Tag Archives: utveckling

Den stora sjukhusstriden – angelägen dokumentär!

Missa inte Dokument inifråns miniserie Den stora sjukhusstriden där konsekvenserna av rikspolitikernas sjukvårdspolitik blir tydliga. Man beställer en utredning som ska komma med förslag på hur den högspecialiserade vården kan utvecklas och får den undermåliga rapporten Träning ger färdighet . Där det, baserat på ett felaktigt statistiskt underlag, påstås att 500 patienter per år dör därför att kirurgerna är för otränade. Det finns uppenbarligen inget i antalet rapporterade vårdskador som stödjer detta.

Västerviks sjukhus är exempel på ett mindre sjukhus som har förlorat en del ingrepp där de hade goda resultat. Seriens hjältar är de sympatiska kirurgerna Magnus och Mehmet som förklarar hur centraliseringen påverkar t.ex. akutvård och förlossningsvård. De planerade operationerna är nödvändiga just för att kunna klara akuta skador och sjukdomar. Man kan utgå från att dessa (olyckor och sjukdomar) inte inte tar hänsyn till vilka behandlingar som får göras på närmaste sjukhus…

I serien visas också hur patienterna konkret drabbas av längre väntetider och resvägar, något som för en cancerpatient kan vara ödesdigert.

Rikspolitikerna som intervjuas hävdar däremot, med hänvisning till den (missvisande) rapporten att centraliseringen är nödvändig för att rädda liv. Det vill säga fram till felen avslöjas, då verkar Annika Strandhäll, som är ansvarig minister, uppriktigt skakad. Vi kan bara hoppas att hon genast startar en kursändring.

Så å ena sidan är rikspolitikerna noga med träning och kunskap men i andra änden av vårdkedjan är det tvärtom. Man vill styra fler patienter till primärvården där allmänläkare ska dutta med allt mer som de faktiskt har väldigt lite utbildning för. Ska man göra allt möjligt får man heller ingen vidare träning på enskilda sjukdomar och skador. Vilket ju enligt politikerna är så viktigt…

Vi går alltså mot en vård med en väldigt låg och en väldigt hög nivå och allt mindre däremellan. Det slog mig att vårdcentralerna tyvärr kommer att förse den högteknologiska vården med ”de svårast sjuka patienterna” p.g.a. fel diagnoser och behandlingar. Ambitiösa allmänläkare får allt svårare att hitta öppenvårdsmottagningar att remittera patienter till.

Som jag skrivit tidigare är det ”mellannivån” man bör satsa på, och där ingår givetvis även de små och medelstora sjukhusen, för att spara pengar och lidande.

Sedan måste vissa ingrepp och behandlingar koncentreras för att det gäller så få patienter per år, men det har ingen i serien invändningar mot.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vård och omsorg

Vägen till livet

Temat för fjärde söndagen i påsktiden är i Svenska kyrkan ”vägen till livet”, något som väcker olika associationer.

Så här på våren, när naturen vaknar och livet återvänder efter vintern är ljus och värme det första jag kommer att tänka på. Och då förstås min älskade Johannesprolog och dess försäkran om att ljuset har kommit in i världen och att det aldrig kan övervinnas av mörkret. Ja, för en nordbo är solens återkomst verkligen en väg till livet.

Men Johannesprologen går vidare med att tala om att Jesus är världens ljus, så vägen till livet för en kristen är att gå i Jesu fotspår. Min erfarenhet är att det innebär rörelse och utveckling.

En annan aspekt av vägen till livet är att efter en svår period, det kan t.ex. vara sjukdom, en närståendes död, en dag känna att man åter lever, inte bara överlever.

Men livet är också här och nu och på det sättet ingen väg alls. Då har redan varit och sedan kan jag bara ana. Nu är däremot livet och det kan vara det lilla och vardagliga. Werner Aspenström visar på dess storslagenhet i dikten ”Mätarlarven”

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Kommentarer inaktiverade för Vägen till livet

Filed under Svenska kyrkan

Hoppet har två vackra döttrar – de heter Vrede och Mod

Rubriken är inspirerad av kyrkofadern Augustinus (354-430) och är, på engelska, också rubriken till en artikel av Therese Koturbashs, en av ledarna i  Women’s Ordination Worldwide (WOW). Jag återkommer till den strax.

