Etikettarkiv: vårdkvalitet

Att ange verksam substans på läkemedelsetiketten – ett minimikrav

I ett debattinlägg i DN skriver sju representanter för olika professioner i sjukvården att det är viktigt att den verksamma substansen på ett läkemedel anges på etiketten. Detta för att minska risken att patienterna tar fel och får i sig för mycket eller för lite medicin. De har dock inget emot att att ett läkemedel byts ut mot ett som socialstyrelsen anser likvärdigt, eftersom de anser att detta sparar pengar. Skribenterna vänder sig direkt till mig och andra patienter, därför riktar jag mig förstås direkt till dem i min kommentar.

Så bra att ni uppmärksammar problemen med skador av läkemedel!  Ert krav på att det ska vara samma namn, eller i alla fall att den verksamma substansen anges på förpackningen, oavsett tillverkare är verkligen modest. Det borde egentligen inte bli någon diskussion om saken, bara att genomföra. För en del läkemedel är det ju redan gjort.

Men som ni säkert är medvetna om räcker inte detta. För många patienter är det ju stor skillnad på hur de mår av medicinen, beroende på vilken tillverkare det är. Det är ett område där mycket mer forskning behövs men en hint om var lösningen kan finnas är hjälpämnen. Jag gick igenom innehållsförteckningen för Omeprazol och fann att de 12 olika fabrikaten innehöll allt mellan 13 och 23 hjälpämnen. Där någonstans finns förmodligen förklaringen till att en patient mår bra av ett fabrikat och dåligt av ett annat. Men det är ju ämnen som är ofarliga, kanske någon av er invänder. Ja för många är det säkert så, precis som t.ex. hasselnötter  inte är farliga i sig, ”bara” om man är allergisk eller överkänslig mot dem.

Med andra ord är ytterligare ett krav som behöver ställas att läkare är mer benägna att tro på patienten och bocka i rutan med får ej bytas på receptet. Här kan ni och övriga läsare reflektera över läkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin. Han skriver att sjukvård inte är som andra branscher och kreativitet bl.a. om kreativitet. Det är bra i många sammanhang, men inte i vården, han har delvis rätt tycker jag. Ni som intresserar för läkemedel vet ju, precis som många patienter, att kreativiteten när det gäller att bortförklara läkemedelsbiverkningar är på tok för stor. Här behövs krafttag för att skapa medvetenhet och en attitydförändring hos vårdanställda.

Slutligen så har vi de äldre och sköra patienter, som egentligen är den grupp ni i första hand vänder er till. De som tar många mediciner och har svårast att hålla ordning på dem och som får mest nytta av ert minimikrav på förbättringar. Men både ni och jag vet ju att det inte räcker. I julhelgen stötte jag återigen på en äldre person som hamnat på sjukhus för skador orsakade av helt olämpliga läkemedel. Och det visar på det stora problemet, vilka är det som ansvarar för vården av äldre och därmed läkemedelsförskrivningen? Tyvärr inte geriatriker och farmaceuter, utan vanliga allmänläkare. Här finns mer för er att ta tag i, en annan gång.

Annonser

2 kommentarer

Under Vård och omsorg

Stockholms sjukvård visar sig från sin bästa sida – eller vad har jag gjort rätt?!

Jag hör till den, misstänker jag, stora kategorin människor som gärna väntar med att söka vård. Det man drabbats av kan ju gå över av sig självt. Så när jag för ett år sedan halkade på en osynlig isfläck och slog i höger arm, armbåge och axel, åkte jag inte till någon läkare. Inget verkade vara brutet och det var bara i vissa lägen det gjorde (fruktansvärt) ont. Så jag väntade och vilade och visst blev det bättre, men aldrig riktigt bra och dessutom sämre när jag belastade armen.

I början av hösten hade jag tröttnat och bokade tid hos en fysioterapeut/sjukgymnast på en av landstingets primärvårdsrehab. Det gick till min förvåning riktigt fort att få tid och jag gick därifrån med ett helt häfte med övningar. Inte bara för axeln, eftersom det visat sig att jag har överrörliga leder. Något som för övrigt gjorde det svårt att säga vilken skada jag råkat ut för.

Visst blev jag bättre, men efter ett par månaders träning var det tydligt att axeln behövde undersökas av en ortoped och magnetröntgas. Frågan var bara hur det skulle ordnas smidigast med tanke på att ortopedmottagningarna inte tar emot remisser från sjukgymnaster, fysioterapeuter eller naprapater?

