Det skadar inte att byta läkare då och då

Jag har verkligen gillat de specialistläkare jag gått hos i flera år och de har gjort att jag kan leva ett rätt normalt liv.

Så nu när de en efter en gått i pension har jag oroat mig lite för hur det ska gå. Jag saknar fortfarande en öron-näs halsläkare, men de två andra har ersatts och det är faktiskt inte så dumt. Känner man varandra väl så kör man på med det som ändå fungerar, men en ny läkare ser på ens sjukdomar med nya ögon.

-Den här undersökningen har du inte gjort på länge och minsann visade den inte något som behöver bevakas, om än inte behandlas, ännu.

Det här tänker jag på när jag letar efter en debattartikel som jag dumt nog inte sparade och som är omöjlig att hitta nu. Sökmotorerna blir verkligen sämre och sämre. Där föreslås att vårdcentraler ska ha jouröppet och att 1177 ska hänvisa patienter till ”sin” vårdcentral om de ringer kväll eller helg. Som exempel tar de en äldre man som fått andnöd. Personalen på vårdcentralen som ”känner” patienten kan då svara att men du får ju ofta andnöd när barnen åker hem. Är det inte så den här gången? Som så ofta tänker läkare i primärvården i banorna psykosomatiska besvär. Skulle det här förslaget bli verklighet berövar man patienten i exemplet möjligheten att träffa en läkare som lyssnar och t.ex. frågar om någon av familjerna har pälsdjur hemma? Och om det visar sig vara rätt gör en allergiutredning. Ett rätt skrämmande scenario.

En fast läkare är jättebra om läkaren i fråga är kompetent och ödmjuk (det brukar hänga ihop). Det är så skönt att t.ex. slippa förklara hur ens hosta brukar bete sig och vilka hostmediciner som fungerar och inte.

Men är det en läkare med bristande kunskaper och förutfattade meningar då är man fast hos läkaren och inget annat.

Den bortsnackade tanten

Den äldre kvinnan som söker vård, men blir bortsnackad, får felaktig diagnos och behandling, eller ingen alls. Hon återfinns ofta på en vårdcentral eller möjligen på akuten.

Finns det några undersökningar av hur många de här olyckssystrarna är? De fångas knappast upp av regionernas kvalitetsuppföljningar. Läkarna de möter är ju ofta så trevliga och intresserade av hur den äldre kvinnan har det. Doktorn kan mycket väl få toppbetyg, trots att hen kanske skrev ut sömntabletter mot det värkande knät. För det finns inga frågor som rör den medicinska delen, alltså det patienten faktiskt sökte för.

Sökningsresultatet var magert, kanske inte helt oväntat. Men en intressant, om än mer generell artikel om feldiagnoser och orsakerna till att de ställs hittade jag i Läkartidningen. Jag rekommenderar förstås att du läser hela artikeln, men jag tror att vi är många, som kan känna igen något av de kognitiva misstagen från i första hand primärvården och i viss mån akutmottagningarna där det ofta är AT- och ST-läkare patienterna först möter. Fast kognitiva misstag, är det egentligen inte kunskapsbrist på respektive område som är grundproblemet?

”Kognitiva misstag

Kognitiva misstag utgör troligen en relativt stor andel av diagnostiska misstag [11]. Hit hör tillgänglighetsfel (den diagnos som ligger närmast i tanken). Ett exempel är att många kvinnor söker vårdcentral på grund av sveda vid miktion och läkaren tänker urinvägsinfektion, inte klamydia. Har man omvänt nyligen haft en patient med klamydia, är det lättare att tänka tanken att det skulle kunna vara klamydia när man träffar en patient med miktionssveda.

Vid bekräftelsefördom ser man det som passar in på det man tror att patienten lider av. Man väljer selektivt ut information eller väljer bort information som inte passar. 

Ett affektivt misstag innebär att man inte vill hitta allvarliga diagnoser hos någon man tycker om. 

