Etikettarkiv: vårdkvalitet

Vem älskar primärvården???

Rubriken är inspirerad av alla debattinlägg och krönikor som förklarar hur bra primärvården är, fast paradoxalt nog skulle den behöva mer pengar för att fungera. Skribenterna förundrar sig över att läkare och sköterskor inte väljer den inriktningen på sin utbildning. För att inte tala om att patienterna på alla sätt försöker komma till specialistmottagningar eller anlitar nätläkare.

Det här är en fråga där man med fördel kan tillämpa Ockhams rakkniv. Franciskanen och filosofen William Ockham (ca 1285-1347) kom fram till att om det finns många förklaringar till ett fenomen bör man s.a.s ”raka bort” de onödiga för att komma fram till den enklaste.

När det gäller primärvården så är det ett faktum att blivande läkare väljer att bli specialister i stället för allmänläkare trots att de skulle tjäna 20 000 kr mer i månaden och få bra arbetstider om de valde det sistnämnda. Samma sak gäller sköterskorna, de tjänar bättre på att jobba på VC och får även de bättre arbetstider. Men de flesta väljer ändå något annat. Många patienter håller med läkarna och föredrar en doktor som kan just deras sjukdom eller skada. De föredrar t.o.m., om det går, att betala en högre avgift eller rent av hela summan ur egen ficka för att komma till en specialist.

Den enklaste och mest självklara förklaringen till detta är att primärvården, som den ser ut nu, inte är en bra idé. Så i stället för att försöka sälja in vård av låg kvalitet (som i Ulf Peder Olrogs Konserverad gröt) borde man göra om och göra rätt. Prova t.ex. ett upplägg med läkarhus där det finns olika specialister, labb och röntgen. De behöver kanske inte precis ligga ett i varje kvarter, men ändå någorlunda nära för patienterna.

Patienter på glesbygden kan ha kontakt med specialisterna via internet för det mesta och förhoppningsvis i alla fall ha sköterskor nära sig som kan ta prover och typ mäta blodtryck.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Bättre strukturer ökade kvaliteten på Sankt Görans akutmottagning

Det är alltid roligt att berätta om goda exempel och ett sådant presenteras i Dagens Nyheter. Sankt Görans sjukhus, som redan tidigare var bra, har gjort förbättringar av rutinerna på akutmottagningen. När jag läser artikeln är slås jag dels av att utgångspunkten för reformerna är självklara och att mycket av det är sådant jag efterlyst i tidigare inlägg.

De som planerat förbättringarna är personalgrupperna som jobbar på akuten. Idén bakom kallas ”Lean” och togs ursprungligen fram av biltillverkaren Toyota för att effektivisera produktionen. Direkt överförd till vården skulle den förstås kunna leda till samma kaos som i NKS. Men ledningen för Sankt Göran valde att anpassa upplägget för vårdens mjuka värden och lade betoningen på att ta bort det som hindrade personalen i deras arbete.

Nu bedöms och prioriteras patienterna som kommer in först av ett team som leds av läkare som har högst kompetens. En självklarhet kan man tycka, men alltför ofta är det en AT-läkare som patienten först träffar på akuten.

En annan förbättring är också att man brutit ner hierarkierna så att alla yrkesgrupper kunskaper tas tillvara.

Genom förändringarna kan akutmottagningen ta emot fler patienter som också är mer nöjda och arbetssättet används nu på hela sjukhuset.

Något jag tidigare efterlyst är fler alternativ för läkarna på akutmottagningarna in att lägga in patienten eller hänvisa till vårdcentralen. Alltså besök på en specialistmottagning eller dagvårdsavdelning om det är fler undersökningar och provtagningar som behöver göras. Var och en som farit som en jojo mellan VC/hemmet och akuten skulle välkomna detta.

Sedan skulle det, vilket jag också skrivit tidigare, vara bra om det här arbetssättet fanns också i primärvården. T.ex. att en öron-näs och halsläkare är den första en patient med t.ex. täppthet och värkande bihålor möter för att få hjälp direkt eller remitteras vidare.

