Kvinnliga biskopar – ingen nyhet

Glädjande nog låter fler och fler kristna samfund människor som har en kallelse till ett ämbete får den prövad oavsett den sökandes kön eller civilstånd.

Idag vigdes docenten i religionsfilosofi, Karin Johannesson, till biskop för Uppsala stift, man kan se den live på Svenska kyrkan webbplats. Och i år är det 30 år sedan den första kvinnliga biskopen vigdes i Anglikanska kyrkan, hon hette Barbara Harris, Episcopal Diocese of Massachusetts, som var biskop mellan (1989-2003).

I Katolska kyrkan handlar mycket nu om att fler sexuella övergrepp uppdagats på barn, men man har lyft fram att även nunnor är offer. Även barnen till präster uppmärksammas också på allvar. Detta gäller även för sajten Women’s Ordination Conference. Så jag fick gå tillbaka ett par veckor till en blogg som handlar om frustrationen i att vara så nära, men inte framme vid att att katolska kvinnor ska få möjlighet att bli vigda till diakon, präst och förstås biskop.

På många håll går alltså utvecklingen mot lika villkor för män och kvinnor i kristna samfund framåt. Man får dock aldrig glömma att kvinnor inte fått tillträde till verklig delaktighet och inflytande, utan att det är något många kämpat sig till. Ett arv att förvalta och inte ta för givet.

Svenska kyrkan borde…

I mitt sökande efter bakgrunden till drevet mot Svenska kyrkan har jag bl.a. funnit att de som är mest kritiska till partipolitik i Svenska kyrkan argumenterar som vilken partiledare som helst. Vilket leder till att man kritiserar Svenska kyrkans ledning oavsett vad den säger eller gör. Jag roade mig med att söka på Svenska kyrkan borde och fick många träffar om vitt skilda ämnen.

Bland de som har åsikter om vad Svenska kyrkan borde göra återfinns Katolska kyrkan som gör försök att påverka diskussionen. Jag tidigare skrivit om hur trött jag till sist blev på detta ständiga klagande på Svenska kyrkan, det sekulariserade samhället och muslimerna från predikstolen, vid kyrkkaffet osv. Jag menar, Katolska kyrkan borde ju verkligen ha fullt upp med sina tillkortakommanden! I Sverige har vi en katolsk biskop som är en omvittnat god reträttledare och själasörjare men lika omvittnat en dålig administratör och chef. Medlemmarna kommer från alla jordens hörn, vilket ställer krav på en god organisation för att verksamheten ska fungera. Vidare har Katolska kyrkan i Sverige varit beroende av bidrag från katolska organisationer utomlands men pga alla skandaler främst då de sexuella övergreppen har bidragen sinat. Bristen på präster är mer än akut, kvinnor bankar på porten till inflytande, HBTQ-personer vill att deras kärlek ska var likställd med andras kärlek osv.

Det borde pågå en livlig debatt bland katoliker i landet, men just det, kritiker inte minst i Sverige straffas hårt. Men blir de tillräckligt många så kommer fler att våga, ifrågasättandena att eskalera. Bäst då att på klassiskt härskarmaner försöka vända medlemmarnas missnöje utåt, mot det omgivande samhället, Svenska kyrkan och mot muslimer. På sitt sätt är det komiskt när personer som verkar i en tystnadens kultur talar sig varma för yttrandefrihet, hos andra.

I länder där katolikerna är fler och har drabbats hårdare än de svenska, som när som helst kan kliva ut från kyrkan och in i  det normala livet, är det också mer öppen kritik. Global Network of Rainbow Catholics har protesterat mot att en HBTQ-grupp som ansökt om att få vara med på World Meeting of Families på Irland som startar den 21 augusti inte fått något svar på om de får delta.

I The Guardian rapporterar Catherine Peppister att turerna runt de sexuella övergreppen blir allt mer besvärande och går högre upp i hierakin. Hon avslutar med anspelning på Påvens besök på Irland:

”In a few weeks’ time, Pope Francis has a golden opportunity to speak about abuse when he is due to visit Ireland, a country so stricken by abuse scandals that once-loyal Catholics are turning their back on the church. It took time for Francis to realise he had to do it, but in May he wrote a letter to the people of Chile decrying a culture of abuse and cover-up there. Now he needs to do the same for Ireland, and then return to Rome to get a grip on the scandal at last. We Catholics deserve this. Especially the children the church failed to protect.”

