Kategoriarkiv: Religionshistoria

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Jag har tidigare skrivit om Rick Riordans serier om det antika Greklands och Roms gudavärld, böckerna om halvguden Percy Jackson. Riordan har sedan fortsatt med serien om Magnus Chase, son till den skandinaviska guden Frej som vävs ihop med den första serien genom Magnus kusin Annabeth som hör hemma bland de grekiska halvgudarna. Även i den tredje serien om faraoättlingarna Kane anar man att de också kommer att dras in i kampen mot kaos och förstörelse, det gäller att hindra jordgudinnan Gaia att vakna, syskonen Kane måste hindra kaosormen Apep att få makt.  i Skandinavien kämpar Magnus Chase och hans hjältar för att åtminstone skjuta fram Ragnarök. Även där är en gigantisk orm inblandad, Midgårdsormen.

Rick Riordan väver skickligt ihop dåtidens myter och berättelser med nutiden och de samtida tonåringar som är hjältarna. Läsaren lär sig, utan att tänka på det en hel del religionshistoria, får reflektera över olika etiska frågor. Ska man t.ex. hjälpa den som försökt skada en? Även mer filosofiska frågor som vad som händer med gudar och gudinnor som glömts bort tas upp. Finns de ändå, eller är gudavärlden beroende av att någon tror på dem? En fråga som den som författaren Neil Gaiman behandlat i boken American Gods.

Hur väl följer då Rick Riordan historien? Så vitt jag kan ser förvånansvärt nära, med tanke på att det verkligen är spännande episoder i nutiden han presenterar. De grekiska, romerska och nordiska halvgudarna skildras som sådana med vissa krafter som de fått från sin gudomlige förälder. Jason Grace, son till Jupiter, kan t.ex. flyga eller snarare bäras upp av vindarna. Karter och Sadie Kane hör däremot hemma i den egyptiska kontexten och beskrivs därför som ättlingar till faraoner och därför kan vara värdar för gudar och gudinnor. Sadie Kane samarbetar på det sättet med gudinnan Isis.

Sedan har jag gjort lite stickprov här och var, i synnerhet den egyptiska mytologin som jag inte kan så bra och när det är något som återfinns även i kristendomen. Guden Ra, beskrivs t.ex. ibland som treenig, han ska genom självbefruktning ska skapat gudaparet Shu och Tefnut,  som är aspekter av honom, Så vitt jag kan se liknar det också de gammaltestamentliga skapelseberättelserna. En annan, för kristendomen intressant egyptisk gud, är Ptah som kunde skapa genom ord och även var skulpturens gud.

Rick Riordans serier bör alltså kunna användas i religionsundervisningen i skolan, som ett sätt att väcka intresset för att lära sig mer om religion, historia och också nutiden. Och förstås att väcka intresset för läsning.

 

Kommentarer inaktiverade för Rick Riordan gör antikens gudavärld levande

Under Religion-allmänt, Religionshistoria, Samhälle

Domenica Rosata i Pantheon – den romerska festen Rosalia i kristen tappning

 

Ibland finns det anledning att uppmärksamma en äldre blogg som den om symboliken kring rosen.

Där skriver jag bland annat om en tradition på Pingstdagen, som har sitt ursprung i antikens Rom:

”Romarna tog sedan över rosen i ovanstående betydelse i  sin dödskult och röda rosor ingick i festen Rosalia som sedan lånades av oss kristna. I Italien firas fortfarande Domenica rosata på Pingstdagen. Jag råkade läsa en notis i våras om hur rosenblad släpptes ned genom taköppningen i Pantheon. Det måste vara fantastiskt vackert”

Glad Pingst!

Kommentarer inaktiverade för Domenica Rosata i Pantheon – den romerska festen Rosalia i kristen tappning

Under Religionshistoria

Allt om Bibeln- en informativ webbplats

Allt om Bibeln är en alldeles utmärkt webbplats för den som vill veta mer om Bibelns texter och deras kontext. Vi har många utmaningar, vid förståelsen av texterna. Hur olika översättningar gjorts, där kan det vara bra att titta på andra länders tolkningar. Vi lever i en helt annan tid och ifrågasätter andra saker än vad Jesu samtida gjorde. Olika författare vänder sig till olika grupper, vilket gör att texterna ibland ger helt olika versioner av hur det förhöll sig. Och så vidare.