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Okunniga läkare är farliga och kostsamma läkare

De är många, de är högljudda och de vill bli ännu fler, jag talar som så ofta om allmänläkarna. 727 allmänläkare har skrivit en debattartikel i DN, den tas även upp i Dagens Medicin för den som inte har tillgång till DN. I inlägget påpekar allmänläkarna, som så många gånger tidigare, hur bra de är. Enligt undertecknarna upptäcks 70 % av alla cancerfall av läkare i primärvården, men de uppger ingen källa för påståendet. Det låter lite märkligt med tanke på att t.ex. bröstcancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, oftast upptäcks vid mammografiundersökningar. I det här sammanhanget är det också relevant att fråga sig hur tidigt läkarna på VC misstänker cancer och remitterar vidare? Hur många patienter har först fått höra t.ex. ”de e nog nåt virus” i några månader?

Allmänläkarna tycker alltså att de behöver bli fler. Mot det kan man invända att om primärvården fungerade som i Belgien och Tyskland, dvs att patienten kan välja att gå till en allmänläkare eller specialist är jag övertygad om att det befintliga antalet allmänläkare skulle räcka och bli över.

I nuläget vårdar dock allmänläkarna svårt och kroniskt sjuka patienter, som ofta bara får göra enstaka utredningar hos de läkare som är specialister på deras sjukdom/ar. Ingen borde egentligen vara förvånad över att kostnaderna för sjukvård och sjukersättning ökat kraftigt de senaste åren som en följd av att sjukskrivningarna ökat. Patienter som hinner bli svårt sjuka innan de får vård är kostsamma.

Undertecknarna vill att allmänläkarna ska få ägna 10-20% av sin arbetstid, alltså 4-8 timmar i veckan till fortbildning. Men hur långt räcker det för att hålla sig uppdaterad om de senaste rönen inom barnmedicin, geriatrik och invärtesmedicin som är breda specialistområden? För att inte tala om att läsa på om allergier, diabetes, reumatiska sjukdomar, ortopedi och olika psykiatriska diagnoser osv? Inte långt och därför kommer vårdcentralernas patienter även om detta går igenom att mötas av en doktor som är ganska okunnig. De kan som t.ex. Lena Andersson som jag skriver om i en tidigare blogg få fel diagnos och behandling, helt enkelt för att doktorn inte har kunskaper nog.

Jag håller med undertecknarna om att okunniga läkare är farliga läkare. Därför bör så många patienter som möjligt få komma till en specialist på just deras sjukdom. De flesta av oss vill också det och uppfinningsrikedomen när det gäller att undvika vårdcentralerna är stor. Det senaste tillskottet är app-läkarna, allt fler verkar resonera som, ska jag ändå bara få höra att ”de är nog nåt virus” kan jag lika gärna ta det över dator och slippa ta mig till vårdcentralen.

Uppdatering

DN:s Ulrika By ger ett utmärkt exempel på vad allmänläkarnas bristande kunskaper kan ställa till med. Hon har ont i ett knä och har när vi kommer in i handlingen uppenbarligen några besök på vårdcentralen bakom sig. Det har gjorts ett magnetröntgen på hennes knä och hon blir kallad till vårdcentralen dagen efter. Väl där är doktorn försenad, har inte läst på och han förstår uppenbarligen inte ett dugg av vad som står i svaret från, misstänker jag, röntgenläkaren, ”ojoj, vad mycket de kan se med magnetröntgenkameror nu för tiden”. Det hela slutar med en remiss till en knäspecialist.

Jag tycker att Ulrika Bys avslutning säger allt:

”Dagen efter ringer doktorn. Det låter lite som han har dåligt samvete. Han säger att om jag har ont, då kan jag alltid ta en ipren.

Då smälter mitt hjärta igen. Det är ju så urbota dumt att det i all sin omdömeslösa omtänksamhet blir, ja, vad ska vi kalla det? Gulligt?”

Läkarna i primärvården är ofta snälla och omtänksamma, men det uppväger inte deras ytliga kunskaper. Och vilket slöseri det är med patienternas tid!

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Vem vinner på att nätläkarna kritiseras?

Frågan i rubriken ställdes på Facebook angående ett inlägg på DN Åsikt. Allmänläkaren Magnus Isacson kritiserar där nätläkarbolagen och anser att politikerna borde granska dem närmare.

