Uppdrag granskning: Skola för Guds skull

Jag har sett första avsnittet av Uppdrag gransknings serie om kristna friskolor, Skola för Guds skull. I den här artikeln finns en presentation av serien.

Det är en obehaglig historia som växer fram där två före detta elever berättar sin skoltid. Till exempel om rädslan för demoner och sin oro för var demonerna finns. En psykoteapeut förklarar vilket trauma det är att växa upp med ett med ett hot som lurar överallt som de här eleverna trodde.

Vi får se hur det blir längre fram, men det verkar som om Katolska kyrkan, precis som i serien Gud som haver barnen kär, går under redaktionens radar. Vilket är synd för det kan finnas missförhållanden där också.

Programledaren Anna Lindman talar även med företrädare för kristna friskolerådet som hävdar att kristna elever blir mobbade i vanliga skolor. De anser att man i stället för att ta itu med eventuell mobbning ska ha kristna friskolor. Tanken att det är värdefullt möta personer med olika bakgrund under skoltiden verkar inte ha föresvävat de två representanterna.

Det ser jag däremot i en facebookkommentar där en person för fram det vanliga argumentationen att visst är det förskräckligt MEN man borde lyfta fram de goda exemplen. Det goda exempel hen nämner råkar jag känna till. Den skolans ledning och lärare skulle hör snarare till kategorin lite naivt godhjärtade kristna. De klarar inte alls att ha så många elever med särskilda behov av olika slag. Miljön är otrygg enligt de föräldrar jag talade med.

Personligen kan jag inte se att konfesionella skolor har så mycket att tillföra att det överväger riskerna med att elever inte får den utbildning de har rätt till och risken för kränkande behandling.

Bra om statsbidrag inte ges till odemokratiska trossamfund

Regeringen har lagt ett lagförslag om att statsbidrag inte ska ges till trossamfund som är odemokratiska, ägnar sig åt diskriminering mm rapporterar bl.a. Dagens Nyheter. DN har haft en serie om religiösa företrädare som har försökt ”bota” homosexuella.

Det bör inte vara några svårigheter att få igenom förslaget. Men om lagen ska få önskad effekt måste den följas upp med oanmälda och anonyma besök på gudstjänster och sammankomster, man behöver också följa samfunden i tidskrifter, i sociala media etc.

Och det gäller definitivt fler samfund än de DN lyft fram. Katolska kyrkan t.ex. fyller säkert i ”rätt värderingar” i alla ansökningar. Men fortsätter sedan att tala illa om andra samfund och samhället inför medlemmarna.

Och nej, att neka statliga bidrag till ett samfund som inte är demokratiskt, struntar i jämlikhet, hotar och diskrimerar är inte ett hot mot religionsfriheten. Det är att se till att skattepengar inte går till fel ändamål.

Hur klarar gemene katolik av dubbellivet?

Att vara med i ett samfund som ständigt talar om hur kallt, ensamt och torftigt det omgivande samhället är, samtidigt som man ser att de flesta i ens sekulariserade omgivning har det bra. Hur klarar man det med förståndet i behåll? Det gäller säkerligen inte bara för Katolska kyrkan fler samfund, men det är där jag stött på företeelsen.

Hur står en kompetent kvinna som ute i samhället respekteras i sin yrkesroll ut med att i kyrkan (outtalat) bara värderas som maka och mor? Och lika outtalat, som mindre värd än en man?

Frågorna kom tillbaka efter att jag skrev bloggen om serien Gud som haver barnen kär. Det här dubbla identiteterna är ju trots allt verklighet för många människor. Sökmotorerna har blivit sämre, vilket kan vara skälet till att jag inte hittar någon forskning, eller diskussion om detta. Det är hög tid att lyfta de här frågorna. De flesta klarar trots allt att hålla isär prästers m.fl. åsikter från sin vardag. Men de som inte gör det riskerar att bli allt mer negativa till samhället, myndigheter osv och i värsta fall farliga.

