Catholic Women Speak har nu en webbplats

Catholic Women Speak, det globala nätverk där katolska kvinnor delar sina erfarenheter, har fått en vacker och innehållsrik webbplats. Det är många olika ämnesområden som gruppens medlemmar täcker in. Själv hittar jag t.ex. en intressant artikel om Kvinnor i den tidiga kyrkan av Sara Parvis. Parvis skriver om  Egaria’s travels som är en reseskildring skriven av en romersk kvinna i slutet av 300-talet. Läsaren för följa Egaria på en pilgrimsvandring mellan olika heliga platser i Syrien, Palestina, Arabien och Egypten. Egaria beskriver platser, människor sällskapet möter, böner man ber m.m. och det har formen av brev till en kommunitet av kvinnor hemma som Egaria kallar systrar.

Om språk och stil i Egaria’s travels skriver Sara Parvis:

”Her style reminds me of Jane Austen’s letters- chatty and factual, cramming in as much detail as possible of the sort she knew would be interesting to her audience, with no aim at the highly-crafted literary style on classical models in which so many Latin Christian letters of the late fourth-century were written.”

Det framgår att Egaria är en inflytelserik kvinna runt vilken biskopar, presbyter och munkar flockas. Hon är en noggrann berättare och beskriver hur påsken firas, liturgin ser ut och lekfolket roll som få andra källor berättar om.

Vad berättar då den här reseskildringen om kvinnors liv i den tidiga kristendomen? En hel del:

” She tells us much about what was possible for them, what they cared about, what they saw, how they were educated. Egeria knows her Bible backwards; she is interested in liturgical detail, but more interested in the people participating in it. Her deep piety is visible below the surface, not on it, but her wonder at all she has seen and heard is palpable. She found holiness everywhere she looked, but especially in the devotions of the people; appreciating Egeria demands that we look with similar sensitivity at the genuine piety of others.”

En sant troende står utanför korrektheten

”Dissidenten är en av det offentliga samtalets viktigaste gestalter. Men jag fruktar att hen är alltmer sällsynt” skriver Erik Helmerson i sin ledare i DN idag. Han utgår från Stina Oscarssons roman Inte en berättelse och resonerar sedan om vårt behov av en grupptillhörighet, kontra det mod som behövs för att säga ifrån när något är fel.

Jag tycker att Erik Helmerson ofta, som här, lyfter fram viktiga frågor och problematiserar dem. Det är bara så synd att han aldrig använder exempel från den Katolska kyrka han tillhör och som är allt annat än ett föredöme när det t.ex. behandlingen av oliktänkande. Men risken är förstås att Erik Helmerson då själv skulle bli en av de dissidenter han beundrar och få betala priset i form av utfrysning, ryktesspridning m.m. som oliktänkande i en osund miljö riskerar.

En av dessa dissidenter som skulle kunna lyftas fram även här i Sverige är den brittiska professorn Tina Beattie som bl.a. verkar för att stärka kvinnors ställning i Katolska kyrkan och även för att öka förståelsen för homosexuella. Jag har tidigare skrivit om trakasserierna mot henne i den här bloggen.

I den här artikeln i The Tablet kan man läsa om ”bestraffningar” från Katolska kyrkans ledning som drabbat Tina Beattie. 2014 förbjöd t.ex. ärkebiskopen av St Andrews och Edinburgh Beattie från att framträda i kyrkans lokaler. Det här ska nog snarast ses som ett försök att ”skrämma” gemene katolik från att komma och lyssna på Tina Beattie, för det finns ju som tur är gott om lokaler som inte tillhör Katolska kyrkan, även i Skottland.

Tina Beattie har nyligen skrivit ett mycket tänkvärt inlägg i debatten om burkini i The Tablet. Det är bara inledningen som kan läsas av alla,  för att se resten måste man vara prenumerant. Tina Beattie breddar i artikeln, på ett föredömligt sätt, perspektivet på förtryck av kvinnor från att bara handla om muslimska kvinnor. Hon inleder med den aktuella burkini-debatten men stannar inte där, utan sätter in den i ett historiskt sammanhang av föreställningar om och fruktan för kvinnokroppen.