Ja, vilka är det då som är förlorarna när allt fler patienter söker sig till nätläkare? Inte är det sjukhusens akutmottagningar, inte heller öppenvårdens specialistmottagningar. Det är i stället vårdcentralerna som känner sig hotade av nätläkarna och det stämmer säkert också.

Jag kan förstå deras besvikelse. Nu när det krävs remiss till de flesta specialistläkare, politikerna har försämrat villkoren för sjukvårdsförsäkringarna och alla riksdagspartierna har nappat på att styra över resurser till primärvården så borde väl alla patienter ”välja” att söka vård på vårdcentralen först. Lägg dessutom till en kampanj från Läkarförbundet och en del av dess medlemmar om att allt blir bra bara patienten får en fast läkare på VC. Det är i det sammanhanget lite intressant att en sak Magnus Isacson kritiserar är just nätläkarbolagens reklamkampanjer…

Trots allt detta hittar patienterna andra alternativ än vårdcentralen. Allmänläkarnas hopp om resurser och makt över patienterna verkar ännu en gång grusas.

En av de mer skrämmande åsikter Isacson framför är ”Videomöten borde snarare fylla en viktig funktion vid vård av kroniker och svårt sjuka patienter som har svårt att ta sig till vårdcentral.” Det är patientgrupper som ska gå hos specialister på just deras sjukdom/ar, inte hos en allmänläkare.

Isacson hävdar också att nätläkarbesöken ofta gäller enkla åkommor som han inte anser behöver läkarhjälp, t.ex. övre luftvägsinfektioner. Vad han inte tänker på är att en patient med hosta, kan undvika att irriterade luftrör och lungor drar till sig en bakterieinfektion om hen får en effektiv hostmedicin. Ett alternativ skulle kunna vara att göra fler mediciner receptfria.

Magnus Isacson efterlyser en noggrann granskning av nätläkarna och det är förstås bra. Men granska då den landstingsdrivna primärvården lika noga. Och självklart ska man då framförallt ta reda på hur patienternas hälsa utvecklats. En uppföljning låt säga två veckor efter läkarbesöket kan vara lämpligt.

En bra vård med goda resultat skulle göra att varken sjukvårdsförsäkringar, nätläkare eller patienter som betalar vård helt själva hade en marknad. Det är en bättre väg att gå en restriktioner och förbud.

Sjukvårdspartierna har haft stora framgångar regionalt, allra mest det i Sollefteå som fick 33% av rösterna. Man värnar sina sjukhus och med all rätt anser jag. De måste även i framtiden vara centrum för vården, i synnerhet ute i landet. Som det ser ut nu skulle det behövas ett sjukvårdsparti i rikspolitiken också, så att det finns ett alternativ till den politik som partierna från V till SD tyvärr är överens om.

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Igår hölls slutdebatten mellan partiledarna i SVT. När det gäller vården, den viktigaste frågan enligt väljarna, gavs av förklarliga skäl inte några tydliga besked, det är ju huvudsakligen landstingen som äger frågan. De långa köerna för att få träffa en specialistläkare och till operertioner ägnades med all rätt mycket tid. Ska det vara nya kömiljarder för att komma tillrätta med detta eller inte? Stefan Löfven lovade med utbildningsplatser främst till specialistsjuksköterskor, med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt påpekade att det inte hjälper om sköterskorna p.g.a. löner och arbetsvillkor flyr yrket. Isabella Lövin tog upp köerna till ungdomspsykiatrin, som alla verkade vilja kort. Hur det ska göras var mer oklart. Men allt detta är punktinsatser och det enda vettiga är, som Ebba Bush Thor påpekade, att ta ett samlat grepp om sjukvården vilket förstås skulle kräva att den förstatligas. Något jag personligen tycker vore en bra början.