Men jag ska börja med en debattartikel  i Kyrkans tidning som har rubriken Varför samtalar vi inte? Prästen Gösta Tingström frågar sig där varför man inte talar om andliga ting i Svenska kyrkan. Min första reaktion blir, vad talar han om?! I de Svenskkyrkliga sammanhang jag befinner mig i talas det i allra högsta grad om andliga ting. Nyligen läste jag Mikael Mogrens 100 frågor om Gud och 200 svar, vad var det om inte ett samtal om tro och andliga ting.

Nästa tanke är att Gösta Tingström skapar en s.k. halmdocka, i det här fallet presenterar han ett problem som är litet om det alls finns och angriper det sedan. Så vitt jag kan se skulle den rimliga förklaringen då vara att han vill sälja in ett eget projekt, Pilgrim 500.  Av nyfikenhet och för att se om det är jag som av en slump befinner mig i sammanhang där det finns rika tillfällen till andliga samtal så surfade jag runt  och tittade på några andra församlingars program. Det såg bra ut där också.

Det kan förstås vara så att det är min bakgrund i Katolska kyrkan som spelar in igen, men jag tror inte det. Även om jag kom tillbaka till Svenska kyrkan andligt utarmad, vill jag ha djup i diskussionerna om tro och andlighet. Samtidigt är jag förstås påverkad av att ha varit tvungen att lägga energi och tid på att kämpar för grundläggande frågor som allas möjlighet att få sin prästkallelse prövad. Det är också genom den kampen jag lärt känna och tagit hjälp av Hoppet, Vreden och Modet, vilket alltså även Therese Koturbash gjort.

Koturbash skriver i sin artikel om hur hon blev smärtsamt medveten om hur Katolska kyrkans ledning resonerade:

  • because I am a woman, I do not bear an iconic resemblance to Christ (Inter Insignores)
  • because my spirit has been delivered in the biological packaging of a woman, in our sacraments a simple piece of bread or a machine cut wafer has greater capacity to be recognised as Christ
  • while a man can stand in for the bride or groom, my ‘woman’ being imposes limitations on what ‘my package’ can represent

Ännu märkligare är att ljusstakar och tyg genom historien varit mer välkomna vid altaret än kvinnor. För så är det ju, kyrkan ledning har nästan slagit knut på sig själva för att hålla kvinnor borta från prästämbetet och, vilket jag tror är det väsentliga, makten.

Therese Koturbash har precis som jag och många andra kvinnor brottats med tvivel om hon skulle stanna kvar i Katolska kyrkan. Hon valde att stanna kvar och fann styrka i kampen för att alla Gud kallar ska kunna bli präster.

Då är frågan hur jag ska knyta ihop de här trådarna? En reflexion är att andlighet och tro, även om Gösta Tingström inte upplever det så, är viktigt i Svenska kyrkan, medan Katolska kyrkan är upptagen med kampen om inflytande och makt. Det sistnämnda rör mer basala frågor, medan Svenska kyrkan har tid och kraft över för det som borde var det centrala dvs Gud och tro.

Kommentarer inaktiverade för Hoppet har två vackra döttrar – de heter Vrede och Mod

Filed under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Specialister diskuterar allergier och använder Sokrates dialektik

Professor Alessandro Fiocchi har tagit initiativ till en debattserie i World Allergy Organization Journal där forskare och läkare med olika åsikter möts. Det kan t.ex. gälla om födoämnesöverkänslighet finns eller inte. Fiocchi berättar om bakgrunden till det hela i en blogg och där framgår bl.a. att han tänker sig att debattörerna ska tillämpa Sokrates dialektik, det vill säga att genom argument och motargument komma fram till ett svar, vilket bl.a. kan vara att en är rätt eller en syntes av båda de båda teserna.