Ömsom täckt och dold eller avklädd och tillgänglig har och är kvinnokroppen i stor utsträckning kontrollerad av andra än kvinnorna själva. Den som hävdar kvinnors självbestämmande över sina kroppar och därmed klädsel riskerar fördömanden både från religiöst och sekulärt håll.

Som ett exempel på att naturvetenskapen kan vara lika kontrollerande när det gäller kvinnokroppen som religionen tar Tina Beattie upp Richard Dawkins ” The God Delusion” där han bl.a. skriver att burkan inte bara är ” a token of egregious male cruelty and tragically cowed female submission” den är också en metafor för hur vetenskapen öppnar upp för kunskapen och därmed försvinner nästan genast det fängslande plagget och ersätts av frisk och uppiggande frihet.

Tina Beattie konstaterar att vetenskapsmän tar av och religiösa män täcker, men oavsett vilket, förväntas kvinnor foga sig och inte ha egna åsikter.

Slutligen ett exempel från Katolska kyrkan. Tina Beattie berättar om en vän som firade sin 60-årsdag med att delta i en mässa i Peterskyrkan. Eller rättare sagt det var vad hon planerat att göra. Kjolen som hörde till den eleganta dräkt kvinnan i fråga fått i födelsedagspresent av sin dotter ansågs nämligen vara för kort. Så sällskapet släpptes inte in i kyrkan. Till saken hör att det var första gången på 20 år som den här kvinnan gick i mässan, en återvändare alltså, men hon kommer inte tillbaka. Det gör heller inte hennes 14-årige son som blev upprörd över hur hans mor blev behandlad.

Vilket får mig att göra reflektionen att när ungdomar reagerar på förtryck och diskriminering finns det trots allt hopp.

Catherine of Siena College – det rör på sig även i Katolska kyrkan

För att handla rätt som jag talade om i min förra blogg behövs god utbildning och goda förebilder. Det är därför roligt att berätta om Catherine of Siena College som hör till University of Roehampton. Det startade 2007 och  ligger klokt nog inte under ett katolskt universitet. Vid katolska universitet får forskare inte komma fram till några resultat som strider mot kyrkans lära. Vilket för att uttrycka sig milt är en begränsning.

Så här beskrivs verksamheten:

Today, we aim to

1. Support women and men as they seek to become aware of, understand and analyze injustices that people experience in personal, public, and religious spheres as a result of their gender identity, and to acquire skills necessary for the struggle for gender justice.

2. Offer cutting edge, research-based courses on topics related to gender studies, justice, religion, and theology.

3. Foster ecumenical and interfaith connections through partnerships with churches and religious communities for the purposes of education and awareness-raising on issues relating to gender and social justice.

Att kvinnor diskrimineras mer eller mindre, inte minst i religiösa sammanhang, är knappast ett kontroversiellt påstående. Utbildningar som uppmärksammar problemet är givetvis välbehövliga och det är också tycker jag väldigt bra att man har en ekumenisk och interreligiös inriktning. Förtrycket kan se olika ut mellan samfund och religioner, men följden blir alltför ofta att kvinnor har bristande inflytande och förtrycks.

Ytterligare en god sak är kurserna på Catherine och Siena College i stor utsträckning sker på distans.

Fundamentalistens respektlöshet mot andra

Det är förmodligen omständigheterna och slumpen som avgör om fundamentalisten ägnar sig åt politik, religion, en diet eller något annat. Det viktiga är att det går att odla en svart-vit verklighetsuppfattning där saker antingen är rätt eller fel. Nästa steg för de mest fundamentalistiskt lagda personerna är att på olika sätt tvinga omgivningen till anpassning.

