Postcovidrehab – att balansera på slak lina

Det verkar forskas en hel del om postcovid. Här är ett exempel där forskare visat att vissa proteiner i blodet hos gruppen postcovidpatienter de testade var förändrade jämfört med det normala.

Sedan är ju frågan när de här forskningsresultaten kommer oss patienter till godo? Inte minst beroende på att det knappt finns någon specialistvård kvar ens i Region Stockholm.

Jag har ändå haft tur, jag har en hjärtläkare och en astma- och allergiläkare. Den förstnämnda var den som till sist ställde diagnosen, undersökte hjärtat, som till all lycka inte tagit skada av coviden. Däremot normaliserades inte blodtrycket, utan till slut blev det nödvändigt med en försiktig ökning av blodtrycksmedicinen.

Astman som också försämrades har varit svårare att få under kontroll, inte minst för att det är så många mediciner jag inte tål. Salmex som blev extramedicinen, går till en viss, inte helt tillräcklig, dos sedan svullnar leder och muskler. Men jag orkar inte prova mediciner just nu så det får vara. Detta eftersom jag satt igång projektet rehabträning på uppmaning av hjärtläkaren.

Först gällde det att hitta en fysioterapeut med lämplig kompetens att ta in i mitt hopplockade specialistteam. Vilket gick fort eftersom jag visste var jag skulle söka.

Och det är nu min envishet och uthållighet firar triumfer! För det här en balansgång utan dess like. Men jag vill kunna göra vanliga saker som att ta långa promenader och påta i trädgården utan att bli sjuk en vecka efteråt, så jag beväpnar mig med tålamod (nyttig övning för mig bara det).

Fysioterapeuten, som i grunden arbetar med hjärt- lungpatienter och sedan postcovid, började med att ge mig en gräns för ansträngningar, jag måste klara att bara andas genom näsan, om inte får jag ta det lugnare eller vila. Det har fungerat väldigt bra och gör att jag t.ex. vågar gå längre promenader.

Hon föreslog också andningsövningar och en digital träning. Det förstnämnda är användbart, men den digitala träningen hade helt fel övningar för mig, statiska positioner som mina överrörliga leder inte fixar längre.

Så nu blir det i stället individuell träning med maskiner och det verkar vara grejen för mig. Det blir mindre vobbligt och osäkert då. Men gränsen för att det går bra och att det blir flera dagars trötthet, huvudvärk, illamående och värsta fall yrsel är hårfin. Det är väldigt försiktiga pass, men trots det kan bara ett par övningar till vara för mycket. Vi får då gå tillbaka och prova att i stället öka motståndet lite.

Det här är sjukvården från dess bästa sida, kunniga läkare och dito fysioterapeut. Den sistnämnda ägnar sig de första gångerna bara åt mig och instruerar och antecknar. Sedan blir det nog åtminstone en patient till. Men många postcovidpatienter är hänvisade till vårdcentralen och där verkar kunskaperna ofta vara dåliga.

Den goda sjukvården i Region Stockholm är hotad

Det finns god vård i Region Stockholm, även för patienter med svårbehandlade åkommor. Men den kommer att raseras i snabb takt om den rådande majoriteten i landstingshuset får som den vill.

Ekonomin för regionen är minst sagt ansträngd, men att då av ideologiska skäl lägga ner de verksamheter som har hög medicinsk kompetens, för att i viss mån bygga upp en regiondriven är inte så begåvat. Märk väl i viss mån, för merparten av patienterna kommer att hänvisas tillbaka den primärvård de en gång kom ifrån. Till vårdcentraler som inte kunde hjälpa dem då och knappast har mer kompetens nu.

När jag läser pressmeddelandena på Region Stockholms webbplats hittar jag ett som det har varit tyst om och gäller patienterna som har lymfödem. Även där ska vårdvalet för planerad specialiserad rehabilitering tas bort 2024. Förklaringen som ges är följande:

”Vårdvalet planerad specialiserad lymfödemrehabilitering startade 2010, men antalet patienter som tagits emot har minskat under senare år. Det kan bland annat bero på att en av de tre vårdgivarna inom vårdvalet sade upp sitt avtal 2020. Nu har även de båda andra sagt upp avtalen till maj respektive augusti 2023.”

Men varför har då vårdgivarna sagt upp avtalen? Förklaringen verkar vara att ersättningen är för låg. I alla fall ser det ut så i pressmeddelandet avslutning:

”För att minska risken för det glapp i vårdutbudet som kan uppstå innan tilläggsavtalets verksamhet startat har beslut tagits om ökad ersättning i vårdvalet. Det bedöms kunna få de vårdgivare som sagt upp sina avtal i år att överväga fortsätta bedriva verksamhet under vårdvalets 12 månaders uppsägningstid.”

Det ser alltså ut som om ersättningen sänkts så mycket att seriösa aktörer inte längre anser att de kan bedriva verksamheten. Och nu tänker regionen tillfälligt höja den till acceptabel nivå för att rädda sitt eget ansikte.