Det finns alltså stora problem internt som även svenska katoliker kunde ägna tid och energi åt, men man kan förstå att det är lättare att vända blicken utåt.

Kritikern som aldrig blir nöjd – om drevet mot Svenska kyrkan

I det här inlägget tänkte jag utveckla temat från bloggen ”När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?” genom att ta upp tre olika kategorier destruktiv ”kritik”. Gränserna mellan dem är flytande och de kommer därför att gå in i varandra. Vad som är tydligt är att ärkebiskop Antje Jackelén och även Stockholms biskop Eva Brunne varit extra utsatta. Förklaringen bör vara den vanliga ack så trista, att kvinnor granskas och döms hårdare än män.

Kritikerna som aldrig blir nöjda

En del personer blir liksom aldrig nöjda hur många svar och länkar de än får. Svenska kyrkan har fått sin beskärda del av den här gruppen debattörer. I kommentarsfältet till den inledande bloggen finns en början till en sådant replikskifte, som förmodligen hade kunnat pågå länge utan att signaturen Rebella varit nöjd. Vilket var skälet till att jag nöjde mig med att servera en länk.

Ofta är kritikerna i den här gruppen väldigt upprörda och kräver svar och agerande och snabbt ska det gå. Men hur än Svenska kyrkans ledning agerar eller uttalar sig, så blir inte de här kritikerna nöjda. Teologen och författaren Joel Halldorf skrev om detta i Expressen 2016:

”Någon skrev om ”gråterskor” och i Dagens Samhälle suckade Jenny Sonesson över att regeringens åtstramade flyktingpolitik ”förutsägbart mötts av ramaskrin från Svenska kyrkan” (17/6).

Men efter mordet på den franske katolske prästen Jacques Hamel verkar i stället bristen på ramaskri vara problemet för Sonesson. Det räcker inte att Svenska kyrkan fördömt dådet, eftersom det skett genom ”en okänd tjänsteman” och inte av ärkebiskopen själv (DN 3/8). ”(länkarna till artiklarna är inlagda av mig)

Ett annat exempel på kritiker som aldrig blir nöjda är de som ställer samma frågor om och om igen och är lika upprörda varje gång. Ett exempel på detta hade jag med i min förra blogg, där ärkebiskopen svarar på Annika Borgs frågor. Frågor som det framgår att det inte är första gången Antje Jackelén besvarar. Jag tar gärna fler exempel om någon läsare har sådana.

Själva upprördheten kan man fundera över och min teori är att debattörerna som kritiserar Svenska kyrkan ”lånar” både de starka känslorna och upprepningarna av frågor från de politiker de inte vill ska ha inflytande över Svenska kyrkan. Vilket på sitt sätt är lite komiskt.

Ytterligare en fråga som uppkommer i samband med kritiken av Svenska kyrkan är kritikernas prioriteringar. Nyligen har de ägnat stor uppmärksamhet åt att domprosten i Visby, Mats Hermansson, störde debattören Tomas Gürs pop-upföredrag med att ringa i kyrkklockorna. Bland dessa kan nämnas den katolske bloggaren Bengt Malmgren som har skrivit om det och länkat till flera artiklar. Domprosten borde nog ha struntat i Gür men med det sagt, var inte nynazisternas framfart i Visby under Almedalsveckan viktigare och borde ägnats störst uppmärksamhet?!

Rykten och falska nyheter

Den andra kategorin jag ska ta upp är mer uppmärksammad. Det handlar om rykten och halvsanningar om Svenska kyrkan. Var de uppstår verkar vara oklart, men tyvärr sprids de ofta okritiskt. Svenska kyrkan har med anledning av detta startat sidan Gå till källan.

Ett exempel på falska nyheter tas upp av Metros Viralgranskare. Det handlar om påståendet att Stockholms biskop Eva Brunne ville ta bort kristna symboler från Sjömanskyrkan i Stockholm och markera riktningen till Mecka för att muslimska migranter skulle känna sig välkomna. Det här är också ett bra exempel på en ”halmdocka” dvs man hittar på något en person ska ha sagt eller gjort och börjar sedan argumentera mot det.