Blotta existensen av andra politiska partier, religioner eller dieter än den egna ses, förmodar jag, av fundamentalisten som ett hotfullt frågetecken till den egna tvärsäkerheten.

På bloggen Den kristna humanisten skriver Anders Wesslund under rubriken Arendt och att avstå från att tänka själv utifrån filosofen Hanna Arnendt om hur ondskan är beroende av att människor avstår från att tänka själva.  Anders Wesslund tar som exempel från dagens samhälle hur bloggare från Bangladesh, som vänt religionen, i det här fallet Islam och Hinduism, ryggen hotats och vissa fall dödats av religiösa extremister för att de vågat tänka själva och ta ställning.

En som drabbats av kristna fanatiker är professor Tina Beattie. Jag skrev om den hatkampanj hon drabbats av i en tidigare blogg, där jag också länkar till ett riktigt otrevligt exempel på förtal. Jag länkade till den bloggen på Vi är kyrkas facebooksida, men tyckte att det såg konstigt ut. Det som hänt var att någon anmält(!) inlägget till admin och det tog ett tag innan hon uppmärksammade vad som hänt och kunde släppa det fritt. Vem som anmält och om det var nämnandet av Katarina av Siena eller Tina Beattie som misshagade personen ifråga lär vi aldrig få veta. Hur som helst gjorde det att inlägget fick extra många läsare.

Bakgrunden är att Tina Beattie och ett antal andra katoliker har skrivit ett brev till de polska biskoparna, med anledning av att de förespråkat att Polens redan väldigt hårda abortlagar skulle bli ännu hårdare. Man bad dem om en mer nyanserad och mångfacetterad syn på frågan.

Tina Beattie är en medelvägens reformkatolik och inte särskilt positiv till aborter. Däremot ser hon liksom många katoliker, abort som den ibland minst dåliga lösningen. Inte minst  för att legala aborter att föredra framför illegala aborter. Den rörelse i Polen som protesterar mot de nya lagarna har en klädgalge det kanske grymmaste redskapet vid illegala aborter, som symbol. The Guardian skriver om detta en artikel.

De fundamentalistiskt lagda abortmotståndarna nöjer sig inte med att diskutera med Tina Beattie och övriga undertecknare. Utan de tillskriver henne åsikter hon inte har och sprider dem (ryktesspridning är tyvärr en ofta använd taktik i Katolska kyrkan). Tina Beattie försökte först ignorera hatkampanjen, utifrån tanken att det bara blir värre om hon bemötte dem. Men nu har hon sett sig tvungen att skriva en blogg om vilken ståndpunkt som verkligen är hennes.

Jag tycker att det är förskräckligt när människor försöker skrämma och hota meningsmotståndare till tystnad oavsett om de är bloggare från Bangladesh eller en professor från Storbritannien. Men fundamentalisterna lyckas inte med det om omgivningen har ryggrad nog att säga ifrån. Ok, du delar inte den här personens åsikt, men det ger dig inte rätt att…

 

Katarina av Siena och Katolska kyrkans reform

Jag har just läst klart en skrift i Daciaserien, Heliga Katarina av Siena kyrkokritiker och fredsstiftare av sr Madeleine Fredell OP. Det är en lärd men ändå lättläst skildring av Katarina av Siena, en av de två första kvinnliga kyrkolärarna. Utnämnd av påven Paulus VI  den 4 oktober 1970. Skriften kan beställas från Dominikansystrarna.

Sr Madeleine berättar både om helgonet och hennes tid, det sistnämnda är viktigt för att förstå Katarina av Siena rätt. Kvinnors möjligheter att verka och påverka har växlat genom tiderna.  Katarina av Siena (1347-1380) levde under medeltiden, som verkar ha varit en av de bättre perioderna. Det är sannerligen ingen blid, underdånig kvinna som möter oss i de bevarade breven och andra dokument. I alla fall inte underdånig mot kyrkans män.