Med Ulrika By:s kolumn och Lena Anderssons ledare i DN som båda handlar om problemen och diskussionerna för att få vård just för ledåkommor, rustade jag mig för, om inte strid, så argumentation. Inte blev det bättre av att vårdpersonal i bekantskapskretsen förklarat att det är jättesvårt att få träffa en ortoped och dyra undersökningar som magnetröntgen försöker alla få någon annan att ta. Någon annan blir, som i Lena Anderssons fall, allt oftare patienten.

Jag bestämde mig för att prova en nätläkare, eftersom jag hade anteckningar från undersökningen fystioterapeuten gjort att skicka med. Bättre kan det inte bli på primärvårdsnivå resonerade jag. Läkaren jag fick kontakt med via appen höll med, han gav toppbetyg till fysioterapeuten. Det här var i början av november och jag hade för säkerhets skull bokat en tid hus husläkaren jag är listad hos, men aldrig besökt. Tiden jag fick där var först i mitten av december. Den kunde jag avboka, för nu gick det undan.

Nätläkaren skrev remiss för en vanlig slätröntgen (ingen väntade sig att den skulle visa något, men uppenbarligen ska det göras) jag skrev ut den och gick till den privatägda mottagning jag valt dagen efter. Två arbetsdagar senare hör nätläkaren av sig, svaret hade kommit och han skulle nu skicka en remiss till den ortopedmottagning jag önskat, (de har rykte om sig att vara bra på just axlar).

Från ortopedmottagningen (privatägd) ringer en sköterska ett par dagar senare och frågar om jag kan ta en återbudstid, som hade inneburit att jag skulle ha kommit dit 1,5 vecka efter första kontakten med nätläkaren! Jag kunde inte ta den, utan bokade på nätet in mig ytterligare en vecka senare. Väl där togs jag emot av en, så vitt jag kan bedöma, kunnig ortoped, glädjande nog med en AT-läkare i släptåg. Jag förmodar att jag var lämplig för att demonstrera hur man undersöker överrörliga leder… Nåväl inte heller här blev det någon diskussion, utan en remiss till magnetröntgen skrevs. Den fick jag göra 1,5 vecka senare och kunde dessutom byta till en annan tid samma dag. Nu väntar jag på svaret. Om det höga tempot fortsätter kan jag ha svar och förslag på behandling innan jag ens hade kommit på ett första besök hos husläkaren!

Lätt förbryllad frågar jag mig om jag bara haft tur, eller på något sätt lyckats komma in rätt i vårdkedjan?!

Det jag kan konstatera är att det nog är bra att börja med sjukgymnast/fysioterapeut, naprapat eller kiropraktor så att man som patient har en specialists uppfattning om vad som kan vara fel med sig i fortsättningen. Det optimala vore om de sedan kunde skriva remiss till en ortoped, som är specialisten på läkarsidan.

När nu inte det går, så är nätläkare ett effektivt och bra alternativ. De har lite olika inriktning och i det här fallet valde jag en som hade möjlighet att beställa röntgen och skriva remisser.

Det är alltid bra att undersöka vilka sjukhus/mottagningar och om man kan, vilken läkare som är bra på just det man råkat ut för. Den här gången hade jag inget tips på läkare, men väl på mottagning.

En hake är att landstinget i Stockholm nyligen sänkt ersättningen till rehab-mottningarna, vilket lett till att de privatägda inte längre har råd att ta emot landstingets patienter. De landstingsdrivna mottagningarna har därför fått längre köer än när jag sökte vård. Hur tänkte politikerna där? Vård i ett tidigt skede är alltid bättre än att en sjukdom eller skada fått ”sätta sig”. Vilket kanske även jag lär mig att leva efter en dag…

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Oro-ett symtom att ta på allvar

Vi är alla olika, det är viktigt att komma ihåg. Jag väntar ofta i det längsta med att söka vård, men när jag väl gör det har jag verkligen problem och behöver möta en kompetent doktor. Gärna trevlig, men det är inte nödvändigt. Det färgar givetvis mina synpunkter på krönikan i Dagens Medicin som är ämnet för det här inlägget. Jag insåg detta i en kommentarstråd där jag diskuterade med en, förmodar jag, läkare som i stället såg det som att livet är en berg- och -dalbana och man behöver inte söka vård för allt. Förmodligen utgick även hen, kanske omedvetet, från sig själv.

I krönikan skriver AT-läkaren Viktor Madsen om en ofrivillig karriär som ”orosspecialist” på akuten. För en läkare under utbildning måste just akuten vara en utmaning. Patienterna är ju ännu inte ”sorterade” på sjukdom/skada eller i alla fall symtom, utan det är på akuten det ska göras. I värsta fall av en AT-läkare med otillräckligt stöd från en erfaren kollega.