Hat och hot

Mycket av hatet och hoten finns på Twitter, där jag inte är med. Jag har fått bra tips som jag är tacksam för, men där jag inte kan se kommentarerna. Hur det kan se ut på Twitter får man en uppfattning om i prästen Helena Myrsteners artikel i Dagen. Hon jämför där vilken respons biskoparna Eva Brunne och Fredrik Modéus fått på uppskattande tweetar om politiker. Eva Brunne är positiv till Stefan Löfvens agerande i samband med turerna kring Transportstyrelsen och möts av hat och hot. När biskop Fredrik Modéus berömmer Annie Lööfs ställningstagande mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans kommer inga nedsättande kommentarer om hans sexuella läggning mm. Värt att notera är Dagens val av bilder på Helena Myrstener, som troligen precis är på väg att blinka och därför ser lite sömnig ut. Sådana detaljer påverkar intrycket av det som skrivs och bildvalet är knappast en slump.

Radio P4 Kristiansstad uppmärksammade den våg av hat och hot som drabbade ärkebiskop Antje Jackelén när hon var ganska ny på sin post:

”Omfattningen av näthatet, som har ökat kraftigt efter ärkebiskopsvalet i oktober, var Antje Jackelén inte beredd på.

– Nej, det var jag inte. Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression.

”Vilken monsteriös ynkedom, man mår illa.”

”Kärringen lider av vanföreställningar.”

Antje Jackelén läser inte allt som skrivs om henne, men håller sig informerad och en del påhopp riktas direkt till henne på Twitter.

– Så jag vet ju ungefär och jag vet ju att det förekommit dödshot som man sen plockat bort, säger hon.”

Något som behöver diskuteras mer är hur vi ska komma tillrätta med det här drevet och få till ett mer konstruktivt samtal om tro och kyrka.

När inleddes drevet mot Svenska kyrkan?

Att det pågår ett drev mot Svenska kyrkan och i synnerhet ärkebiskopen blir allt tydligare. Det framförs ständiga krav på agerande, men samma personer som kräver det blir också upprörda när Svenska kyrkan agerar och uttalar sig. De ställer frågor om allt möjligt och kräver svar, genast och tydligt ska det vara, även när frågorna rör existentiella ting. Inte blir de nöjda med svaren heller, utan ställer frågorna igen och så fortsätter det.

Hur det kan se ut ges ett exempel på i Annika Borgs debattinlägg i Dagen där hon ställer en hel rad frågor och kommer med påståenden av varierande sanningsgrad om Svenska kyrkans agerande i Israel. Jag tar ett exempel på hur det kan se ut. Antje Jackelén gör sig mödan att svara Annika Borg i en artikel

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

Som kyrka har vi inte för vana att gratulera länder på deras självständighetsdagar. Däremot gjorde biskopsmötet ett gemensamt uttalande med anledning av 70-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz den 27 januari 2015. Vi biskopar betonade vikten av fortsatt arbete mot antisemitism och mot förakt för det judiska folket samt hänvisade till den judiska traditionens tikkun olam, mänsklighetens gemensamma ansvar att hela, laga och förbättra världen.

Man kan tycka att Annika Borg som faktiskt är präst och teolog, borde känna till ovanstående. Kanske gör hon det, men räknar med att många andra är okunniga.

Jag insåg nyligen fullt ut att det inte är någon idé att ta alla ”frågor” och ”uppmaningar” som avsändarnas önskan om att få svar. Utan att i stället se det hela som ett kyrkopolitiskt spel, där inte alla spelare är synliga. Frågan är t.ex. vilken roll de svenska katolska ledarna spelar? De präster som söndag efter söndag bokstavligen snackade skit om Svenska kyrkan från predikstolen? Vad har de och deras närmaste krets mer gjort?

Hur kommer det sig t.ex. att DN:s skribent Maria Schottenius, som så vitt jag vet inte är troende, börjar kräva besked av Svenska kyrkan i olika frågor, i nästan samma höga tonläge som Annika Borg? Varför kräver Israels ambassadör Ilan Ben Dov att just Svenska kyrkan ska uttala sig? Har de verkligen kommit att tänka på Svenska kyrkan själva, eller kommer uppslagen från annat håll?

För att undvika missförstånd, jag har inget emot diskussioner, tvärtom. Men de ska vara schyssta och med ett ärligt uppsåt.

När började då drevet? Jag skulle gissa på runt 2010 och att det sedan eskalerat efter att Antjé Jackelén blev vald till ärkebiskop. Det stack givetvis i ögonen på kvinnoprästmotståndare, som gör allt de kan för att hon ska misslyckas. Hur ska de annars ha ett uns trovärdighet kvar?! Likadant var det med tajmningen när kommuniteten på Berget konverterade precis när Mikael Mogren var nytillträdd biskop i Västerås. Den öppet homosexuelle biskopen skulle tillfogas ett bakslag direkt.