På medborgarnivå är ett stort problem den ”sortering” av patienter som alla partier, tyvärr, verkar vara ense om och som jag skrivit om tidigare. Det blir allt svårare att söka sig någon annanstans än till vårdcentralens undermåliga vård. Allt annat kräver ”tillstånd” av läkare och sköterskor med allmänna och därmed grunda kunskaper. Hur stora skador de här felbedömningarna kan orsaka går det att få en uppfattning om i patientberättelserna som Patientperspektiv, en organisation för vårdskadade, samlat.  I ett fall försöker vårdcentralen till att börja med behandla vad som senare visar sig vara ett komplicerat diskbråck, med värktabletter och kbt. Sedan görs en lång rad missar till på sjukhus och det blir lätt så när den inledande bedömningen är felaktig.

Jag kan förstå att specialistläkarna, som ofta är för få, av olika skäl vill ägna sig åt de patienter som hunnit bli svårt sjuka. Problemet är glappet, ibland avgrunden, mellan det specialistläkaren tycker är enkla fall och vad allmänläkarna i prmärvården faktiskt klarar av. Specialisterna tänker helt enkelt inte på att förutsättningarna är olika för den doktor som ägnat fem år åt att bli bra på ett avgränsat område och den som ägnat de fem åren åt att dutta med lite allt möjligt.

Hur kan man lösa detta? Ett sätt är att ge specialistläkare, offentliganställda såväl som privata, som tar emot ST-läkare en bra ersättning för arbetet. ST-läkarna skulle sedan kunna göra en första bedömning av patienter som kommer till mottagningen och sedan följa med patienter som hen bedömt ska vidare till den erfarna specialisten som en del av sin utbildning. Allteftersom klarar de av allt svårare  fall. Det här är ju också ett sätt att få fram fler specialistläkare.

Läkare klagar numera över all administration, men blir märkligt tysta när jag frågar hur mycket tid remisshanteringen egentligen tar? Nu när det blir allt svårare för patienten att direkt boka tid hos en specialist. Den onödiga administrationen skulle man kunna minska genom att bara använda remiss när det tillför något. Det kan vara öron-näs och halsläkaren vars patient också har problem med luftrör och lungor och behöver bedömas av en lungläkare. Sedan finns det yrkesgrupper i vården som skulle behöva kunna remittera patienter och så vitt jag vet inte kan det.  Jag tänker på t.ex. naprapater som behöver vissa röntgenbilder för att kunna fortsätta behandlingen. Tänk om de kunde beställa det direkt eller remittera patienten till en ortoped. Det skulle spara tid och pengar.

I slutdebatten nämndes även kroniskt sjuka och multisjuka patienter som har svårt att få bra vård idag. Vi blir ofta fast på vårdcentralen eller i värsta fall utsparkade därifrån som ”färdigbehandlade”. Den som tycker att det fungerar bra med en läkare för allt, ska naturligtvis även framöver kunna välja vårdcentralen. Men det måste finnas fler alternativ, ett team av specialister som har direkt kontakt med varandra är förstås bäst. Men ett gemensamt journalsystem är kanske ett mer realistiskt alternativ. Där det hela tiden går att se vad andra läkare har gjort och ordinerat. Att ha en farmaceut med i kedjan är önskvärt, många skador är en följd av olämpliga eller rent av skadliga läkemedel eller felaktiga doseringar.

Men som sagt det måste tas ett samlat grepp om vården och det behövs fler valmöjligheter för oss patienter. Man borde också, som de ansvariga för anläggande av gångvägar, äntligen inse att det bästa är se var människor väljer att gå och följa det. Människor väljer oftast den snabbaste och bästa vägen till målet, oavsett om det gäller ett komma till busshållplatsen eller att bli frisk.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Låt blivande specialistläkare göra den första bedömningen av en patient

Under Vård och omsorg

Patienten får betala allt mer vård ur egen ficka

Lena Anderssons ledare När jag försökte få bli behandlad som en hund ger flera exempel på den negativa utvecklingen i vården. Framförallt när det gäller icke livshotande, men besvärande problem. För Lena Andersson är det en diffus skada i höften som hon lidit av länge. Även om hon är säker på att skadan kräver en specialist så började Lena Andersson på vårdcentralen, en vän har peppat henne att stå på sig och kräva att bli behandlad som en hund. Våra husdjur får som bekant snabb och bra vård.

