Ge livsstilsråd med måtta

Det är viktigt att motionera och äta sunt. Många har åsikter om vad som är lagom och de går ofta isär.

Den här sketchen utspelar sig så vitt jag förstår på vårdcentralen och kanske är det en och annan som känner igen sig. För egen del minns jag en vår för flera år sedan då jag ena veckan fick höra av en sköterska att jag skulle träna ordentligt. Nästa vecka sade någon av hennes kollegor, att nej, jag fick inte anstränga mig alls.

Så råd om träning mm bör inte ges slentrianmässigt. Och så var det förstås detta med att lyssna på vad patienten berättar…

Var en smart allergiker

Säsongen för björk och andra trädpollen var försenad och intensiv i år. Jag hade som tur var planerat in ett strategiskt besök hos min allergiläkare precis innan björkpollenanstormningen började på allvar. Rustad med extra medicin och efter en kur med kortisontabletter har jag klarat mig riktigt bra.

Värre har det varit för dem i omgivningen som fått hålla till godo med vårdcentralen eller ”egenmedicinering”. De har fallit som furor, snörvlande och med väsande andning. Jag har förstått att de patienter som är vana vid att gå till vårdcentralen ofta är väl pålästa och i princip vet vad de lider av redan innan besöket. Något jag nog borde ta efter när jag träffar, för mig, nya läkare. För dessa patienter och andra är sajten AllergiSmart, ett initiativ från Astma & Allergiförbundet, ett bra sätt att öka kunskapen om astma och allergier. Det går också bra att utbyta erfarenheter i ett forum.

Ändringar för kommentarer till inläggen

Eftersom en del av de ämnen jag tar upp kan vara frestande för ”nättroll” har jag i förebyggande syfte testat lite olika sätt att hantera kommentarer. Nu senast har tidsgränsen för när kommentarsfunktionen stängts varit sju dagar. Men efter att signaturen Inez påpekat att hon inte hinner med att kommentera en del inlägg trots att hon vill det, så provar jag istället att ta bort tidsgränsen, men ha kvar den manuella modereringen. Jag tror att fördelen med att slippa eventuellt otrevliga kommentarer eller rent nonsens överväger nackdelen med fördröjningen. Men säg till om ni tycker annorlunda.

 

Tack Ulla Gudmundson avgående ambassadör vid Heliga stolen!

För en stund sedan kom jag hem från avtackningen av Ulla Gudmundson som varit Sveriges ambassadör vid Heliga stolen de senaste fem åren. Vi är många katoliker som har uppskattat hennes nyfikenhet, öppenhet och uppriktiga intresse för kyrkans mångfald. Ulla Gudmundson har fått katoliker från olika grupper, med olika åsikter att känna sig sedda och uppskattade, det var alla jag talade med rörande ense om. Hon har lyckats göra detta med bibehållen integritet och den distans som förväntas av en diplomat, ett konststycke i mina ögon.

En av gästerna påpekade också att Ulla Gudmundson väckt omgivningens intresse för Katolska kyrkan och där spelade förstås Hedningarnas förgård, ett dynamiskt möte mellan troende och icke-troende som hon arbetade hårt för att få till Sverige en stor roll. Jag är säkerligen inte ensam om att hoppas att Ulla Gudmundson fortsätter att hålla kontakten oss katoliker även framledes.

I samband med avtackningen var det också vernissage för en utställning som Ulla Gudmundson varit involverad i.  Bokkonst inspirerad av Vatikanen heter den, med verk som just befinner sig på gränsen mellan bok och konst av bokkonstnären Monica Langwe. Utställningen som är vackert presenterad visas på kyrktorget i S:ta Eugenia Katolska kyrka fram till den 15 december.

 

Meningen med det hela – vet vi egentligen något om tillvarons mysterier?

Nu och då blossar diskussionen om vilken religion, vilket samfund eller rentav vilken gruppering inom dessa som har ”sanningen” upp. Ateisterna å sin sida hävdar också att de har sanningen, det finns ingen Gud eller något liv efter detta. Kruxet är att ingen sida hittills kunnat prestera några säkra bevis för att just de har rätt. Därför tar diskussionerna, påhoppen och anklagelserna heller aldrig slut. Peter Hallström, artist och låtskrivare skriver i debattartikeln Varför skriver kristna hatbrev? om hur han drabbats av hatet från kristna som säger sig ha sanningen. Varför är det så viktigt att känna att man själv tror rätt?