Gud som haver barnen kär – ungdomarna som saknades

Det måste ju vara någon katolik med tänkte jag när jag började titta på dokumentärserien Gud som haver barnen kär. Men nej, inget av barnen som i 8-årsåldern var tvungna att bikta sig för en främmande man (präst) för att få ta första kommunionen var med. Trots att de var rädda och grät. Inte heller någon som växt upp i konservativa Opus Dei. Eller någon katolik med rötter i länder med hederskultur.

Kanske valde redaktionen ut de värsta exemplen, unga vuxna som modigt berättade om hur familj och vänner vägrar ha kontakt med dem sedan de lämnade Pingströrelsen, Jehovas Vittnen, Mormonkyrkan, Södermalmskyrkan och lite förvånande Frälsningsarmén och EFS.

Två muslimska kvinnor är med också, men vilken riktning inom islam de tillhörde sägs inte. Kanske skulle det vara för farligt?

En uppfattning om hur mycket mod som krävts av dem som deltog i serien och vad de fått utstå kan man också få i en av deltagarna, Amanda Skölds blogg.

För mig har serien verkligen varit en tankeställare. När jag var nykonverterad till Katolska kyrkan reagerade jag starkt mot hur barnen behandlades i trosundervisningen och i synnerhet i samband med bikt. Jag sade ifrån, men för döva öron. Kunde jag ha gjort mer? Och hur gick det för barnen?

Vad betyder existentiella frågor för hälsan?

Jag deltar sedan några månader i forskningsstudien Livsstilsverktyget. Var och varannan gång jag öppnar det stör jag mig på något. Men att tänka igenom varför jag blir irriterad och vad jag skulle vilja ha istället är faktiskt givande. Så än har jag inte hoppat av, fast jag funderat på det några gånger.

De existentiella frågorna är en viktig del av Livstilsverktyget och läkaren och forskaren Anders Rosengren som leder och frontar studien beskriver sin syn på kopplingen mellan dem och hälsa bl.a. i den intervjun i Kurera.

Det där var inte jag medveten om när jag anmälde mig. Och jag retade mig väldigt på de andliga avsnitten när de dök upp. Det var inte vad jag ville ha, där. Religion får jag på annat håll. Och hur tas exemplen som har en viss slagsida mot kristendomen emot av ateister och deltagare med annan religiös bakgrund? Jag började fundera på om man kan ta upp existentiella ämnen så att det fungerar för icke-troende och troende från olika religioner och konfessioner.

Att tala om Gud eller en högre makt är troligen inte så relevant för ateisten och agnostikern. Däremot är frågan om meningen med livet något som bör intressera alla. För att ta ett exempel. Jag undrar om livet här och nu är viktigast för en icke-troende? I så fall är det kanske inte så konstigt att sekulariserade Sverige har starka sociala skyddsnät och ett stort engagemang för klimatet?

Man kan också ha ett fågelperspektiv på religioner och ta avstamp i historien. Ta synen på sjukdomar och hälsa t.ex. Grekernas Apollon både sköt pilar med sjukdomar på människorna men var även hälsans gud. Föreställningen att sjukdomar kom med pilar togs över av de kristna. Vi har martyren Sankt Sebastian som blev skyddshelgon för pestdrabbade eftersom han överlevt att beskjutas med pilar. Sjukdomar var något som drabbade en och om man skulle överleva låg i gudarnas/guds händer. Frågan är hur mycket den synen påverkar oss idag? Och vad händer i krocken med alla hälsotrender, där man t.ex. kan bli pigg och frisk genom superkost, alltså något man själv kan styra?

Jo, visst finns det existentiella frågor som kan ge alla något. Men det kräver lite eftertanke att hitta dem.

Fråga och du ska få svar, Richard Swartz

Jag är stockkonservativ när det gäller jultraditioner. Men jag är medveten om att ”rätt sätt” innebär som när jag var liten. När det gäller julkrubban ställs den i ordning kvällen innan julafton med Jesusbarnet i krubban och herdar, samt tre vise män på plats. Trots att det inte stämmer med evangeliernas sammanlagda berättelser om Jesu födelse. Tradition är tradition.