Personalen på akuten möter patienter som har ont eller kanske lider av yrsel, synrubbningar eller vad det nu kan vara som fått dem att söka sig dit. Oro och kanske t.o.m. ångest är i det läget en normal varningssignal från hjärnan. Så en akutläkare måste, om man tänker efter, även vara en orosspecialist.

Viktor Madsen beskriver hur han går igenom de olika möjliga diagnoser som finns på symtomen och försöker att inte låsa sig vid någon till att börja med. Ibland går det inte att hitta någon orsak, enligt Viktor Madsen och han drar då slutsatsen att det är oron som är grundproblemet. Madsen konstaterar att de flesta oroliga patienterna är äldre som strängt taget borde acceptera att kroppen fungerar sämre och att man får krämpor. Kanske husdjur på äldreboenden kan ge lindring för oron, resonerar han.

Som patient i Sverige har man tur om de symtom man har passar in i någon av de standardundersökningar som görs, i synnerhet om man söker sig till akuten. Om dessa inte visar något är risken stor att man skickas hem, lika sjuk och kanske ännu oroligare än när man kom till sjukhuset. Hur många är inte exemplen på patienter som åkt in och ut på akuten tills de i värsta fall blivit så dåliga att läkarna där måste skärpa till sig och hitta orsaken. Vissa av dessa patienter hinner inte få hjälp, utan avlider och nämns i små notiser i tidningen.

Krämpor och naturligt åldrande är begrepp som inom vården ofta betyder att man inte behöver göra något. De lätta att ta till för den okunnige och kanske lite late läkaren. En bra läkare känner sina begränsningar, man måste inte ta hand om allt och alla själv, men däremot veta vem som kan utreda patientens symtom vidare. För det går alltid att göra något. Ta hörselnedsättning t.ex. det drabbar många äldre men inte sjutton säger någon läkare att man får acceptera det osv. Nej, man rekommenderar patienten att prova ut hörapparat. Fortfarande lider många äldre av biverkningar av läkemedel, ett område läkare (enligt de läkare jag talat med) inte kan så mycket om. Är symtomen oklara, rådgör med en farmaceut, kanske beror de på någon olämplig och värsta fall onödig medicin. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta med symtom efter symtom. Och jag är inte ens läkare.

En annan oro som verkligen ska tas på allvar och åtgärdas är bristen på allergi- och lungmedicinare som beskrivs i en debattartikel också det i Dagens Medicin. Redan i nuläget är alldeles för många patienter med allergier och astma hänvisade till vårdcentraler. Konsekvensen blir långa sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga och förstås fler besök på akuten. Patienter med andningsproblem är för övrigt rejält oroliga kan jag meddela Viktor Madsen och andra blivande akutläkare. Som jag skrivit tidigare, duktiga och engagerade specialister, som allergi-och lungmedicinare, är vägen till en bra och kostnadseffektiv vård. Satsa på dem!

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem älskar primärvården???

Rubriken är inspirerad av alla debattinlägg och krönikor som förklarar hur bra primärvården är, fast paradoxalt nog skulle den behöva mer pengar för att fungera. Skribenterna förundrar sig över att läkare och sköterskor inte väljer den inriktningen på sin utbildning. För att inte tala om att patienterna på alla sätt försöker komma till specialistmottagningar eller anlitar nätläkare.

Det här är en fråga där man med fördel kan tillämpa Ockhams rakkniv. Franciskanen och filosofen William Ockham (ca 1285-1347) kom fram till att om det finns många förklaringar till ett fenomen bör man s.a.s ”raka bort” de onödiga för att komma fram till den enklaste.

När det gäller primärvården så är det ett faktum att blivande läkare väljer att bli specialister i stället för allmänläkare trots att de skulle tjäna 20 000 kr mer i månaden och få bra arbetstider om de valde det sistnämnda. Samma sak gäller sköterskorna, de tjänar bättre på att jobba på VC och får även de bättre arbetstider. Men de flesta väljer ändå något annat. Många patienter håller med läkarna och föredrar en doktor som kan just deras sjukdom eller skada. De föredrar t.o.m., om det går, att betala en högre avgift eller rent av hela summan ur egen ficka för att komma till en specialist.

Den enklaste och mest självklara förklaringen till detta är att primärvården, som den ser ut nu, inte är en bra idé. Så i stället för att försöka sälja in vård av låg kvalitet (som i Ulf Peder Olrogs Konserverad gröt) borde man göra om och göra rätt. Prova t.ex. ett upplägg med läkarhus där det finns olika specialister, labb och röntgen. De behöver kanske inte precis ligga ett i varje kvarter, men ändå någorlunda nära för patienterna.