Det finns fler aspekter att ta med i svaret på frågan om när och varför drevet startat. Prästen Kent Wisti sätter in kampanjen i ett större sammanhang i en blogg. Han skriver att debatten startade redan runt år 2000 och tar upp konkreta exempel på missnöjet.

Han beskriver också lögnerna och mytbildningen som jag skrivit om tidigare, t.ex. att biskopen i Stockholm skulle ha tagit ner ett kors i en kyrka och markerat riktningen mot Mecka. Något sådant har aldrig inträffat. Här skulle det vara värdefullt att få kartlagt om någon och i så fall vem spridit lögnen eller om det är frågan om ”viskleken”.

Även avslutningen på bloggen där Kent Wisti, då 2016, sätter in drevet i en större kontext är viktig, inte minst detta valår:

”En nyfascistisk kraftig våg slår över Europa. Tiden är orolig.

Människor frågar efter starka, tydliga ledare som kan samla den egna gruppen. Ett sätt att skapa ett vi är genom att skapa ett dom. Det ser vi hända över hela världen progressivt.

Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av de nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa.

I pipeline ligger en kyrkopolitisk kampanj från Sverigedemokraterna om att ”göra Svenska kyrkan svensk igen”. Retoriken är direkt hämtad från Donald Trump, men också en parafras på Bevara Sverige Svenskt.

Ärkebiskop Antje Jackelén har modet och styrkan att inte spela den roll som försöker regisseras åt henne.

Hon vill inte bära svärdet utan väljer att dela brödet.

Det kostar tid. Det kostar ork.

Det krävs mod. Det krävs hopp.”

Folkkyrkan en utopi?

Jag har haft den öppna kyrkan som ideal, en folkkyrka där kanske inte alla tolkningar av kristendomen, men många ryms. En kyrka där den som för första gången på många år besöker en kyrka och blir glatt överraskad över att prästen är så avspänd kan känna sig välkommen. En kyrka för den som är intresserad av att reflektera över tro och sin relation till Gud. Men också en kyrka för den som inte klarar av osäkerhet utan behöver enkla regler att leva efter och tydliga svar även på svåra frågor. Kort sagt en kyrka som rymmer människor som tolkar tro på olika sätt, har olika åsikter, olika temperament och olika behov.

Men jag börjar tvivla på att det är möjligt. En grupp svenskkyrkliga, inte särskilt stor så vitt jag förstår, tar väldigt mycket plats. De kräver svar från ledningen på just sina frågor, de kräver att få slippa samarbeta med kvinnliga präster eller viga samkönade par osv. De kräver full yttrandefrihet för egen del och tror att det är synonymt med att slippa bli motsagda. För andra åsikter råder inte samma tolerans.

Kanske är det bäst att dela upp troende så att Katolska kyrkan m.fl. tar emot dem som vill ha en enkel, tydlig och konservativ tro? Medan Svenska kyrkan tar alla som har en öppnare hållning?

Alternativet är att sätta tydligare gränser för personliga påhopp, diskriminering m.m. från präster och andra som representerar Svenska kyrkan. Självklart ska diskussionen vara levande, jag har en gång för alla fått nog av en tyst kyrka. Men samtalet ska vara sakligt, utan lögner och påhopp.

Värna människors frihet, begränsa den inte

Det pågår en debatt i landet om vad de kristna samfunden ska göra och inte göra. Tyvärr är det som så ofta  konservativa troende som tar sig friheten att tala för alla kristna, vilket gör att den bild omvärlden får av kristna förstås blir missvisande. De flesta av oss är som folk är mest, men kristna.

När det gäller Svenska kyrkan gnäller vissa personer,  oavsett vad ledningen gör. I en diskussion jag deltog i nyligen klagade någon på att Svenska kyrkan inte tar ställning politiskt. Jag påpekade då att Svenska kyrkan var en av de organisationer som skulle delta i demonstrationer mot NMR i Ludvika och Boden, vilket jag såg som ett utmärkt politiskt ställningstagande. Nej, det var fel sorts engagemang invände den ena personen, nej det är arbetarnas dag protesterade den andra. Jag tror helt enkelt att de ville klaga och diskussionen kändes ganska meningslös.