Allesandro Fiocchi skriver att allergologi gränsar till flera andra områden och att den kunde vara givande för allergologerna att diskutera med andra specialister, men att den arenan saknas:

”For example, the discipline of allergy shares borders with other disciplines such as dermatology, ENT medicine, gastroenterology, respiratory medicine, and pharmacology. It occurred to me that in the current publications panorama a forum for confrontation between specialists of different areas on issues of common interest is missing.”

Först ut var alltså födoämnesintolerans där svenske Sten Dreborg argumenterar mot att något sådan finns och tar överkänslighet som mjölk som exempel. Det är en rätt svår text för den som inte är utbildad på området, men jag kan i alla fall säga så mycket att jag saknar en alternativ förklaring till de symtom som patienterna har. Det blir lite av födoämnesintolerans finns inte för att den inte finns över resonemanget.

Argumenten för att födoämnesintolernas finns framförs av Y Vandenplas från Bryssel. Här presenteras hens syn på ämnet inledningsvis:

”Food related symptom” should be used in each patient in which the pathophysiologic mechanism is not clear. Intolerance means a carbohydrate malabsorption that causes symptoms. Allergy should be used when the immune system is involved”

Den här artikeln är mer begriplig och för bla. ett intressant resonemang mycket utifrån patienternas problem och när de uppkommer och försvinner:

”The gold standard to diagnose food allergy and CMA more specific consists of the “elimination-challenge” principle: the symptom(s) disappear if the offending allergen is retrieved from the diet, and symptom(s) re-appear when the food is re-introduced in the diet [2]. The challenge test is by preference performed double blind: the patient or parents and the physician evaluating the result of the challenge should not know if placebo or CM was tested. However, a positive challenge does not prove that there is an immune mechanism involved: a reaction during a challenge test only shows that the ingestion of the food is initiating symptoms”

Så vitt jag kan förstå går det inte bara att säga att människor som känner sig bättre när de t.ex. utesluter laktos eller gluten i kosten bara inbillar sig det. Man behöver komma med en förklaring till det och då inte genast välja den bekvämaste, att det är psykologiskt betingat.

Hur som helst tycker jag att de här debatterna är en god idé av Alessandro Fiocchi.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Specialister diskuterar allergier och använder Sokrates dialektik

Filed under Vård och omsorg

Detta har vi kämpat för…

När det gäller frågor som t.ex. jämställdhet och preventivmedel finns det en del konservativa personer, i allmänhet män, som talar om vad kvinnor vill, s.k. mansplaining. Kvinnor vill, enligt dem, egentligen vara hemma med sina barn och nåja, det går väl inte riktigt att säga att kvinnor inte vill använda preventivmedel, ens för den mest övertygade värdekonservative kristne.

Vad de här personerna glömmer är att inget av det som uppnåtts t.ex. förskolor eller tillgång till preventivmedel bara har råkat ske, utan allt är resultatet av en kamp, från i första hand kvinnor. Det har funnits modiga förgrundsgestalter som fått betala ett högt pris för sitt engagemang och i vars fotspår alla mindre modiga har kunnat gå. De första barnstugorna fanns redan i mitten på 1800-talet och gjorde det möjligt för fattiga kvinnor att arbeta, utan att behöva lämna barnen vind för våg. Men vanligt blev det först på 70-talet, då det genomfördes demonstrationer under parollen ”Ropen skalla, daghem åt alla”.

RFSU har samlat en del viktiga årtal för reformer som på olika sätt rör jämställdheten och som kan vara bra att dra sig till minnes.

Som framgår att sammanställningen ovan har även de homosexuellas rättighet kommit successivt och för att människor kämpat för dem. Så sent som 1979 slutar man räkna homosexualitet som en sjukdom och först 2009 blir äktenskapslagstiftningen könsneutral. Jag mötte några av pionjärerna i kampen för homosexuellas rättigheter för ett par år sedan och skrev om det i bloggen ”Mycket har förändrats sedan slaget i Storkyrkan”.