Ett representativitetsfel sker då man tillskriver en patient en rutinmässig mall, t ex att en sportig ung person nog inte kan ha en hjärtsjukdom eller att en patient med hög ålder nog har demens. Ett relativt nyligt och uppmärksammat fall är den äldre kvinna som antogs försämras i sin demens då hon inte längre kunde prata eller komma upp ur sängen. När alla läkemedel till slut sattes ut förbättrades hon raskt. Det visade sig att koncentrationen av hennes epilepsimedicin inte kontrollerats på flera år; hennes försämring berodde på överdosering av antiepileptika.”

Många bortsnackade äldre kvinnor har haft oturen att möta läkare som just gör något av ovanstående fel. Botemedlet ( för läkaren) är kunskap, kunskap och kunskap och så till det ödmjukhet och öppet sinne. Enligt min erfarenhet hänger de tre ofta ihop.

Fler val nödvändigt för att vården ska bli säker

Under rubriken I korthet i DN ryms en dramatisk episod som hade kunnat sluta i illa. Den visar också hur livsavgörande det kan vara med alternativa vägar i vården.

En man kontaktar vårdcentralen efter att ha haft buksmärtor och feber i två dygn. Han kommer enligt notisen inte längre än till en sköterska som uppmanar honom att ta magkatarrsmedicin och vätskeersättning.

Som tur är, för patienten, ger han inte upp utan kontaktar en nätläkarapp och får uppmaningen att söka till sjukhus. Det framgår inte om han redan efter att ha fyllt i formuläret med symtom osv fick uppmaningen att söka sjukhus, eller om han hade kontakt med en läkare.

Väl på sjukhuset visade det sig att smärtorna och febern berodde på en brusten blindtarm, lyckligtvis överlevde patienten och blev helt återställd. Sköterskan på vårdcentralen kritiseras av IVO, hon borde ha förstått att symtomen gjorde att man kunde misstänka något akut.

Jag har tidigare skrivit att jag är övertygad om att de här allvarliga fallen är toppen på ett isberg av felbedömningar som görs i primärvården. Men så länge medicinsk kvalitet och resultat inte mäts där kan vare sig jag eller någon annan veta säkert.

Det här visar också hur viktigt det är att patienter har flera alternativa vägar genom vården. Tyvärr vill politiker och även Läkarförbundet tvinga patienter att gå genom ”sin” vårdcentral och ”sin fasta läkare”. De blir grindvakterna mot den mer specialiserade sjukvården.

För patienten i notisen hade det varit ödesdigert om man hade kommit längre i den riktningen. Än så länge finns det möjligheter att söka vidare.

Lägre ersättning till specialistmottagningar riskerar att skapa mer ojämlik vård

Under rubriken Enhetstaxa i sjukvården föreslås -dyrare på vårdcentralen presentera Mitti ett förslag från Region Stockholm. Med skälet att förenkla ersättningssystemen för vårdgivare vill Region Stockholm införa en enhetstaxa i vården. Det ska kosta 200 kr oavsett man besöker en dietist eller en specialistmottagning. Signalvärdet är att alla vårdgivare värdesätts lika, vilket är att ta bort det enda skäl jag har kunnat se för olika avgifter. Man betalar mer för kvalitetsskillnaden mellan en vårdcentral och en specialistmottagning. Problemet är att fattiga patienter inte har kunnat välja specialistmottagningen för att den högre kostnaden blir för mycket för deras ekonomi.

Det är bäst att genast förklara innebörden jag lägger i att välja, det handlar om den vårdgivare som gör en frisk eller friskare fortast. I allmänhet är det den specialistläkare som kan ens åkomma/symtom bäst, men det kan också handla om att börja hos en fysioterapeut för den som har ett smärtande knä. Det brukar sägas att rätt patient ska vara på rätt vårdnivå, men jag är övertygad om att patienter söker sig till den av sig själva om de bara får en chans, helt enkelt av ren självbevarelsedrift. Få skulle om det fick möjligheten välja 5-6 besök på vårdcentralen för något specialisten kan klara på ett besök.