Den här försämringen har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Att lyfta fram vad som händer i ljuset och skapa opinion är viktigt och det har gjorts när det gäller ME/CFS och stressmottagningarna. Man ska inte underskatta sina möjligheter att påverka, även om det är långt till nästa val.

Alternativet är att vård av hög medicinsk kvalitet bara blir tillgänglig för den som har möjlighet att betala extra för den. Bland patienter med stressrelaterade åkommor finns en hel del högpresterande personer som kan det. Jag tror tyvärr också att marknaden för tvivelaktiga alternativa behandlingar tyvärr också blir större.

Uppdrag – håll Sverige vid liv visar hur ojämlik sjukvården är

Efter att ha sett alla avsnitten i serien Uppdrag-håll Sverige vid liv gör jag några reflektioner.

Den första, och säkert redaktionens avsikt, är att det fortfarande finns väldigt god vård i Sverige. Att se olika kirurger i arbete är en fröjd, inte bara operationerna utan också hur de bemöter patienterna före och efter.

Även det sista avsnittets inslag med en patient som behandlas i tryckkammare var intressant. Det är bra att uppmärksamma människor på att bara för att cancern är botad är inte allt som vanligt.

Dessa inslag fungerade även bra att visa i TV, precis som rehabträningen. Knepigare är vissa andra som besöket på en barndiabetesmottagning. Att ”bara” prata går inte riktigt fram genom rutan. Ville man ha med riktigt bra ”basvård” hade det varit smartare att t.ex. filma en hjärtläkare som gör ultraljud på ett hjärta och förklarar vad man ser. De bästa apparaterna återger bilden i färg och det är väldigt visuellt gångbart.

Jag förmodar att redaktionen kände att man måste ha med inslag från glesbygden och primärvården. Och då blev kriteriet riktigt bra sjukvård uppenbarligen helt omöjligt att få till. Så i stället för att följa ett team som arbetar med avancerad sjukvård i hemmet ASIH så visas en allmänläkare och distriktssköterska (?) som åker ut till ett par svårt sjuka patienter i skärgården och småpratar lite. Utan att göra just något alls i medicinsk väg.

I tidigare avsnitt har vi sett hur lång tid transporter i ambulans tar i norra delen av Sverige och varit på det lilla som är kvar av Kiruna sjukhus akutmottagning. Läkaren i det inslaget säger att det är roligt att få ta hand om så många olika sjukdomar och skador. Tänk dig en mekaniker som glatt säger att det är så roligt att ena dagen laga motorn på ett flygplan, nästa fixa bromsarna på ett lok…

Så min slutsats är att ja, det finns väldigt god sjukvård om man bor i större stad. Det är ”bara” svårt att komma till den. Men det blev också väldigt tydligt att den som bor i glesbygden och är sjuk har sämre förutsättningar att få kompetent hjälp. Turistorten Åre möjligen undantaget. Jag gissar att det inte var syftet med serien

Stockholms rehabenheter är hotade

I en debattartikel i Dagens Medicin uppmärksammas ett hot mot en av de delar i Stockholms sjukvård som faktiskt fortfarande fungerar effektivt, de 70 rehabenheterna. Där kan patienter söka vård direkt hos bl.a. fysioterapeuter, dietister, som dessutom i vissa fall är specialiserade på olika områden. För många räcker den behandlingen, men behöver patienten sedan söka t.ex. ortoped har man en gedigen undersökning med sig.

Nu planerar Region Stockholm enligt skribenterna att integrera rehab i vårdcentralernas verksamhet, i praktiken läggs då många rehabenheter ner. Vilket man påpekar inte minst försämrar möjligheten för patienter som listat sig på en liten vårdcentral att få kompetent hjälp. En liten vårdcentral kommer inte att ha råd att ha t.ex. fysioterapeuter specialiserade på andning för kol- och astmapatienter. Kanske prioriterar man ner rehab ännu mer. Förutom då att patienterna riskerar att bli ordinerade och beroende av värktabletter, alternativt skickade till psykolog som första insats. Vilket förstås riskerar att förvärra skadan.

Läser man Region Stockholms plan ser det onekligen ut som en fortsatt hårdsatsning på dålig och ineffektiv primärvård. Värk av olika slag är vanligt och jag vet inte hur många personer jag talat med som bestämt hävdat att läkare inte kan något om det och som inte ens försöker söka sjukvård, utan vänder sig direkt till ofta dyra alternativa behandlare med tveksam kompetens.

Jag kan förstå att ansvariga politiker och tjänstemän inte har något emot den utvecklingen. Patienten betalar behandlingarna helt själv och kanske dröjer det till nästa mandatperiod innan skadorna blivit så allvarliga att hen inte har något annat val än att söka sjukvård. Som då förstås riskerar att bli dyrare.

Det är alltså inte bara de som arbetar inom rehab som borde protestera. Även ortopeder och andra berörda läkargrupper på sjukhusen borde säga ifrån. De riskerar att om några år få ännu fler patienter som har blivit onödigt skadade/sjuka och därmed resurskrävande. Och, man borde heller inte vilja bli hopbuntade med allmänläkarna i sågningen ”läkare kan inget om ryggar/nackar/knän.