Föga förvånande ansåg inte läkaren på vårdcentralen att det behövdes någon remiss, men skrev ändå en. Vilket tyder på en imponerande beslutsamhet hos patienten! Fast Lena Andersson fick även antiinflammatoriska tabletter och förmanades att avboka specialisttiden om hon blev bra.

Det blev hon inte. Specialisten hon träffade en månad senare, konstaterade vad det var hon inte drabbats av, vilket Lena Andersson konstaterar att hon inte direkt var hjälpt av. Operation var inte att tänka på i stället fick hon uppmaningen att söka en sjukgymnast. Vilket var ett halvår till ingen nytta. Ingen av läkarna hade heller erbjudit någon uppföljning.

Lena Anderssons naprapat är den som slutligen säger till henne att höften måste röntgas, annars kunde han inte komma vidare i behandlingen. Hon bokar tid direkt hos en ortoped som säger att landstinget numera är väldigt restriktiva med magnetröntgen och det slutar med att Lena Andersson betalar undersökningen själv. Bilderna behövde sedan tolkas av en höftkirurg, Lena Andersson skulle få en återkoppling, som hon när krönikan skrivs ännu inte fått.

Lena Andersson ser orsaken till det hon beskriver i att alla försöker hålla nere kostnaderna, åt landstingen eller åt försäkringsbolagen. Hon anser att det vore bättre om läkaren tjänade pengar på att bota patienterna, att patienten ska vara en nöjd kund.

Jag håller med om att en anledning till att det ser ut som det gör är en missriktad sparsamhet. Mycket tyder även på att politikerna smygvägen försöker lägga över allt mer av vårdkostnaderna på patienten, företagen och försäkringsbolagen. Hur ska man annars förklara denna enighet om att mer eller mindre tvinga patienten till vårdcentralen, där många blir fast?  Eller att de flesta patienter måste betala undersökningar som magnetröntgen eller sådant som operation av åderbråck själva?

Men jag ser också andra problem hos läkarna Lena Andersson beskriver. Allmänläkaren på vårdcentralen har uppenbart inte tillräckliga kunskaper och som sagt, för många patienter hade det blivit en lång fördröjning redan där.

Den första specialisten är däremot ett exempel den dåliga attityd som är utbredd i vården numera, man tar reda på vad patienten inte lider av och stannar där. Vilket patienten, som Lena Andersson konstaterar, inte är hjälpt av.

Hos de senare specialisterna visar sig ett annat vanligt fel i vården, den dåliga organisationen. Provsvar försvinner, remisser tappas bort, patienter blir inte kontaktade osv. Saken är den att det inte måste vara så, det finns vårdgivare som har en väldigt bra organisation också.

Så vitt jag kan se är det inget politiskt parti som verkligen vill försöka göra den offentliga vården bättre, vilket gör mig väldigt bekymrad. Tyvärr är de eniga om att satsa på primärvården där allmänläkare med grunda kunskaper ges makten att skicka patienter vidare eller strunta i det. Om det nu inte blir sjuksköterskor som ska ställa diagnoser, det blir ju billigare så för landstingen…

I övrigt är det frågan om punktinsatser för det som media uppmärksammat, lite till cancervården, lite till ungdomspsykiatrin. Jag såg faktiskt någonstans att S och KD  efter pollenchocken i våras vill skjuta till mer pengar till allergivården. I Stockholm finns det t.ex. bara 20 vuxenallergologer rapporterar Mitt i Stockholm. Allergologerna är för övrigt värda sin vikt i guld! Jag, som har turen att gå hos en av dem, klarade denna pollenchock betydligt bättre än mindre allergiska personer som fick klara sig med vårdcentralens hjälp.

1 kommentar

Under Vård och omsorg

Ge ditt barn den bästa vård du förmår!

Narkosläkaren och tillika pappan Jakob Ratz Endler ondgör sig i en krönika i Läkartidningen över de, som han menar, ålderdomliga instrument som används i vården. Detta efter ett besök på vårdcentralen med den 7 månader gamle sonen som hade haft hög feber i några dagar. Av beskrivningen framgår att undersökningen av öronen var en jobbig upplevelse för alla inblandade och Jakob Ratz Endler efterlyser modernare instrument för ändamålet.

