn av sin tid. Man driver det faktum att många patienter, eftersom de är hänvisade till primärvården med i bästa fall enstaka besök hos en specialist, måste ha stora kunskaper till sin spets (sic!). Men förhoppningsvis kan perspektivet god vård hos läkare med djupa kunskaper om ens sjukdom som en avgörande väg till just att må bra, få en mer framträdande plats. Jag ska följa spetspatienterna framöver.

Slaskvård och högspecialiserad vård – kanske det enda vi får för skatten

Är det inte längre sedan det fanns en ganska livlig debatt om vad som är bra vård? Så tänker jag när jag läser min sex år gamla blogg Allmänläkaren en strykpojke?, där det framgår att det bland läkare då var ok att i debatten tycka olika. Det gick t.ex. an att föreslår flera olika typer av specialister i primärvården för att öka kvaliteten på den.

Går man ännu längre tillbaka i tiden, till 1980-talet, vilket jag gjorde i ett par bloggar för en tid sedan så kämpade läkare ännu mer för sina patienter. Cityakuten bad om och fick hjälp av sina patienter när den 1989 var nedläggningshotad. Annonsen fann jag i Dagens Nyheters arkiv där jag även hittade artiklar från 1984. De blev till en blogg om hur kvinnliga läkare kämpade mot manliga allmänläkare för kvinnors rätt att söka direkt till en gynekolog.

Nu finns det bara plats för en offentlig åsikt, mer resurser till vårdcentralerna och i bästa fall mer resurser till sjukhusen. I går hade DN en artikel inne med rubriken Vårdpersonal kräver ökade resurser och det man tycker att det går att dra ner på är specialisterna i öppenvården. Anna Nergårdh håller med och räknar upp en överkapacitet i ”exempelvis i tandvården, ögonsjukvården, gynekologi och ortopedi”. Det vill säga de områden där det faktiskt går att få vård i rimlig tid och utan att ta omvägen över vårdcentralen för en remiss.

Om det här går igenom betyder det att den som inte har något annat alternativ än den skattefinansierade vården i allt högre grad blir hänvisad till slasken d.v.s. primärvården och jag menar här slask i flera bemärkelser. Den medicinska kvalitén på vården som ges där, men också synen på människor som inte har något annat val än att gå dit. Bara de som till sist blir svårt och akut sjuka får komma till sjukhusen, där vården förhoppningsvis även i framtiden håller hög medicinsk kvalitet.

God basvård på specialistmottagningar får bara den som har en sjukvårdsförsäkring eller kan betala själv. Det gör mig ont att individualismen har slagit igenom så mycket att få, oavsett om det är vårdpersonal eller vanliga svenskar, tycker att det är värt besväret att kämpa för att även den som inte är resursstark ska få vård av hög medicinsk kvalitet. I synnerhet som staten i andra änden gör det allt svårare att bli sjukskriven och kommunerna att få plats på ett äldreboende.

Akuten – hur hamnar man där!

Hur blir man egentligen så sjuk att man behöver akut-och kanske slutenvård på sjukhus? Vad har hänt på vägen dit?

Patienternas sjukvårdshistorik borde vara högintressant för alla som planerar framtidens sjukvård. Den basvård som håller även kroniskt sjuka patienter, som enligt Myndigheten för vård och omsorgsanalys står för 85 % besöken, i god form bör förstås vara den man satsar på.

Men nej, intresset är väldigt svalt och jag hittar inga studier eller liknande när jag letar efter just sjukvårdshistorik hos de akut och svårt sjuka patienterna. Mer än för cancerpatienter som jag skrivit om tidigare. De har ett ökat antal besök i primärvården 6 månader innan de får en diagnos.

Finns det några slutsatser att dra om man tar vägen över frånvaro av uppgifter? Ja, jag tror det.

Stockholms sjukvårdsupprop gör en förträfflig insats genom att publicera anonyma vittnesmål om den pressade situationen på Stockholms sjukhus. Det är viktigt att komma ihåg att det var kris redan innan coronapandemin. De ansvariga hör dock till de som svarar med ointresse på frågan om patienternas vårdbakgrund. Men man är inte konsekvent, vid ett-par tre tillfällen har det tagits med historik som passar deras agenda, dvs patienter som har fått vänta länge på tid till vårdcentralen och som väl där har blivit bra.