Då, liksom nu, var Katolska kyrkan i behov av förnyelse och reform och Katarina av Siena såg detta och påtalade det för kyrkans ledning. Hon gör det på ett sätt som får dagens katolska reformister att framstå som milda västanfläktar. Eller vad sägs om hennes uppmaning till Gregorius XI som återvänt till Rom från Avignon i början av år 1377:

” Den allsmäktige Gudens ära tvingar mig att tala rent ut. Sanningen är den att till och med innan jag lämnade min födelsestad, kände jag stanken från de synder som begicks i kurian. Och dagligen fortsätter de att begå samma synder.”

Citatet är hämtat ur Raymond av Capuas The Life of Catherine of Siena i översättning av Conleth Kearns OP. Sr Madeleine skriver att det framförallt var intrigerna, furstefasonerna och orättfärdigheterna i kyrkan och främst i ledningen som upprörde Katarina av Siena. I mångt och mycket är det samma saker som katolska reformister idag försöker ändra på. Vi lever i en annan tid och jag kan inte låta bli att undra hur Katarina av Siena skulle ha arbetat idag?

Skulle hon likna Tina Beattie som, i mitt tycke, milt men ändå tydligt förespråkar reformer av Katolska kyrkan?  Tina Beattie har skrivit två öppna brev till Påven Franciskus, jag citerar från avslutningen av det andra:

”But a word of appeal: please Pope Francis, will you tell the bishops more emphatically and clearly that they are not accountable to the CDF in all the decisions they make, because some of them seem not to have heard you yet? I’m sorry to say, but some of the bishops are cowards when it comes to asserting their authority in a way that is responsible, pastorally attentive and wise.”

Nja, Katarina av Siena skulle nog använda betydligt hårdare ord i sin kritik av vad som sker i kyrkans ledning idag. Och vilka fiender skulle hon inte få om hon levde nu, vår kyrkolärare… Detta med tanke på att Tina Beattie för tillfället utsätts för ett veritabelt drev från konservativa katoliker, som tänker och talar föga kristet om henne och vad de skulle kunna tänka sig att utsätta henne och kanske andra meningsmotståndare för. Eller vad sägs om en blogg med rubriken I will NOT throw eggs at Tina Beattie. Repeat I will NOT throw eggs at Tina Beattie.

Bloggaren Clare Short, blev enligt egen utsago utslängd ur skolan när hon var 17 år och medger att hon intellektuellt sett inte är någon match för Tina Beattie. Men det är heller inte en intellektuell kamp Clare Short säger sig föra utan ett andligt:

”I guess it’s a bit like David and Goliath. She is a professor. I got chucked out of school age 17. I am no challenge to her intellectually, but that doesn’t really matter. I am not fighting an intellectual battle I am fighting a spiritual battle”

Jag gissar att Clare Short är ganska typisk för många fundamentalistiskt lagda katoliker, lågutbildade och med mer tillit till regler än till Gud. Trots detta kan de ställa till med stor skada. Av bloggen att döma försöker hennes församlingspräst dämpa hatet och våldstendenserna till något mer konstruktivt. Han verkar i alla fall delvis ha lyckats med det.

Vi behöver olika åsikter, tolkningar av tron och kritik av kyrkan idag lika väl som under medeltiden. Men diskussionen måste ske under civiliserade former, utan hot och trakasserier av meningsmotståndare.

 

 

Amoris Laetitia – en lång väg att gå för Katolska kyrkan

Det har skrivits en hel del kommentarer om Amoris Laetitia– Kärlekens glädje, som blev resultatet av biskopskonferensen om äktenskap och familj. Det finns även en sammanfattning av den. En artikel som gav mig en hastig glimt av hur långt Katolska kyrkan har kvar för att bli relevant för alla katoliker är Grieving the loss of what never was av Mariam Williams.

Kyrkan talar om äktenskap, familj och skilsmässa, men människor idag är sambo, särbo, delsbo o.s.v. Relationer som kan vara väl så fyllda av kärlek som ett äktenskap. Men de avfärdas av katolska ledare som synd eller på sin höjd ofullkomliga.