Det går även bra att ställa frågor, t.ex. om hur judarna såg på Jesus? Där är svaret att de flesta nog inte kände till honom alls och de som mötte honom såg honom troligen som en kringvandrande skriftlärd och undergörare. ”Några, kanske främst de som bara hört ryktena om honom, menade att han kanske var den Messias som profeterna lovat skulle komma. Och ett fåtal var helt säkra på att han var denne Messias – och de anslöt sig till honom och blev hans lärjungar. ”

 

Kommentarer inaktiverade för Allt om Bibeln- en informativ webbplats

Under Religion-allmänt, Religionshistoria

Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Kommentarer inaktiverade för Att utveckla en religion

Under Religionshistoria

Därefter hade ängeln inget mer att säga…

På The Modist Bloggist hittar jag en tankeväckande blogg med rubriken The Virgin Mary is Pro-Choice. Där jämförs till att börja med de två möten med Ärkeängeln Gabriel som Lukasevangeliet berättar om. Det första tillfället är när prästen Sakarias får veta att hans hustru Elisabet ska föda en son som ska få namnet Johannes.  Sakarias kommer med invändningar inför detta, vilket inte tas emot väl av Gabriel:

”8 Sakarias sade till ängeln: ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.” 19 Ängeln svarade honom: ”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. 20 Men du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.”

En tid därefter blir Gabriel sänd till jorden igen. Den här gången till en ung kvinna vid namn Maria, som också hon får ett meddelande som gör henne förvånad. Hon ska bli havande och formulerar sina tvivel, men på ett lite annat sätt och Gabriel reagerar också annorlunda.

34 Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” 35 Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. 36 Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. 37 Ty ingenting är omöjligt för Gud.” 38 Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.”

Både Sakarias och Maria uttrycker alltså tvivel och kring det resonerar ShieldingC i sin text. Prästen Sakarias förväntas tjäna Gud och när han vill ha bevis för att hustrun ska kunna bli gravid, straffas han med nio månaders stumhet. Maria däremot har ett val, att hon säger ja förutsätter att hon hade kunnat svara nej. Ytterligare en skillnad är att det är Maria, inte ängeln som får sista ordet, vilket ShieldingC påpekar. Ytterligare en skillnad jag ser i attityden hos Sakarias respektive Maria. Sakarias kräver bevis, han mopsar helt enkelt upp sig mot Gabriel, medan Maria ställer en fullt rimlig fråga.

Elisabet och Maria representerar också två grupper av kvinnor som man genom historien sett ner på och betraktat som misslyckade, dvs den ofruktsamma kvinnan och den ogifta tonårsmamma. Trots det väljer Gud ut dem som mödrar till Johannes och Jesus, något som vare sig kyrkliga eller världsliga ledare genom historien verkar ha reflekterat över.

Marias möjlighet att välja mellan att bli gravid eller avstå är inte ett alternativ för katolska kvinnor enligt kyrkans lära. ShieldingC påpekar också att graviditeter inte alltid beskrivs i positiva ordalag i Bibeln:

”We have it on biblical authority that pregnancy is not always a blessing. Cursed be the breasts that suck and the wombs that bear in days of tribulation. Luke said so a few times, and Matthew said so once.”

Sedan följer ett ganska långt och komplicerat resonemang om människovärdet, graviditet och abort, där tyvärr preventivmedel som en möjlighet att undvika oönskade graviditeter saknas. Som så ofta i katolska sammanhang. Men det är alltså de lite ovanliga perspektiven i inledningen av bloggen jag koncentrerat mig på.

 

Kommentarer inaktiverade för Därefter hade ängeln inget mer att säga…

Under Religion-allmänt, Religionshistoria

100 frågor om Gud och 200 svar

Att förmedla något vettigt när man har många sidor eller gott om tid till sitt förfogande kan vara svårt nog. Har man bara en rad, respektive 10-12 rader på sig är det en verklig utmaning. Västerås biskop, Mikael Mogren, gör precis detta i boken 100 frågor om Gud och 200 svar, där han ger ett kort och ett lite längre svar på frågor om Gud som ställts av olika personer som bor i Västerås stift.