Jag kan därför förstå Richard Swartz upprördhet när han upptäcker en julkrubba med bara djur i Gustaf Vasa kyrka, dit han av en slump hade råkat gå för en stunds småprat med en vän. Fan trot. Det handlar nog snarare om att inte hänga ut vännen som möjligen sjunger i en kör där och är den som har klagat.

Nåväl, om nu Richard Swartz och hans kompis hade råkat stämma träff i en annan kyrka (fast en kyrka är verkligen inte rätt plats för småprat) hade de troligen bara tittat lite på krubban och kanske sagt att så fin den är.

Nu måste i stället de båda herrarna tänka till. Vad är meningen? Är budskapet att vi ska vara snälla mot djuren? Har kyrkvaktmästaren inte hittat Jesusbarnet ( knappast, de brukar ha stenkoll). Richard Swartz är chockad, men kanske är lammet Agnus Dei-Guds Lamm, fast då ska det inte se ut så.

Richard Swartz går tillbaka till Gustaf Vasa kyrka en gång till och upptäcker då att det finns en vanlig krubba, fast inte på en så framskjuten plats. Och konstaterar att den stämmer bättre med hans tro.

Det är många frågor Richard Swartz har, men han gör inte det självklara, frågar församlingen om hur man har tänkt. Kanske är meningen just att rubba betraktarens cirklar och få hen att reflektera? Det vi ”alltid har gjort” är fint som tradition, men är kanske inte den stimulans tron behöver för att utvecklas.

UPPDATERING

Nu har Gustaf Vasa församling lagt upp en förklaring. Figurerna hör till ett julspel, där människorna i berättelsen spelas av just människor. Det hade varit lätt för Richard Swartz eller körkompisen att ta reda på. Men Swartz går i stället på linjen ” kontrollera aldrig en bra historia”. Hade han gjort det skulle det nog inte ha blivit någon krönika, utan en förklarande skylt i kyrkan.

Kanske tar församlingen i framtiden ner rekvisitan direkt efter julspelet. Det vore synd, dels för att figurerna är välgjorda och dels för att ett stall utan människor uppenbarligen får människor att tänka till.

Doers och gnällers

Vad är det som får människor att bli upprörda över och lägga energi på att hindra andra från att göra något bara för att de själva ogillar det? Jag talar nu om sådant som inte bryter mot någon lag.

Jag har funderat på detta ända sedan jag för många år sedan började diskutera med värdekonservativa katoliker. Hur kunde och kan man t.ex. bli fullständigt rabiat över förslag om att kvinnor också ska kunna bli präster? Och jag menar då hatisk och hotfull. Ingen hindras ju från att bli präst, tvärtom.

Varför hotar, som Nature rapporterar, personer som själva inte vill ta vaccin covidforskare som är positiva till vaccin? Vi talar här om dödshot, även mot familjer. Ingen tvingar vaccinationsmotståndare att vaccinera sig även om deras val kan få konsekvenser. Diskussion ja visst, men varför ge sig på vaccinationsmottagningar? Varför inte respektera andras val?

Den svenska basvården lämnar en hel del i övrigt att önska. Det dyker upp olika alternativ till den som många patienter använder. Man kan tycka att de i likhet med mig skulle klaga på att de måste hitta alternativ. De som betalar vården dubbelt genom en sjukvårdsförsäkring borde också klaga. Men, nej de syns sällan i debatten. Det är i stället de som inte vänder sig till alternativen och tyvärr inte har tagit reda på hur de fungerar som hörs. Eftersom en del av dessa har inflytande över besluten borde nog fler som fixat bra vård engagera sig.

Ett alternativ till vårdcentralen, för astmatiker är Min Doktors AsthmaTuner. Efter vad jag har förstått av astmatiker fungerar det bra. Men i det här facebookinlägget är det tyvärr mest personer som inte använder det men ändå är kritiska som kommenterar. Ja visst man kan vara orolig att ens närmaste vårdcentral ska behöva lägga ner pga för få patienter. Men hallå, fråga varför de övergav den i stället för att kräva förbud för alternativen.

Är det så att det handlar om doers som löser situationen och sedan går vidare och ”gnällers” som vill, ja vad vill de egentligen? Kontrollera, ha konformitet?