Just undersökningar av öron-näs och hals, som jag (tyvärr) har stor erfarenhet av som patient, kräver att doktorn har mycket bra finmotorik, stadig hand och framförallt har övat, övat och övat. Hur moderna instrument man än har går det inte komma ifrån att de måste föras in i det ömmande örat, halsen eller näsan.

Det kan egentligen bara öron-näs-och halsläkare och det är inte alla av dem som är lysande när det gäller mjukt handlag heller om jag ska vara ärlig…

Så Jakob Ratz Endler, med två läkarlöner har ni föräldrar råd att betala för betydligt bättre vård än den närmaste VC kan ge. Som förälder är det ens skyldighet att ge sina barn det bästa man förmår, så släpp principerna (dem kan ni tillämpa på er själva) och se till att sonen får gå hos barnläkare och öron-näs och halsläkare. Med bra upplevelser i bagaget kan desstom även öronbarn välja vårdyrken som vuxna.

Varför skriver jag nu inte detta på t.ex. Läkarförbundets fb-sida? Jag anstränger mig för att hålla mig till sak i diskussioner och föra dem i civiliserade ordalag. Därför är det bara ett par högerextrema sidor med höga krav på konformitet vad gäller åsikterna som blockat mig. Fram till häromdagen, då jag insåg att Läkarförbundet sällat sig till skaran. Det gav mig ett välbehövligt, gott skratt efter en lång arbetsdag.

Kommentarer inaktiverade för Ge ditt barn den bästa vård du förmår!

Under Vård och omsorg

Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Konsekvenserna av politikernas beslut när det gäller vården blir extra tydliga så här i semestertider. Ofta handlar det om att de börjar i fel ände:

I veckan rapporterade bl.a DN om att situationen på Danderyds sjukhus akutmottagning är ohållbar, i synnerhet sjuksköterskorna har en helt orimlig arbetssituation, med 15 timmars arbetspass utan rast och beordrad övertid. Detta beror framförallt på att landstingspolitikerna, i första hand alliansen, stängde den vanliga akuten på KS utan att ha byggt ut akutvården på andra sjukhus.

Inte blir det bättre av bristen på sjuksköterskor, vilket i sin tur orsakas av att landstingen valt att ha dåliga löner och arbetsvillkor för sköterskorna. I stället för att betala anständiga löner, har man lagt stora pengar på att hyra in personal. Nu handlar rubrikerna om att få ner kostnaderna för inhyrd personal. Om man i stället började med att förbättra situationen för den befintliga personalen, skulle problemet lösa sig av sig självt.

Sjukvårdkostnaderna ökade med 4,2%  under 2016 enligt SCB och det är den senaste statistiken som finns där. Att kostnaderna ökar har förstås flera orsaker men en av dem tror jag är tanken att resurserna går till ”de svårast sjuka” SvD skriver också att Sverige hör till de bästa i den kategorin. De skandinaviska länderna är generellt sätt bra på akutvård. I Sverige talar politikerna om behovsstyrd vård, Sjukhuläkaren skriver om ett delbetänkande som betonar att resurserna ska läggas där.

I stället borde man lägga krut på att patienterna inte ska bli de svårast sjuka, men på det området utarmas vården. Politikerna satsar på vårdcentraler och gör det allt svårare för patienterna att komma till specialister i öppenvården. Istället fastnar många i primärvården med många läkarbesök, akutvård och slutenvård som följd.

Politikerna började med att höja patientavgiften till specialister rejält, men många var beredda att beredda att betala för kvalitén. Nu brer remisstvånget ut sig och i samma takt ökar de privata sjukvårdsförsäkringarna och den rent privata vården. Vad gör de politiska partierna då? Ja i alla fall det rödgröna blocket vill försvåra eller förbjuda privata vårdgivare. Det lär inte påverka den helt privatbetalda vården och även här angriper man uppgiften från fel håll.

Allt fler har, föga förvånande, vänt sig till IVO med klagomål på vården. Istället för att undersöka orsaken till att fler är missnöjda och åtgärda det tar politikerna bort möjligheterna för patienter att klaga på allt som inte är livshotande eller ger men för livet. Det blir sannolikt dyrt i längden för det något mindre spektakulära slarvet, stressfelen eller oskickligheten är långt vanligare än de som leder till döden.