Mariam Williams tar kyrkans brist på relevans ett steg till när hon skriver om sorgen över det som aldrig blev, i en självutlämnande och modig artikel. De förhållanden, äktenskap och familj som aldrig kom längre än till en önskan trots hennes ansträngningar. Sorgen över den obesvarade kärleken helt enkelt. Om den erfarenheten har Franciskus ingenting att säga.

Det är långt kvar till Katolska kyrkan har lämnat idévärlden för att landa på jorden och möta katolikerna här och nu.

Tina Beattie är, anser jag en medelvägens katolik, vilket visar sig i hennes  öppna brev till Franciskus. Hon börjar med berömmande ord om Påven, hon skriver också att hon inte förväntar sig radikala förändringar av kyrkans lära, utan en mer inkluderande, barmhärtig och evangelisk kyrka. Tina Beattie ställer frågor om hur HBTQ-familjerna ska känna sig inkluderade? Hur viktigt det är att deras kärlek räknas. Beattie frågar också om hur fria hon och andra teologer är att studera kyrkans lära? Alltså om de måste anpassa sina slutsatser till den?

Det här låter förstås helt befängt för den vanlige svensken som förutsätter att en forskare kommer fram till det resultaten visar. Så är det inte för katolska forskare, deras slutsatser får inte strida mot kyrkans lära. En del katolska teologer m.fl. väljer därför att arbeta på universitet som inte är katolska av lätt begripliga skäl.

Tina Beattie om Catholic Women Speak

Tina Beattie skriver om Catholic Women Speak på Commonweale. Det började som en facebook-grupp. Startad av Tina Beattie när hon, liksom många andra, insåg att påven Franciskus inte prioriterade jämställdhet, även om han uttalade sig positivt om det. Utsikterna att kvinnor skulle bli betraktade som fullvärdiga medlemmar i Katolska kyrkan såg ut att vara lika långt borta som tidigare.

Facebook-gruppen växte snabbt och nu är 1500 kvinnor spridda över hela världen medlemmar. Den har väckt uppmärksamhet bland katoliker och Tina Beattie beskriver att det då och då kommer förfrågningar om att få vara med från män i blonda peruker. Vilket väl säger en del om (o)mognadsnivån hos en del män…

Boken Catholic Women Speak: Bringing our gifts to the table, som jag skrivit om tidigare var det första konkreta resultatet av gruppens arbete. Den skrevs på kort tid efter att Tina Beattie i april 2015 hört sig för om möjligheterna till större inflytande för kvinnor i familjesynoden i oktober samma år. Skriv en bok blev svaret, vilket också skedde.

Tina Beattie beskriver också planerna på att presentera boken en vecka innan synoden öppnade. Och försöken att hitta vägar att distribuera boken till dem som deltog i synoden. När man samlades i Antonianum auditorium för att lansera boken med en paneldebatt hade frågan ännu inte löst sig. Till slut efter många kontakter bakom kulisserna erbjöd Vatikanens förlag Libreria Editrice Vaticana, ett bokbord inne i synodhallen. Saken löste sig över förväntan med andra ord.

Boken har fått stor uppmärksamhet, dock inte så mycket i Sverige, ännu. Signum nöjde sig t.ex. med en kort notis om Ulla Gudmundsons recension.

Familjesynoden gav inte katolska kvinnor stort hopp, anser Tina Beattie. Det fåtal som medverkade, sammanlagt 30 stycken hade inte rösträtt. Trots detta är Tina Beattie i slutet av artikeln försiktigt positiv och skriver:

”We women might often feel that we are the bruised reeds struggling to grow in the marshy margins of the visible church. Yet we place our hope in the Christ who fulfils the words of the prophet: “A bruised reed he will not break, and a smoldering wick he will not snuff out, till he has brought justice through to victory” (Matthew 12:20).”