Vad mer skulle av ideologiska skäl finnas med i vittnesmålen om de fallen existerade? Patienter som har haft kontakt med nätläkare, patienter med sjukvårdsförsäkringar och patienter som går på specialistmottagningar i öppenvården. Men uppenbarligen är det få patienter med den bakgrunden som söker akutvård.

Vilka patientgrupper kan vi då inte vänta oss tas med bland vittnesmålen med tanke på agendan? Givetvis i första hand patienter med 1-15 (den högsta siffra jag sett) besök i primärvården i bagaget, troligen inte heller patienter som från att ha varit friska, blir svårt sjuka. De sistnämnda skulle bara kunna fångas upp av breda hälsoundersökningar och fler screeningar för olika sjukdomar.

Sammantaget talar detta för att primärvården, utan konkurrens, är den främsta leverantören av svårt sjuka patienter till akutsjukhusen. Är det den basvård vi ska satsa på? Bara om inget alternativ finns.

Den bästa av vårdvärldar är min – men hur många känner till den?

” Den här krönikan får mig att tänka på hur bra det är med läkare som är specialister i ordets rätta bemärkelse. De som har lärt sig ett avgränsat område ordentligt och sedan fördjupat sina kunskaper. Som inte slösar bort den korta besökstiden med småprat om ditten och datten utan ber patienten berätta, utan ledande frågor. Läkare som efter att ha lyssnat gör en noggrann undersökning. Läkare som utifrån detta ställer rätt diagnos och ger rätt behandling (patienten behöver inte vara påläst). Sådana läkare har jag, men hur många andra har den förmånen?”

Ungefär så, fast nog lite bättre, löd min kommentar på allmänläkaren Magnus Isacsons krönika i Läkartidningen. Jag var nöjd med den eftersom den t.o.m. hos mig själv skapade en längtan efter den här goda vården, som jag ju faktiskt har tillgång till. Jag skriver ungefär, eftersom kommentaren togs bort efter ca 5 minuter. Vilket på sitt sätt är imponerande, sådär kl. 7 en fredagsmorgon.

Varför just den, undrade jag? Jag har ju skrivit betydligt mer kritiska kommentarer som har fått passera. Men kanske är det just för att den så starkt visade på ett bättre alternativ, som den inte fick stå kvar. Och att kommentaren pekade på en stor fara i utvecklingen av vården nu. Den att väldigt många patienter aldrig har träffat en riktigt bra och kompetent doktor och att de framför allt inte får ha en långvarig kontakt med hen.

Många patienter vet inget annat än att doktorn är snäll och trevlig men att det gäller att veta vad man lider av, annars blir man aldrig frisk. ”Faran” låg möjligen också i att några av dem som läste min kommentar skulle börja fundera på om det inte finns något annat, bättre. Det är ett gott betyg.

Vid närmare eftertanke är det också intressant att den som tog bort kommentaren snabbt bestämde sig för att alla goda egenskaper jag beskriver i den, inte kan appliceras på krönikören. 🙂

Respekt verkar inte ingå i att ”se hela människan”

Strax efter att jag skrivit en blogg där jag jämför den kompetente och ödmjuke doktorn, med den kaxige, okunnige, publicerades en krönika av Lena Andersson i DN. Hon berättar där hur det gått med hennes värkande höft. Texten handlar till stor del om mötet med en skicklig ortoped i Helsingfors. Han som efter noggranna undersökningar kommer fram till att Lena Anderssons höft är så allvarligt skadad och på ett sådant sätt att en operation kan förvärra skadan. Träning däremot kan lindra värken.

Lena Andersson beskriver väldigt väl tryggheten man som patient känner i mötet med en riktigt bra, kunnig och ödmjuk doktor:

”Hans auktoritet var total, ingen vag ungefärlighet om att inget går att påstå egentligen om hur det är med något och att det förstås är jag som avgör. Vår arbetsfördelning var oklanderlig, en tyst och självklar enighet om att han var expert på höfter och jag på känslan i min egen. Jag var objekt och subjekt i den välavvägda blandning som läkekonsten kräver.”