Låt i stället patienterna få olika valmöjligheter inom ramen för den offentligfinansierade vården, specialist för den som föredrar det och vårdcentral för den som vill det. Kostnaderna för vården kommer att minska eftersom färre blir de svårast sjuka och marknaden för de privata alternativen krymper då snabbt.

Sedan måste man också tänka på att människor blir allt mindre intresserade av att betala skatt när de sedan ändå måste betala vården ur egen ficka.

Kommentarer inaktiverade för Vårdpolitikerna börjar i fel ände, om och om igen

Under Vård och omsorg

Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

De politiska partierna verkar så här långt vara eniga om att satsa på primärvården på sjukhusens bekostnad. Därför har jag försökt få fram vilken utbildning allmänläkarna egentligen har. Men det har visat sig vara väldigt svårt att t.ex. få veta hur mycket barnmedicin de läser, för att ta en patientgrupp de möter ofta. Ett svar jag fick var 12 veckor, men en annan allmänläkare skrev att det är vad alla blivande läkare läser under grundutbildningen. På detaljerade frågor om specialisttjänstgöringens (ST) längd och innehåll får jag undvikande svar.

Jag har lyckats hitta Socialstyrelsens målbeskrivningar för de olika ST-inriktningarna och när jag går igenom den för allmänläkare blir de vaga uppgifterna i olika diskussionstrådar begripliga. Upplägget är väldigt allmänt för att inte säga luddigt och om jag fortsätter att ta barnmedicin som exempel kan man på s. 191 i pdf:en läsa följande:

Delmål c6
Utbildnings-aktiviteter Uppföljning
Den specialistkompetenta läkaren ska
– behärska hälso- och sjukvårdsarbete för barn och ungdomar
– kunna identifiera och handlägga barn som misstänks fara illa
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera enheter som bedriver sådan verksamhet eller
handlägger sådana ärenden.
Intyg om genomförda
utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Klinisk tjänstgöring under handledning vid en eller flera vårdenheter med mottagningsverksamhet inom primärvården.
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av handledare
Deltagande i en eller flera kurser
Intyg om genomförda utbildningsaktiviteter och uppfyllda kompetenskrav utfärdat av kursledare eller handledare
Allmänna råd
Teoretiska studier
Innebär detta att den blivande allmänläkaren i alla fall tillbringar lite tid på ett barnsjukhus? I bästa fall, men av allmänläkaren Karin Träff Nordströms inlägg på Distriktsläkare.com att döma så kan hen lägga i stort sett all tjänstgöring på en vårdcentral. Därav rubriken, blind leder blind, eftersom det då innebär att handledaren är en läkare med grunda kunskaper i barnmedicin. Det här gäller givetvis andra specialistområden också.
Intressant är två av de saker som Träff Nordström anser att den blivande allmänläkaren ska lära sig är:
”den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!” och ”De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem.”
När jag läser det blir mina egna och andras erfarenheter av att inte bli friskare av att besöka VC begripliga. Likaså att det allt för ofta krävs tuff argumentation från patienten för att få den välbehövliga remissen till en specialist. Politiker och andra ansvariga borde i sin tur fundera på sambandet mellan att allt fler patienter hänvisas till primärvården och ökade kostnader för sjukvård och sjukskrivningar. Det är kostsamt med patienter som hinner bli ”de allra svårast sjuka” innan de får rätt vård.

Kommentarer inaktiverade för Blind leder blind – om allmänläkarnas utbildning

Under Vård och omsorg

Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Inför valet i september är vården den viktigaste frågan för väljarna, men förtroendet för partiernas vårdpolitik är lågt rapporterar DN. Inget parti har särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan säger David Ahlin opinionschef på Ipsos. Med tanke på att partiernas vårdpolitik skiljer sig väldigt lite åt, hade det förstås varit konstigt om mätningarna visat något annat.