Mötet med Gud – störande för vissa kristna och ateister

Ända sedan den tid då jag fortfarande var katolik har jag varit förbryllad över att, vad jag betraktar som, konservativa kristna och Förbundet Humanisterna kommit så bra överens.

Intervjun på Insidan med de senares ordförande, David Rönnergard gör att jag äntligen får en förklaring.

Konservativa kristna definierar ofta tro som regler, riter, dogmer. Det är något Humanisterna uppenbarligen kan relatera till. David Rönnergard säger ” Vi har inga föreskrifter ristade i sten, vi ändrar på oss när bevisningen påkallar det”. Det gör förstås många kristna också, men kanske inte de David Rönnergard mött.

Men framförallt är tro för många kristna främst det personliga mötet och relationen med Gud. Något jag tror kan vara lika skrämmande för en konservativ kristen som för en ateist. Följaktligen tas den aspekten inte alls upp i intervjun.

Den som vill kan förstås byta ut kristen mot en annan religion i mitt resonemang.

De som var med vid korset

Jag har läst och hört Bibeltexterna om Påsken många gånger, men det finns alltid en ny ingång, något nytt att lära sig.

När jag hör evangelietexten för Långfredagen hämtad ur Markusevangeliet kap. 15: 21-41 befinner jag mig, bildligt förstås inte bokstavligt, med dem som står vid korset. De jag knappt ägnat en tanke förut. Officeren och hans mannar som blir förskräckta av jordbävningen, att förhänget i templet gick itu, att gravar öppnade sig och kroppar uppväckte. Inte konstigt vem skulle inte ha blivit det? -Den mannen måste ha varit Guds son” konstaterar de.

Där är kvinnorna som följt Jesus, många är de också. Två av dem får dessutom namn Maria från Magdala och Maria som är mor till Jakob och Josef. En tredje omnämns som mor till Sebedaios söner. Något mer berättar inte Markus.

Det gör inte heller evangelisterna Matteus och Lukas. I Johannesevangeliet däremot får kvinnorna en mer aktiv roll. De står nära korset, det är Jesu mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala.

Som jag skrivit tidigare dyker de upp förvånansvärt ofta i Bibeln, kvinnorna och det är alltså de som följt med till slutet. Även här nämns de och har fått stå kvar genom seklerna trots att kristenheten sannerligen inte har utmärkt sig för någon jämställdhet. Vilket märks så sent som i Bibel 2000, där kvinnorna i texterna ytterst sällan anses värdiga några kommentarer.

Men i närheten av eller kanske t.o.m. nedanför korset befann sig kvinnorna i Jesus följe. Vi kan försöka föreställa oss sorgen, vanmakten, smärtan de måste ha känt. De kunde inte göra annat än att vara där för sedan berätta för andra om vad som hänt så att inte Jesu död glömdes bort. De återkommer ju sedan som vittnen för uppståndelsen också.

Historien har upprepat sig sedan dess, människor drabbas av maktens våld och är beroende av att andra vittnar om det för att rättvisa ska skipas.

Jämlikhet bland kristna

Sara Forslund skriver i Dagen om varför det finns feminism bland kristna. Svaret är egentligen enkelt för att det finns ett behov:

”Olof Edsinger skriver i sin artikel (7/1) om feminism och kristen tro att: Nya testamentet pekar på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma. Jag håller med om den första ansatsen men slutsatsen, stämmer den verkligen? Det är tydligt att om både män och kvinnor fått blomma på samma villkor hade feminismen aldrig fötts.”

Sara Forslund lyfter fram exempel på de kvinnor som faktiskt finns kvar i Bibelns texter. Kvinnor i ledande positioner, kvinnor som var med och finansierade Jesus verksamhet osv. Jag har ju själv skrivit om aktiva och betydelsefulla kvinnor i Bibeln och kvinnor i den tidiga kyrkan bl.a här och här.

Så det behövs fler artiklar som Sara Forslunds som lyfter fram behovet av jämlikhet och som hon skriver att både män och kvinnor har rätt att blomma på lika villkor.