I min förra blogg frågade jag mig varför läkare bara engagerar sig för en av flera utsatta patientgrupper, de som inte har svenska som modersmål?
Diskussionen som följde när jag delade inlägget på Facebook gjorde att jag tänkte vidare på var problemet egentligen ligger.
De flesta patienter är idag hänvisade till en vårdcentral där de träffar en läkare med grunda eller rent av inga kunskaper om det patienten söker för. Dessutom är utrustningen på en vårdcentral ofta mycket enkel. Ett besök kräver därför att patienten väldigt tydligt kan beskriva sina besvär, helst ska man också ha tagit reda på lämpliga undersökningar och tänkbara diagnoser.
Det här är svårt nog för vem som helst, men för den som inte kan språket så bra, har nedsatt hörsel, kognitiva funktionsnedsättning för att ta några exempel, blir det här ofta övermäktigt. Och risken för att inget eller fel insatser görs är förstås överhängande.
På specialistmottagningen eller sjukhusets vårdavdelningar går det betydligt bättre. Här behövs mindre berättande. Läkaren kan hitta orsaken till ens symtom ändå genom undersökningar och provtagningar. Med få ord och gester kommer man långt. På sjukhuset är personalen dessutom tvungna att behandla patienter som är medvetslösa eller med väldigt nedsatt förmåga att kommunicera.
Jag försökte själv föreställa mig att jag var i Tyskland och på min stappliga tyska på en vårdcentral skulle beskriva att jag har ont i halsen och rätt som det är tappar rösten. Det skulle jag inte klara.
Hos en öron-näs och halsläkare däremot räcker det med det lilla jag kan berätta och peka. Sedan skulle hen undersöka halsen uppifrån och ner och förhoppningsvis se vad som orsakar symtomen. Om tyska ÖNH-läkare är som sina svenska kollegor vill säga.
Så sammanfattningsvis är behovet av stöd vid läkarbesök för svaga patientgrupper ( inte bara pga språkbrister) en följd av de oftast träffar en (kunskaps) svag grupp läkare.
Annelis blogg 