För att återgå till artikeln är det särskilt ett stycke som är oroande:

”Enhetstaxan skulle också innebära att intäkterna ökar med 1,8 procent, motsvarande 30 miljoner kronor per år. Vinnare blir primärvården, där avgiftsintäkterna beräknas öka med 23 procent, medan specialistläkarvården är förlorarna.”

Lägre ersättning kan betyda att fler specialistmottagningar helt enkelt inte får ekonomin att gå ihop och slutar ta emot regionens patienter. De av oss som har varit på en specialistmottagning inser att bara utrustningen som krävs för att göra bra undersökningar kostar en hel del. Risken är att det i större utsträckning blir personer som har en sjukvårdsförsäkring eller betalar vården privat som kan få ta del av specialistvård. Vi får en 2/3-delssamhälle, där en stor minoritet, alltså 1/3 av patienterna, inte ens kan göra omprioriteringar i sin ekonomi för att bekosta sjukvård, utan får hålla tillgodo med vårdcentralen vare sig de blir bra eller bättre av vården där eller inte. Det kommer att finnas ännu färre mottagningar för de mer ambitiösa allmänläkarna att remittera patienter till och de klagar redan idag över att remisser kommer tillbaka p.g.a. av att specialistmottagningen inte hinner med.

Allmänläkarna är en stark lobbygrupp, men ansvariga politiker och tjänstemän borde kunna stå emot dem. Specialistläkarna sitter i en rävsax, de är beroende av att ha goda relationer med regionerna för att få avtal med dem. Jag misstänker att det är orsaken till deras tystnad. Som jag skrivit tidigare skulle jag önska att äldre och pensionerade specialistläkare vågade ta bladet från munnen i större utsträckning och kämpa för sina yngre kollegor och för oss patienter. Även vi patienter behöver säga ifrån mer, men man får komma ihåg att de flesta människor sällan är sjuka och att de röststarka i stor utsträckning hör till dem som har tillgång till specialistvård när de väl blir det.

Stockholms rehabenheter är hotade

I en debattartikel i Dagens Medicin uppmärksammas ett hot mot en av de delar i Stockholms sjukvård som faktiskt fortfarande fungerar effektivt, de 70 rehabenheterna. Där kan patienter söka vård direkt hos bl.a. fysioterapeuter, dietister, som dessutom i vissa fall är specialiserade på olika områden. För många räcker den behandlingen, men behöver patienten sedan söka t.ex. ortoped har man en gedigen undersökning med sig.

Nu planerar Region Stockholm enligt skribenterna att integrera rehab i vårdcentralernas verksamhet, i praktiken läggs då många rehabenheter ner. Vilket man påpekar inte minst försämrar möjligheten för patienter som listat sig på en liten vårdcentral att få kompetent hjälp. En liten vårdcentral kommer inte att ha råd att ha t.ex. fysioterapeuter specialiserade på andning för kol- och astmapatienter. Kanske prioriterar man ner rehab ännu mer. Förutom då att patienterna riskerar att bli ordinerade och beroende av värktabletter, alternativt skickade till psykolog som första insats. Vilket förstås riskerar att förvärra skadan.

Läser man Region Stockholms plan ser det onekligen ut som en fortsatt hårdsatsning på dålig och ineffektiv primärvård. Värk av olika slag är vanligt och jag vet inte hur många personer jag talat med som bestämt hävdat att läkare inte kan något om det och som inte ens försöker söka sjukvård, utan vänder sig direkt till ofta dyra alternativa behandlare med tveksam kompetens.

Jag kan förstå att ansvariga politiker och tjänstemän inte har något emot den utvecklingen. Patienten betalar behandlingarna helt själv och kanske dröjer det till nästa mandatperiod innan skadorna blivit så allvarliga att hen inte har något annat val än att söka sjukvård. Som då förstås riskerar att bli dyrare.

Det är alltså inte bara de som arbetar inom rehab som borde protestera. Även ortopeder och andra berörda läkargrupper på sjukhusen borde säga ifrån. De riskerar att om några år få ännu fler patienter som har blivit onödigt skadade/sjuka och därmed resurskrävande. Och, man borde heller inte vilja bli hopbuntade med allmänläkarna i sågningen ”läkare kan inget om ryggar/nackar/knän.