Ärkebiskop Antje Jackelén tar upp ämnet kristnas politiska engagemang i en krönika i Kyrkans tidning. Själva kärnan i i den politik som kristna kan ägna sig åt sammanfattas väl i nedanstående citat:

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd.”

Ärkebiskopen tar bl.a. upp samarbeten som Svenska kyrkan har med kyrkor i Indien, Egypten, Irak och Myanmar handlar om fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter och arbete mot genusbaserat våld.

Något som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är att Svenska kyrkan är en del i ett internationellt nätverk av Lutherska samfund, The Lutheran World Federation. På organisationens hemsida kan man läsa att de första kvinnliga lutherska prästerna i Thailand, Rev. Jongkolnee Sampachanyanon Sim och Rev. Somporn Kulachote, nyligen har vigts till sitt ämbete.

Katolska kvinnor kämpar fortfarande för möjligheten att få sin prästkallelse prövad, en stödaktion av modiga irländska katoliker nämns på We are Church Ireland´s webbplats.  Att verka för att alla människor ska kunna få en prästkallelse prövad är ett angeläget samarbetsprojekt mellan olika kristna samfund. Något som ger människor mer frihet, mer möjligheter och ett bättre liv. Den typ av politik jag anser är förenligt med kristen tro.

Tvärsäkra svar passar dåligt för religioner

På påskdagen såg jag om Jesus Christ Superstar och fann att filmen hade klarat tidens tand. Den lyfter fram valen som inte är självklara, som om man ska köpa dyr olja för att smörja Jesu fötter, eller köpa mat till de fattiga? En typ av frågor kristenheten fått ta ställning till om och om igen under hela sin existens. Svaren har skiftat och det är kanske inte självklart vad som är rätt. Fantastiska kyrkobyggen som skapat arbeten och fått ett bestående kulturellt värde. Samtidigt kunde dessa pengar använts för att lindra människors nöd. Kanske blir det inte helt rätt hur man än väljer?

I filmen presenteras möjliga motiv för hur de olika personerna inklusive folket agerar och som tittare började i varje fall jag funderar över vad som hänt om de valt annorlunda? Hade Jesus fortsatt att vandra runt och undervisa, hade det blivit en annan slags religion, eller ingen alls?

Tvärsäkra svar hör egentligen inte hemma religioner i allmänhet och inte kristendomen. Tyvärr är det inte alltid de trygga, harmoniska personerna som kan leva med en viss osäkerhet som söker sig till kyrkorna. I många fall är det tvärtom, man vill ha enkla och lättbegripliga regler i en komplicerad tillvaro.

Mycket i kristendomen är svårsmält för dagens människor, mirakel t.ex. som Maria Schottenius krävde i DN att Svenska kyrkan ska ta ställning till i en krönika. Sådant som alltså inte går att bevisa och uttala sig säkert om… En version som är ”rätt”, var uppenbarligen ett främmande resonemang för människorna som skrev NT. Därför har vi fyra olika evangelier med lite, ibland mycket, olika versioner av vad som hänt.

När det t.ex. gäller Uppståndelsen beskriver Matteus ett kraftigt jordskalv när de två Mariorna kommer till graven. En ängel kliver ner från himlen, rullar undan stenen och sätter sig på den och pratar med kvinnorna.

Markus skriver i stället om tre kvinnor, de två Mariorna och Salome som ser att stenen är bortrullad och att en man klädd i vitt sitter inne i graven.

Evangelisten Lukas talar i sin tur om kvinnorna, utan att nämna vilka,  som också de finner stenen bortrullad, men när de går in är det två män i skinande kläder som möter dem.

Johannesevangeliet, berättar om en kvinna, Maria från Magdala, som kommer till graven och finner att stenen är bortrullad. Hon springer hem och hämtar Simon Petrus och den lärjunge som Jesus älskade. Här beskrivs linnebindlarna och duken som täckt huvudet. Ingen man eller ängel nämns.

Bara genom att titta på dessa exempel blir det tydligt hur svårt det är att uttala sig säkert om mirakel och en hel del annat. Jag tror heller inte att det är så det är menat.

Ärkebiskop Antje Jackelén ger Maria Schottenius ett svar som förhoppningsvis kan hjälpa människor att växa. Svaret är långt och jag tänkte citera hennes beskrivning av motsatsparen i hur man förhåller sig till tron:

”Men visst finns det dragkamper i trons och teologins värld. Det finns de vill se mer av mirakelförkunnelse i kyrkan. Och det finns de som vill få tron att harmoniera maximalt med en modern naturvetenskaplig världsbild. Den ena linjen följer stråket som kan kallas ”credo quia absurdum” – jag tror därför att det är absurt. Det betyder, ju mer jag behöver offra av mitt förnuft för att tro desto större och äktare är tron. Ju övernaturligare, ju mer mirakel desto bättre. När det överdrivs leder det till svärmeri och extremism.

