Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Går folk till tandläkaren för ofta?

En tandsköterska skriver en debattartikel i en tidskrift, låt oss kalla den Tandvårdsfokus. Hon är upprörd över att det kommer personer med helt friska tänder till hennes mottagning. Bara för att de vill ha en kontroll. Eller föreställ dig en journalist, också hen uppbragt. I en ledare skriver hen om sitt senaste besök hos tandläkaren. I väntrummet satt personer som det inte verkade vara något fel på alls. Och på vägen in hade journalisten mött en person som talade i mobilen och glatt sade att allt var bra, inga hål. De här personerna tog upp plats i onödan, förskräckligt ansåg journalisten. Hen själv sökte minsann inte för minsta lilla hål, utan för rejäla skador som krävde en kombination av implantat och porslinskronor.

Nej, några sådana texter finns knappast. Både skribenter och läsare är allt för väl medvetna om kostnaderna för små hål i tänderna som fått bli stora.

Jag är övertygad om att också diskussionen om sjukvården skulle låta annorlunda om prislappen för missade sjukdomar, försenade diagnoser, undermedicinering eller felmedicinering syntes tydligare. En del statistik finns, men det skulle behövas mer. Ett ökat antal screeningar och kontroller för sjukdomar tyder på högre medvetenhet, men ännu inte tillräckligt.

Rasism i vården- avhandling med tabun

Läkare som har förutfattade meningar om patienten och diagnosen klar på förhand är något jag har skrivit om i olika inlägg bl.a. detta. Därför är jag glad över att ämnet går att forska på, om än med begränsningar av ”tillåtna” slutsatser.

Doktoranden Sarah Hamed disputerar nu i januari på en avhandling om rasism mot patienter från personal. Just den vinkeln är alltså möjlig.

Vårdfokus tar upp avhandlingen i ett inlägg på Facebook. Redan det inledande exemplet får mig att haja till. Patienten Omar har söker vård hos en ortoped i primärvården för en bruten arm som läkt dåligt. Då undrar jag, finns det ortopeder i primärvården? Jag går tillbaka till genomgången av vårdcentraler i Stockholm jag gjorde tidigare för att få en uppfattning om det. Jo, är man listad på Gustavsbergs vårdcentral fanns det en, då. Hur det ser ut ute i landet vet jag inte säkert. Förmodligen var det därför en allmänläkare Omar träffade, men kritik mot allmänläkare är tabu så det går inte att skriva.

Nästa fråga är varför inte Omar kontaktade mottagningen som behandlade/opererade armbrottet från början, eller varför läkaren i primärvården inte hänvisade honom dit?

Primärvårdsläkaren säger nej till operation. I inlägget beskrivs ganska ingående hur läkaren resonerat. T.ex ”sådana som han lyssnar inte, det är säkert därför läkeprocessen inte fungerar.”

Jag hoppas att det inte är Sarah Hamed som skrivit det, utan redaktören. För läser man den längre artikeln framgår det att avhandlingen visserligen bygger på djupintervjuer. Men att de intervjuade hela tiden berättar att rasism förekommer, men att det är ”andra” som står för den. Så hur läkaren i exemplet resonerade vet vi inte säkert. Det är någon annan som återberättat händelsen. Inte heller framgår det om läkarens bedömning faktiskt var felaktig.

Jag har inte läst avhandlingen men kan se svagheter i metoden, så som den beskrivs. Jag hoppas att det inte är tabu för opponenten att komma med kritik om det är befogat.

Det är synd om ett så angeläget ämne som läkares förutfattade meningar slarvas bort. Så jag hoppas på mer forskning, fler infallsvinklar och noggrannare metoder som att undersöka om behandling/diagnos faktiskt var fel. Ortopedi är då ett perfekt område, det syns när det blir fel och felet går oftast att härleda till en läkare. Även om hur patienten skött t.ex. rehabträning spelar roll.

Politiker som prioriterar de svårast sjuka ska…

Uppdrag gransknings serie om regionerna visar bl.a. att det är alldeles för liten skillnad mellan de politiska partierna. En av de saker de är överens om är att patienter med störst behov ska gå först.

Om det är prioriteringsordningen ska man först se till att det finns tillräckligt med intesivvårdsplatser. Inga intensivvårdspatienter ska behöva köras mellan sjukhus med de risker det innebär.