I krönikan framgår dessutom att det tydligen är skillnad i kvalitet på olika magnetkameror. Vilket kan vara värt för alla att lägga på minnet, med tanke på hur viktiga dessa bilder kan vara för en diagnos.

Ortopeden i Helsingfors gjorde genom kompetens, noggrannhet och respekt för sin patients expertkunskaper om hur höften kändes, besöket till en positiv erfarenhet. Trots att det slutliga beskedet inte var så upplyftande.

Det är sämre ställt med respekten för patientens kunskaper hos många som påstår sig ”se hela människan”. Jag talar förstås om allmänläkarna och jag länkar nu till ytterligare en krönika med temat; patient-som-egentligen-inte-är-sjuk-får-prata-en stund-med-doktorn-och-är-glad-och-nöjd. Just den här är skriven av Josabeth Hultberg och handlar om en patient med ett brustet kärl i ögat, som patienten dessutom visste att det inte gick att göra något åt. Redan här inställer sig den första frågan, hur sjutton har denna patient lyckats få en läkartid??? Jag menar, personer med betydligt värre symtom kommer inte längre än till mottagningssköterskan.

Svaret på ovanstående finns kanske i historiens fortsättning där det framkommer att patienten varit svårt sjuk pga en hjärnskada och då hade just rödsprängda ögon. Patientens make ber därför Josabeth Hultberg att ta ett blodtryck på hustrun/patienten. Något som Hultberg tydligen inte tänkt på själv, hon är helt upptagen med att vara tacksam över att patienten berättar sin historia!!! Man kan bara hoppas att de rödsprängda ögonen inte var ett tidigt symtom på en försämring av patientens tillstånd.

Hur skulle det vara om de patienter som behöver psykologstöd får det och inte småprat hos en allmänläkare? Om de patienter som framförallt är ensamma hänvisas till aktiviteter, i stället för 20 minuter hos en doktor som borde ägna sig åt annat?

Fast egentligen är patienter som dessa ovanliga, tror jag, några undersökningar finns vad jag vet inte. Vanligare är kategorin äldre, ofta kvinnor, som har olika symtom och när man föreslår dem att söka vård visar det sig att doktorn sagt att det inte är något att göra något åt. De har säkert fått en stunds vänligt, men egentligen väldigt respektlöst småprat och sedan fått gå hem. Utan att något egentligen blivit bättre. Jag önskar att de fick komma till en doktor som Lena Anderssons.

Den kompetente och ödmjuke doktorn borde höras med i debatten!

Kaxiga allmänläkare som på olika sätt raljerar över oss patienter går det tretton på dussinet av i debatten, känns det som. På Aftonbladet åsikt ondgör sig allmänläkaren Magnus Isacsson över det han kallar hälsohets. Han buntar ihop yoga, kosttillskott, hälsokontroller och nätläkare m.m. och kan inte förstå varför patienterna föredrar det framför det som allmänläkarna erbjuder:

”Vi allmänläkare vill och kan vara samhällets trygga bastioner när hälsohetsens svarta riddare bankar på och vill komma in i vår borg.”

Tanken att det kan vara något fel på det som erbjuds i denna ”borg”, att kvalitén på vården där faktiskt inte är något vidare verkar inte ha slagit Magnus Isacsson. Ödmjukheten och därmed insikten om sina begränsningar, lyser med sin frånvaro.

Jag skulle i stället säga att det är ett gott tecken att patienterna letar alternativ, inte vill bli fängslade i borgen. Men när vägen till de vita riddarna, specialisterna på olika åkommor, som skulle kunna hjälpa dem är så svårforcerad går en del vilse.

En av de vita riddarna, läs kompetenta, ödmjuka, specialistläkare, är Björn Bragée. För några år sedan hjälpte han i den uppskattade serien ”Arga doktorn” patienter som fastnat i vården, eller sparkats ut ur den. Nu driver han Bragée kliniker och hans inställning till patienterna är en helt annan än Magnus Isacssons. I inlägget Patienterna har rätt- gång på gång berättar han bl.a. om hur han försöker hjälpa patienter med ME/CFS. Sjukdomen kallades tidigare ”kroniskt trötthetssyndrom” och kännetecknas främst av att minsta ansträngning gör att man blir helt utmattad och måste vila. Nu vet man att det är en inflammatorisk sjukdom, men fortfarande blir patienter inte trodda alls eller skickas på terapi. De riskerar att fängslas i allmänläkarnas borg och bli allt sjukare.