Det gemensamma för de här framstegen som gjorts är just att de tillför något. Även kvinnor har fått möjlighet att arbeta, barnen har fått en organiserad barnomsorg och i synnerhet de barn som har torftiga eller dåliga hemförhållanden får en fristad på förskolan. Människor kan välja när de vill bilda familj och det förekommer inga illegala aborter i Sverige. Även homosexuella kan gifta sig om de önskar. Det tillför värden, men tar inte bort några, vilket är viktigt att komma ihåg.

De senaste dagarna har det förekommit en debatt om månggifte, detta p.g.a. att det kommit familjer hit till Sverige där en man har haft flera fruar. Lisa Magnusson tar upp det i en signerad ledare, där hon argumenterar för att de som älskar varandra ska kunna välja formen för sitt äktenskap och hänvisar just till homosexuellas rättigheter. Även om hon är väl medveten om att de inblandade kvinnorna kanske mer eller mindre tvingats in i äktenskapet

Jag tycker inte att det är riktigt jämförbart, för det första har jag svårt att tro att det finns så många som skulle föredra den här typen av äktenskap så mycket att de är beredda att kämpa för den. Sedan är det frågan om att tillföra eller dra ifrån och här tror jag att risken att människor,  i synnerhet kvinnor, tvingas in i ett månggifte väger över det positiva i att leva som man vill. Fast helt säker är jag inte.

Kommentarer inaktiverade för Detta har vi kämpat för…

Filed under historia, Samhälle

Reformationen – en ständigt pågående utveckling

Varför gick du tillbaka till Svenska kyrkan frågade någon efter Pridegudstjänsten i Stora Synagogan förra fredagen. Mitt svar var, att en stor fördel är att de regler som finns är rimliga, men också till för att hållas. Nästa tanke, men vad sade jag nu egentligen?!! Jag ska nog hålla mig till skrivandet, där jag hinner tänka igenom svaren ordentligt…

Men ofta är det första jag kommer att tänka på faktiskt riktigt klokt, även om jag inte alltid förstår varför på en gång. Många katoliker, i synnerhet konvertiter, är väldigt upptagna med de omöjliga regler och krav som Katolska kyrkan har. Ingen kan hålla dem och det är heller ingen som förväntar sig det. Vilket jag reagerade mot redan från början och sedan blev allt mer kritisk till. Risken är nämligen att så mycket energi går åt till att försöka ”behaga” Gud, eller snarare sin biktfar och församlingen att det inte blir så mycket över till annat. Ja, det ska vara till att kritiskt betrakta sin omgivnings regelhållande då.

Jag har tidigare skrivit om hur jag efter ett tag i Svenska kyrkan märkte att jag sträckte på mig och kände att jag som kvinna är lika mycket värd som någon annan och inte en andra klassens varelse. Detta trots att jag aldrig accepterat, utan kämpat emot Katolska kyrkans kvinnosyn. Efter samtalet förra fredagen insåg jag att ytterligare något viktigt hänt.

I Svenska kyrkan förmedlas i varje mässa budskapet att Gud älskar oss som vi är och det har uppenbarligen för min del frigjort kraft för att se mina medmänniskor. Och att göra något för dem. Det var lite omskakande att förstå att jag påverkats så pass mycket av den katolska bilden av Gud som en kravmaskin, trots att jag ju inte accepterat den heller. Jag tror att det var den här insikten som var färdig att formuleras under samtalet utanför Stora Synagogan.

Reformation handlar om utveckling, så det är snarast ett startskott vi uppmärksammar 2017. Västerås biskop, Mikael Mogren, skriver kunnigt och inspirerande om reformationen i Västmanlands Läns Tidning. Texten inleder för övrigt också katalogen till utställningen Reformation pågår som visas i Västerås domkyrka och är väl värd ett besök.