Kry köper in sig i 1177, tja varför inte?

Egentligen genomsyras debattinlägget i Dagens Medicin av dåligt självförtroende. Allmänläkaren Magnus Isacsson och kardiologen Akil Awad tror uppenbarligen, även om de inte skriver det rakt ut, att när nätläkarbolaget Kry köper 1177 vårdguiden så kommer de att hänvisa patienter till sina vårdcentraler. Och patienterna kommer utan vidare att överge ”sin” vårdcentral.

Den största invändningen mot det resonemanget är, att om man som patient har en skicklig doktor håller man fast vid den. Men Isacsson och Awad förutsätter uppenbarligen att det inte är så och att många patienter byter läkare bara de får en chans. En chans de två skribenterna till varje pris vill ta bort.

Visst kan det vara så, jag har mött ett antal personer som bytt vårdcentral flera gånger. Ofta utan att bli särskilt nöjdare. Finns det några undersökningar som visar hur många patienter som funderar på att byta VC ? Jag vet inte, men gissningsvis gjorde Kry marknadsundersökningar innan de startade fysiska vårdcentraler.

I stället för att säga ok, många vårdcentraler har en utmaning i att öka den medicinska kvaliteten, talar man om jäv. Alltså att Kry skulle gynna sina egna vårdcentraler. Men invänder någon, nätläkarna tar pengar från vårdcentralerna och gör dem sämre. Man kan vända på det och säga att den dåliga standarden i primärvården skapade marknaden för nätläkarna.

Hur som helst, en konkret och enkel början till förbättring som kan genomföras utan mer pengar är att ge de patienter man faktiskt möter riktigt kompetent vård. Det är vad specialister, som Akil Awad, gör. De har också bristande resurser, långa väntetider och de kan säkert inte alltid ge så bra vård som de vill. Men de har något som allmänläkaren på vårdcentralen inte har, gedigen kunskap. I normalfallet leder det till att de patienter de behandlar får god vård som gör dem friska eller bättre. På få besök, nog så viktigt i coronatider.

Vad kan man då säga om Kry som ägare till 1177? Tja, Kry har snits på att ge vård via nätet och 1177 har s.a.s. förbättringspotential. Mycket handlar om hur bra kravspecifikation regionens upphandlare har gjort. Sedan kan man ju tycka att sjukvårdsrådgivning borde ingå i regionens uppdrag. En risk finns att den styrande politiska majoriteten har sig tänkt spara pengar och låta eventuella klagomål på kvaliteten drabba Kry i stället.

God vård på avstånd hellre än nära till skräpvård

Inte en gång till, tänker jag när en patient som klarat sig undan med blotta förskräckelsen berättar sin historia för mig. I stora drag och lite ändrat handlar det om en person som under flera år sökt vård på sin vårdcentral för allt mer alarmerande symtom. Symtom som de olika läkarna hen mött inte kunnat tolka rätt. Till slut ber personen en läkare i sin omgivning, specialist på ett helt annat område än symtomen kommer ifrån, om råd. Den doktorn reagerar blixtsnabbt och skickar sin bekant till rätt mottagning där undersökningar och behandling inleds på en gång. Vilket gör att patienten, med minimal marginal, klarade sig utan bestående men.

Det här visar att en äkta specialist, oavsett på vad, oftast är ett säkrare kort än läkaren på vårdcentralen. Att det som patient i dag gäller att ha tur och inte minst att väldigt mycket hänger på patientens egen kompetens och initiativförmåga.

Det är mot den bakgrunden man ska se ett initiativ som Forum Spetspatient, en mötesplats för kompetenta patienter. Allt fler patienter tar helt enkelt för givet att det är de själva som måste stå för kunskaper, föreslå undersökningar och behandlingar.

Den andra gruppen patienter är det växande antal som har en sjukvårdsförsäkring. De eller kanske snarare deras arbetsgivare vet vad god vård är och vinsterna med den i förbättrad hälsa och färre sjukskrivningsdagar. Den här patientkategorin är tyvärr inte så närvarande i vårddebatten. Förmodligen för att de är upptagna med annat.