Så här uttrycker sig Björn Bragée om ME/CFS-patienterna:

”Än en gång visar det sig att patienter som kämpar för att bli tagna på allvar ska respekteras. De har fått kämpa för att hävda att sjukdomen har en kroppslig bakgrund.”

Det är skillnad på doktor och doktor och jag vet vilken kategori jag vill se mer av i vårddebatten.

Mindre pengar till sjukhusen ger förstås mindre vård

Den senaste tiden har det kommit allt fler artiklar som larmar om krisen på sjukhusen. I SvD intervjuas Anna Starbrink (L) med anledning av att cancerpatienter i region Stockholm skickas ut i landet för behandling. Detta trots att åtta strålkanoner i Stockholm står oanvända. Enligt Anna Starbrink är förklaringen kompetensbrist, man har inte personal med rätt utbildning.

Fast det är förstås inte bara där det fattas personal. Jag har i olika sammanhang samtalat med vårdpersonal (obs! privat) och det är kris på många håll, med inställda behandlingar, stängda vårdsalar som följd. Det som framkommer då gör att jag inser att folk allmänhet inte är så oroade över situationen i vården som de borde vara.

Det går självklart inte att få sjukvårdspersonal om man inte kan erbjuda bra arbetsmiljö och anständiga löner. Sjukhusen är och måste vara navet i sjukvården. Förhoppningsvis inser ansvariga politiker det innan det är för sent och skjuter till pengar.

Sedan kan en utveckling av öppenvården med olika specialister säkert avlasta slutenvården. Det finns än så länge öppenvård på och utanför sjukhusen som fungerar utmärkt. Patienten träffar en och samma doktor, när sjukdomen stabiliserats, kanske bara en gång om året. I övrigt sker kontakten på telefon.

Visst finns en utvecklingspotential, ett exempel från ett av de panelsamtal om god och nära vård, jag hörde under Almedalsveckan. Unga diabetespatienter önskade ett längre, i stället för två kortare besök per år på diabetesmottagningen och övriga kontakter per mejl. Jag kan tänka mig att patienter med högt blodtryck kanske inte behöver besöka medicinmottagningen varje år om allt flyter på. Det räcker med att mata in resultaten från blodtrycksmätningarna i en app, ta det prover och göra de undersökningar som doktorn behöver. Patienter med öron-näs och halssjukdomar måste däremot träffa sin öron-näs och halsläkare varje gång för en undersökning och ev. provtagning.

Den som bryter ett ben bryr sig knappast om vilket ortoped hen träffar, den multisjuka kan föredra en allmänläkare som håller ihop vården, även om multifunktionslösningar sällan blir riktigt bra.

En annan fråga är vad som är akut och inte och det är faktiskt också individuellt. Den som har ett skrivbordsjobb väntar sannolikt längre med att söka vård för en värkande fot än en byggarbetare. Denne avvaktar i sin tur längre med att söka vård om hen är hes än en lärare eller skådespelare gör osv.

Kort sagt, varje patient är unik och tar man hänsyn till det kommer färre att behöva akut- och eller slutenvård. Då men bara då kan regionerna minska anslagen till sjukhusen.

#Bra vård behöver inga kampanjer!

I diskussioner om att alla patienter har rätt till, läs måste, vara listade hos en läkare i primärvården finns det en del påståenden som återkommer hela tiden. Så jag tänkte att det är lika bra att samla dem och mina svar på ett ställe.

Bra vård behöver inga dyra kampanjer

Vi har alla sett genvägarna över gräsmattan som är den snabbaste vägen till t-banan, busshållplatsen eller vad nu målet är. På senare år har stadsplanerare börjat undersöka hur människor rör sig, innan man anlägger gångbanor. Det är mer konstruktivt än att rita in rätvinkliga dito som få använder.

När det gäller sjukvården är de ansvariga inte lika smarta. Enskilda allmänläkare och Läkarförbundet har i många år lobbat för mer resurser till primärvården, remisstvång för besök hos specialister och att alla patienter, vare sig man vill eller inte, ska vara knuten till en vårdcentral. Av någon, för mig oklar anledning har man lyckats sälja in det till politikerna. Patienterna däremot försöker på alla sätt hitta vägar till den vård som gör dem friska snabbast, ofta specialistvården. Dessa sjukhus och mottagningar behöver förstås inte göra reklam för sig, mer än när de är nystartade.