Boken är till att börja med vackert formgiven, jag kommer på mig med att stryka med handen över pappret i inlagan. Den har också ett behändigt format som inbjuder till att ta den med sig.

Uppställningen är enkel; fråga, kort svar, längre svar. De får mig som läsare att tänka till (det korta svaret), ofta lär jag mig något nytt (det längre) och framför allt jag blir nyfiken på att ta reda på mer.

Som ett exempel kan jag ta fråga 56:  Vad står det i Bibeln?  Det korta svaret är: Många olika saker. I det längre svaret ges exempel på olika typer av texter och där stöter jag på en jag inte läst tidigare. Berättelsen om Debora i Domarboken, Mikael Mogren nämner Deborasången i femte kapitlet kanske främst för att den anses vara Bibelns äldsta text. Han beskriver Debora som en hårdför militär ledare. Jag kan förstås inte låta bli att slå upp texten och ser då i kapitlet innan att Debora också var profet och domare, ” Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och israeliterna gick till henne med sina rättstvister.”

Är det inte märkligt att de texter om starka kvinnor som faktiskt finns i Bibeln, som av en händelse aldrig nämns. Hur väljs för övrigt kyrkoårets bibeltexter ut? Sorteras de om kvinnliga ledare bort där också? Det återstår att ta reda på.

Det enda jag egentligen saknar i 100 frågor om Gud och 200 svar är ett lite vidare historiskt perspektiv, att ta in fler influenser än den judiska för kristendomen. I Katolska kyrkan fanns och finns förstås en intellektuell elit som är helt på det klara med de historiska sammanhangen, men markerade att det var VÄLDIGT OINTRESSANT med t.ex. sumerernas tro och likheter med kristendomen. Vilket jag förstås inte höll med om, utan undersökte vidare. Hur det ser ut med den saken i Svenska kyrkan har jag inte riktigt fått grepp om ännu. Hur som helst visar det att präst aldrig varit ett alternativ för mig, men väl religionsvetare.

Jag tror att jag nämnt Biskopspodden tidigare, där ges möjlighet att höra lite längre intervjuer med Svenska kyrkans biskopar. För det här inlägget är det förstås lämpligt att länka till den med Mikael Mogren.

 

1 kommentar

Under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Reformationen – en ständigt pågående utveckling

Varför gick du tillbaka till Svenska kyrkan frågade någon efter Pridegudstjänsten i Stora Synagogan förra fredagen. Mitt svar var, att en stor fördel är att de regler som finns är rimliga, men också till för att hållas. Nästa tanke, men vad sade jag nu egentligen?!! Jag ska nog hålla mig till skrivandet, där jag hinner tänka igenom svaren ordentligt…

Men ofta är det första jag kommer att tänka på faktiskt riktigt klokt, även om jag inte alltid förstår varför på en gång. Många katoliker, i synnerhet konvertiter, är väldigt upptagna med de omöjliga regler och krav som Katolska kyrkan har. Ingen kan hålla dem och det är heller ingen som förväntar sig det. Vilket jag reagerade mot redan från början och sedan blev allt mer kritisk till. Risken är nämligen att så mycket energi går åt till att försöka ”behaga” Gud, eller snarare sin biktfar och församlingen att det inte blir så mycket över till annat. Ja, det ska vara till att kritiskt betrakta sin omgivnings regelhållande då.

Jag har tidigare skrivit om hur jag efter ett tag i Svenska kyrkan märkte att jag sträckte på mig och kände att jag som kvinna är lika mycket värd som någon annan och inte en andra klassens varelse. Detta trots att jag aldrig accepterat, utan kämpat emot Katolska kyrkans kvinnosyn. Efter samtalet förra fredagen insåg jag att ytterligare något viktigt hänt.

I Svenska kyrkan förmedlas i varje mässa budskapet att Gud älskar oss som vi är och det har uppenbarligen för min del frigjort kraft för att se mina medmänniskor. Och att göra något för dem. Det var lite omskakande att förstå att jag påverkats så pass mycket av den katolska bilden av Gud som en kravmaskin, trots att jag ju inte accepterat den heller. Jag tror att det var den här insikten som var färdig att formuleras under samtalet utanför Stora Synagogan.