Jag tror inte att det finns något sådant som god och nära vård och egentligen tror jag inte att regeringen gör det heller. De hoppas förmodligen på nära och billig vård, ivrigt påhejade av de röststarka allmänläkarna.

God vård ges av den läkare som har tillräckliga kunskaper för att snabbt ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Läkare med rätt kompetens kan inte finnas i varje kvarter eller by. Utan här får man som patient vara beredd att resa lite och förstås ta hjälp av alla digitala hjälpmedel som finns numera.

Om de får möjlighet, är jag säker på att många patienter väljer det här alternativet framför att många resultatlösa besök på närmaste vårdcentral. Avsaknad av god vård som värsta fall kan få ödesdigra konsekvenser, som för patienten i inledningen.

Tänk om… astma- och allergivård

Astma-och Allergiförbundet har skrivit en pedagogisk och lättillgänglig rapport om astma-och allergivården i Sverige, delvis grundad på en enkät till medlemmarna. Den är ett utmärkt stöd för patienter och anhöriga, som får veta vad astma och allergi är, hur vården borde fungera och hur bra man ska kunna må, trots att man är sjuk. Gissningsvis är den också tänkt som kompetensutveckling för politiker och läkare i primärvården.

Rent allmänt hoppas många ansvariga mycket på checklistor, certifiering mm. Men tänker inte på att vårdcentralernas läkare ska skaffa sig kunskaper om och hålla koll på utvecklingen inom så många områden. De fuskar ju i mycket och det säger sig självt att t.o.m. en basnivå av kunskaper är omöjlig att nå.

När jag läser om hur Sofia, som är intervjuad i rapporten, valsar runt i primärvården medan hon mår allt sämre, tänker jag på hur det var när jag var som sjukast för många år sedan.

Jag hade hostat mig igenom många vintrar, fick ständiga halsinfektioner, gick till läkare, oftast på vårdcentralen, och fick höra att ”de e nog nåt virus”. Till slut gav jag upp, problemet var bara att jag blev allt sjukare. Fram till den dag då jag hostade så mycket att barnen, som då var små, blev rädda. Halsen gjorde dessutom mer ont än någonsin och hade börja klibba ihop.

Då ringde jag till en av de två personer som tjatat på mig om att jag skulle gå till en öron-näs och halsläkare som var jättebra och skulle ta mina symtom på allvar.

Jag kontaktade mottagningen och fick snabbt en tid. Jag minns känslan när denne doktor hade tittat rakt in i svalget och sagt att det ser inte så farligt ut, men jag ska titta på dina stämband. Det hade ingen gjort tidigare och jag hade inte vetat att just det borde jag ha krävt. Där satt ett problem, streptokocker. Det andra var förstås hostan och efter lungröntgen, diverse blodprov och en metakolinprovokation konstaterades att jag hade astma.

Det tog flera år och mycket medicin för att få bukt med de ständiga bakterieinfektionerna och att få astman under kontroll, men på den tiden fanns den uthålligheten.

Tänk om det hade varit idag… Då hade jag inte så lätt kunnat söka en kompetent läkare, om jag inte betalat privat. Det krävs remiss och ett önskemål om att få en sådan skickad hade högst sannolikt mötts av ett ”nä de tänker jag inte” av läkaren på VC.

När jag till sist, i likhet med Sofia i exemplet, blivit så sjuk att jag hade fått komma till en specialist skulle det ha blivit en kortvarig kontakt. Tid till att verkligen se till att patienten mår bra finns inte i systemet nu. Nej, tillbaka till vårdcentralen där det i bästa fall finns en astmasköterska. Där ska man komma ihåg att en sköterska vare sig har lön eller utbildning för att i praktiken ha ansvar för patienterna.