Den andra linjen följer stråket ”credo ut intelligam” – jag tror för att förstå och ”fides quaerens intellectum” – tron som söker insikt. Den förutsätter att tro inte kräver ett ”sacrificium intellectus” – att offra intellektet – fastän tron överstiger förnuftet. Det handlar mer om att tro med förnuftet, inte mot det.”

Som jag ser det behöver vi framförallt mer av insikten att vi tror, vilket inte är detsamma som att veta, och därmed en mer öppen hållning för olika tolkningar.

 

Ärkebiskopens kondoleansbrev

Ärkebiskop Antje Jackelén har skickat ett kondoleansbrev till den koptisk-ortodoxe påven Tawadros II med anledning av attentatet vid Markuskatedralen i Kairo.

Ärkebiskopen besökte nyligen Egypten och de koptisk-ortodoxa kristna där. Svenska kyrkan har en relation med dem som går tillbaka till 1970-talet, vilket många kanske inte känner till.

Det sker många attentat runt om i världen nu tyvärr. Vi får inte glömma bort att det är människor som skadas, dödas och förlorar sina närmaste. Människor, inte religiösa grupper. De behöver alla vår hjälp, vårt stöd och inte minst våra böner.

Två goda förebilder för kristna kvinnor

Jag fortsätter min väg tillbaka in i Svenska kyrkan och märker att jag som kristen och kvinna sträcker på mig. Nu är jag lika mycket värd, har samma ansvar och samma möjligheter som mina manliga bröder.

Nytt är också att jag är med i ett samfund med en ledare jag respekterar och som är en förebild. Jag behöver inte vara orolig för obetänksamma kommentarer eller tvivelaktiga uttalanden från vår ärkebiskop.

Antje Jackelén har varit på besök i Egypten vilket bl.a. Studio 1 i SR rapporterar om.  Den koptiska kyrkan i Egypten är en av de äldsta kristna kyrkorna i Mellanöstern. En påminnelse om att olika religioner samsats väl under lång tid och borde kunna göra det även nu. Som läget är nu har Egyptens kopter utsatts för förföljelse, hot, nedbrända kyrkor m.m. och säkert är det värdefullt att känna att de inte är bortglömda.

Det hade funnits en viss oro över hur en kvinnlig kyrkoledare skulle tas emot. Obefogad visade det sig. Antje Jackelén fick ett pampigt mottagande och hade uppenbarligen ett givande möte med den koptiske påven.

Så bra, man ska inte förutsätta dåligt uppförande från andra, utan förvänta sig det bästa. Sedan är det också viktigt att inte låta den mest rigide och diskriminerande sätta gränserna. Vi kan ta Oas-rörelsen som är en karismatisk grupp i Svenska kyrkan. De tar väldigt mycket ”hänsyn” till kvinnoprästmotståndarna och låter inte  kvinnliga präster tjänstgöra vid nattvarden på sina riksmöten, framgår i en artikel i Dagen. Det är inte acceptabelt anser jag, i ekumeniska sammanhang ska de mest generösa reglerna gälla, inte de mest begränsande.

Men det är klart för varje tillfälle människor får erfara att kvinnor är utmärkta präster, pastorer, biskopar och till och med ärkebiskop. Ju svårare blir det att hävda att kvinnor inte kan vara kallade till att bli präster. Så det finns förstås en tanke bakom hur Oas-rörelsen och andra agerar. Sedan är det upp till oss andra att säga ifrån, även om det blir högljudda protester.

En annan kvinnlig förebild och inspirationskälla är sr. Madeleine Fredell OP som håller morgonandakterna i P1 den här veckan. Idag talade hon om en av mina favorittexter Johannesprologen. Jag har inte tidigare tänkt på hur texten beskriver ordens betydelse. Det skapande ordet hos Gud. Hur kaotisk tillvaron skulle vara om vi inte kunde sätta ord på tankar och känslor. En ”predikan” i klass med det bästa jag hört från katolska präster och långt bättre än de flesta. Vilket präst Katolska kyrkan hade fått i sr Madeleine!