Reformation handlar om utveckling, så det är snarast ett startskott vi uppmärksammar 2017. Västerås biskop, Mikael Mogren, skriver kunnigt och inspirerande om reformationen i Västmanlands Läns Tidning. Texten inleder för övrigt också katalogen till utställningen Reformation pågår som visas i Västerås domkyrka och är väl värd ett besök.

Mikael Mogren lyfter redan i inledningen fram något väldigt viktigt:

Reformationen är samlingsnamnet på den långa process som fick rejäl fart under 1500-talet och i vars följder vi ännu lever. I andra sammanhang kallas samma utveckling för renässans vilket betyder pånyttfödelse. Oavsett om vi talar om reformation eller renässans så är grunddragen likartade: Utveckling sker genom att föra samman gamla erfarenheter i nya kombinationer och till det krävs människor som upplever sig fria att förändra. Friheten att förändra har funnits i historien. Det visar exemplen från reformationen.

Mikael Mogren förtydligar det genom att berätta om Martin Luthers, aha-upplevelse får man väl kalla det, när denne läste Romarbrevet och insåg vad Paulus menade med nåd, att Gud ger människan nåd utan krav på motprestationer. Goda handlingar och arbetskapacitet kan påverka mycket, men inte Guds kärlek till oss. Det är i stället medmänniskorna vi ska ägna våra omsorger.

Martin Luther förkunnade också att alla människor är lika mottagliga för Guds nåd och lika mycket värda inför Gud. Jag ser historien som en process och Luther var säkerligen rätt man i rätt tid och på rätt plats. Han formulerade den strävan efter jämlika samhällen som genomsyrar lutherska länder som Sverige. Egentligen gick ju Luther därmed tillbaka till vad som beskrivs i NT fast uppdaterat till sin tid.

Jag har i en tidigare blogg reflekterat över vilken roll de religiösa samfunden kan ha i ett land som Sverige där de flesta har det bra. Mikael Mogren blickar också framåt i slutet av sin text och det handlar mer om vilken inställning Svenska kyrkan bör ha, än mer konkret vad som ska göras. Och det är nog klokt, jag uppskattar särskilt att han skriver att vi, dvs även alla ”vanliga” medlemmar ska fortsätta samtalet. För mig är det fortfarande inte självklart att få vara delaktig i kyrkans utveckling, det tar tid att vänja sig vid förändringar.

Jag avslutar med att citera Mikael Mogren:

Under Reformationsåret 2017 är det hög tid att fortsätta samtalen om vår gemensamma framtid. Vi behöver erövra vår historia för att kunna mötas i nuet och bygga en gemensam framtid. Det är hög tid att blicka bakåt för att kunna se framåt, eftersom förankring och förnyelse hör ihop. I ett Sverige som just nu står inför många utmaningar kan det ge kraft och inspiration att fira den svenska välfärdsstatens förutsättning: Ur reformationen kom friheten att förändra.

Kommentarer inaktiverade för Reformationen – en ständigt pågående utveckling

Under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Gnällande gubbar… favorit i repris

Så här i semestertider kan det vara lämpligt att reprisera bloggar som fortfarande är aktuella. Som den här om hur de patriarkala strukturerna genom kristendomens historia förtryckt och förtrycker kvinnor. Jag skrev den för tre år sedan och visst har det gnällts mycket på Svenska kyrkan och som av en händelse framförallt på de kvinnliga företrädarna, precis som jag förutspådde. Men vi ska inte ge upp hoppet, utan tro att Gud till slut lyckas nå fram och upplysa alla om vad som verkligen är väsentligt.

 

Genom de sekler kristenheten existerat ekar ett klagande och gnällande från otaliga upprörda gubbar, inte minst när kvinnor fått inflytande över kyrkan. Nu senast har högljudda röster bland värdekonservativa kristna protesterat mot att Svenska kyrkan låtit kyrkklockor varna när nazister haft möten.

Jag tror inte att det i första hand är för att de sympatiserar med nazisternas åsikter, utan för att man tar varje tillfälle i akt att kritisera Svenska kyrkan. Faktum är att jag, trots att jag inte är någon profet, vågar mig på att förutspå att kritiken mot Svenska kyrkan från konservativt håll kommer att nå nya höjder nu när den fått en kvinna som ärkebiskop.