Mikael Mogren lyfter redan i inledningen fram något väldigt viktigt:

Reformationen är samlingsnamnet på den långa process som fick rejäl fart under 1500-talet och i vars följder vi ännu lever. I andra sammanhang kallas samma utveckling för renässans vilket betyder pånyttfödelse. Oavsett om vi talar om reformation eller renässans så är grunddragen likartade: Utveckling sker genom att föra samman gamla erfarenheter i nya kombinationer och till det krävs människor som upplever sig fria att förändra. Friheten att förändra har funnits i historien. Det visar exemplen från reformationen.

Mikael Mogren förtydligar det genom att berätta om Martin Luthers, aha-upplevelse får man väl kalla det, när denne läste Romarbrevet och insåg vad Paulus menade med nåd, att Gud ger människan nåd utan krav på motprestationer. Goda handlingar och arbetskapacitet kan påverka mycket, men inte Guds kärlek till oss. Det är i stället medmänniskorna vi ska ägna våra omsorger.

Martin Luther förkunnade också att alla människor är lika mottagliga för Guds nåd och lika mycket värda inför Gud. Jag ser historien som en process och Luther var säkerligen rätt man i rätt tid och på rätt plats. Han formulerade den strävan efter jämlika samhällen som genomsyrar lutherska länder som Sverige. Egentligen gick ju Luther därmed tillbaka till vad som beskrivs i NT fast uppdaterat till sin tid.

Jag har i en tidigare blogg reflekterat över vilken roll de religiösa samfunden kan ha i ett land som Sverige där de flesta har det bra. Mikael Mogren blickar också framåt i slutet av sin text och det handlar mer om vilken inställning Svenska kyrkan bör ha, än mer konkret vad som ska göras. Och det är nog klokt, jag uppskattar särskilt att han skriver att vi, dvs även alla ”vanliga” medlemmar ska fortsätta samtalet. För mig är det fortfarande inte självklart att få vara delaktig i kyrkans utveckling, det tar tid att vänja sig vid förändringar.

Jag avslutar med att citera Mikael Mogren:

Under Reformationsåret 2017 är det hög tid att fortsätta samtalen om vår gemensamma framtid. Vi behöver erövra vår historia för att kunna mötas i nuet och bygga en gemensam framtid. Det är hög tid att blicka bakåt för att kunna se framåt, eftersom förankring och förnyelse hör ihop. I ett Sverige som just nu står inför många utmaningar kan det ge kraft och inspiration att fira den svenska välfärdsstatens förutsättning: Ur reformationen kom friheten att förändra.

Kommentarer inaktiverade för Reformationen – en ständigt pågående utveckling

Filed under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Gnällande gubbar… favorit i repris

Så här i semestertider kan det vara lämpligt att reprisera bloggar som fortfarande är aktuella. Som den här om hur de patriarkala strukturerna genom kristendomens historia förtryckt och förtrycker kvinnor. Jag skrev den för tre år sedan och visst har det gnällts mycket på Svenska kyrkan och som av en händelse framförallt på de kvinnliga företrädarna, precis som jag förutspådde. Men vi ska inte ge upp hoppet, utan tro att Gud till slut lyckas nå fram och upplysa alla om vad som verkligen är väsentligt.

 

Genom de sekler kristenheten existerat ekar ett klagande och gnällande från otaliga upprörda gubbar, inte minst när kvinnor fått inflytande över kyrkan. Nu senast har högljudda röster bland värdekonservativa kristna protesterat mot att Svenska kyrkan låtit kyrkklockor varna när nazister haft möten.

Jag tror inte att det i första hand är för att de sympatiserar med nazisternas åsikter, utan för att man tar varje tillfälle i akt att kritisera Svenska kyrkan. Faktum är att jag, trots att jag inte är någon profet, vågar mig på att förutspå att kritiken mot Svenska kyrkan från konservativt håll kommer att nå nya höjder nu när den fått en kvinna som ärkebiskop.

Personligen tycker jag att klockringningen var ett värdigt sätt att markera mot nazisterna, utan att kränka yttrandefriheten.