Därefter måste man satsa på akutmottagningarna. Den första anhalten för de svårast sjuka och skadade patienterna. Och förstås ha tillräckligt med platser på vårdavdelningar som tar hand om patienterna från akuten, så att väntetiden där inte blir orimligt lång.

Det måste också finnas gott om specialister som kan bedriva öppenvård för t.ex. cancersjuka och kroniskt sjuka. Om det kallas vårdval eller inte spelar mindre roll. Bara de finns.

Förlossningsvården måste få kosta, om politikerna vill att barn ska födas.

Men hur ser det ut? Inte är det ovanstående det pratas om och satsas på utan primärvården. Som inte är vidare bra och som den är organiserad nu inte har några förutsättningar att bli det heller. Lägg t.ex. märke till hur många områden det från olika håll krävs att primärvårdens kompetens ökar. Det finns inte en chans att en läkare klarar det.

Ett undantag är Desirée Pethrus som representerar KD i Region Stockholm. Hon säger bl.a. till DN att hon prioriterar en ny akutmottagning. Men är det bara valfläsk som slutar med en närakut till? Dessa skulle för övrigt kunna vara bra, med en genomtänkt sammansättning av specialister.

Uppdrag granskning om den ojämlika vården

Att systemet med 21 regioner som ansvarar för sjukvården inte är någon bra idé visste jag redan innan jag såg första avsnittet i UG:s serie. Till skillnad från många andra vet jag också att det är hos regionerna ansvaret ligger och de tar in skatt för att uppfylla det. Och att staten trots det får skjuta till pengar för att försöka få regionpolitikerna att göra sitt jobb. Det vill säga att förse svenskarna med en jämlik vård.

Men det är bra att få statistik på att inte ens Hälso- och sjukvårdslagens och vårdgarantins modesta krav uppfylls. Inledningsvis att patienten direkt ska få kontakt med primärvården, alltså inte ens komma dit. Inom tre dagar ska patienten bedömas av legitimerad personal, vilket inte behöver en läkare osv.

Värst drabbat är norra halvan av landet, som är det B-lag som det talas om i rubriken. Patienter där kan t.ex. få vänta ett par timmar på ambulans som sedan har lika långt till sjukhuset. En fråga som inte ställs är varför regionerna norröver inte har satsat ambulanshelikoptrar? Det är dyrt förstås, men borde vara prioriterat med tanke på avstånden.

Jag sitter också och funderar på hur många boende där som använder digital vård? Den som har högt blodtryck borde ju rimligen ha nytta av Blodtrycksdoktorn, astmatiker av Min Doktors AsthmaTuner. Det framgår inte om regionerna själva har satsat på digital sjukvård, med hjälp av undersköterskor om så behövs. Ett plus är att patienterna då kan få hjälp av specialister på deras sjukdomar.

För det är ju personalens kompetens, inte bara tillgången till vård, som avgör om sjukvården ska bli god och inte bara lika dålig för alla. Det framkommer extra tydligt i inslaget om förlossningsvården. Där skillnaden mellan regionerna när det gäller hur många kvinnor som drabbas av bristningar i samband förlossningen. Och hur bra man är på att upptäcka och behandla dessa.

Det skulle vara bra om avskaffandet av regionerna hamnade högt upp på de politiska partiernas att-göra -lista.

Anneli Magnusson-vårdbloggare

De som följer mig vet att jag ända sedan i julas letat efter facebookgrupper-eller sidor som vill ta ett mer generellt grepp om sjukvårdsfrågorna. Gruppen ”Valfri vård” lät lovande, men valfriheten visade sig vara begränsad till alternativmedicin.

Skulle jag starta en egen grupp? Behovet fanns ju och har om något blivit tydligare under vårens corona-pandemi. Men jag tvekade, dels för att jag var osäker på om människor skulle våga gå med. Debattklimatet när det gäller vårdfrågor är hårt och det krävs mod för att gå emot kravet på konformitet. Skulle det å andra sidan bli stor tillströmning, infann sig ett annat problem. Att administrera en grupp- till att börja med själv-skulle bli alltför tidskrävande.

Till slut slog det mig att den bästa lösningen faktiskt var att skapa ett vanligt facebook-konto för mig som bloggare. Det är offentligt, till skillnad från mitt privata, som har väldigt hög sekretess. Så nu finns fb-kontot Anneli Magnusson-vårdbloggare.