På partiernas att göra-lista efter valet är man någorlunda eniga om att utbilda specialistsjuksköterskor och Centern vill att de ska kunna studera med lön, man vill ha ett nationellt cancercentrum, patienterna ska kunna söka vård i hela landet, mer resurser till unga med psykisk ohälsa, mer ansvar på vårdcentralerna, satsa på digital utveckling. Alliansen vill återinföra kömiljarden och S MP och V vill begränsa vinsterna i välfärden.

Lägg till nedläggningar av väl fungerande sjukhus, kostnaderna för det icke-fungerande skrytbygget Nya Karolinska, köer för att träffa en specialist och sedan nya köer för operation osv och väljarnas låga förtroende för partiernas sjukvårdspolitik framstår som en sund reaktion.

Hur har det blivit så här tokigt? Ja, en faktor är det man får kalla allmänläkarlobbyn. Läkarförbundet verkar numera vara Allmänläkarförbundet och de propagerar för att patienten inte ska ha något alternativ till vårdcentralen och nu senast föreslår man en fast läkarkontakt. Vilket inte är något nytt. Åtminstone i de större städerna är det redan så att patienterna träffar samma läkare när de besöker VC, men det har inte minskat trängseln på akutmottagningarna, bristen på vårdplatser eller köerna till specialister.

En anledning till att politikerna nappat på idén med fastläkare och utvidgad primärvård kan säkert vara att man vill flytta över alltmer av vårdkostnaderna på den enskilde patienten eller på arbetsgivaren. Men man gör det smygvägen. Förlorarna är personer utan sjukvårdsförsäkring eller möjlighet att betala vården själva och som därför riskerar att fastna på vårdcentralen.

Vad borde då politiker som verkligen vill ge alla svenskar en bra och kostnadseffektiv vård göra?

Ser man till landet som helhet tror jag att sjukhusen måste vara själva navet i vården. Där finns akutvård, slutenvård och öppenvårdsmottagningar. Som jag har skrivit tidigare behöver man lägga till dagvård också, så att det finns flera vårdnivåer. Givetvis ska det finnas rehab på sjukhusen också med sjukgymnaster, dietister, arbetsterapeuter m.fl.

För att sjukhusen ska fungera måste sjuksköterskorna få bättre löner och arbetsvillkor, så att de vill arbeta där och dessutom stannar kvar. Centerns förslag om lön under specialistutbildningen är bra, men räcker inte.

Det behövs också fler specialistläkare, det råder brist på barnläkare, geriatriker, psykiatriker, allergiläkare, ja listan kan göras lång.

I de större städerna finns patientunderlag för typ läkarhus med specialister, lab, röntgen osv. och där kan öppenvården stå för basvården även för svårt och kroniskt sjuka patienter.

En annan viktig avlastning för sjukhusen är en bättre äldreomsorg där geriatriker är ansvariga för vården och har specialutbildade sjuksköterskor, samt farmaceuter till sin hjälp.

När det gäller barnhälsovården vill jag backa utvecklingen ca 30 år och återinföra barnläkare och barnsjuksköterskor på BVC. De yngsta har precis som de äldsta särskilt stort behov av specialutbildad vårdpersonal.

Genom att kompetenta läkare tidigt fångar upp patienterna kommer betydligt förre att bli de ”allra svårast sjuka”. Men runt dem som ändå finns bör olika specialister samarbeta och någon ha särskilt ansvar för kontakten med patienten och anhöriga.

Frågan är också om inte vården, som KD föreslagit, bör vara statlig. Det fungerar inte att landstingen står kostnaderna för vården, medan arbetsgivare och stat betalar sjukpeng och kommunerna för äldreomsorg. Dessa kostnader bör ligga på samma bord för att vården och omsorgen ska bli bra.

Ja, och så kan vi förstås ha vårdcentraler för de patienter som vill, men frågan är hur många som väljer det alternativet om det finns andra? Inte så många gissar jag eftersom det inte räckte med högre avgift för specialistbesök, utan man fick införa remisstvång för att patienterna skulle ”välja” vårdcentralen.

På det hela taget är det inte så konstigt att vi väljare inte är särskilt nöjda. Frågan är vilket parti vågar ta steget och föreslå en bättre vårdpolitik?

Kommentarer inaktiverade för Vilken partiledare vågar börja vända vårdskutan åt rätt håll?

Under Vård och omsorg