Just när det gäller kvinnors inflytande i kristendomen finns det tidiga exempel på gnäll från gubbar. Paradoxalt nog är dessa verbala utbrott bland de bästa spåren som finns på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan. Sr Christine Schenk ger ett exempel i sin blogg på NCR, hon skriver så här:

”Often, the only way we know that a woman was leading at all is because churchmen are complaining about it. For example, in the third century, Hippolytus wrote the Apostolic Tradition, telling his community not to ordain the widows. Well, someone must have been ordaining them, or he wouldn’t have needed a rule.”

I ärlighetens namn ska sägas att Christine Schenk också lyfter fram män som samarbetat med kvinnor t.ex. apostlarna Paulus och Petrus. Den sistnämnde nämner Tabitha den enda kvinna som omnämns som lärjunge. Paulus i sin tur kallar Phoebe, Prisca och Junia sina medarbetare och apostlar bland hedningarna.

I boken ”Her share of the Blessings” av Ross Shepard Kraemer hittar jag ytterligare gnällande gubbar, varav en är påven Gelasius, som för övrigt är den senaste påven av afrikanskt ursprung. I ett brev till tre sicilianska församlingar daterat år 494 uttrycker han sin irritation över att kvinnor uppmuntras att officiera vid de heliga altaren och delta i angelägenheter som borde vara förbehållna män.

Som vi vet vann de klagande gubbarna framåt 1100-1200-talen och när det gäller Katolska kyrkan har kvinnor sedan dess i praktiken inget inflytande. Vi får hoppas att de åsikter som allt oftare framförs, senast av ledarskribenten och katoliken Erik Helmerson på DN:s ledarsida får gehör. Han skriver i en ledare om rasism och riktat till vänstern: ”Tycker ni att det är alldeles okej att människor delas in och döms efter egenskaper de inte kan påverka? Är inte detta vad ni annars ägnar er vakna tid åt att bekämpa?”

Jag tycker att den frågan likaväl kan ställas till Katolska kyrkans ledare, ska vi kvinnor stängas ute från prästämbetet och därigenom från makten bara för att vi råkat födas till just kvinnor ?!

 

Kommentarer inaktiverade för Gnällande gubbar… favorit i repris

Filed under Religionshistoria, Svenska kyrkan

Kyrkans roll i det goda landet

Människans tillvaro har genom historien ofta varit hård, en kamp för skaffa mat, en kamp mot sjukdomar, olyckor, krig och förtryck. Så är det tyvärr fortfarande på många håll i världen. Vi som bor i Sverige är däremot lyckligt lottade, vi bor i ett jämförelsevis tryggt och rikt land och har det bra. Religionerna, för vår del i första hand kristendomen,  är dock utformade för att möta behoven hos människor som antingen råkat ut för något svårt eller riskerar att drabbas.

Vi har det som sagt bra i Sverige och hur gör samfunden för att anpassa sig till den situationen och alltså vara relevant för människor som är tillfreds med livet? Katolska kyrkan har tidigare satsat på att utmåla Sverige som ett eländigt, ytligt och kallt land. En av de saker som fick mig att slutligen lämna Katolska kyrkan var just det återkommande gnällandet på Sverige, Svenska kyrkan m.m. Jag funderade nyligen på om detta ändrat sig under det senaste året, med tanke på den till synes ökande ekumeniken. Men en blogg på Katolsk Vision skriven av Gert Gelotte upplyste mig om att så uppenbarligen inte är fallet. Han suckar över en predikant som liknade det svenska folket ”vid en stening jord full av tistlar där såningsmannens utsäde inte bär frukt.” Minsann, var hittar predikanten i fråga bättre jordmån, i Polen, Ungern, Filipperna?!!! För att ta tre länder där Katolska kyrkan har starkt inflytande.

Att försöka hitta på elände för att ens traditionella roll ska fungera är knappast en bra väg att gå för ett samfund. I stället måste ledare och medlemmar fråga sig hur kyrkan ska vara meningsfull även för alla människor som faktiskt för tillfället har det riktigt bra. Jag tror att Gud söker människorna och att människorna söker Gud oavsett hur tillvaron ser ut. Kyrkans roll är att underlätta mötet, gör det inte det har den i mina ögon spelat ut sin roll.