Det går inte att sälja in något som inte är bra, hur glassiga, dyra videor man än producerar. Jag undrar för övrigt vad det är Läkarförbundet får dra ner på för att ha råd?

Det är inte bara jag som haft otur i mötena med allmänläkare

Det här försöket att förminska mina argument stöter jag på då och då. Om det bara var jag som var missnöjd med primärvården och alla andra gick dit glada och nöjda skulle situationen se annorlunda ut. Region Stockholm skulle inte lägga tid på att ta fram remisstvång eller differentierade avgifter bara för att få mig att gå till vårdcentralen. Inte tror jag heller att Läkarförbundet skulle lägga tid och pengar på kampanjen ” Anneli måste få en fast läkare på vårdcentralen”. Jag har faktiskt två specialister som jag träffar med jämna mellanrum. Fasta läkare om man så vill.

Nej sanningen är förstås att vi är många som av olika skäl inte tycker att primärvården är bäst för oss.

Med en fast läkare blir diagnoser och behandling bättre

Flera specialistmottagningar har som sagt det organiserat precis så och visst det är väldigt bra att träffa samma läkare varje gång på respektive mottagning.

Vill man gå till en vårdcentral är det förstås en fördel att träffa samma läkare varje gång. Fast inte om hen hör till dem som struntar i vad patienten berättar, utan har sina egna idéer om vad som är fel. Favoritdiagnoserna appliceras på de flesta patienter doktorn möter. Oavsett om de är rätt.

”De flesta som söker vård är inte sjuka”

Men stämmer det verkligen att människor lägger massor av tid på att få kontakt med sin VC eller sitter i timtal på en närakut eller vanlig akut utan orsak? Hittills har jag inte sett någon studie över vilka symtom människor söker för, utan det är anställdas åsikter som framförs. Jag brukar ställa motfrågan om personen själv söker vård i onödan, eller känner någon som gör det? Hittills har ingen svarat, förmodligen för att det alltid är ”några andra” hen tänker på.

Sedan hänger det ju också på att doktorn kan ställa rätt diagnos och där svajar det ofta rejält på vårdcentralen och för den delen på akuten.

Specialisterna ska prioritera de svårast sjuka patienterna

Självklart ska svårt sjuka eller skadade patienter tas om hand av en skicklig specialist. Fast det bästa, både för patienterna och samhället är att de får vård tidigt, så som man arbetar med bröstcancer och livmoderhalscancer. Alltså innan patienten blivit en av de sjukaste och mest resurskrävande. Att göra en massa besök på vårdcentralen tills man är så sjuk att det blir aktuellt med en remiss är inte ett effektivt sätt att bedriva vård.

Patienten kan skriva en egenremiss för att komma till en specialistmottagning

Visst, men det kräver att patienten kan formulera sig skriftligt och att mottagningen tar emot egenremisser. Många skriver särskilt att de inte gör det.

Varje patient är unik

Vård som passar mig fungerar inte för alla. Men nu vill allmänläkare och politiker att alla patienter ska in i samma vårdmall. Många röstar med fötterna och det kommer allt fler alternativ som sjukvårdsförsäkringar, nätläkare och helt privata alternativ.

En grupp som är lika högljudda som allmänläkarna är alternativmedicinarna. Dessa grupper konkurrerar om patienter som vill ha en doktor som tar sig tid med dem och ser till ”hela människan”. Vad det nu betyder, för även specialistläkarna ser ju till helheten, i den mån den är relevant för åkomman man drabbats av.

Jag tror att det är satsningen på primärvården som enda ”val” för patienten som gör att Region Stockholm t.ex. sagt upp avtalet med Vidarkliniken. Annars skulle man för länge sedan satt ner foten vad det gäller krav på att visa att behandlingarna har effekt.

Vi får se hur det går för det här är alltså en väl så röststark grupp som allmänläkarna. En del behandlingar, inte minst rehaben för utbrända personer, var så vitt jag förstått bra på Vidarkliniken. Så det är synd att allt måste offras på konformitetens altare.