 

Jungfru Maria som delar ut hostian

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på det föredrag i november förra året då den brittiska teologen Tina Beattie bl.a. visade bokilluminationen Livets och dödens träd av Berthold Furtmeyr (ca 1460- efter 1501). Men personer som var med berättade om den och jag blev nyfiken och sökte reda på var bilden fanns, vilket visade sig vara i Bayerische Staatsbibliothek. Kunde det verkligen vara så ärkebiskopen av Salzburg, Bernard von Rohr, beställde en bild av Jungfru Maria som delar ut hostior?

Salzburgsmissalet var ett praktverk som Berthold Furtmeyr arbetade på  mellan 1468-87. Allt som allt består det av 5 band och 680 pergamentsblad. Illuminationerna är förstklassiga och utförda i det som idag oftast kallas gouache alltså täckande vattenfärg, bladguld och även silver på pergament.

Livets och dödens träd flankerat av Maria Ecclesia och Eva är lämpligt nog placerat vid liturgin vid Corpus Christi numera ”Kristi kropps och blods högtid” på svenska.
Den är uppbyggd av fem cirklar formade av blommande kvistar, i den mellersta utgör trädet centrum. Trädet är ingen unikt kristen symbol utan förekommer i stort sett i alla religioner i sin egenskap av att förena himmel och jord, eller som världsaxel.

Intressant i just det här sammanhanget är t.ex. Egypten och Sykomorträdet där gudinnan Hathor delade ut stärkande mat och dryck till de avlidna eller deras själsfågel (ba). Den sumeriske växtlighetsguden Dumuzi (Tamuz) dyrkas också i skepnad av ett livets träd ( jag länkar engelska wiki men slog själv först upp träd i Symbollexikonet av Hans Biedermann).

Den kristna symboliken skiljer sig inte så mycket från de äldre religionerna. Trädet symboliserar det av Gud skapade livet, liv, död och återuppståndelse. Det ofruktbara trädet står för syndaren. Kristi kors tros ha timrats av virke från kunskapens träd, varför korsets träd blivit livets träd. Jungfru Maria betraktades som ett livets träd.

Om vi tittar närmare på trädet på bilden hänger äpplen (frukt enligt hebreiskan, översattes av någon anledning till äpple under medeltiden) och hostior. Intressant nog hänger dessa om vartannat.  Till vänster, från vår sida sett,  i trädet finner vi den korsfäste Kristus, till höger en dödskalle. Nedanför trädet ligger en omtöcknad (?) Adam och runt trädstammen slingrar sig ormen elegant och bistår Eva, som står till höger om trädet, med ännu ett äpple. De köande ser faktiskt ut att vara uteslutande män som har ett skelett, döden, bakom sig.

Till vänster om trädet delar jungfru Maria ut hostior till en knäböjande grupp som består av såväl män som kvinnor, dessa har en beskyddande ängel  bakom sig. Det faktum att ärkebiskopen valde motivet jungfru Maria (här som representant för kyrkan) som delar ut hostior är säger en del. Idag tror jag att motivet vore otänkbart.

Jag läser på om hur kvinnans roll i kyrkan förändrades under medeltiden i en artikel av Gary Macy på NCR:s webbplats.
Med tanke på att mycket skedde under 1200-talet bl.a. när det gällde synen på om kvinnor kunde vigas till kyrkliga ämbeten är det intressant med en så sen skildring av en kvinna som delar ut kommunionen.

Fram till 1200-talet innebar vigning att välja och insätta en person i en funktion  t.ex. i en församling. Och den som ledde en församling förväntades även leda liturgin.
Efter långa diskussioner mellan teologer och kanoniker bestämdes på 1200-talet att den definition av vigning som vi känner till idag skulle gälla. Den vigde kunde konsekrera bröd och vin i vilken församling som helst och vigningen kom att enbart omfatta präster, diakoner och subdiakoner.
Denna omdefinition ledde till att kvinnor definitivt uteslöts från ovanstående och man började lära ut att kvinnor aldrig utfört några av de uppgifter som nu bara präster, diakoner och subdiakoner fick göra.