Jag upplever det som att Svenska kyrkan har kommit längre än den Katolska i sin utveckling mot en kyrka för samtiden. Inte så konstigt eftersom protestantismen uppstod ur en insikt om behovet av förändring. En utveckling som sedan har fortsatt, inte så att allt är perfekt, men i mina ögon är det gott nog. På Svenska kyrkans webbplats finns mycket att läsa  t.ex. Tankar inför helgen. Prästen Ami Mattson Dahlboms text Idag kommer något du säger att bli oumbärligt för någon annan, talar om tro på ett positivt sätt och visar, vilket är inte minst viktigt, respekt för mottagaren. Jag citerar ett stycke som inte bara handlar om Jesus och dem han valde ut, utan också stämmer bra på väldigt många människor här i landet. Kvalitéer som vi alla, inte minst kyrkorna, bör vårda.

”När Jesus i början av sin verksamhet valde sina medarbetare visste Han att de bara var människor. Ingen av dem hade någon högre utbildning eller speciell erfarenhet. Två av dem gav han smeknamnet ”Åskans söner”. Kanske för att de gjort sig kända för häftigt temperament. Av enkla människor skapade han sitt ”dreamteam”. För det finns inget annat än människor. Inga andra än några som ärligt försöker. Som vill dela sin egen erfarenhet. Som vill hjälpa till så gott de kan.”

1 kommentar

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Jakten på Gud – skapelseberättelser

I tisdags började serien Morgan Freeman: Jakten på Gud som trots en del snabba klipp och annat som stör lovar gott av det första avsnittet att döma. Det behandlar olika religioners skapelseberättelser och hur de förhåller sig till vetenskapen. Det är intressant att se att dessa har stora likheter, allt börjar med att världen skapas ur kaos, där det går att se likheter med big bang.

Vatten är viktigt i de flesta skapelseberättelser, i programmet beskrivs suggestivt hur den heliga floden Ganges skapas och strömmar från Vishnus tå ner mot jorden och hur guden Shiva hindrar henne från att dränka allt. Det är förstås det gudomliga ursprunget som gör floden helig.

Människans skapelse beskrivs också, i den judiskt-kristna traditionen finns två skapelseberättelser, i den första står bara att Gud skapade man och kvinna till sin avbild. I den andra beskrivs hur Gud skapas av jord och hur sedan kvinnan skapas av mannens revben. Man kan jämföra med t.ex. Mayaindianernas skapelseberättelse där de första människorna skapades av majs.

För att ta ett par exempel på vad som togs upp i programmet. Det som var nytt för mig var framför allt hur pass bra de här skapelseberättelserna faktiskt stämmer med vad vetenskapen kommit fram till när det gäller universums historia. Jag ser fram emot de kommande avsnitten, mycket för det breda perspektivet. Vad vi idag behöver är att bli medvetna om hur mycket vi människor har gemensamt även om vi kommer från olika kulturer och religioner.

Kommentarer inaktiverade för Jakten på Gud – skapelseberättelser

Filed under Religion-allmänt, Religionshistoria

Att behaga sin doktor – om placeboeffekten

Placebo betyder egentligen att behaga på latin och på placeboeffekten liksom dess motsats nocebo har det forskats och skrivits det en hel del de senaste åren. Jag förnekar inte att tro kan påverka hälsan, men är tveksam till hur mycket den kan påverka och framför allt hur långvarig effekten är. Dessutom rör de forskningsstudier jag har sett tillstånd där förbättringen handlar om patientens upplevelser. Det vill säga majoriteten av artiklarna och studierna rör olika typer av smärta. Däremot hittar jag ingen studie av placeboeffekten när det gäller t.ex. blodfettssänkande läkemedel, där det konkret går att mäta om de har effekt. Likaså görs fejkoperationer av knän, där det återigen patienten som själv ska tala om hur hen känner sig efter operationen. Men jag har inte sett några försök där läkaren låtsas gipsa ett benbrott och resultatet kan ses på en röntgenbild.