Personligen tycker jag att klockringningen var ett värdigt sätt att markera mot nazisterna, utan att kränka yttrandefriheten.

Just när det gäller kvinnors inflytande i kristendomen finns det tidiga exempel på gnäll från gubbar. Paradoxalt nog är dessa verbala utbrott bland de bästa spåren som finns på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan. Sr Christine Schenk ger ett exempel i sin blogg på NCR, hon skriver så här:

”Often, the only way we know that a woman was leading at all is because churchmen are complaining about it. For example, in the third century, Hippolytus wrote the Apostolic Tradition, telling his community not to ordain the widows. Well, someone must have been ordaining them, or he wouldn’t have needed a rule.”

I ärlighetens namn ska sägas att Christine Schenk också lyfter fram män som samarbetat med kvinnor t.ex. apostlarna Paulus och Petrus. Den sistnämnde nämner Tabitha den enda kvinna som omnämns som lärjunge. Paulus i sin tur kallar Phoebe, Prisca och Junia sina medarbetare och apostlar bland hedningarna.

I boken ”Her share of the Blessings” av Ross Shepard Kraemer hittar jag ytterligare gnällande gubbar, varav en är påven Gelasius, som för övrigt är den senaste påven av afrikanskt ursprung. I ett brev till tre sicilianska församlingar daterat år 494 uttrycker han sin irritation över att kvinnor uppmuntras att officiera vid de heliga altaren och delta i angelägenheter som borde vara förbehållna män.

Som vi vet vann de klagande gubbarna framåt 1100-1200-talen och när det gäller Katolska kyrkan har kvinnor sedan dess i praktiken inget inflytande. Vi får hoppas att de åsikter som allt oftare framförs, senast av ledarskribenten och katoliken Erik Helmerson på DN:s ledarsida får gehör. Han skriver i en ledare om rasism och riktat till vänstern: ”Tycker ni att det är alldeles okej att människor delas in och döms efter egenskaper de inte kan påverka? Är inte detta vad ni annars ägnar er vakna tid åt att bekämpa?”

Jag tycker att den frågan likaväl kan ställas till Katolska kyrkans ledare, ska vi kvinnor stängas ute från prästämbetet och därigenom från makten bara för att vi råkat födas till just kvinnor ?!

 

Kommentarer inaktiverade för Gnällande gubbar… favorit i repris

Under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Jakten på Gud – skapelseberättelser

I tisdags började serien Morgan Freeman: Jakten på Gud som trots en del snabba klipp och annat som stör lovar gott av det första avsnittet att döma. Det behandlar olika religioners skapelseberättelser och hur de förhåller sig till vetenskapen. Det är intressant att se att dessa har stora likheter, allt börjar med att världen skapas ur kaos, där det går att se likheter med big bang.

Vatten är viktigt i de flesta skapelseberättelser, i programmet beskrivs suggestivt hur den heliga floden Ganges skapas och strömmar från Vishnus tå ner mot jorden och hur guden Shiva hindrar henne från att dränka allt. Det är förstås det gudomliga ursprunget som gör floden helig.

Människans skapelse beskrivs också, i den judiskt-kristna traditionen finns två skapelseberättelser, i den första står bara att Gud skapade man och kvinna till sin avbild. I den andra beskrivs hur Gud skapas av jord och hur sedan kvinnan skapas av mannens revben. Man kan jämföra med t.ex. Mayaindianernas skapelseberättelse där de första människorna skapades av majs.

För att ta ett par exempel på vad som togs upp i programmet. Det som var nytt för mig var framför allt hur pass bra de här skapelseberättelserna faktiskt stämmer med vad vetenskapen kommit fram till när det gäller universums historia. Jag ser fram emot de kommande avsnitten, mycket för det breda perspektivet. Vad vi idag behöver är att bli medvetna om hur mycket vi människor har gemensamt även om vi kommer från olika kulturer och religioner.

Kommentarer inaktiverade för Jakten på Gud – skapelseberättelser

Under Religion-allmänt, Religionshistoria