Jag brukar, nu senast i en diskussion på Bengts blogg, hävda att den dagen vi verkligen vet hur det ligger till med tillvarons mysterier och vad som skett i historien, den dagen tar diskussionen slut. Det kommer säkerligen nya trätoämnen för människor att vara oense om, där håller jag med Bengt Malmgren, men just om detta är det sluttjafsat.

Kanske finns det ändå något vi kan säga säkert? Jag blev för några år sedan varse att det finns stora likheter mellan de forntida religionerna och kulterna och har utforskat dem allteftersom. För jag tror att det skulle kunna vara så att Gud framträder i våra gemensamma erfarenheter och förhoppningar. Om inte annat kan vi genom det veta något om människan som religiös varelse.

Tidigare har jag ägnat mig åt föreställningarna främst hos sumerer, egyptier, greker och romare, vilket resulterade i ett antal inlägg på min förra blogg. På senare tid har jag också stött på gemensamma föreställningar även i de förkristna religionerna i norden som jag lite slarvigt  benämnt Asatron. Genom ett inlägg på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer hittade jag en länk till projektet Vägar till Midgård där det fanns flera spännande publikationer. Jag fastnade för Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual, som består av olika artiklar. Ett gemensamt problem för forskarna som medverkar är att det precis som i Bibeln rör sig om muntliga traditioner som sent nedtecknats.  Med den stora skillnaden att de kristna författarna här beskriver förlorarnas historia i nedsättande ordalag. Men precis som i kulturerna runt Medelhavet och i Mellanöstern kan man få hjälp med tolkningarna av de arkeologiska fynden.

I samband med utfrågningen av de svenskkyrkliga ärkebiskopskandidaterna kom frågan om Jesu gudomliga och mänskliga natur åter upp. Som jag skrivit tidigare var det i de flesta antika kulturer, dock inte hos judarna, viktigt att kungar och andra ledare hade gudomligt påbrå. Det visar sig  i kapitlet Herskermaktens ritualer av Gro Steinsland att ledarens släktskap med den gudomliga världen var betydelsefullt även i den skandinaviska kontexten. Flera källor nämner ett heligt bröllop mellan en gud och en jättekvinna, mest utvecklad är berättelsen enligt Steinsland i eddadikten Skirnesmål. Där är det mytiska paret guden Frej och jättekvinnan Gerd. Sonen som blir resultatet av föreningen blir sonen Fjolne den förste kungen i Ynglingaätten. Jarleätten hävdade å sin sida att deras stamfader Säming var son till självaste Oden och jättekvinnan Skade. Syftet med de här berättelserna var att grunda sina maktanspråk på religiös grund, även om furstarna här vare sig blir gudar eller jättar utan något helt annat. Gro Steinsland skriver också att gudarna och gudinnorna själva är skapade ur kaos och blir något nytt.

I myterna och berättelserna från olika kulturer finns en röd tråd. Vi människor har långt fram i historien trott och hoppats på att våra ledare varit släkt med gudar eller gudinnor. När det gäller kristna är den tron fortfarande levande. Det är något vi kan belägga och som ligger så nära fakta vi kan komma.

Vad vi däremot inte kan säga säkert är om det är en gemensam  erfarenhet av den gudomliga närvaron mitt i bland oss vi försöker förmedla? Eller om det är vår gemensamma förhoppning om att Gud eller gudar/gudinnor ska vara  med oss? Eller om förklaringen är ytterligare något annat.

Grattis Antje Jackelén nyvald ärkebiskop i Svenska kyrkan!

En nöjd svenskkyrklig präst meddelade på fb att Lunds biskop Antje Jackelén blivit vald till ärkebiskop i Svenska kyrkan. Mer går att läsa i en kort notis på Svenska kyrkans hemsida och en mer utförlig på Kyrkans tidnings .

Grattis kanske framför allt till Svenska kyrkan som får en kompetent ärkebiskop, som dessutom bli en förebild och inspiration för kvinnor, även oss i Katolska kyrkan. Det är trots allt inte mer än drygt 50 år sedan Svenska kyrkan tillät kvinnor att följa sin prästkallelse.