Om placeboeffekten finns borde det inte slumpa sig så att den aldrig fungerar på sjukdomar och skador som går att mäta objektivt och alltid på de som är upp till patienten att skatta. I så fall är risken att utfallet beror på en helt annan form av att behaga, nämligen att patienten så gärna vill vara sin doktor till lags. Har man fått en medicin som doktorn säger kommer att hjälpa, så krävs det en patient med integritet för att säga, att nej tyvärr. Därmed inte sagt att bemötandet inte är en värdefull del i behandlingen. Jag är säkert inte ensam om att ha känt mig bättre precis när jag kommit ut från doktorn och fått veta vad som är fel, vilken medicin som förhoppningsvis ska bota åkomman och vad jag ska göra om jag inte blir bättre. Problemet är att den ”förbättringen” inte varar så länge.

En av de artiklar jag läst är skriven av Göran Nilsson och publicerad i Läkartidningen. Han tar där upp en studie på migränpatienter, där en del fått placebo och andra del ett läkemedel. Poängen där är så vitt jag förstår att det faktiskt är 10% av dem som får placebo som känner sig bättre, mot 35%  av dem som fått medicin. Nilsson ser placeboeffekten som en extra hjälp till en fungerande medicinering. Han skriver om nocebo också och att det då främst rör biverkningar. Vilket är lite märkligt, kan förväntningar påverka effekten av en behandling positivt, borde de rimligen även kunna ha en negativ inverkan…  Som jag skrivit tidigare finns det också ett stort problem där i och med att vårdpersonal redan som det är slår knut på sig själva för att hitta andra förklaringar till biverkningar än just biverkningar.

Harvarduniversitetet har haft flera forskningsprojekt om placebo och nocebo och jag tar med en artikel av Kathleen Koman som till stor del handlar om smärtpatienter, vad smärtan beror på och hur den ska behandlas . En viktig upptäckt på senare år är hur noga det är med att förebygga smärta, t.ex. genom att ge smärtlindring inte bara narkos till patienter som opereras. Även Kathleen Koman tar upp migränpatienter som exempel på hur attityden hos patienterna kan påverka smärtupplevelsen. I artikeln ägnas en del också de gener som påverkar smärta. Det verkar som om man även här kommer att kunna ta fram specialdesignade läkemedel beroende på vilken/vilka gen/er som styr smärtan. Artikeln tar alltså upp många aspekter på hur smärta ska behandlas, men Koman konstaterar också att det är oerhört viktigt att patientens situation tas på allvar och att hen får en behandling utformad efter vederbörandes behov.

Det jag skulle vilja se är uppföljningar av placebo och nocebostudierna. Hur mår patienterna, låt säga en månad, efter att studien avslutats? Just för att se hur stor del av förbättringar respektive biverkningar som beror på att patienterna vill behaga doktorn eller sköterskan beroende på vem de träffar. Man skulle där kunna titta på hur Katolska kyrkan behandlar olika typer av mirakulösa tillfrisknanden som sker i t.ex. Lourdes. Där undersöks de som anmäler att det blivit friska noga och enligt ett inslag i Vetenskapsradion anser Lourdes Medicinska kommitté att de flesta tillfrisknanden har en medicinsk förklaring:

”Men enligt Lourdes Medicinska Kommitte, har i princip alla tillfrisknaden rent medicinska förklaringar. Av de totalt 7 000 ärenden, som genom åren granskats av Kommittéen, har enbart 68 fall ansetts vara icke medicinskt förklarbara. Den överväldigande majoriteten av dessa – hela 63 stycken – inträffade före 1975. Sedan dess har modern diagnostik och behandling genomgått en revolutionär utveckling.”

Vill man spetsa till det verkar det alltså som om kyrkan blir allt mer vetenskaplig och vetenskapen allt mer inriktad på att tron kan hela.

Kommentarer inaktiverade för Att behaga sin doktor – om placeboeffekten

Filed under Vård och omsorg