Tänk om… när det gäller vården för astma och allergi. Det fattas allergologer överallt, Gotland har t.ex. 0 st. Leif Bjermer, seniorprofessor och överläkare vid Lungmedicin och Allergologi vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet intervjuas i rapporten och konstaterar att allergologi är en tilläggsspecialitet, så det tar väldigt lång tid att utbilda sig till det. Vilket skrämmer bort en del.

Men gör det då till en egen specialitet, så att vi kan få fler specialistmottagningar. Då kan fler patienter utredas och få vård där. De blir friskare och behöver färre besök och kontakter med vården.

Den som går hos en specialist får högst sannolikt bättre och tydligare instruktioner. Märker man att läkaren vet vad hen håller på med tar man sin medicin. När gäller det som kallas följsamhet finns i nuläget en del problem, patienter tar inte sina mediciner, framgår av rapporten.

Bättre vård ger högre livskvalitet och ekonomin blir bättre.

Tror DN att läsarna är dumma?!

När jag läser Anna Gustafsson och Marijana Dragic artikel i DN om hur det gick till när Kry startade fysiska vårdcentraler i Stockholm är min första tanke, tror ni att jag och andra läsare är dumma?

Teamet besöker Ekerö vårdcentral där en man i 40-årsåldern vill lista sig och sin familj genom att fylla i en pappersblankett. Den möjligheten måste givetvis finnas, främst för äldre. Men ärligt talat hur många listar sig på det det sättet numera? Den frågan ställer inte reportrarna.

Jag vill ju egentligen inte ha med några vårdcentraler att göra, men har genom åren listat mig hos olika vårdcentraler som en nödlösning. Sedan har jag bytt när jag varit hos dem när de har visat sig inte hålla måttet. Jag kan inte minnas när jag senast gjorde det på annat sätt än digitalt. Och alla förenklingar i kontakten, läs digitala, välkomnar jag. DN:s reportrar däremot föredrar uppenbarligen pappersblanketter.

Sara Banegas, verksamhetschef på Ekerö vårdcentral, oroar sig för att de har tappat patienter och särskilt de friskare som det lönar sig att ha listade. Hon funderar inte över orsaken att patienterna valt bort vårdcentralen. Det gör inte Dragic och Gustafsson heller och inte har de några invändningar mot ett system där det är mer lönsamt att ha människor listade, än att ge dem vård.

Svaret på att många är missnöjda med sin vårdcentral är enligt vissa att begränsa antalet byten man får göra under ett år.

”Göran Stiernstedt, läkare och särskild utredare som varit med och tagit fram den statliga utredningen om digifysisk vård, menar att såväl vården som patienterna skulle gynnas av att möjligheten att byta vårdcentral begränsas till två gånger per år.

– Ju mer folk hoppar runt i systemet och byter vårdcentral desto sämre blir ju kontinuiteten och möjligheten för vårdgivarna att ge god vård. Desto högre blir de administrativa kostnaderna. Man måste nog inse att det krävs en balans mellan en extrem valfrihet och ett effektivt system.”

Visst jag kan förstå att det blir ett visst administrativt krångel. Men ska man satsa på en så enkel basvård, måste man åtminstone kunna sätta press på den att höja nivån. Detta genom att ge patienterna möjlighet att byta och öppna för så många alternativ som möjligt. Och göra det enkelt att byta, vilket betyder såväl appar som pappersblanketter.

Men bäst är förstås att satsa på bra vård. Duktiga specialister i öppenvården på läkarhus och sjukhus och sköterskor som lotsar patienterna till rätt specialist. Och för er som bekymrar er över hur patienter med symtom från magen ska hitta rätt (det svåraste ni kan komma på?). Vad sägs om en internmedicinare inriktad på just mag-tarmsjukdomar (Medicinsk gastroenterologi och hepatologi).

Rätt att välja mellan dåliga läkare

Läkarförbundet skriver om alla fördelar som finns med en fast läkare i primärvården. Fördelar som ska vara belagda, dock utan att någon källa anges. Man tar upp länder där nästan 100% av befolkningen påstås vara listade hos en fast läkare. Ett av länderna, Tyskland, känner jag till lite mer och där är det till skillnad från i Sverige en självklarhet att barn går hos barnläkare. Något Läkarförbundet förstås inte nämner, lika lite som om det finns möjlighet att lista sig hos andra än allmänläkare.