Patienter på glesbygden kan ha kontakt med specialisterna via internet för det mesta och förhoppningsvis i alla fall ha sköterskor nära sig som kan ta prover och typ mäta blodtryck.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Bättre strukturer ökade kvaliteten på Sankt Görans akutmottagning

Det är alltid roligt att berätta om goda exempel och ett sådant presenteras i Dagens Nyheter. Sankt Görans sjukhus, som redan tidigare var bra, har gjort förbättringar av rutinerna på akutmottagningen. När jag läser artikeln är slås jag dels av att utgångspunkten för reformerna är självklara och att mycket av det är sådant jag efterlyst i tidigare inlägg.

De som planerat förbättringarna är personalgrupperna som jobbar på akuten. Idén bakom kallas ”Lean” och togs ursprungligen fram av biltillverkaren Toyota för att effektivisera produktionen. Direkt överförd till vården skulle den förstås kunna leda till samma kaos som i NKS. Men ledningen för Sankt Göran valde att anpassa upplägget för vårdens mjuka värden och lade betoningen på att ta bort det som hindrade personalen i deras arbete.

Nu bedöms och prioriteras patienterna som kommer in först av ett team som leds av läkare som har högst kompetens. En självklarhet kan man tycka, men alltför ofta är det en AT-läkare som patienten först träffar på akuten.

En annan förbättring är också att man brutit ner hierarkierna så att alla yrkesgrupper kunskaper tas tillvara.

Genom förändringarna kan akutmottagningen ta emot fler patienter som också är mer nöjda och arbetssättet används nu på hela sjukhuset.

Något jag tidigare efterlyst är fler alternativ för läkarna på akutmottagningarna in att lägga in patienten eller hänvisa till vårdcentralen. Alltså besök på en specialistmottagning eller dagvårdsavdelning om det är fler undersökningar och provtagningar som behöver göras. Var och en som farit som en jojo mellan VC/hemmet och akuten skulle välkomna detta.

Sedan skulle det, vilket jag också skrivit tidigare, vara bra om det här arbetssättet fanns också i primärvården. T.ex. att en öron-näs och halsläkare är den första en patient med t.ex. täppthet och värkande bihålor möter för att få hjälp direkt eller remitteras vidare.

 

Kommentarer inaktiverade för Bättre strukturer ökade kvaliteten på Sankt Görans akutmottagning

Under Vård och omsorg

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Kommentarer inaktiverade för Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

Under Vård och omsorg

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss till de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Kommentarer inaktiverade för Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betalar undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle få en återkoppling, som hon när krönikan skrivs ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Ge ditt barn den bästa vård du förmår!

Narkosläkaren och tillika pappan Jakob Ratz Endler ondgör sig i en krönika i Läkartidningen över de, som han menar, ålderdomliga instrument som används i vården. Detta efter ett besök på vårdcentralen med den 7 månader gamle sonen som hade haft hög feber i några dagar. Av beskrivningen framgår att undersökningen av öronen var en jobbig upplevelse för alla inblandade och Jakob Ratz Endler efterlyser modernare instrument för ändamålet.

Just undersökningar av öron-näs och hals, som jag (tyvärr) har stor erfarenhet av som patient, kräver att doktorn har mycket bra finmotorik, stadig hand och framförallt har övat, övat och övat. Hur moderna instrument man än har går det inte komma ifrån att de måste föras in i det ömmande örat, halsen eller näsan.

Det kan egentligen bara öron-näs-och halsläkare och det är inte alla av dem som är lysande när det gäller mjukt handlag heller om jag ska vara ärlig…

Så Jakob Ratz Endler, med två läkarlöner har ni föräldrar råd att betala för betydligt bättre vård än den närmaste VC kan ge. Som förälder är det ens skyldighet att ge sina barn det bästa man förmår, så släpp principerna (dem kan ni tillämpa på er själva) och se till att sonen får gå hos barnläkare och öron-näs och halsläkare. Med bra upplevelser i bagaget kan desstom även öronbarn välja vårdyrken som vuxna.

Varför skriver jag nu inte detta på t.ex. Läkarförbundets fb-sida? Jag anstränger mig för att hålla mig till sak i diskussioner och föra dem i civiliserade ordalag. Därför är det bara ett par högerextrema sidor med höga krav på konformitet vad gäller åsikterna som blockat mig. Fram till häromdagen, då jag insåg att Läkarförbundet sällat sig till skaran. Det gav mig ett välbehövligt, gott skratt efter en lång arbetsdag.

Kommentarer inaktiverade för Ge ditt barn den bästa vård du förmår!

Under Vård och omsorg