Något som inte stämmer, det finns spår av kvinnor som t.ex. firade eukaristin åtminstone från 300-1000-talet. En sten daterad till 300-500-talet i Poitiers har följande inskription, jag citerar här artikelns engelska översättning, ”Martia the priest [presbytera] made the offering together with Olybrius and Nepos.” Forskare har tolkat inskriptionen som att Martia firade eukaristin tillsammans två män Olybrius och Nepos.
Från 1000-talet och fram till 1200-talet försvagades sedan kvinnors ställning i kyrkan allt mer och en förklaring anser Gary Macy är att abedissor inte längre var vigda till sitt ämbete utan övergick till att vara lekfolk.

I början av 1200-talet debatterade teologer och kanoniker om kvinnor kunde bli eller någonsin varit vigda och kom fram till att det inte gick eftersom kvinnor är underlägsna männen både fysiskt, intellektuellt.
Franciskanen Duns Scotus gick emot den allmänna åsikten genom att hävda att skälet till att kvinnor inte kunde bli vigda var att Jesus bara utvalt män. Så småningom kom det att bli kyrkans ståndpunkt.

Överhuvudtaget var könsrollerna inte lika uppdelade under medeltiden som de blev senare. Ulla Gudmundson skriver i sin understreckare i SvD bl.a. att kvinnliga helgon i äldre tid var starka och handlingskraftiga medan de manliga kunde vara omtänksamma och milda.

Så vitt jag kan se finns det ingen anledning till att katolska ledare inte kan inspireras av den här tiden i kristenhetens historia i sitt sökande efter möjligheter att ge oss kvinnor mer inflytande i Katolska kyrkan.

 

Catholic Women Speak-ny antologi inför familjesynoden

Iréne Nordgren skriver om den nya antologin Catholic Women Speak på Katolsk Visions blogg. Egentligen hade jag bara tänkt reblogga den, men det lyckades inte. Det är självklart viktigt att det inte bara är katolska män som talar om kvinnor eller i värsta fall om kvinnan, som om vi alla vore lika! Det viktiga är att vi kvinnor talar för oss själva. I antologin får vi möta 44 katolska kvinnor med lite olika bakgrund, det bör vara ett ovärderligt bakgrundsmaterial inför höstens familjesynod.

Antje Jackeléns besök hos Franciskus och kraven på inflytande från katolska kvinnor

Den svenska ärkebiskopens besök hos påven har uppmärksammats i utländska media som t.ex. Huffington Post där Antonia Blomberg skriver om den historiska måndagen då en påve för första gången gav audiens åt en kvinnlig ärkebiskop. Så sträck på er Svenska kyrkans medlemmar ni är med och skapar historia!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är Påven och Vatikanen satt under press från katolska kvinnor som vill ha större inflytande i kyrkan. Sr. Madeleine Fredell OP deltog i en konferens som är ett av resultaten av den pressen. Den hade  temat Kvinnor i kyrkan: dialog och reflektion i Rom den 28 april och hon har skrivit en rapport om den som finns att läsa på Justitia et Pax hemsida. Konferensen hölls på universitetet Antonianum i Rom och en av drivkrafterna bakom den var dess rektor Mary Melone, den första kvinna som utnämnts till rektor för ett katolskt universitet någonsin. Det visar sig att även sr Madeleine och tidigare ambassadören vid Heliga Stolen varit inspiratörer inte minst genom den lista på kvinnliga katolska teologer de tillsammans med Tina Beattie ställt samman. Den överlämnades av Ulla Gudmundson till påven vid hennes avskedsaudiens 2013.

Mary Melone påpekade att både mäns och kvinnors roller i kyrkan behöver förändras, men jag tycker att hennes slutord i all sin självklarhet är mest tänkvärda; kvinnor är inte gäster i kyrkan utan att vi är kyrka.