Inte heller diskuterar Läkarförbundet var de patienter som inte får plats hos uppskattade allmänläkare ska ta vägen om ett listningstak införs. Något de önskar. Så vitt jag kan se får patienterna då välja fritt mellan mer eller mindre dåliga allmänläkare. Någon hänsyn tas heller inte till patienter, kanske främst ”sällansjuka”, som prioriterar en snabb tid framför en fast läkare, eller patienter som jag som tycker att en läkare specialiserad på ens åkomma fungerar bäst.

Vad blir då konsekvensen av att alla patienter ska tvingas lista sig hos en allmänläkare? För en del leder det ”bara” till onödigt många besök på vårdcentralen för en åkomma en specialist kunnat klara på ett besök. För andra blir det värre. Patienten Åsa beskriver på webbplatsen ÅsaMedQi besök hos läkare som på förhand har bestämt sig för vad hennes migrän beror på och inte lyssnar. Deras åsikter skrivs också in i journalen och traderas vidare till nästa läkare. Åsa skriver inte var dessa läkare finns, men förmodligen i primärvården. Det är större chans att en neurolog vet vad hen ska undersöka för att bekräfta eller avvisa patientens teorier. Här är det fråga om decennier av migrän och felbehandling. En fråga är ju vem som har skrivit ut Triptaner, migränmedicin, som läkarna verkar anse orsakar migränen? Skulle Åsa ha blivit bättre av att ha en fast läkare på VC? Tja, kanske om det hade varit en bra läkare, men knappast de som hon beskriver i sina dialoger.

På webbplatsen Heja olika besvaras bl.a. frågor som ”jag får ingen hjälp av läkaren på vårdcentralen, vad ska jag göra”? Här ges rådet att först fundera på vad det är som inte fungerar och om det går att reda ut. Men ibland är det enda raka att byta läkare eller vårdcentral. De skriver också att en del regioner vill försvåra för patienter att byta läkare. Där kan jag dock inte se andra anledningar än diskriminering av olika slag i de artiklar jag hittat.

En annan sak de tar upp som exempel på ”Heja olika” är läkare som inte kan skriva korrekta sjukintyg:

”När det handlar om att läkare ska utfärda intyg för sjukskrivning är det oerhört viktigt att kompetensen finns att uppfatta besvärsbilden hos patienten och tydligt påvisa i intyget vad som sätter ner arbetsförmågan. Kan läkaren inte detta är det absolut läge att byta till annan läkare. Ett bristfälligt läkarintyg kan medföra att Försäkringskassan nekar ersättning från socialförsäkringen.”

Att många patienter har problem med att få sjukintyg blir tydligt på webbplatsen #116omdagen. Där lägger man dock i stort sett hela skulden på Försäkringskassan. Vilket är lite synd. Jag tror att för att undvika att fler drabbas borde man också lyfta fram problemet med med dåligt skrivna sjukintyg och dålig vård. För det är ju så att sjukdomar och skador som fångas upp tidigt är lättare att bota. Den som ”fastnar” hos en läkare som inte kan skriva sjukintyg drabbas hårt.

Det är redan nu så att socioekonomiska faktorer påverkar människors hälsa. Cancerfonden skriver i en artikel från 2018 t.ex. att svaga grupper har högre dödlighet i cancer och tar upp olika orsaker till det. Bland annat att patienter med olika bakgrund bemöts olika i vården, att den högutbildade har större möjlighet att via kontakter ta sig vidare i vården om den inte är tillräckligt bra. Det har jag själv varit väldigt bra på, men jag skulle säga att med remisstvång och krav på att börja i primärvården, blir det allt svårare.

God hälsa kommer, om inte inriktningen på vården ändras, att bli en fråga om i fall man har råd att själv betala för god och komptent vård eller inte. Den som är fattig och hänvisad till närmsta vårdcentral kommer att i högre grad lida av ohälsa och dö i förtid.