Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Värdig vård för covid-sjuka äldre

Den 24 juni var en debattartikel skriven av Sveriges kristna råds presidium införd i Dagens Nyheter.

”– Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara medlemmar är ett mått på allas trygghet och tillit.
Det säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd och en av undertecknarna till debattartikeln.”

Samfundsledarna skrev, som framgår ovan, inlägget mot bakgrund av larmen om att covid-sjuka på äldreboenden nekats adekvat vård för att kunna bli friska. Läkare har på distans bestämt att dessa patienter bara skulle få palliativ vård, dvs morfin som ju inte gör det ett dugg lättare att andas, tvärtom. Tilläggas bör att dessa läkare oftast inte är specialiserade på äldre, utan vanliga allmänläkare. Det verkar ha varit lite slumpartat vilka äldre covid-patienter som har fått komma till de geriatriska vårdavdelningarna, där SVT-nyheter rapporterar att överlevnaden har varit hög. 92-åriga Louise Skytte intervjuas innan hon ska lämna sjukhuset och säger att hon så gärna vill leva. Hon fick chansen, andra fick den inte.

Jag tycker att det är bra och vad man kan förvänta sig att samfundsledarna står upp för de äldre och svaga som har svårt att hävda sig och inte alltid anhöriga som kan strida för dem. Det kan absolut vara bra att de, som samfunden önskar, blir representerade i regeringens corona-kommission.

Många i sjukvården och äldreomsorgen är empatiska och lider av den situation som uppstått nu. Sjukhuskyrkan rapporterar om ett ökat behov från vårdpersonalen om samtal om existentiella frågor skriver Skr. Något jag undrar, men aldrig sett tas upp, är hur vårdpersonalen påverkas av att patienter kommer in sent eller för sent efter att förgäves försökt få hjälp av 1177 och vårdcentraler? Vad riskerar egentligen den vårdpersonal som kritiserar primärvården? Öppet ska tilläggas, privat har de förstås synpunkter.

Något som bör oroa alla är den grupp vårdanställda, förhoppningsvis liten, med en känslokall och faktiskt  oprofessionell syn på sitt yrke. De som i debatter och kommentarstrådar utgår från att det bästa för den covid-sjuke äldre är att dö så fort som möjligt. Om jag ska spetsa till det. De har ingen känsla för att varje patient, även äldre, är unik och borde få en chans att leva. De sköra äldre tål kanske inte vård i respirator, men man kommer ofta långt med syrgas, luftrörsvidgande medicin, antibiotika och näringsdropp. Som framgår av SVT:s reportage.